Vi hinner inte. Tiden räcker inte till. På mikronivå känner föräldrar hur det som egentligen borde vara viktigast, tiden med barnen, ersätts av ”allt annat” som måste hinnas med. På global nivå hinner vi inte rädda världen från ekologisk och klimatrelaterad kollaps. Vi ägnar tiden åt annat, som i det korta perspektivet upplevs som mer prioriterat. Ska det vara så här?

Snabbheten
De senaste 20 åren har kommunikation, nyhetsflöde och kontakter mellan människor blivit både snabbare och enklare. Världen är full av information och minst en miljard människor är alla medagerande i denna excess i kommunikation. (Vi ska inte glömma att majoriteten av världens befolkning står utanför flödet). Även spekulationsekonomin är idag sekundsnabb. En aktie ägs tydligen idag i genomsnitt 22 sekunder. En ny innebörd av att handla aktier i parti och minut?

En försvagad förankring
Flera av de politiska partierna har en uppenbar svårighet att vara relevanta i dagens samhälle. Medlemskap i ett politiskt parti lockar inte alls så många som förr. Detta är ett bekymmer på flera plan. Ett bekymmer är att mycket av den lokala demokratin bygger på representativitet, människor ställer upp för att ta ansvar för sin kommun enligt det uppdrag man fått i fria val. Förr deltog fler i möten och formade tillsammans med andra det som sedan blev politiken. Sannolikheten för att den frammejslade politiken var förankrad hos gemene man var stor. Ett annat bekymmer är att urvalet av lämpliga personer som kan ta förtroendeuppdrag på olika nivåer minskar. Det blir svårare att hitta duktigt folk som representanter i nämnder och styrelser.

Yta istället för innehåll
Risken är också uppenbar att utrymmet ökar för personer som ser ett politiskt engagemang som en språngbräda för personlig del. Istället för ansvarstagande, kloka representanter för flertalets idéer finns en risk att ytan blir viktigare än innehållet. Inte minst genom medias inflytande, som tydligt ökar. Att fungera i TV, att kunna ge snabba, mediala svar på komplexa frågor, att ha en viss utstrålning blir viktigare än att stå för en viss politik.

Exemplet Romney
Mitt Romneys tuvhoppande i en fångfäng jakt på en heterogen amerikansk väljarkår illustrerar bekymret. I ett slutet sällskap trodde sig Romney kunna locka extremkonservativa med sitt tal om 47 procent bidragstagare som ointressanta. Sin största politiska framgång, sjukvårdsreformen i sin hemstat, ”kunde han inte använda i sin kampanj” eftersom den låg i linje med Obamas politik. Snacka om att lura sig själv.

Utanförskapet
Nu är det stora grupper i samhället, både i USA och i Sverige, som inte har kontakt med hur politiken formas och formuleras och då hamnar politiker och partier mer i knät på media. Bilden av vägvalen formas inte av politiken. Glappet mellan verkligheten och verklighetsbilderna ökar, vilket i sin tur kan leda till frustration och protester, en utmärkt grogrund för opportunism och populism. När vi dessutom nu står inför tredubbla omvärldshot *) ökar behovet av sammanhållning och gemensamma bilder. Det är kanske det mest oroande.