Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Posted on by
Reply

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H

Vem ska man lita på i informationsflödet?

Posted on by
Reply

Sedan lång tid har olika fristående organisationer, även kallade NGO:er, haft en ledande roll när det gäller att bedöma nivån på och omfattningen av företagens hållbarhetsarbete. Oberoendet har varit en garant för opartiskheten. Bakgrunden är att det var miljöorganisationer som ringde i larmklockorna när föroreningarna från industrin började bli uppenbart skadliga. Stegvis bytte miljöorganisationerna fot och började istället att hjälpa näringslivet att hitta framkomliga vägar.

Bra med olika system – eller ?
Miljömärkningar som Bra Miljöval och Fair Trade-märkningen ger företag möjlighet att visa hur de tar ansvar. WWF, Världsnaturfonden, lanserade för några år sedan sin ”Climate Solver”-lista på företag som erbjuder tekniska lösningar, som bidrar till att minska hotet från klimatförändringarna. Sedan 1995 har Göteborg Stad m.fl. ett miljödiplom, som hjälper företagen att både arbeta med miljöfrågorna och att synliggöra detsamma. En uppsjö av märkningar för byggbranschen har etablerats, där de stora svenska byggbolagen för säkerhets skull valt olika system, möjligen för att slippa bli jämförda med varandra. (Länktips se nedan). Tidningar som Miljöaktuellt rankar de bästa kommunerna och de ”miljömäktigaste” i landet. Informationsöverskottet börjar bli uppenbart.

En undersökning i Nordamerika
I Nordamerika har en artikel fått uppmärksamhet, som redovisar en undersökning där 700 utvalda personer fick ange på en femgradig skala vilket förtroende de har för olika aktörer. (Länk till artikeln se nedan). Det intressanta är att NGO:erna tycks tappa i förtroende till andra aktörer. Ur förtroendeaspekt ligger, enligt artikeln, Dow Jones Sustainability Index god tvåa efter Carbon Disclosure Project. Totalt sett visar undersökningen att om förtroendet för NGO:er jämfört med ”Rating and ranking organisations” år 2010 var mycket högre ligger dessa kategorier 2013 jämsides. Förtroendet för investerare är nästan dubbelt så stor som för journalister.

Vem kan man lita på?
Undersökningen kantas av mängder med frågetecken och gäller primärt de nordamerikanska förhållandena. Men grundfrågan är intressant när informations(över)flödet drabbar oss och beslut ska fattas. Vem ska man lita på? Vilka indikatorer, rankingar eller andra kriterier är det egentligen som ska vägleda investeringsbeslut eller beslut om företagsköp, aktieköp, konsumtion etc?

Green-washing borde bannlysas
Bland det mest allvarliga är naturligtvis vissa företags förmåga att skönmåla verkligheten, green-washing, brukar det kallas. Man framställer sig som bättre än man är. Det kan vara när ett varumärke skadats av dålig publicitet eller när den allmänna opinionen kräver ett ansvarstagande från företagen. Då kan det vara en lockande lösning att kasta fram några goda exempel på hur bra man arbetar med hållbarheten. På sikt skadar green-washing företaget, eftersom sanningen tenderar att komma fram. Det den också bidrar till är att skapa en allmän osäkerhet om vilken information man egentligen kan lita på.

Utbildning
Botemedlet är framför allt  kunskap genom utbildning. I det perspektivet är det roligt att konstatera att t.ex. Handelshögskolan i Göteborg nu arbetar för att systematiskt få in hållbarhetsperspektivet i all utbildning. De blivande ekonomerna, juristerna och företagsledarna ska ha en förståelse för de frågor som de har att hantera när de kommer ut på arbetsmarknaden.

Länktips: Artikel om vem man kan lita på: här .

SGBC listar fyra certifieringssystem för grönt byggande. http://www.sgbc.se/certifieringssystem Till detta kommer bl.a. Svanenmärkta hus .

Det optimala samhället

Posted on by
Reply

SVT har sänt en serie intervjuer med partiledarna de senaste veckorna. ”Nyfiken på…” har de hetat, där en psykolog, Paul Perris, intervjuat partiledarna om deras bakgrund, värderingar och händelser i livet, som påverkat dem och gjort att de tagit uppdraget som partiledare. Ett omdebatterat grepp, som ändå haft ett stort värde i att två statsvetare mot slutet av varje program kommenterat och synliggjort detaljer, som vi andra kanske inte tänker på.

Det optimala samhället
Det som slog mig i efterhand var att det hade varit värdefullt för att förstå varje partis ideologi och vision, om partiföreträdarna hade fått beskriva en situation, där deras parti fått möjlighet att optimalt påverka samhällsutvecklingen – hur hade deras framtidssamhälle sett ut? Det kunde ha varit intressant att se hur värderingarna skulle ha kunnat få genomslag i en konsekvent genomförd politik. Nu missade man den chansen.

Personligt välstånd eller globalt 
Andra följdfrågor missade psykologen, eftersom han mest var intresserad av människan bakom politiken. Jag minns exempelvis hur Göran Hägglund ansåg att man kunde visa upp de människor på cirkus, som inte drivs av en strävan att berika sig materiellt. Där hade ju en intressant följdfråga kunnat vara hur han tycker att avvägningen ska ske mellan att optimera det personliga välståndet och det globala, särskilt med hänsyn till de utmaningar vi står inför i form av minskande resurser, ökande utsläpp etc.

Avvägningarna
Överhuvudtaget saknade jag avvägningsfrågor, de som alla politiker ägnar sig åt och som blir de tydliga tecken på hur värderingarna tar sig uttryck i verkligheten. Vilka avvägningar mellan individens frihet och de gemensamma lösningarna är optimala, t.ex.? Men intervjuaren var som sagt mest intresserad av människan, inte av politiken, vilket kanske var synd.

Känslorna
En annan sak som hade kunnat belysa värderingarna var om intervjuaren hade frågat vad som gör partiledaren mest arg. Vad upprör hen mest? Då hade TV-mediet fungerat bra, när känslorna blir synliggjorda. Det hade också blivit en illustration till vilka orättvisor eller missförhållanden som partierna ser som mest angelägna att åtgärda.

Men man kan inte få allt.

 

Ägandet och hållbarheten

Posted on by
Reply

HASS, Handels Students for Sustainability, är en positiv och ifrågasättande kraft på Handelshögskolan i Göteborg. Med stadigt ökande medlemsantal och med ett öppet sinnelag ordnar de seminarier, debatter och föreläsningar, som sätter fingret på ekonomins roll för en hållbar utveckling. Jag har hjälpt dem i mycket blygsam skala de senaste åren, framför allt med tips på föreläsare. Senast lyckades de samla tre kloka personer från olika segment i bank- och finansvärlden att tala om tillväxt och ansvar m.m. (You-Tube-länk se nedan). Här några intryck och reflexioner.

Tre (manliga) chefer i panelen
Sasja Beslik, chef för ansvarsfulla investeringar vid Nordea, Carl Rosén, VD för Aktiespararna, och Sammy Almedal, VD för medlemsbanken JAK utgjorde panel. De hade lite olika syn på hur hållbarheten kan bli en del av både företagens och finansaktörernas vardag. Carl Rosén betonade lagstiftningen som den framkomliga vägen, medan Sasja Beslik trodde på marknaden samtidigt som han förordade tydligare krav på redovisning. Sammy Almedal lovordade den lokala ekonomins fördelar.

Ändra aktiebolagslagen?
Ett av de generella grepp som Sasja Beslik framförde var att aktiebolagslagen borde förändras. Idag är den lagen inriktad på minimal risk för maximal vinst på optimal tid. Här finns en möjlighet, menade han, samtidigt som han gav en dyster bild av hur fast vi är i dagens prissättnings- och värderingsmekanismer, system som styr värdet på våra pensioner och framtida investeringsmöjligheter. Ingen vill eller vågar ändra aktiebolagslagen var Besliks iakttagelse.

Beskattningsinstrumentet?
Carl Rosén öppnade med en brasklapp, att han inte uttalade sig å Aktiespararnas vägnar, utan delgav sina privata synpunkter, vilket i sig kanske illustrerar vilken resa som återstår för många företag, företagsägare, aktieägare och spekulanter. Roséns förslag var att använda beskattningsinstrumentet för att omfördela och använda resurser på ett bättre sätt. Han såg det tom som den enda vägen, eftersom nuvarande lagstiftning utgår ifrån att företag tar sitt ansvar.

Demokratisk ekonomi?
Sammy Almedal upphöll sig mot slutet en del kring den lokala ekonomins styrkor. Omskrivet och förkortat kan dessa sammanfattas i delaktighet, transparens, lokal utveckling, och motsatsen till anonymitet. När pengarna gör nytta i samhället där människor bor och verkar blir ekonomin ett verktyg för demokrati och förverkligande. Närheten kvalitetssäkrar investeringar och bromsar spekulationsekonomin.

Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Det oroande är Sasja Besliks närmast resignerade konstaterande hur djupt vi sitter fast i det nuvarande ekonomiska systemet, hur svårt det blir att ändra det. Det hoppfulla är att det finns en palett av förslag som kan förändra hur företag bedrivs och hur de ska värderas. Och att det finns andra sätt att bedriva ekonomisk verksamhet, som kan klara att fungera inom ramen för vad planeten, våra sociala konstruktioner och vår kultur kan bära.

Några utmaningar
En av utmaningarna är fördelningen i förmögenhet. (300 personer äger tillsammans mer än vad 3,5 miljarder människor äger, påpekade Sasja Beslik). Och skillnaderna ökar, kan tilläggas. En annan av utmaningarna ligger i basen för 1900-talets effektivisering, där billig och tillgänglig fossil energi spelat en helt avgörande roll. En tredje utmaning finns självklart i alla de sidoeffekter av 1900-talets verksamhet som vi nu ser: livsfarlig luft i Peking, mikroplaster i haven, utrotningshotade arter, klimatförändringar, kemikaliespridning bortom kontroll och FN:s ännu icke uppnådda millenniemål för att nämna några. En fjärde utmaning blir att hantera de spänningar som uppstår, när intressen ställs mot varandra, när resurserna inte räcker till och när en verklig omfördelning ska ske, samtidigt som de nya lösningarna etableras.

Klarar aktieägarna att se bortom de egna behoven?
Ingen klarar omställningen till ett hållbart samhälle själv. Marknaden är dålig på att ställa krav på sig själv. Enskilda företag klarar att gå före, eftersom de ser behov och lösningar på lång sikt. Måtte de få efterföljare och måtte ägarna, t.ex. Aktiespararna, se nyttan med sitt ägande även ur ett långt perspektiv.

Länktips: HASS-seminarium 4 mars 2013, cirka 1,5 timmar:
http://www.youtube.com/watch?v=hwxIHRcjUzE

Hållbarheten, makten och modet

Posted on by
Reply

På många områden behöver vi göra ett omtänk och en nystart för att inte slentrianmässigt fortsätta på den inslagna vägen. Många av dagens företag har startats och drivs vidare utan att man har analyserat om företaget är en del av problemet eller en del av lösningen. Orenade utsläpp och de värsta formerna av socialt oacceptabla anställningsformer har vi väl lyckats eliminera i Sverige, men fortfarande tas inte hänsyn till om företagens affärsidé förbrukar eller bygger upp de gemensamma resurserna när det ska värderas.

H&M = Hållbarheten och Makten
Att en ändring tycks vara på väg kunde vi se ett exempel på häromdagen när ”årets mäktigaste affärskvinna” blev H&M:s hållbarhetschef, Helena Helmersson, (se länk nedan) som arbetar för att modernisera H&M ur ett hållbarhetsperspektiv.  Gina Tricot har anställt Fredrik Bergman för att han ska leda deras arbete i att skala bort det ohållbara i företagets verksamhet. Fler lär följa.

Hur ska kommunerna agera?
Ett bekymmer är att kommunerna måste ha mycket strikta regelverk kring hur skattepengarna används. Arbetet i kommunerna måste omgärdas av procedurer och regler för att inte öppna upp för godtycke, korruption eller svågerpolitik. Alla ska behandlas lika. Rättsstaten bygger på ett rättsväsende, men också på att lokala myndigheter upprätthåller en balans i resurser används.

Förvaltning och förändring
Ett bekymmer är hur kommunerna ska kombinera sitt legitima förvaltningsuppdrag med ett allt mer uppenbart förändringsbehov. Att förändra innebär ofta att ifrågasätta praxis. Hur lätt är det i en ganska reglerad verksamhet att plöja ny mark och tänka nytt, att kanske tom ifrågasätta sitt eget agerande under många år? På flera plan är det svårt, men ändå helt nödvändigt. Förnyelsearbetet måste hitta sina former inom ramen för det förvaltande uppdraget.

Det behövs mod och respons
Det finns kommuner som har lyckats på detta område, men det kräver mod hos politiker och en respons hos medborgarna. Plus att berörda tjänstemän och förvaltningar inser behovet av nya idéer och att inget är hugget i sten.

Låt oss som medborgare stödja de modiga. De behövs för att inte Sverige ska halka efter i utvecklingen av det hållbara samhället. Låt oss också uppmuntra de företag som tar täten och menar allvar med sin omställning i hållbar riktning. Just i fallet H&M har man ju faktiskt modet som affärsidé.

Länktips: http://www.dn.se/ekonomi/hm-chef-arets-maktigaste-kvinna/

 

Är bekymret de starka presidenterna?

Posted on by
2

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Intryck från Etiopien – del 2

Posted on by
2

Nyligen skrev jag här om några intryck från ett kort besök i Etiopien. Se http://christerowe.se/?p=3493 . Frågan är hur ett urfattigt land med stor befolkning, med svåra försörjningsvillkor och begränsade naturresurser ska ta sig ur sin situation och ge medborgarna ett drägligare liv. På ett sätt har länder som Etiopien en möjlighet att visa även bättre rustade länder hur en hållbar transformering av samhället kan se ut. Just för att så mycket saknas. Jag är dock mycket osäker på om landet tänker ta den chansen.

Mosaik av traditioner
Landet är, bortsett från en femårsperiod under italienskt styre på 1900-talet, ett av de få afrikanska länder som inte varit kolonialiserade. Man räknar t.o.m. att mänsklighetens vagga kan ha stått här. Fyndet av ”Lucy”, människoliknande benrester med en 3,2 miljoner år lång historia, visas stolt upp på Nationalmuséet i Addis Abeba. Även en ortodox kristen lära slog tidigt rot i Etiopien, som även inkluderar inslag av judisk tradition. Svartklädda skriftlärde lever i celibat, medan de vitklädda kan gifta sig. Historien, religionen, kulturen och myterna blandas på ett märkligt sätt i detta land, där Drottningen av Saba, kung Salomo, lejonet av Juda, kung Ras Tafari och kejsarkulten fram till Haile Selassie 1974 utgör märkliga komponenter. På muséet visar man stolt upp kejserliga mantlar och troner.

Från att överleva till att leva till att leva gott
Hur ska landet lyfta sig? Uppemot hälften av befolkningen är analfabeter, skriftspråket är komplicerat, ojämlikheterna i människors förutsättningar att klara sin försörjning enorma. Man får känslan av hönan-och-ägget när det gäller möjligheter att få människor att själva generera de resurser som behövs för att försörja sig.

Företagens ansvar
När nu klädjättar som H&M börjar etablera sig i Etiopien är det naturligtvis mot bakgrund av den billiga arbetskraften. Men vad är rimligt? Hellre ett arbete än inget arbete, men borde inte de multinationella storföretagen kunna axla ett större utvecklingsansvar när de engagerar sig i ett fattigt utvecklingsland? Borde man inte kräva att den billiga personalen sätts i utbildning en del av tiden? Borde inte de rika företagen bidra till att bygga upp bostäder, brunnar, avloppssystem, skolor, transporter och annan nyttig infrastruktur, när man tjänar så stora pengar på varje arbetad timme? Ligger det inte i mänsklighetens intresse att alla bidrar till en utjämning av de skillnader som idag resulterar i ökande klyftor mellan fattiga och rika?

Barnen
Vi såg många pojkar mitt på dagen, en del skötte djuren, en del bar på något, en del gjorde ingenting. De gick inte i skolan, många av dem. En speciell pojke fastnade på min näthinna. Han höll en ursmutsig trasa i högra handen och en halvtom flaska i den andra. Han uppehöll sig oftast vid ett rödljus, där han började gnida sin trasa på vår vindruta, samtidigt som han då och då sniffade ur den lilla plastflaskan, som innehöll någon obestämbar gråbrun sörja. Hans blick var långt borta, hans ansikte smutsigt, hans framtid obefintlig. Han och alla hans jämnåriga hade behövt gå i skola, hade behövt föräldrar och vuxna som brydde sig. Det ska inte behöva vara så, att barn går under bara för att ingen bryr sig.

Kollektivtrafik
Rakt genom staden Addis Abeba dras nu en snabbtågsbana, som ska möjliggöra spårbunden kollektivtrafik. Någon investerar, någon bygger och någon tror på landet. Om det är rätt prioritering är svårt att säga, men ska de dryga tre miljoner som bor i Addis ha en rimlig chans att ta sig från sin bostad till ett möjligt arbete, så måste transporterna fungera. Bensinen kostar sju kronor litern och den täta avgassmog och dåliga luft som börjar märkas signalerar att någon slags låt-gå-politik inte kommer att lyckas. Samtidigt kan man ana de stora korruptionsproblem som kan finnas bakom stora investeringsprojekt. Många lockas att sko sig, när Big Money kommer till stan.

Att dela med oss
Sverige har länge haft Etiopien som biståndsland. Ambassaden är relativt stor och ligger centralt i huvudstaden på en tomt som kejsaren skänkte till den svenske kungen en gång i tiden. Ett knappt femtiotal personer arbetar där. Inte bara svenskar, utan även lokalanställda. Den tanke som slår mig är att det borde vara möjligt för det rika Sverige att bygga upp en permanent resurs, som skulle kunna användas för att synliggöra de svenska företag, som har viktig och nödvändig teknik att erbjuda för utvecklingen av landet. Inte för att vi ska bortse ifrån alla de brister som finns när det gäller öppenhet och demokrati under nuvarande regim, utan för att ge människorna en mer sammansatt bild av hur stadsplanering, infrastruktur, basfärdigheter, civilsamhälle, demokratins dolda förutsättningar etc kan se ut. Ett brett anslag, som inte primärt utgår från de stora företagens vinstdrivna kalkyler, utan som utgår från en känsla av att ett rättvist och bättre samhälle är möjligt.

Om vi nu alla på något sätt härstammar från Lucy och hennes kompisar, vore det inte rätt OK att dela med oss på ett rimligt sätt av hur ett framtidsinriktat samhälle kan formas?

Digital konsumtion: Hot och möjligheter

Posted on by
2

Digitaliseringen av konsumtionen pågår för fullt. Surfplattor och smarta telefoner, mobilt internet och en allmän mognad hos användare och företag bidrar till utvecklingen. Är det bra? Vilka möjligheter ryms i den utveckling vi står mitt uppe i? Finns det avigsidor och hot? Häromdagen var detta temat på en välbesökt frukostworkshop på Handelshögskolan i Göteborg.

Uthyrning av parkerade bilar
Teknikspridningen i stora befolkningsgrupper gör det plötsligt möjligt att skapa kontakt med konsumenter, som delar samma intresse. Detta i sin tur möjliggör nya värdekedjor och öppnar upp för andra affärsmodeller. Ett exempel är biluthyrning av parkerade bilar. Folk reser bort, ställer sin bil på flygplatsens parkering. Då finns det företag som erbjuder uthyrning av bilarna, så att bilägaren kan tjäna pengar på sin annars stillastående bil!

Tjänster i stället för produkter
Cirkulär ekonomi och transformering av produkter till tjänster är andra exempel på sådant som underlättas av den digitala konsumtionen. Spotify istället för CD-skivor är uppenbart, men även tillgång till ett brett utbud av produkter och tjänster baserat på var konsumenten befinner sig. Second-hand-marknaden och bytesaffärer underlättas när kommunikationen kan ske helt oberoende av fysisk plats. Tjänstesektorn växer snabbt i takt med att nya appar tas fram. Appar i sig blir en affärsidé även för ”de gamla” företagen.

QR-koder och annat
Kvalitetsfrågor, information och ursprung blir plötsligt betydligt enklare att koppla till en specifik produkt. Fiskare i Kanada använder redan denna möjlighet genom att sätta en QR-kod på fiskens stjärt, så att restauranggästen via sin smartphone kan få information om vem som fångat fisken och när. Här finns naturligtvis en stor möjlighet för olika branscher att utveckla tilläggstjänster, som bidrar till att bygga mervärden kring produkter. I takt med att anonyma varor översvämmar butikerna blir det ett konkurrensmedel att kunna koppla specifik information till varje produkt. Inte minst för att skapa intresse för producentens tankar och idéer bakom en vara eller andra kvalitetsaspekter. Schyssta produkter kan få större möjlighet att nå sina kunder. Produkters värde kan börja diskuteras ur fler aspekter än billigast per volym eller enhet.

Showrooms i stället för butiker?
En mycket intressant fråga uppstår i kölvattnet på en förändring där traditionella butiker krymper sina ytor till förmån för showrooms och lagerdistribution. Om produkter på ett enkelt sätt kan köpas via nätet behövs inte butiken på samma sätt som förr. Vem ska då räkna hem de mervärden som genererar vinst kring en försäljning? Kommer prispressen göra det helt olönsamt att driva bokhandel, elektronikförsäljning eller att sälja sällanvaror när det blir både billigare och enklare att få hem varorna till bostaden?

Belöna anonym hjälpsamhet
Uppkopplingen och närheten till varje butik på ett virtuellt plan öppnar även upp för butiker att knyta sina kunder tätare till sig, belöna lojala kunder med förhandstips om produkter som kommer att finnas i butiken inom kort, att erbjuda andra logistiklösningar etc. Någon nämnde att grannen kan plocka upp varor och ta med, dvs där logistiksamverkan kan bli en del av konceptet. ”Någon” ser till att din produkt kommer till dig och du vet kanske inte ens vem. Som tack för hjälpen får denne ”någon” rabatt på nästa köp hos företaget.

Några hot
Bland de hot som finns måste man naturligtvis nämna sårbarheten kring tekniken, oklarheterna kring det juridiska när både inköp och betalningar flyter runt i cyberspace. Vad händer med garantier, ångerveckor och tvister när affärerna avpersonifieras? Hur mycket paketleveranser från utlandet är miljömässigt försvarbart? Om flygfrakten ökar p.g.a. våra inköpsvanor på nätet kan ju fördelarna med att minska det korta resandet till butiker snabbt ätas upp. Om vem ska reglera en internationell digitaliserad handel? Lagstiftning och andra styrmedel saknas. Utvecklingen riskerar än en gång att rusa för fort.

CSA
Samtidigt blir det naturligtvis enklare att göra jämförelser. Det går utmärkt att sitta på bussen och kolla upp 4-5 olika hemsidor för att välja rätt erbjudande eller använda en app som gör jobbet. Konkurrensen hårdnar, men för den som klarar av att konkurrera på rätt marknad med rätt argument öppnar sig stora möjligheter. CSA, community supported agriculture, är en sådan trend som kan stödjas av den digitala konsumtionen.

På en bussresa hem
På väg hem från jobbet går du in på en hemsida, där det finns uppdaterad information om vilka produkter som erbjuds just denna dag eller vecka. Där finns kanske en webbkamera-länk som visar dina egna ägandes grisar i sitt hägn. Där ser du hur dina förbeställda rödbetor packas för avhämtning, osv. I arbetet att koppla ihop konsument och producent kommer de digitala möjligheterna att visa sig mycket värdefulla, är min gissning.

Att undvika kontrollsamhället
Som vanligt när det gäller teknikutveckling finns det både risker och fördelar. Allt hänger på hur vi organiserar och styr systemen. Om vi lyckas hålla fokus på det långsiktigt samhällsnyttiga ur ett hållbarhetsperspektiv kan utvecklingen bli mycket positiv. Och om vi hittar säkerhetslösningar som inte tvingar fram ett kontrollsamhälle kan mycket bli hanterbart på ett mer nedskalat, begripligt och mänskligt plan, trots att tekniken på ytan fjärmar människor från varandra. Storytelling som del av affärsidén blir en succé. Fråga Knut Knutsson på Antikrundan vad han anser om proveniens.

Men visst vore det kul att få en uppdatering på de produkter man beställt, så att man ser hur de växer fram i fabriken, i monteringen eller i slutkontrollen? Kanske blir det till och med vi själva som via webbkameran gör själva slutkollen.

 

 

Intryck från Etiopien – del 1

Posted on by
1
Landskap Lalibela

Landskap Lalibela

Nyligen hemkommen från en vecka i Etiopien tumlar intrycken runt. Att vistas en kort tid i ett fattigt land i Afrika innebär att få många tankeställare och att man tvingas reflektera över de utmaningar världens folk står inför. Att skriva här blev plötsligt svårt. Just i dessa dagar är det mediala fokuset på Ukraina, inte på Syrien, inte på något annat av alla de länder där människor inte kan leva värdiga liv.

Hur går det till att utveckla ett land på ett hållbart sätt?
Hur ser förändringsmekanismerna ut? Jag återkommer ständigt till denna fråga. Hur går man till väga för att vända utvecklingen i ett urfattigt land? När halva befolkningen är analfabeter, när en stor del är under 15 år och när de basala behoven med mat, vatten, kläder och husrum så nödtorftigt uppfylls för flertalet? Vad kan vända utvecklingen i en positiv riktning? Och om man vill undvika den väg som Kina valt, där man helt bortser från miljökonsekvenserna och bygger snabb ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra parametrar.

Gata i Addis Abeba

Gata i Addis Abeba

”Hur var det?”
En sådan fråga kan inte besvaras. Det går inte att sammanfatta ”hur det var”. Kanske går det att beskriva med hur det inte var. Det var inte påtagligt farligt, i alla fall inte på dagtid. Mer än möjligen i trafiken, där man körde som fransmän eller italienare och där fotgängare, åsnor och dragkärror skulle samsas med bilar och Toyota-pick-ups på de gator och vägar som fanns. Kontrasterna gjorde sig ständigt påminda. Ständigt massvis med blåvita taxibilar, ringlande köer till taxistolpar, men också alltid människor till fots, överallt. På landsbygden, i staden, ständigt människor i rörelse. Vart är de på väg? Och var kommer all korrugerad plåt ifrån?

Kontraster
Det var inte påfallande många militärer eller poliser ute, mer än möjligen i närheten av flygplatserna, där det fanns en viss kontrollmetodik. Mitt emot en liten enkel butik som sålde khat låg en av Addis Abebas bättre restauranger. Gatan var gropig, souvenirbutikerna påfallande lika varandra och priserna uppskruvade till bara billigt, inte löjligt billigt. Någon stråhatt hittade jag aldrig, var sig på den största marknaden eller bland souvenirbutikerna.

En gåva
I vår lilla grupp som reste i landet ingick en sexmånaders baby med föräldrar. Det var påfallande hur barnvänliga etiopierna är, inte bara kvinnor vi mötte på olika platser ville vara gulliga mot den lille. Till och med på flygplatsen när vi skulle boarda ett plan smilade en av de manliga ur personalen upp sig och sa någonting om att barnet är ”en liten gåva till Etiopien”. Så skulle man inte säga eller göra på alla flygplatser i världen.

Diktatur och demokrati
Vi har ju alla tagit del av Schibbye/Perssons fängelsetid och fått deras bild av Etiopien. I våra medier framställs naturligtvis diktaturen som omänsklig och orättfärdig. Bekymret är att  landet knappast skulle fungera med den typ av representativ demokrati vi tänker oss som optimal, eftersom maktfördelningen och de stödjande funktionerna inte är på plats. Den kollektiva bild av det goda samhället som vi tar som självklar, måste byggas upp och få sin förankring i verkligheten. Rättvisa istället för korruption är en sådan funktion som det demokratiska samhället vilar på. En fri press, en tillgänglighet till åsikter och en möjlighet att på olika sätt uttrycka sig inom ramen för en tillåtande kultur är andra pusselbitar som måste finnas på plats. (Jmfr Sotji och vad som hände Pussy Riot).

Övergången
Inte för att demokratin är fel, tvärtom, det är det bästa sättet att styra ett land så länge respekten för minoriteter präglar maktutövningen. Men övergången från diktatur till demokrati måste ske på ett klokt sätt. När Saddam Hussein störtades uppstod inte en demokrati av sig självt. Demokratin är en mångfacetterad konstruktion, där det parlamentariska styrelse-skicket är en del. Jag ska återkomma till detta med hur vägen från diktatur till demokrati skulle kunna se ut i Etiopien eller generellt i en senare text.

Vikten av ett vidgat perspektiv

Posted on by
Reply

Något av de viktigaste att ständigt hålla i minnet när vi analyserar, värderar och utvecklar strategier är att vidga förståelsen för sammanhanget som en företeelse ryms inom. Ska vi komma till rätta med segregationen i samhället måste vi t.ex. se på fler parametrar än sysselsättningsgrad och utbildning. När vi matas med forskarrapporter och slutsatser som ter sig vetenskapliga måste vi utgå från grundkritisk hållning: Vilka parametrar har man glömt? Vilka konstanter eller sedvänjor har man helt sonika utgått ifrån? Vilka variabler spelar man med? I vilket syfte görs forskningen?

Räcker det med den granskning som görs?
Det är oftast upp till journalister att ägna tid åt denna granskning. Bekymret är att för att publicera en artikel måste den hitta en vinkling som ger mervärde åt mediat. Allra tydligast blir detta i kommersiella medier, men även public service värderar nyheter ur ett slags dubbelt perspektiv – det som stärker den egna verksamheten och som samtidigt bidrar till någon slags vidgad förståelse för hur världen fungerar. Denna balansgång är svår, som jag ofta påpekat i olika blogginlägg.

Exemplet med sharialagarna och majoriteten muslimer
I det politiska klimat som råder i Europa och i Sverige, där motsättningarna gärna mejslas ut som extra starka av politiska partier som hämtar stöd ur en polariserad världsbild, blir det intressant hur vetenskapliga fakta tolkas eller möjligen övertolkas. I en text på denna hemsida exemplifierar jag just denna problematik – länk här: http://bit.ly/1dsODJ1 – där en omfattande attitydstudie från 39 länder till synes ger bilden av att majoriteten muslimer vill införa sharialagar. Så enkelt är det inte, menar jag.

Hitta perspektiven
Världen är mer komplex än vi på ett ytligt, redigerat plan får oss tillrättalagt. Vi måste kritiskt hitta de perspektiv som kompletterar bilden och aktivt leta efter sådant som motsäger de teser som sprids. Även om det tar emot. Även om det är enklare att svälja den information vi får. Ibland måste ta ställning. Varje dag står vi inför vägval där det vidgade perspektivet ger oss större möjlighet att välja rätt.

Vems framtid?
Kring klimatfrågan finns en polaritet, som påminner om den som finns runt tillskyndare och motståndare till kärnkraft. Det är olyckligt, eftersom ingen kan sägas sitta med facit i hand, utan att det handlar om sannolikhetsbedömningar, riskfaktorer och vems framtid vi egentligen ska förhålla oss till. För egen del har jag kommit till slutsatsen är det ingen tvekan att såväl konsekvenser och risker med kärnkraft som ett fortsatt chanstagande med utsläpp av fossila kolväten är oansvarigt ur ett globalt och långsiktigt perspektiv. Och att det i båda fallen handlar om för rika länder som Sverige att gå före och visa vägen för de länder som nu i rask takt utvecklas.