Author Archives: Christer Owe

About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Mandela, solidaritet och varför moderaterna tiger

Posted on by
Reply

Nelson Mandela har gått ur tiden. Som symbol för försoning och för alla människors lika rätt kommer han att leva vidare. Nelson Mandelas kamp mot apartheidsystemet fördes på många plan. Hans 27 år i fängelse, huvudsakligen på Robben Island, blev ett stort fysiskt och symboliskt offer för kampen mot den vita övermakten. Sverige tog politiskt och på gräsrotsnivå ställning mot apartheid och agerade för att isoleringen av Sydafrika skulle bli framgångsrik.

Apartheid och att Mandela satt i fängelse var icke-frågor för moderaterna
Flera av de svenska storföretagen, Sandvik, ASEA, Volvo, Scania m.fl hade ekonomiska intressen i Sydafrika under 1970-talet och framåt. På olika sätt agerade de svenska företagen i strid mot folkflertalets önskan om att Sydafrika skulle isoleras ekonomiskt. Konsekvent röstade moderaterna emot varje förslag att bojkotta den sydafrikanska regimen. De ekonomiska intressena och den politiska stabiliteten i Sydafrika var viktigare för moderaterna än möjligheten att avskaffa rasåtskillnadspolitiken.

Business går före rättvisa
Under 20 år stödde Sverige ANC både officiellt och på gräsrotsnivå via organisationer som ISAK (Isolera Sydafrika-kommitén). Samtidigt såg Thatcher och Reagan ANC som terrorister och de svenska moderaterna ställde sig bakom den synen. Business var viktigare än rättvisa. Vi ser paralleller till dagens ställningstaganden. Sveriges moderatledda regering har formella avtal med Storbritannien och USA på informationsområdet och man ser FRA som ett organ som skyddar och bevarar strukturerna.

Det är många konstigheter nu
Vårt behov av en fungerande säkerhetstjänst får legitimera filmbranschens korståg mot fildelare och att övervakning/avlyssning systematiskt används för att avlyssna t o m  toppolitiker. Vad Carl Bildt tycker om att Angela Merkel  har blivit avlyssnad har vi aldrig fått veta. Den twittrande utrikesministern använder gärna IT-utvecklingens fördelar, men vad han tycker om dess nackdelar får vi aldrig höra.

Snowden, Mannings, Telia Sonera och Assange
Sveriges moderatledda regering uttrycker ingen som helst tacksamhet för det offer Edward Snowden gjort, när han offrat sin personliga frihet i utbyte mot offentliggörande av alla de avlyssnings- och  övervakningsprojekt som pågår, där övervakningen inte står under demokratisk kontroll. Bradley Mannings följde sitt samvete och släppte information om övergrepp i Irak. Han riskerar nu många år i fängelse. Sveriges regering tiger. Att av moraliska skäl berätta om systematiska övergrepp är inget Sveriges regering ser som positivt. Att Telia Sonera hjälper korrupta regimer i Asien att övervaka sina egna befolkningar är inget Sveriges regering bekymrar sig över. Det är Sveriges krav på Wikileaks-grundaren Julian Assange som gör att han tvingats ta sin tillflykt till en ambassad för att inte riskera att bli anhållen och möjligen utlämnad till USA.

Solidaritet
Solidaritet var t o m namnet på en stark förändringskraft i Polen och ett begrepp som levde i var mans tankevärd för 30-40 år sedan. Idag är solidaritet ett sällan använt begrepp. Hur kommer det sig? Där Olof Palme, FNL-rörelsen och ISAK, möjligen blåögt och alltför okritiskt, solidariserade sig med förtryckta människors kamp agerar nu fyrtio år senare Reinfeldt och Bildt i totalt motsatt riktning.

Vägval: storkapital eller ren natur
Idag är det solidaritet med naturen, med vår egen jord och med framtida generationer som står på dagordningen. Fler och fler inser att vårt sätt att hantera grundvalen för livet på jorden är på väg att skapa irreversibla förändringar för djur och växter och för samspelet mellan luft, vatten och solljus i det vi kallar biosfären. Användandet av onaturliga ämnen i produktionen håller på att förgifta planeten och förändra förutsättningarna för allt liv. I vägvalet mellan att skapa lönsamhet för storskalig industri och att solidariskt ställa upp för kommande generationers rätt till naturligt producerade livsmedel, rent vatten etc ställer sig den moderatledda regeringen på industrins sida, bl a genom att aktivt arbeta för ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

TPP – en katastrof om det genomförs
Det frihandelsavtal som nu diskuteras mellan EU och USA skulle göra det mycket svårare att ställa krav på GMO-fri produktion, ekologisk produktion och tydlig ursprungsmärkning. Det är ju dessutom så att 12 länder runt Stilla Havet just nu förhandlar om ett avtal, TPP, (se länk nedan) som i ett slag skulle göra det möjligt för de stora företagen att stämma stater (och i förlängningen EU). På fullt allvar diskuteras en begränsning av staters möjlighet att via lagstiftning tvinga företag att bete sig hållbart. Det är viktigt att dessa vägval för Sverige, EU och världen diskuteras. Moderaterna tycks helt ointresserade av detta.

Solidariteten växer
Vi behöver en Mandela-solidaritet med jorden, med framtiden och med allt det levande som inte har någon talan. Och vi behöver ett samhälle där våra folkvalda på ett inkännande och konsekvent sätt speglar, uttrycker och utvecklar den empati och de värderingar folkflertalet står bakom.

Länktips: TPP i the Guardian: http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/19/trans-pacific-partnership-corporate-usurp-congress

Aftonbladetartikel om moderater och apartheid: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17975195.ab

Staten, media och individens rätt

Posted on by
Reply

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av  framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom  dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.

Upphandlingsstöd blir en regional fråga

Posted on by
Reply

Jag skrev nyligen om bekymret att staten lägger ner Miljöstyrningsrådet. (Länk se nedan). Det är inte mindre av kompetens på upphandlingssidan som behövs – det är mer. Det är genom att ställa rätt krav: tekniska, kommersiella, miljömässiga, helhetsanpassade, LCC-baserade, med hänsyn till CSR-krav osv, som vi får rätt produkter på marknaden och duktiga leverantörer som bygger det samhälle vi vill ha.

En illustration
Detta citat hittade jag i IRETI:s nyhetsbrev nr 42 som jag nyligen tog del av: (Se även länk nedan).
” Upphandlingsunderlag vid Offentlig upphandling
De lagstadgade upphandlingarna (LOU) är ett ständigt återkommande källa till problem. Företagen upplever att framförallt upphandlingsunderlagen många gånger är så dåliga, så omfattande och felprioriterade att man inte ens bryr sig om att försöka lämna in ett anbud.”

Höjd kompetens ger bättre lösningar
IRETI är en organisation som ger stöd och utvecklar exportmarknader för västsvenska företag som har produkter och kunnande kring biobaserade bränslen. Hemmamarknaden är naturligtvis viktig för de flesta av dessa företag. Och om inte den offentliga sektorn förmår formulera rätt upphandlingsunderlag riskerar naturligtvis viktiga kvalitetsaspekter, livscykelperspektiv, prestanda och ”value-for-money”-faktorer att prioriteras ned. Kvalitet brukar ofta kosta något mer, men å andra sidan också ge långsiktiga fördelar.

Mer kompetens
Vi behöver duktiga inköpare och upphandlare, som förstår hur de  ska gå till väga för att använda sin roll på rätt sätt. Både i den privata sektorn och i den offentliga. Det är inte mindre av stöd, utbildning och framgångsmodeller som behövs, det är motsatsen. Just därför är det så förödande att de statliga organ som specialiserat sig på upphandlingsstöd läggs ner.

Svårigheter
En dellösning är naturligtvis att satsa på vidareutbildning på bred front. Samtidigt är det svårt i alla organisationer att få gehör för kostnader som ligger utanför de reglerade och förutbestämda. Det kommer inte att bli lätt att skapa en kontinuitet i en utbildningsverksamhet som ska agera på en konkurrensutsatt marknad. Plötsligt blev uppförsbacken lite brantare.

Regionerna viktigare än vi tror
Det verkar som om det nu blir lokalt och regionalt som vi måste hitta samverkansformer och bygga upp stödfunktioner utifrån de behov som identifieras. Det är regionerna som har ansvaret för att helhetssynen utvecklas och framtidssäkringen av våra företag garanteras. Vi är gynnade i Skåne och i Västra Götaland, som har politiskt styrda regioner, där det finns utrymme för olika initiativ. Resten av Sverige får hoppas på sina respektive kommunalförbund och landsting, att de förmår tackla framtidsfrågorna på ett proaktivt sätt.

Länktips: http://christerowe.se/?p=3016

och http://ireti.se/

Långsiktigheten kräver en första kammare

Posted on by
Reply

”På 80-talet var framtiden fortfarande möjlig. Idag är framtiden omöjlig.” Någonstans snappade jag upp denna tanke de senaste dagarna. Har vi kört vilse i samhällsbygget? Några drog iväg med all rikedom, kvar blev de strävsamma, de uppgivna, de fattiga. Kapitalismen vann. Det vi ser nu är början på det postkapitalistiska samhället.

Gå vidare till Västerlånggatan
Inkomstklyftorna inom länder ökar. De rika skor sig, de utan resurser hamnar allt längre efter. De som byggde hotell på Norrmalmstorg vann. Resten passerade i bästa fall GÅ och inkasserade 4000, eller hamnade i Fängelse med högt belånade fastigheter. Monopolspelet som en illustration till hur vilse vi körde.

Staten borde vara bäst på att tillhandahålla det gemensamma
Inte blir man mer uppmuntrad när man hör Hans Abrahamsson, fredsforskare från Göteborg, berätta om hur samhället nu förändras ute i landet. (Länk se nedan. Föredraget är långt, men intressant).  Man får intrycket att vårt samhällskontrakt inte längre gäller. Kontraktet som handlat om att vi alla bidrar till det gemensamma via skatten och också åtnjuter rättvis fördelning av samhällsnyttiga funktioner, som betalas med skatten. Vi betalar för ett försvar, en polis, en sjukvård, en skola, en kostnadsfri utbildning, en infrastruktur och allt annat som staten/myndigheterna borde vara bäst på att tillhandahålla.

Annorlunda samhälle
Försvaret har stöpts om till oigenkännlighet. Sjukvården är så ”effektiviserad” att sjuksköterskor hellre arbetar i Norge. Skolan lyckas inte, trots många duktiga lärare, att ge alla barn en bra start i livet. Tågunderhållet är eftersatt och snart har vi en vinter här igen, då tågen kommer att få svårt att hålla tidtabellen. Kontoren för post, bank och andra myndigheter har nästan försvunnit. Samhället ser annorlunda ut jämfört med för 30 år sedan.

Nya regler
Vi behöver en ny rollfördelning, nya spelregler, en optimism och ett nytt samhällskontrakt. Idag är fokus på det korta perspektivet. Vinstresultat, nästa val, nästa löpsedel. Istället behöver vi ledare som tar helheten som utgångspunkt, vår tids stora utmaningar och hur vi som samhälle, som medborgare och delaktiga i vår egen framtid ska skapa välfärd utan att samtidigt förstöra förutsättningarna för andra, för kommande generationer och för miljön.

En ny första kammare ?
Man skulle kunna tänka sig en återinförd första kammare med kunniga personer som väljs in på 12 – 15 år och vars mandat handlar om att tänka långsiktigt och säkerställa att fyra-års-politikernas beslut harmoniserar med de långsiktigt hållbara parametrarna.

Länktips: Föreläsning med Hans Abrahamsson om den stora omdaningen (fr november 2013). https://www.youtube.com/watch?v=KTz-xQd0xQw&sns=fb

Det är människor som är kompetenta

Posted on by
1

Regeringen tog den 28 november beslut att samla och placera stödet vid upphandlingar till Konkurrensverket. De funktioner som varit knutna till Kommerskollegium, Vinnova och Miljöstyrningsrådet överförs till Konkurrensverket vid halvårsskiftet 2014. Motivet sägs vara att därmed få större bredd och djup inom allt upphandlingsstöd. (Länk till regeringen, se nedan).

Vad är stöd?
Vid första anblick låter det positivt. Förbättring, förstärkning, effektivitet är ord som nämns. Men vad är upphandlingsstöd? Är det sammanställda fakta? Är det listor på framgångsrika exempel? Är det upphandlingens motsvarighet till monteringsanvisningen som medföljer bokhyllan Billy? Är upphandlingsstöd en funktion som kan objektiviseras?

Konkurrensverket – en plats för intern konkurrens?
Upphandlande enheter behöver bara vända sig till en myndighet för att få det stöd och den vägledning som behövs, heter det. Jag har svårt att tro att detta kommer att fungera. Kanske har jag fel, men risken känns uppenbar att mycket av den specialkompetens som finns inte minst hos Miljöstyrningsrådet riskerar att försvinna när en myndighet ska väga resurser, tjänster, prioriteringar och satsningar mot varandra. Det är svårt för myndigheter att utveckla metoder, att tänka i nya banor och att agera i takt med en snabbt föränderlig värld. Det blir definitivt inte lättare när flera olika kunskapsfält ska rymmas inom Konkurrensverkets ansvarsområde. Miljöperspektivet på upphandling riskerar naturligtvis att få mindre plats när det ska konkurrera med alla andra aspekter. Är det rätt riktning att gå?

Förändringsagent
Det modiga hade istället varit att utveckla Miljöstyrningsrådets särart till att verka som en förändringsagent för de organisationer och myndigheter som har ambitionen att proaktivt ställa om sin verksamhet i en hållbar riktning. Att ge muskler till ett oberoende organ som skulle kunna utmana de rådande paradigmen, komma med nya metoder och nya lösningar, följa forskningen på nära håll och snabbt implementera innovativa modeller för hur samhällsapparaten bäst anpassar sig till ett kommande lågenergisamhälle och till ett samhälle i snabb omställning.

Spjutspets
Det modiga hade varit att frikoppla Miljöstyrningsrådet och ge det ett tydligare och friare mandat att fungera som spjutspets in i framtiden. Fortfarande finansierat av skattemedel, eftersom behovet är uppenbart. men inte inlemmat i en tung förvaltartradition, där varje initiativ traditionellt bromsas av de inbyggda strukturerna. Stora myndigheter har väldigt svårt att snabbfotat ta till sig nya fakta och ställa om sin organisation och sitt arbetssätt.

Det är människor som är kompetenta
Det sorgliga är också att de människor som utgör resursen i varje organisation, och som står för stödet i form av kontakter med omvärlden inte nämns i regeringens information. Det tycks inte finnas minsta förståelse för att kunskap, nätverk och personliga förmågor är helt avgörande för hur stödfunktioner kan fungera. Att reducera stödet till en hemsida (som man anar att en stor del av ”stödet” kommer att utformas som) är detsamma som att backa 10 år i utvecklingen. Nu måste med stor sannolikhet ett omtag göras för att utveckla en ny organisation, som kan axla Miljöstyrningsrådets roll, och kanske på ett nytt sätt. I mellantiden går värdefull tid förlorad och försvinner kompetensen med medarbetarna.

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/4902/a/229446

Referat av debatten i Riksdagen http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/Debatt-om-Miljostyrningsradets-stod-i-riksdagen/

Var finns engagemanget?

Posted on by
3

Prisutdelningar och konferenser duggar tätt så här års. En gnagande känsla dröjer sig kvar.

Göteborgs Internationella Hållbarhetspris
delades ut för fjortonde gången. I år till forskare som lagt grunden till vår förståelse för biomimicry, hur vi kan lära av evolutionens och naturens goda konstruktionsexempel, och till stiftelsen TEEB, som arbetar med att synliggöra ekonomin i våra ekosystem, egentligen lära oss skillnaden på kostnad, pris och värde utifrån ett ekosystemperspektiv.

Volvos miljöpris
har en ännu längre historia (24 år) och gick i år till en av de ledande IPCC-forskarna, den kinesiske professorn Dahe Qin (eller med familjenamnet först Qin Dahe), som under sin forskarbana framför allt studerat och analyserat det som på engelska kallas the cryosphere, den del av klotet som täcks av snö, is och permafrost. Professor Qin har för första gången tydligt visat på sambandet mellan den pågående klimatförändringen och många extrema väderhändelser.

CSR Forum
är en årlig konferens i västsverige som lyfter upp CSR-frågorna, speglar frontlinjen av forskning och proaktivt arbete och möjliggör erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, näringsliv och andra inblandade. I år var konferensen förlagd till Svenska Mässan och samlade cirka 300 deltagare. Man hade bjudit in ordföranden i CSR International, Wayne Visser, att hålla ett inledningsanförande, ett mycket uppskattat och framtidsinriktat tal.

Tre nästan samtidiga event
Och allt händer nästan samtidigt i Göteborg. Professor Qin fick förvisso sitt pris i Stockholm, men han höll flera anföranden i Göteborg, bl a på Chalmers. De tre eventen visar att vi har förstått viktiga frågor, vi samlar och visar vår uppskattning till de forskare och föregångare som visar på vägar ut ur vår tids dilemman. Vi nätverkar och utbyter tankar. Men det saknas något.

The big picture
Särskilt vid prisceremonin för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris saknade jag en tydlig markering av i vilket sammanhang priset ska ses. Varför delar vi ut det? Vad är det långsiktiga målet? Det har nu blivit en fjorton år lång rad av utmärkelser, de allra flesta alldeles utmärkta förebilder för en hållbar utveckling, men vad är det priset vill åstadkomma? Jag saknade en tydlig historia, en berättelse, som skulle låta oss i publiken ana att det finns ett större syfte med priset än att uppmuntra föregångare och samtidigt marknadsföra Göteborg.

En missad chans
Lite av samma känsla får jag på Chalmers, där Dahe Qin artigt introduceras både med tal och en fin film om hans arbete. Men vad vill Volvo med sitt pris? Volvo-representanten nämner naturligtvis hur länge priset delats ut och hur länge Volvos kärnvärden inkluderat miljö. Men vad vill man? Kunde man inte fått en glimt av den större visionen på ett tydligare sätt? Varför inte tydligt dela med sig av den visionen när man har publikens fulla uppmärksamhet?

Var det allt?
På CSR Forum upprepas känslan av att bara få ta del av fragment av helheten. Extra tydligt blir detta när regeringens representant presenterar CSR-arbetet i de statligt ägda bolagen. Vi har strax innan denna redovisning fått en utmärkt kategorisering av företagens positionering ur hållbarhetsperspektiv av Wayne Visser. Wayne visar i en femgradig skala att företag kan förhålla sig allt från defensiva till transformativa i relation till dessa frågor. Och det regeringen vill berätta är att man satt upp hållbarhetsmål och att man vill kombinera samhällsuppdraget med affärsmöjligheter. Bilden känns ofullständig. Var det allt?

Var fanns glöden?
På ett annat plan var det kanske bristen på engagemang som blev påtaglig. Inte nödvändigtvis engagemang i sakfrågorna, utan snarare engagemang i presentationen. Världen står inför gigantiska utmaningar och företrädarna för myndigheter, forskning och näringsliv väljer att vara sakliga, artiga och sådär svenskt lagom istället för att använda tillfällena till att bygga upp en förväntan hos närvarande publik.

Vi som lyssnar och deltar får ingen spännande historia att återberätta. Så synd att man missade den chansen.

 

Vi bör hålla en plats åt samerna i EU

Posted on by
2

Vad ska vi ha EU till? Åtminstone varje gång vi utser våra direktvalda representanter borde vi föra en debatt om hur vi vill att Sveriges bidrag till helheten ska se ut och vad vi vill att EU samordnar på ett intelligent sätt.

Snuset i all ära, men vi har viktigare frågor
Partiorganisationerna i Sverige är måttligt intresserade av EU-valet, troligen för att kopplingen mellan engagemang och resultat är så svårfångad. Sveriges representation i EU-parlamentet är dels splittrad på olika partier, dels hanterar man frågor oftast på en nivå som har svårt att beröra svenskar på hemmaplan. Och när det någon gång sker handlar det om detaljfrågor som snusets ställning.

Fiskepolitik
Ett lysande undantag är det arbete Sverige och framför allt Isabella Lövin lyckats med när det gäller fisket. Med kunnighet, envishet och politisk skicklighet har hon fått igenom viktiga steg i förbättringen av fiskepolitiken. Även moderaternas Christofer Fjellner har bidragit till framgången, vilket leder mig fram till en tanke om fokus på sakfrågor snarare än partipolitik.

Tydligare fokusering
Vad är Sveriges bidrag till EU? Hur kan vi organisera det svenska deltagandet i EU-arbetet på ett tydligare sätt? Finns det något att lära av exemplet med fiskepolitiken? Utgångspunkter och resultat skulle kunna vara:
1) Kunskap och trovärdighet i budskapet.
2) Fokusering på tydliga, angelägna frågor som också kan hanteras så att framsteg är möjliga.
3) En mediastrategi för att löpande kommunicera hur frågorna utvecklas.
4) Resultatinriktning snarare än partipolitiska blockeringar och kortsiktiga debattvinster.
5) Med tydliga resultat ökar allmänhetens intresse för EU-politiken och synliggörs även andra möjligheter för samhället att dra nytta av kontakter med EU via olika program.

En representant från Sametinget
Ursprungsbefolkningarnas situation världen över är i stort ett osynligt problem. Någon gång kan vi uppröras över hur indianer i Anderna behandlas men i stort är ursprungsbefolkningarnas situation en icke-fråga. Om Sverige gick före och enades om att fördela våra platser i EU-parlamentet så att en plats alltid gick till en person som utses av Sametinget skulle vi per automatik lyfta denna fråga. Samerna skulle ha en röst i EU och övriga partier kunna formulera en rättvis och balanserad politik kring de ståndpunkter och den hänsyn som måste tas till den ursprungsbefolkning vi har här i Norden. EU skulle på så sätt bli tydligare i sitt arbetsområde och inte bara återspegla de nationella partimotsättningarna.

Solidaritet
På köpet skulle vi få en intressant följddiskussion om nationalitet, ursprung och solidaritet med andra folk. Vi kan ju börja med att vara solidariska med dem som befolkade Sverige före svenskarna.

Tänk helhet och lita på lärarna

Posted on by
Reply

Jag läser i tidningen Affärsvärlden (länk se nedan) om vilka krav som kommer att ställas på framtidens ingenjörer. Inom 7 år tror man att kraven på de nyutexaminerade ingenjörerna har förändrats. Det intressanta är att artikeln pekar i två riktningar samtidigt. Dels tyder mycket på en ökad grad av specialisering, dels kommer behovet av generalister att öka.

Fyra slags ingenjörer
Enligt den danska rapport som refereras finns det i närtid behov av fyra olika ingenjörsprofiler: Det handlar om forsknings- och utvecklingsingenjörer, konsultingenjörer, produktionsingenjörer samt ledaringenjörer. Varje profil kommer att behöva specifika kompetenser i en nära framtid.

Specialister som dessutom kan språk, samarbete och kundkontakter
Det danska ingenjörsförbundet IDA drar enligt artikeln slutsatsen att det förutom ökade specialistkunskaper även kommer att behövas en bredare kompetens hos ingenjörerna. Utöver den tekniska kompetensen handlar det om bättre språkkunskaper och förmågor att kunna samarbeta med andra yrkeskategorier, att tänka kommersiellt och att hantera kundkontakter dvs specialister med bred kompetens.

Hur riggar vi ett utbildningssystem?
I Sverige tycker vi att vi kan engelska och att vi därmed har lätt att arbeta i en internationell miljö. Grundskolans betoning av svenska, matematik och engelska är ett uttryck för denna syn. Men frågan är hur vi dels lockar unga människor till ingenjörsyrket, dels hur grundskola och gymnasium kan fås att lägga en optimal grund för högskolestudier och slutligen hur vi får en snabbfotad och relevant högskoleutbildning mot bakgrund av de dubbla utmaningar vi tycks stå inför i form av specialister med ett brett kunnande.

Löpande analys behövs
Det saknas en aktör som kontinuerligt, kanske på årlig basis, tar fram ett beslutsunderlag för olika aktörer att förhålla sig till. Ett organ som får både industrins, högskolornas och statens uppdrag att synliggöra branschers förändring och utvecklingspotential. Det kan handla om internationell konkurrens, om nya tekniksprång, om trender och om kompetenser i utbildningsväsendet. Utvecklingen går så fort idag att hela utbildningssystemet måste få hjälp att analysera omvärlden, arbetsmarknaden och inom vilka områden kurser och utbildningar behöver ses över. Kanske behövs det även helt nya former av utbildning vid sidan av universitet, yrkeshögskolor och vidareutbildning.

Framtidstro och nyfikenhet
Samarbetsförmåga, kundrelationer, försäljning och även språk är kompetenser och förmågor hos den enskilde som tangerar individens läggning och personliga förutsättningar. Därför borde grundskolan och gymnasiet undvika att specialisera utbildningen. Viktigast är, tror jag, att ingjuta lusten och viljan att lära, att skapa en begriplighet kring (vuxen)världen, att främja en allmän nyfikenheten på livet och en tilltro till den egna förmågan. Man lär sig det man har lust att lära sig.

Lita på lärarna – det ger konkurrensförmåga
Istället för att lägga så stor vikt vid en nationell kontroll av upprepningsbara fakta under grundskoletiden, borde staten ge förtroendet till varje lärare i varje grundskola att de kan utbilda barn och ungdomar för en okänd framtid. Lärarna kan rusta eleverna med de olika kompetenser som kommer att behövas, inte minst förmågan att kreativt lösa problem, att samarbeta och att ta ansvar. Där ligger också vårt samhälles konkurrensförmåga.

Länktips: http://www.affarsvarlden.se/karriar/article3787162.ece

Nu är det dags att beskriva den kulturella hållbarheten!

Posted on by
2

Hållbar utveckling brukar i de flesta sammanhang beskrivas som något som i lika stor utsträckning ska baseras på hänsyn till ekologi, ekonomi och sociala faktorer. I tjugo år har detta budskap trummats in i diagramform, korsande cirklar och mängder av beskrivningar i text och bild. Ingen tycks ha funderat över om de tre perspektiven räcker för att åstadkomma en hållbar utveckling. Förrän nu.

Tre ryska dockor
Personligen har jag brukat hävda att miljön och ekosystemen sätter gränserna för mänsklig aktivitet. Människans socialisering och respektfulla hänsynstagande till varje individs behov måste rymmas inom naturens hållbarhetsgränser. Och som innersta enhet finns den ekonomiska aktivitet som måste rymmas inom det som är socialt hållbart. Likt tre ryska dockor ryms därmed de tre hållbarhetsdimensionerna i varandra. Som tre vetenskapliga, och ibland politiska, fackområden har ekologi, ekonomi och den sociala dimensionen lyfts fram. Som om hållbarhet bara skulle handla om lagstiftning och schyssta regelverk för hur vi hanterar yttre miljö, våra pengar och våra medmänniskor. Men det räcker inte.

Den kulturella hållbarheten
Ytterligare ett (eller möjligen två, se nedan) perspektiv måste iakttas för att vi ska kunna förverkliga en hållbar utveckling. Den kulturella hållbarheten är en förutsättning för helheten ska kunna kallas hållbar. Och dessutom kan den kulturella hållbarheten beskrivas som åtminstone tudelad, om inte mer.

Kulturen och språket
Konst och kultur fungerar på individplanet som en referens för de värderingar, livsstilsfrågor och individuella frågor (minnen, kunskap, färdigheter och prioriteringar) som varje människa förhåller sig till. Språket är den tydligaste indikatorn, både som gemenskapsbyggare och som särskiljande instrument. När vi använder språket mejslar vi ut våra tankar i verkligheten, synliggör idéer och formar världen. Vi skapar det hållbara. Eller inte.

Kulturen och tillhörigheten
Kulturen fungerar dessutom som ett slags operativsystem, där allt annat äger rum. Det vi ser som en del av vår kultur ryms inom denna sfär och håller samman samhället. Kulturen överbryggar mellan generationer och överför kunskap på ett överordnat plan. Kulturen fungerar som samhällets ordlista eller wikipedia, där allt som ”finns” står upptaget. Vi kan alla relatera till vår kulturella tillhörighet.

Sammanhanget
Att en hållbar utveckling inkluderar vars och ens personliga ställningstagande, privat, i yrkesrollen och i fritidssammanhang, står klart. Det är vi människor som dagligen väljer det ena eller det andra. I våra val ligger ett löfte och en förhoppning om ett bättre liv, inte minst för våra barn. Den kulturella hållbarheten är därför helt avgörande för att vår framtid ska bli hållbar och inte belasta kommande generationer med vår tids problem.

Ett exempel
Jag har tidigare skrivit om projektet Utveckling Nordost. I det utvecklings- och visionsarbetet togs den kulturella hållbarheten upp på ett naturligt sätt, mycket som en konsekvens av den etniska mångfald som präglar de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Kulturen och subkulturerna blir tydliga och människors val präglas av dessa tillhörigheter.

Det femte perspektivet
Det kan finnas ett femte perspektiv på hållbar utveckling, som går ännu djupare in i frågan vad det innebär att vara människa. Den andliga hållbarheten, där frågorna kretsar kring jaget och människans samtidiga upplevelse av fysisk, själslig och andlig tillhörighet, bör diskuteras för att inte utesluta något. Hur tar vi ställning och varför? Vilken moralisk hållning kan anses bidra till en hållbar utveckling? Det är svåra frågor och i ett sekulariserat land som vårt inte helt enkelt att hitta gemensamma begrepp för. Men någonstans formas vår inre kompass, som hjälper oss att ta ställning.
Det är i alla fall inte slumpen som avgör om vi skänker pengar till Filippinerna.

Utbildning mot makt: tre exempel

Posted on by
Reply

Fattigdomen bekämpas bäst med utbildning. Pakistans och Afghanistans flickor kan lyfta länderna ur fattigdom bara de får utbildning. Med kunskap öppnas fler möjligheter. För ett land ökar dessutom mängden utfört produktivt arbete när kvinnor börjar arbeta. Det finns även ett direkt samband mellan kvinnors utbildning och barnafödande. När utbildningsnivån ökar minskar barnafödandet och stabiliseras hälsotalen.

Vi kan inte blunda efter Malala
I ett ”Dokument Utifrån” som SVT sände 17 november (se länk nedan) besökte en ung kvinnlig journalist Pakistan för att förstå vad det är som händer i Swatdalen och andra områden. Hennes mamma flydde långt tidigare och attentatet mot Malala Yousafzai har tvingat omvärlden att börja förstå vad det är som händer. I TV-programmet intervjuades även ledarna för en viktig moské med tillhörande utbildningsverksamhet i Islamabad.

Religion som stängsel
Om undervisning i västliga länder handlar om individens möjliga utveckling i ett samhälle tycks de extrema i Pakistan använda utbildningen och religionen till att behålla och förstärka de maktstrukturer som ökar kontrollen över medborgarna, särskilt flickor och kvinnor. Extremister borde enkelt kunna avfärdas, men en svag myndighetsutövning och kopplingen till våldsanvändning ger dem utrymme. Den utbildning moskén i TV-programmet erbjuder förstärker kontrollen över människors tankar och idéer. Och man gör det på ett sätt som är svårt att bemöta, där tro och trohet mot religionen används som det tankemässiga stängsel individen har att hålla sig inom.

Människans uppgift
Malalas kamp blir i detta perspektiv oerhört viktig. Inte för att hon går emot islam, för det gör hon inte, utan för att att hon är för utbildning. Att ta vara på varje människas potential och livsuppgift är viktigast både för individen och för samhället, viktigare än att inordna varje människas liv i ett trossystem.

Den kristna högern
Fallgropen är uppenbar. Det är lätt att generalisera. En världsreligion kan lätt dömas ut på grundval av några extrema företrädares tolkning. Men så enkelt är det inte. Det räcker att gå till USA och iaktta hur den kristna högern agerar för att politiskt påverka vad som är möjligt. Det kan handla om dödsstraff, abortfrågan, kvinnans ställning (igen!) och många andra frågor, där bibeln används för att legitimera olika ståndpunkter. Både extremhögern i det kristna USA och extremisterna i Pakistan beter sig på ett sätt, som blockerar en sund utveckling av samhället. Och att därmed förkasta varje religion är också att dra fel slutsats.

Ryssland och intoleransen
De som med våld hindrar människor från att forma sin egen framtid i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan inte hävda att de gör mänskligheten något gott. Det tredje exemplet är den väg som Putins Ryssland slagit in på, där förföljelse av minoriteter på ett skrämmande sätt förebådar en snarlik utveckling som den vi såg under 1930-talet i Europa. Utbildning och kunskap hotar makten, en makt som gärna lutar sig mot en kombination av okunskap, fördomar och hot. Gemensamt för utvecklingen i USA, Ryssland och Pakistan är bristen på respekt för mänskliga rättigheter, det kortsiktiga strävandet efter makt och inflytande och hur den starke behandlar den svage.

Alla borde läsa Pippi Långstrump och Bamse.

Länktips: SVT Dokument Utifrån här .