Alle man på däck!

Elbilar har varit aktuella rätt länge. Teslas framgångar satte fart på konkurrenterna. Tidigare hade de etablerade fabrikaten av logiska skäl velat optimera vinsterna ur varje designad modell och inte haft bråttom att byta fot från fossildrivna till eldrivna bilar. Men nu har i princip alla biltillverkare något att erbjuda. Men att byta fossilbil till elbil räcker inte för att klara klimatutmaningarna, resursanvändningen osv. Vi kommer att se nya ägarförhållanden, bildelning och andra upplägg som kommer att få biltillverkarna att grubblar över vad som menas med tillväxt. När de säljer färre enheter ─ hur ska de då tjäna pengar?

Mer kundnära erbjudanden
Troligtvis kommer vi att få se mer kundnära paketeringar. Anpassade utbud, där kunderna betalar för olika tillgång i tid och rum för olika modeller. Fjällresans rymliga bagagebil behövs inte när en annan resa handlar om att hämta upp svärmor och hennes hund på järnvägsstationen en regnig försommardag. Beteendet och utbudet kommer att vara mer flexibelt när ägandet ersätts av tillgänglighet och servicenivå.

Många detaljer återstår
Tekniskt finns det fortfarande utmaningar kring laddningssystem, appar, lagring av el, försäljning av lagrad el till nätet osv. Och en detalj som ofta tappas bort är att även framtidens bilar rullar på däck. Däck som slits och lämnar ifrån sig partiklar, som också är ett miljö- och hälsoproblem. Hur tänker branschen kring däcken?

Om målkonflikter och om marknaden
Det eminenta nyhetsbrevet OmEV tog upp däckfrågan i det senaste utskicket. Däckmarknaden beräknas till hissnande 1 biljon kronor i närtid. En miljon miljoner kronor. Självklart vill däcktillverkarna fortsätta att sälja däck. Här finns flera målkonflikter. Däck behöver ju slitas för att tillverkarna ska sälja, samtidigt innebär elbilarnas större tyngd (batterier väger mycket) att däcken slits fortare än på jämförbara fossilbilar. Så man försöker anpassa sina konstruktioner så att slitaget inte ska bli större.

Hoppfullt teknikskifte
En av tillverkarna, Goodyear, håller även på att ta fram däck med en slityta som består av biologiskt nedbrytbara ämnen. Det låter intressant. Särskilt som vi knappast vill kompromissa kring väggrepp och säkerhet när det gäller däcken. Vi vill ha hög friktion, för att bromsarna ska ta och för att hålla bilarna på en säker kurs i trafiken.

Transparens och beslut, tack!
Däckfrågan behöver komma upp på dagordningen och vi behöver långsiktiga regler inom EU, där vi kräver att däcktillverkare redovisar hur de arbetar för att säkerställa hög kvalitet på sina däck, samtidigt som de redovisar hur snabbt de kan få ut däck på marknaden, som har slitytor som är biologiskt nedbrytbara. Så att våra politiker har bra beslutsunderlag för att hjälpa branschen att snabbt komma ut ur fossilberoendet.

Alle man på däck, skulle man kunna kräva, om man vill.

Tre tankar när jag hört om Ålands hållbarhetsprocess

Ingenjörer för Miljön (IfM) har funnits i 30 år som förening och har genom åren genomfört hundratals seminarier, föreläsningar och studieresor. Igår var det dags i Göteborg för ett fysiskt och webbsänt seminarium om hur bl.a. Åland har använt Det Naturliga Stegets (DNS) ramverk för strategiskt hållbarhetsarbete, ofta benämnt FSSD. Lisa Wälitalo, som doktorerat på just detta tema vid Blekinge Tekniska Högskola, berättade om delar av de erfarenheter Åland haft när de gripit sig an hållbarhetsarbetet. (Längst ner en kort bakgrund till IfM).

Öarna har ett försprång
Det är komplext att få en verksamhet eller ett helt samhälle att bli hållbart. På ett sätt är ålänningar och andra öbor gynnade, eftersom de rimligen har en likartad upplevelse av hur de fysiska begränsningarna, ön, begränsar allt som ska ske. Transporter, energianvändning, sopor, resurser, ekonomi… allt blir tydligt avgränsat och uppenbart på en ö. De politiska skillnaderna på att ha rent dricksvatten i kranen blir näst intill obefintliga.

(1) Det är svårt att avstå att ta beslut
Dynamiken i synen på verkligheten och på lämpliga lösningar blir, tror jag, en delförklaring till att FSSD inte riktigt slagit igenom i förvaltningar och styrelserum. Vi brukar se skillnaderna som en demokratisk tillgång. Men rådigheten över beslut är det ingen som frivilligt lämnar ifrån sig, tycks det som. Har man fått mandat att leda och ta beslut bär det emot att ta ett steg tillbaka och låta ”alla” i någon slags konsensusprocess komma fram till en hållbar framtidslösning.

(2) Hur ska industrin investera?
En annan delförklaring till att användbara verktyg inte får genomslag är vår uppdelning i fyra-års-cykler. Det finns många beslut om investeringar och lönsamhet som kräver längre besluts- och genomförandehorisont. Men vi ser hur Tidögänget river upp mängder av beslut som togs under föregående fyraårsperiod. Vilket gör att industrin inte vet vad man ska förhålla sig till. Ska det finnas fabriker för plastpåsar? Ska det finnas många elbilar? Vill staten ha energi från havsbaserad vindkraft? Ryckigheten i det politiska illustrerar svårigheten att ta långsiktigt verkningsfulla beslut i uttalat eller outtalat samförstånd med näringslivet och andra aktörer. Ingen vet säkert vad som gäller.

Fånga systemfelen tidigt
En tredje tanke som dyker upp när jag lyssnar på Lisa Wälitalos tydliga dragning är hur viktigt det vore med en motkraft. Det räcker inte att lyfta fram fördelar och det positiva med olika förslag, att motivera dem på ett tydligt sätt osv. Det behövs en motkraft, ett ifrågasättande, som systematiskt ställer rätt frågor. För att synliggöra det som ingen aktör har som uppgift att berätta om. För att peka på systemfelen innan de blir så katastrofala att media kan vinkla dem som något löpsedelsaktigt. Det behövs en röst för det osynliga, för det som ännu inte har hänt, men som borde ha hänt.

(3) Det behövs en regelbundet ifrågasättande röst
Vi borde organisera en tydligare aktör, som enbart har som uppgift att ställa frågor, att ifrågasätta och att formulera problemställningar. För det går inte att lösa problem på gemensam nivå förrän alla berörda identifierat problemet och att det behöver åtgärdas. På öarna går det inte att gömma undan plastskräpet längs stränderna. Alla förstår problemet. Men att den fisk som fångas innehåller plastpartiklar är inte lika uppenbart, ens för öborna. Och inser man inte problemet blir det inte heller aktuellt att göra något åt det. Därför tror jag att det behövs tydligare röster som ställer frågor, som är de osynliga problemens advokat och som regelbundet tar upp frågor som ingen annan aktör har mandat eller intresse av att lyfta.

Bakgrund till IfM
Ingenjörer för Miljön bildades, liksom Artister för Miljön, Läkare för Miljön och andra yrkesnätverk, ur en konkret tanke att olika yrkesgrupper behöver prata ihop sig om hållbarhet och hur den ska förverkligas och där FSSD:s principer kommer till uttryck. Karl-Henrik Robèrt var initiativtagare och primus motor i Det Naturliga Steget. Under flera decennier var det många företag och organisationer som tog till sig hans idéer och arbetade på att förverkliga dem.

Länktips: Ingenjörer för Miljön https://ingenjorerformiljon.se/

Blekinge Tekniska Högskola och forskning kring hållbar utveckling https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Ålands nätverk för hållbarhetsarbetet, Bärkraft https://www.barkraft.ax/