Forskningsexempel: återvinning

Återvinning kommer att bli viktigare och viktigare. I takt med att vi ökar utvinningen av metaller och fossil energi ur jordskorpan och i vissa fall når gränsen för vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt att utvinna blir det väsentligt att skapa kretslopp som återför resurser i produktionen. Dessutom måste vi hitta sätt att reducera användningen av direkt skadliga ämnen. Här fem intressanta forskningsexempel från Chalmers, presenterade 27 november 2012 på ett seminarium arrangerat av CSS *).

Urban metabolism
Leonardo Rosado, som forskat i fem år på Chalmers, berättade om sin ambitiösa forskning kring stadens in- och utflöden. Hans arbete har än så länge resulterat i en imponerande databas i matrisform, där 13000 olika produkter katogoriserats och registrerats. Grunden tycks lagd för att i nästa steg kunna förstå vilka flöden staden är beroende av och vilka förändringar som skulle kunna motiveras av olika skäl. En aspekt att titta närmare på är naturligtvis kopplingen av flödena till ekonomin – hur ser värdet på produkterna ut, dvs vilka mervärden respektive förluster uppstår när ”staden” omsätter produkterna?

Hushållens metabolism
Robin Harder forskar på vardagsnivå. Hur ser en familjs inköp och sopor ut? Vad köper de, vad hamnar i soporna? På potatisskalsnivå har Robin studerat två hushåll under tolv veckor. Resultatet är informativt, skrämmande och hoppfullt på en gång. Vi vill nog egentligen inte att någon ska se vad vi slänger. När det blir klarlagt vad individer köper, använder och slänger finns också faktaunderlag för att förändra flödena. Att beteenden skiljer sig åt är tydligt. Det som kan vara ett rationellt beteende på individnivå kan vara kontraproduktivt på systemnivå. Tricket blir att få gehör för beteendeförändringar utan att staten/samhället ägnar sig åt pekpinnar eller lagstiftning som uppfattas som frihetsbegränsande. Smartare beteende måste framstå som mer lockande. Där finns en utmaning att ta tag i.

Sopor som resurs till industrin
Isabel Ordonez forskar på att möjliggöra ett mer verkligt kretslopp, så att avfall blir råvara för tillverkning. ”Waste to product design” var ett projekt hon nämnde och ett annat involverade Poseidon och de boende i Angered. Att Isabel, eller någon annan, har en nyckel till framtidens flöde är självklart. Av flera skäl måste vi betrakta det tekniska varuflödet som om det vore ett biologiskt kretslopp. I naturen finns inga sopor, bara olika tillstånd. Det ska bli intressant att följa Isabels forskning. Om cradle-to-cradle ska bli verklighet behöver vi modeller för hur det ska gå till att göra råvaror av sopor.

Sällsynta jordartsmetaller, REM
Cristian Tunsu forskar på de lantanoider som används i en mängd elektronik. De sällsynta jordartsmetallerna utvinns framför allt i Kina, men även där har man nu insett att brytningen av metallerna orsakar miljöproblem och ser nu mer och mer urban mining och återvinning av elektronikskrot som en väg framåt. Cristian fokuserar på lysrörstekniken, där några av lantanoiderna ingår. De används i det pulver som finns på insidan av lysrör för att åstadkomma optimal ljusspridning. Varje år tillförs 500 000 ton lysrör till kretsloppet. Det är därför mycket viktigt att ta till vara dessa sällsynta metaller, förutom att kvicksilvret i lysrören utgör en miljörisk.

Återvinning av färg
Mikael Karlsson forskar på återvinning av titandioxid från målarfärg. Titandioxiden används framför allt för att ge vit målarfärg goda täckegenskaper. Globalt säljs 5 milliarder liter färg på privatmarknaden.  10-20 % av all färg som säljs används aldrig, dvs upp till en miljard liter… Oanvänd färg förbränns ofta och askan deponeras. Det råder ingen brist på titan, så Mikaels utmaning är också att hitta en ekonomiskt intressant återvinningsmetod.

*) CSS = Chalmers Students for Sustainability http://css.chs.chalmers.se/

Röda dagar, varför då?

Allhelgonahelgen. Mörkret som en lämplig kuliss för tända ljus. För vem tänder vi ljusen? För oss själva eller för dem som vi vill minnas? Och vad är ett helgon idag? Är det någon vits att fira något som ingen kan sätta i sitt sammanhang? Hur har vi det med våra helgon och våra röda dagar i almanackan?

Allt nu
Någon uttryckte på Facebook att Systembolaget borde moderniseras och hålla öppet på en helgdag som igår, Allhelgonadagen. Det kan tyckas modernt och bra. Allt ska finnas – nu. Vi är vana, inte minst genom nätet, att skaffa oss det vi behöver när som helst. Samtidigt leder ju denna ständiga tillgänglighet till att vi snärjer in oss än mer i konsumismens snaror. Samhället finns och organiseras för att möjliggöra vårt konsumtionsbehov. Allt nu. George W Bushs uppmaning efter 11 september 2001 handlade om att få folk att inte sluta konsumera. Överkonsumtionen, så som den ser ut, håller igång volymer som möjliggör låga priser och vinster i olika mellanled. Måste inte detta mönster brytas?

Annat än konsumtion
Är det inte dags att underordna konsumtionsbeteendet andra värderingar än de som etablerats på senare år? Att det viktigaste kanske inte är att kunna köpa allt nu, att det faktiskt finns annat att göra än att konsumera just i det ögonblick behovet tycks uppstå, att annat i livet kanske bör prioriteras högre?

Sammanhållning
När samhället sätts på prov testas sammanhållningen. Tsunamin i Japan i mars 2011 ledde till en nationell kraftsamling och hjälpinsats som visade på en stark solidaritet. 100 000 internflyktingar togs om hand och landet enades i att lindra effekterna av förödelsen. Kanske för att befolkningen har en tydlig självbild av att man alltid i slutändan måste lita till sig själva. Kulturen som bärare av de gemensamma värderingarna ska inte underskattas.

Modernisera eller bara gilla extra semesterdagar
Tillbaka till helgonen och de röda dagarna. Antingen fångar vi upp våra gamla kulturtraditioner och moderniserar dem och gör dem relevanta för dagens frågeställningar, eller så ersätter vi dem med nya traditioner som bättre återspeglar vad vi tycker är viktigt att föra vidare till kommande generationer. Kanske är den persiska eldriten på våren något som vi alla kan plocka upp. Kanske är det dags att på allvar synliggöra julens, påskens och fastans innebörd och symbolik. FN-dagen borde kanske vara en röd dag. Att som idag bara se de röda dagarna som extra semesterdagar och möjliggörande av klämdagar (t.ex. fredagen efter Kristi Himmelfärd) leder efter ett tag, tror jag, till en desorientering och en rotlöshet.

Plattform
Firande och symbolik har varit viktiga för alla kulturer. Våra helgdagar riskerar att förlora sitt egenvärde, men också på andra plan kan rotlösheten visa sig vara förödande när eller om samhället utsätts för oväntade prövningar. Vårt samhälle måste stå på en medmänsklig, kulturellt identifierbar plattform för att inte tappa värdefulla beståndsdelar. Speciellt med tanke på hur främlingsfientlighet och fördomar brer ut sig.

Kulturen måste vara viktigare än konsumtionen.

Att förgöra en höna

Svensken i gemen har dunkla föreställningar om hur maten kommer på bordet. Hur det går till i storskalig produktion av kött, mjölk, ägg och andra nyttigheter har den vanlige konsumenten inte så stor insikt i. Kontrastverkan blir då desto större när enstaka informationsfragment tränger igenom mediabruset. Häromdagen skrev SvD om våra värphöns.

Antalet hönor
Ägg produceras av höns. Hönorna lever i genomsnitt 1,5 år, därefter är de inte så produktiva och tas ur produktion. Varje år slaktas ungefär 5,5 miljoner värphöns i Sverige. Enkel matematik ger därmed vid handen att antalet värphöns i Sveriges hönserier totalt sett är lika många som vi – cirka 8 – 9 miljoner. Vi har vår egen höna, som ger oss vårt dagliga ägg.

Antibiotika
Tillsynen hos äggproducenterna är strikt. Fågelinfluensa, salmonella och andra sjukdomar ska till varje pris hållas borta. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är att hönsfodret ofta kan innehålla antibiotika (utom vid ekologisk äggproduktion). Det är en tickande bomb att vi i djurhållningen använder antibiotika regelbundet i preventivt syfte. Resistenta bakterier lär bli väldigt vanliga och hur gör vi då? När ingenting biter på sjukdomen? Någon borde forska på detta område innan det är för sent.

En miljon hönor puts väck
Av de 8000 ton värphöns som varje år avlivas  blir hälften mat, 30 % blir djurföda och resten blir ingenting. De eldas upp – för kråkorna skulle man kunna hävda om det inte lät vanvördigt. Det betyder i klartext att en miljon värphöns destrueras, eldas upp, varje år utan att komma till nytta på något sätt. En miljon hönor. Det går inte ens att se högen framför sig. Lägger man dem i en rad blir det en sträcka av cirka 30 mil. Skulle vi lägga ut alla avlivade värphönor i en rad blir det en sträcka av cirka 150 mil. Oräknat alla gödkycklingar som vi äter.

Egenvärde?
Är detta fel? Är det upprörande? Gör uppfödarna fel? Tar vi inte hänsyn till andra levande varelser? Ska vi ha äggproduktion i Sverige?
Om vi nu ska producera ägg så måste de produceras på ett hållbart sätt. Att det överhuvudtaget säljs icke-eko-ägg är märkligt.
Och visst är det upprörande att friska hönor får lägga ägg ena dagen och betraktas som smittorisk 14 dagar senare för att därmed skickas till förbränning. Ett slöseri som rimligen borde kunna gå att förhindra med en annan systemsyn.
Nästa fråga är naturligtvis om hönan bara finns för oss människor eller om den levande hönan har ett egenvärde utanför de ekonomiska kalkylerna? Är vi som konsumenter i så fall beredda att betala för detta värde?

Vi behöver föra en diskussion om samhällets försörjning och principiella vägval. Att bara blunda sig igenom butikens utbud av varor håller inte längre.

Länktips: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hons-branns-upp_7521988.svd

 

Mer slutsatser från Rio-mötet

SCP; Sustainable consumption and production, hållbar konsumtion och produktion, blev ett av de initiativ som beslutades vid mötet i juni Rio +20. Ett tioårigt ramprogram som faktiskt kan få viss betydelse om det hanteras på rätt sätt av de enskilda länderna.

Sverige och Norden
Konsumenternas medvetenhet och beredskap att bidra till ett mer kretsloppsanpassat samhälle talar för att Sverige och de nordiska länderna har ett särskilt ansvar att ta ledningen i arbetet för hållbar konsumtion och produktion. Det är inte statliga pekpinnar från socialstyrelsen eller någon annan myndighet som ska bestämma hur vi ska agera, utan att gräsrotsprocesser ges utrymme att utvecklas.

Samverkan
Det allra mest intressanta vore att testa modeller för samverkan mellan producenter och konsumenter. I flera branscher skulle en fördjupad samverkan kunna skapa nya marknader och flytta fokus från kvantitet till kvalitet. Ett exempel på detta är livsmedel, där kontakter mellan producent och konsument för att sätta upp gemensamma kriterier för kvalitet, spårbarhet och miljöanpassning skulle kunna vända utvecklingen.

Hur vi hanterar arvet efter Rio+20 blir avgörande. Inte vad som de facto hände.

Gunilla Blomquist från Miljödepartementet berättar i detta klipp lite mer om innehållet i överenskommelsen.
http://www.regeringen.se/sb/d/16249/a/195609

Länk till tidigare text:
www.christerowe.se/nr108-slutsatser-fran-rio-motet