De är tjugotre år nu. De lever antagligen väldigt vanliga liv, studerar, reser, arbetar, några är mambos, några har flyttat ihop med en vän. De har livet framför sig och tänker sällan på sin skoltid. Kanske att minnet någon gång bryter igenom nutidens starka närvarokrav. Kanske kan de minnas någon plats eller någon lärare från tiden då de gick i högstadiet. Särskilt de som bor kvar i Lerum, samhället på pendelavstånd från Göteborg. Det var där de som nu är tjugotre år bodde och det var där de bidrog till att Måns tog livet av sig.

Vuxna blundar
Jag lyssnar på en stark förälder, som mitt den obegripliga sorgen försöker göra sin sons död till något meningsfullt. I en bisats förstår jag att det händer i genomsnitt en gång i veckan att en ung person i Sverige tar sitt liv. Detaljerna skiljer sig säkert åt, men gemensamt för flera av dessa tragiska fall är att vuxna inte haft förmågan att ta tag i situationen. Man har sett, blundat och inte tagit sitt ansvar när en ung människa mobbas.

Konstruktivitet
Claes Jenninger använder sonen Måns död till något konstruktivt. Årligen delar den minnesfond han instiftat i sonens namn ut ett stipendium till individer eller organisationer som går före i arbetet för att bemöta och förhindra mobbningen av unga. Senast häromdagen var det en framgångsrik grundskola i Lerum som fick priset och äran. I år var det tio år sedan Måns dog.

Nästa generation
Jag tänker på de tjugotreåringar som gick i Måns klass. De såg vad skedde, i varierande grad deltog de i det som slutligen ledde till att Måns gav upp. De sökte och fann sin trygghet i varandras attityd. De bagatelliserade naturligtvis det som skedde så länge det pågick. Och var innerst inne tacksamma för att de själva inte var den utsatta personen. Snart kommer de själva att skaffa barn, snart har de själva en vilsen trettonåring i hemmet, som söker sin identitet och sitt sammanhang. Kommer de att vara oroliga för sitt egna barn? Kommer de att minnas hur det var? Hur reagerar de om deras barn blir mobbat?

Utveckling
Jag tänker inte som hämnd, för det fungerar inte så. Jag tänker snarare som positiv förändring. Hur kan vi se till att mobbningen förhindras? Vad är de vuxnas ansvar och vad kan skolan göra, föräldrarna? Det kan ju inte vara meningen att allt bara ska fortsätta som förut. Som kultur och samhälle måste vi lära oss av historien för att i nuet forma en bättre framtid. Inte bara när det gäller mobbning, för övrigt.

Korset
Under hela minnesceremonin finns Måns med i form av en bild från Tjörns högsta berg, där han står och känner sig som en fågel, berättar Claes. Skuggan på berget bildar ett kors. Havet, klipporna och ljuset förstärker känslan av att vi alla ingår i något större, som vi är en del av och kan hitta vår roll i. Måns fick inte chansen att delta i den utvecklingen.

Paradoxen
Bortstötningsmekanismerna i samhället är starka. Ibland kallar vi det främlingsfientlighet. Ibland handlar det om spruckna drömmar och tillkortakommanden som behöver skyllas på någon annan. Ständigt detta vi och dom istället för ett inkluderande vi. Paradoxen med det individualistiska samhälle vi skapat, är att det samtidigt – eller just därför – så starkt främjar grupptillhörighet och gruppidentitet. Med allt från ståplatsgapande till shoppingbeteende, från Facebook-bekräftelse till vår kollektiva oförmåga att gå före i förändringsarbetet.

Länktips: Om minnesfonden: www.jenninger.se