Jag fick tipset att läsa Jens Odlanders bok ”Tyst diplomati”, eftersom jag är intresserad av Etiopien och vad Sverige kan bidra med för att stödja det landet. Jens Odlander skriver i reportagestil med utvikningar kring historia, geografi och politik för att vi som läsare ska förstå hur annorlunda ett land som Etiopien är, jämfört med ett europeiskt land. Boken skulle mycket väl kunna göras om till radioteater. Den har en stark här-och-nu-känsla i många avsnitt, där man som läsare nästan blir en fluga på väggen under avgörande skeenden.

Svårt arbete
Det Odlander skildrar är hur processen såg ut när Martin Schibbye och Johan Persson till slut skulle släppas fria efter ett år i etiopisk fångenskap. Händelserna som ledde fram till deras frisläppande beskrivs från insidan, initierat och detaljrikt, men det som framför allt slår mig är hur svårt det diplomatiska arbetet kan vara och vilka kvalifikationer och förutsättningar som gäller i diplomatkretsar.

Tillfälligheter som planerade händelser
Det verkar svårt att kombinera en tjänst som ambassadör med ett traditionellt familjeliv eller ett normalt socialt liv. Arbetet pågår dygnet runt. De viktigaste informationerna och kontakterna tycks vara de som förmedlas och som uppstår ”som av en händelse”, när en observant diplomat som Odlander ”råkar” befinna sig på rätt ställe för att få en glimt i ögonvrån av en makthavare som rör sig utanför sin arbetsplats. Det kan vara i en hotellbar eller i någon foajé i närheten av ett gym. Det kan verka som en tillfällighet, men är naturligtvis en del av arbetet. Att ständigt använda möjligheten att bekräfta en relation verkar vara en viktig pusselbit i diplomatens vardag. Man vet aldrig när en specifik relation eller kontakt blir användbar.

Summan av allt grundarbete
Generellt slår det mig att tyst diplomati bygger på att grunden finns lagd. Att det finns en tidigare relation att återkoppla till. Att man har träffats och utbytt några fraser, suttit ner, talats vid eller bara blivit presenterade för varandra. Att ha gjort intryck och därmed kunna hjälpa motparten att minnas vem man är, när telefonledningen är knastrig och klockan är tre på natten och det brådskar med ett uttalande. Tyst diplomati är en slags summa av allt annat som möjliggjort den tysta diplomatin.

Att skapa något ur nästan ingenting
Genom att förstå vem som i tredje-fjärde hand indirekt skulle kunna påverka någon beslutsfattare, med en kunskap hämtad ur egna och andras informationskällor och med en stor portion intuition om vem som borde kunna vara till hjälp, tycks diplomater skickligt navigera i en osynligt mönster av relationer, beroenden, tidsaxlar och beslutsprocesser, formella såväl som informella. Den tysta diplomatin framstår för mig som en svår konst att skapa användbara resultat ur inget annat än de relationer som kanske har betydelse i något sammanhang.

Som improvisationsteater
Diplomatin liknar en pjäs utan scen, utan dekor och utan repliker. På snabb tid ska ett resultat uppnås – publiken fås att applådera – och det kan bara ske genom att skådespelarnas inbördes relationer får en mening. I själva verket tycks det dessutom som om den tysta diplomatins fraser och uttalanden bara är kulisser för det verkliga skeendet. Det som sägs är inte det viktiga. Det är pauserna, ordningsföljden, subtila signaler och detaljer som bara de initierade kan uppfatta som är de verkliga höjdpunkterna. Jag kan tänka mig att frågan ”Var det ett bra möte?” blir irrelevant i diplomatkretsar. I affärssammanhang och vid många andra tillfällen brukar en sådan fråga besvaras med ett ja. För de professionella diplomaterna måste frågan vara näst intill en förolämpning. Det vore som att fråga kocken på en restaurang om hans mat är god. Frågan vore fel ställd.

Alltför abstrakt politikerspråk
Är det bra att diplomaterna rör sig i en alldeles egen värld av kodifierade meddelanden och fikonspråk, av symbolhandlingar och ”noter”? Kanske är det så för att mellanstatliga kontakter ska fungera. Bekymret kan vara när alltför stor del av det politiska spelet och avgörande beslut hamnar så långt från vardagen att gemene man inte längre förstår vad som sker. När Bryssel och Washington blir synonymt med osynliga makthavare som styr samhällsutvecklingen i en riktning som många uppfattar som negativ. När misstron och klyftorna växer. När ”Yes, we can” efter åtta år i Vita Huset i stort sett landar i ett business-as-usual och inte ens Obama kunde vända utvecklingen.

Transparens och det öppna samtalet
Tyst diplomati får aldrig bli modellen för den verkliga demokratin. Den tysta diplomatin behövs sannolikt för de institutionella, horisontella och mellanstatliga kontakterna, som behöver bygga på förtroenden. Men vi får aldrig tappa tilltron till en av motpolerna – det transparenta och öppna samtalet, där allt beskrivs och diskuteras på ett öppet och ärligt sätt. Den del av demokratin som handlar om delaktighet och förståelse för beslut mår bäst av största möjliga öppenhet. Snärjs den dagliga politiken in i ett abstrakt symbolspråk och en vardagsfrånvänd professionalism kommer allt fler att tappa tilltron till våra demokratiska grundpelare.