Elöverkänslighet borde hanteras tvärtom

Vetenskapligt bevisat eller inte – det finns ett problem under ytan som på senare tid uppmärksammats i media (G-P och Kanal 5 – Outsiders), elallergi. Hur ska det moderna samhället hantera de människor som blir sjuka av minsta exponering av elektriska fält?

Media och elöverkänslighet
I G-P handlade det om kostnaden för saneringen av ett behandlingsrum i sjukvården, som inretts för att passa personer med elallergi och inte använts mer än en gång på ett år. En massiv insändarkör redogjorde därefter för de besvär som några personer upplever och som ”vetenskapen” anser inte går att bevisa. I programmet Outsiders i Kanal 5 gjorde man intervjuer och besök hos några av de mest elöverkänsliga personerna i Sverige, vars liv uppenbarligen blir väldigt monotont och extremt isolerat.

Mina egna erfarenheter
Personligen har jag upplevt vissa symptom. För ett tiotal år sedan kunde det hända att jag gick in i en livsmedelsaffär och på någon minut kom symptom iform av yrsel, tryck i huvudet och ett allmänt obehag. Inte i alla butiker, men vissa. Min analys var att det var frysdiskarna som alstrade elektromagnetiska fält. Helt klarlagt blev det aldrig. Efter ett par år klingade effekten av. Skulle jag hålla min mobiltelefon mot örat skulle örat och den halvan av huvudet kännas varmt och ”överexponerat”. Det känns obehagligt. Därför använder jag handsfreelösning så mycket som möjligt. Jag är dock inte lika känslig som Gro Harlem Brundtland, som lär känna om det finns en påslagen mobiltelefon i samma rum som hon själv. (Detta hemlighöll hon av politiska skäl medan hon var chef för WHO).

Olika trösklar ?
Våra myndigheter och forskare hanterar frågan aningen ”svajigt”. Å ena sidan inrättar ett landsting elsanerade behandlingsrum, å andra sidan förlöjligas, förringas och förnekas problematiken och förklaras i psykiska eller psykologiska termer. Det man kan fråga sig är om vi alla har olika trösklar för resistens mot elektromagnetiska fält och att vi alla skulle kunna drabbas. Om besvären var lika frekventa som huvudvärk skulle antagligen forskarvärlden förklara fenomenen för ”oförklarliga”. Nu när frekvensen drabbade är så låg kan de drabbade viftas bort som avvikande, udda personer som inte behöver tas på allvar.

Tvärtom
Det enda rimliga vore att samhället och forskningen gjorde precis tvärtom – här har vi enstaka indikationer som skulle kunna tyda på ett allvarligt folkhälsoproblem ”under radarn”, vilket borde intressera forskare. Det är sorgligt att konstatera att forskarvärldens ansvar att vidga vår kunskapshorisont hela tiden åsidosätts. Som om det bara vore intressant att forska på det redan beforskade.