Samhället som människa

Samhällsutveckling kan liknas vid en människas utveckling. Vi växer rent fysiskt i de flesta fall symmetriskt; låt vara att själsliga och andliga förmågor kanske utvecklas i en långsammare takt.

Inte en stor tumme
Barnet växer i ett helhetsperspektiv. Handen blir större, inte finger för finger, inte genom att tummen växer först. Skelett, organ, muskler och färdigheter växer i någorlunda takt. Det är en bild vi borde ha för samhället – att låta det växa någorlunda i samklang. Form och innehåll följs åt, någorlunda väl.

Multi-tasking
Extra viktigt är det när samhället står inför förnyelse på många områden. Gamla sanningar ska ersättas med nya. Då får vi se upp så att delar av samhällskroppen överstimuleras medan andra glöms bort. Skola, äldreomsorg, infrastruktur, näringslivsutveckling, universitet, lärarutbildning, social utveckling, kretsloppsanpassning, energiomställning…. svårigheten är att vi måste klara det mesta relativt samtidigt.

Ingen diktator, tack
Lite grand är det som att få en kör att sjunga samma musikstycke så att det blir en njutbar helhet, fast utan dirigent. Eftersom bekymret är att när vi testar med en dirigent som håller i taktpinnen så blir resultatet bedrövligt.

Frågan får stå kvar på listan över ”ska fixas” ett tag till.

 

( En dag som denna påminns vi om 22 juli och om vad det är som gör oss till människor. Låt oss hoppas att den norske terroristen väcker motkrafter i form av ökad empati och gemenskap som vida överträffar illdådets fasor. )

Hammarkullen och att lyssna

Delaktighet, medborgardialog, inflytande, medbestämmande, demokrati. Hur ska det går till när vi formar och utvecklar vårt samhälle? Hur kommer det sig att de styrande har så svårt att forma processer som öppnar upp för verklig delaktighet? Måste våra städer och vår livsmiljö formas i konfrontation? Finns det inget sätt att undvika en objektifiering av människan/medborgaren i samhället?

Styra eller utveckla?
Vi samlas i Chalmers lokaler i Hammarkullen, på plan 7. Arkitekten och forskaren Lars Jadelius föreläser och leder den efterföljande diskussionen. En av deltagarna relaterar Lars budskap till den pågående omstruktureringen av skolan i området. Frågorna hopas i mitt anteckningsblock: Varför blir det så här? Varför lyckas man inte förankra förändringar hos berörda parter? Hur kommer det sig att ingen möjliggör möten där sakfrågorna hade kunnat belysas från flera olika håll? Varför leder ansvar och makt upprepat till att styrandet åsidosätter delaktigheten? Hur kan man utveckla en stad?

En organisk modell
Lars visar sin modell för en öppen process, där diagnos, lärande, experiment, genomföranden och utvärderingar lutar sig mot en inkluderande idé där alla välkomnas att vara delaktiga. En romantisk modell, säger någon. En process som saknar tydliga avgränsningar eller beslutstillfällen. För mig framstår modellen som en konsensus-modell, där motstridiga intressen synliggörs och diskuteras tills alla är överens om hur man ska gå vidare till nästa steg. Där lärandet och görandet, experimenterandet och analysen hela tiden tycks hållas levande. Med en tilltro till det som utvecklas.

Legitimitet
Lars modell ger ett stöd för att identifiera vilka kunskaper och kompetenser som behövs för att komma vidare. Man skulle önska att denna typ av öppna arkitektur (Lars begrepp) kunde användas generellt i lokalsamhället, som en parallell process till de budgetrelaterade och tidsindelade beslutsprocesser som pågår. För att ge en legitimitet och utgöra en resonansbotten till de (nödvändiga) politiska beslut som måste fattas. Samhället får inte reduceras till en kontoplan.

Varje historia måste höras
Man skulle önska att alla politiker fick ta del av denna möjlighet att synliggöra historier, berättelser om hur det är att vara medborgare i dagens samhälle. För i gestaltningen ligger förståelsen och tilliten till att det andra människor värderar högt också kan bli bra för helheten. Ett sätt att formalisera vars och ens ibland outtalade vision om det samhälle var och en önskar. Visioner som handlar om så många fler nyanser än vad som kan komma fram på en valdag vart fjärde år.  Så blir framtiden så mycket bättre. När alla får en chans att formulera vad som är viktigast och vi får lyssna till varandras hjärtefrågor.

Kärnkraft leder till odemokratiskt samhälle

Det finns ett antal bekymmer med kärnkraften. Uranbrytningen. säkerhetsfrågorna, lagring av radioaktivt avfall, spridningsrisker, det orimliga att rika och fattiga länder – eller snarare stabila/instabila länder ska ha olika förutsättningar att lösa sin energiförsörjning, kopplingen till kärnvapen, sannolikheten för en större olycka (en olycka per 10 år) det mänskliga faktorn… det mesta är känt. Till raden av argument kan nu läggas ytterligare ett.

Odemokratisk teknik
Det tycks uppenbart att det samhälle som väljer att satsa på kärnkraft samtidigt inte kan värna demokratiska grundprinciper. Ett demokratiskt samhälle, som kännetecknas av en öppen debatt, transparens och medborgarinflytande får stå tillbaka för maktens behov av kontroll. I valet mellan teknokrati och demokrati blir det ständigt teknik och säkerhetsfrågor som går före det som kännetecknar våra demokratiska samhällen.

Exemplen
Vi ser med önskvärd tydlighet hur japanska myndigheter, precis som de sovjetiska i samband med Tjernobyl, undvek att beskriva läget korrekt när jordbävningen och tsunamin drabbade Japan 2011. Vi upplevde hur svenska myndigheter bagatelliserade allvarliga incidenter i Forsmark och Ringhals. Och vi ser nu hur Sydkorea agerar för att slippa diskutera kärnkraften. Man utvisar helt sonika de experter från Greenpeace som bjudits in för att delta i en debatt om kärnkraften i Sydkorea.

Världsbild
Kärnkraftens förespråkare tycks ha en övertro på teknik, logik och mekanik. Det paradoxala är hur irrationellt detta rationella resonemang blir. Med en övertro på teknikens möjligheter inkluderas åsidosättandet av demokratiska principer.

Ologisk logik
Och visst är det märkligt att det är det liberala partiet i Sverige som mest energiskt talar för kärnkraft. Det parti som historiskt sett mest energiskt borde värna demokratiska grundprinciper väljer att prioritera en teknik som banar väg för ett slutet maktsamhälle.

Läs om Sydkorea-incidenten här.

One Tonne Life 2021

Älvrummet 21 mars
20 personer infinner sig för att delta i det möte Bygga Bo Dialogen Väst inbjudit till och som ska handla om projektet ”One Tonne Life” och en möjlig fortsättning.

Håkan Axelsson från Vattenfall inleder och berättar initierat och livfullt om hur projektet växte fram, hur Volvo Cars och A-hus tillsammans med Vattenfall formade grundidén om ett typhus som inte bara skulle fungera som ett klimatsmart hus, utan även skulle möjliggöra för en familj att under flera månader pröva på att leva klimatsmart – att klara utsläppsgränsen ett ton koldioxid per person och år.

Ett hus byggdes för något år sedan i Stockholm, där familjen Lindell flyttade in. Ett identiskt hus sattes upp vid Svenska Mässan i Göteborg, där besökare hade möjlighet att studera hur ett klimatsmart boende kan se ut. Solceller, elbil, solfångare, energiövervakning, smart konsumtion och mycket annat ingick i helhetskonceptet.

Caroline Petersson från livsstilsmagasinet Camino berättar om rapporteringen, intervjuerna med familjen Lindell och spelar upp en video, där familjen förklarar hur de upplevde tiden i huset. Familjen var som folk är mest, inte speciellt miljömedvetna, vilket förmodligen bidrog till att de valdes ut att få testa ett klimatsmart boende.
”Goda vanor var enkelt att ta till sig”, säger de och förklarar, halvt överraskade, att medvetenheten både ger ett gott samvete och slags lyckokänsla.

På en slags subjektiv komfortnivå, där de inte upplevde särskilt stora inskränkningar i sin livsstil lyckades famljen minska sina CO2-utsläpp med hela 62%. Och när de levde sin som de kallade ”Robinson-vecka”, där de verkligen ansträngde sig att leva klimatsnålt minskade utsläppen hela 80% relativt den normalnivå de haft när de bott i sitt ordinarie hus. (Forskare från Chalmers kvalitetssäkrade beräkningarna).

Beteendedelen har således stor betydelse för hur stora koldioxidutsläpp det blir. När regeringar förhandlar om minskningar på 2, 4 eller 8 procent klarar en familj med rätt förutsättningar att minska sina utsläpp mångdubbelt mer. Hoppfullt, kan tyckas.

Så blir det min tur. Jag berättar om Göteborg 2021, om Gröna Staden gruppen och idén som föddes att gå vidare med konceptet One Tonne Life i ett nytt sammanhang. Om hur tanken föddes att inkludera en flerbostadslösning i allt det som ska realiseras inför 400-årsjubiléet för Göteborg år 2021. Jag berättar om alla goda idéer som bollades upp under arbetet i Gröna Staden-gruppen och efteråt och om hur tanken finns att forma en grupp som bär idén vidare så att vi kan förverkliga ett eller flera One Tonne Life projekt i ett befintligt eller nytt flerbostadsområde.

Diskussionen blir bred och insiktsfull. Om detaljer som app:ar och andra smart-phone-lösningar. Om second hand-tjänster och minskad konsumtion och om hur den kan kompenseras av att vi förlänger livslängden på produkter. Skräddare, fixare och andra tjänster ersätter köp-och-släng-kulturen.

Jag tror att vi lyckas så ett frö hos deltagarna och ju fler som ser möjligheter snarare än hot, desto större chans har vi att forma ett unikt initiativ i Göteborg inför 2021!

Notera att nu i mars 2012 flyttade en familj in i ett plusenergihus i Berlin, där familjen på ett liknande sätt som familjen Lindell i Sverige ska åka elbil och klara att generera ett överskott av el till det tyska elnätet. Vi är långt ifrån ensamma att tänka i dessa banor.

 

Plusenergi och omställning

Plusenergipilot i Berlin
Den 1 mars flyttade en familj in i ett plusenergihus i Berlin, där de ska bo i 15 månader. Huset är ett pilotprojekt framtaget med hjälp av universitetet i Stuttgart. Inklusive 2500 mil årlig körning med elbil, som laddas av husets 171 kvm solceller, ska energin räcka och bli över, enligt kalkylerna.

Allt på en gång
Vi tror gärna att vi i Sverige är bäst i Europa, att vi ligger längst fram när det gäller teknik, teknikförståelse och omställning. Men det är viktigt att ha klart för sig att alla länder och alla större företag nu funderar på hur lösningen av multipla problem ska gå till: icke-fossila drivmedel och energieffektiv omställning, samtidigt med förändrade konsumtionsbeteenden och krav på en rimlig fortsatt och rättvis välfärdsutveckling.

När går tåget och vart?
Allt kommer inte att vara detsamma när vi fasat ut oljeberoendet och gått över till effektivare system. Det man kan vara säker på att den som inte planerar nu, får svårt att hänga med när ”tåget går”.
Men vem är lokförare och vem la rälsen?

Läs om Berlin-huset här.

Lärjeån mellan stad och land

Lärjeån 16 mars.
Promenad i en vacker dalgång. Kunniga ledsagare, intressanta möten. Idéer och verklighet i en skön blandning. Kultur, natur, odling, staden möter landet, naturreservat, koloniträdgårdar, Naturum, betande kor, får, kameler och lamadjur, honungsskivling, nötskrika, arrendator, 1750 års stora skred, stenvalvsbro anlagd 1921-1922 som nödhjälpsarbete, illa utformad modernisering av nämnda bro, unika dalgångar och beteslandskap, PEAB:s byschor, ekologiskt kaffe, löksoppa, värme, tystnad, flodpärlmussla, lavar och mossor, ridväg, nerlagd järnväg, renoverad stationsbyggnad, samtal, gemenskap, olikheter, motion, rörelse, utveckling.

Café och mötesplats
Lärjeåns trädgårdar har potential att bli en samlingspunkt och ett viktigt nav i lokal utveckling. Café och trädgård drivs idag av ett kooperativ som ingår i Vägen Ut!-kooperativen. Med kraft och idéer gör man anläggningen till en besöksresurs. Mycket återstår. Trädgårdsmästaren har just börjat. Allt tar tid. Men viljan och idéerna finns.

Och platsen kan bli så mycket mer.
Återkommer här och rapporterar hur det går.
Tack till Lars Jadelius som ordnade vandringen och samtalen.

 

Energiutblick

Den här veckan är det en tredagars nationell energikonferens med utställning i Göteborg. Ett gyllene tillfälle för personer med arbete i och intresse för energibranschen att uppdatera sig på företag, företeelser, trender, nyheter och vem som gör vad.

Bättre
Personligen noterar jag en märkbar förbättring jämfört med 2011 års evenemang, som naturligtvis då speciellt kom att präglas av katastrofen i Fukushima som inträffade just när konferensen startade. Årets utställningsdel känns generöst tilltagen, bra montrar, många elfordon på plats och tydligt en ambition från bl.a. Energimyndigheten att föra ut sina budskap.

Jag upplever också att besökarna kom från hela landet, naturligt nog med en övervikt åt västra Sverige. Seminariedelen har jag inte haft möjlighet att bevaka, men energiministern var på plats, vilket ju var att förvänta.

Kvalitet
Mötesplatser som denna har en viktig funktion som en plats där människor på ett tidseffektivt sätt kan informera sig och skapa nya kontakter. Internet är ett bra hjälpmedel, men det mänskliga mötet är oöverträffat för att möjliggöra utveckling.

Nu testas vår förmåga till rättvis fördelning
Energifrågan hänger tydligt samman med vår förmåga att skapa global rättvisa. När de fossila resurserna krymper blir det viktigt att satsa på förnybart som sol och vind, men också att arbeta för en jämnare och rättvisare fördelning av tillgången på just sådan energi som kan bygga samhällen och välstånd långsiktigt.

Samtidigt måste vi lära oss att nyttja energin på ett sparsamt och ekonomiskt sätt. Negawatten, den aldrig ibruk tagna watten, är den smartaste.

En nordisk hemmamarknad

Japan
Jordbävning plus tsunami drabbade Japan med full kraft för ett år sedan. Ett område stort som Stockholms Län drabbades av radioaktivt nedfall. 52 av 54 kärnkraftverk står stilla eftersom ingen myndighet ger tillstånd för omstart av kärnkraftverken när de gjort ett rutinstopp. Elbortfallet kompenseras till viss del med import av dyr olja och naturgas. Intäktsbortfallet för japanska energibolag innebär således ytterligare fördyring när ersättningsbränsle ska införskaffas på en öppna marknaden. Japan saknar till stor del egna naturtillgångar och är helt importberoende på flera områden,

Plan B ?
Bedömare befarar att Japans stora statsskuld (234% av BNP) blir så svårhanterlig att Japan blir det land som kan utlösa en global finansiell kris. Hur nu än spådomarna slår in – förr eller senare tvingas även den mest inbitne förespråkare för evig tillväxt inse att dagens globala pyramidspel spricker. Och då är frågan: har vi en Plan B och Plan C ?

Nordisk hemmamarknad
Sverige är exportberoende. Skulle de stora länderna få rejäla ekonomiska problem måste vi agera snabbt. En intressant tanke är att betrakta de nordiska länderna som en hemmamarknad i mycket högre utsträckning än idag.

Osynliga broar
Det handlar då om att bygga förtroende, att öka tillgängligheten, synkronisera regelverk och skapa osynliga broar av samhörighet mellan länder, företag, medarbetare, kunder och leverantörer.

Förståelse
Det handlar om att på flera plan skapa förutsättningar för förståelse och att överbrygga skillnader så att de nordiska länderna utnyttjar sin potential åt ömse håll. Så att de många tusen ”vanliga” företagen betraktar Norden som hemmamarknad.

I kölvattnet på detta synsätt följer behov av infrastruktur, logistiksystem, enkla betalsystem, gemensamma referenser, en gemensam syn på kvalitet, garanti, reklamationer, reparationer etc.

Verktyg
Svanen-märkningen är en nordisk miljömärkning. ( www.svanen.se ). Låt oss bygga vidare på den typen av verktyg och låta länderna växa samman ur de gemensamma behov som faktiskt finns och som förstärkt kommer att finnas när världsekonomin ser annorlunda ut. Och vi måste inte vänta på att något land utlöser en global kris.