Vi tål inte hur många försämringar som helst

Det finns en överenskommelse i Sverige och i de andra nordiska länderna. En tyst överenskommelse som utgår ifrån att staten i huvudsak gör rätt och skapar ett bra samhälle för medborgarna och att dealen är att vi alla betalar skatt för det som staten, kommunerna och våra myndigheter tillhandahåller: skola, vård, omsorg, sociala skyddsnät, infrastruktur, försvar, säkerhet, brandförsvar, barnbidrag, pensioner, grundtrygghet osv. Vi får se upp så att inte denna överenskommelse spricker.

Förväntningar
Om vi inte har ett polisväsende och ett försvar som kan hantera individuellt uppleva hot eller hot på nationell nivå uppstår en oklarhet: vad är det vi betalar för? Om inte sjukvården klarar att ge gamla och sjuka den vård och omsorg som vi anser rimlig tappar vi tilltron till samhället. Om inte skolan ger varje barn och ungdom en bra start i livet, om inte våra vägar, järnvägar, spårvägar och kollektivtrafik fungerar blir konsekvensen att vi slutar tro på våra demokratiskt valda företrädare. På varje område har vi på senare tid sett problemen växa.

Tvång?
Överenskommelsen tål några svackor och bakslag. Men inte på alla områden och inte samtidigt. Spårvagnseländet och biljettsystemseländet i vårt närområde är två konkreta exempel på misstag som inte borde få förekomma. När det gäller spårvagnarna hävdar de ansvariga politikerna att man inte kunde välja annat än det billigaste alternativet – då, anser man, hade politikerna både dragit på sig formell kritik och opinionens kritik. Man ansåg sig ”tvungna” att handla upp de italienska spårvagnarna.

Spårvagnarna avgörande för Göteborg
Naturligtvis hade man kunnat undvika att köpa de vagnar vi nu kommer att få leva med. Naturligtvis hade det varit möjligt att skriva upphandlingen så, att slitaget på spåren hade varit en viktig parameter, naturligtvis hade man kunnat kräva referenser på system som under 10 år klarat de svåra driftsförhållanden, luftfuktighet, salt osv, som gäller i Göteborg. Naturligtvis hade man kunnat kräva att få följa arbetet i fabriken för att under produktionsfasen säkerställa att rätt antikorrosionsbehandling användes, att rätt hjulaxlar, motortyper osv monterades. Naturligtvis hade man kunnat begära en prototypserie på några få vagnar som skulle gå på försök under värsta tänkbara väderförutsättningar. När vi nu har spårvagnar istället för tunnelbana som det kapacitetsstarkaste kollektivtrafiksystemet så skulle alla aspekter av nyleveransen noga övervägts i förväg. Det fick ju inte gå fel. Hela kollektivtrafiksystemet i Göteborg bygger ju på att vagnarna rullar och fungerar vecka in och vecka ut i 30 år eller mer. Man hade kunnat ta in oberoende experter, man hade kunnat lägga ribban på en säkrare höjd. Det hade sannolikt varit samhällsekonomiskt lönsammare och det hade definitivt stärkt förtroendet för det politiska systemet.

Försämringar
Det komplicerade och för spontanbesökaren närmast obegripliga biljettsystemet för att resa kollektivt är ett annat exempel. I dagens samhälle ska saker och ting fungera. Vi har hela världen i vår mobiltelefon, allt från kompisars adresser, all information om var jag hittar det jag letar efter, kontouppgifter och personliga fakta, nyheter, biljetter etc. Inte nog med att det valda biljettsystemet i grunden inte utgår från resenärens sätt att bete sig – nu har livlinan med sms-biljetter förändrats så att turister och tillfällighetsbesökare får ännu svårare att åka kollektivt. Varje sådant utvecklingssteg som upplevs som en försämring är förödande för tilltron till det gemensamma, det skattefinansierade.

Inrätta remissinstanser
Min slutsats är att ingen ser till helheten. Varje delbeslut kan se klokt ut på papperet. Men ur ett samhällsperspektiv och ur en allmän känsla av att allt blir bättre är det nu på många områden som medborgarna upplever försämringar. Det ska inte behöva vara så. En lösning skulle kunna vara att inrätta både permanenta och tillfälliga remissinstanser, som ur olika perspektiv får ge synpunkter på de större besluten, de som påverkar vardagen för många. Det hade även varit en användbar mekanism inför beslutet om Västsvenska paketet.

Ekosystemtjänster i statsbudgeten

Länge har miljöengagerade efterlyst ”gröna” bokslut och därmed t.ex. att värdet av gratistjänster tas med i de ekonomiska boksluten. Så att därmed – för tydlighets skull – en asfalterad ängsmark inte enbart ökar BNP, så som systemen ser ut idag, utan att förlusten av en naturresurs vägs in i ekonomiska termer. När vatten inte längre flödar naturligt genom jord- och bergslager för att om några decennier bli drick- och njutbart kranvatten från en vattentäkt har en förlust uppstått, även om den ligger osynlig i tid och rum.

Kina och Elsa Beskow
Luft som förorenas med utsläpp skadar människor. Smog på en hälsovådlig nivå tvingar nu de kinesiska ledarna att börja rapportera tillståndet och på sikt även åtgärda problemen. När vi i Sverige talar om ekosystemtjänster har vi gärna våra naturromantiska glasögon på oss. Vi tänker på vackra vattendrag, böljande sädesfält, betande kor, Bregott-reklam, Elsa-Beskow-inspirerade sagobilder och har egna barndomsupplevelser som referensram. Naturen är vacker och oändlig. Evig.

Förändringen
Sakta inser vi att efterkrigstiden har förändrat mycket. Bäckens vatten kanske inte är drickbart? Herr Kantarell heter kanske Herr Becquerel. Inte en kotte kan vara helt säker längre. Gratisfunktionerna, ekosystemtjänsterna, har inte haft någon talan när ”Tillväxt råder, tyst det är i skogen, tyst i skogen….” .

Initiativ
Glädjande nog kommer nu ett sedan länge efterlängtat initiativ, som kan bana väg för kommuner och företag att göra sammalunda. Miljöminister Lena Ek skriver på regeringens hemsida att:

” I april förra året beslutade vi om ett nytt etappmål i miljömålssystemet som innebär att betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster senast 2018 ska integreras i statens ekonomiska ställningstaganden och politiska avväganden. Med detta kommer Sverige på ett närmast banbrytande sätt att börja räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten.” 

2018
Detta innebär i alla fall ett första steg. I statsbudgeten för 2018 kommer det finnas med kalkyler och redovisning för hur olika beslut påverkar den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster som enligt forskningen är under starkt hot. I förlängningen finns därmed en möjlighet att följa upp antagandena och bygga en erfarenhetsbaserad, hänsynstagande ekonomi, som strävar efter att hålla sig inom de Planetära gränsvärden forskarna talar om.

Ringarna på vattnet
Och klarar regeringen detta, kommer det som en regnskur på midsommar säkert landa som ett krav på kommuner och landsting att klara detsamma innan 2023, om inte näringslivet hunnit före och redovisar integrerade värden och indikatorer för hur verksamheten påverkar biologisk mångfald och ekosystemtjänsterna. I absoluta tal eller relativa – det kan kvitta just nu. Bara det sker. Äntligen.

Undrar vilket företag som vill plocka PR-poäng på att förekomma staten? Något förslag?

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/16858/a/207727

 

Statens makt över kunskapen

Staten ser över sin organisation. Nu har en utredare föreslagit en omorganisation av de myndigheter som håller på med läkemedel och hälsa. Tolv myndigheter förslås bli fyra. Socialstyrelsen och läkemedelsverket försvinner. Fyra nya ansvarsområden föreslås: utveckling, kunskap, infrastruktur och utvärdering.

Elak bild
Med dessa fyra områden sammanförs kompetenser i ett mer enhetligt system, är tanken. Man delar elakt uttryckt upp området i fyra segment: ”nyheter”, ”sanningen”, ”propaganda” och ”bestraffning”. Och – som redan framkommit som kritik – hur ska detta system uppmuntra till kunskaps- och erfarenhetsutbyte om en myndighet, med närmast orwellsk fiffighet, sitter inne med sanningen, den enda sanningen?

Alternativen förlorare
Redan idag har staten Sverige svårt att hantera olika kunskapssystem. Fungerande och efterfrågande behandlingsmetoder motarbetas ofta med argumentet att de inte kan bevisas inom rådande kunskapsparadigm. Vetenskapens tillkortakommanden används som argument för att andra behandlingsformer inte ska godkännas. Motvilligt har man fått acceptera akupunktur, eftersom behandlingarna gör patienter besvärsfria. Mainstreametablissemanget duckar.
Lika illa är det med hur staten ser på homeopati och andra behandlingar som enligt traditionell vetenskap kan likställas med placeboeffekter. Och där verkligheten hela tiden sticker hål på bubblan eftersom behandlingarna hjälper patienterna.

Effektivare ?
Jag har endast ett lekmannaperspektiv på frågorna. Men när jag läser utredaren Stefan Carlssons argument ”Kunskapsutvecklingen och spridningen av ny kunskap blir effektivare” blir jag mycket oroad. Det är inte effektiviteten som är primär, det är relevansen och samspelet mellan analys, omdöme, fakta och individens situation som borde stå i fokus.

Statens roll
Det staten borde göra är att garantera att inga medborgare särbehandlas. Alla ska ha rätt till den sjukvård man önskar. Efterfrågan, kvalitet och en rättvis tävlan om resultat för att bidra till frisk- och sjukvård borde styra utvecklingen. Istället får vi nu en myndighet som ska stå för kunskap, en annan som ska ansvara för informationsspridning och en tredje som ska övervaka systemet.

Motarbetar staten samhället?
Frågan är om staten verkligen agerar för samhällets bästa. För det kan väl ändå inte vara så att vi klarar utmaningarna med enbart ett sätt att arbeta och en väg att söka ny kunskap? Jag undrar om inte George Orwell ler stilla i sin himmel.

Länk till presentation av utredningen, publicerad på DN Debatt – här.

Lagstiftning och förändring

I veckan som gick deltog jag i en konferens om energisparåtgärder i den kommunala planeringen. Länsstyrelsen, Boverket, Energimyndigheten… alla var där och gav sina bidrag till ett stort antal västsvenska kommuner. Är vi på rätt spår?

Outside the box
Mellan raderna gick det att utläsa en relativt stor spänning mellan regelverk och vad som behöver göras. Det var påfallande ofta som föredragshållarna nuddade vid de tillkortakommanden dagens regelverk lett oss in i. Och kanske just där finns det hoppfulla: att de lösningar vi måste söka ligger utanför de ramverk lagarna satt upp. Så hur gör man för att ändra systemet utan att ändra ramverket?

Eftersläpning
Lagstiftningen släpar nästan alltid efter och bekräftar den praxis och de arbetssätt som redan blivit inkorporerade i samhället. Nya rön och omfattade sanningar kunde inte förutses när nuvarande lagar skrevs. Möjligheten en radikal omställning av energisystemen var t.ex. inte uppenbara för 10 år sedan, kanske var heller inte insikten om vilken betydelse energianvändningen har när det gäller klimatpåverkan. Var tid har sina sanningar.

Försöksobjekt
Så hur gör vi? För att ha lagar och regler som möjliggör att vi – när kunskaper och omständigheter tvingar oss att tänka nytt – går utanför lagen eftersom kunskapsbasen och värderingarna förändras dynamiskt i en snabbare takt än någonsin. Ska vi skapa arenor och pilotprojekt som får som uppdrag att vara försöksobjekt just i syfte att möjliggöra praktisk förändring av samhället? Ska vi organisera kaoset ?

Gräsrötter
Naturen är självorganiserande och frågan är om inte samhället mår bra av att i betydligt större utsträckning än hittills var detsamma. Samhället som ett ”uppifrån”-projekt är en utopi. Ska medborgare och invånare känna delaktighet och faktiskt också vara delaktiga är det rimligt att utgå från ett tydligare gräsrotsperspektiv. Vi är alla en del av det som utgör samhället. Då är det inte mer än rimligt att vi alla är med och formar det.

Nästa besked
Dialog, samverkan, arenor, workshops, processer i flera steg, icke-linjära processer… det var många och hoppfulla förslag som kom fram på statens seminarium. Det var nästan som om man sa: ”Strunta i systemet – gör det som är bäst för en sund samhällsutveckling”. Men det sa man inte. Inte ännu.