Tag Archives: Arbete

Arbetsmiljöproblem och strukturellt problem

Posted on by
Reply

Det dök upp ett mejl från organisationen OSS. Jag som minns hur Sovjetunionen föll samman och de olika staterna organiserade sig i en samarbetsorganisation trodde naturligtvis att det rörde sig om Oberoende Staters Samvälde (OSS) som av någon anledning ville kommunicera något. Men, nej, så var det inte. Det var heller inget om Open Source Software (OSS) som någon ville berätta. Istället var det Organisationen Sveriges Servicestationer (OSS) som hade ett angeläget budskap.

Slarvfel i texten flera gånger
I sitt eget mejl kallar sig organisationen för ”Organisationen Services Servicestationer” (OSS), vilket förvillar en aning. Kan de inte ens sitt eget namn? Har de ingen som korrekturläser mejl som ska nå ut till olika aktörer? Vet de inte vad kvalitet och brist på kvalitet signalerar? Gick ingen den kursen? Men vid närmare eftertanke är det nog ganska typiskt att den som skickar ut ett mejl till tusentals mottagare inte hinner dubbelkolla innehållet. Stress och tidspress kan lätt bli vardag och i serviceorganisationsbranschen är kostnadsjakten central och löner ska hållas så lågt det bara går. Även på kommunikationsansvarig.

Det är inte rimligt att 85 procent har hotats på jobbet
Budskapet från OSS-organisationen, vad den nu heter, är trots allt intressant och därför plockar jag upp tråden här. Mejlet försöker sätta fingret på ett arbetsmiljöproblem som drabbar personalen på tankställen och servicestationer. Man skriver ”Hela 85 % av de som arbetar inom service har upplevt någon form av hot eller trakasserier i sin arbetsvardag. Varannan medarbetare inom vår bransch har utsatts för aggressivt beteende och var fjärde medarbetare har utsatts för sexuella trakasserier. ” Det är ett utsatt (ensam)arbete att arbeta kvällar och obekväma tider, där det lätt kan uppstå situationer som kan kännas hotfulla eller obekväma. Och det är inte svårt att tänka sig att ensamarbetande tjejer är extra utsatta.

Svåra omständigheter
Kombinationen obekväma arbetstider, låga utbildningskrav och låga löner landar sannolikt i att arbetet lockar yngre personer, som ser jobbet som ett steg in på arbetsmarknaden. Och att man därefter tänker sig söka sig vidare till andra butiksjobb eller liknande. Lönsamhetskraven stoppar sannolikt arbetsgivarna många gånger från att ha dubbel bemanning. Uppepå detta finns nedläggningshotet (se länktips nedan, där siffran är lite oklar). Den som arbetar ensam i denna typ av butiker löper antagligen relativt stor risk att möta oangenäma beteenden, stöldförsök och liknande. I viss mån finns troligen kontanthanteringen kvar som en ytterligare riskfaktor.

Ett par citat från drabbade företag
En av personerna som uttalar sig i mejlet är Martin Stenberg, säkerhetschef på Cirkle K: ”Att skydda och stötta våra medarbetare är vår högsta prioritet, och vi vill vara en del av lösningen. Det är bara möjligt om vi vågar prata om utmaningarna.” Och på OKQ8 säger Cim Nilsson: ”Våra medarbetare är vår absolut största tillgång och att nu gå med i initiativet Kindness Week sänder en tydlig signal om att vi inte accepterar hot och trakasserier i vår bransch.” Man inser naturligtvis problemet och att något måste göras, men letar efter rätt recept. En tanke som skulle kunna testas är att erbjuda medlemskap.

Medlemskap?
Likaväl som man legitimerar sig i butiker som Kjell & Company för att få del av medlemserbjudanden skulle ju tankställen och servicebutiker kunna koppla sin verksamhet till identifikation. Vissa tider släpps bara ”medlemmar” in, dvs personer som legitimerat sig. Det är ingen mänsklig rättighet att bete sig svinaktigt, nedlåtande eller hotfullt mot butikspersonal. Det är heller inte OK att svina ner på toaletter och bete sig allmänt illa. En del av detta skulle troligen försvinna om anonymiteten försvann. Formellt kan ”medlemskapet” innebära att stationen eller kedjan skickar ut erbjudanden per sms eller på annat sätt för att påminna sina medlemmar om att de finns.

Är glesbygden lättast att börja med?
I mejlet finns en allmän text om OSS, där det framgår att de 900 medlemmarna får hjälp av organisationen i förhandlingar med drivmedelsbolagen. Drivmedelsbolagen har naturligtvis muskler och en ekonomisk styrka som en enskild företagare med en servicebutik inte är i närheten av. Styrkeförhållandena är ojämlika. Det är inte svårt att gissa sig till hur små marginaler den enskilde företagaren måste klara sig på. En väg att gå vore att starta i glesbygden, där lönsamheten kanske är extra svår och samhället ändå är tacksamt för att tankstället finns kvar som en bemannad station. Där är tanken på medlemskap troligen enklast att introducera eftersom bygden ser värdet av butiken.

Strukturomvandling
Sedan är det en annan sak att i alla fall jag hoppas att fossila bränslen har fasats ut om 25 år. Men då behöver tankstället erbjuda något annat medan elbilens batterier laddas under 20 – 25 minuter. Varför inte lån av dammsugare för att städa ur bilen? Det behöver ju också göras ibland.

Länktips: Många mackar är hotade, säger OSS (oklart hur många eftersom länken säger 500 och texten påstår 1000): https://oss.se/500-mackar-hotade/

En dokumentär om arbetets mening

Posted on by
1

Dokumentären ”After Work” kom 2023 och sändes nyligen på SVT Kunskapskanalen. Filmen är gjord av Erik Gandini och plockar upp frågan om hur vi ser på arbetet inom olika kulturer och samhällen. Det är en mycket tankeväckande film som bjuder på delvis överraskande uppgifter. Men som också manar oss till ett rejält omtag där vi arbetar fram en vettig strategi för hur vi egentligen ska se på arbetet ur ett hållbart samhällsperspektiv och ur ett allmänmänskligt perspektiv. Det är kanske inte 35-timmars arbetsvecka som anställda ska fokusera på? Det kanske är mycket mer generella frågor som behöver hanteras först. Vilken roll spelar arbetet i våra liv? Är lönearbete det enda som räknas? Hur ska vi se på de fenomen som filmen visar upp?

Vad är lycka, vad är ett gott liv?
Filmen innehåller intervjuer och exempel från flera länder, där man har olika syn på arbetet. I Korea är det vanligt med mycket långa arbetsdagar, ibland långt över 12 timmar. En ung kvinna konstaterar lite sorgset att hennes far hellre ägnade tid åt sitt arbete än åt sin familj. Och att pappans argument var för att kunna ge familjen ett gott liv. Frågan blir lite hängande i luften för mig: vad menar vi med ett gott liv?

Märklig sysselsättningspolitik i Kuwait
Vi får också möta en ung man som arbetar i Kuwait. Han får lön men konstaterar samtidigt att han inte har några arbetsuppgifter. Han och några till får hålla till i ett källarplan i en byggnad, där sådana som han får vistas. De har skrivbord och en stol, men inget att göra. Systemet tycks bygga på att officiellt ha noll arbetslöshet och säkerställa att alla, i alla fall män, har ett sammanhang. Men han saknar arbetsuppgifter. En kvinna som har ansiktet täckt blir också intervjuad, hon har en liknande ”anställning” och har haft en enda kortare arbetsuppgift på tre månaders arbete.

NEET lockar många unga italienare
I avsnittet från Italien får vi höra om NEET. Det är namnet på de personer som inte har anställning, inte utbildar sig, inte går på praktik. (Not Employment, Education or Training). Av unga människor i Italien handlar det om storleksordningen 20 procent eller mer som på det här sättet bara lever livets glada dagar, umgås, festar och tar dagen som den kommer. Samtidigt är det ungefär lika många unga i Italien som arbetar i vad som kan betecknas som slavliknande arbeten, med städning och andra arbetet som inte kräver någon utbildning, men där arbetsvillkoren är på gränsen till slavliknande. Och gissningsvis sysselsätter många med utomeuropeisk härkomst.

Vad är orsak och verkan?
Förklaringen i filmen till fenomenet NEET är att många ärver sitt boende och eftersom det föds drygt 1,2 barn per kvinna i Italien finns det ett konstant sug efter arbetskraft, så NEET-ungdomarna oroar sig inte för framtiden. Att det kunde finnas enstaka rikemansbarn som inte bryr sig om att skaffa sig en egen inkomst kunde man tänka sig, men inte att fenomenet var så utbrett. Statistiskt har jag i andra sammanhang också sett att italienska pojkar och män i genomsnitt bor hos sina föräldrar till de är drygt 35 år. Det kan bero på kostnaden för en bostad, men kan ju också förklara att mat och husrum blir mer eller mindre ”gratis” för en stor grupp unga människor. Föds det så få barn för att det inte finns bostäder, eller hur ser sambanden ut? Vill folk ha det så här?

En miljard har anställning
En annan uppgift som virvlar förbi i programmet är att det är cirka en miljard människor som har en anställning. Jag har hört siffran tidigare, men då i innebörden att det är cirka en miljard som kan ta semester. Man kan ju fundera över hur de andra sex miljarderna ordnar sin försörjning och använder sin tid.

Känner bara 15 procent arbetsglädje?
Ett avsnitt handlar också om hur vi generellt ser på vårt arbete. Det hävdas i programmet att det är cirka 15 procent som är engagerade i sitt arbete, som känner det vi för enkelhetens skull kan kalla arbetsglädje och motivation. Resten känner sig oengagerade och det finns också en betydande grupp som är aktivt oengagerade, som på olika sätt uttrycket sitt missnöje och sin frustration över hur arbetet ser ut, hur lite uppskattning de får och vilka dåliga chefer de har osv. Med en koppling till hur MAGA-rörelsen har vuxit fram i USA kan man lätt tänka sig att kärnan i den gruppen utgörs just av frustrerade människor som ser sig orättvist behandlade.

Robotar och AI tar över
Filmen är lång och en del handlar om den automatisering som vi ser ta allt större plats. Robotar tar över montering, kommer allt oftare in i logistikplanerngen och kommer förmodligen kunna överta en hel del av de arbeten som idag sysselsätter många. Automatiserad transittrafik är inte långt borta, för att nämna ett exempel. Självscanning i kassor är redan vardag. Lite grand blir det som när det manuella arbetet på åkrarna mekaniserades. Vilket ju samtidigt väcker frågor om vad människor ska arbeta med om maskinerna och AI ska ta över rutinarbeten. Det är ju inte enbart en fråga om sysselsättning för meningsfullhet, det handlar ju om ekonomisk försörjning och om skattesystemets relevans. Och de stora aktörerna ser ju ekonomiska vinster, när de slipper anställa personal. Elon Musk och Jeff Bezos vimlar förbi i några klipp. Vem ska tjäna pengar på att arbetet ändrar karaktär?

Fungerar medborgarlön?
En fråga dyker upp lite då och då i filmen: Skulle det fungera med medborgarlön? Dvs kan man få en grundförsörjning av samhället utan krav på motprestation? Och vad skulle du göra då? Om du fick tid att göra vad du vill. Filmen ger inga tydliga svar, men tanken som väcks blir naturlig: Hur använder vi vår tid på jorden och varför? Och varför ser det så olika ut för olika människor?

Jag känner en lust att se filmen en gång till. Den väcker så många frågor.

Länktips: https://webb-tv.nu/after-work-streama-svt-play/

Länktips: En intervju med Erik Gandini

Konjunkturinstitutets rapport 116 ─ några intryck

Posted on by
Reply

Konjunkturinstitutet fick i uppgift av Tidögänget att göra en analys av de samhällsekonomiska effekterna av invandringen de senaste decennierna. Det var säkerligen SD som ville ”bevisa” hur dyrt det har varit för samhället att ta emot icke-svenskar och vad ”vi” skulle vinna på att ”de” skickades ”hem” med en enkel biljett. I juni kom KI:s rapporter. På 66 sidor svårläst och ganska formell svenska försöker KI beskriva konsekvenserna av den relativt generösa syn Sverige haft på arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande de senaste decennierna. Rapporten ger inte mycket för SD att använda i sin vulgärpropaganda. Det är istället nu så, att sedan 2022 bidrar invandringen på ett positivt sätt till Sveriges ekonomi. De SD-sympatisörer som i valet 2026 skulle uppröras övar vad ”invandringen kostar” måste således nu istället tacka invandringen för att svensk ekonomi inte går sämre.

Byråkratspråk och en neutral ton
Den ena rapporten (se länktips nedan) är omständigt skriven och förmodligen är den medvetet skriven på ett sätt som inte gör det enkelt att dra tydliga slutsatser. Det är ingen pamflett för invandrarfientliga broschyrer i SD-väljarnas brevlådor som Konjunkturinstitutet skrivit ihop. Det är en rapport med återkommande brasklappar om hur svårtolkade fakta och siffror är och en rapport fylld med hänvisningar till forskares rapporter från de senaste tio åren. Den som vill plocka russin och vinkla upp egna ”sanningar” ur rapporttexten får anstränga sig och lägga några timmar på att hitta sina guldkorn. Detta oavsett om man vill visa på för- eller nackdelar med invandringen.

Vi får inte glömma att det handlar om människor
Under genomläsningen av texten tänker jag på människorna det handlar om. Leveransbuden som åker ut med pizzor till höginkomsttagarna, städare som städar klart kontoren innan personalen samlas för att ha sitt morgonmöte, bärplockarna som trotsar väder och vind och gör det jobb den inhemska befolkningen tackar nej till, undersköterskor och vårdpersonal som vet att de inte kan ersättas med robotar och som gör en lågt värderad insats på en livsavgörande nivå, och så tänker jag på de byggarbetare som inte kan läsa varningsskyltar och instruktioner och därför riskerar störta till marken när hissen de använder blir till en dödsfälla. Det är människor det handlar om, inte statistik. Människor med drömmar och hopp om ett gott liv för sig och sina nära och kära. Människor som kanske utsatt sig för otroliga risker när de sökt sig hit och som trotsat dåliga odds och ändå klarat sig. Vi får aldrig reducera människorna till statistik, känner jag.

Mjuka värden och arbetsglädje…
Man kan ju också fråga sig om det behövs något ytterligare sätt att fånga upp hur arbetslivet fungerar. Sysselsättningsgraden, lönenivåerna och annan statistik finns ju att tillgå. Men hur känns det? Är det roligt att gå till jobbet? Vill du egentligen göra något annat? Har du en utbildning som du inte får användning för? Vad skulle du vilja göra istället? Det finns en mängd frågor som skulle kunna ställas och som skulle kunna få ett antal olika och intressanta svar. Men ingen har det uppdraget och framför allt inte över tid, för att se tendenser och värdemässiga förskjutningar. Det är en stor risk att massvis med kompetens, energi och arbetsglädje tappas bort därför att vi ser på arbetslivet som en marknad, en marknad som ska vara självreglerande och alltid anpassa sig till efterfrågan och ”givarens” krav.

Arbetet är för viktigt för att styras av marknaden
Det behövs en mänsklig och medmänsklig dimension i arbetslivet. Jag har inget exakt svar på hur detta ska organiseras och av vem, men det känns som att det går mycket förlorat när ”arbetsmarknaden” är organiserad som vilken marknad som helst. Trots att arbetets meningsfullhet rimligen är en av de viktigaste parametrarna för människor att känna sig som hela människor, på rätt plats i rätt sammanhang.

Anm. Det finns även en rapport numrerad 117, se länk nedan, som innehåller mer precisa siffror, diagram och jämförelser framför allt kring det KI kallar nettobidrag. Föga förvånande bidrar arbetskraftsinvandringen positivt till statens intäkter, medan flyktingar ekonomiskt sett utgör en belastning för statens räkenskaper. Eftersom arbetskraftsinvandringen är större än antalet flyktingar ”tjänar” staten på invandringen, när beloppsflödena summeras på det sätt som KI gör. Vad jag kan se har man inte gjort någon uppskattning av vad den svarta ekonomin har för roll för flyktingars försörjning. Att arbetskraft utnyttjas är sannolikt.

Länktips: Konjunkturinstitutets rapport 116 från juni 2025: https://www.konj.se/media/44dkqfy1/specialstudie-116-samhallsekonomiska-effekter-av-migrationen-till-sverige.pdf

KI:s rapport 117: https://www.konj.se/media/kpgnt5iw/specialstudie-117-invandrades-nettobidrag-till-de-offentliga-finanserna-1983-2022.pdf

Ett nytt sätt att se på arbete behövs

Posted on by
Reply

Vi behöver byta synsätt när det gäller lönearbete. Istället för att se det avlönade arbetet ur arbetsgivarens ”köpa-arbetstid-perspektiv” är det dags att börja se på den egna arbetsinsatsen som något positivt. Att det arbete vi utför är bra för oss själva, för verksamheten och för samhället. Det är inte mätbarheter, stämpelur och misstänkliggjorda anställda som ska vara normen. Det är hög tid att se det dagliga arbetet som en resurs.

Vad är egentligen arbete?
De timmar vi väljer att lägga på arbetet ska inte primärt ses som en uppoffring som vi får ersättning för, ersättning som vi så fort som möjligt använder till något annat, till något som vi hellre vill göra. Det är gammaldags att se på lönearbetet som en dragkamp mellan den som kan köpa andra människors tid och de stackars lönearbetarna som måste sälja sin tid till andra. Så länge vi har den synen på vårt arbete växer vi inte.

Vi ska inte sälja 40 timmar av vår tid per vecka
Istället för att fixera oss vid 40 timmars arbetsvecka eller vad som nu kan anses rätt mängd timmar borde utgångspunkten vara att vi ser på arbetstiden på tre sätt samtidigt. Vi bör se varje människa som en resurs för sig själva och sin egen framtid (1), för ett sammanhang (företag) där arbetet gör nytta (2) och överordnat den samhällsnytta (3) som alla människor kan bidra med. Inte minst nu när omvärldshot av olika slag tornar upp sig blir det ju allt mer intressant att identifiera vad var och en kan bidra med för att bygga samhället starkare. Och som en konsekvens av detta också låta den tid som var och en kan göra för det gemensammas bästa också blir pensionsgrundande och avlönat.

Att bygga samhället underifrån
Utgångspunkten bör vara att se varje människa som en resurs. Alla kan bidra med något och det hjälper också var och en att bli bekräftad inför sig själv och inför andra. Att ta vara på intresse, kunskap och färdigheter är att bygga samhället underifrån. I andra hand ska företag, gärna personalägda, ta form och frodas som en konsekvens av att rätt personer hamnar på rätt plats. Och för det tredje ska var och en kunna göra en regelbunden och behövd samhällsnytta. Det kan kallas civilplikt om man vill och finnas i lite olika paketeringar, men att varje månad göra en dag i en samhällsnyttig roll tror jag skulle vara väldigt värdefullt för alla.

Målet kan inte vara fler miljardärer
Målet kan ju inte vara att göra miljardärer till biljonärer eller ens att alla ska bli miljonärer. Det är inte ökade klyftor baserat på undervärdering av olika arbetsinsatser som är ”lösningen” på våra samhällsutmaningar. Det är mer av behovsinriktat och samarbetsbaserat arbete som bygger det hållbara samhället. Om 1900-talet präglades av dragkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare och en tydlig facklig kamp är det nu på 2020-talet hög tid att se vars och ens arbete som den resurs det är och kan vara. Vi bör fokusera på att säkerställa att varje människas potential tas till vara på bästa sätt. Löneslaveriet som modell har gjort sitt. Vi förlorar som samhälle om vi envisas med att fokusera på ägarnas vinstjakt. Var och en bör optimalt äga sin egen tid och se till att den används på bästa sätt för egen utveckling, för verksamhetsutveckling och för att se till att samhället utvecklas i rätt riktning. Det vinner alla på.

Om att tjäna pengar på fel sätt och att räkna i tid

Posted on by
1

Ekonomibyrån i SVT tog upp problemet med skuldsättning i det senaste avsnittet. Människor konsumerar för mer pengar än de egentligen har råd med, tar snabba lån och skjuter sedan på betalningen. I vissa fall går kraven till inkasso och leder till ekonomisk katastrof. Lyxfällan är ett TV-program som försöker rätta till tillvaron för några drabbade. I Ekonomibyrån fick bl.a. Klarnas VD och grundare, liksom Finansinspektionens GD komma till tals. En fråga hängde kvar i luften för mig efter programmet. Får man ta dåliga beslut? Eller var går gränsen för ansvaret för de egna besluten?

Det är inte OK att tjäna pengar på andras olycka
Situationen påminner om drogberoende, återkommande missbruk av alkohol, rökning och annat som människor väljer att ägna sig åt. Är det OK att – ofta unga människor – försätter sig i en situation de inte klarar att ta sig ur? Och är det OK att delar av näringslivet exploaterar vinstmöjligheterna ur det felaktiga beteendet? Är det OK att tjäna pengar på andras olycka? Vi behöver ett näringsliv som inte suboptimerar den egna vinsten.

Virtuella pengar är lättare att spendera
Det har blivit väldigt lätt att låna pengar. Folk luras in i skuldfällor och beroenden t.o.m. på nätterna. En komponent i detta är naturligtvis att pengar idag är virtuella siffror på en display. Extremt långt bort från sparbössor, portmonnäer och sedelbuntar, som i alla fall skulle hanteras fysiskt. Tillgängligheten och denna abstrakta form av betalmedel ökar naturligtvis risken för överkonsumtion. Men det är inte hela bilden.

Översätt kostnad i tid
Ett sätt att tänka skulle vara att varje belopp, åtminstone över säg 1000 kr, skulle behöva beskrivas i ett omräkningstal för hur lång tid köparen behöver arbeta för att tjäna in den peng det gäller. För vi behöver närma oss ekonomin från ett annat håll om vi ska lyckas vända utvecklingen. Vi måste börja översätta pengar till tid. För att återfå känslan av verklighet.

Synliggör arbetet, dvs tiden
Särskilt när vi närmar oss den cirkulära ekonomin måste vi börja tänka i tid. Hur lång tid har någon lagt på att göra i ordning denna produkt? Vilken tid har någon investerat i att se till att jag har tillgång till en viss funktion just när jag behöver den? När vi börjar räkna arbete i tid och inte i pengar uppstår en demokratisering av arbetet. Rengöringen av den hyrda gräsklipparen, lagningen av punkteringen på cykeln, transporten av den inhyrda gästsängen…. hur lång tid tar de? Är värdet rimligt?

Är kostnaden rimlig? Vems tid är det jag köper?
En hel del tjänster är redan prissatta på ett sådant sätt. Tandläkaren tar betalt per timme. Parkeringsplatsen kostar per minut. Scenshowen kostar x kronor för y timmar. När vi mer och mer räknar kostnader i tid blir vi också bättre på att se rimligheter och orimligheter i prissättning. Kan jag själv åstadkomma samma sak på denna tid? Betalar jag för kompetens? Hur ser alternativkostnaden ut om jag själv försöker lösa uppgiften? Vad är det jag betalar för? Är hämtmaten tidsbesparande? Vems tid är det jag köper?

Tid är det enda vi har
Det vore intressant om alla kvitton också redovisade en timkostnad. För att vi skulle träna oss i att räkna om värden i tid. För tid är det enda vi har. Än så länge.

Vad är det som händer med arbetet?

Posted on by
Reply

Arbetsmarknaden byter skepnad framför våra ögon. Verkligheten stämmer inte längre med hur vi brukade uppfatta den. Rationaliseringen av arbetsuppgifter eliminerar behovet av människor i arbete. När arbetsmarknaden inte efterfrågar den arbetslöses kunskaper blir lösningen att erbjuda Starta-eget-bidrag till de personer som har förmåga att testa sina vingar.

Ingen tid, viss tid eller dåtid?
Ungdomsarbetslösheten skapar stora problem i många länder. Att överhuvudtaget ”komma in i systemet” har blivit ett mål. Utan arbetslivserfarenhet får man inget arbete. Projekt- och visstidsanställningar ökar och bemanningsföretagen fyller nya luckor. Medielandskapet förändras snabbt och kastar ut journalister och fotografer i egenföretagandets verklighet. Allt detta sker medan våra politiker talar om sysselsättningsmål som om de gamla strukturerna fortfarande gällde.

Automatisering slår ut jobben
I somras publicerades rapporten ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år- utmaningar för Sverige” av Reforminstitutet, baserad på forskning i USA. Anders Wijkman, författare och ordförande i Romklubben m.m., har i artiklar tagit upp samma fenomen: ”Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014. (Länktips se nedan). Digitaliseringen handlar om både processindustri, banktjänster, rådgivning och hälsovård, där program och robotar reducerar kostnader och ökar precision och driftsförhållanden. Men det stannar ju inte där.

Kunden gör jobbet, och stand-by-arbeten blir vanliga
Arbetsmarknaden byter skepnad. Vi ser hur Nordea gör bättre vinst än vad prognosen förutsagt, och ändå flaggar man för personalminskningar. Banksektorn lägger ut allt mer av arbetet på sina kunder och möter kundernas behov med smarta program. I andra branscher effektiviseras genom att t.ex. butikspersonal ”frivilligt” går hem när kunderna är få. Alternativt att anställda sitter hemma, beredda på ett SMS, som de har någon minut på sig att svara på, för att få jobba extra några timmar.

Arbete och fritid
Många företag förväntar sig att personalen är nåbar näst intill dygnet runt och definitivt på semestern, inte bara på mejl, utan även på telefon. Arbete och fritid flyter ihop. För att effektivt hantera bemanningssituationen sägs personal upp, inom vården och andra branscher och bemanningsföretag hjälper till att lösa de akuta personalbehoven. Läkare kan tjäna stora pengar på att tjänstgöra som stafettläkare och rycka in där det behövs. För andra kategorier löntagare kan situationen bli mer oviss.

Delande
Sharing economy, eller delandeekonomin, utgår från tanken att resurser kan delas av flera, något som ofta innebär en större tidsåtgång. Den som tar ansvar för och delar en gräsklippare med grannarna behöver investera en del av sin tid för att säkerställa att resursen finns i användbart skick för nästa nyttjare. Det gemensamt förvaltade har sina fördelar ur miljösynpunkt, men innebär också att gränsen för vad som är lönearbete förskjuts. Alla som haft sina barn på kooperativa daghem vet vad det gemensamt förvaltade innebär av mer tid.

Appar kan vara bra, men kan också innebära att individers kunskap inte behövs
Sammantaget ser vi hur samhället utvecklas bort från traditionellt lönearbete och mer i riktning mot ett läge, där storföretagens verksamhet och vinster primärt inte längre ger en ökad efterfrågan på arbetskraft. Kurvorna för BNP och för sysselsättning har inte längre något samband. När en person utvecklar en app till en mobiltelefon kan denna enda app reducera behovet av miljontals arbetstimmar om appen löser ett problem som tidigare låste upp arbetstid hos många arbetstagare.

Yrken försvinner och trycket ökar på den som vill ha jobb
Kunskapen hos enskilda arbetstagare blir inte längre efterfrågad. På 1900-talet försvann grafiker och stenografer. I det här århundradet kommer utvecklingen ta ytterligare fart. Sysselsättningsmålen kommer att kräva en stor portion flexibilitet hos arbetstagare, arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

Länktips: Anders Wijkmans artikel http://wijkman.se/articles/

Robotar kommer in i småföretag: http://online.wsj.com/articles/robots-work-their-way-into-small-factories-1410979100

Ordens innebörd får inte tappas bort

Posted on by
2

I begynnelsen var Ordet… Begreppen är centrala för vår kultur, för människans förmåga att beskriva och hantera verkligheten men också framtiden. Det är genom att sätta ord på våra framtidsbilder som vi medskapar verkligheten. Därför är vår användning av orden så avgörande. Precis som det underhållande radioprogrammet ”Spanarna” ska jag här illustrera frågan med tre exempel (inga jämförelser i övrigt).

Själ och ande
Låt mig börja i den ”flummiga” ändan. När vi i Sverige diskuterar människans olika väsensled brukar vi stanna vid begreppen Kropp och Själ. Kroppen är det fysiska, själen är det psykiska, hemvisten för medvetandet, kanske. I alla fall får själen ofta bli ett samlande begrepp för allt det som inte är fysiskt. Det räcker att gå till det engelska språket för att se hur andra, närliggande, språkområden hanterar detta. Man talar där om ”soul” och om ”spirit”. Det spirituella, det andliga, har inget utrymme i den svenska offentliga debatten. Bara inom kyrkans domäner går det att ta del av en diskussion om människans andliga väsensled. I den sekulariserade debatten duckar man för ordet andlighet, det kopplas till new-age-rörelser och till allmän flummighet. Ändå: Människans jag, drömmar, idéer och intuition måste ju höra hemma någonstans utanför det fysiska. Vi har en andlig dimension som sällan kommer till uttryck, förmodligen för att den inte passar in i mainstream-idén som en naturvetenskaplig/teknisk förklaringsmodell för allting i universum.  Det kan tyckas bagatellartat i relation till en hållbar utveckling, men om inte människan förmår beskriva sig själv, hur ska hon då bli hållbar?

Jobb och arbete
Mitt andra exempel handlar om de båda orden ”jobb” och ”arbete”. I den politiska retoriken är det jobb som gäller. Jobb, jobb, jobb. Troligen för att det har en tydligare koppling till arbetstillfälle än ordet arbete. Arbete, som ord betraktat, har inte samma tydliga koppling till arbetsskapande åtgärder. Jag har ett arbete respektive jag har ett jobb – vad är tydligast, vad betyder de två meningarna? Vi ska skapa arbete respektive vi ska skapa jobb ? Det finns en objektivisering i ordet jobb, en trivialisering, en anonymisering som kanske passar in i det politiska debattklimatet. Att ta fram jobb betyder att skapa sysselsättning. Och i det privata – jag har fått jobb respektive jag har fått arbete? Mitt intryck är att jobb är mer tillfälligt och något man ”tar” medan arbete är mer långsiktigt och något man ”har”. Det kanske är bra så. Att orden står för lite olika innebörd. Men låt oss tydliggöra detta så att inte ordens innebörd glider ifrån oss.

Integration och det mångkulturella
Mitt tredje exempel gäller ett svårare område, där ett politiskt parti mer eller mindre uppstått ur det språkliga glapp som uppkommit, när orden inte längre motsvarar rätt innebörd. Jag tänker på orden ”integration” och ”mångkultur”, som sällan analyseras samtidigt. Under lång tid har vi haft en integrationspolitik. Människor med bakgrund i andra kulturer, som bor och lever i Sverige har myndigheterna velat hjälpa till integration, till att bli en integrerad del av det svenska samhället. För att få  jobb (!), kanske till och med arbete, för att få del av utbildning och samhällsfunktioner, för att bidra till det gemensamma via skattesystemet och för att berika samhället med nya kunskaper. Ungefär samtidigt har det mångkulturella samhället hyllats som värdefull del av det svenska samhället. Olika kulturer med olika uttryck, traditioner och värderingar har – med rätta – setts som en tillgång i samhället. Som något som berikar oss som nation och som ökar vår förståelse för omvärlden. Men det är sällan som båda dessa perspektiv diskuteras samtidigt. Var går gränsen mellan en framgångsrik integrationspolitik och en respekt för det mångkulturella samhället? Eftersom vi inte diskuterar dessa begrepp samtidigt blir innebörden av orden otydlig. Vad menar vi? Vad är önskvärt respektive icke önskvärt? Genom att ducka i den diskussionen fortsätter de gamla partierna att skapa utrymme för tolkningar och politik, som inte hör hemma i en demokrati.

Tänk nytt för mer jobb

Posted on by
Reply

Arbete, jobb, sysselsättning, fas3, åtgärder, arbetslinjen, full sysselsättning, arbetslöshet, praktik, friår. Välkända ord för den som följer debatten om en av de viktigaste samhällsfrågorna. Ett meningsfullt arbete är också något som på ett mänskligt plan fyller en viktig funktion. Tillfredsställelsen i att göra något, bidra, känna sig behövd är viktig.

Lön och skatt – allas vinst
De flesta arbeten kompenseras med lön. Någon värdesätter arbetstagarens tid och avlönar hen. Så som systemet är uppbyggt är en del av löneinkomsten förbehållen det allmänna. Vi kallar det inkomstskatt och vid konsumtion heter det moms. Det innebär att varje person som har arbete också bidrar till allas välfärd.

Win win
Och omvänt: betalar man inte skatt bidrar man inte till vår gemensamma resurs. En regering som inte får in skatteintäkter har svårt att finansiera skolor, sjukvård, vägar och andra nödvändigheter. Så både den enskilde och vi alla, samhället, tjänar på att alla är med och bidrar. Därmed borde det vara en tydlig prioritering att få alla att hitta sin väg in i yrkeslivet.

Att sätta press
Verktygen för politikerna är trubbiga. Med sänkta bidragsnivåer har Alliansregeringen försökt skapa tydligare incitament för den enskilde att söka och ta de jobb som finns. Jag vet inte om metoden har lyckats. Det jag läst är att enskilda människor hamnat i kläm mellan välfärdssystemen. Svårt sjuka har tvingats söka arbete osv.

Nya verktyg
När verktygen är trubbiga får man ta fram andra verktyg. Efter sten hittade vi först brons och så småningom järn. Det är hög tid att hitta andra strukturer och andra sätt att organisera arbetslivet. Finare verktyg, nya strukturer, andra sätt att möjliggöra vars och ens livsväg. Coachning är populärt, men om yrkesvalen fortfarande är desamma som för 50 år sedan (industri-offentlig sektor-starta eget: var god välj) hjälper coachningen i liten utsträckning. Vi måste ha andra sätt att lotsa ungdomar och arbetssökande framåt.

Unga möter vuxna
Ett grepp vore att i mycket större utsträckning än vad som sker involvera näringslivet i skolans arbete. Låta elever få möta olika yrkeskategorier, låta dem få lyssna till vuxna med yrkeserfarenhet. Gärna yngre men också äldre. Vad var viktigt för dem? Hur tänkte de? Vad blev annorlunda än de tänkt sig? Mycket för att överbrygga världarna och för att i mötet mellan vuxna och ungdomar skapa förståelse för vikten av en bra start.

En mänsklig rättighet
Ett annat grepp är att se varje flykting och varje invandrare som en resurs. Alla har en historia att berätta. Låt dem göra det. Alla har rätt att bli lyssnade till. Det är en mänsklig rättighet som drunknat i dagens informationssamhälle. Genom att lyssna till varje medmänniska skapar vi en större förståelse och lägger grunden för en möjlig utveckling.

Stöd den sociala ekonomin och kooperativen
Ett tredje grepp kan vara att stimulera framväxten av lokala initiativ, gärna i kooperativ form, där männsikor med en gemensam vision formar sin egen framtid och spelar den roll de själva valt. I den sociala ekonomin frodas många sådana initiativ. Stöd dem och lyft fram dem som förebilder för andra. Det går. Det fungerar. Det är en möjlig väg.

Det är inte myndigheterna som utvecklar samhället
Det finns även utrymme för nya anställningsformer, där gränsen mellan egen företagare och anställd suddas ut. Där det viktiga är arbetets innehåll och formen inte är avgörande. Samhället utvecklas inte av regelverk och myndigheter, det är genom att bryta mönster och skapa nya möjligheter som samhället utvecklas. Det är lätt att fastna i invanda strukturer. Men det nya kräver andra strukturer. Ett sådant initiativ kallas egenanställning.

Jag ska återkomma till detta senare i vår.

Makten, maktlösheten och tiden

Posted on by
Reply

Samhällsvetare, filosofer och politiker har i drygt 100 år förklarat spänningar i samhället med en rad förenklade motsättningar: arbetarklass mot överklass, proletariat mot giriga kapitalister, massan mot eliten. Kanske går skiljelinjen idag någon annanstans. Kanske är det tillgången till ett levande språk som är avgörande. Eller så är det fråga om individens roll i helheten, fast på ett annat sätt?

Att styra eller inte styra
I arbetslivet finns två huvudkategorier. De som själva styr sin tid och de som inte gör det. Att relativt fritt styra hur man använder sin arbetstid har blivit både en statusmarkör och en bekräftelse på hur framgångsrik den enskilde är. Det har med chefsstrukturer att göra. Ju högre upp i en hierarki man befinner sig, desto friare bestämmer man över sin egen tid. Kanske måste det till viss del vara så. Bussföraren kan inte avvika från sin rutt, lärare kan inte ställa in sina lektioner, vissa yrken kräver närvaro på en viss plats en viss tid. Charlie Chaplin beskrev detta träffande i filmen Moderna Tider, där han parodierade det då nyligen införda löpande bandet.

Frihetens baksida
Vissa företag och chefer inser problemet med alltför låsta arbetsuppgifter och uppmuntrar en viss flexibilitet. Butiksanställda får omväxlande packa upp, fylla hyllor och sitta i kassan tex. Men i grunden finns ofriheten där. Butiken skulle inte fungera om alla avvek för att gå på en viktig konferens samma dag. Omvänt kan det vara svårt att ständigt välja uppgifter bland en mängd sysslor som behöver göras. ”Ska jag ringa en person eller ska jag gå igenom budgeten?” ”Räcker det om jag gör denna rutinuppgift imorgon?” Även för den som har maximal frihet uppstår svårigheter, dock av ett annat slag.

Svår omställning
Extremfallet är naturligtvis det militära systemet. Åtminstone när jag gjorde lumpen för flera decennier sedan var det ständigt någon annan som genomgående hade bestämt hur tiden skulle användas. Undantag: se * ) . Även inom idrotten finns exempel på hur individen underordnas planeringen. Det tragiska fallet med Mikael Ljungberg, brottaren, som när karriären var slut inte klarade omställningen från en totalt styrd tillvaro till en helt fri är kanske det tydligaste exemplet.

Grunden till frustration
På ett mänskligt plan tror jag att vi behöver en frihetszon, där vi kan utveckla egna tankar, göra våra egna prioriteringar, välja vad vi lägger vår tid på. Samhället har å andra sidan ett stort behov av ”kuggar” i ett maskineri. Att alla vet vad som ska göras och när. Att hitta en rätt anvvägning i detta är viktigt. Men här ligger också den motsättning jag hävdar är grunden till mycket av den frustration och det utanförskap som många känner idag.

Balansbehov
Makten och de maktlösa – denna motsättning handlar inte bara om beslutande på formell lagstiftande nivå eller på företagsnivå. Den som har makten över sitt eget liv och den som känner sig maktlös och som inte ens får styra en timme av sin arbetstid lever i olika världar. Inte förrän vi hittar en bra balans mellan frihetsbehovet och vår självvalda ansträngning för det gemensammas bästa kommer denna motsättning att försvinna.

Hur detta hänger ihop med andra tendenser i samhället ska jag utveckla i en annan text.

* ) Märkligt nog var vi ett litet gäng som utbildades militärt 1973-1974 som lyckades utforma, planera och genomföra vår egen avslutningsövning på dåvarande P6 i Ystad. Ett undantag som bekräftar regeln.

Reglerna kring arbete måste moderniseras

Posted on by
2

De senaste valrörelserna har till stor del handlat om ”jobben”. Hur partierna med olika slags åtgärder kan stimulera en ökad efterfrågan på arbetskraft alternativt att hjälpa människor att ”starta eget” som det brukar kallas. Men allt tycks utgå från en gammal bild av hur arbetslivet ser ut.

Vägen är krokig
En livslång fast anställning i produktionen blir mer och mer ett undantag. Det finns naturligtvis arbetstagare som stått 30 år vid ”bandet”, som därmed kvalificerat sig till guldklocka och samtidigt har stått för en kontinuitet och en tradition och/eller kvalitetsdimension i arbetslivet. Erfarenhet underskattas lätt. Men för flertalet unga är vägen in i arbete krokig, svår och kantad av motgångar. Går det att tänka annorlunda?

Klassiskt exempel: konstnärer
En yrkeskategori som länge har befunnit sig i ett slags ingenmansland, där regler för a-kassa, skatteregler och sjukskrivningsregler inte hängt ihop, är konstnärerna. Med tillfälliga projektanställningar, fritt skapande, odefinierbara tidsgränser ( vad är skapande tid – vad är ledig tid? ) och i vissa fall ett sammalsurium av anställningar, uppdrag, egen produktion, stipendiefinansiering, projektmedel, momsredovisning och arbetsgivaravgifter hamnar många konstnärer i ett administrativt svart hål. Ännu så länge har konstnärerna varit en så liten grupp att deras fall antingen har kunnat bortses ifrån alternativt har hanterats från fall till fall av någon tjänsteman. Men det som nu håller på att hända är att arbetslivet luckras upp för fler yrkesgrupper.

Illustrationen lärarvikarie
Lärare, framför allt vikarier, men även andra, har alltsedan kommunaliseringen av skolan kunnat hamna i en administrativ fälla. Kommuner med rymliga samveten har visstidsanställt lärare termins- eller årsvis. Formellt och ekonomiskt har lärare därmed varit arbetslösa från ”Den blomstertid” till uppropet i slutet av augusti. Tekniskt sett naturligtvis en besparing för kommunerna. Samhälleligt och mänskligt för både elever och lärare en orimlig lösning. Eller – kanske är det så vi ska se på arbetet framgent? Arbete pågår i perioder och däremellan är man – vadå ?

Kafka
För att få fast anställning i den offentliga eller den privata sektorn måste man ha arbetat. Inte ens Kafka kunde ha kommit på ett mer raffinerat scenario.  Arbetsgivare har lärt sig hur svårt det är att avskeda personal. Alltså testar man provanställning, projektanställning (visstid), vikarielösningar och alla möjliga sätt att hålla dörren öppen för ett enkelt ”Tack och hej, kul att du var här, men nu behöver vi inte dig längre”.

Ring Poolia
Bemanningsföretagen är ett annat illustrativt exempel på hur arbetslivet byter skepnad. Man flyttar ut ansvaret för det arbetsrättsliga ur företaget men behåller kompetensen. Låt vara att det kanske blir dyrare på kort sikt, men dörren hålls öppen för att med kort varsel minska personalkostnaden. För det enskilda företaget möjligen smart, för den enskilde en ökad osäkerhet och en svagare koppling till arbetsmarknaden.

Guldkantade konsultavtal?
Konsulter är de som först får sluta när företagen skär ner. Konsulter skiljer sig från bemanningsföretagen genom att upphandlingen är mer specifik. En viss uppgift ska lösas och ett resultat presteras. Om bemanningsföretagen står för att täcka personalbehovet står konsulterna för ett specifikt kunnande, ett uppdrag som ska utföras. Personalen på konsultbolaget kan ha varierande grad av anställningstrygghet. I vissa fall kan specialistkompetensen vara så viktig att den enskilde tjänar på att sluta sin fasta anställning och börja ”konsulta”. Men flertalet konsulter har en osäker framtid.

Tillfälliga jobb
Säsongsarbete, att ”kapa toppar”, jobba lite då och då som flyttgubbe, bärplockare, hamnsjåare, snöröjare, extra personal på byggen etc är en annan variant. I takt med att mycket i samhället mekaniserats och automatiserats har många av dessa arbeten försvunnit. Fortfarande bärs dock möbler. Fortfarande knackas gatsten och lossas bananer.

A eller F räcker inte
Jag tror att vi måste se på arbetslivet på ett mycket friare sätt. Att vi måste vänja oss vid att sysselsättning ser olika ut. Att det finns mer än A-skattsedel och F-skattsedel att välja på. Det är ett gammalt synsätt att dela in folk i arbetstagare och arbetsgivare / egenföretagare. Människor kan, precis som konstnärerna, ingå i flera olika sammanhang samtidigt. Man kan ha flera olika uppgifter och uppdrag samtidigt. Man kan ha rätt att disponera sin tid på ett annat sätt än enligt a-kassans digitala format. Lön, bidrag, stipendier och andra ersättningar kräver nya modeller för beskattning och redovisning av både tid och pengar.

System för de unga och för många andra
Vi ska naturligtvis bibehålla ett rättvist skattesystem, men det behöver moderniseras efter hur arbetslivet ser ut. Och framför allt utformas på ett sätt som gynnar marginaliserade gruppers väg in i arbetslivet: unga, människor med annan kulturell bakgrund, människor som vill testa en idé, som vill förverkliga något själva eller kooperativt. Systemen måste stödja detta.

Jag ska återkomma om hur det skulle kunna se ut.