Skatter, subventioner och nya beteenden

Under 1900-talet förändrades kvinnors arbete från att ha varit informellt och oavlönat, till att bli formellt och avlönat. Detta – och mycket annat – tog Svante Axelsson, generalsekreterare i Svenska Naturskyddsföreningen, upp i ett debattseminarium på Handelshögskolan i Göteborg den 21 maj. (Länk till inspelning, se nedan). Seminariet arrangerades av Handels Students for Sustainability (HASS) i samarbete med tankesmedjan Global Utmaning.

Subventioner för rätt saker?
Frågan om hur vi ska fördela vår tid mellan avlönat arbete, frivilligt arbete och fritid tycks bli mer och mer relevant. För en del flyter tiden ihop – man är nåbar på mejl och telefon näst intill dygnet runt. För andra är arbetslöshet och passivisering i utanförskap förödande för självbilden och tilliten till den egna förmågan. Svante Axelsson nämnde ROT och RUT som ett exempel på hur statens resurser används på ett suboptimerande sätt. 16 miljarder årligen åtgår för att vi ska få subventioner på reparationer och städning medan investeringar i förnybar energi genom KLIMP-satsningen fick bråkdelen av detta belopp. Är det rimligt?

Nya skatteregler för sociala företag
ROT och RUT-avdragen illustrerar behovet av ett mer nyanserat beskattningssystem. Man skulle t.ex. kunna införa olika beskattningsregler för traditionella företag och sociala företag. Företag som utgår från en eller flera samhällsnyttiga förutsättningar och i sin affärsidé bygger in en samhällsnyttig funktion skulle kunna få betydligt lägre skatt på arbete. Företag som inte har som huvudprincip att gynna sina ägare (som aktiebolag har) utan som strävar efter en ny slags optimering, där den egna verksamheten och samhället tjänar på det som görs, skulle kunna få kvalificera sig för en skatterabatt. Osv.

Grekland – nöden blir uppfinningarnas moder
Situationen i Grekland och några andra länder är bekymmersam. I ett samhälle som tvingas friställa arbetskraft, sänka löner och förändra människors livsvillkor så drastiskt som sker kommer nya företagsformer per automatik att se dagens ljus. Omständigheterna kommer förmodligen tvinga människor in i en socialt förankrad bytesekonomi. Helt nya sätt att ta betalt kommer att se dagens ljus. I detta kaos kan också helt nya företagsformer utvecklas, som inte utgår från vinstmaximering på andras bekostnad utan som utgår från det gemensammas och framtidens bästa.

All-Win, Vägen Ut! m.fl
I Göteborg kan spirande och livskraftiga initiativ utgöra fundament för något liknande. Vi har All-Win som skapat en rörelse kring matsvinnet och behovet av mat för utsatta grupper. Vi har Vägen Ut!-kooperativen som med skicklighet och målmedvetenhet blivit en social koncern som inspirerar andra. Banker som JAK och Ekobanken visar att det går att förhålla sig både etiskt och ekonomiskt till pengar.

GP och Giveboxen
I en GP-krönika den 21 maj tog Gert Gelotte upp initiativet Giveboxen, som går ut på att på ett tydligt och enkelt sätt skapa möjlighet att byta grejer i stället för att öka sopberget. Än så länge har Giveboxen bara ställts upp i Stockholm. Men låt oss hoppas att den kommer till Göteborg och konkret får visa att det går att förändra beteende och hela samhället. Ska hållbarheten kunna nås är det konkreta förändringar i beteende och värderingar som måste till. Kan det vara så att journalisterna på GP faktiskt insett detta?

Länktips: Debattseminarium 21 maj på Handelshögskolan i Göteborg
Varför Tillväxt? Event på Facebook

Skolan: Om lärare och helhetssyn på barnet

Partiledardebatt i SVT 5 maj.  En tävling i att inge störst förtroende. Flera viktiga frågor diskuteras. Journalisterna bedömer dagsform, argumentation, retorik. Som om det snart vore dags för ”Sweden – douze points” från olika jurygrupper. Är det verkligen Sveriges viktigaste frågor och största problem man diskuterar? Trots allt ganska skönt att höra folkpartiledaren erkänna att ”vi har haft en lite för glättig inställning till privatisering”, men naturligtvis inte utan att först anklaga motståndarsidan för ett principiellt motstånd mot privatisering.

Trollformel – men vad ska formeln åstadkomma?
Skolan ska förstatligas, säger tre av partierna. En trollformel som rimligen döljer ett antal olika möjliga delbeslut. Programledarna följer inte upp detta. Menar partierna samma sak? (Det gör de naturligtvis inte). Oavsett – staten kan knappast ha en åsikt om vilka skolbyggnader som behövs, eller på ett klokt sätt ta beslut om hur rationellt (läs=låg lärartäthet) skolan får bedrivas i staden respektive på mindre orter och på landsbygden. Staten kan vara en garant för likabehandling, men knappast en optimal beslutsorganisation för att hantera löpande drift av skolan.

Skolvalet
(V) är starkast emot skolvalet – endast undantagsvis ska föräldrar få möjlighet att välja skola, tycker man. Det man missar är att kvalitet i skolan inte handlar om att uppifrån bestämma vilka elever som ska gå i samma klass. (V) resonerar som om det är eleverna som har ansvar för kvaliteten. Som om kvotering av motiverade och omotiverade elever skulle vara lösningen. Motivation är f.ö. något som varierar över tid hos varje elev.

Nyckeln är bra lärare, motiverade, kunniga, tydliga
Naturligtvis är det lärarna som via höjda löner, höjd status och en större pedagogisk frihet ska utgöra kärnan i den kompetenshöjning som skolan behöver. När lönen blir attraktiv söker sig de mest kompetenta studenterna till lärarutbildningen och till läraryrket. Med duktiga lärare sugs alla elever, även de (V) vill hjälpa genom att förhindra ett fritt skolval, in i kunskapssökandet och lärarna kan levandegöra vad ökad kunskap kan innebära, hur spännande det kan vara att lära sig nya saker. Med bra lärare som både har kunskaper och färdigheter, egenskaper och ambition kan utvecklingen vändas.

Är du lönsam, lille vän?
Det flera av partiledarna tycks fokusera på är att skolan ska lyckas ”producera” anställningsbara personer som kan bidra i samhället, betala skatt och höja svensk konkurrenskraft och BNP. Det går inte att låta bli att tänka på Peter Tillbergs klassiska  tavla ”Är du lönsam, lille vän?” – Har verkligen ingenting hänt ?

Hela människan
I grunden är det synen på människa, kunskap och lärande som avgör hur man ser på skolans, lärarens och individens roll. När jag och min dåvarande fru valde Waldorfpedagogiken för våra barn var det för att den skolformen ser på människan och kunskapen ur ett helhetsperspektiv och medvetet säkerställer en genomtänkt parallell utveckling av barnet tankemässigt, socialt, kroppsligt/motoriskt, själsligt och andligt. Det är människor skolan ska stötta i deras utveckling, hela människor. Inte produktionsenheter, skattebetalare eller konsumenter.

Nästa partiledardebatt: Om synen på människan
Tänk om nästa partiledardebatt uteslutande kunde få handla om synen på människan, synen på människans roll i samhället, samhällets roll i människans liv och hur vi bygger en värld som bättre tar till vara varje människas unika förutsättningar utan att skada våra gemensamma resurser och vår livsmiljö.

Länktips: Är du lönsam, lille vän?
Kort om Waldorfpedagogiken

Samtal med Gunnar Falkemark: Vems är ansvaret?

Vetenskapsfestivalen i Göteborg innebär alltid möjligheter att lära sig nya saker. Torsdagen den 25 april hamnade jag på Jonsereds Herrgård och ett Jonseredsseminarium i regi av Göteborgs Universitet under rubriken ”Vems är ansvaret?”. Bland underrubrikerna läser jag ”vem är det som har koll och kontroll i det offentliga livet och i det privata” och ”vad är samhällets och vad är den enskildes ansvar”. Professor Gunnar Falkemark inleder och ger därefter löpande synpunkter och svar på de frågor och inlägg som de närvarande bidrar med.

Olika exempel
Gunnar Falkemark radar upp ett antal olika exempel, där ansvarsfrågan är otydlig. Från finanskrisen, kartellbildning och offentlig upphandling till individens hälsa och mobbning i både skola och på vuxenarbetsplatser. Ansvarsfrågan rör sig i flera fält, menar Falkemark. Mellan det individuella och det kollektiva, men också mellan juridiskt, moraliskt och politiskt ansvar. Han återkommer flera gånger till hur trubbiga och ibland verkningslösa straffen blir t.ex. när en kommun bötfälls för att en skola inte hanterat ett mobbningsfall korrekt, eller när ett bolag för böta för kartellöverenskommelser som gjorts mellan individer på företagen.

Är det OK att göra fel?
Generellt är det svårt att utkräva ansvar. På 1970-talet togs t.o.m. begreppet tjänstefel bort, men har delvis återinförts för direkt brottsligt beteende. Man kan ju också fråga sig om en politiker tar ansvar genom att avgå. Är det inte snarare ett sätt att kapitulera? Vore det inte bättre för demokratin om vi kunde acceptera fel, acceptera ursäkter (och för grövre brott att vederbörande straffas) men att det på något sätt är OK att göra fel? Måste vi inte inse att människor inte är felfria?

Kapitalism och familjebildning
Diskussionen leder in på flera intressanta delspår, från ansvar för missbruk, ohälsa, den tysta majoritetens ansvar, medias ansvar, föredömet istället för moralismen, de många ensamhushållen i Stockholm osv. Som vid många bra samtal öppnas ett antal sidospår upp som delvis låg utanför temat, men som ändå handlar om kontexten. Exempelvis hur kapitalismen är på snabbare frammarsch än demokratin med Kina som det tydligaste exemplet. Men också hur vi på privatplanet har svårt att ta ansvar för familjebildning och barnens uppväxt och hur de valvinnande frågorna blockerar verkligt nödvändigt politiskt ansvarstagande i form av förändrade skatter på miljöförstörande verksamhet.

Många tankespår
Att vi lever i en individualiserad tidsålder står klart. Falkemark nämner ”Bowling alone” av Robert Putnam som ett exempel på litteratur som tar upp tidsandan. Och Påskön som exempel på hur civilisationer kan gå under. Läs: Jared Diamond: Undergång (2005). Men också hur det gick till 1922 när Sverige införde skatt på bildäck och bensin. Eller när Nils Ericson på några få år byggde järnvägen mellan Göteborg och Stockholm, snabbare och billigare än kalkylerat – något som aldrig händer idag. Falkemark nämner som i förbifarten snusförbudsidén i Arjeplog och hur det gick till när vi fick rökförbud i Sverige. Liksom vad det kan ha betytt att kyrkans inflytande har minskat.

Vems är ansvaret?
Så – vems är ansvaret för att det är som det är och att det blev som det blev? Är det väljarna som väljer politiker? Är det politiker som hellre sneglar åt opinioner än torgför sina värderingar? Är det lösnummeroptimerande kvällstidningar och tittarstatistikberoende bildmedia som gör snäva urval av vad som ska lyftas fram i nyhetsflödet? Eller är det en illusion att vi kan delegera och därmed undslippa ansvar?

Det goda livet – som bl.a. Västra Götalandsregionen har som paroll – uppstår det som en konsekvens av vars och ens goda vilja, eller vad krävs egentligen?

 

Mobbning: ”Så här bemöter jag andra”

Tusentals skolbarn mobbas varje år. Under skoltid och på nätet. Fysiskt och psykiskt. Några av dem orkar inte leva. Som den unga tonåring som häromveckan kastade sig framför ett tåg. Några föräldrar till de drabbade barnen gör till sin livsuppgift att skapa meningsfullhet kring sina barns öde och ägnar all tid åt opinionsbildning i frågan. De behöver bli lyssnade till, de har gått igenom bland det svåraste man kan tänka sig.

Tydlighet
Lagstiftningen måste bli tydligare. Det måste finnas regler för kommuners och skolors förebyggande och aktiva arbete när ett mobbningsfall blir synligt. Regelverk och strukturer måste stärka skolornas förmåga att hantera alla barn lika och ständigt motverka och förebygga mobbning. Det kan tyckas självklart. Men det räcker inte.

Straff: böter
Lagstiftningens maktmedel handlar om ekonomi. Den som bryter mot lager döms till böter. Skellefteå kommun dömdes t.ex. till 45.000 kr i böter i ett fall, där en elev mobbades i hockeygymnasiet. Inte ens ett gymnasium knutet till idrottsrörelsen klarar tydligen att hantera mobbningsfrågor på ett rimligt sätt. Det kan inte enbart bero på att lagstiftningen är otydlig.

Har vi svårt att se och värdera?
2 minuter för slashing är tydligt både som förseelse och straff, men en månad utanför gemenskapen i omklädningsrummet är uppenbarligen svårt för hockeyledarna att se sitt ansvar inför. Var ligger problemet? Har vi svårt att se och värdera det som sker? Måste vi ner på hockeynivå för att mobbningens regelbrott och straffskala ska bli hanterbar? 2 minuter för en elak kommentar på Facebook? Matchstraff för upprepade sparkar och slag?

”Så här bemöter jag andra”
Jag är övertygad om att mobbningens mekanismer måste motarbetas på flera sätt. Respekten för individen, bejakandet av att vi alla är olika, synliggörandet av varje elev är några komponenter. Men också att inte enbart tala om FN-konventioner, kristna värderingar m.m, utan även att skolan paketerar in medvetna element i undervisningen som handlar om att öva förståelse, öva empati. Detta utan att nödvändigtvis sätta rubriken ”nu ska vi öva empati” på en lektion. Bara genom att vara en förebild i sitt förhållningssätt till andra människor, med en tydlig människosyn, kan lärare sätta en standard i sitt klassrum. ”Så här är vi mot varandra”. Och inte bara lärare, även föräldrar och andra vuxna har här ett ansvar. ”Så här bemöter jag andra”.

Ett intressant pedagogiskt exempel
Waldorfskolornas arbetssätt fångar upp detta på ett intressant sätt. Genom att ständigt öva det konstnärliga uttryckssättet – barnen gör t.ex. sina egna skolböcker – övas känslan för kvalitet, övas sinnena och förmågan att analysera samtidigt som eleven skapar. De svenska waldorfskolornas existens hotas ständigt eftersom lärarutbildningen inte finansieras av staten. När det borde vara tvärtom. De skolor som lycka kombinera teori, hantverk och själsliga förmågor borde vara särskilt intressanta som modellskolor för det allmänna skolväsendet. Staten ser inte fördelen med alternativa arbetssätt och hur dessa skulle kunna berika varandra.

Elakhet
Att komma åt mobbningen som fenomen är inte gjort i en handvändning. Den handlar om attityder, värderingar, moral och etik. Lagstiftningen är maktens sätt att tolka folkflertalets syn på vad som ska vara straffbart. Om mobbning var diktaturens sätt att kuva befolkningen kunde en ändrad lagstiftning vända utvecklingen. Men i demokratier handlar mobbningen om individers och gruppers oförmåga att hantera relationer. Kan elakhet verkligen lagstiftas bort?

 

Två perspektiv på barn: individ och struktur

För att samhället ska klara framtidens utmaningar krävs att vi värderar barnens behov. på ett tydligare och konsekvent sätt. Detta har med det kulturella kittet att göra, de gemensamma värderingarna och vårt sätt att bete oss mot varandra. Hur är vi mot våra barn? På individnivå och på systemnivå?

Sorgen
En ung flicka begår självmord i Kumla. Troligen mot bakgrund av flera faktorer, men möjligtvis har en vuxens mans pedofilaktiga nätbeteende varit bidragande i tragedin. Och samtidigt kämpar hundratals barn och ungdomar i vårt land en inre och en yttre kamp, när de dagligen utsatts för mobbning och icke-kontakt med andra. Ensamt. Isolerat. Hopplöst. Och ännu värre måste det vara med den stora sorg det innebär att inse att ens barn inte längre orkade leva.

Kluvenhet
Hierarkierna härskar och utstötningsmekanismerna är obönhörliga samtidigt som ohejdad idoldyrkan och drömmen att själv bli en hyllad idol, bli sedd, förför och lockar med gemenskapskänslor å ena sidan och berömmelse och framgång å den andra. Hur kluvet måste inte detta kännas. Att å ena sidan köa timvis för en skymt av sin idol och å andra sidan längta efter att själv få stå i rampljuset, vara någon.

Vara på nätet?
Man ropar på skolan. Skolan ska lösa detta, rapportera, agera. Lärarna ska vara på nätet, ha koll. Som om nätet var en plats. Jag vet inte var jag skulle vara om jag skulle vara nätvandrare. Kolla filmer på Youtube? Följa några kända taggar på twitter? Hur skulle man kunna ”vara på nätet” ? Man kan försöka gå med i FB-grupper där unga är med, det är en liten möjlighet, men det finns ingen chans att se vad enskilda elever skriver till varandra. Vare sig kärleksfullt eller fyllt av hat. Hur skulle någon kunna göra det?

Är barnen viktigast?
En ändring skulle kunna vara att prioritera umgänget i familjen, runt middagsbordet osv, verkligen ägna varandra tid. Verkligen lyssna – på riktigt. Inte prioritera egna måsten före barnens. Hellre prata lite med andra föräldrar, lyssna, stämma av. Inte kompromissa som vi tycks tendera att göra. Hellre finnas där. Inte fångas in av tidstjuvarna.

Signalen
Samhället, kommunerna, skulle kunna visa att barnen är den viktigaste investeringen. Skolbyggnader måste få kosta. De måste hålla hög kvalitet. I Henån på Orust står en felbyggd ny skola oanvändbar sedan länge bara för att någon, oklart vem, trott sig kunna spara pengar genom att bygga billigt. Men signalen från vuxenvärlden är tydlig: det är inte så viktigt hur barnen och deras lärare har det. Billigt är viktigast. Hur blev det så? Är inte barnen det mest värdefulla vi har?

Hög tid att lita på lärarna
Nu kommer signaler om att lärarna ska få mer tid för undervisning. Administrationen ska minska. Är det inte ganska typiskt? Kontrollbehovet, omyndigförklarandet av lärarkåren har tillåtits gå så långt att själva grundidén med skolan har urholkats. Tacka tusan för att de bästa lärarkrafterna flyr yrket. När skolan började hanteras som en kostnadspost i budgeten istället för som en investering i framtiden hamnade vi i en samhällelig utförsbacke. Skolan är för viktig för att reduceras till mätbara årstjänster, kvadratmeter och genomsnittsbetyg.

Alla resurser ska tas till vara
Och ändå är hela samhället beroende av att våra unga får en bra utbildning. För att klara en ökad internationell konkurrens på industriproduktionsidan ska Sverige överleva på IT, på tjänstesektorn och på smartness. Gapet mellan verklighet och vision bara växer. Med en försämrad grundutbildning står vi allt svagare i konkurrensen. Det är summan av vad vi gemensamt lyckas producera av produkter och tjänster som bygger vårt välstånd. Men då måste vi ta tillvara alla mänskliga resurser på ett mycket bättre sätt. Oavsett skillnader i bakgrund och förutsättningar.

Lika illa i vinstdrivna skolor
Feltänket finns dessutom oavsett ägarstruktur. De vinstdrivna skolor som ingår i koncerner och bolag beter sig på liknande sätt när de prioriterar ner eleverna. Läs vittnesmålen i denna artikel: http://www.expressen.se/ledare/lararnas-vittnesmal-ar-chockerande/.

Slutsats
Både på individnivå genom att inte tolerera mobbning och på systemnivå genom att beslutsfattare prioriterar rätt kan vi hjälpa våra unga till en bättre framtid. Ska det vara så svårt?

Klarar vi pensionerna?

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .

Pantade: direktörer och burkar

Välfärden fördelas mer och mer olika. Klyftorna ökar, globalt och i Sverige. Statistiken ger vägledning: genomsnittlig inkomst, andelen familjer och barn som anses leva i relativ fattigdom, arbetslöshetstal, utbildningsnivå. Bakom varje statistisk tabell finns människorna, de som faktiskt har att hantera vardagen. Vi måste skapa ett sammanhållet, välmående, jämlikt, rättvist samhälle. Avarterna måste bort.

Banklandet nummer ett går före
I Schweiz har en folkomröstning genomförts. 68 % av de röstande vill införa bonustak för bank-VD:ar och låta bolagsstämmor avgöra storleken på bonusar. Den som inte följer detta lagförslag kommer att riskera fängelse. Det schweiziska parlamentet ska nu ta fram ett konkret lagförslag som troligen kommer att modifieras något. Men folkomröstningar i Schweiz är bindande och det är svårt för regeringen att kringgå folkviljan, när 2/3-delar ställt sig bakom skärpta regler. Reglerna blir de vassaste i Europa när de införs.

Sverige – aktieutdelningar
I Sverige har vi förutom en bankbonusdebatt även haft en debatt kring aktieutdelningar i relation till att vinsterna stannar i verksamheten. H&M-ägaren Persson har fått framstå som ett tydligt exempel, särskilt som textilarbetare i tredje världen har extremt låga löner. Häromdagen lyftes även en privat friskoleägare fram i media. Han tog först ut miljonbelopp i aktieutdelning och lät därefter en av sina gymnasieskolor gå i konkurs. Den som gräver efter fler exempel lär inte ha svårt att finna dem.

Lagom-traditionen
Vad är det vi upprörs över? Att folk tjänar pengar? Att folk tjänar ohemult mycket pengar? Eller är det för att omåttlig girighet faktiskt är en dödssynd? Att vi unnar våra företagare och VD:ar höga löner, men inte orimligt höga? Är det den svenska lagom-traditionen som gör sig synlig? Lagom mycket vinst, lagom mycket ojämlikhet, lagom mycket skattefusk? Kan vi lagstifta om en lagom-portalparagraf?

Finanskrisen spelar in
Upprördheten i Schweiz och i Sverige över orimliga löner, bonusar och aktieutdelningar är ett sundhetstecken. Någonstans går gränsen för vad sammanhållningen tål. Den gränsen tycks vara överskriden på flera håll. Förmodligen spelar även finanskrisen in, Lehman Brothers, hur de rika alltid skor sig på de fattigas bekostnad, hur skuldsättningen bara ökar samtidigt som de rikaste tjänar ännu mer på flertalets skulder.

Hjärtat finns med
I det symboliska och det lilla finns kanske ändå hoppet. De blivande affärsmännen som just nu utbildas på Handels i Göteborg visar i alla fall i handling att man tänker längre än till den egna plånboken. Studenter på Handels har ordnat så att slängda pantflaskor och överbliven, god, mat kommer Räddningsmissionen till godo.

Gott så.

Länktips: http://www.svd.se/naringsliv/schweiz-stoppa-direktorernas-bonusar_7963660.svd.

http://www.handels.gu.se/om_handelshogskolan/Nyheter/fulltext//ny-anvandning-for-returburkar-och-overbliven-mat.cid1157288.

Släckt med Frankrike

Att spara energi är en snabb åtgärd som dessutom oftast är relativt billig. Den sparade megawatten, negawatten, hushållar inte bara med våra resurser, den blir snabbt lönsam för slutkonsumenten. I det stora racet talar vi alldeles för sällan besparingar och effektiviseringar. En förklaring är att det saknas starka ekonomiska intressen för att minska effektuttaget.

Självdrag
Ett klassiskt exempel är den eleganta självdragsprincipen för ventilation. Bygger man husen och deras ventilation enligt rätt beräkningar kan luftomsättningen lätt ske med hjälp av naturens egna lagar: varm luft stiger. Självdrag blir en billig lösning att på ett genomtänkt sätt klara moderna ventilationskrav. Bekymret är att leverantörerna inte kan skicka luftfakturor  – de har inga dyra system att föreslå och leverera. Traditionella lösningar med fläktar, trummor och allehanda filter ger möjlighet till procentuella påslag och därmed resurser att informera och sälja. Självdragsleverantören har bara sitt kunnande att sälja, något som är betydligt svårare att paketera med påslag och übervinster.

Vive la France
Nu har i alla fall fransmännen vaknat. Från 1 juli gäller en lag som föreskriver att siste man släcker på kontor och fabriker. Senast en timme efter att siste man gått hem ska det vara släckt. 250.000 ton räknar fransmännen med att minska sina CO2-utsläpp med, och det på ett år. Säkert har de kreativa fransmännen räknat ut hur de kan kringgå lagen. Det gäller att se till att någon jobbar över och inte går hem. Då kan det ju vara tänt. Det vore ju synd om stadens paradgata Champs-Élysées var släckt när turisterna släntrar hem på nattkröken. Men allvarligt talat är det franska initiativet inte dåligt. Det skapar en medvetenhet om behovet av att spara, det blir rättvist eftersom alla har samma regelverk och det kan väcka nästa fråga: hur har vi det med datorer och skärmar, med hissbelysning, fläktar och rulltrappor…?

Synliggör metoder och verktyg
Forskare som John Holmberg på Chalmers brukar hävda att halva lösningen ligger i att fasa in förnybar energi och den andra halvan av lösningen ligger i att spara och effektivisera. Då klarar vi både koldioxidutsläppen och att fasa ut den urankrävande kärnkraften. Det det franska beslutet sätter fingret på är drivkrafterna för att få detta att hända. Frivillighet räcker inte. Vars och ens incitament att släcka en 35 W halogenlampa över skrivbordet, eller några hundra watt lysrörsbelysning i korridoren är uppenbarligen för svagt, och återkopplingen obefintlig till den som tar på sig vaktmästarrollen. Mixen av drivkrafter och styrmedel som ska fixa omställningen är viktig att lyfta fram.

Vi måste synliggöra alla dessa olika metoder och verktyg.

Länktips: Miljöaktuellt: Om den franska släckt-lagen.

 

Kompensera för feltänket?

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.