Vetenskapligt bevisat eller inte – det finns ett problem under ytan som på senare tid uppmärksammats i media (G-P och Kanal 5 – Outsiders), elallergi. Hur ska det moderna samhället hantera de människor som blir sjuka av minsta exponering av elektriska fält?
Media och elöverkänslighet
I G-P handlade det om kostnaden för saneringen av ett behandlingsrum i sjukvården, som inretts för att passa personer med elallergi och inte använts mer än en gång på ett år. En massiv insändarkör redogjorde därefter för de besvär som några personer upplever och som ”vetenskapen” anser inte går att bevisa. I programmet Outsiders i Kanal 5 gjorde man intervjuer och besök hos några av de mest elöverkänsliga personerna i Sverige, vars liv uppenbarligen blir väldigt monotont och extremt isolerat.
Mina egna erfarenheter
Personligen har jag upplevt vissa symptom. För ett tiotal år sedan kunde det hända att jag gick in i en livsmedelsaffär och på någon minut kom symptom iform av yrsel, tryck i huvudet och ett allmänt obehag. Inte i alla butiker, men vissa. Min analys var att det var frysdiskarna som alstrade elektromagnetiska fält. Helt klarlagt blev det aldrig. Efter ett par år klingade effekten av. Skulle jag hålla min mobiltelefon mot örat skulle örat och den halvan av huvudet kännas varmt och ”överexponerat”. Det känns obehagligt. Därför använder jag handsfreelösning så mycket som möjligt. Jag är dock inte lika känslig som Gro Harlem Brundtland, som lär känna om det finns en påslagen mobiltelefon i samma rum som hon själv. (Detta hemlighöll hon av politiska skäl medan hon var chef för WHO).
Olika trösklar ?
Våra myndigheter och forskare hanterar frågan aningen ”svajigt”. Å ena sidan inrättar ett landsting elsanerade behandlingsrum, å andra sidan förlöjligas, förringas och förnekas problematiken och förklaras i psykiska eller psykologiska termer. Det man kan fråga sig är om vi alla har olika trösklar för resistens mot elektromagnetiska fält och att vi alla skulle kunna drabbas. Om besvären var lika frekventa som huvudvärk skulle antagligen forskarvärlden förklara fenomenen för ”oförklarliga”. Nu när frekvensen drabbade är så låg kan de drabbade viftas bort som avvikande, udda personer som inte behöver tas på allvar.
Tvärtom
Det enda rimliga vore att samhället och forskningen gjorde precis tvärtom – här har vi enstaka indikationer som skulle kunna tyda på ett allvarligt folkhälsoproblem ”under radarn”, vilket borde intressera forskare. Det är sorgligt att konstatera att forskarvärldens ansvar att vidga vår kunskapshorisont hela tiden åsidosätts. Som om det bara vore intressant att forska på det redan beforskade.
Bäste Christer!
Stort tack för Dina synnerligen intressanta och kloka funderingar.
I Sverige är elöverkänslighet en officiellt erkänd funktionsnedsättning (d.v.s. den betraktas inte som en sjukdom). Studier visar att någonstans mellan
230.000 – 290.000 svenska män och kvinnor – på en befolkning av 9.000.000 – rapporterar olika symptom när de är i kontakt med elektromagnetiska fältkällor.
De elöverkänsliga personerna har sin egen handikapporganisation, Elöverkänsligas Riksförbund, som har en webbplats på både svenska och engelska. Denna organisation ingår i Handikappförbundens Samarbetsorgan (HSO).
Jag och mina medarbetare har, under många år, försökt att studera funktionsnedsättningen elöverkänslighet såväl som hälsoeffekter av moderna, elektromagnetiska fält (t.ex. från mobiltelefoner, lågenergilampor, kraftledningar och databildskärmar). Det har varit mycket svårt att få fram behövliga ekonomiska medel, området är inte något man vill satsa speciellt mycket på, och det är mest tack vare goda insatser från handikappförbund, patientorganisationer, fackförbund, privatpersoner, vissa forskningsfonder, m. fl., som vi idag har den kunskap som vi de facto ändå har.
Synen på de elöverkänsliga har många gånger liknat en medicinsk pogrom med
skrämmande övertoner. Ännu mer skrämmande är att situationen i dag, drygt två decennier senare, fortfarande tillåts att vara densamma – och inte bara i Sverige. Hela den offentliga debatten har kännetecknats av olika grader av acceptans eller bortförklaringar, stora ord, åtaganden och långtgående löften, som ofta dock har visat sig sakna den nödvändiga effekten. Denna nonchalans och bristen på engagemang har i sig varit särskilt kränkande för dem som drabbas, särskilt när ofta enkla åtgärder avseende tillgänglighetsanpassning lätt skulle kunnat vidtagits
för att underlätta situationen. Är allt denna passivitet något som vi bör vara
stolta över? Självklart inte. Hur mycket enklare, billigare och mer förtjänstfullt skulle det inte ha varit att omedelbart ha tillhandahållit den hjälp och solidaritet som vi som nation så gärna vill skryta med? Ett omedelbart beslut om
bostadsanpassningsbidrag, handikappersättning, reseersättning, etc., borde ha varit självklart i enlighet med de lagar och förordningar rörande de mänskliga rättigheterna för människor med funktionsnedsättningar som vi har ratificerat. Nu har vi istället fått utstå nästan tre årtionden av övergrepp, fientligheter och formella avslag med stora förlorare, nämligen de elöverkänsliga och deras anhöriga.
Du skriver att ”det är sorgligt att konstatera att forskarvärldens ansvar att vidga vår kunskapshorisont hela tiden åsidosätts. Som om det bara vore intressant att forska på det redan beforskade”. Detta är tyvärr alldeles för ofta sant. Som forskare förutsätts du att inte oroa eller irritera den rådande tankeläran, historien ger oss otaliga exempel på just det. Du överlever bäst om du ägnar dig åt en liten detalj att lägga till redan rådande teorier, man kallar detta för ”main stream research”. Som vetenskapsman vill man dock istället taga fram lösningar på mänskliga problem. Sådan problembaserad forskning med ett uttalat mål att taga fram kunskap kan naturligtvis i sig äventyra det rådande paradigmet och därigenom utlösa ett kraftigt motstånd från politiker, ekonomer, företagare, m. fl. Så länge som profitintressen ensidigt tillåts att styra över de mänskliga behoven så är vi tyvärr långt från ett jämlikt och hållbart samhälle.
Med många vänliga hälsningar
Olle Johansson
(Olle Johansson, assoc. prof.
The Experimental Dermatology Unit
Department of Neuroscience
Karolinska Institute
171 77 Stockholm
Sweden)
Tack Olle för din insiktfulla breddning och fördjupning av frågan och hur den hanterats. Du andas resignation, vilket naturligtvis är förklarligt om du ägnat decennier åt att försöka få gehör för en viktig fråga. Det jag funderar på är hur andra levande varelser påverkas. Fåglarna till exempel, sköra och med en fortfarande inte helt klarlagd navigeringförmåga. Eller bina, som ju nu allt oftare bara försvinner från olika regioner.
Jag ska fundera vidare på frågan och se hur den kan lyftas för att få rimligt genomslag. Dels för de drabbades skull, men också för oss alla.
Bäste Christer!
Det var inte meningen att andas resignation, men Du slår tyvärr huvudet på spiken.
Det finns idag en uppsjö av vetenskapliga arbeten som visar på allvarlig, och många gånger skrämmande, påverkan på olika organismer, inkl. växter.
Att lyfta frågan är av största vikt, LYCKA TILL med det!
Med många vänliga hälsningar
Olle Johansson
(Olle Johansson, assoc. prof.
The Experimental Dermatology Unit
Department of Neuroscience
Karolinska Institute
171 77 Stockholm
Sweden)
IT-myntet har en förskräckande baksida – och då särskilt för barn och tonåringar – som jag ser det.