Tag Archives: Framtid

Nej tack till Tidö 2.0

Posted on by
Reply

I Sverige försöker nu Timbro och SD:s tankesmedja forma en politisk plattform för det som kallas ”Tidö 2.0”. Det som framkommit ur deras arbete förskräcker, minst sagt. Folkbildningen ska skäras ner ytterligare och i praktiken avvecklas, Public Service begränsas, UR läggs ner och mycket mer. Hela förslaget finns att läsa på Timbros hemsida, länk se nedan.

Texten om Tidö 2.0 börjar med miljöförslag
Aningen oväntat inleds texten med några förslag på miljöområdet. Men redan i avsnitt 2, som handlar om landsbygden blir det kontroversiellt. Det ska bli lättare att bygga en brygga tycker högern och lite sjöfylleri tycker man inte skadar. Man vill också se generösare regler för strandnära bodar och bastur och generösa bygglovsregler utanför samhällena. Att det är markägarnas intressen som står i fokus är helt uppenbart.

Kulturen ska göras mer beroende av donationer
Under kulturrubriken blir det tydligt att donationer ska vara skattebefriade och att ”behovet av oberoende finansiering ska lyftas fram”. Det tycks vara författarna helt obekant vilken roll den kommunala musikskolan har spelat för att lotsa fram alla dessa framgångsrika artister och musiker som glatt oss med sitt kunnande. Förutom att skrota studieförbunden vill man också lägga ner den myndighet som hanterar statsbidrag för ungdomar och civilsamhälle (MUCF). Det blir väl lättare att rekrytera arbetslösa ungdomar till gängkriminalitet på det sättet. Så att konfliktytorna ökar, vilket ju spär på motsättningarna i samhället.

Civilsamhällets livlina ska kapas
Allmänna arvsfonden vill man avveckla. Den har genom åren spelat en mycket stor roll för civilsamhällets olika organisationer, men föreslås nu istället gå till det man benämner ”civilförsvaret”. Man passar också på att ge stöd åt skjutbanor. Någonstans måste ju högerns kommande milis tränas…

Tjäna pengar på att du har ett boende…
På bostadsområdet vill man stärka rätten att hyra ut sin bostad. Vem som gynnas av en sådan reform är inte svårt att gissa. Marknaden är naturligtvis viktig för högern som hävstång för att skikta människor och också för att låta profitjakten slå igenom där det går. Ett ännu mer inhumant samhälle lär visa sig om högern får som de vill.

Många olämpliga förslag
Det blir för omfattande att summera hela skriften här. Det är mycket skattesänkningar, det är avgifter som introduceras, det är nedläggning av Agenda 2030 och många andra saker som skulle förtjäna att nämnas här. Till slut landar naturligtvis hela frågan i vilket samhälle vi egentligen vill ha. Den ”frihet” de resursstarka talar om är naturligtvis något helt annat än den frihet som är rimlig för många andra i samhället. Om vi sedan efterkrigstiden har beskrivit vår ekonomiska väg i Sverige som en slags blandekonomi är Tidö 2.0-skriften en tydlig väg bort från ett socialt sammanhållet samhälle och in i ett samhälle där pengarna styr. Och där rättvisa är ett mycket relativt begrepp.

Länktips: Tidö 2.0 – förslaget: https://timbro.se/allmant/tido2/

Lite mer kritik av Tidö 2.0: https://christerowe.se/2025/10/nr1248-makten-eller-demokratin/

Sluta inte att tänka framåt

Posted on by
Reply

Nils-Olof Ståhl, som jag lärt känna på senare år, valde att kombinera sin födelsedag, jämna 80 år minsann, med att debutera som konstnär med en akvarellutställning i Säffle i september i år. Nils-Olof är en överraskningarnas man och några av er som följer den här bloggen vet faktiskt vem han är. Nils-Olofs val att ”komma ut” som konstnär med ett sjuttiotal alster vid jämna 80 år är värt all beundran. Ett par av hans alster syns nederst i denna bloggtext. Båda sålda, enligt uppgift.

Att alltid tänka framåt
Det är inte enbart hans kvalitet och känsla för målning, motiv och stämningar som måste uppmärksammas. Talangen finns där, naturligtvis. Men detta att ha ett framåtperspektiv på livet när man nått 80 års ålder är tankeväckande och, känns det, ganska ovanligt. Det är ju snarast så att efter pension, och många gånger innan dess, marginaliseras många av oss. Med stigande ålder finns en risk att respekten från arbetskamrater och chefer avtar. Det är också dokumenterat svårare att få jobb efter 55 eller ännu tidigare. Sökande med ”fel” ålder blir inte kallade på intervju och får inte chansen att visa vad de skulle kunna göra på en arbetsplats. Ålderism brukar det kallas när siffran för ålder på ett medvetet sätt gör att människor behandlas sämre, människor som annars hade kunnat komma i fråga för ett arbete eller ett uppdrag.

Ålderismen i arbetslivet
Min misstanke är att de chefer som intuitivt tackar nej till att anställa en något äldre kollega kanske oroar sig för att denna person blir ”svår” i organisationen, kanske har bestämda åsikter, vanor, klädstil eller något annat som chefen eller majoriteten på en arbetsplats inte vill ödsla tid på att bemöta. Kanske kan det handla om ingångslön, eller om att en yngre och oerfaren person lättare gör som chefen säger. Vilket i sin tur då kan tyda på att chefen har dåligt självförtroende eller känner på sig att en erfaren person kanske kommer att avslöja de brister som chefen lyckats dölja… Det finns säkert många skäl till att seniora personer inte kommer ifråga.

Ta vara på kompetensen
Om vi tänker lite bortom vardagens fungerande samhälle blir det ännu tydligare vilken roll de erfarna, seniora, medarbetarna kan bidra med. Det är ju den teknik som dagens 60-plussare varit med om att installera och satt i drift som nu steg för steg börjar fallera, få servicebehov eller behöva bytas delar på. Vad är då bättre än att involvera de personer som varit med när något sjösattes? Och som kanske förstår analoga eller enkla elektroniska system och vet vilka de kritiska punkterna är. Som vet hur en trasig komponent kan bete sig. Inte minst ur beredskaps- och säkerhetsperspektiv kan det bli viktigt att bemanna gamla pumpsystem, generatorer, maskiner och annat med personer som förstår det de ska byta ut eller laga. Om totalförsvaret ska fungera behöver vi tänka på helheten.

Att känna sig behövd
På en personlig nivå är det dessutom bra att känna att man behövs. Vi har ett växande problem med ensamhet, där människor saknar sammanhang och lätt hamnar i depressioner eller missbruk. För att stävja dessa problem är det också viktigt att människor får en känsla av att faktiskt ha en uppgift. Även efter pensioneringen. Och ur samhällsperspektiv finns ju väldigt mycket som aldrig blir gjort, kanske för att anses ”för dyrt” eller för att det prioriteras ner. Och som med små insatser skulle kunna utföras av annars sysslolösa seniorer. Vi behöver mer av personliga möten och mindre av det som ekonomerna adderar under kolumnerna lönsamhet och vinster. Ett samhälle är inte summan av upparbetad BNP, även om det kan låta så i nyhetsrapporteringen. ”Stockholmsbörsen upp noll komma fem procent.”

Här ett par av Nils-Olofs bilder som inspiration.

”På svaj” respektive ”Slör”, akvareller av Nils-Olof, sålda vid en
utställning i Säffle i september 2025



”Kan han, så kan jag”

Posted on by
Reply

När Elon Musk klev fram på den internationella scenen och lanserade sin exklusiva och nytänkande bilkonstruktion Tesla var det lätt att se honom som en av ”the good guys”, någon som bidrog till att världen blir bättre. Alla de stora bilföretagen hade elbilskonstruktioner i byrålådan, men de tvekade och det hände egentligen ingenting. Trots att alla visste att vi måste upphöra med förbränningsmotorer som använder fossila drivmedel. När Tesla visade att det går att ta täten och få kräsna kunder att välja en elbil hände något. Det blev plötsligt intressant för hela branschen att visa att man hade fossilfria alternativ.

Musk har visat var han hör hemma
Elon Musk nöjde sig inte med biltillverkning i stor skala. Han satsade på rymdfart och kan tog över Twitter döpte om plattformen till X och såg till att Donald Trump fick tillgång till den plattformen igen. Han har dessutom ställt sig bakom Trumps nya kandidatur till presidentposten och visat var hans värderingar hör hemma. Och när den svenska fackföreningsrörelsen tröttnade på Tesla och i oktober 2023 satte hårt mot hårt i en konflikt kring rätten att få ett kollektivavtal på plats totalvägrade Elon Musk att acceptera villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det är tydligt att Elon Musk konsekvent prioriterar ekonomin före anställdas villkor.

”Kan han så kan jag”
När Elon Musk helhjärtat ställer sig bakom Trumps försök att återigen bli vald till USA:s president infinner sig tanken att Elon Musk ser Trump som sin förebild. ”Kan han, så kan jag”, resonerar nog Musk. En högprofilerad företagsledare kan bli president i USA, så varför skulle inte jag kunna bli det, tänker han säkert? Särskilt som Trump är till åren och det snart är läge för en yngre kraft att ta över stafettpinnen från Trump.

Världen går baklänges
Världens utveckling hänger tydligen mer och mer samman med jakten på personlig förmögenhet, medialt genomslag och hur tydligt ett ego kan ta plats på scenen. Det handlar inte om klokskap, omdömesförmåga och en inkluderande syn på människa och samhälle. Det är hela tiden som om världen går baklänges och blir mindre och mindre genomtänkt. Det är en kamp mot klockan och mot vårt kollektiva misslyckande när det gäller klimat, ekosystem, giftspridning, artutrotning m.m. Och tiden är inte längre på vår sida. Vi har låtit oss bli beroende av bilden av världen snarare än kunskapen om världen. Och i detta race räknas bara vinnare, som syns och hörs och säger ogenomtänkta saker. Som Trump och Musk. Eller Putin, som vill gå till historien som den som återupprättade stormakten Ryssland.

Suck.

Kommentar till invändningen att Musk är född i Sydafrika och därmed aldrig kan bli president i USA. När eller om Trump kommer tillbaka kommer han, som han själv har sagt, göra det onödigt för väljarna att gå att rösta vart fjärde år. Som en konsekvens av att demokratin sätts åt sidan är det självklart fullt möjligt för Trump att själv utse sin efterföljare i traditionell icke-demokratisk anda. Trump hyllar ju för övrigt Kim Jong-Un i Nordkorea, som ju inte behöver ta hänsyn till någon annan åsikt än sin egen.

Länktips: Ang att Trump sagt att ingen behöver rösta om fyra år: https://omni.se/trump-ni-kommer-inte-att-behova-rosta-langre/a/kw03vv

En tankeställare på morgonen

Posted on by
Reply

En liten ögonblicksbild den här lördagsmorgonen blev plötsligt en symbol för det felaktiga vägval mänskligheten gjort. Jag hade vaknat och drog upp rullgardinen. Ute var det grått, nollgradigt och torrt. När det blåser torkar marken och trottoarer snabbt upp. Nere på torget såg jag en ung mamma med sitt lilla barn. Det hon gjorde de närmaste 30 sekunderna fastnade i mitt minne.

Barnet såg ut att vara i treårsåldern. Det var stadigt på benen, men ganska kortväxt. Så runt tre år tror jag. Mamman (eller hon som antagligen var barnets mamma) gick fram till husväggen på den sida av torget som jag har enklast att se. Vid husväggen stod en elektrisk elsparkcykel, en elscooter, och blinkade långsamt, så där pulserande som de gör när de indikerar att de finns och är redo att bli använda. Mamman gick fram till elscootern, tog fram sin mobil och ägnade några sekunder åt att bekräfta att hon nu skulle åka iväg.

Hon vände maskinen i sin åkriktning, lyfte upp sitt barn närmast styret eller stolpen och ställde sig bakom barnet och körde iväg. Barnet hade mössa, kvinnan hade ingenting på huvudet, jag är osäker på om hon hade någon väska. Barnet protesterade inte. Det verkade vara van vid detta. Att åka med mamma på en elsparkcykel. Barnet höll sig i stolpen framför sitt ansikte. Mamman gasade på och ökade farten. Paret gav sig av på trottoaren i riktning Linnégatan och försvann ur min åsyn. Det hela hade inte tagit en minut.

Förutom att det innebär böter om man blir påkommen att åka fler än en på en elsparkcykel är det en förälders kanske viktigaste uppgift att i varje ögonblick värna om sitt barn, att använda sitt omdöme och tänka på barnets bästa i varje stund. Barnet har ingen möjlighet att själv bedöma risker och konsekvenser, framför allt inte som treåring. Föräldern måste klara att tänka för båda och primärt tänka på barnets bästa.

Den här föräldern hade uppenbarligen inte tid att vänta på någon annan transport. Hon chansade och litade på att barnet skulle klara att hålla fast sig den (korta?) sträcka det handlade om. Kanske hade hon gjort samma sak förut. Det verkade i alla fall inte vara någon tveksamhet från barnets sida hur man håller sig fast i stolpen för att inte ramla.

Händelsen illustrerar hur mänskligheten numera inte tar ansvar för de kommande generationerna, inte ger barn och barnbarn samma omtanke som tidigare generationer självklart gjorde. Att vi saboterar miljön och hela planetens jämvikt med vår livsstil bekymrar oss inte. Våra kortsiktiga mål är så totalt dominerande över de långsiktiga att vi är beredda att riskera även våra barns liv. Så långt har det gått.

Man undrar hur uppvaknandet ska ske. Om, någonsin.



Är vi aktiva eller passiva?

Posted on by
Reply

Det blir allt tydligare att den nuvarande regeringen tänker hålla fast vid den nuvarande ordningen. Ebba Busch talade exempelvis i sitt Almedalstal i somras om att hemskheter av typen ”köttfria måndagar på äldreboendet” till varje pris måste undvikas. Business as usual är budskapet. Omställning är inget ord de använder. En av Tidögängets ”lösningar” är att köpa utsläppsrätter. Man vill att skattebetalarna ska betala den överkonsumtion som är ett av grundproblemen med vår nuvarande livsstil. Vi ska alla betala så att några av oss kan fortsätta att sabotera planeten.

Någon annan ska fixa det här….
Tidögänget har ett passiviserande budskap på en mängd områden:
* Någon annan ska fixa klimatfrågan någon annanstans
* Allt löser sig med mer, dyr och farlig energi om 20 år
* Bara vi blir medlemmar av NATO så slipper vi krig och konflikter
* Det är ”de andra” som har orsakat problemen och ska skickas bort
På område efter område ska befolkningen övertygas om att det går utmärkt att fortsätta som idag, någon förändring eller omställning behövs inte. Grunden i det hela är deras orimliga och ologiska tilltro på en evig tillväxt. Som om ständigt ökande användning av resurser, energi och naturtillgångar liksom den pågående överkonsumtionen inte skulle spela någon roll för miljön, utsläppen eller vår framtid. Hur länge kommer folk tro på detta budskap?

Vi kan forma vår egen framtid
Jag skulle önska att den nuvarande oppositionen bättre beskriver att vi faktiskt har ett val. Istället för att passivt låta framtiden drabba oss kan vi aktivt forma det samhälle vi vill ha. Istället för att bara se oss själva som offer för en händelseutveckling vi inte kan påverka, behöver vi uppmuntras att aktivt vara med och forma vår egen framtid. Det var inte passivitet som fick vikingarna att segla över haven. Det var inte passivitet som gjorde att förfäderna plöjde upp mark, odlade säd, skördade och bakade bröd. Det var inte passivitet som gav oss Göta Kanal. Dåtidens vision om ett smart sätt att transportera varor och människor kors och tvärs kom senare att ersättas av effektivare järnvägar, fordon och flygplan. Men idén fanns för 200 år sedan. Visionen vad man ville åstadkomma, liksom förmågan att göra det.

Ta vara på civilsamhället
De aktiva finns redan idag. Tusentals frivilliga plöjer redan idag ner tid och engagemang i sådant man tycker är viktigt. Idrottsrörelsen, organisationer som arbetar för en bättre värld på olika sätt, lokala föreningar, kultur, specialintressen… Vi är aktiva på en mängd olika sätt. För att det ger oss mervärden på mer än ett sätt. Och vi behöver civilsamhället. Politiken klarar bara att organisera en viss del av det vi kallar samhället, precis som företagen och näringslivet bara har en del av lösningen. Det är viktigt att ta till vara all den energi som finns i civilsamhällets olika organisationer.

Räcker det ha koll på BNP eller vill vi något mer?
Därför skulle jag vilja se mer av en diskussion om hur vi egentligen vill ha det. Är det bättre för var och en att passivt låta framtiden hända, eller vill vi aktivt vara med och forma det samhälle vi vill ha? Är vi huvudsakligen lojala och nöjda konsumenter eller är vi egentligen något mer? Handlar livet om mer än att ständigt ha koll på BNP, summan av all orättvist fördelad förmögenhet? Är vi i grunden aktiva eller passiva i relation till vår egen framtid?

Länktips:
Ebba Buschs tal i Almedalen i juni 2023 innehåller en mängd sakfel, men får illustrera hur Tidögänget förhåller sig till vår ohållbara livsstil. Inte genom att få folk att tänka själva, utan genom att förlita sig på att allt kan fortsätta som vanligt…. https://kristdemokraterna.se/arkiv/nyheter/2023/2023-07-01-ebba-busch-tal-i-almedalen-30-juni-2023

Som en positiv motkraft några länkar kring tanken på Köttfria måndagar:
https://supermiljobloggen.se/nyheter/norska-forsvaret-borjar-med-kottfria-mandagar/

https://www.naturskyddsforeningen.se/artiklar/kott-klimat-och-miljo-dina-val-paverkar/

Hur mycket egoism är rimlig?

Posted on by
Reply

Det är några veckor kvar till valet i Sverige. Tonläget är högt. På nationell nivå står två statsministerkandidater mot varandra. På både vänster- och högersidan finns svårigheter att hitta långsiktiga och bärande överenskommelser. De åtta partier som just nu sitter i Riksdagen representerar olika syn på både problem och lösningar. Demokratins kärna är representativiteten, dvs att väljarna känner sig företrädda av sina politiker. Politikerna ska agera på väljarnas mandat och så väl som möjligt företräda de åsikter och ståndpunkter de gått till val på.

Respekt för minoriteter
Den förenkling som skett de senaste åren handlar om regeringsfrågan. Medierna lyfter gärna frågan om regeringskonstellationer som om makten vore överordnad allt annat och som om majoriteten alltid kan bestämma. Finessen med ett demokratiskt styrelseskick är att det inte innebär att 51 procent alltid ska bestämma över 49 procent. Majoritetsdiktatur vore detsamma som att konsekvent åsidosätta lyhördheten för olika minoriteters behov. I en levande demokrati finns hela tiden respekt för rimliga avvägningar mellan särintressen.

Tillväxt i all evighet, amen
Det är märkligt att så få av partierna talar om de grundläggande systemfelen i dagens samhälle. Bland de marknadstroende partierna, där marknaden ständigt sägs ha effektivare och bättre lösningar än att låta samhället organisera verksamheten, hör man aldrig någon ifrågasätta den eviga tillväxtens princip. Tillväxt i ekonomiska termer är alltid av godo, hävdas det, och evig tillväxt är önskvärd och till och med möjlig enigt dessa röster. Att Sverige idag slösar resurser som om vi har fyra jordklot är inget som bekymrar tillväxtanhängarna. Att naturen och de naturgivna förutsättningarna utgör gränser för mänsklig verksamhet är inget som bekymrar de marknadstroende politikerna eller deras väljare.

Egoismen förenar
Missnöjda väljare dras till SD. Men den politik som högersidan vill driva – ifall de får chansen – inkluderar nedskärningar i offentliga system som a-kassa och sjukförsäkringar, något som borde avskräcka många missnöjda. Mer av privatiseringar leder till ökade klyftor, men det är knappast de mest välbeställda som tänker ge SD sin röst. Hur ett nedmonterat välfärdssamhälle på något sätt skulle vara till fördel för ett mer rättvist samhälle är en gåta. Den slutsats jag drar är att det som förenar kapitalägande högerväljare med missnöjda högerväljare är egoismen, dvs att det finns väljare som har en upplevd känsla av att samhällsutvecklingen missgynnat dem, dels för att ”allt går till skatter” och dels för att ”allt är någon annans fel”.

Vilken roll ska egoismen spela?
På så sätt handlar valet om vilken betydelse vi vill att egoismen ska ha i ett sammanhållet samhälle. Ska det viktigaste vara att var och en får förutsättningar att klara sig själv eller mår vi alla bättre av ett samhälle där alla ges chansen att bidra med sin insats? Hur mycket egoism är bra för samhället i stort?

Varför värnar vi inte nästa generation?
Så länge det är cirka 800 miljoner människor som inte har rent dricksvatten, 2,5 miljarder som inte har tillgång till en toalett och så länge vi inte på allvar hanterar de kriser som står för dörren: klimatet, artutrotningen, vattenbristen, föroreningarna av havet och på land mm, måste vi inse att det är en återvändsgränd att tro att ingen av oss behöver ändra livsstil. Passiviteten och oförmågan att tänka på nästa generations förutsättningar är påfallande. Så har mänskligheten aldrig tidigare betett sig. Varje generation har satt en ära i att ge nästa generation ett bättre liv.



Prognoser räcker inte

Posted on by
Reply

Prognoser och förutsägelser är vanskliga. Ska man lita på matematiska formler är det avgörande att rätt data, rätt parametrar och rätt antaganden ingår i formeln. Priset på Lithium-jon-batterier har t.ex. sjunkit med 97% sedan 1991. Antog man det för 30 år sedan? (Siffran hämtad från det intressanta nyhetsbrevet OmEV den 7 september 2021). I sitt ofta mycket läsvärda nyhetsbrev resonerar man kring expertprognoser och prognoser baserade på matematiska formler. Slutsatsen blir att begreppet ”expert” är så vagt att det säkraste är att bygga prognoser på matematiska beräkningar. Är det så? Eller är hela frågeställningen fel? (Se även länk nedan).

Dammsugare, mjölk och bensin
Priset på en bra dammsugare kan vara ett exempel. 1970 kostade en dammsugare 488 kr enl SCB:s statistik om konsumentpriser, samtidigt som en liter standardmjölk kostade 1,10 och en liter premium-bensin kostade 0,93 kr per liter. (Se länk nedan). Idag kostar en lite mjölk ungefär 13 kr och 98-oktan-bensin cirka 18 kr per liter. Hade dammsugarpriserna följt samma kurva som mjölken hade vi idag betalat i storleksordningen 6300 kr för dammsugaren. Häromdagen köpte jag en tyst Electrolux-maskin för under tusenlappen. Balansen mellan priset på volymprodukter med få ingående komponenter (mjölk och bensin) och priset på produkter med många ingående komponenter har således ändrats radikalt på 50 år. Relativt sett har komplicerade produkter blivit billigare och enkla produkter dyrare.

Priset är inte allt
Kommer vi om 50 år att ha prylar att köpa som är ytterligare 6 gånger billigare? Fortsätter utvecklingen linjärt eller kommer vi att betala den verkliga kostnaden? Den som sitter och planerar volymer, efterfrågan och produktionskapacitet för de fabriker som ska bygga dammsugare de närmaste decennierna, hur tänker de? Vilka matematiska formler ska de använda? Eller ska de lyssna på experterna – och i så fall vilka experter? Vad lär man sig på Handelshögskolan? Att mjölk, bensin och dammsugare kommer att efterfrågas – men till vilka priser då?

Vi måste vända på kalkylerna: vad tål planeten?
Det är inte rimligt att en dammsugare enbart täcker framtagningskostnaderna utan hänsyn till belastningen på miljön, och utan att inkludera kostnaderna för redesign och återbruk. Vi har inte plats för ett oändligt antal dammsugare på planeten – vi måste hejda utvecklingen och betala vad det kostar. När det gäller bensin är det uppenbart att förbränningen måste upphöra om vi ska klara klimatet. Vad gör det på priset? Dumpas det? När det gäller mjölk behöver vi ge bönderna rimlig ersättning för produktionen. När det gäller dammsugare måste tillverkarna ta sitt ansvar. Det enklaste är att de tvingas sluta sälja produkten dammsugare och enbart får tillhandahålla funktionen. Apparaten förblir deras ansvar. Så att redesign och återproduktion blir lönsamt och det mest naturliga i världen.

Det räcker inte med matematik och experter
Men hur prognosmakarna ska få ihop en kalkyl med matematiska formler där systemfelen rättas till förstår jag inte. Och inte heller vilka experter från de traditionella utbildningarna som ska våga utmana systemet. Det räcker inte. Det måste till en förändringskraft i prognosmakeriet, där rådande paradigm och lönsamhet ifrågasätts. Annars går det inte.

Länktips: https://omev.se/2021/09/07/forutse-framtida-kostnader-battre/

SCB statistik från 1970: här

Rädda världen – gäller det om eller för?

Posted on by
Reply

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens

Vem kan hålla mot och inte med?

Posted on by
Reply

Vi tycks gå mot en polarisering på flera områden med åtföljande konfrontation och konflikter med delvis andra utgångspunkter än förr. Det är som om vi inte är beredda att hantera informationsmängden som vi har tillgång till. Istället för att lära oss mer när vi nu får möjlighet att göra det på ett enkelt sätt, tycks tillgången på information göra att vi skärmar av oss och huvudsakligen söker oss till bekräftande kommunikation och information, ackompanjerad av ett tydligt igenkännande, ett flödigt gillande och en ständig jakt på medhåll.

Vårt behov av vi
Det som kallas ”vi” krymper och avgränsas. De andra blir ointressanta, annorlunda eller oönskade beroende på hur vi definierar oss själva. Det tycks som att våra uråldriga gener bestämt att ”flocken”, det vi definierar som vår egen grupp, till stor del definierar både värderingar och handlingar. Är det inte halsduken på fotbollsmatchen, kulturbaserade klädkoder eller andra fysiska attribut så är det våra val av grupptillhörighet på nätet som både ger oss identitet och sammanhang.

Någon-annan-ismen
Om 60-talets uppvaknande för världens orättvisor ledde till solidaritet med förtryckta folk tycks många idag attraheras av förenklade budskap, där det blir OK att bortse från det egna ansvaret för samhällsutvecklingen. Överkonsumtionen och det relativa ointresset att rätta till uppenbara brister i kretsloppsanpassningen tyder på att många lever i uppfattningen att det är ”någon annans” (oklart vem) ansvar att städa upp och rätta till problemen. ”Elektronikskrotet är någon annans bekymmer. Det viktiga är att jag har den senaste modellen…” eller ”Flygskatten skulle göra det omöjligt att bo i Norrland, därför ska den inte hindra mina weekendresor till New York”.

Vi får vad andra tror att vi vill ha
Kortsiktiga fördelar går hela tiden före de långsiktiga effekterna och ansvarstagandet. Och eftersom alla tänker på ett liknande sätt skenar utvecklingen i fel riktning. Trots att vi vet att artutrotningen pågår för fullt, att fossilbränsleanvändningen snabbt håller på att förändra förutsättningarna för liv, att hetta, översvämningar och jorderosion snart kommer att generera stora folkvandringar låtsas vi att livet är en dokusåpa på TV. Inte förrän det är för sent tycks det som att tillräckligt många kommer att vakna.

Långsiktighet
Det talas om ett tilltagande politikerförakt. Att våra förtroendevalda inte gör sitt jobb. Ett bekymmer är att många politiker fastnat i en slags beroendefälla. Känsligheten för opinionsmätningar är större än känslan för vad man verkligen vill uträtta. Det tycks som att bara sådana kommentarer som kortsiktigt kan optimera allmänhetens gillande räknas. Det är nästan så att man önskar att demokratin kunde justeras och balanseras mot något slags rådgivande kammare eller organ som mer långsiktigt kan vägleda i beslutsdjungeln. Kloka personer som sitter på 10-åriga eller längre mandat och som har fått förtroendet att använda sin klokskap. Går det an? Att önska att vi hade meriterade och gärna opolitiska personer, som kunde hålla emot opinionstrycket och anlägga det långa perspektiven, när dagspolitiken tycks fastna i kortsiktighetens rävsax.

Tänk att få nominera
Det skulle vara intressant att få nominera kandidater till ett beslutande hållbarhets- eller framtidsråd. Några forskare, några enstaka ekonomer, några författare och kulturpersonligheter, kloka män och kvinnor som skulle kunna sätta framtidens behov före dagens. Och gärna internationellt sammansatt så att olika perspektiv vägs samman.

Men så vaknar man upp i verkligheten och inser att det knappast går att genomföra. Dock kvarstår frågan vem som ska hålla emot när alla ägnar sig åt alla hålla med.

 

Värdestegring till varje pris?

Posted on by
Reply

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.