ReTuna återbruksgalleria ett lovande exempel

De linjära flödena behöver ersättas av cirkulära eller spiralformade flöden för att passa in i en hållbar framtid. I naturen finns inga sopor. Under 1900-talet har samhällsutvecklingen i de flesta länder gått i en riktning som om vi kan strunta i att vi lever och verkar på en planet, där ingenting försvinner. Ekosystemen tar skada, arter försvinner, föroreningar och klimatförändringar hotar existensen av det vi byggt upp. En dellösning på några av de problem vi orsakat brukar kallas cirkulär ekonomi. Råvaror, material och resurser ska återbrukas istället för att förbrukas. Vi behöver närma oss en värld utan sopor. Hur ska det gå till? Återbruk har testats i lite olika format, i Göteborg har vi Alelyckans kretsloppspark. Det finns många second-hand-butiker, ofta med koppling till ett socialt åtagande. I Eskilstuna har man sedan drygt ett år en galleria, ReTuna, med återbruksprofil.

Fräscha lokaler och produkterReTuna
Det kommunalägda energi- och miljöbolaget byggde om en befintlig lokal och gjorde plats för ett antal företag och verksamheter med återbruk som affärsidé. Man har format en galleria, där godsmottagningen sköts av ReTuna och affärsidkarna får del av inlämnade varor utifrån sin egen affärsplan. Säljer man leksaker är det också leksaker man har första tjing på. Likadant för sportprylar, husgeråd, möbler, hemelektronik osv. Resultatet blir en fräsch galleria med butiker och ett brett utbud med den skillnaden att nästan allt som säljs redan har ägts och använts av någon i ett tidigare skede. Påfallande många produkter ser nästan oanvända ut. Känslan av second-hand tonas ner. Några av affärsidkarna har också mycket riktigt ”up-cycling” som idé, dvs höjer värdet på produkterna genom att byta klädsel på en stol, ta hand om skavanker, bättre på utseendet etc.

Det tycks fungera
Det vill till att affärsidkarna kan hålla sams. Ibland uppstår naturligtvis gränsdragningar, men uppenbarligen inte värre än att de går att lösa. Man har 600-700 besökande kunder per dag och har hittat en modell som tycks fungera. Ekonomin är viktig. Varje butik ska gå runt på egna meriter och dra in de pengar som behövs för att kunna ge affärsinnehavaren lön. När jag var där tycktes flera av affärsidkarna själva vara förvånade över hur bra det fungerade och hur väl konceptet har tagits emot.

Nyttjande istället för ägande
Samtidigt ska vi inte tro att det bara finns en lösning på hur vi kommer ur de linjära systemen (köp-slit-och-släng eller ännu värre köp-släng…). Det kommer att finnas många olika koncept i framtiden, som tar tillvara produkter och deras värde, samtidigt som vissa produkter får ett förhöjt värde. Se bara på antikmarknaden, hur vissa produkter och möbler blir värda mer när de har några år på nacken. Viktigast blir troligen att byta ut ägandet mot nyttjande. Istället för att vi ständigt tror att vi måste äga alla produkter blir det viktigare att ha tillgång till vissa produkter. En stege, en borrmaskin, en stor matberedare, en extrasäng för oväntade gäster…. allt måste inte ägas. Vi kan lösa många av våra tillfälliga behov på ett smartare sätt. En ombyggd last- eller tandemcykel för farmor att åka med på en tur med. Eller en kraftig industridammsugare för storstädningen. En flakmoppe (på el naturligtvis) för att flytta några kartonger någon kilometer. Tillgänglighet och kvalitet på produkter och tjänster blir viktigare än att vi äger och förvarar allting.

Spiralekonomi?
Cirkulär ekonomi borde kanske kallas spiralekonomi, eftersom det cirkulära flödet inte kan upprepas hur många gånger som helst. Vi måste också bygga in utveckling och förbättring i de nya flödena. Upprepning leder inte framåt. Här ligger kanske nästa utmaning. Hur tar vi hand om våra prylar så att de också kan användas i helt nya sammanhang med bättre funktioner i framtiden? Hur ska de designas för att möjliggöra utveckling? Vilken modularitet blir optimal? Vem ska stå för utvecklingskostnaden? Det finns några frågor att borra i.
Tur är väl det. Tänk om all utveckling redan var klar.

Anm. Jag skrev om ReTuna i samband med invigningen för ett drygt år sedan.
här . Allt har man inte uppnått ännu, men mycket av det som kommunicerades vid starten är igång.

Länktips: ReTuna: www.retuna.se

 

2 maj – dubbelmoralens dag

Den 2 maj varje år ska deklarationerna vara inne. Skatt betalar vi för att det finns saker som var och en inte kan finansiera på egen hand. Vi behöver gemensamt säkra resurser för välfärden, för infrastruktur och investeringar, för försvar, polis, forskning, utbildning, sjukvård.. allt detta vet vi. Men den 2 maj är också kulmen på en årlig kampanj, där det gäller att ”vara smart”. Den 2 maj borde kallas dubbelmoralens dag.

Rubrikval
Samtidigt som vi inser att skatten behövs för att ge våra barn en bra skola, våra gamla en bra omsorg och världens fattiga ett bidrag från rika Sverige, pågår fram till den 2 maj en medial kapplöpning i att på bästa sätt hjälpa allmänheten att slippa att betala skatt. ”De 10 smartaste avdragen” eller ”Avdrag du inte får missa”. Det hade lika gärna kunnat stå: ”Så här får dina barn en sämre skola” eller ”Se till att bussen går mer sällan” på löpsedlarna. Men det står det inte.

Panama – en kanal för fuskare 
Skatt är tydligen något som någon annan betalar. Konsekvensen av detta blir rimligen att ingen borde betala något alls. Om nu målet är att minska sin skatt till varje pris. De med många nollor i inkomstkolumnen har råd att ta hjälp för sina avdrag. Bankerna ger både råd och hjälper till att flytta pengar till Panama och andra märkliga ställen, där pengar tydligen kan stoppas undan för att skolan ska kunna bli sämre och för att bussen ska kunna gå mer sällan. De ”vanliga” löntagarna kan inte räkna med bankernas hjälp att kalibrera kontot mot en mottagare i Panama. De får nöja sig med kvällspressens tips och råd.

Smart eller kriminellt?
Men nog är det lite märkligt. De kvällstidningar som ena dagen excellerar i tips hur läsarna kan slippa att betala skatt, kan nästa dag indignerat ägna mycket trycksvärta åt precis samma sak, med den skillnaden att det är de rikas skatteplanering som beskrivs. Det som är bra journalistik och resulterar i artiklar med ett högt läsvärde ena dagen vänds 180 grader andra dagen och blir ett exempel på ett skamligt och klandervärt beteende. Hur ska de ha det? Är det smart eller kriminellt att smita från skatten?

Dubbelmoralens dag
Den 2 maj är verkligen dubbelmoralens dag. Å ena sidan tycks vi febrilt leta efter sätt att kringgå systemet. Skulle å andra sidan någon lyckas i stor skala med att minska sin skatt ska drevet gå och vederbörande hängas ut som moraliskt lågtstående.
”Så här gör du för att slippa betala skatt” och ”Så här lyckades NN smita från skatten” blir två rubriker med identiskt motiv men med helt olika etiska referenser.

Det kan inte samtidigt både vara eftersträvansvärt och klandervärt att undvika skatt. Eller som gamle C H Hermansson sa: Någon dj-a ordning får det väl vara…

 

 

Hur blev Gode män onda?

Vi läser i tidningar och förstår från nyhetssändningar att det finns stora problem med systemet med Gode män. Vid en slumpvis genomförd kontroll hittades 26 försvunna miljoner kronor. Troligen rör det som betydligt mer, som gode män har kommit över genom ett bedrägligt beteende. ( Se länktips nedan). Nästan inga oegentligheter har polisanmälts och bedragarna går fria. Systemet verkar inte fungera. Kommunala överförmyndare tycks inte göra sitt jobb. Och i slutändan är det de hjälpbehövande som drabbas. Hur blev de gode männen onda?

Korruption?
Länsstyrelsen som granskat de slumpvisa fallen konstaterar att det föreligger kompetensbrist. De förtroendevalda överförmyndarna tycks inte ha kunskap om vad de ska granska och hur. Men det skulle också kunna förhålla sig på ett annat sätt. Gode män kan förmå överförmyndare att blunda för oegentligheter mot en del av ”bytet”. Det brukar kallas korruption och brukar vi hävda att vi inte har i Sverige. Men dessa energiska journalister som gräver djupt i tusentals Youtube-klipp för att hitta bra citat att fälla ministrar med, skulle ju faktiskt kunna följa upp detta. Hur är det med relationen mellan överförmyndare och gode män? Är de kompisar? Förstår överförmyndaren mycket väl vad som pågår? Är detta en betydligt större skandal än det verkar? Vad säger Bo Rothstein, som forskar i ämnet?

Tilltron naggas ordentligt i kanten
Troligen gör de allra flesta gode män en bra och samhällsnyttig insats. Det är i alla fall vad man önskar. Gode män behövs för att hantera vardagslivet för sjuka, äldre, nyanlända barn, omyndigförklarade osv. Men den bristande kontrollen kan naturligtvis, kopplad till en blygsam ersättning för arbetstiden, göra att enstaka gode män faller för frestelsen att belöna sig själv med lite extra pengar. Kan de superrika flytta sina oskattade förmögenheter till Panama med bankernas goda minne, blir det kanske lockande för den enskilde gode mannen att passa på och sko sig med några tusenlappar. Hela skattesystemet och tilltron till de gemensamma utgifterna och de samhällsnyttiga funktionerna bygger på grundtanken att alla bidrar efter förmåga och erhåller stöd efter behov. Låt oss hoppas att ”Gode män-skandalen” inte ytterligare minskar tilltron till samhällsbygget. I slutändan är det vars och ens etik och moral som blir avgörande.

Detta är text nummer 500
Sedan jag började blogga regelbundet för cirka 4 år sedan har jag nu skrivit 500 bloggposter. En erfarenhet av detta är att övning ger färdighet. Jag har nytta i andra sammanhang av att författa korta och tydliga texter. Och skrivandet tvingar mig att precisera och formulera iakttagelser och synpunkter, som jag själv kan ha nytta av och som i bästa fall kan inspirera andra i arbetet. Nästa mål blir 1000 texter.

Länktips: Inslag i Sveriges Radio: http://t.sr.se/26t8SjN

Dags att stärka civilsamhället!

”Palett för ett stärkt civilsamhälle” är rubriken på en ny statlig utredning, skriven av Dan Ericsson, som på regeringens uppdrag utrett hur civilsamhällets resurser bättre kan tas tillvara av kommunerna. Det har blivit en skrift på 542 sidor (pdf-länk nedan) som känns relativt lättläst och som försöker kombinera utredningens huvudsyfte med en vällovlig ambition att på ett tydligt sätt beskriva vad civilsamhället egentligen är och kan göra.

Stor skillnad
Civilsamhället utgörs av en brokig skara verksamheter, som har det gemensamt att de drivs av andra motiv än de rent ekonomiska eller de lagstadgade. Det finns 200.000 grupper, föreningar och organisationer i Sverige, många kopplade till idrottsrörelsen, till ideella syften, folkrörelser och lokala initiativ. Utredningen lyckas ganska väl att beskriva alla de olika organisationsformer som finns och ger också exempel på hur myndigheterna kan bli bättre på att ta hänsyn till civilsamhällets särart, förmåga och specifika roll i helheten. Det uppstår lätt gränsdragningsfrågor när en verksamhet är av frivillig art. Ska en korvförsäljare vid en fotbollsmatch omfattas av livsmedelslagstiftningen, för att ta ett exempel?

Ta vara på kraften och berätta vad som gjorts
Paletten av förslag spänner över många områden:  stöd, upphandling, subventioner, partnerskap, överenskommelser, avtal, lokalbehov, förankringsfrågor, demokrati, utbildningsbehov m.m. En av förtjänsterna med utredningen är att den föreslår att staten årligen ska rapportera hur samverkan med civilsamhället bedrivits. När våra myndigheter måste berätta vad de gjort och hur, måste de ju faktiskt ha något att berätta. De kan inte längre ”huka sig i bänkarna” eller bortse ifrån vad 200.000 grupper bidrar med och hur staten samverkar med dessa.

Lärande viktigt
Ett par detaljer jag med nöje framhåller ur den digra utredningen är genomgången av organisationsformer och förslaget att inrätta en kontinuerlig utbildning för kommuner kring vad civilsamhället är och kan tillföra i den lokala utvecklingen. Just att frivilligsektorn ser så olika ut och har så många olika syften, gör det svårt för våra snävt organiserade myndigheter att hitta rätt när det gäller samverkansformer, upphandling och regelverk. Ska kommunen upplåta mark till föreningen mot att det lokala näringslivet köper in sand och föreningen sköter badplatsen? Det finns många detaljfrågor ute i verkligheten som kan behöva hitta bra och rättvisa former av samverkan.

Det finns mycket mer
Ur ett hållbarhets- och utvecklingsperspektiv hade jag naturligtvis hoppats att utredningen mer hade betonat civilsamhällets roll av förnyande och samlande kraft. Det finns en stark koppling till social ekonomi, kollaborativ ekonomi och till lokal ekonomi som kan ta sin utgångspunkt i ett vitalt civilsamhälle. Det hade varit bra om utredningen hade tagit tillvara möjligheten att peka framåt på dessa möjligheter.

Länktips: SOU 2016:13 som pdf: http://bit.ly/1RU4yUp

Guldägg, visioner och ISO55000

”Ni sitter på ett guldägg, men tycks inte inse det”, slapp det ur mig när jag i veckan besökte Underhåll på Svenska Mässan den första mässdagen. Just när jag var där var mässhallarna ganska glest besökta, strax efter lunch dag ett. Smörjoljor, verktyg, maskinleverantörer, kända varumärken och olika branschorganisationer – mycket var som man kunde tänka sig på en fackmässa för underhållsbranschen. IT-stöd, smart logistik och effektiva tekniska förbättringar tycktes samla ”the usual suspects” att bekräfta det man till stor del troligen redan visste. Men åter till guldägget.

Optimal livslängd
En viktig dellösning för att åstadkomma en cirkulär och hållbar ekonomi är att vi förlänger livslängden på produkter, system och ingående komponenter. Resursslöseriet som dagens linjära ekonomi är uppbyggd kring, är inte hållbart. Vi måste generellt sett bli bättre på att använda och att återanvända framtagna produkter för att minska både råvaruuttag och energianvändning samt till att undvika korta användningstider. Bättre produkter håller längre och kan också motivera ett högre pris, särskilt om priset på en vara inkluderar en funktionsgaranti. Att underhålla redan installerade och framtagna produkter och maskiner blir därför en nyckelfunktion för att säkerställa optimal livslängd på allt som producerats. Istället för pris per inköp borde konkurrensen stå mellan vilka system som klarar prestandakraven under längst tid. Inte minst nu när uppgraderingar ofta handlar om mjukvara borde detta vara än mer fördelaktigt.

Innovation och nytänkande
Två andra saker väckte mitt intresse på mässan. Teknikföretagen presenterade ”Produktion2030”, (se länk nedan), där man i beskrivningen av projektet visar att insikten finns om vad som krävs för att klara utvecklingen/omställningen av svensk industri. Jag ska inte upprepa det som ni lika gärna kan läsa på webben, men det gav en känsla av inriktning, som tillsammans med andra viljeyttringar den senaste tiden – exempelvis regeringens nyindustrialiseringsstrategi (länk se nedan)  – visar att tongivande aktörer har vaknat. Det är inte längre enbart business as usual som gäller.

ISO 55000 kan förändra företagandet
Det jag dessutom vill sätta fingret på är den nya ISO-standard som nu tagits fram och som fått nummer ISO 55000. Det är en standard som, om den får ett brett genomslag, kan komma att förändra företagandet från insidan. Plötsligt kan företagsledningen integrera kvalitet (9000), miljö (14000) och CSR (26000) samt de traditionella ekonomiska uppföljningarna. Plötsligt finns ett helhetsgrepp kring långsiktigt och hållbart företagande. Jag tror inte författarna bakom ISO 55000-seien inser vilken hävstång de erbjuder för proaktiva och framsynta företagsledare. ISO 55000 handlar inte om underhåll utan om ”Management of assets” dvs hur man förvaltar och utvecklar företagets tillgångar. Plötsligt dyker ett verktyg upp, som i grunden kan förändra hur företagen skapar en bild av sina interna processer. Inte i relation till yttre krav (kvalitet eller miljö) utan till den egna verksamheten.

Transparens
Vad vill vi och hur säkrar vi upp att det är det vi åstadkommer? Lägg därtill kravet på extern revision så förstår alla att ISO 55000 även öppnar upp för det transparenta företagandet, som enligt min mening är det mest intressanta i en samarbetsekonomi.

Länktips: http://www.produktion2030.se/
Nyindustrialiseringsstrategin: här

Vår egen jordbävning

Orientering i stort. Jag minns att det var den första punkten på dagordningen för de stabsgenomgångar mycket av min värnpliktiga utbildning handlade om på 70-talet. Hur ser läget ut i stort? För att veta vilka åtgärder som behöver diskuteras och beslutas måste man förstå det större skeendet. Några iakttagelser.

Vad händer i Norden?
På nordisk nivå har vi en ny politisk situation. I Norge och i Finland sitter varianter av missnöjespartier i respektive regering. I Danmark har Dansk Folkeparti tydligt och länge påverkat agendan för det politiskt centrala. På Island har det nybildade Piratpartiet drygt 40% av sympatierna. Politiska vindar och opinioner i det genomdemokratiska och förutsägbara Norden blåser upp och tar plats på ett sätt som både förvånar och oroar.

Ledarskap mot bättre vetande
I Ungern och i Polen rubbas de centrala demokratiska spelreglerna av nya politiska makthavare. Misstron mot EU tar sig olika uttryck. I Storbritannien ska man rösta om saken. I Frankrike har ett främlingsfientligt parti möjlighet att nå presidentposten. I USA leder en vulgär ickepolitiker nomineringsracet att bli republikanernas kandidat till presidentposten och kommer eventuellt att utmanas på den demokratiska sidan av en – ur amerikanskt perspektiv – osannolik demokratisk socialist. Likgiltigheten och uppgivenheten riskerar att bli en avgörande faktor om ingen av kandidaterna upplevs som rimlig. Demokratin monterar ner sig själv.

Stora problem och bekymmer
I Nordkorea demonstrerar ledarskapet sin militära kapacitet medan den s.k. arabiska våren i Mellanöstern lett till anarki( Libyen), icke-demokrati (Egypten) och inbördeskrig (Syrien) med Tunisien som ett litet hoppfullt undantag. Kinas ekonomiska framgång har skett till priset av omfattande miljöförstöring, social hänsynslöshet och kopplat till ett inbyggt globalt pyramidspel, där ekonomin bygger på att energi och råvaror oavbrutet kan tillföras i en ständigt ökande takt för att mätta en linjärt ständigt tilltagande efterfrågan. I Sydamerika hotar ett Zika-virus att bli nästa katastrof och stoppar eventuellt firandet av Rio-olympiaden. Och samtidigt smälter isarna runt våra poler och påminner oss om klimatförändringarna. I Stockholm ska 120 lastbilar fylla Slottsbacken med snö för att en skidtävling ska kunna äga rum. Idag ska det vara nollgradigt i Kiruna. Hur går det då för ishotellet?

Tipping point
Världen är sig inte lik och bakom nästan all händelseutveckling finns orsakssamband som kan kopplas till mänskligt beteende. Nog är det märkligt att vi lyckats placera en man på månen, kopplat upp oss i realtid över hela jordklotet och nått en oöverträffad kunskapsmängd om hur allting fungerar och samtidigt inte tycks kunna undvika att i full fart närma oss en civilisationens ”tipping point”. Händelseutvecklingen verkar peka i riktningen att det idag ojämlika jämviktsläget rubbas på flera plan, kanske framför allt ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi tycks skapa vår egen jordbävning.

Klimat, krig och ansvar

Nu varnar forskarna för en allt snabbare ökning av havstemperaturen till följd av den globala uppvärmningen. Man har kunnat beräkna den energimängd som ackumulerades i haven under perioden 1865 till 1997,  en värmemängd motsvarande 150 zettajoule. Samma värmemängd togs därefter upp av haven under de senaste 18 åren. Havens temperaturökning skenar med andra ord. Har detta någon betydelse?

Golfströmmen
Flera av vår tids stora havsströmmar, inte minst Golfströmmen, fungerar tack vare olika salthalt och olika temperatur på de samverkande nordliga och sydliga strömmarna. När dessa parametrar ändras finns en stor risk att systemet bromsar in eller förändras på annat sätt. Kanske blir Skandinavien därmed obeboeligt i takt med att planeten värms upp. Förutsättningarna för växt- och djurliv förändras, liksom för odling och annan mänsklig verksamhet.

Hur ska vi minska oljeberoendet?
Det finns de som fortfarande hävdar att global uppvärmning orsakad av människan är ett påhitt, och om den skulle vara påvisbar så är den ”naturlig”. Starka ekonomiska intressen finns bakom en fortsatt användning av fossila bränslen. En stor del av 1900-talets välståndsökning hänger samman med tillgången på energirika och billiga bränslen. Frågan är hur oljeberoendet ska reduceras på det minst skadliga sättet.

Back-casting
Om vi utgår från en målbild och därefter funderar över hur vi tog oss dit, enligt back-casting-modellen, blir det en intressant tanke hur ett modernt och välmående Saudiarabien kan se ut. Man är sedan länge världens största oljeproducent. Tusentals gästarbetare gör de enkla jobben åt förmögna saudier. Strikta religiösa lagar styr i vardagen. Hur ser ett modernt Saudi ut, där oljan är historia? Finns det något att hoppas på?

Hur ser framtiden ut för saudierna?
Det bor cirka 30 miljoner människor i Saudiarabien, varav en fjärdedel är gästarbetare, som ofta lever under slavliknande förhållanden. Hur ska ett konservativt och slutet land som Saudiarabien förändras till ett välmående land även utan olja? Finns det ett intresse hos de styrande att förändra? I vilken riktning och hur ser i så fall målbilden ut?

En kemisk fabrik med billig arbetskraft?
En väg skulle kunna vara att gå från råvaruproducent till förädling av olja till olika kemiska artiklar, plaster, mekaniska detaljer etc. Kanske ser de växande ekonomierna i Indien och Kina det framtida Saudiarabien som en möjlig industripartner, där råvaran är ”gratis” och där plats onekligen finns för upprättandet av stora fabriker. Arbetskraften är ju redan till stor del gästarbetare från Asien, så en möjlig framtida utveckling är ju ett slags förmynderi för billig arbetskraft, där råvaran finns och där arbetsmiljöfrågor aldrig kommer upp på agendan. Det som kan bromsa en sådan utveckling är troligen tillgången på vatten och tillräckligt stora plantager för odling. Även billig arbetskraft måste ha mat. Klimatförändringarna drabbar även detta land.

Övriga aktörer i regionen
I närtid kommer troligen fyra viktiga aktörer att dominera utvecklingen i Mellanöstern. I egenskap av pengar, inflytande, vapen och olja: Iran, Saudiarabien, det s.k. IS och självfallet Israel, som formellt har fred med Egypten och Jordanien, men som i övrigt inte kan vara säkert på någonting. Även Turkiet håller på att dras in i konflikterna i takt med Syriens sönderfall. Den arabiska vår som vi i väst ett tag trodde var möjlig, har i praktiken blivit en mardröm med miljontals flyktingar och med en ny terrorbaserad organisation på plats i form av IS, med en avskyvärd agenda.

Svårt att se lösningen, kanske är det bara början?
Det är svårt att se någon framkomlig väg för att forma, öppna, välmående, demokratiska samhällen i denna region. Vad ska ske för att dessa knutar ska kunna lösas upp? Här i väst ser vi de indirekta effekterna av regionens problem. Hit kommer de företagsamma, de som kan fly. Just nu flyr de från krigets fasor. Om något decennium kanske de flyr därför att klimatet har gjort livet omöjligt. Vilket ansvar har vi i Sverige för våra medmänniskor? Har medmänskligheten en gräns?

 

Mätbarheten sätter krokben för helhetssyn

Vi talar ofta om stuprör eller silos. Om hur forskning, ansvar eller verksamheter specialiserar och profilerar sig på ett smalt område, men också hur helhetssyn och det större perspektivet ofta går förlorat. Var och en har sin budget, sin uppgift, sitt mål. I söndagens GP skrev en anhörig till en vårdtagare om hur sjukvården fastnat i just detta specialiserings- och avgränsningsfenomen. I stället för att vårda en människa och ta ansvar för helheten upplevde skribenten att sjukhuset ansträngde sig att bevaka ansvarsgränser. Istället för att måna om överföring av relevanta iakttagelser till nästa behandlande läkare sattes osynliga gränser upp, där det var viktigare att slippa ta ansvar än att måna om patienten. Hur har det blivit så här?

Svarte-Petter och avhumanisering
Artikeln har rubriken ”Patienten reduceras till ett vårdobjekt på sjukhusen” och är skriven av tidigare generaldirektör Hans-Inge Persson. Hans exempel relaterar till hur hans fru blev bemött av ett universitetssjukhus. Kritiken landar i slutsatsen att ett dåligt ledarskap präglar sjukhuset och att patientperspektivet, humanismen, uppenbarligen avsiktligt lämnas därhän. ”Vid inskrivning till annan klinik förefaller överlämnandeprocessen minimal. Ansvariga spelar svarte-petter med patienterna, för att undvika att ta eget ansvar i svåra situationer.” skriver Persson. Och ”de medicinska framsteg vi nått under de senaste hundra åren med fantastiska nydaningar när det gäller att diagnosticera, lindra och bota, har skett till priset av en specialisering, fragmentisering och därmed avhumanisering.”

Budgetuppföljningen viktigast?
En tänkbar förklaring till att Persson upplever sjukhusvården på detta sätt är att styrningen av verksamheten prioriterar budgetarbetet. Kostnadsjakt och effektivisering står högt på agendan. Pengar, tid och resurser kan mätas och följas upp. Hur en patient mår eller upplever vården och vilken kvalitet det finns i bemötandet läkare/patient är svårare att mäta och ger heller inget entydigt utslag i budgetarbetet. En nöjd patient syns inte i resultatet.

Vad är viktigast?
När människan inte längre är viktig har systemet misslyckats. Samhällets resurser finns för dess människor, inte för att strukturerna ska bekräftas. Det måste i alla verksamheter där människor är involverade finnas en överordnad förståelse för vad som är prioriterat. När samhället väljer att prioritera sina egna strukturer, tillförlitlighet i prognoser, budgetdisciplin eller vad man nu vill kalla det, sänder man fel signaler ut i organisationerna.

Ett annat exempel
Äldreomsorgen och hemtjänsten är ett annat sådant exempel, där effektivitet står i direkt motsättning till kvalitet för vårdtagaren. Kan ett besök av hemtjänsten reduceras mer? Går det att bädda en säng en minut snabbare? Kan pratstunden och frågan ”hur mår du?” elimineras så att personalen hinner ett besök till per dag? Kan en Skype-uppkoppling ersätta hembesöket? Räcker det att äta varm mat en gång per dag?

Eller skolan
Det har funnits ett lagkrav på kommuner att det ska finnas ett skolbibliotek. Att det behövs en bibliotekarie för att sköta biblioteket var något som lagstiftaren missade. Budgetstyrningen innebar naturligtvis att flera tjänster minskade eller försvann. Det finns bibliotek, men ingen som såg till att böckerna kunde bli en viktig kunskapsresurs för eleverna. Läsupplevelsen, som kan göra stort intryck på en elev i rätt sammanhang, riskerar att inte inträffa. Något viktigt i mognadsprocessen kanske aldrig äger rum.

Förenklingens baksida
Stuprören har inte enbart med budgetstyrningen att göra. Men det är en faktor i sammanhanget, som bidrar till att utvecklingen suboptimeras. En annan faktor är vår tids ständiga behov av att sortera och sätta etiketter på allt och alla. Varje sådan etikett lägger grunden för en förenkling och en rationalisering som kan verka tilltalande i det korta perspektivet, men som på sikt är förödande.

Länktips: GP-artikel här

Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Dags att sätta in det som sker i ett större sammanhang

EU formades som ett fredsprojekt. ”Aldrig mer” skulle krig föras mellan de europeiska länderna. Tre gånger under lika många generationer hade franska och tyska trupper stridit mot varandra. Några år efter freden 1945 tog kol- och stålunionen form. EG bildades och ur den skapades EU. Handel och ömsesidighet i beroendet skulle omöjliggöra ett nytt krig. Dessutom skulle medlemsländerna vinna på en större gemensam marknad.

Skulle allt lösa sig av sig självt?
Fri rörlighet för varor, tjänster och medborgare skulle bli en grundläggande tanke. EU 15 blev EU 28, inte minst Sverige agerade för att utvidga EU österut. Ett försvagat Ryssland efter 1991 skulle inte ha något emot att länder i Baltikum eller i Östeuropa upptogs i EU-gemenskapen. Väst passade på att snabbt släppa in länder som Bulgarien och Rumänien, trots att ekonomierna i dessa länder var långt mindre utvecklade än snittet i EU. Det fanns antagligen en förhoppning att de nya medlemsländerna skulle dras med av de starka ekonomierna i EU, främst Tyskland.

Social turism
Det talades om ”social turism” i samband med utvidgningen av EU. Att välfärdssystemen i de rikare länderna skulle locka hit arbetssökande från de forna Warszawapakts-länderna. Det dröjde ett tag, men så småningom förstod de allra fattigaste och allra mest marginaliserade människorna att det gick att tjäna mer på att tigga i t.ex. Sverige än att försöka försörja sig i hemländerna. Den sociala turismen handlade inte om ”vanligt folk” i ”vanliga omständigheter”. Det blev de allra fattigaste, de som inte såg någon framtid i det egna landet som prövade lyckan och valde att vädja till de rika ländernas goda vilja på individnivå som reste hit.

Lösning på en annan nivå
Stadsbilden förändrades. Idag syns tiggare sittande utanför matvarubutiker snarare som regel än undantag. Plötsligt tvingas vi alla se och inse hur människor har det i andra länder. Plötsligt tvingas vi förstå hur bra vi har det. Samtidigt som vi också inser att vi inte kan lösa problemet mer än mycket kortsiktigt och för enstaka personer. Vi kan inte hjälpa alla. Det som behövs är helt andra mekanismer, som vänder utvecklingen på global nivå.

Sortering
Medborgare från andra EU-länder som sitter utanför matbutiken är en konkret påminnelse om hur misslyckad den samhällsutveckling är, som i decennier varit dominerande i vår del av världen. Dessa människor ser inget alternativ, eller snarare framstår tiggeriet som det minst dåliga alternativet. Vårt system sorterar bort människor som skulle kunna ha en uppgift i helheten. Istället för att var och en kan göra nytta för det gemensammas bästa hamnar några i utanförskap. Ett slöseri med mänskliga resurser.

”Någon-samhället”
Andra söker sig hit i desperation, flyr över havet i små gummibåtar, riskerar livet för en chans till ett bättre liv. På senare år många från krigsdrabbade länder, många med god utbildning och med entreprenöriell anda. De söker skydd och en möjlighet att leva ett drägligt liv. De har hört att Sverige är ett bra land som inte varit i krig på 200 år. Det homogena Sverige med en konsensusidé som gemensam nämnare har haft svårt att hitta ett bra sätt att ta hand om människor från andra kulturer. Vi litar på våra myndigheter, som ska hantera samhällsfrågor åt oss. Samhället är starkt och vi utgår från att ”någon” löser de problem som uppstår.

Nu syns klyftorna
När samhället inte klarar att hantera de problem som uppstår blir vi förvirrade. Några inser att de måste ta på sig en frivillig-roll. Andra passiviseras eller ställer sig helt avvisande till både problem och lösning. Vi är inte vana vid att samhället fallerar. Självbilden måste revideras. Osäkerheten sprider sig och underliggande spänningar i samhället blottläggs. Besvikelser och frustration på helt andra områden kopplas irrationellt nog till dagaktuella händelser. Personliga tillkortakommanden skylls på ”makten” eller ”eliten”. Klyftorna i det svenska samhället synliggörs.

Nog är det märkligt
Allra märkligast är att de traditionella politiska partierna inte förmår tolka det som sker och att de inte klarar att formulera en tydlig bild av problem och lösning som sätter in händelseutvecklingen i ett större sammanhang.