Category Archives: Människan i hållbarheten

Individens relation till hållbarheten.

Den inre kompassen

Posted on by
Reply

Det finns politiska perspektiv och det finns värderingar av hur världen ser ut respektive hur den borde se ut. I takt med att annat än höger-vänster-frågor har tagit plats på den dagspolitiska agendan har annat blivit viktigare att diskutera. I värld där miljöhoten växer, där artutrotningen sker i en galopperande takt, klimatförändringar, krig och orimlig förmögenhetsfördelning ständigt gör sig påminda behöver nya gränslinjer dras upp för att synliggöra vad som ”bra” respektive ”dåligt”. Det talas om objektiva fakta. Nog så viktigt. Men var finns den inre kompassen kring rätt och fel?

Inga naturlagar
Summan av alla problem världen står inför kan tyckas övermänsklig. Trots att de allra flesta problemen faktiskt är människoskapade. Det är inte bakterierna som orsakat problemet med multiresistens, det är den ohejdade användningen av antibiotika. Det är inte haven som reagerar ”fel” på övergödningen – det är mänsklig påverkan som riskerar att få havens ekosystem att kapsejsa. Det är ingen naturlag som lett fram till att halva jordens befolkning tillsammans äger mindre än de rikaste åtta personerna på planeten.

Synen på människan och resurserna
För att åtgärda ett problem måste vi ha kunskap och förståelse. Vad är felet? Hur uppkom det? Hur kan det korrigeras utan att orsaka nya problem? Vilken är min roll i helheten? Vem kan göra vad? Det räcker inte att forskare och vetenskapen i stor enighet redovisar problem och möjliga åtgärder – det finns hela tiden andra intressen som blockerar genomförandet. Det handlar inte bara om klimatet. Det är också frågan om hur vi ser på andra människor, på resurser, hur välstånd genereras och fördelas och vem som ska ha fördel av någon annans nackdel. Under perioder har religioner format våra normsystem. Hur vi behandlade vår granne bestämdes av hur vi själva ville bli behandlade. Medmänsklighet och empati var viktiga delar av livet. Känslan för rätt och fel var tydlig.

Hellre skillnader än likheter?
Ett av de riktigt stora bekymren nu, är att världsreligionerna ses som representanter för något främmande, något oönskat. Trots att religionerna under lång tid tjänat som samlande rättesnöre för generationer av världsmedborgare har vi nu en polarisering, där de religiösa och även de anti-religiösa använder sin tro och sin övertygelse som ett slags universellt vapen mot andra människor. Istället för att låta hjärna och hjärta samverka för ett sunt omdöme väljer orimligt många människor idag att hellre se skillnader än likheter.

Ekonomiska flyktingar
För drygt hundra år sedan hade en miljon svenskar sökt sig till Amerika som ekonomiska flyktingar. Några hade känt sig ovälkomna i Sverige på grund av sin tro, men flertalet ville egentligen bara forma ett gott liv för sig och sin familj på andra sidan havet. Svenskarna flydde inte ens från krig, de lämnade fäderneslandet för att försörjningen inte fungerade.

Ena dagen vi, andra dagen de
Nu har både landet i väster och Sverige utvecklats ekonomiskt. Vi klarar att försörja befolkningen. Andra människor söker sig hit. De företagsamma lämnade Sverige. På samma sätt söker sig nu företagsamma människor till vårt land. Ser vi inte ironin i detta? Hur vi själva resonerade för ett antal generationer sedan, återspeglas nu i hur människor söker sig hit. Nästa gång är det vi som behöver hjälp. Vem är förresten ”vi”?

Fira jul! Samverka!

Posted on by
Reply

Vi har hört det upprepas de senaste åren. Ansvariga uttrycker hur viktigt det är att möta problemen med trygghetsskapande åtgärder, hur samverkan och dialog ska skapa förutsättningar för ett samhälle som inkluderar och bygger broar. Man har talat om mötesplatser och om åtgärder för att skapa sammanhållning och sammanhang. Det satsas resurser. På en övergripande nivå låter allt vettigt och ansvarsfullt. Men det finns något krampaktigt, något besvärjande i de ord, eller kanske mantra, som uttalas. Som om det räcker att säga trivsel för att trivseln ska infinna sig.

Nu ska vi fira!
Många av oss ska inom kort fira jul. Julfirandet är en milstolpe i vår kultur, som egentligen bara kan matchas av midsommarfirandet, men julen inkluderar fler ritualer och möjligheter till sammanhängande ledighet, så julen är nog trots allt viktigare för de flesta av oss. Jag kommer att tänka på ”fira jul” när problemtyngda orter och stadsdelar kommer på tal. Det räcker inte att ”skapa trygghet” eller att ”samverka”. Precis som julfirandet inte består av ett bokstavligt firande av julen kan inte samhällets utmaningar vändas genom att några ”samverkar” eller ”skapar trygghet”.

Exemplet jul
När vi talar om att fira jul menar vi egentligen en hel rad av olika händelser och sammankomster, som tillsammans och förenklat kallas för julfirande. Vi hälsar på hos varandra, äter och dricker något, umgås, leker, klär granen, bakar pepparkakor, väntar på tomten, ser på Kalle, sjunger en julsång, går till kyrkan, leker i snön, tänder en ljuslykta, hälsar på hos en granne, skottar snö, kopplar av, läser en bok, njuter av att vara lediga i släktens eller vänners sällskap, ser en film, går ut på stan, tar en tur till en vacker plats, åker skidor, hör av oss till någon som väntar på ett samtal…. Sammantaget blir detta ett firande av julen. Något eller allt vi gör blir delar av helheten, det vi summerar som en god jul.

Individens val
Förutsättningarna för julfirandet skiftar. Några av oss har ingen att fira julen med eller hos. Några har inte ens tak över huvudet. Några har flytt kriget. Turligt nog finns frivilliga som ser en uppgift i att ordna en enkel jul även för många som tappat fotfästet. För de flesta i Sverige finns emellertid en chans att fira jul precis så som man vill. Poängen är att firandet är summan av vars och ens prioriteringar. Det blev gröten hos farmor i år, eller en hyrd stuga på fjället. Firandet växer fram ur vars och ens val, förutsättningar och glädjeämnen. Har man barn blir firandet gärna optimerat för barnens upplevelsevärld. Ingen kommer uppifrån och beslutar hur firandet ska se ut.

Hitta integrationens pepparkakor
Den båge som behöver spännas från det abstrakta ”trivselskapandet” eller ”samverkan” till det konkreta som verkligen leder till ökad trivsel eller samverkan måste spännas och synliggöras. De högtidliga fraserna om samhällets långsiktiga utveckling med ökat innanförskap, minskad segregation och större delaktighet behöver kopplas till konkreta insatser. Precis som julfirandet består av tomtegröt, pepparkaksdoftande kök och glada barn måste myndigheter och ansvariga bli bättre på att identifiera och stödja de processer som tar tag i de verkliga åtgärderna och de verkliga människor det handlar om.

Konkretisera
Precis som budgetposten ”försäljning” till slut blir strumpor och lussebulle måste budgettexternas ”integration” bli till konkreta värdeskapande möten mellan människor, där form, innehåll och kringfaktorer stämmer överens med budgetmålen. Det duger inte att gömma sig bakom abstraktionernas dimridåer. Nu är det jul. Fira!

Demokratins gränser

Posted on by
Reply

Näthatet tycks öka. På Facebook, Instagram, Twitter och bloggar dyker hatet upp i olika former. Flickor och kvinnor tycks drabbas mer än killar och män. Journalister och offentliga personer mer än andra. När hatet vänder sig mot barn blir det närmast obegripligt. Vem hatar barn?

Lucia
Nyligen hade Åhlens en bild på en mörkhyad pojke, ett barn, som var klädd som Lucia. Det var säkert i avsikt att visa på mångfald och hur igenkännandet, som mycket av reklamen handlar om, utvecklas i takt med att konsumentgruppen förändras. Uppenbarligen hade Åhlens missbedömt stämningsläget i Sverige. Nättrollen och de personer som får tillfredsställelse av att hata och hota andra människor tycks ständigt vara på jakt efter nya offer. Vad är det som driver dem? Varför ägnar de så mycket tid åt att hata och hota andra människor? Var klämmer skon?

Respekt är en grund
Det finns naturligtvis olika åsikter på sociala medier – dialog och samtal är bra. Men förutsättningen för ett givande samtal är respekten för människan bakom åsikten. Vi kan tycka olika, men vi möts ändå i respekten för det sant mänskliga. Och där någonstans spricker dialogen sönder i destruktivitet. När vi inte längre respekterar varandra som människor krackelerar det som utgör kittet i det vi kallar samhälle.

Intoleransen kan aldrig vara en del av det toleranta samhället
Det är också här gränsen går mellan innanförskap och utanförskap i demokratin. De ideologier som inte klarar att skilja på sak och person och som legitimerar hat och hot mot personer för att de står för en viss åsikt eller livshållning lämnar samtidigt den gemensamma plattform vi kallar demokrati. Respekten för varje människa kan inte filtreras genom åsiktsfönstret. Intolerans kan aldrig vara en del av den grundläggande tolerans vi byggt vårt samhälle på. Yttrandefriheten inkluderar rätten att uttrycka intolerans, men det är straffbelagt att uttrycka hets mot folkgrupp. Någonstans måste det civiliserade samhället dra en gräns för vad som är otillåtet att göra och uttrycka.

Spelregler måste finnas
Bokmässan hamnade i bryderier när ett bokförlag, med starka kopplingar till den nazistiska rörelsen, ville ställa ut på mässan. Har antidemokrater rätt att ställa ut för att i ett publikt sammanhang presentera sin ståndpunkt? Är det rimligt? Skulle IS eller Al Qaida fått ställa ut? Eller Pol Pot-regimen eller andra regimer som ägnar sig åt systematisk förföljelse och mord på grupper av människor? Det gäller att inte förväxla yttrandefrihet med rätten att delta i det offentliga samtalet. Den som i sina gärningar och formuleringar visar intolerans mot andra individer och grupper har rimligen lämnat den gemenskap som den toleranta demokratiska plattformen utgör. Ungefär som om ett fotbollslag skulle ställa upp med 15 istället för 11 spelare, då har man inte förstått spelreglerna.

Tillit och vuxnas kärlek
Det finns en koppling mellan mobbning och näthat som skolan och föräldrar måste stävja. Det är en mödosam process att bli vuxen. Men barnet måste få känna tillit och få uppleva vuxenvärldens värderingar i form av människokärlek och omtanke. Alternativet är ett sluttande plan mot anarki och förödande klyftor i samhället.

Det räcker inte med en kurs i etik

Posted on by
Reply

Lennart Levi och Bo Rothstein skriver den 1 november i DN om behovet av etikutbildning på universitetsnivå. Det är inte brist på intelligens och vetenskaplig utbildning som är problemet, resonerar professorerna, utan att beslutsfattare och makthavare tycks sakna en fungerande etisk kompass. Panama-skandalen, exemplen från Fifa och Karolinska Institutet liksom avslöjanden vid Skatteverket och Riksrevisionen är de exempel man nämner. Deras slutkläm blir att det nu är viktigt att etiksäkra alla utbildningar på universitets- och högskolenivå.

Kompensation
Naturligtvis är det skadligt för tilltron till ett fungerande samhälle att makthavare och beslutsfattare på orättfärdiga sätt skaffar sig personliga fördelar. Det blir allt tydligare att 1900-talets ensidiga fokusering på ekonomisk utveckling på bekostnad av många andra värden har lett samhället fel. Ropen på starka ledare eller ledare som utmanar det system som så här långt har gynnar fåtalet blir allt tydligare. I USA ifrågasätter Trump till och med legitimiteten i valsystemet och eldar sin anhängare att förhindra ett ”riggat” val. I Storbritannien vann Brexit-linjen som en konsekvens av bristande tilltro till EU-systemet.

Vi medskapar framtiden
Avvägningarna mellan nyttan för individen, för företaget/verksamheten, för samhället i stort, för miljön och för framtiden är en ständigt återkommande uppgift. Dessa avvägningar gör vi alla hela tiden. Den som står inför valet att göra något som gynnar en själv, sin arbetsgivare eller samhället i stort frestas naturligtvis att göra val som ger egen vinning. När vi konsumerar varor godkänner vi hur varan har producerats. När vi slänger något i ”soporna” förväntar vi oss att slippa hantera det vi själva på medskapat. Om vi tjänar pengar på att andra människor exploateras är vårt beteende förkastligt.

Ny värld
Det är inte bara samhällets toppar som behöver en etikutbildning. Det är viktigt att vi alla övar oss i kloka avvägningar mellan de olika nyttorna. 10 poäng på högskolan kanske blir en formaliserad obligatorisk kurs i framtiden om Levi och Rothstein får som de vill. Men det avgörande är att vi alla plockar upp tråden från den borttappade, medmänskliga och solidariska tradition som under generationer paketerades i religionen namn och som vi numera själva i en mer sekulär, komplicerad värld behöver göra till vår egna inre kompass.

Det räcker inte med en kurs för några få. Det behövs ett ansvarstagande från oss alla.

Länktips http://www.dn.se/debatt/gor-etik-obligatoriskt-i-all-hogre-utbildning/

Den vita fläcken

Posted on by
Reply

Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.

Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.

Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.

Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.

Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.

Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.

Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.

 

Om det hållbara och det resilienta

Posted on by
Reply

Orden har betydelse. Innebörden och var på värdeskalan av synonymer de befinner sig. I gymnasiet för många år sedan gick jag halvklassisk humanistisk linje. Det innebar att jag ägnade en hel del skoltid åt språk och andra humanistiska ämnen. Intresset har funnits kvar. Jag läser en artikel av en av Stockholms verkliga hållbarhetskämpar, där hon propagerar för resilienta städer, snarare än hållbara städer. (Länk se nedan). Vi byter några tankar om dessa begrepps valörer och inser efter ett tag att vi lägger in lite olika betydelse och värde i orden.

Aktivitet eller passivitet?
Resiliens är för mig motståndskraft och anpassningsförmåga i relation till yttre händelser. Hållbarhet är mer något som byggs upp och som formas aktivt. Resiliensen känns mer som reaktiv funktion, där begreppet inte inkluderar så mycket av mänskligt skapande. Susanna tyckte tvärtom. Visst är det intressant?

Påfrestningar
Oavsett vad vi lägger i begreppen är nog de flesta överens om att förändring av samhället i en långsiktigt varaktig riktning kommer att kräva aktiva insatser. Vi behöver bygga upp resiliens och skapa förutsättningar för ett robust samhälle som kommer att utsättas för olika slags påfrestningar. Inte enbart värmeböljor, skyfall, översvämningar, skogsbränder och därmed sammanhängande bortfall av jordbruksproduktion, störningar i trafik och infrastruktur, utan också svårigheter att upprätthålla ett rättvist och fungerande samhälle, där människor kan känna trygghet och kunna lita på sin omgivning.

Livslängd
Den cirkulära ekonomi vi behöver forma kommer t.ex. att innebära att det vi förut betraktat som värdelösa restprodukter – sopor – till stor del, måste omvärderas när de ska utgöra grunden för fortsatt produktion och fortsatt nyttjande. Livslängden på produkter, servicevänlighet och tillgänglighet kommer att bli konkurrensavgörande. Det kommer också att ta plats helt nya företag som ser en möjlig verksamhetsnisch just i uppgraderingen eller fortlevandet av de gamla, tidigare uttjänta, produkterna. Det kommer att bli viktigt att producera varor som kopplas till nya tjänster.

Exemplet autonoma fordon
Tydligast just nu är kanske utvecklingen på fordonssidan. Med fokus på transporten som tjänst kommer vi att byta ägandet mot nyttjandet. Autonoma fordon som rullar fram när vi behöver dem förändrar hela konceptet. Vi behöver bara lita på att transporten sker just som vi vill ha den. Men hela kringapparaten med parkering, bilvård, besiktning, reparation och ekonomiska risktaganden kommer att förändras. För att inte tala om körbeteende. Autonoma fordon håller naturligtvis hastighetsbegränsningarna och vi kommer dessutom att komma fram snabbare eftersom bilarna optimerar sin hastighet till alla andra fordon på vägen. På fler områden kommer detta skifte att få stor betydelse. Är detta då en del av hållbarheten eller en del av resiliensen?

Kanal och volym
För mig är resiliensen mer av en säkerhetsnivå gentemot det oväntade eller det oönskade. Det hållbara handlar mer om principer och vägval, medan det resilienta återspeglar hur väl rustade vi är inom de systemval vi gör. Kanske är det så vi kan använda begreppen. Hållbarhet för vägvalen som sådana och resiliens för i vilken utsträckning lösningen har betydelse för samhället och individen. Hållbarhet är radiokanalen och resiliensen är volymen, hur högt vi spelar musiken, hur mycket vi vill att den ska spela roll.
Kan det vara så?

Länktips: Susanna Elfors artikel:
http://tema.aktuellhallbarhet.se/fran-hallbara-till-motstandskraftiga-stader/

Hållbart chefskap

Posted on by
2

De som känner mig vet att jag arbetade nästan 14 år på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg. En fantastisk tid, ansvarsfylld och utvecklande på flera sätt. Att hamna i chefsrollen var lite oväntat, men lärorikt och spännande. Med lite perspektiv – jag slutade där för drygt fyra år sedan – ser jag några faktorer som jag upplever kan vara viktiga för den organisation som vill utvecklas.

Framåtfokus
Det är viktigt att fokusera på det som ligger i närtid och samtidigt det som ligger lite längre bort, i framtiden. Medan man fortfarande har alternativa lösningar och kan göra medvetna val gäller det att just göra dessa val. Väntar man blir det andra omständigheter som gör valen åt en själv. Man kan skjuta upp beslut, men då ska man inse att handlingsutrymmet ofta blir mindre ju längre tiden går. Till slut blir valet ett tvång. Ta beslut medan det finns ett kreativt momentum att utgå från.

Hitta en balans mellan lust och krav
Både för en själv, för medarbetarna och för verksamhetens relationer till kunder och samarbetsparter gäller det att skapa arbetslust. Den dag man går hem och känner att det var en bra dag ska man njuta av den känslan och gärna förstärka den genom att berätta för kollegor och närstående att det var en bra dag.

Hitta en balans mellan detaljer och helheten
Kvaliteten ligger i detaljerna. Samtidigt finns det en risk, särskilt på chefsnivå, att detaljerna skymmer helheten och att fel prioriteringar görs. Växla tempo och växla fokus, byt arbetsuppgifter och sätt upp egna tider i kalendern för det som riskerar att inte bli gjort.

Snacka inte så mycket – gör
Det är vad vi åstadkommer som räknas. Ägna inte för mycket tid åt att prata om problemen eller svårigheterna. Ta tag i dem istället. Föregå med gott exempel. Do it. Släpp prestigen och visa att det faktiskt går alldeles utmärkt att göra saker utan att allt ställs på ända. Rätt åtgärd i rätt ögonblick kan vara mycket viktigare än ändlösa enskilda samtal om hur kollegor känner sig bemötta, överarbetade eller åsidosatta.

Gör det du är bra på – låt andra göra det de är bra på
Om organisationen fungerar bäst vid en viss arbetsfördelning är det smart att använda den. Även om arbetsuppgifterna på pappret ser annorlunda ut. Ansvarstagande och resultat hänger ihop. Det är roligt att ta ansvar och känna att det man gör spelar roll. Och att det uppskattas. Identifiera varandras styrkor och bejaka dem.

Låt inte ekonomin bli det som skymmer andra perspektiv
Det är lätt att ekonomin blir det som styr. Vilka värden finns i verksamheten som inte syns i resultaträkningen? Hur behåller vi och utvecklar dessa värden? Vem bär företagets eller verksamhetens kultur och värderingar på ett informellt plan? Vem är intern hjälte i det öppna eller i det fördolda? Vem förtjänar att synliggöras? Hur kan de vassa armbågarna ersättas av ett empatiskt och förtroendefullt samarbete?

Jag ska återkomma senare i höst med fler tankar i den här riktningen. Hållbarhet handlar om hållbara arbetsplatser och hållbart chefskap – också.

Folkomröstningar – fungerar de?

Posted on by
Reply

Margot Wallström uttalade sig nyligen om baksidan av folkomröstningar. Inte för att det är problematiskt att folkviljan får genomslag. Snarare, menade hon, skapar de ett debattklimat och en polarisering som splittrar snarare än förenar.

Det märkliga exemplet
Ska folkröstningar vara begripliga behöver de formuleras tydligt kring ett ”ja” och ett ”nej”. 1980 års kärnkraftsomröstning blev ett märkligt val med tre nyanser av nej: Linje 1 handlade om ett ”förnuftigt” avvecklande. Linje 2 hade en text identisk med Linje 1 men med ett baksidestillägg med flera förtydliganden. (Se tilläggstexten längst ner). Linje 3 ville avveckla på 10 år. Samtliga linjer stod bakom att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010. Linje 2, med förespråkare från socialdemokraterna och folkpartiet – t.ex. Hans Blix, som senare skulle bli chef för IAEA – fick flest röster. Moderaterna stödde Linje 1 och Centern, VPK och KDS stod bakom Linje 3. Lite märkligt att de borgerliga partierna lyckades hamna på varsin linje. Kanske tog KDS (senare Kristdemokraterna) hänsyn till att Torbjörn Fälldin var statsminister och att Centern och KDS bedrivit valteknisk samverkan i ett tidigare val för att ge Alf Svensson en riksdagsplats.

Låsning
Vi vet hur det gick. Tolv reaktorer var som mest i drift och kärnkraftsfrågan har blockerat både investeringar i förnybar energi och det offentliga samtalet. Polariseringen kring ett kontroversiellt energislag har pågått i decennier i Sverige. Så sent som i Agendas partiledardebatt 2016 hamnade energifrågan snabbt i kärnkraftsfållan, kanske just för att den är så emotionellt kopplad till ”svek” och till starka åsikter både hos politiker och hos väljare. Medierna gillar ju dessutom tydliga konfliktlinjer.

Kompromisser är nödvändiga men svårsålda
Lagompolitik för lagom kompromissande svenska och europeiska politiker är svårt att marknadsföra. Informationsflödet är så stort att det är korta, enkla och ofta överdrivna påståenden som får genomslag. Är det verkligen så vi vill ha det? Att mängden information blockerar verklig kunskap och verkligt klokt underbyggda beslut?

Chanstagningen
Vi ser nu slutspurten i britternas val mellan att gå en egen väg eller att stanna i EU. Polarisering i ett nötskal. Ja eller nej. In eller ut. Vi eller dom. I det brittiska fallet handlar det också om att regeringspartiet Tories har en inre konflikt kring EU-medlemskapet. Premiärministern, David Cameron, chansar möjligen på att en gång för alla få tyst på partikollegornas EU-skeptiska hållning eftersom det bromsar partiet och därmed regerandet. I skrivande stund är det jämnt mellan Brexit och Bremain, som de två linjerna kallas i folkmun.

Polarisering i USA
Om Donald Trump vinner republikanernas nominering och dessutom blir president i USA har vi plötsligt en helt ny situation i världen. Amerikanska presidentval liknar folkomröstningar i så motto att det handlar om att rösta på en av två kandidater. Bu eller bä. Tvåkandidatssystemet må ha den fördel att att en av kandidaterna får majoriteten av de avgivna rösterna, men i det amerikanska systemet kan det ju faktiskt bli så att den förlorande kandidaten totalt sett vinner fler röster än vinnaren. Det var ju vad som drabbade Al Gore när George W Bush vann för 16 år sedan. Dessutom är valdeltagandet ofta lågt. Förtroendet för ”makten” och ”Washington” är lågt och många tycker att den egna rösten inte har någon betydelse.

Högertrafikexemplet illustrerar svagheten med folkomröstningar
De svenska folkomröstningarna har inte varit succéartade. Vi röstade för bibehållen vänstertrafik 1955. 53 % av de röstberättigade deltog och utfallet blev:
Röstberättigade: 4 866 100
Ja: 15,5%
Nej: 82,9%
Blanka: 1,6%
Ogilitiga: 6 043
Dvs en förkrossande majoritet för att bevara vänstertrafiken. Åtta år senare tog en överväldigande riksdagsmajoritet beslut om högertrafikomläggning och ytterligare fyra år senare körde alla på höger sida. Så mycket folkvilja följdes den gången. Demonstrerade folk på gatorna? Fick vi en svekdebatt? Snarare kändes det som att Sverige närmade sig resten av Europa och kanske lades en mental grund för att så småningom gå med i EU.

Bortom ett ja och ett nej
Högertrafikomläggningen kan tyckas vara en enkel folkomröstningsfråga. Ska vi köra på vänster eller höger sida? Men frågan illustrerar att det alltid finns flera kompliceringsnivåer att ta hänsyn till. Internationell fordonstrafik, trafiksäkerhet, enhetlighet i skyltning, trafikbeteende och tillämpning av lagar är några. Avgörande var nog att den inhemska fordonsindustrin ville låta sina volymprodukter bli tillgängliga på den egna marknaden. SAAB och VOLVO lobbade nog rätt duktigt, innan ordet ens fanns, för att få den svenska marknaden att vara en del av det modellprogram man tog fram för en majoritet av sina kunder. På liknande sätt anar nog många britter att det finns en hel del komplicerade frågor som inte löser sig med ett utträde ur EU.

Ingen regel utan undantag
Schweiz är kända för sina folkomröstningar. Till skillnad från i Sverige är de i Schweiz bindande. Direktdemokrati kallar förespråkarna det. Motståndarna pekar på att det sällan är fler än 40 procent av schweizarna som röstar. Ska en tredjedel av valmanskåren besluta för de andra två tredjedelarna? Förändringar går långsamt i Schweiz och ett beslut i parlamentet kan rivas upp om en grupp medborgare samlar 50000 underskrifter för en folkomröstning…

Bergfast
Stora internationella företag och organisationer har sitt säte i Schweiz. Kanske just för att landet uppfattas som stabilt, förutsägbart och neutralt. Bergen står kvar. Här lockar inte havet med äventyrligheter och upptäckarlusta, här står bergen som påtaglig massiv illustration till beständighet och stabilitet. Och tågen går som tåget, enligt pålitlig klocktidtabell. Samtidigt finns här fyra officiella språk och en fragmentisering och en uppdelning som naturligtvis har sin bakgrund i otillgängligheten mellan dalgångarna.

Paradox?
Schweiz är redan ett uppdelat land och folkomröstningarna kan paradoxalt nog vara förenande i ett land som så tydligt består av olika delar, kantoner och språk. Man har i alla fall sina gemensamma folkomröstningar…. Så om folkomröstningar i de flesta länder blir till splittrande processer, kan det faktiskt vara så att just i det uppdelade Schweiz blir de till påminnelser om att landet har gemensamma frågor att lösa. Ingen regel utan undantag.

Länktips: Om Jo Cox http://christerowe.se/?p=7027

Tilläggstexten till Linje 2- valsedeln 1980:
”Energihushållningen bedrivs kraftfullt och stimuleras ytterligare. De svagaste grupperna i samhället skyddas. Åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl.a. för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse.
Forskning och utveckling av förnybara energikällor forceras under samhällets ledning.
Miljö- och säkerhetsförbättrande åtgärder vid kärnkraftverken genomförs. En särskild säkerhetsstudie görs vid varje reaktor. För medborgarnas insyn tillsätts vid varje kärnkraftverk en säkerhetskommitté med lokal förankring.
Elproduktion genom olje- och kolkondensverk undviks.
Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft. Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun. Övervinster i vattenkraftproduktionen indrages genom beskattning.”

Varifrån kommer all denna egoism?

Posted on by
Reply

Jag läser en artikel i Skånska Dagbladet, som återger en skolbibliotekaries frustration och besvikelse över rådande arbetsvillkor på en gymnasieskola i Eslöv. Artikeln inleds med ”Värstingarna har tagit över..:” och texten ger en inblick i hur gymnasiet ifråga tycks ha blivit ett uppehållsrum för stökiga ungdomar. Det verkar som att de vuxna har resignerat och att de saknar förmåga att styra upp situationen. Man tycks skylla på varandra och i slutänden blir det den enskilda bibliotekarien som får möta problemen själv, eller sluta, som det nu blev. (Länk se nedan).

Hot och utpressning
Jag läser en annan text om ”sex morsor i Lund” som i Sydsvenskan uppgivet konstaterar att våld, hot om våld, utpressning och stölder blivit vardag för högstadieungdomar. Äldre ungdomar tvingar de yngre att begå brott och myndigheterna samordnar inte sina insatser. Viktigast, anser mammorna, tycks vara att upprätthålla sekretessbestämmelserna, inte att komma till rätta med ett skenande och mycket allvarligt socialt problem. (Länk se nedan).

Respektlöshet och egoism
Detta råkar vara två exempel ur vardagen från Skåne. Troligen skulle de beskrivna händelserna kunna äga rum i olika delar av landet. Båda exemplen lutar sig mot en hänsynslöshet och en avsaknad av empati. De stökiga ungdomarna på biblioteket visar ingen respekt för vuxna och utpressningsexemplet från Lund tyder på en hänsynslöshet bortom alla rimliga gränser. Båda fallen har det gemensamt att de lutar sig mot värderingar som ligger långt ifrån både vårt kristna arv och solidaritetsvänsterns lojalitet med de svaga. Man skulle kunna påstå att det utbredda hatet och hoten mot främlingar gått över i en rå egoism, som saknar gränser för vad som är ett vanligt sunt förnuft och ett socialt acceptabelt beteende.

Kanaler till Panama
Man skulle också kunna marginalisera exemplen och hävda att det handlar om unga personer som misslyckats i skolan och därför inte ser en framtid i att bli en del av samhället.

Panama city seafront

Men egoismen dyker upp lite överallt. Långt upp i makthierarkin synliggörs nu hur personer skott sig på att undanhålla skatt för miljoner kronor genom att utnyttja kanaler till Panama för att gömma undan sina tillgångar. Det är mer sofistikerad egoism och kanske inte lika kantad av våld och utpressning.

Uppenbarligen har vi på många nivåer anledning att fundera över vilken etik som ska gälla.

Länktips:
http://www.skd.se/2016/06/14/varstingarna-har-tagit-over-gymnasiet/

http://www.sydsvenskan.se/2016-06-15/vi-lamnar-lund-i-fortvivlan-nar-vara-barn-stjal-under-hot-fran-kriminella

Vill vi ha mänskliga politiker?

Posted on by
Reply

Hur ställer man krav på sina nära vänner? Frågan kan tyckas märklig, men det uppstår situationer då det blir nödvändigt att riskera en vänskap för att uppnå något annat.
Ibland kan vänskapsband och sammanhållning leda helt fel. Eller i alla fall bli mycket stora och till slut ohanterliga problem.

Tillit och vänskap är bra, men…
Arbetar man ideellt nära andra personer kan det bli så att man lär känna dem lite mer än bara som bekanta. Man jobbar för samma mål, bär på samma vision, offrar samma mängd av tillgänglig tid och energi eftersom man uppfylls av en idé. Så kan det vara i olika sammanhang. Inte minst i politiken. Den som under flera år arbetat nära partivänner och drivits av samma motivation och ideal känner till slut naturligtvis en stark sammanhållning som kan leda fram till genuin vänskap. Plötsligt når arbetet framgång och förtroendeposter ska fördelas. Vänner nominerar varandra eftersom man litar på varandra och känner sig bära på och ledas av samma värderingar.

Teflonskydd
Någonstans på vägen kan det gå fel. Ministrar i en regering är oerhört granskade personer, allt de gör och säger nagelfars. Minsta felsägning finns inspelad. Ett felvalt ord kan bli ödesdigert. En middag i fel sällskap fångas på bild. Kaplan och Romson är två ministrar som fått gå kanske för att de inte hade full koll på vilka extrema krav som ställs på ministrar. Eller för att de saknade teflonskyddet som en del andra politiker försett sig med och som tycks kunna skydda i politiska stormar.

Vänskapen blockerar de kritiska frågorna
Bekymret är att vänskap och lojalitet står i vägen för den kritiska granskningen i samband med nomineringar och ministertillsättanden. Det är svårt att ställa kritiska frågor till nära vänner. ”Har du några lik i garderoben?” ”Hur ser du på minoriteternas ställning i landet X?” ”Umgås du med personer som har annan politisk inställning än du själv?” ”Inser du vilka konsekvenser det har att bli granskad som minister?” ”Har du källsorterat dina sopor ordentligt?” ”Lever du upp till partiets alla ideal?” ”Flyger du på semestern?” ….. det är inga roliga frågor att ställa till en vän. Det blir ingen vass ”anställningsintervju” när ministrar ska utses. Det är säkert svårt på flera plan att kritiskt granska människor man känner sig stå mycket nära.

Kompromisser är nödvändiga
Inte ens när Kaplan avgått tycktes Fridolin inse vad som gått snett. Han hade fortfarande stort förtroende för Kaplan. Han var ju en vän. Det slog inte Fridolin att någon borde ha ställt de obekväma frågorna – och kanske inte han själv. Så hade det kanske gått upp för Kaplan själv vad han behövde bli tydligare med och vad han direkt och indirekt signalerar och påstår i olika sammanhang. Och kanske borde fundamentalisterna i olika partier fundera över vad som en rimlig nivå på ”det korrekta beteendet”. Även ministrar måste få kompromissa, huvudsaken är att målsättning och motiv är rätt i det långa loppet. Vi ska bara ställa krav på andra i samma utsträckning som vi ställer krav på oss själva.

Ett mänskligt svängrum
De mediadrev vi sett på senaste tid illustrerar orimligheten i förväntningar på politiker. De tvingas hela tiden kompromissa i privatlivet, i jobbet, i olika frågor. Men media ser bara antingen/eller-perspektiven eftersom det är dessa som går att presentera på ett slagkraftigt sätt. Rätt eller fel. Ja eller nej. Som om livet hela tiden var så enkelt. I själva verket fyller vi våra liv av många kompromisser, ibland inkonsekventa beslut, som också bidrar till att vi känner oss som människor och inte maskiner. Det måste finnas ett mänskligt svängrum även i det offentliga.