Vi behöver ett varför

Venture Cup Väst hade regionfinal ikväll. Totalt hela 380 affärsplaner hade bantats ner till 10 finalister, som alla hade en mycket bra affärsidé för ett nytt företag. Många av dem dessutom med miljö- och hållbarhetslösningar alternativt tydliga mervärden som kan kommuniceras till kunderna.

Sanne Aronsson
Kvällens riktigt stora behållning – pristagarna får ursäkta – var en monolog av Sanne Aronsson, inspiratör och entreprenör, som faktiskt tog upp mycket centrala frågor kring företagares värderingar och motiv. Med egna upplevelser som utgångspunkt tog Sanne ett stort grepp och diskuterade kring frågan ”Varför?”. Har vi en plats i vårt hjärta som egentligen vill fyllas med en mening, ett varför, varför driver vi företaget? Sanne berörde djupt grundläggande frågor. Måste inte varje företag säkerställa att företaget bidrar till en bättre värld?

Relationsekonomi
Frågan är om inte Sanne är ett exempel på en helt ny trend i samhället och företagandet. Istället för konkurrens och utslagning – ”må bästa företag vinna” – en konkurrensekonomi som bygger på priskonkurrens och som under decennier lett till utarmning av mänskliga och miljömässiga resurser; istället för denna slags hierarkiska ekonomi där den starke vinner kommer vi nu att gå in i en realtionsekonomi, där företagen samverkar med andra företag, samverkar med sina kunder för att säkra upp kvalitet, gemensamma volymer, avropsbeställningar, att dela risk och vinst osv. Relationsekonomin bygger på långsiktighet och förtroende. Samverkan och samarbete för att ta vara på varandras resurser och kompetenser.

Twitterrekord
Twittrandet ikväll på Venture Cup-regionfinalen tog fart och nådde enligt uppgift toppnivå i Sverige. Dagens fråga var enligt uppgift ”kan pengar vara ett ´varför´?” Dvs kan pengar vara den yttersta meningen med verksamheten, med företaget? Sanne hävdade att vi som människor längtar efter att fylla tomrummet i vårt hjärta, vårt varför.

Hoppfullt
Kvällen lämnar en mycket hoppfull känsla efter sig. Vi är på väg in i en ny era, där företagandet inkluderar de sociala aspekterna på riktigt.

Hur det gick i tävlingen? www.venturecup.se
Miljö- och energipriset: www.ekofonden.se

Klimatet – dags för mobilisering

På DN Debatt gick det att läsa 26 mars att det syns ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken”, en artikel av Michael Hoel, professor i nationalekonomi. Läs gärna originaltexten här.

Sant – förändringar i Sverige är svårmätbara
Vill man föra i bevis att det vi gör i Sverige inte ger något mätbart avtryck i världsutvecklingen är det relativt lätt att belägga. Våra cirka 80000 fat olja om dagen utgör bara en promille av världskonsumtionen på drygt 80 miljoner fat om dagen. En promille är svårt att mäta. Och i vilket diagram som helst försvinner en sådan avvikelse särskilt om det är någon enstaka procent av denna promille som ska redovisas. Vi närmar oss då ppm-nivån, nano-nivån, där förändringar blir nästintill osynliga.
OK. Så långt är det sant – det syns inte vad vi gör.

Racet
För 250 miljoner år sedan kollapsade jordens ekosystem totalt. Systemen tippade, syrehalten skönk, svavelhalten steg, landlevande djur och växter dog i stor utsträckning ut. Denna katastrof tog enligt vetenskapen 10000 år att förverkliga. Nu går racet hundra gånger fortare. På hundra år räknar man med att vi passerar den tipping point, då processerna blir oåterkalleliga och mänskligt liv så som vi vant oss vid blir omöjligt att upprätthålla.

Dagens politik hjälper inte
Professor Hoel landar i slutsatsen att det skulle behövas ” en annorlunda politik än dagens, som med bättre precision påverkar sannolikheten för ett teknikgenombrott av global betydelse.” Dvs dagens klimatpolitik gör varken till eller från – den leder inte till klimatavtal, tekniköverföring eller indirekta åtgärder, som spelar någon roll. Tvärtom finns risken att produktion (och koldioxidutsläpp) flyttar till andra länder och där kanske tom till ökade utsläpp enligt artikeln i DN.

Mobilisering
Vägvalet blir således tydligt. Resignation – det spelar ingen roll vad Sverige gör. Eller mobilisering – nu gäller det att hitta nya, bättre instrument som åstadkommer verklig förändring. Innan det är för sent. Och också att inse att klimatfrågan inte enbart är en fråga för politiker. Företag, föreningar och enskilda – alla har ett ansvar att agera.

 

 

Vem formulerar vår tids utmaning?

En av svårigheterna idag är att uppdelningen i kunskaps- och ansvarsområden tenderar att omöjliggöra välbalanserade avvägningar. När UD och försvarsministeriet, som ändå leds av företrädare för samma parti, (M), bollar frågan om vapenexport mellan sig blir det bara ytterligare ett exempel på hur svårt det är att ta ansvar utöver den uppenbara ansvarsgräns man anser sig tilldelad.
Det är där vi fastnar, ständigt. Vi som privatpersoner, representanter, företagsledare m.fl. klarar inte att ta ansvar utöver det självklara. Och – kanske ännu värre – då tystnar diskussionen, när inga frågor ställs. När allt reduceras till optimering av vinst, av opinionsmätningsresultat, av personlig nytta…. vem ska till slut ställa vår tids frågor?
Rachel Carsons ”Tyst vår” som väckte miljöfrågan på 1960-talet kanske följs av den ännu värre uppföljaren:
Vår tystnad.

Originaltext på snarlikt tema publicerad den 5 april 2009:

Dirigenten till hållbarhetsmelodin

Torsdagen den 2 april, Grand Hotel, Stockholm. Fyra hundra personer lyssnar på föredrag om framstegen i byggsektorn. Byggbranschen redovisar goda exempel. Framsynta ledare berättar om sina pionjärprojekt. En utblick till bl.a. Tyskland visar att det pågår mycket arbete för att skapa mänskligare, energieffektiva, miljöriktiga stadsdelar. Regeringens delegation för Hållbara Städer presenterar villkoren för hugade att söka de 340 millioner kronor staten tänker stödja projekt med.
En välorganiserad konferens i bästa svensk tappning. Inlägg från miljöminister Andreas Carlgren och slutdebatt under ledning av ett mediaproffs, Alice Bah Kuncke. Förplägnad och kaffe i vackra salonger, många mingelmöten, men ändå – något som fattades….
Drivkraften, förändringsmotorn. Vem är det som ska åstadkomma all denna kraftsamling? Vem kräver av oss att vi lägger energi på att nå längre i hållbarhetsarbetet? Vem talar i vi-form om allas vårt ansvar att vända utvecklingen i en hållbar riktning? Ur ett allmänmänskligt perspektiv – ovanför partipolitik, ovanför budgetdiskussioner, ovanför forskardiscipliner och mediala nyhetsdrev?
Politiker, näringsliv, forskare, civilsamhälle, media, uppfinnare, finansiärer, opinionsbildare… alla spelar sina instrument, några bättre än andra. Men orkestern saknar en dirigent till hållbarhetsmelodin. Ingen har tagit greppet om helheten. Jag åkte hem från konferensen både nöjd – tänk så mycket som görs nu – och missnöjd – varför var det ingen som passade på att ge branschen en utmaning? Och nästa tanke: Vem står över alla särintressen och formulerar vår tids utmaning?