Ordens innebörd får inte tappas bort

I begynnelsen var Ordet… Begreppen är centrala för vår kultur, för människans förmåga att beskriva och hantera verkligheten men också framtiden. Det är genom att sätta ord på våra framtidsbilder som vi medskapar verkligheten. Därför är vår användning av orden så avgörande. Precis som det underhållande radioprogrammet ”Spanarna” ska jag här illustrera frågan med tre exempel (inga jämförelser i övrigt).

Själ och ande
Låt mig börja i den ”flummiga” ändan. När vi i Sverige diskuterar människans olika väsensled brukar vi stanna vid begreppen Kropp och Själ. Kroppen är det fysiska, själen är det psykiska, hemvisten för medvetandet, kanske. I alla fall får själen ofta bli ett samlande begrepp för allt det som inte är fysiskt. Det räcker att gå till det engelska språket för att se hur andra, närliggande, språkområden hanterar detta. Man talar där om ”soul” och om ”spirit”. Det spirituella, det andliga, har inget utrymme i den svenska offentliga debatten. Bara inom kyrkans domäner går det att ta del av en diskussion om människans andliga väsensled. I den sekulariserade debatten duckar man för ordet andlighet, det kopplas till new-age-rörelser och till allmän flummighet. Ändå: Människans jag, drömmar, idéer och intuition måste ju höra hemma någonstans utanför det fysiska. Vi har en andlig dimension som sällan kommer till uttryck, förmodligen för att den inte passar in i mainstream-idén som en naturvetenskaplig/teknisk förklaringsmodell för allting i universum.  Det kan tyckas bagatellartat i relation till en hållbar utveckling, men om inte människan förmår beskriva sig själv, hur ska hon då bli hållbar?

Jobb och arbete
Mitt andra exempel handlar om de båda orden ”jobb” och ”arbete”. I den politiska retoriken är det jobb som gäller. Jobb, jobb, jobb. Troligen för att det har en tydligare koppling till arbetstillfälle än ordet arbete. Arbete, som ord betraktat, har inte samma tydliga koppling till arbetsskapande åtgärder. Jag har ett arbete respektive jag har ett jobb – vad är tydligast, vad betyder de två meningarna? Vi ska skapa arbete respektive vi ska skapa jobb ? Det finns en objektivisering i ordet jobb, en trivialisering, en anonymisering som kanske passar in i det politiska debattklimatet. Att ta fram jobb betyder att skapa sysselsättning. Och i det privata – jag har fått jobb respektive jag har fått arbete? Mitt intryck är att jobb är mer tillfälligt och något man ”tar” medan arbete är mer långsiktigt och något man ”har”. Det kanske är bra så. Att orden står för lite olika innebörd. Men låt oss tydliggöra detta så att inte ordens innebörd glider ifrån oss.

Integration och det mångkulturella
Mitt tredje exempel gäller ett svårare område, där ett politiskt parti mer eller mindre uppstått ur det språkliga glapp som uppkommit, när orden inte längre motsvarar rätt innebörd. Jag tänker på orden ”integration” och ”mångkultur”, som sällan analyseras samtidigt. Under lång tid har vi haft en integrationspolitik. Människor med bakgrund i andra kulturer, som bor och lever i Sverige har myndigheterna velat hjälpa till integration, till att bli en integrerad del av det svenska samhället. För att få  jobb (!), kanske till och med arbete, för att få del av utbildning och samhällsfunktioner, för att bidra till det gemensamma via skattesystemet och för att berika samhället med nya kunskaper. Ungefär samtidigt har det mångkulturella samhället hyllats som värdefull del av det svenska samhället. Olika kulturer med olika uttryck, traditioner och värderingar har – med rätta – setts som en tillgång i samhället. Som något som berikar oss som nation och som ökar vår förståelse för omvärlden. Men det är sällan som båda dessa perspektiv diskuteras samtidigt. Var går gränsen mellan en framgångsrik integrationspolitik och en respekt för det mångkulturella samhället? Eftersom vi inte diskuterar dessa begrepp samtidigt blir innebörden av orden otydlig. Vad menar vi? Vad är önskvärt respektive icke önskvärt? Genom att ducka i den diskussionen fortsätter de gamla partierna att skapa utrymme för tolkningar och politik, som inte hör hemma i en demokrati.

Fel fokus: debatt om en debatt

På kultursidorna i GP den 11 april redogör Mattias Hagberg (har tyvärr inte hittat någon länk) för den debatt om debatten som fyra opinionsbildare på skilda sätt bidragit till. Gemensamt för de fyra är att det tycks stå dem upp i halsen att kulturdebatten domineras av personer med andra åsikter än de själva. Istället för att ta sakdebatten försöker de fyra istället att föra en debatt om debatten, hur debattklimatet lämnar för litet utrymme för andra åsikter än de politiskt korrekta etc, hävdar Hagberg, som även tidigare debatterat med t.ex. Bengt Ohlsson om dessa frågor. De fyra som nämns i artikeln är förutom Bengt Ohlsson, Marcus Birro, Elisabeth Höglund och Stina Dabrowski.

Svåra utmaningar
Samhället och hela planeten står inför mycket svåra utmaningar. Vi har byggt vårt välstånd på ett antal antaganden och principer som nu visar sig inte hålla måttet. Tanken på outtömliga resurser, evig tillväxt och linjär samhällsekonomi har präglat utvecklingen de senaste 50-60 åren. Nu spricker bubblorna och ingen vet exakt hur vi ska konstruera våra reala, finansiella, sociala och virtuella system så att kommande generationer får ett gott liv på en planet som inte tar skada.

Debatt om debatten leder fel
Istället för att med analys, forskningsbelägg, breda diskussioner och vägning av alternativa lösningar på vår tids avgörande frågor väljer några opinionsbildare att fokusera på sin egen roll i den debatt där de känner sig åsidosatta. Istället för att fånga upp idéer och bygga tankemodeller för hur en skonsam förändring av samhället ska genomföras och vår tids självförvållade dilemman ska hanteras, lägger kloka människor kraft på att debattera debatten.

Media diskuterar media
Tyvärr är det vanligt att media gör plats för en medial debatt. Kanske är det en klok varumärkesstrategi för en opinionsbildare och/eller för ett mediabolag, kanske inte. Allmänheten är troligen måttligt intresserad av vem av debattörerna som vinner ”på poäng”. Särskilt TV-mediet faller lätt i fällan att låta kända debattörer mötas i en debattstudio för att det ska bli ”bra TV”. Men mycket sällan bidrar den debatten till en vidgad förståelse för sakfrågan bakom ordväxlingen. Det bästa vore om media kunde lyckas hålla distans till det svarta hål av självfokuserande frågor, där de diskuterar sig själva och varandra hellre än att vrida och vända på de svåra frågor och den multikris samtiden står inför.

Nytänkandet behövs
Konsten och kulturen måste våga hantera våra framtidsfrågor på ett utmanande och nytänkande sätt. I skapandet ryms det nya, det som kan förändra vårt låsta tänkande. Idag behövs nytänkandet kanske mer än någonsin för att vända en samhällsutveckling som riskerar att leda till ekologisk, social och ekonomisk kollaps. Jag håller tummarna för att vi slipper fler debatter om debatten.

Röda dagar, varför då?

Allhelgonahelgen. Mörkret som en lämplig kuliss för tända ljus. För vem tänder vi ljusen? För oss själva eller för dem som vi vill minnas? Och vad är ett helgon idag? Är det någon vits att fira något som ingen kan sätta i sitt sammanhang? Hur har vi det med våra helgon och våra röda dagar i almanackan?

Allt nu
Någon uttryckte på Facebook att Systembolaget borde moderniseras och hålla öppet på en helgdag som igår, Allhelgonadagen. Det kan tyckas modernt och bra. Allt ska finnas – nu. Vi är vana, inte minst genom nätet, att skaffa oss det vi behöver när som helst. Samtidigt leder ju denna ständiga tillgänglighet till att vi snärjer in oss än mer i konsumismens snaror. Samhället finns och organiseras för att möjliggöra vårt konsumtionsbehov. Allt nu. George W Bushs uppmaning efter 11 september 2001 handlade om att få folk att inte sluta konsumera. Överkonsumtionen, så som den ser ut, håller igång volymer som möjliggör låga priser och vinster i olika mellanled. Måste inte detta mönster brytas?

Annat än konsumtion
Är det inte dags att underordna konsumtionsbeteendet andra värderingar än de som etablerats på senare år? Att det viktigaste kanske inte är att kunna köpa allt nu, att det faktiskt finns annat att göra än att konsumera just i det ögonblick behovet tycks uppstå, att annat i livet kanske bör prioriteras högre?

Sammanhållning
När samhället sätts på prov testas sammanhållningen. Tsunamin i Japan i mars 2011 ledde till en nationell kraftsamling och hjälpinsats som visade på en stark solidaritet. 100 000 internflyktingar togs om hand och landet enades i att lindra effekterna av förödelsen. Kanske för att befolkningen har en tydlig självbild av att man alltid i slutändan måste lita till sig själva. Kulturen som bärare av de gemensamma värderingarna ska inte underskattas.

Modernisera eller bara gilla extra semesterdagar
Tillbaka till helgonen och de röda dagarna. Antingen fångar vi upp våra gamla kulturtraditioner och moderniserar dem och gör dem relevanta för dagens frågeställningar, eller så ersätter vi dem med nya traditioner som bättre återspeglar vad vi tycker är viktigt att föra vidare till kommande generationer. Kanske är den persiska eldriten på våren något som vi alla kan plocka upp. Kanske är det dags att på allvar synliggöra julens, påskens och fastans innebörd och symbolik. FN-dagen borde kanske vara en röd dag. Att som idag bara se de röda dagarna som extra semesterdagar och möjliggörande av klämdagar (t.ex. fredagen efter Kristi Himmelfärd) leder efter ett tag, tror jag, till en desorientering och en rotlöshet.

Plattform
Firande och symbolik har varit viktiga för alla kulturer. Våra helgdagar riskerar att förlora sitt egenvärde, men också på andra plan kan rotlösheten visa sig vara förödande när eller om samhället utsätts för oväntade prövningar. Vårt samhälle måste stå på en medmänsklig, kulturellt identifierbar plattform för att inte tappa värdefulla beståndsdelar. Speciellt med tanke på hur främlingsfientlighet och fördomar brer ut sig.

Kulturen måste vara viktigare än konsumtionen.

Bokmässan – kulturens Almedalen?

Bokmässan, eller Bok och Bibliotek som den väl heter, pågår för fullt i Göteborg. Arrangörerna har skapat mer utställarytor än någonsin. Varenda kvadratmeter känns ianspråktagen. Kanske kommer nästa år att innebära tillfälliga friggebodar utanför ingången, där man kan få möta litteraturen på något sätt?

Närheten till människan bakom
Jag brukar besöka Bokmässan. Det är alltid mycket folk, särskilt på allmänhetens dagar. Det finns också en stämning i lokalen som är lite svårfångad, men som kanske illustrerar anknytningen till kreativitet. De flesta böcker är ju skapade av någon. Med stor möda och omsorg har författarna producerat något som de vill dela med sig av. Forskningsrapporter, barnböcker, dikter, biografier, deckare, you name it. Kanske är det den närheten till människors skapande kraft som skiljer Bokmässan från andra mässor.

Mässor av olika slag
Jag går på många mässor varje år. Teknikmässor, hem- och villa-mässor, mässor för mat, specialintressen, industri och privatpersoner. Jag brukar också besöka Almedalen varje år för att fånga upp vem som säger vad på lite olika områden och för att lära mig nya saker. Och kanske är det så att Almedalens framgång har smittat av sig på Bokmässan.

Kulturens Almedalen
Bokmässan kanske kommer att bli kulturens Almedalen. Trenden är klar. Många montrar erbjuder föredrag. Även om det så bara får plats en handfull stolar i montern, så hålls det föredrag. Ståplatser fungerar ju också ett tag. Och visst vore det fantastiskt om kulturen (inte enbart böckerna) fick en återkommande årlig ”Almedalsvecka” i Göteborg, där samhällsfrågor speglas ur ett kunskapsperspektiv, ur ett konstnärligt perspektiv och ur ett fristående reflekterande perspektiv.

Från stånd till förstånd
Jag hoppas att Bokmässan ser och inser denna möjlighet. Och stegvis flyttar fokus från bokförsäljning i stånd till kunskapsutbyte med förstånd. I mötet med andra människors tankar och värderingar har vi chans att lära oss nytt och skapa synteser, tydliggöra processer och debattera på riktigt. Visst vore detta värdefullt?

Föreningen Norden

Kungälv 31 mars
Föreningen Nordens generalsekreterare Bo Andersson blir närmast lyrisk när han får syn på den svarta tavlan, krittavlan, i den stora salen på Nordiska Folkhögskolan där Göteborgs- och Bohusländistriktet inom Föreningen Norden har samlats för att tillsammans med Bo diskutera utvecklingsfrågor. Intill finns en Whiteboard. Svart och vitt. Tänk om framtiden ginge att förenkla så långt.

Ansvar
Pedagogiskt, personligt och välunderbyggt målar Bo upp sin tydliga bild av den roll Föreningen Norden har att spela idag. Demokrati, med delkomponenter som jämlikhet, solidaritet, frihet och respekt, är den överordnade ideologi de allra flesta organistioner utgår ifrån och ser som en deluppgift att försvara. Samhällsidén i Norden bärs upp av några mycket centrala idémässiga och konkreta fundament. Och, menar Bo, denna samhällsidé måste leva och utvecklas. Metoden är kulturyttringar, möten, kontakter. Ansvaret skulle kunna vara Föreningen Nordens.

Kärnan
Det finns 600 nordiska samverkansorganisationer. Föreningen Norden skulle kunna ha ansvaret för att samhällsidén som sådan hålls levande och utvecklas. Och så fylls svarta tavlan av nyckelbegrepp, samhällsområden, åtgärder, initiativ och möjligheter. Tydligt framstår en mångfacetterad och tidlös bild av vad ett samhälle egentligen är.

Meningsfullt
Gruppdiskusionerna blir vitala och idérika. Stort blandas med smått. Målgrupper, arbetssätt, varumärke… som sutte vi i vilket styrelserum som helst. Portalfraser bollas – ”Folkrörelse för nordisk samverkan” och ””Det är vi som kan Norden”. De flesta åker hem – är mitt intryck – med en stärkt känsla av att delta i något meningsfullt. Om några månader formaliseras diskussionerna i antagna styr- och åtgärdsdokument.

Värde och kriterier
Personligen ser jag de nordiska samhällena som värdefulla förebilder för andra regioner. (Läs även det jag skrev nyligen efter Jan Eliassons föredrag i Borås). När de nordiska länderna för sig själva, på såväl politisk nivå som på förenings- och medborgarnivå klargjort värdet av och de viktigaste kriterierna för den typ av stabila samhällen vi åstadkommit i Norden, då finns möjlighet att använda denna nordiska modell som förebild i andra regioner. Baltikum, Balkan och Nordafrika är några sådana områden.

Städer och regioner viktiga
I takt med att gränser mellan länder minskar i betydelse och människor, varor och idéer flödar – inte minst tack vare internet – kommer stegvis, tror jag, betydelsen av nationalstaten att minska. Städer och regioner blir viktiga för våra dagliga liv och trygghetssystem. Och får kulturer utvecklas i respekt och frihet kan också nya gränslösa samarbeten bli möjliga. Sovjet och Jugoslavien är exempel på statsbildningar som byggde på tanken att gränser utgjorde murar. När back-packergenerationen, som vant sig att resa över hela världen, hamnar i beslutsposition får vi i bästa fall se många av de konstgjorda hindren försvinna. Och det är då modeller för samverkan behövs. Då måste Norden visa hur likheter och skillnader på en mängd olika områden blir till en stark fördel.

Likheter och skillnader
Och samtidigt måste vi själva bättre ta vara på den resurs som personer födda i andra kulturer utgör. Likheter och skillnader, svarta tavlan och Whiteboarden, utgör kontrasterna som gör landskapet vackert, som gör grytan välsmakande. Det ska bli spännande att följa utvecklingen för Föreningen Norden, som vill ta ansvar för samhällsidén.