Björn Eriksson är det många som känner till. Tidigare rikspolischef, friidrottsbas och mycket annat, Numera är han ordförande i Kontantupproret, som bevakar frågan om kontanternas roll i vårt ekonomiska system och driver ihärdigt opinion kring behovet av att behålla kontanterna för vardagliga köp. Häromdagen hade han en debattartikel i Göteborgs-Posten där han pekar på hur saktfärdigt regeringen agerar och hur ofullständigt deras lagförslag är.

Björn Erikssons kommentarer
Utredningen som regeringen beställt var färdig för ett år sedan och inte förrän nu kommer ett lagförslag som fångar upp en liten del av utredningens slutsatser. Björn Eriksson pekar på är att det är för få verksamheter som enligt förslaget ska åläggas att ta emot kontant betalning och att det heller inte finns någon tänkt påföljd för den som inte uppfyller lagens krav. Och visst är det märkligt, som Eriksson påpekar, att myndigheter inte åläggs att ta emot kontanta medel. Särskilt som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påtalar vikten av att vi som medborgare säkerställer att vi har kontanter. Om kontanterna inte tas emot hjälper det ju inte att vi har dem i plånboken eller i madrassen. Regeringen har heller inte inkluderat en tydligare roll för Riksbanken att säkerställa att kontanthanteringen fungerar. Lagförslaget blir enligt Eriksson tandlöst. Det är bara att hålla med.

En miljon står utanför main stream-lösningarna
Kontantfrågan är en rättvisefråga. Björn Eriksson nämner att ungefär en miljon svenskar står utanför det digitala systemet. Det är ju t.ex. näst intill omöjligt idag för en synskadad att ”blippa” sitt kreditkort efter en taxiresa. Och har man ingen dator eller smart telefon är man utanför hela det system som vi andra använder dagligen. Här finns också kopplingar till behovet av en översyn av God-Man-systemet, som skulle kunna hjälpa många.

Staten  borde ta ett större ansvar
Frågan är inte ny. Jag hade redan 2015 ett blogginlägg om kontantupproret. (Se länktips nedan). Hela hanteringen illustrerar också för mig att regeringen lyssnar mycket på banker och företag, som sannolikt ser kontanthantering som en kostnad. Att sortera, räkna och bokföra på två sätt, elektroniskt och i en kassa, tar tid och kräver resurser, bevakning och annat. Och det är extra pinsamt att det inte är staten som garanterar samhällskritiska funktioner. Det borde ju vara staten som ansvarar för uttagsautomater, påfyllning och transporter. Det borde vara staten som ser till att det är rimligt långt till närmaste uttagsautomat och även erbjuder småföretagare insättning av kontanter på ett rimligt sätt, när nu bankkontoren i allt större utsträckning stänger ner och/eller slutar att hantera pengar. Hela Sverige måste fungera, Det måste gå att göra rätt för sig oavsett var man bor och det måste gå att kunna ta betalt överallt.

Ansvaret ligger på staten och därmed på regeringen
På ett plan handlar det om hur vi planerar och utvecklar samhället. Ska alla beslut tas uppifrån och med storföretagens bästa i åtanke, eller bygger vi samhällets funktioner utifrån vardagsbehov och på de behov människor har? Är det viktigare att spara kostnader för banker och företag än att livet fungerar för alla som bor här? Inte minst när strömmen går, internet fallerar, systemen hackas av obehöriga och när olika störningar uppstår är det viktigt att vi har en reservlösning som kan fungera. Blir folk desperata kommer vi inte kunna undvika allmän oro och i värsta fall utbredd plundring. Det är statens och i praktiken sittande regerings ansvar att säkerställa samhällets funktionalitet så långt det går, även vid systemstörningar. Och då behöver vi väl fungerande reservsystem som kan lösa de basala behoven i hela landet.

Tidögänget månar inte om civilsamhället
Civilsamhället är den viktigaste resursen när kriser inträffar. Det har Tidöregeringen inte insett. (Eller ─ hemska tanke ─ så har man insett det och ser ändå ett fungerande civilsamhälle som något svårkontrollerat och därmed oönskat….). Med berått mod har Tidögänget slaktat bidragen till det som utgör det kanske viktigaste sammanhållande kittet i lokalsamhället, att studieförbund och folkhögskolor fungerar, att det hålls möten, kurser och att det erbjuds en kontinuerlig kontaktyta för bygden. Det är viktigt att mötas, lära känna varandra och diskutera i vardagen, eftersom man behöver kunna känna och lita på varandra när det bränner till och uppstår en kris.

Tidö 2 skulle göra allt ännu värre
Och ännu värre är att det utkast som finns för ett ”Tidö 2”, frammejslat av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos förslår att projektmedlen som idag i stor utsträckning går från Allmänna Arvsfonden till lokala utvecklingsprojekt ska strypas. (Se länktips nedan). Man vill tydligen helt avveckla Allmänna Arvsfonden. Det passar naturligtvis de delar av Tidögänget som vill förhindra att beslut grundas på kunskap. Men effekterna av en nedläggning av Allmänna Arvsfonden skulle bli förödande för stora delar av civilsamhället. Ofta är det lokala föreningar som tillsammans med studieförbund söker (relativt små) bidrag för något man vill utveckla i hembygden. Att slakta den möjligheten skulle dessutom skada lokalsamhällenas möjligheter att ta del av EU:s utvecklingsbidrag via Leader-kontoren runt om i landet. De är små, men ofta viktiga, pusselbitar för att stärka lokalsamhällenas förmågor.

Vi får fortsätta att bevaka frågan på de sätt som finns, vi som bryr oss.

Länktips: En tidigare text om kontantfrågan, där jag även skissar på en idé om ett system som bygger på ”skriv-upp-och-betala-sedan”, ett system man hade förr när man kände varandra: https://christerowe.se/2015/03/nr411-pengar-sedlar-bitcoin-hur-ska-vi-ha-det/

Länktips: Tidö 2.0 https://timbro.se/allmant/tido2/

Länktips: Riskhantering skrev jag om nyligen, dvs pengars värde är också komplext att bygga trygghet kring. https://christerowe.se/2025/11/nr1271-borde-vi-inte-ta-hojd-for-osannolikheter/