Göteborgs Stadsteater har en tradition av att ordna lunchteaterföreställningar i foajén ett trappa upp. Många av dessa föreställningar har varit väldigt bra. Det lite kompakta formatet i tid och rum ger en viss intimitet och närhet. Att man samtidigt får en god matbit och ett glas vin (om man vill) förhöjer stämningen. Häromdagen var jag och min sambo på Stadsteatern och såg en föreställning om Elin Wägners liv och gärning. Den var helt enastående bra.
Elin Wägners betydelse
Elin Wägner hamnade så småningom i Svenska Akademien, som Sveriges andra kvinna och gjorde sig känd för ett antal reportage och böcker som gjorde avtryck i samtiden. Hennes betydelse för fredsrörelsen, för kvinnlig rösträtt och för bildandet av Rädda Barnen kan inte överskattas. (Se länktips nedan).
En fantastisk föreställning
Det som gör att jag skriver om föreställningen är inte bara den roll Elin Wägner spelade för att forma ett mer jämlikt Sverige. Det som fastnade i minnet var det fina manus som Margareta Skantze skrivit, den regi som Emelie Strandberg stod för och givetvis Amelie Tinnadotter Norrbys gedigna rollprestation. En lysande föreställning helt enkelt. Det är inte självklart att allt klaffar. Men det gjorde det på ett fantastiskt sätt. Inte minst hur den sparsmakade scenografin, ljudläggning, rörelser och pauser fungerade för att låta texten sjunka in. Som åskådare drogs vi in i Elin Wägners tankevärld och fick en känsla för vilka val hon ställdes inför i livet, även om mycket självklart lämnades därhän.
Två förebilder
Det är så här konst och kultur ska fungera. Man ska bli berikad och inspirerad, inte för att ett eventbolag ska tjäna stora pengar, utan för att en duktig skådespelare ska få rätt förutsättningar att blomma ut och ge publiken något nytt och oväntat, som i sin tur kan inspirera andra att gå i Elin Wägners fotspår eller söka sin framtid inom scenkonsten som Amelie. Inspiration och förebilder är viktiga för varje generation. Och här framstod både Elin och Amelie som just detta.
Går männen på fotboll?
Att det huvudsakligen var kvinnor i publiken, jag räknade till kanske tio män i en publik på över ett hundra, är lite märkligt. Eller kanske sorgligt. Är det möjligen så att teaterföreställningar rubbar männens självklara världsbild, är det så att männen inte vill provoceras att upptäcka andra sanningar än de redan ”färdiga”? Att gå på fotboll är sannolikt mer förutsägbart. Antingen vinner det egna laget eller så förlorar det. Båda reaktionerna finns förutbestämda. Medan en teaterföreställning kan öppna upp helt nya och andra perspektiv än de förutbestämda. Är det så enkelt och så fattigt?