Tag Archives: Social utveckling

Efter kollektiva och individuella lösningar

Posted on by
1

Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.

Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.

Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.

Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.

Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.

Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.

Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.

Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.

Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se

Vår oförmåga att ta ansvar

Posted on by
Reply

De är tjugotre år nu. De lever antagligen väldigt vanliga liv, studerar, reser, arbetar, några är mambos, några har flyttat ihop med en vän. De har livet framför sig och tänker sällan på sin skoltid. Kanske att minnet någon gång bryter igenom nutidens starka närvarokrav. Kanske kan de minnas någon plats eller någon lärare från tiden då de gick i högstadiet. Särskilt de som bor kvar i Lerum, samhället på pendelavstånd från Göteborg. Det var där de som nu är tjugotre år bodde och det var där de bidrog till att Måns tog livet av sig.

Vuxna blundar
Jag lyssnar på en stark förälder, som mitt den obegripliga sorgen försöker göra sin sons död till något meningsfullt. I en bisats förstår jag att det händer i genomsnitt en gång i veckan att en ung person i Sverige tar sitt liv. Detaljerna skiljer sig säkert åt, men gemensamt för flera av dessa tragiska fall är att vuxna inte haft förmågan att ta tag i situationen. Man har sett, blundat och inte tagit sitt ansvar när en ung människa mobbas.

Konstruktivitet
Claes Jenninger använder sonen Måns död till något konstruktivt. Årligen delar den minnesfond han instiftat i sonens namn ut ett stipendium till individer eller organisationer som går före i arbetet för att bemöta och förhindra mobbningen av unga. Senast häromdagen var det en framgångsrik grundskola i Lerum som fick priset och äran. I år var det tio år sedan Måns dog.

Nästa generation
Jag tänker på de tjugotreåringar som gick i Måns klass. De såg vad skedde, i varierande grad deltog de i det som slutligen ledde till att Måns gav upp. De sökte och fann sin trygghet i varandras attityd. De bagatelliserade naturligtvis det som skedde så länge det pågick. Och var innerst inne tacksamma för att de själva inte var den utsatta personen. Snart kommer de själva att skaffa barn, snart har de själva en vilsen trettonåring i hemmet, som söker sin identitet och sitt sammanhang. Kommer de att vara oroliga för sitt egna barn? Kommer de att minnas hur det var? Hur reagerar de om deras barn blir mobbat?

Utveckling
Jag tänker inte som hämnd, för det fungerar inte så. Jag tänker snarare som positiv förändring. Hur kan vi se till att mobbningen förhindras? Vad är de vuxnas ansvar och vad kan skolan göra, föräldrarna? Det kan ju inte vara meningen att allt bara ska fortsätta som förut. Som kultur och samhälle måste vi lära oss av historien för att i nuet forma en bättre framtid. Inte bara när det gäller mobbning, för övrigt.

Korset
Under hela minnesceremonin finns Måns med i form av en bild från Tjörns högsta berg, där han står och känner sig som en fågel, berättar Claes. Skuggan på berget bildar ett kors. Havet, klipporna och ljuset förstärker känslan av att vi alla ingår i något större, som vi är en del av och kan hitta vår roll i. Måns fick inte chansen att delta i den utvecklingen.

Paradoxen
Bortstötningsmekanismerna i samhället är starka. Ibland kallar vi det främlingsfientlighet. Ibland handlar det om spruckna drömmar och tillkortakommanden som behöver skyllas på någon annan. Ständigt detta vi och dom istället för ett inkluderande vi. Paradoxen med det individualistiska samhälle vi skapat, är att det samtidigt – eller just därför – så starkt främjar grupptillhörighet och gruppidentitet. Med allt från ståplatsgapande till shoppingbeteende, från Facebook-bekräftelse till vår kollektiva oförmåga att gå före i förändringsarbetet.

Länktips: Om minnesfonden: www.jenninger.se

100.000 unga gör ingenting – Var är de?

Posted on by
1

Det är inte två flyktingbarn som misshandlas av väktare på Malmö Central som är det stora problemet, även om det är upprörande och tragiskt att barn kan behandlas så fel i dagens Sverige. Problemet är mycket större och strukturellt. Det är storleksordningen 100.000 unga mellan 16 och 29 år som vi inte vet vad de gör. Uppemot 10% av en ungdomsgeneration varken studerar, arbetar eller söker arbete. Var är de?

Komplexitet och hur fria ramar kan missbrukas
Systemet med etableringslotsar infördes av den borgerliga regeringen. Nu har nackdelarna och missförhållandena blivit så uppenbara att Arbetsförmedlingen lägger ner hela systemet. Bland annat efter att SVT uppmärksammat problemen. Tanken kan ha varit rätt, att på en mer personlig och konkret nivå stödja och lotsa personer in på arbetsmarknaden. På sina ställen har det säkert fungerat. Men myndighetsutövning är en sak, myndighetsutövning på entreprenad något annat. Det finns ett glapp mellan myndighetsbilden av världen och verkligheten, som borde fått arkitekterna till etableringslotssystemet att tänka ett par varv till.

Kartläggning och kunskap – sedan åtgärd
Man kunde till exempel funderat på hur det kommer sig att personer långt från arbetsmarknaden ofta hamnar i slavliknande arbetsförhållanden. Det var inte länge sen städarnas villkor uppmärksammades: näst intill obetald arbetstid, orimliga arbetstider, dålig utbildning och en, ibland, anmärkningsvärd hänsynslöshet från cyniska arbetsgivare. Några av de företag som anlitade oseriösa städföretag var välkända snabbmatsrestauranger. Det finns en bottenlös misär och en kombination av  sociala och ekonomiska faktorer som spelar stor roll i sammanhanget. Innan myndigheterna ger sig i kast med att hantera ett svårt problem måste kartläggning och kunskap finnas på plats. Annars går det lätt som det nu gick. Oseriösa lycksökare och gråzonsexperter ser sin chans att plocka ”systemet” och de arbetssökande på redovisningsbar tid och pengar. Samverkan på nytt sätt mellan olika aktörer hade också varit en bra väg att gå. Sociala företag med en kärna i välformulerade värderingar och en förankring i det lokala borde vara självklara aktörer att involvera.

Man borde ha tänkt ett varv till
Ska man lösa problemen för personer långt från den traditionella trygghetszonen måste gränsdragningar och villkor ställas upp tydligt. Hur kvalitetssäkras varje verksamhet? Hur ska de olika aktörerna dels stödjas, dels kontrolleras? Hur ska myndighetsutövning kombineras med individuell anpassning? Myndigheter har i ryggmärgen att behandla alla medborgare lika. Systemet med etableringslotser handlade om den exakta motsatsen: att behandla varje individ unikt utifrån de förutsättningar som finns. Bara denna motsättning borde fått vem som helst att fundera ett varv till.

Vi vinner alla på att samhället fungerar
Så vad gör de 100.000 unga? Vilken enorm resurs de skulle vara om de deltog i samhället, utbildade sig, arbetade, praktiserade, fick någon chans att visa vad de kan. Troligen är ett antal mambos, några jobbar och bor svart, eller kanske inte ens är kvar i landet. Några har troligen fastnat i droger eller kriminalitet. Det finns säkert 100.000 svar på frågan vad de gör. Det vi kan vara säkra på är att samhället och vi alla vinner på att vi uppmärksammar dem och hittar sätt att ledsaga dem vidare i livet.

Cynismen tar sin utgångspunkt i en förenkling
Det finns de som tycker att de unga som inte skaffar sig ett jobb får skylla sig själva. Samhället ska inte ta kostnaderna för att aktivt hjälpa dem som inte själva vill ordna sina liv. Ett alltför snävt socialt skyddsnät uppfattas av vissa som en tvångströja. Det finns en skepsis mot allt som andas samhällskontroll överordnad den fria viljan. Individen måste ha rätt att förstöra sitt eget liv, hävdar dessa cyniker. Så enkelt är det ändå inte. Det finns omständigheter som ingen rår på, det finns utbredd mobbning och andra faktorer, som bromsar unga människors livsval. Allt kan inte skyllas på individens bristande initiativkraft.

Och även de gamla
Det är inte bara de unga som sviks av samhället. Vi ser hur senare decenniers nedmontering av psykiatri, äldreomsorg och extra resurser leder till social segregation. Långtidssjuka utförsäkras. En växande grupp åldringar på åttio-plus år bemöts på ett ovärdigt sätt.  I jakten på vinst minimeras hemtjänstens närvarotid. Hälften av dagens pensionärer lever gott, hälften har en ekonomiskt ogynnsam eller pressad situation. Några har dragit en vinstlott, andra har svårt att få vardagen att gå ihop. En intressant frågeställning ur myndighetsperspektiv: kan fattigpensionärer särbehandlas?

Nya frågor ger oss användbara svar
Den kollektiva bilden av det skattefinansierade samhället som en god kraft byts stegvis mot något annat. Problembeskrivningarna saknas och då ställs heller inte de frågor som skulle kunna ge oss användbara svar. Det är nog dags för politiker att tydligare gå in i journalistrollen och börja ställa relevanta frågor som kan leda till vettiga svar.

Länktips: http://www.svt.se/nyheter/sverige/etableringslotsarna-laggs-ner

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/politikerna-pissar-pa-oss-och-vi-star-har-utan-paraply_3978371.svd

Alla vinner på att fattigdomen elimineras

Posted on by
Reply

Rädda Barnen har kommit fram till att 12 procent av barnen i Sverige lever i fattigdom. I varje skolklass finns det således i genomsnitt tre eller fyra elever som inte har samma förutsättningar som sina klasskamrater. Fattigdom är naturligtvis relativt som begrepp. Flertalet fattiga barn i vårt land lever ändå på en avsevärt högre nivå än de fattigaste i världen. Samtidigt innebär fattigdomen ett underkännande av det vi brukar benämna den svenska eller nordiska modellen.

Alla tjänar på jämnare inkomstfördelning
OECD har nyligen presenterat en studie, där man slår fast att den ekonomiska utvecklingen hade kunnat vara 6 procentenheter bättre i Sverige om vi inte haft ett så stort inkomstgap i befolkningen. (Se länk nedan). Motivet enligt OECD är att människor med sämre ekonomi satsar mindre på utbildning, och de blir fler och fler. Medlemsländernas rikaste en procent drar ifrån, samtidigt som de fattiga och medelklassen halkar efter.

Att stå utan alternativ
Samhället, och även de rikaste, mår bättre om vi fördelar inkomsterna bättre. Inte för allt ska värderas i kronor och ören, men när förutsättningarna för ett gott liv ges till fler, uppstår en större marknad och fler kan välja hur man använder sina resurser. Att tvingas bo i alltför trång bostad, att ha begränsat med alternativ när det gäller kvalitetsinköp eller att inte kunna ge några julklappar till barnen – allt detta bidrar till att låsa fast människors förmågor istället för att frigöra de kreativa idéerna.

Fattigdom kan inte förbjudas
När de svagaste grupperna från EU:s senast tillkomna medlemmar söker sig hit är det inte för att de gillar att tigga. Det är för att tiggandet ändå ger mer i vårt land, än alternativet att inte få något i hemlandet. Det är meningslöst och felaktigt att försöka förbjuda tiggeriet. Fattigdomen löser vi inte genom att förbjuda den. Fattigdomen är ett politiskt utjämningsprojekt som alla humanistiska partier borde stå bakom.
Vi kan sända en tydlig signal om det vid valet den 22 mars.

Länktips: Om OECD-rapport: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6041166

”Det nya kapitalet är tillit”

Posted on by
3

”Kollaborativa Göteborg – möjligheter och utmaningar” var namnet på den halvdag som arrangerades 5 december 2014 av Göteborgs Stads förvaltning Konsument- och Medborgarservice tillsammans med föreningen Kollaborativ Ekonomi Göteborg. Flera bra föredrag, mycket mingel och goda idéer präglade dagen. Särskilt intressant är naturligtvis att stadens politiker och tjänstemän träffar forskare, personer som arbetar i idéburna organisationer och i företag. Att mötas över gränserna på detta sätt har ett egenvärde.

Från överlevnad till överkonsumtion
Till viss del handlar samarbetsekonomin om självklarheter. Man hjälps åt. Byter grejor, lånar varandras verktyg, ger tips och handräckning. Sam-hälle handlar ju om att bygga något gemensamt, som alla kan vara delaktiga i. På landsbygden är det ofta fortfarande en självklarhet. I vår tid är det två strömningar som fått oss att tappa bort det självklara i samverkan: för det första storstädernas anonymitet, där det blivit omöjligt att känna alla, och för det andra kommersialismens genombrott, där försörjning har gått från att handla om en trygg bas i livet till att ha blivit en konsumtionsbaserad livsstil och en tillväxtmotor i hela samhällsekonomin. Nödvändigheter har ersatts av en överkonsumtion av icke livsnödvändiga varor och tjänster. Möjligen är det en tredje faktor som spelar in, när nu samverkans- eller delandeekonomin spelar en större roll: den ekonomiska segregationen där klyftorna ökar drastiskt och de icke förmögna vägrar att känna sig oförmögna.

Det nya kapitalet är tilliten och det varma samhället
De exempel som presenterades på seminariet på Andra Långgatan var jordnära, lovande och inspirerande. Mer om dem strax. Allra störst betydelse har dock den spirande kollaborativa rörelsen på ett principiellt plan. Att hjälpas åt, att dela prylar, kunskaper och att hitta naturliga sociala former för värdedelning bygger samhället. ”Det nya kapitalet är tilliten” säger forskaren Karin Bradley. Det är bara att hålla med. Det är förtroendet för medmänniskan som blir avgörande för framgångsrik verklighetsnära samverkan. När människor möts och skalar bort girighet, misstänksamhet och rädslor uppstår något helt annat i samhället. Ett varmt samhälle, som främjar förståelse, sympati och empati.

Näringslivet bygger också på förtroende, men…
Delar av detta finns också i näringslivet. Det finns en tyst överenskommelse att hålla ingångna avtal, att inte luras, att betala sin fakturor och göra rätt för sig. Den som vill ha en kund som kommer tillbaka kan inte bete sig bedrägligt. Miljontals affärer görs varje år upp på ett sätt, som bygger på förtroenden. Har en vara eller tjänst levererats ska den betalas. Misstroendet smyger sig in via juridiska avtal, osynliga sidoeffekter och ägandets baksidor. Det osynliga kan t.ex. vara barnarbete eller förgiftade plantager. Ägarintressen som premierar vinst till varje pris driver på en global hänsynslöshet, som nu börjar bli påtagligt pinsam för många företag. men det var inte det den här texten skulle handla om.

Demokratin och jämställdheten
Den andra stora fördelen med den kollaborativa ekonomin är att den främjar demokratin. Varje människas behov och resurser jämställs. Det som kallas peer-to-peer (P2P) i teorin handlar i praktiken om att människor möts och delar resurser. Skjutsgruppen (se länk nedan) är en sådan funktion. Genom att hjälpas åt att skjutsa varandra i olika sammanhang ökar samarbetet och minskar miljöbelastningen. Grannar kan dela gräsklippare, verktyg, stegar och vattenslangar. Bibliotek kan uppstå på kvartersnivå, cykelkök på stadsdelsnivå, odling och bikupor på intressenivå… Gränslöst, som sagt.

Att maximera sitt syfte
Verksamheter bör sträva efter att maximera sitt syfte, inte sin ekonomiska vinst, skrev Johan Ununger , VD på Saltå Kvarn, på twitter häromdagen. Jag tänker på de tänkvärda orden när jag lyssnar till entusiasterna, forskarna och experterna som berättar om det kollaborativa. Det är just det. Det är att maximera sitt syfte som driver dessa initiativ framåt i en samhällsnyttig riktning. Samtidigt finns frågor att hantera, gränsdragningar.

Allt det nya ger fördelar och kräver nya ställningstaganden
Forskaren Karin Bradley och Naturskyddsföreningens chef för Bra Miljöval, Eva Eiderström, synliggjorde både fördelar och frågeställningar i sina presentationer. Tillsynen över taxiverksamhet bygger t.ex. på ett antal fundament, bl.a. tillstånd, färdskrivare etc. Hur ska livsmedelstillsynen ske för en hemmarestaurang? Hur ska försäkringsfrågorna regleras? Samtidigt finns stora energi- och resursvinster. Godstransporter och samåkning, fenomen som Streetbank och Yirdle, Stapeln i Malmö och en möjlig utveckling av mikromarknader nämndes.

Frågetecken och svagheter
I Spanien finns nu 300 tidsbanker, dvs där utfört arbete blir en resurs som kan bytas mot andras utförda arbete. Fenomenet tog fart i samband med den ekonomiska krisen. Hur ska gränserna dras mellan frivilligt arbete och tillståndspliktig yrkesverksamhet? När blir min intäkt från en Airbnb-lägenhet en intäkt som ska beskattas? En svaghet finns också i den spretighet som mängden kollaborativa initiativ kan resultera i, med svårighet att kommunicera på ett samordnat sätt gentemot myndigheter, fastighetsägare och berörda kommuner. När man spanar på fenomenet API och vad det innebär för apparna i framtiden dyker andra möjligheter och hot upp, kopplade till övervakning och datalagring.

Myndigheter och kommuner
Naturvårdsverket kommer med en rapport våren 2015, Miljödepartementet och Tillväxtverket är intresserade av frågorna. I England har man gett ut en rapport ”Unlocking the sharing economy”. Det finns tydligt en öppenhet hos några svenska kommuner att vilja gå vidare och främja inte bara låneböcker och lånecyklar utan kanske även verktyg, lokaler eller varför inte en kunskapspool med ”fixare” för pensionärer.

Tillgång istället för ägande
Principiellt handlar kollaborativ ekonomi om en horisontell struktur snarare än en hierarkisk. Den främjar tillit, delaktighet, nätverkande, demokrati och jämställdhet. Samverkan främjar aktivitet i motsats till passiv konsumtion. Tillgång istället för ägande. Som en av talarna, Mattias Jägerskog, sa: ”Det är svårt att samåka själv”.

Länktips:
www.kollekogbg.se
www.skjutsgruppen.nu
www.ecogallerian.se
www.retoy.se
www.cykelkoket.org

Finns det någon plats för en koja?

Posted on by
Reply

Malmö har hyllats som en föregångsstad på många områden. Transformationen av det gamla hamnområdet, som först blev utställningen Bo01 i början av seklet och sedan kallades Västra Hamnen har lockat internationella besökare. Inte bara för Turning Torso. Även på det sociala området har Malmö tagit täten, liksom i arbetet för lärande för hållbar utveckling. Fler nybyggnationer skulle följa, bl.a. köpcentrat Entré vid motorvägsinfarten från Lund och kanske mest omtalat: Hyllie.

Boende, handel och kontor
I samband med utbyggnaden av Citybanan för tågen till Danmark planlades en helt ny stadsdel, Hyllie, med stora attraktioner som mässhallar, arena och köpcentrum. Bilden av framgång tycks grundmurad. Om några år ska stadsdelen ha 180000 kvm kontor och butiker. 2500 bostäder och mycket mer. Man tar fasta på närheten till Danmark och Kastrup. ”Det är med samarbete och samsyn mellan näringsliv och kommuner som en region kan växa”, skriver samordnaren för Samsyn Hyllie, som har som uppgift att säkerställa just denna samsyn. (Länktips se nedan).

Går det att leva där?
Naturligtvis måste vi bygga nytt. Naturligtvis måste vi säkerställa att det allmännas intresse, företrätt av kommunen och näringslivets intressen samverkar för att skapa bästa möjliga utveckling. Byggandet i sig ger arbetstillfällen. Verksamheterna genererar nya vinster, sysselsättning och ökad omsättning. Storskalighetens ekorrhjul snurrar vidare. Samtidigt går det inte att undvika frågor. Är det så här vi vill att samhället, staden, utvecklas? Perifera stadsdelar som snabbt etableras utan anknytning till platsen? Vilken känsla för en stad eller stadsdel får man som boende, arbetande eller besökande i en snabbt etablerad genomdesignad plats? Hur ska människornas, de boendes och alla de andras, synpunkter tas till vara? För de viktigaste frågorna är ju: Går det att leva där? Och vad händer med resten av staden?

Var ska barnen bygga kojor?
Det anses effektivt att bygga stort och snabbt. Snabba transporter, gott om parkeringsplatser, många butiker, men allt det andra…. konsekvenser för klimat och miljö, de mänskliga proportionerna, det organiskt formade, det som inte tillkommit av ekonomiska skäl – var finns det? Känslan av att medborgaren reduceras till en homo consumus växer sig stark. Var finns det småskaliga, det vardagliga, det enkla i allt det som nu blivit hårdgjorda ytor? Var ska barnen bygga kojor? – / Det ska de naturligtvis inte, de ska köpa ett tält på varuhuset och sedan inse att det inte finns någon plats annat än en sandlåda att sätta upp det på och snabbt bli bortkörda av någon vuxen, som tycker att de kan leka någon annan stans… / –

Att äga ett hus som förlorar i värde
Varje gång en stad satsar på externa köpcentra minskar man samtidigt förutsättningarna för de bestående delarna av staden att överleva. De affärer i centrala lägen som inte längre får besökare kan till slut inte betala full hyra, hyresvärden får vänta med upprustning och tvingas kanske sälja till en annan hyresvärd, som kanske saknar en förståelse för hur stadsdelen vuxit fram. (Utländskt ägande är en annan fråga som jag ska ta upp i en kommande text).

Fotoobjekt
Visst finns det tillväxt, men när stadsdelar som Hyllie, med köpcentra som Emporia (bara namnet !) drar till sig all uppmärksamhet, hamnar de gamla butikerna i bakvattnet. Ändå är det de gamla centrala husen i våra städer som turisterna fotograferar, torgen, platserna med historisk betydelse. Inte dessa enahanda och passiviserande köpcentra, som förvisso erbjuder tak över huvudet när det regnar, men som i övrigt bara är intresserade av att du använder ditt kreditkort.

Stoltheten viktig
Risken är att varje nyetablering av externa centra eroderar det vi egentligen värdesätter av våra städer. Det som gör dem unika, som gör att vi trivs och att vi visar upp dem för våra besökande vänner. Vi behöver vara stolta över vår tillhörighet till staden eller platsen där vi bor. Annars känner vi oss inte som en del av samhället. Stoltheten och identifikationen är avgörande. I ett annat sammanhang kan det vara dags att utveckla den tanken i relation till förorternas situation.

Länktips: Om Hyllie i Sydsvenska Dagbladet: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-hyllie-fanns-mojligheten-att-bygga-for-hela-regionens-tillvaxt/

Det är kanske männen som backar?

Posted on by
Reply

Girlvilles kallas de städer, där unga kvinnor dominerar utvecklingen. Och så förklaras begreppet: ”Kvinnorna är fler än männen i städerna. De lever längre. De är bättre utbildade. Och i den yngre generationen tjänar de i flera städer redan mer än sina manliga kollegor.” Citatet kommer från en artikel den 22 september 2014 i DN Debatt (se länk nedan) författad av Kjell A Nordström och Per Schlingmann.

Tar kvinnorna täten?
Med exempel från högskoleutbildningar i Sverige, där kvinnor dominerar arkitektutbildningen och där andelen som examineras från sin civilingenjörsutbildning är tydligt större för kvinnor än för män, vill författarna visa att pendeln är på väg att svänga och att kvinnor inom kort kommer att dominera i städernas utveckling.

Ytliga fakta
Författarna pekar på att allt fler länder har kvinnliga politiska ledare, att unga kvinnor i New York tjänar betydligt mer än de jämnåriga männen, att unga brittiskor tjänar 3 procent mer än britter i samma ålder. Kvinnor sägs utgöra majoriteten av arbetskraften i USA och i Singapore och Hongkong är det tydligt att där avstår kvinnor familjebildning för att istället satsa på sin yrkesbana.

Låglöneyrken och acceptans
Statistik är en farlig vetenskap. Bakom genomsnittssiffror döljer sig ofta andra fakta. När unga kvinnor tjänar mer än unga män skulle det kunna hänga samman med att stora grupper av kvinnor från utsatta områden accepterar enkla och lågbetalda jobb i butik eller i omsorgen, medan männen hellre är arbetslösa än att ta ett arbete, där de underordnar sig och utför tjänster åt någon annan. Attityder till olika yrken och yrkesroller spelar säkert en stor roll, liksom hur omgivningens acceptans ser ut. Vilka jobb är OK att ta?

Kvinnor tar de jobb som erbjuds
Nordström och Schlingmann uppehåller sig till största delen till de framgångsrika kvinnorna, de med karriärmöjligheter och de kvinnor som tar vara på stadens möjligheter. Och de finns säkert, men en väl så viktig förklaring till att statistiken visar att kvinnor tjänar mer än män beror på det ansvar kvinnor generellt sett tar för familjens försörjning, även om försörjningen innebär att arbeta obekväma tider eller med arbetsuppgifter som är långt från individens egentliga drömmar. Mitt intryck är att männen ofta inte är lika flexibla i sin inställning till vilket arbete de kan ta. Just den hierarkiska familjesituation som gör det acceptabelt att mannen är arbetslös medan kvinnan tar det jobb som finns, kan också ligga bakom den stora ökning av enpersonhushåll som Nordström och Schlingmann pekar på.

Svårare för pojkar och unga män
Att kvinnans ställning är svag i många länder berörs i artikeln. Terrorgruppers och regeringars förtryck är ofta kopplat till våldtäkter och andra grymheter. Om mannens känslomässiga förtvining talas det alltför lite. Om det är så att det är männen som brister i ambitioner och ansvarskänsla även i de utvecklade ländernas och städernas utveckling har vi ett gigantiskt problem framför oss. Särskilt mot bakgrund av att den ekonomiska utvecklingen kommer att handla om relationer mer än konkurrens, om samarbete snarare än att till varje pris överträffa sin konkurrent. Samarbetsförmåga och tillit blir viktigare än vassa armbågar. Och inte nog med att pojkar har svårare i skolan, de kommer att ha allt svårare att konkurrera på den nya arbetsmarknaden och i arbetslösheten finns grogrunden för de enkla lösningar och den osolidariska politik som skymtar fram på flera håll.

Efterkälken
Det vi ser är nog tyvärr inte de unga kvinnorna som tar för sig och leder samhällsutvecklingen. Det vi ser är en generation unga män som inte hänger med. Svikna av en skola som inte känns relevant uppfattar de sig själva att ha hamnat på efterkälken när det gäller konkurrensförmåga om de nya jobben i framkant på utvecklingen. När statistiken visar att kvinnorna rycker fram på olika områden kan det i själva verket vara en indikator på att det är männen som backar.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/feminiserade-storstader-dominerar-snart-varlden/

Rapport om social hållbar utveckling

Posted on by
3

Rådet för integration och samhällsgemenskap, med landshövding Lars Bäckström som ordförande, lämnade sin rapport till kommunstyrelsen i Göteborg före midsommar. Rådet har varit opolitiskt sammansatt och bland ledamöterna finns företrädare för olika samhällssektorer. En sammanfattning och några kommentarer följer här.

Rapporten pekar inledningsvis på några brister
Redan i inledningen slår man fast att det saknas en tydlig målbild för arbetet med en ”stad för alla”. Man pekar på hur den kommunala organisationen isolerar integrationsfrågan till särskild politik och profession (stuprören). Avsaknaden av en aktiv bostads- och boendepolitik som kan motverka boendesegregation lyfts fram liksom att tillväxtbegreppet alltför lite och alltför sällan sätts in i ett fördelningssammanhang.

En dellösning: Kraften i skärningspunkterna
Man identifierar även i inledningen en viktig lösning: ”Ta tillvara den kraft som uppstår i skärningspunkterna mellan politik och näringsliv, civilsamhälle, kultur och folkrörelser i mångfaldens Göteborg.” Tyvärr utvecklas denna goda tanke inte i rapporten. Istället blir citatet en illustration av det som sällan uttrycks tillräckligt tydligt: Samhället är mer än den kommunala organisationen, mer än närings- och föreningsliv, mer än varje del av helheten.

Att ta tillvara skärningspunkterna
Även om många av samhällets nyckelfunktioner organiseras och finansieras via den kommunala skatten kan kommunen som organisation aldrig äga skärningspunkterna. I bästa fall kan kommunen möjliggöra att samhällets olika sektorer möts och får chans att utveckla den kraft som rapporten talar om. Det finns en outtalad diskrepans mellan vad kommunen beslutar och vad man kan åstadkomma.

Utvecklad demokratiska processer
Tidigt i rapporten slås fast att ”rådet eftersträvar en stadsutveckling som bygger på dialog, nätverk och politisk legitimitet, samarbeten mellan folkvalda och tjänstemän inom offentlig sektor. Vi vill se utvecklade demokratiska processer som i dialog anpassar kommunala verksamheter efter invånarnas behov.” Det låter bra. Men den vision man inledningsvis beskriver till form och innehåll ser det politiska fältet som ägare av visionen, en vision som ”invånarna ska tolka, förstå och bli inkluderade i”.

Paketering i en förvaltande tradition
Företag och föreningar ska få möjlighet att ställa sig bakom visionen. Spridning av visionen ska ske på olika språk och i sociala media. Ledarrollen och subjekt/objekt-perspektivet är tydliga. Beskrivningen av visionen uppehåller sig i övrigt till stor del vid de traditionella lösningarna: program, mål, styrgrupp och råd. Merkostnader ska hanteras av en ny fond. Hela förändringsarbetet paketeras i en förvaltartradition. Man hade kunnat bjuda in till ett annat ägande av visionsprocessen.

Malmökommissionen
Under rubriken Ledning och ledarskap plockar rapporten upp Malmökommissionen och förslaget med kunskapsallianser som fått som stor uppmärksamhet. Kunskapsallianser innebär jämlika samarbeten mellan medborgare, förvaltning, föreningsliv, näringsliv och forskning. Malmökommissionen föreslår att stadsplanerare bildar kunskapsallianser med företrädare för kultur, föreningsliv och forskare i syfte att skapa både faktisk delaktighet och en känsla av delaktighet. Göteborgsrapporten för tyvärr inte resonemanget längre än så och konkretiserar inte hur delaktighet relateras till rådande beslutsprocesser eller formella ansvarsfrågor. På så sätt blir idén hängande i luften.

Fristående förvaltning som söker legitimitet?
I ett annat avsnitt under Ledning och ledarskap återger rapporten tankar från Harward-professor Mark Moore. I korthet handlar det om att förvaltningen, allmänheten och politiker har olika roller, där de offentliga organisationerna behöver söka legitimitet både hos politiker och hos allmänhet. Avsnittet känns verklighetsfrämmande i en svensk tradition, eftersom de politiska nämnderna i praktiken styr förvaltningarnas arbete. Moores tankar hade behövt en egen analys för att kunna ta form i den svenska kommunala traditionen.

Ledning, ledarskap och en otillräcklig slutsats
Lite tydligare blir rapporten i sitt resonemang kring skillnaden mellan ledning och ledarskap. Ledning handlar om styrning, ansvar och att kunna utkrävas ansvar, hävdar  rapporten, och särskiljer det från ledarskapet, som mer handlar om personers egenskaper och former för att leda på olika nivåer. Rapporten föreslår att ett förvaltande ledarskap ersätts av en samhällsbyggande ledning och ledarskap, ett nytänkande som tar hänsyn till helheten och inkluderar människorna i helheten. Man vill se ett ledarskap för en socialt sammanhållen stad, ett ledarskap som arbetar förebyggande, som mobiliserar och engagerar för en gemensam vision. Det är möjligen ett steg i rätt riktning, men betydligt mer innovativt hade varit om rapporten fullföljt tankarna kring Malmökommissionens kunskapsallianser. Nu är man kvar i den kommunala formen som ram. Att ”inkludera människor” är ganska långt från att ”etablera jämlika samarbeten”.

Budget, investeringar och risken med att se för snävt på samhället
I avsnittet om bostäder och civilsamhälle pekar man på AB Framtiden som en viktig motor för att bryta bostadssegregationen. En slags ”Marshall-plan” efterfrågas och en investeringsfond föreslås för att möjliggöra satsningar i stadsdelar och verksamheter som behöver extra resurser. Här hade man kunnat fånga upp andra tankegångar. Man hade kunnat beskriva vikten av en lokal utveckling baserad på lokal ekonomi och lokala resurser. Man hade kunnat se bortom fastighetsförvaltarperspektivet och sett AB Framtiden som en av flera resurser för en lokal mobilisering. Man hade kunnat nämna de verksamheter och projekt som på senare tid skapat förutsättningar för förändring. Man hade kunnat tänka outside the box. (Se länkar nedan).

Leading by stepping back
I avsnittet om arbete och försörjning föreslår rapporten mer av samverkan mellan alla samhällsaktörer. Specialutbildade näringslivssamordnare ska finnas på arbetsförmedling och på Business Region Göteborg. Näringslivet ska hålla samordnarna uppdaterade om tillgängliga arbetstillfällen. Nyanlända ska tas om hand på ett mer genomtänkt och välkomnande sätt. Jag kan inte låta bli att undra om rapportförfattarna inser vilken extra arbetsvolym all denna samverkan innebär. I dessa tider av slimmade organisationer, krav på rapportering och hög arbetsbelastning – inte minst på arbetsförmedlingen – känns det orättvist att lägga till nya arbetsuppgifter utan att samtidigt peka på behovet av omprioriteringar och resursfördelning. Återigen tror jag att en viktigare lösning hade varit att utgå från existerande lokala nätverk och föreningar, där kontaktytor och förtroende är etablerade. Leading by stepping back, som några forskare från Skåne så riktigt nämnde på lokalekonomidagen i Gårdsten den 25 april. (Se länk nedan).

Angeredsutmaningen
I avsnittet om barn och unga betonar rapporten vikten av att barn och unga får en god start i livet. Fler vuxna i förskolan och i skolan, ett jobb per familj, praktikplatser, mer fritidsaktiviteter, yrkesutbildningar, samordning mellan studievägledare och utbildningsorgan är några av förslagen. Oberoende av rapporten har ett initiativ tagit form i Angered, där Angeredsutmaningen nu involverar ett stort antal företag i samverkan med Angeredsgymnasiet. Näringslivet behöver inte reduceras till sponsorer av kläder och material till idrottsrörelsen, som rapporten exemplifierar företagens CSR-arbete med. Företagen vill och kan ta ett betydligt större samhällsansvar. (Se mer i länk nedan).

Forskning
I det sjätte rapportavsnittet, som handlar om forskning, kunskap och långsiktighet, återkommer man till Malmökommissionen och till tillgänglig forskning, som pekar på både möjligheter och risker med städernas utveckling. Förslaget i rapporten handlar om att etablera en kunskapsplattform i samverkan med Göteborgs Universitet m.fl. verksamheter för praktiknära forskning och utveckling. Man ser migration, integration, inter-kultur och social utveckling som de naturliga kunskapsfälten. Föga förvånande förutsätts besluten när det gäller att bygga det hållbara Göteborg behöva bygga på fakta och forskning. Och man missar att knyta ihop denna tanke med inledningens fina tal om mångfacetterade skärningspunkter.

Hur viktigt var det att alla var överens?
Känslan jag får efter genomläsning av rapporten är blandad. Hur mycket av texten är kompromissad för att alla skulle stå bakom den? Var det nödvändigt att alla i rådet var ense? Hur kom det sig att tre ledamöter lämnade Rådet under arbetet? Vilka förslag fick vi nu inte ta del av? Vilka tankar sållades bort för att de inte passade in?

Det man inte nämnde
Samtidigt finns det flera bra avsnitt i rapporten. Stuprören som måste bort, samverkan som måste öka, hänvisningar till den mer genomarbetade Malmökommissionen, några viktiga forskarreferenser, betoningen av barn och unga…  Och ändå. Samhällsutvecklingen styrs bara delvis av politiska beslut. Mitt intryck är att rapportförfattarna inte lyckas frigöra sig från det förvaltarperspektiv som präglar offentlig verksamhet. Förnyelse och förändring innebär att ompröva tidigare sanningar och att på allvar bygga nya strukturer. Nödvändiga strukturer som involverar gräsrötter, företag, civilsamhälle, föreningsliv och tillfälliga nätverk diskuteras inte på ett konkret plan i rapporten. I så fall hade man nämnt initiativ som: Staden vi vill ha och Omställningsrörelsen, sociala företag som Vägen Ut! eller förstudien Stadslandet Göteborg. (Länkar se nedan).

Länktips:
Rapporten från Rådet för integration och samhällsgemenskap: http://bit.ly/1lfIbnJ
Malmökommissionen hemsida och rapport: http://www.malmokommissionen.se/
Stadslandet Göteborg, förstudie: http://bit.ly/S8LupF
Lokalekonomidag i Gårdsten 25 april 2014: http://bit.ly/1mG5zzP
Angeredsutmaningen hemsida: http://www.angeredsutmaningen.se/
Staden vi vill ha: info http://christerowe.se/2013/10/nr264-grasrotsinitiativ-staden-vi-vill-ha/
Omställningsrörelsen hemsida Göteborg:  http://omstallninggoteborg.se/oms/
Vägen Ut! hemsida: http://vagenut.coop/

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Posted on by
Reply

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Vi måste göra samhället begripligt

Posted on by
Reply

De senaste åren har jag varit en del i nordöstra Göteborg, i Angered och Bergsjön. Några intryck gnager och håller sig kvar. I stadsdelar med många människor som står utan arbete blir samhällets tillkortakommanden extra tydliga. Det kommer att behövas en ny ekonomisk modell som ser människor som tillgångar.

Färre ingångar
Samhället har blivit allt mer komplext, automatiserat och specialiserat. Människor behövs inte längre på samma sätt som förr. Slimmade organisationer har inte plats för olika allt-i-allo-personer, springchasar eller påläggskalvar. Ingångarna till arbetslivet har blivit färre. Arbetsuppgifterna blir osynliga virtuella tjänster. För unga människor som står långt från arbetsmarknaden blir vägen till arbete allt svårare.

Färre människor i arbete
Den rådande doktrinen handlar om lönsamhet, effektivisering, ökande vinster och förväntad avkastning. Personalkostnaden är oftast den dominerande kostnaden i ett företag. Att på olika sätt minska personalkostnaden blir ett sätt att ”vara duktig” ur aktiemarknadens anonyma perspektiv. Färre människor i arbete ger högre vinst åt ägarna.

Fler människor i arbete
Mot detta står olika varianter på det politiska temat ”arbetslinjen”, ett mantra som handlar om att få människor i arbete. När arbetstagare betalar skatt bidrar de till allas vår välfärd. Ju fler som är i arbete desto bättre för samhället. Motsättningen mellan företagens och samhällets perspektiv är det sällan någon diskussion om. Företagen och deras ägare vinner på att färre människor arbetar, samhället vinner på att fler människor arbetar. Historikerna lär förundras om hundra år varför vi inte tog tag i denna målkonflikt på ett tydligare sätt.

Människor bakom allt
För den som inte fått insyn i olika företags och verksamheters vardag blir arbetslivet obegripligt. Några av de få yrken som fortfarande handlar om mänskliga möten lockar oproportionerligt många unga: frisörer och att arbeta med media är ett par av dessa. Att det finns människor bakom alla moderna system är inte lika självklart. Någon ser till att kranvattnet är drickbart och gott, några planerar och administrerar bemanningen i massvis med serviceyrken,  några står redo att rycka ut om en hiss stannar eller om larmet går hos en gammal människa.Hur dessa arbeten utförs är till stora delar dolt för den unga generationen.

De höga trösklarna
Samhället är obegripligt för många unga och extra obegripligt för dem som inte har föräldrar och vänner som är inne i ett arbete. Utanförskapet blir på sätt dubbelt eller tredubbelt. Att stå utanför arbetslivet, att stå utan en föreställning av ett möjligt arbete och att stå inför uppgivenhet och resignation hos sig själv och sina närmaste blir sammantaget en mycket hög praktisk och mental tröskel för många. Om dessutom språk och kulturskillnader är svåra att hantera, om stress och minnen från tidigare liv gör sig påminda och om trångboddhet och dålig ekonomi förstärker allt detta – då staplas svårigheterna på varandra och blir till svåröverstigliga berg. Inte märkligt att vägen till snabba cash lockar.

Gör samhället begripligt
Vi måste hitta sätt att göra samhället begripligt. Vad är ett arbete? Vad innebär ansvar på en arbetsplats? Vad i ett arbete ger mening åt vardagen och vad är det som är värdefullt? Hur beter man sig på en arbetsplats? Var ligger initiativet? Vilka förväntningar är realistiska? Är ett jobb detsamma som ett arbete? Om inte, vad är skillnaden?

En ny ekonomi
Ett antal företag har nu visat intresse för Angeredsutmaningen, som jag skrev om nyligen. Det finns säkert fler sätt att koppla ihop företagsvärlden med ungdomars framtidsdrömmar. För varje människas skull, för företagens och för hela samhällets bästa är det ett ofantligt slöseri att inte ge varje ung människa möjligheter att hitta sin väg in i framtiden. Men då kommer vi att behöva förändra dagens märkliga konsensus kring oönskat och önskat arbete. Vi kan inte samtidigt se människor som kostnader och som tillgångar. En ny ekonomi kommer att växa fram, som utgår från andra antaganden.