Media och en miljon fåglar

Aktuellts nyhetssändning 12 december innehöll som vanligt en ”Utblick”, ett reportage om eller från omvärlden. Denna gång om den storartade insats ett stort antal privata fågelskådare gör i Storbritannien. Det anses att just britterna är bäst i klassen när det handlar om att samla vetenskapliga data med hjälp av allmänheten. Man har t.o.m. ett begrepp för detta – citizen science.

En miljon fåglar försvinner per år
Ansvariga för datainsamlingen är British Trust of Ornitology, BTO, som har 40.000 aktiva frivillig-ornitologer som rapporterar uppgifter om fågelarter och lokaler. Totalt har man samlat 130 miljoner observationer och nu syns trenden tydligt: för varje år minskar antalet fåglar i Storbritannien med cirka en miljon. En femtedel av alla fåglar har försvunnit sedan 60-talet.

Sambandet
En talesperson för BTO kommenterar minskningen med allmänhetens krav på billiga livsmedel. Han ser sambandet mellan hur den ökade användningen av bekämpningsmedel i syfte att öka volymen på skördarna och konsekvenserna för bl.a. de fåglar som livnär sig på det som växer i odlingslandskapet.

Nyhetsvärdering
I Aktuellt-redaktionens uppföljande intervju med BTO uppehåller man sig vid ”citizen science” och det värdefulla arbete som de frivilliga utför. Och det kan man göra, naturligtvis. Men kopplingen mellan lågprisjordbrukets konsekvenser för flora och fauna och konsumenternas ensidiga krav på ”billig” mat tas inte alls upp. Genom att göra så, duckar redaktionen för de svåra frågorna (vilket slags jordbruk är rimligt?) och uppehåller sig vid underhållningsdelen av inslaget, dvs det frivilligarbete som fått en rubrik som går att vrida och vända på, citizen science.

Neil Postman
Jag drar mig till minnes boken ”Underhållning till döds” av Niel Postman, som jag läste för 20-25 år sedan. Postman synliggör det sluttande plan som TV-mediet befinner sig i sedan länge, och belägger tesen att nyhetsrapportering med tiden kommer att handla om underhållningsvärde. Tyvärr  tycks Postman ha fått rätt. Mediets form och inte minst reklam-TV:s beroende av nöjda tittare styr innehållet. Aktuellt-exemplet från igår är  subtilt, men bekräftar bilden. Istället för att problematisera kring vår konsumtion, vår livsstil och konsekvenserna för vår livsmiljö, uppehåller man sig vid ett nytt begrepp som är en väsentligen mindre avgörande fråga för planetens och vårt eget välbefinnande.

Vad minns vi?
Slutsatsen av inslaget igår blir att bilden av frivilliginsatser stärks. Privata insatser i vetenskapens tjänst är viktiga och avgörande för viss forskning. Man kan som tittare möjligen ha lärt sig att ”citizen science” respekteras av forskarvärlden. Man kan möjligen ha fått sin bild av engelsmän förtydligad eller förändrad. Men hur många minns efter Aktuellts reportage att de dramatiskt minskade fågelbestånden hänger ihop med det lågprisjordbruk vi som konsumenter efterfrågar men blundar för konsekvenserna av?

Om reportaget handlat om Zlatan
Media har ett stort ansvar. Hade reportaget igår varit en fotbollsmatch med Zlatan hade många tittare hört av sig om det viktigaste (Zlatans prestation) inte hamnat i fokus utan om fotbollsreportaget istället handlat om vilken tifu hemmalaget visade upp.
Det är på den nivån vi måste se misslyckandet igår.

Se inslaget 33 min in i programmet: här.

(Med en särskild hälsning till en vän i Oxie)

Vem granskar media?

Olof Palme sköts på öppen gata för mer än 25 år sedan. Ett dåd som skakade Sverige och förändrade vår bild av det svenska samhället. När nu sekretessen hävts och många av de som då var aktiva är borta dyker filmer och böcker upp som på olika sätt ger ett perspektiv på händelseutvecklingen. Journalisten Ann-Marie Åsheden har gett ut en bok som heter ”Förbannelsen. Hans Holmérs öde” (Norstedts) och som återger hennes samtal med Hans Holmér åren direkt efter mordet på statsministern. Häromdagen presenterade hon sin bok och lät oss i publiken lyssna till originalinspelningar från Holmér-samtalen.

Medias roll
Tidspress, konkurrens om mediautrymmet, produktivitetskrav och bristande research kan vara några skäl till varför nyhetsrapporteringen ganska ofta landar i förenklingar och budskap utan djup. När man tar del av Ann-Marie Åshedens material framträder en oönskad bild av media, särskilt kvällspressen. Vinklad rapportering, generaliserande påståenden, stegvis frammanad värdeladdad bild av inblandade personer… det är som om delar av media vill spela en egen roll i det drama de ursprungligen satts att beskriva.

Alla frågetecken runt Holmér
Hans Holmér såg det som sin uppgift att lösa Palmemordet. Hans engagemang i frågan går inte att ta miste på. Samtidigt tycks han ha haft en övertro på sin egen förmåga. Det Ann-Marie Åsheden beskriver är en länspolismästare som i sin iver att göra rätt ganska snabbt hamnar fel. Inkompetens? Underskattning av fallets svårigheter? Överskattning av sin egen förmåga? Oförmåga att på rätt sätt samarbeta med åklagarmyndigheten? (En åklagarmyndighet som – av oklart skäl – valde att vara väldigt passiva under det första halvåret efter mordet.) Brister i personkemin mellan chefer? Bristande omdöme? Svårighet att balansera fakta, spaningsuppslag och vad som skulle rapporteras till media? – En mängd frågor väcks kring Holmér och hans insats. Till slut fick han som bekant lämna utredningen utan att ha nått framgång.

Förtroendet för rättsväsendet
Det Ann-Marie Åsheden tydligt belägger är att ett antal omständigheter och tydliga skillnader i tolkning av hur arbetet skulle bedrivas hade stor betydelse för händelseförloppet. Holmér och åklagarna kom inte överens. Lika tydligt visar hon att delar av kvällspressen agerade på ett sätt som undergrävde Holmérs ställning – och egentligen förtroendet för rättsväsendet (en slutsats som inte framkom vid Åshedens presentation, men som är mycket rimlig).

Så vem granskar media?
Holmérs agerande var utmanande och kanske till vissa delar ett ”spel för galleriet”. När han satt i TV och visade upp Magnum-revolvrar och resonerade om sina slutsatser kring PKK-spåret. Men detta holmérska, obyråkratiska, beteende legitimerar inte övertramp från kvällspressen i den utsträckning som skedde. Så vem granskar media?

Tredje statsmakten
För mig handlar Åshedens bok förvisso om ett avgörande skede i Palmeutredningen och om en viss upprättelse för Hans Holmér. Men minst lika mycket handlar hennes bok om hur vi egentligen vill att media beter sig för att skydda och utveckla rättsstaten, demokratin och yttrandefriheten. Vem tjänar på halvsanningar och mediadrev? Hur skapas en rimlig balans mellan medias granskningsuppdrag och den rimliga profileringen för att locka läsare eller tittare? Var går gränsen mellan subjektivt tyckande och objektiv sanning? Hur undviker vi att förenklade budskap bildar grogrund för populism och misstro mot samhället/styrelseskicket/demokratin?

Ann-Marie Åshedens bok pekar tydligt på behovet av en diskussion kring medias ansvar som den tredje statsmakten.

Tips:

Läs rescension i SvD här.