Den spontana känslan efter Riksdagsvalet är bedrövelse. Skulle det preliminära resultatet stå sig kommer Sverige och världen att tappa minst fyra år i omställningsarbete, eftersom högersidan inte tänker lyfta ett finger för att ta itu med klimatfrågan, den ekonomiska ojämlikheten eller de systemfel som idag dränerar de kommunala kärnverksamheterna, eftersom man tror att mer av parallella system, där rika får fördelar, är bättre än ett rättvist system som alla kan vara nöjda med.
Att tro att SD skulle protestera mot några M/KD-förslag är utsiktslöst. SD vill ha mer av konflikt och motsättningar i samhället för att kunna sjösätta sin verkliga agenda med undantagstillstånd, militär på gatorna, kontroll över pressen och kulturlivet m.m. I enlighet med auktoritära ledares syn på demokratin. De har ju öppet sagt att de sympatiserar med utvecklingen i Ungern, så det är ju den typen halv-demokrati de strävar efter. Och med Putin har de goda kontakter, vilket ju kommer underminera demokratin på andra sätt.
Hur Liberalerna kan tycka det är roligt att få igenom ett förslag när SD får igenom 3 eller 4 är obegripligt. Några röda linjer lär vi inte få se skymten av från det hållet – man har ju investerat hela sin återstående trovärdighet på att hellre släppa fram auktoritära nationalister än sociala demokrater.
Och klimatet? Det bryr sig inte högeregoisterna om. Det är ju tillväxt och kärnkraft om 15 år som fixar den detaljen… (obs ironi är bäst att skriva).
CCS är en intressant teknik för fånga koldioxid och lagra den i berggrunden. Filip Johnsson, professor på Chalmers, höll ett föredrag om sitt forskningsprojekt inbjuden av Ingenjörer för Miljön den 7 september. Erik Axelsson från Göteborg Energi deltog också och redogjorde för det utvecklingsprojekt han driver, där syftet är att skapa förutsättningar för industriell samverkan kring infrastrukturen för den infångade koldioxiden så att den kan transporteras med tankfartyg till i första hand norska lagringsplatser.
Värtaverket i Stockholm ligger långt framme Det finns tre olika sätt att fånga in CO2, där den vanligaste är efter förbränning, men man experimenterar även med andra urskiljningsmetoder, där bland annat ren syrgas används. I kartläggningen över Sveriges största industrier som släpper ut CO2 har man identifierat 28 anläggningar, där Värtaverket i Stockholm liksom raffinaderierna i Lysekil och Göteborg är några av de stora, liksom Cementa på Gotland. Det finns ett 20-tal pappersbruk i landet som också har potential att göra skillnad om den koldioxid de genererar tas om hand.
Bild ur Filip Johnssons presentation
Gas > flytande form > fast form Norrmännen har testat tekniken för lagring i berggrunden sedan 90-talet, dock i mindre skala. De har ju tillgång till oljefälten de tömt på olja. Lagringskapaciteten är mycket stor. Man lagrar dessutom gasen i flytande form – under högt tryck så vitt jag förstår – och stegvis övergår därefter denna flytande koldioxid i fast form. Vid lagring på Island kan denna process gå extra snabbt när koldioxiden lagras i porös basalt.
Kostnader per ton Mer än hälften av Sveriges CO2-utsläpp kan fångas in om de 28 industriernas utsläpp tas om hand och lagras. Kostnaden för infångande, transport och lagring ligger i häradet € 80 – 130 / ton. Cirka 10 procent av kostnaden handlar om infrastrukturdelen på land, från industri till tankbåt. För mindre anläggningar torde priset per ton bli lite högre. Potentialen är stor. Beräkningar visar att nära hela Sveriges utsläpp på cirka 40 miljoner ton per år kan fångas in för en kostnad av cirka € 125 / ton.
BECCS kan ge netto negativa utsläpp Filip Johnsson beskrev också BECCS, som handlar om att fånga in den naturligt cirkulerande koldioxid som binds och frigörs i biosfären. Med BECCS kan vi åstadkomma netto negativa CO2-utsläpp, vilket troligen kommer att krävas för att försöka bromsa den skenande klimatkatastrofen. (Mitt ordval).
Konkret infrastrukturprojekt Erik Axelsson från Göteborg Energi berättade så om det projekt han driver. Det syftar till att relativt snart bygga och idriftsätta en infrastruktur för fyra anläggningar i göteborgsområdet. Koldioxiden ska pumpas till kaj och föras över till en tankbåt som ska gå i skytteltrafik till Norge. Kostnadskalkylen tyder på mellan € 7 och € 13 per ton för infrastrukturen, dvs ungefär 10 procent av helheten. Tidsskalan handlar om att ge klartecken för byggstart om ett par år.
Vissa negativa effekter och svårigheter Infångandet innebär vissa försämringar i industriernas verkningsgrad. Ett kraftvärmeverk kan t.ex. förlora upp till 20 % i verkningsgrad, medan en fjärrvärmeanläggning kan ta till vara spillvärme från processen och därmed inte tappa lika mycket i verkningsgrad. Däremot tycks det inte finns så stora tekniska risker med lösningen, snarare juridiska hinder, tillståndsfrågor som kan krångla till processen samt risken för att en samarbetspart går i konkurs.
Bonus-malus, EU och fallgropar För att få industrier att gå före och vilja satsa på denna teknik borde, tror jag, ett slags bonus-malus-system borde införas branschvis, så att aktörer som går före får fördelar gentemot andra aktörer som avvaktar. Hur EU kommer att ställa sig till CCS är också viktigt, liksom hur vi undviker fällan av att politiker och andra hävdar att ”nu kan vi fortsätta släppa ut CO2 eftersom vi fångar in så mycket…” .
Det återstår flera pusselbitar innan tekniken är i sjösatt och integrerad i samhällets olika funktioner och ekonomi. Möjligen finns här ett embryo till en global rättvise-utjämning, där de rika länderna tar på sig att bekosta de utsläpp de fattiga länderna inte har råd att själva fånga in.
Klimatfrågan borde vara central i valrörelsen. Hur ska vi i vårt land agera för att skyndsamt göra vår del av den omställning som behövs för att ha en chans att komma från 9 ton koldioxid per person och år till 1 ton, som FN anser är den nivå planeten tål? Ska vi göra så lite som möjligt och skyffla problem och lösningar på kommande generationer? Ska vi låtsas att det varje svensk bidrar med är så lite att det kan kvitta? Ska vi kalla varje seriös diskussion för symbolpolitik? Svaret på de tre sista frågorna är ja, om man får tro Göteborgs-Postens ledarredaktion. Man tycks inte ha förstått per capita-begreppet. Per person släpper vi svenskar i dagsläget ut mångdubbelt mer koldioxid än vad planeten klarar att balansera. Men vi svenskar räknas inte enligt den bakvända logik högersidan lutar sig mot.
Frisedel att bete oss fel Vi ska tydligen ha någon slags frisedel att fortsätta bete oss fel. Och vi ska absolut inte ta ansvar för att vi under decennier betett oss fel. Det spelar ingen roll för de utsläpp som sker nu, hävdar GP, och bortser från att en majoritet av jordens befolkning nu drabbas av klimateffekter som en minoritet orsakat. ”Skyll er själva att ni föddes i fel land”, tycks resonemanget vara till de miljoner klimatflyktingar som nu lider under effekterna av hundra år av klimatskadliga utsläpp. (Se ledarkolumnen från den 6 september nedan).
Med GP:s logik kan vi på liknande sätt helt bortse ifrån att varje göteborgare i snitt orsakar 500 kg sopor per år. Det är ingen enskild villaägare i Hovås som behöver minska sin avfallsmängd eftersom Hammarkullen totalt sett orsakar mer sopor med sina 10 000 invånare. Nån-annan-ismen är djupt rotad hos högerfolket. Vi ska inte behöva ändra något är budskapet. Och det ska kvitta vilket bensin-priset är – det ändrar inget för marknaden och lönsamheten för de alternativ som behöver tas fram tycks GP mena. Och legitimerar på så sätt – så gott man kan – ett status quo där det är helt OK för varje svensk att fortsätta bete sig som om klimatfrågan inte är akut. Och där konkreta förslag viftas bort som slagord. ”Att köpa en ekologisk tomat räddar inte klimatet”, skriver man och försöker därmed förlöjliga miljörörelsens ambition att sluta sprida gifter i vår miljö. Att det är uppenbart att olje- och plastanvändningen hänger ihop bekymrar inte GP.
Irlands politiker har fattat Desto mer hoppfullt är det att läsa om Irlands nya lagstiftning. Jag klipper ur SVT:s rapportering om utvecklingen på Irland den 5 september 2022. ” I juni antog irländska parlamentet med stor majoritet nya klimatlagar. Till år 2030 ska utsläppen minska med 51 procent. Bakgrunden är att man hittills lyckats dåligt med att få ner utsläppen. Den röd-gröna regeringen bestämde sig för att sätta hårt mot hårt. Energisektorn måste få ner sina utsläpp med 75 procent och transportsektorn med 50 procent till 2030. Jordbruket, som står för 37 procent av Irlands utsläpp, fick också en tuff tidsplan – ner 25 procent till 2030. ” Det intressanta är dessa delar om texten: MED STOR MAJORITET, 2030 och 51 PROCENT. Är det någon som tror att majoriteten i det irländska parlamentet låter sig påverkas av talet om kineser och indier och nån-annan-ismen? Naturligtvis har parlamentarikerna i Irland fattat det alla tänkande människor fattar. Alla måste göra sin bit.
Minskat handlingsutrymme och fika på kansliet Att sitta still i båten och fortsätta att skada planeten, resursmässigt som om vi hade drygt fyra jordklot att disponera, minskar bara handlingsutrymmet. Naturen kompromissar inte. Gör vi inget nu blir det dyrare, svårare och orättvisare att göra något i framtiden. Men det är väl en polisstat med drastiskt minskade mänskliga rättigheter som lockar högersidan. Särskilt eftersom deras tänkta partner och – tyvärr – kanske största parti på den sidan tycker det är naturligt att fira starten av Andra Världskriget med en fika på kansliet. Det man vill fira kan bara vara de gyllene åren med totalitärt styre i Europa, vad annars?
Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.
Ur Göteborgs-Posten 4 september
Otydlighet kring begreppet ”vi” Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?
Vidga ansvarstagandet Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?
Hoten mot medvetenheten Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.
Andra värden än pengar För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.
Det är några dagar kvar till valet den 11 september och klimatfrågan är fortfarande inte den fråga som dominerar debatten. Fyra partier gör vad de kan för att dölja att de inte har någon lösning för att klara Parisavtalet. Forskningen säger att vi behöver minska CO2-utsläppen med sju procent årligen det närmsta decenniet för att ha en chans att klara Parisavtalet. Men istället för årliga utsläppsminskningar har fyra av partierna valt att betona hur viktigt det är med ny kärnkraft.
Dimridå Att hela upplägget är en dimridå för att dölja att man står naken utan en vettig och samlad politik på klimatområdet skriver Lennart Fernström på ledarplats i senaste numret av tidningen Syre. Det är lätt att hålla med.
Stora utsläpp från kärnkraften På det konkret tekniska området finns det naturligtvis också invändningar mot kärnkraften. Göran Bryntse och Thomas B Johansson skriver i Aktuell Hållbarhet just om alla tekniska invändningar mot kärnkraften. Den är varken fossilfri eller planerbar, den är dyr och inte alls så driftsäker som anhängarna gör gällande, menar de, och lutar sig mot en stor studie från Stanforduniversitetet. I denna studie har man funnit att kärnkraft ger mellan 9 och 37 gånger så stora utsläpp som sol och vind, räknat per kWh och räknat för helheten, där gruvdrift och anrikning ingår. Uranet är ju inte gratis, utan en förutsättning för driften. (Länk till artikeln, se nedan.)
Ingår kopparkapslarna? Det är lite oklart om Stanforduniversitetet räknat in kostnaden i material och energi för att åstadkomma kopparkapslar för slutförvar av bränslet. Är de inte inräknade måste kostnader och energiåtgång ytterligare ökas.
Osäkerheter och sårbarheter Sårbarheten vid sabotage och liknande är också en faktor att räkna med. När Putin inte drar sig för att använda Ukrainas kärnkraftverk i krigföringen är det inte otänkbart att han – för att destabilisera energiförsörjningen i väst – organiserar sabotage mot några få platser i vårt elsystem. Kostnaden för ökad övervakning och säkerhet kommer troligen att stiga ifall Sverige får fler kärnkraftverk. Att Ryssland står för hälften av världens anrikade uran är också ett problem. Återstoden lär ett antal länder vara intresserade av och det skapar ytterligare osäkerhet i pris och tillgång.
Ett antal delfrågor Ägande, priser, återbetalning på gjorda investeringar m m är också viktiga parametrar för energisektorn, oavsett vilka energislag vi diskuterar. Det är rimligt att energiproduktion på något sätt gynnar det lokala samhället. Det som också ligger med som en outtalad fråga är hur det ser ut med det kommunala vetot. Vid vindkraftsetableringar har det kommunala vetot använts ett otal gånger. Det är rimligt att anta att även nya kärnkraftsetableringar utanför de befintliga platserna väcker frågor om acceptans hos befolkningen. Det räcker att påminna om danskarnas protester mot Barsebäck för att inse detta. Och den mänskliga faktorn. År 2011 glömde någon en dammsugare i Ringhals till en kostnad av 1800 miljoner kronor. Det var dessutom snubblande nära något mycket värre, den gången. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort.
Åtgärder som är enkla att vidta Ska vi spara på el under Putinkriget måste vi bli bättre på att inte använda el. Stand-by-läge på många apparater drar i genomsnitt tio procent av all el. Det är en enkel åtgärd för var och en. Som var och en kan göra. Och byta till snåla LED-lampor, tvätta mer sällan, låta tvätten självtorka osv.
Ulf Kristersson fick ett antal frågor av SVT:s journalister under en timslång intervju den 21 augusti, tre veckor före valet. Jag hörde honom bland annat tala om att ”rädda kärnkraften”, och att det finns 700.000 utlandsfödda personer i Sverige som borde arbeta istället för att leva på bidrag. Här följer några kommentarer på det jag uppfattade – och inte.
Gäller marknadens logik fortfarande? Hur staten ska rädda kärnkraften fick han inga uppföljande frågor på. Rent ekonomiskt är det svårt att tjäna pengar på den dyra, farliga och tekniskt avancerade kärnkraften, eftersom den är det energislag som blivit dyrare med åren, när sol- och vindenergi blivit billigare per kWh. Hur det dyraste energislaget ska kunna pressa priserna på elmarknaden (där efterfrågan styr) fick M-ledaren inga frågor om. Tänker han klippa av kablarna till Baltikum och Finland? Så länge elbolagen kan sälja dyrt gör de naturligtvis det. Sverige är Europas största exportör av el för närvarande. Varför skulle elbolagen sälja sin el billigare till svenska konsumenter när de får bättre betalt utomlands? Är det inte det som är marknadens logik?
Runt hörnet finns en lösning som inte kräver dyra nät På något magiskt vis tänker sig de fyra partierna på ”Ulfs sida i politiken” tydligen att de obyggda, ofinansierade och ännu inte existerande nya kärnkraftverken ska kunna konkurrera med avsevärt billigare alternativ som bygger på sol, vind och lagringsteknik. Det är också märkligt tyst från ”Ulfs gäng” om den tekniklösning som skulle kunna förändra spelplanen rejält, nämligen när elbilsanvändare erbjuds att under optimala förhållanden köpa och sälja sin lagrade batteri-el till nätet. När det inte blåser eller är mörkt skulle tusentals bilägare kunna tjäna en slant på att sälja tillbaka delar av sin lagrade batteri-el till nätet. Men detta slags systemskifte passar nog inte lobbyisterna från de stora elbolagen som ser framför sig stora statliga subventioner för att kk-elen ska kunna ge konsumenterna konkurrenskraftiga priser.
Verkligheten är mer komplex Det var också märkligt att lyssna till Ulf Kristerssons krumbukter kring siffran 700.000 personer som inte tjänar sitt uppehälle. Journalisterna pekade på att i dessa 700.000 ryms 65.000 studenter, drygt 40.000 sjukskrivna och drygt 210.000 personer som arbetar, men inte redovisar den lön som Kristersson tycker är rätt. Det finns många olika skäl till att människor inte redovisar stora löneinkomster. Jag kan avslöja för Kristersson att den som lever som egenföretagare kan hamna i ett läge, där inkomsterna varierar och det blir självvalt att plocka ut lön eller att investera intäkter i en spirande verksamhet. Dessutom finns det säkerligen bland de 210.000 personerna en hel del som klarar sin försörjning genom att äkta hälften eller sambon tjänar tillräckligt för hushållet. Livssituationen kan se sådan ut, att ett år präglas av sjukdom, att man lever på tidigare besparingar, arv eller dylikt. Kanske tar man ett sabbatsår, friår, för att förverkliga en annan dröm än att ingå i de koncernstyrda ekorrhjul och vinstmaskiner Ulf Kristersson ser som målet för varje individ att gynna.
Vad lovar Kristersson sina barn? Jag hörde heller varken journalister eller Kristersson nämna klimatfrågan. Det brinner bokstavligen i Grekland och i andra delar av världen. Franska floder torkar ut, skördarna i Italien slår fel och effekterna av den pågående klimatförändringen borde få alla diskussioner att handla om hur vi ska hantera klimatförändringarna på ett rättvist och snabbt sätt. Kristersson har i något uttalande sagt att ingen ska behöva ändra livsstil. Han har tydligen fyra jordklot att trolla fram eftersom avtrycket den svenska livsstilen gör idag gör slut på resurserna i en takt som motsvarar fyra jordklot. Eller hur ser resonemanget ut när han lovar sina väljare att de inte ska behöva ändra livsstil? Har han gett samma löfte till sina barn?
Dessutom – när det gäller drogmarknaden är det märkligt tyst från Kristersson om köparnas ansvar för gängkriminaliteten. Att några håller igång drogförsäljningen med sin efterfrågan behöver också påpekas.
Jörgen Svensson är ansvarig utgivare på Kristianstadsbladet. Han har låtit publicera två debattartiklar som ifrågasätter att klimatförändringarna beror på mänsklig aktivitet. Artiklarna hävdar att FN:s klimatpanel IPCC styrs av odemokratiska diktaturer som vill fördela rikedomar från väst till sig själva. Dessutom är mer koldioxid i atmosfären bara bra, sägs det i artiklarna. Allt detta läser jag i ETC den 18 augusti, där Martin Hedberg också får kommentera de oriktiga påståendena. (Länk till Dagens ETC, artikel av Karin Annebäck, se nedan).
Gränsen suddas ut mellan det sanna och det osanna ”Vi har ingen policy att man inte får lov att ha fel”, säger Jörgen Svensson. Det är ett märkligt resonemang. Är det tillräckligt väl skrivet får det tydligen tryckas i Kristianstadsbladet även om det är osant. Steget från denna tidning till att i god Fox News-anda hylla Trump och hans nästan genomförda statskupp i samband med stormningen av Capitoleum 6 januari 2021 är tydligen kort. Bara för att det är falskt att hävda att trump blev bestulen på valsegern ska media inte låta bli att torgföra lögner som sanningar, tycks delar av media anse. Att så tvivel och sprida desinformation är uppenbarligen den nya mediahögerns uppgift. Uppenbarligen tror man att det är en bra taktik.
Skrämmande likheter George Orwell kunde inte ha beskrivit det bättre hur vägen från korrekthet och sanning till dess motsats skulle kunna se ut. ”Egentligen vann väl trump valet – även om det inte finns något som bevisar det – och egentligen finns det inget klimathot, och skulle klimatet bli varmare så är det förresten bara bra…”. ”Det finns inte och skulle det finnas är det förresten bara bra…”. Likheten med extremhögerns syn på vissa hjärtefrågor är slående.
Gränsen för det rimliga tänjs ut Det är en intressant gränsdragning vad traditionella medier ska få sprida inom ramen för sin publicistiska gärning. För varje gång medierna tänjer gränsen för vad som är rimligt att ge spridning tunnas förtroendet ut, förtroendet för vad som egentligen är sant och inte. I en värld där rykten, tyckanden och diverse åsikter ges samma – eller större – värde än fakta, forskning och kunskap blir det ju allt viktigare att skilja på åsikter och vetenskap. När Jörgen Svensson hukar bakom ”rätten att ha fel” skadar han tilltron till det tryckta ordet. Nästa gång är det kanske någon ekonomisk brottslighet som Kristianstadsbladet väljer att kalla ”olyckligt misstag” eller ett sabotage som kommer att kallas ”olycka”. Hur information kan slutta ner i propaganda visade sig tydligt under förra seklet.
Vem lurar vem? Klimatfrågan är alltför avgörande för att tillåtas att bli relativiserad av hemmasnickrade hypoteser och bekvämlighetspolitiker, som inte vill ta ansvar för det de medverkat till. Att eldning av kol och fossila bränslen leder till koldioxid i luften och att ökningen av CO2-halten leder till global uppvärmning har varit känt i mer än hundra år och ett akut problem i decennier. De långsamma klimatförändringarna börjar nu bli allt mer synliga och konsekvenserna av mänsklighetens passivitet uppenbara. Då är det upprörande att det fortfarande finns seriösa (?) medier som låtsas som om vetenskapen och det gällande kunskapsläget inte finns. Vem är det man försöker lura? Sig själv och sina läsare?
Steg för steg närmar sig valdagen. Medierna letar efter motsägelser och konflikter som kan locka tittare och klick. Partierna gör vad de kan för att få ut sina budskap, som de tror bäst påverkar väljarna i önskad riktning. Utvecklingen i USA, med trump och diverse trump-nissar i släptåg tyder på – sorgligt nog – att fakta, vetenskap och tillförlitlighet tappar i betydelse till förmån för vinklade och t.o.m. falska påståenden. Allt i syfte att plocka poäng och locka väljare med enkla knep. Tyvärr kommer vi att få se liknande tendenser i Sverige, där ogrundade påståenden torgförs på ett sätt som om de vore nära sanningen.
Varningarna duggar tätt Det som förvånar denna sista månad före valet är att en stor del av väljarkåren kommer att rösta på partier som tydligt ignorerar vår tids stora utmaningar. Artutrotningen, vattenbristen, klimatförändringarna och hur vi ödelägger de ekosystem som vi är så beroende av hänger alla samman med hur människor väljer att leva sina liv. I 100 kommuner i Frankrike råder akut vattenbrist. Kylningen av de franska kärnkraftverken fungerar inte när vattnet inte flödar i tillräcklig mängd och med rätt temperatur. Skördarna av ris och grönsaker i Italien blir mindre än vanligt. Varningssignalerna duggar tätt i Europa.
Konsumtionen är tydligen helig Det märkliga är att högerpartierna, konservativa, nationalister och marknadsliberaler, alla väljer att ignorera dessa frågor. När klimatet kommer på tal är ryggmärgsreflexen att framtida, ännu ej testad eller byggd, kärnkraft ska lösa allting. Och att väljarna inte ska behöva ändra sin livsstil. Konsumtionen är ju det som håller igång vinsterna….
Vad säger de till sina barn? Det tycks vara så att högerpartierna tycks tro att miljön är oändlig, att resurser och energi räcker till för en evig tillväxt. Så heligt är dagens system att inget får ifrågasättas, tycks det. Att anpassa vår livsföring till vad planeten klarar av att försörja är tydligen oansvarigt och fel enligt dessa partier. Egoismen som överordnad princip. Man undrar om dessa politiker och deras väljare har barn. Hur tror de att världen kommer att se ut när vi får de irreversibla systemförändringar forskarna länge har varnat för? Vad tänker de säga till sina barn? Att egoism är överlägsen allt annat?
När blev det OK att ödelägga planeten för kortsiktiga vinsters skull?
Då och då hör man från klimatfördröjare och andra att det är Kina och Indien som behöver minska sina utsläpp, inte lilla Sverige. Resonemanget är naturligtvis fel – alla har vi ett ansvar att göra vår bit, oavsett var vi bor, oavsett om vi är unga eller gamla, vänsterhänta, färgblinda, ogifta eller skidåkare. Indelningen i vilka länder varje utsläpp kan kopplas till är förvillande när det gäller vars och ens klimatavtryck, precis som varje annan indelning i statistiska grupper.
Analogi: om det vore cigarettrök som gav klimateffekter I Karin Pleijels blogg (se länk nedan) hittade jag ett intressant exempel på hur man kan argumentera för att vi i Sverige inte kan skylla ifrån oss och tycka att ”nån-annan” ska göra sitt först. Om vi låtsas att klimatförändringarna beror på utsläpp av cigarettrök blir det på ett sätt tydligare hur vi kan se på klimatutsläppen. Om en kines i detta exempel röker en cigarett röker i genomsnitt varje svensk fyra cigaretter. Att då hävda att kinesen först måste sluta röka innan den storrökande genomsnittssvensken gör detsamma blir uppenbart orättvist. När man mäter på individnivå blir det tydligt att svensken i genomsnitt behöver minska sin konsumtion av cigaretter eller snarare klimatskadliga gaser, koldioxid.
Vi måste gå före Att det är rimligt att mäta utsläpp på individnivå blir tydligt när man betänker hur livsstil, levnadsstandard och andra villkor är fördelade i världen. Utsläppen per person kan lätt kopplas till levnadsstandard. Den som lever ett fattigt liv (som miljarder människor faktiskt gör i världen) kan inte rimligen åläggas att göra större minskningar än de människor som är storkonsumenter av energi, fossilberoende transporter, resurser och prylar. Det är inte självförsörjningsbonden i utvecklingsländerna som har potential att minska sina utsläpp – det är vi storkonsumenter.
Vi har resurser Det finns ett inbyggt tankefel hos de personer som anser att de folkrika länderna först och främst ska minska sina utsläpp. Det är naturligtvis den rika världens beteende som först och främst måste korrigeras. Vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot – vi röker fyra cigaretter när varje kines röker en för att återkoppla till det inledande exemplet. Och vi har resurser att ställa om från fossilberoende överkonsumtion till en fossilfri regenerativ ekonomi i balans med vad naturen tål. Omställningen är betydligt svårare för den som redan lever under knappa förhållanden.
Statistik är ibland missvisande Även inom Sverige finns naturligtvis stora skillnader. Lägre inkomst innebär nästan alltid lägre konsumtion och mindre nyttjande av fossilberoende transporter. Så när vi talar om fyra jordklot i Sverige så handlar det om mångdubbelt fler för de svenskar som har valt att konsumera på en ohållbar nivå. Det är viktigt att komma ihåg när man talar om statistik att det är genomsnitt som vi jämför.
Jämviktstemperatur – kanske något att tala om? Det är ungefär som med temperaturen. Genomsnittstemperaturen i världen är en jämviktstemperatur, där ekosystemen är i balans. När vi talar om en eller två graders temperaturhöjning på jorden är det jämviktstemperaturen som avses. Inte att det råkar vara en varm sommardag eller kall vinterdag på en lokal plats. Precis som människan har feber vid en eller två graders temperaturhöjning är det jordens jämviktstemperatur som nu ligger en grad över vad som är naturligt. Jorden har feber. Vädersystemen är i obalans och förändringen ökar i hastighet.
Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.
Oceankänslan (Natur & Kultur)
Detaljrikedom, namn och och intryck Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.
Kortsiktigheten är ett gissel Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).
Reflexion över demokratins väsen Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.
Havet som symbol och konkret verklighet Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.
Motkrafterna Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.
Ska alla vara politiker? Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?
