Jag ägnar en del tid åt ord och deras betydelse. Det blir så när man tillverkar korsord, som jag gör sedan drygt 10 år. (De finns i Hemmets Journal varannan vecka om någon är intresserad). Ett ord som fastnat den senaste tiden är bosättare. Det låter ganska neutralt. Att sätta bo, slå sig ner, bygga sig ett hem och en framtid. Bosätta sig i en landsända. Det har folk gjort i eviga tider. Bosatt sig. Men ordet är inte riktigt neutralt längre.

Bosättare använder våld
Under lång tid har vi fått höra att det finns bosättare som väljer att bosätta sig på Västbanken, den del av tidigare Jordanien, som ligger väster om Jordan-floden. Området har nära tre miljoner invånare med palestinsk härkomst och ungefär tre hundra tusen invånare med israelisk härkomst. Det som pågår, delvis under medias radar, är att bosättare, eller de som kallas bosättare, med våld tvingar bort palestinier från sina hem och helt sonika övertar mark, odlingar och hus från de som tidigare bodde där. Bosättarna, eller de som kallas bosättare, drar sig inte för att använda våld för att överta marken.

Alla är inte lika inför lagen
Är ”bosättare” rätt ord för detta? Kanske om man fullt ut ställer sig bakom de nationalister och högerpolitiker i Israel som inte kan tänka sig att ge palestinierna ett eget land och egna mänskliga rättigheter. Mest extrem i den riktningen är Israels nuvarande säkerhetsminister Ben-Gvir, som låtit bygga en galgbacke utanför ett fängelse för att synliggöra hur han vill att palestinier ska hängas när de dömts för terrorism. Alla är inte lika inför lagen i Israel och helt klart handlar bosättarpolitiken om att utvidga det landområde som kontrolleras av de israeliska myndigheterna.

Vem vill bo på en remsa?
”Ockupanter” är ett begrepp som kanske tydligare tar palestiniernas sida i konflikten. Genom att acceptera begreppet ”bosättare” tar vi tydligt ställning för det synsätt som legitimerar den pågående stegvisa ockupationen av Västbanken. Det finns två andra ord som stör mig i det här sammanhanget. Just ”Västbanken” och ”Gazaremsan” är begrepp som förminskar värdet av de områden som fram till nyligen beboddes av kanske fem miljoner människor med palestinsk härkomst. Vem vill beskriva sitt hemland som en ”bank” eller som en ”remsa”? Det förminskar de boendes känsla av hemhörighet och ägande av sin mark. Ordens laddning betyder något för båda sidor i en konflikt.

Tankeexperiment
Låt oss för ett ögonblick flytta bosättarrörelsen till Norden. Ett antal norrmän har skaffat sig hus och fritidshus i Sverige, inte minst i Bohuslän. Hur skulle det uppfattas av boende i Bohuslän om norrmännen tog över gårdar och hus med våld? ”Vi hade Bohuslän före 1658, så vi tar bara tillbaka det som var vårt” skulle de kunna hävda. Ingen köpeskilling. Bara ett våldsunderstött formellt och praktiskt övertagande. Hur skulle det tas emot av bohuslänningarna? Skulle vi acceptera de norska ”bosättarna”?

Avdrag = bidrag och tvärtom
I en annan text har jag nämnt hur orden avdrag och bidrag används för att ladda statliga pengar med något positivt respektive negativt. Avdrag är smart, medan bidrag är förkastligt och ska undvikas. Men båda är subventioner, där vi skattebetalare bidrar till att flytta resurser till ”behövande”. ROT och RUT kallas avdrag och anses smart, medan bostadsbidrag är något som många ser ner på och önskar begränsa. Men båda exemplen handlar om att skattekollektivet, vi alla, hjälper till att skipa något slags rättvisa villkor för andra. Vi behöver vara observanta på ordens valörer. Så att motståndare inte blir fiender. Eller att fredssträvan skulle vara naivt. ”Freden måste komma först, min vän. Gör den inte det, kommer inget efter den.” (Tage Danielsson i dikten Råd till ett nyfött barn).