Tiggeriet och rättsmedvetandet

Tiggeriet är på tapeten. Utsatta människor ser en (sista?) lösning i att sitta på allmän plats och be om en allmosa. Tiggeriet är inte unikt för Sverige, det finns i de flesta länder. Kanske tvingas några av tiggarna till detta av samvetslösa landsmän. Kanske är det några som tigger för att de ser det som lätt förtjänta pengar. Men i blåst och regn? På en kall trottoar? Att erkänna inför sig själv och andra att man lever på andras nåd?

Vägvalet i hopplösheten
Den som hamnar i en hopplös situation kan resignera, som tiggarna, eller också vända på logiken och se det som en ”rättighet” att ta för sig, att stjäla, att begå brott eller att sko sig på andras bekostnad. Tiggarna är påfallande ofta över medelåldern, och är de yngre är det unga mödrar man ser tigga. En kille i tjugoårsåldern ser man sällan tigga. En gissning är att killarna hellre försörjer sig på illegal försäljning, småstölder eller rån än att de sväljer stoltheten och tigger.

Vår gemensamma gränsdragning mellan ”rätt” och ”fel” hotas
När några politiska partier nu talar om att göra tiggeri olagligt jämställer de därför två helt olika sätt att hantera hopplösheten. Den ena kräver dina pengar under hot medan den andra ber om din gåva. Nu skulle således båda dessa attityder jämställas och bli olagliga, trots att det ur ett mellanmänskligt perspektiv handlar om helt olika handlingar. Att jämställa hot med att be om en gåva riskerar i förlängningen att urgröpa rättsmedvetandet i samhället och att rubba det förtroende mellan människor som utgör de oskrivna lagarna.

Så kan vi inte ha det.

Ett tips till Julia Skott

Idag läser jag Julia Skotts krönika i ETC Göteborg om svårigheten att skriva en krönika. Världen förändras och det som tar allt större plats passar inte in i den världsutveckling som många av oss önskar. Antidemokrater och högljudda demonstranter samlas för att de vill slippa se flyktingar på Medborgarplatsen i Stockholm. Solidariteten som var bärande på 70-talet har knappt femtio år senare förbytts i en allt tydligare antisolidaritet. Hur kunde det bli så?

Fest
Julia Skott skriver om skrivkrampen, om hur svårt det är att skriva om en gullig katt när världen ser ut som den gör. Samtidigt är det kanske just det som är viktigt. Att vi ägnar tid och kraft åt det som stärker det goda samhället. Att vi medvetet ägnar tid åt små saker. Tusentals personer besökte Ö-festen på Ringön i helgen. Det fanns en påtaglig förväntan och glädje i den folkfest som Ö-festen har blivit. Människor kom dit för att det var inbjudande, trevligt, god mat, underhållning och många intryck, lite försäljning och annat. Som en gatufest ska vara, fast på gatorna i ett område som ännu så länge sällan får besök.

Lockelse
Dragkampen om hur samhället ska utvecklas pågår hela tiden. Den partipolitiska dragkampen har sin plattform hos traditionella mediebolag och public service. En annan dragkamp pågår i sociala medier, inte minst genom de trollfabriker och subversiva sajter som målmedvetet spelar på känslor hellre än fakta. Hat och hot lockar uppenbarligen. Sanningen relativiseras.

Berikande
I detta läge blir det viktigt att genomföra en gatufest, som häromdagen på Ringön. Att mötas och umgås, att få lite nya intryck och kanske hitta något som man inte visste fanns. Få inspiration av andra. Hatet ska inte mötas med hat. Det ska mötas med mat, med glädje och upptäckaranda. Folkfesten på Ringön är en vinst för ett demokratiskt samhälle, där människor möts och berikar varandra.

Länktips: (Krönikan lär snart dyka upp på)  https://goteborg.etc.se

www.circleisland.se

www.saltet.org

Vem kan hålla mot och inte med?

Vi tycks gå mot en polarisering på flera områden med åtföljande konfrontation och konflikter med delvis andra utgångspunkter än förr. Det är som om vi inte är beredda att hantera informationsmängden som vi har tillgång till. Istället för att lära oss mer när vi nu får möjlighet att göra det på ett enkelt sätt, tycks tillgången på information göra att vi skärmar av oss och huvudsakligen söker oss till bekräftande kommunikation och information, ackompanjerad av ett tydligt igenkännande, ett flödigt gillande och en ständig jakt på medhåll.

Vårt behov av vi
Det som kallas ”vi” krymper och avgränsas. De andra blir ointressanta, annorlunda eller oönskade beroende på hur vi definierar oss själva. Det tycks som att våra uråldriga gener bestämt att ”flocken”, det vi definierar som vår egen grupp, till stor del definierar både värderingar och handlingar. Är det inte halsduken på fotbollsmatchen, kulturbaserade klädkoder eller andra fysiska attribut så är det våra val av grupptillhörighet på nätet som både ger oss identitet och sammanhang.

Någon-annan-ismen
Om 60-talets uppvaknande för världens orättvisor ledde till solidaritet med förtryckta folk tycks många idag attraheras av förenklade budskap, där det blir OK att bortse från det egna ansvaret för samhällsutvecklingen. Överkonsumtionen och det relativa ointresset att rätta till uppenbara brister i kretsloppsanpassningen tyder på att många lever i uppfattningen att det är ”någon annans” (oklart vem) ansvar att städa upp och rätta till problemen. ”Elektronikskrotet är någon annans bekymmer. Det viktiga är att jag har den senaste modellen…” eller ”Flygskatten skulle göra det omöjligt att bo i Norrland, därför ska den inte hindra mina weekendresor till New York”.

Vi får vad andra tror att vi vill ha
Kortsiktiga fördelar går hela tiden före de långsiktiga effekterna och ansvarstagandet. Och eftersom alla tänker på ett liknande sätt skenar utvecklingen i fel riktning. Trots att vi vet att artutrotningen pågår för fullt, att fossilbränsleanvändningen snabbt håller på att förändra förutsättningarna för liv, att hetta, översvämningar och jorderosion snart kommer att generera stora folkvandringar låtsas vi att livet är en dokusåpa på TV. Inte förrän det är för sent tycks det som att tillräckligt många kommer att vakna.

Långsiktighet
Det talas om ett tilltagande politikerförakt. Att våra förtroendevalda inte gör sitt jobb. Ett bekymmer är att många politiker fastnat i en slags beroendefälla. Känsligheten för opinionsmätningar är större än känslan för vad man verkligen vill uträtta. Det tycks som att bara sådana kommentarer som kortsiktigt kan optimera allmänhetens gillande räknas. Det är nästan så att man önskar att demokratin kunde justeras och balanseras mot något slags rådgivande kammare eller organ som mer långsiktigt kan vägleda i beslutsdjungeln. Kloka personer som sitter på 10-åriga eller längre mandat och som har fått förtroendet att använda sin klokskap. Går det an? Att önska att vi hade meriterade och gärna opolitiska personer, som kunde hålla emot opinionstrycket och anlägga det långa perspektiven, när dagspolitiken tycks fastna i kortsiktighetens rävsax.

Tänk att få nominera
Det skulle vara intressant att få nominera kandidater till ett beslutande hållbarhets- eller framtidsråd. Några forskare, några enstaka ekonomer, några författare och kulturpersonligheter, kloka män och kvinnor som skulle kunna sätta framtidens behov före dagens. Och gärna internationellt sammansatt så att olika perspektiv vägs samman.

Men så vaknar man upp i verkligheten och inser att det knappast går att genomföra. Dock kvarstår frågan vem som ska hålla emot när alla ägnar sig åt alla hålla med.

 

Om vi alltid gör som vi alltid har gjort får vi ingen hållbar utveckling

För de flesta av oss är det en självklarhet att ta ansvar för vårt eget liv. Vi inser att det är vi själva som behöver planera och genomföra vardagens deluppgifter samtidigt som vi har en idé om vad livet ska innebära på lite sikt. Vi ser det som självklart att ta de beslut som kan bidra till ett bra liv på olika nivåer. Det finns en medveten och en undermedveten nivå hos oss, där vi löpande väljer hur vi ska agera, hur vi formar våra tankar och handlingar till en helhet samtidigt som vi använder våra sinnen för att bekräfta oss själva i vår omgivning. Inget konstigt med det. Så fungerar det för de flesta av oss. Det märkliga är att vi undertrycker och blundar för vissa delar så medvetet.

Snart en halvsekel
Den pågående miljöförstörelsen uppmärksammades 1972 i Stockholms-konferensen och ordentligt 1992 genom konferensen i Rio de Janeiro. Under en, nästan två, generationer har frågan om hur vi som mänsklighet missbrukar jordens resurser varit känd. Under samma period har jordens befolkning fördubblats och den tekniska utvecklingen skett i en rasande takt. I åtminstone 15 år har de pågående klimatförändringarna varit kända. Ändå tycks det omöjligt att vända utvecklingen.

Lägre skatt när man åker med bil …
I deklarationstider handlar den allmänna debatten fortfarande om smarta avdrag för arbetsresor med bil, om att undvika att betala för de gemensamma resurserna. Samma smarta skattebetalare klagar sedan på bristande resurser i skolan, i äldreomsorgen eller i järnvägsunderhållet. Istället för att fokusera på hur vi formar ett bra och fungerande samhälle, handlar debatten hela tiden om hur den enskilde ska undvika att ”förlora” på att ha missat något skattereducerande avdrag. Det är som om samhällets funktionalitet och resurser inte har något att göra med hur vi alla bidrar till desamma.

Cirkulär ekonomi
Ett företag jag känner till lite grand, och som arbetar med miljöfrågor, skulle byta kontorsmöbler och beslutade sig för att destruera fullt fungerande möbler och fylla en container med skivor och delar. Om de som har miljö som huvudfokus inte inser hur de ska bidra till ett minskat resursslöseri – hur ska då ”vanliga” företag fås att ägna tid åt att vända utvecklingen? Om jakten på billiga och tidseffektiva lösningar hela tiden får styra kommer vi aldrig att hitta nycklarna till ett samhälle i balans. I en hållbar värld återbrukar vi allt som går att återbruka. Vi bidrar till cirkulär ekonomi och vi ser nya möjligheter istället för att slentrianmässigt göra det som kortsiktigt ger tidsvinster.

Dela istället för att äga
Det finns hoppfulla tendenser. Fler och fler unga människor intresserar sig för den nya ekonomin, som bygger på andra drivkrafter och målsättningar än den traditionella. Det växer fram en generation unga människor som vill leva mer i harmoni med vad planeten tål. Som vill odla i egen regi eller i andelsprojekt, som vill dela resurser och som ser ägandet som ett av flera alternativ.

Kvalitet och livslängd bromsar resursuttaget
Riktigt intressant blir det också när företag slutar att sälja sina produkter och istället säljer tillgången till dem, ungefär som ett abonnemang på Spotify. När företagen beslutar sig för att behålla ägandet av det de producerar händer flera viktiga saker. Det blir intressant med  högre kvalitet (= längre livslängd), och lång livslängd (= få kundklagomål). Därmed minskar resurs- och energibehovet i produktionen och vi får en ekonomi som inte bygger på snabb omsättningshastighet utan på verklig kund- och miljönytta.

Ansvar och en bättre ekonomi
En ytterligare konsekvens blir ansvaret för återbruk och återproduktion som inte lämpas över på en okunnig slutkund utan som finns kvar hos den specialist som vet vad produkten består av, nämligen tillverkaren. Det ska bli intressant att se vad som kommer först – företag som ser marknadsfördelarna med att sluta sälja produkterna eller lagstiftningen som förbjuder produktförsäljning. Ekonomin kan i båda fallen bli väl så bra.

Överblick, bättre prognoser och nya tjänster
Med produkter som mer sällan går sönder kan längre abonnemangstider ge tillverkaren bättre prognoser på intäkterna och kunden får bättre överblick på månadskostnaderna, kanske även kopplat till tillgång till ett bredare urval av produkter/tjänster. En imponerande grill för sommarpartyt inklusive grillmästare och partytält eller en hushållsmaskin som klarar dubbla degar den dag det behövs. I kölvattnet på denna utveckling sker även en tjänsteutveckling som kan ge nya jobb, inte minst för leveranser och handhavande.

Men då duger det inte att slentrianmässigt slänga fullt fungerande möbler eller att år efter år göra reseavdrag för onödiga resor med fossilbilen. Förändringen börjar hos var och en.

Hellre en inre kompass än en näve i bordet

Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?

Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.

Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ” 

Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?

Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.

 

Delning börjar kanske med trygghet?

Delningsekonomin är på frammarsch. Delandet och tillgången till en produkt eller funktion är viktigare än att faktiskt äga den. Det finns flera fördelar med detta. Ett antal produkter används väldigt sällan och det blir på så sätt resurssnålt och ekonomiskt fördelaktigt att färre produkter används oftare. Delning är det enklaste formatet i en vildväxt flora av metoder för det som också brukar räknas in i en cirkulär ekonomi, där vi minskar flödena som genererar avfall. Att dela en produkt med andra är inget nytt. Det har människor gjort i alla tider.

Inspiration
Om man vill komma igång med något initiativ för att dela en befintlig produkt meden  andra kan man börja med att kika på den här sidan: http://greenhackgbg.se/tips/?mid=4338&shareid=undefined där det finns en del tips och ett av tipsen handlar om att sätta upp små klistermärken som visar vad man vill dela med sig av.

Reservprylen – backup:en
Frågan är om inte en typisk ingång till delningsekonomin är att säkerställa en backup-lösning. Man har en ”viktig” produkt hemma, kanske en fjärrkontroll till en apparat, eller en batteriladdare till en dator eller en ofta använd hushållsapparat. För att vara säker på att alltid kunna ladda sin dator, fjärrstyra TV:n om barnen gömt fjärrkontrollen eller om man varje dag vill producera färskpressad juice kan man förvissa sig om att det finns en likadan produkt att låna i närheten. En backup, en reservpryl, som man kan få tillgång till på några få minuter om det kniper.

Beteendet måste vara naturligt
Det kan vara ett sätt att skapa mervärden kring delningsekonomin utan att egentligen behöva ta ställning till överkonsumtionen eller det ekologiska fotavtrycket. När vi väl vant oss vid att låna saker av grannen eller någon vi känner, blir det naturligt att även låna sällanprodukter som en borrmaskin eller något specialverktyg. När väl beteendemönstret börjar sätta sig, blir det fullständigt naturligt att göra gemensamma sällaninköp. En gästsäng, en släpkärra till cykeln osv. Det måste kännas enkelt och naturligt.

Det tror jag är en framkomlig väg.
Börja med mervärden och trygghetskänslan, fortsätt sedan med sällanprodukterna.

Värdestegring till varje pris?

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.

Lastbilen och demokratin

När detta skrivs har det snart gått två dygn efter attentatet i Stockholm. En vanlig aprilfredag i hjärtat av Stockholm förvandlades på några minuter till något overkligt, tragiskt och sorgligt. Lastbilen mejade ner oskyldiga människor och kraschade in i ett skyltfönster. Raden av terrordåd blev ännu längre.

Myndigheterna
Myndigheterna, polis, säkerhetspolis, räddningstjänst, sjukvård och samhällsapparaten i övrigt agerade till största delen föredömligt. Man agerade på ett sätt som skapade lugn och tog beslut på ett sätt som syftade till att skydda samhället mot fler skador. Utifrån betraktat har även jakten på den eller de skyldiga för attentatet genomförts framgångsrikt. Vi som minns den klantiga jakten på Palme-mördaren inser att något har förbättrats hos polisen på 30 år.

Civilsamhället
Som en naturlig konsekvens av händelseutvecklingen har privatpersoner agerat på ett inspirerande sätt. Någon startade #Openstockholm som en virtuell plattform för personer med behov av hjälp. Någon annan tog initiativ till en manifestation på söndagen kl 14.00 på Sergels Torg. Hundratals människor hjälpte till med det man kunde – skjutsade, erbjöd mat och hjälp. Samhället visade sig från sin allra bästa sida.

Media
Rapporteringen var inledningsvis förvirrande och delvis felaktig. Här behöver ”klickmedia” lära sig att det är skillnad på mediakonkurrens i normalläge och i nationellt krisläge. Man får hoppas att regeringen kallar till sig alla de stora mediabolagen för att diskutera hur media ska agera när kriser inträffar. Det kan inte längre handla om att vara först med nya tips och rykten i dessa lägen. Under en lång tid på fredagen florerade obekräftade uppgifter i media, uppgifter som kunde ha förvärrat situationen, orsakat panik eller andra störningar i samhällsapparaten.

Telekom
Samhällets funktion hänger ihop med vår tillgång till information. Vi får hoppas att myndigheterna gör allt som är möjligt för att säkra tillgången till trådbunden och trådlös kommunikation i framtida krislägen. Man kan bara gissa hur svårt läget hade varit om någon attack hade synkroniserats med att slå ut Kaknästornet eller andra vitala delar av kommunikationsnätet.

Demokrati
Händelseförloppet efter attacken visar med önskvärd tydlighet att vår form av demokrati bygger på varje medborgares outtalade men upplevda mandat att agera. För sig själv, för andra och för samhället. Samhället består av initiativrika människor som inte känner att de behöver vänta på besked eller tveka. Var och en har mandat att agera, ta ansvar för något och göra något. Som att starta en Facebookgrupp, hjälpa till med mat eller skjuts. Samhället är vi alla och allas vilja att bygga ett varmt och inkluderande samhälle.

Framtiden
Återigen har terrorns hat visat sig underlägsen det öppna, demokratiska samhällets styrkor. De icke-liberala och icke-demokratiska krafterna kommer inte kunna vinna mot det fria samhälle som våra förfäder format och som vi vill lämna vidare till nästa generation. Och det ska ske på ett modernt sätt, som inte bryter mot naturens och planetens gränser, som inte använder resurser på fel sätt och som tar till vara varje människa i en ny ekonomi.

Mina artiklar i ETC Göteborg

(Uppdaterad 15 april). Under ett halvår har jag fått möjlighet att publicera ett antal ledare i tidningen ETC Göteborg. Det är alltid roligt att nå lite nya läsare och att få sin text granskad före publicering. Plötsligt skriver man ju på uppdrag av någon annan. Texten värderas på ett annat sätt än här på bloggen….

Sammanhanget
Det blev sex texter, ungefär en i månaden och den sista kom nu i mitten av april. De hänger ihop på ett sätt som gör att jag vill lyfta fram dem alla på en gång här. Tillsammans speglar de ganska väl hur jag ser på allas vårt ansvar för den nödvändiga hållbarheten. Kanske har jag inte tillräckligt starkt understrukit hur bråttom och angeläget det är. Att vi kan samla oss i en gemensam manifestation och ett gemensamt ställningstagande blev tydligt efter den illasinnade och tragiska attacken på Drottninggatan i Stockholm och många tusen människors önskan att motverka hatet och hoten med värme och solidaritet.

1. Våra val
Den första texten handlade om hur vi står utvecklingen med våra medvetna och omedvetna val. Varje gång vi väljer att köpa något tackar vi leverantörskedjan för deras erbjudande. Vi bekräftar att vi gillar det de tillhandahåller. Om vi inte blir bättre på att ifrågasätta våra slentrianmässiga val händer ingenting. Vi måste se helheten.
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag

2. Cirkulär ekonomi
Resursslöseriet måste få oss att byta fokus från kvantitet till kvalitet och den kortsiktiga konkurrensekonomin måste ersättas av en transparent relationsekonomi. Det spirar en del intressanta projekt och verksamheter i Göteborg. Inte minst på Ringön, Circle Island….
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island

3. Förbjud försäljning och få ett bättre liv
Nästa ledare spann vidare på konsumtionstemat och satte fokus på att det är funktionen vi behöver, inte nödvändigtvis ägandet. När vi får tillgång till rätt produkt vid rätt tillfälle ökar frihetsgraden och det kan växa fram ett väl fungerande tjänsteutbud, som faktiskt ger oss som konsumenter en större valfrihet och mindre behov av att lagra prylar som vi sällan använder.  http://goteborg.etc.se/ledare/forbjud-forsaljning-och-fa-ett-battre-liv

4. Lita på ditt omdöme…
Vi behöver inte vänta på lagstiftning för att ta ställning. Vi kan använda vårt eget omdöme. Plastens dramatiska skadeverkningar på djurlivet, inte minst i haven, har fått flera länder att ta ställning och förbjuda användandet av plastpåsar i affärerna. Men vi kan själva agera i frågan redan nu. Vi kan välja att säga nej tack till den slentrianmässigt erbjudna plastpåsen och istället ha med oss en liten bärkasse för de små saker vi handlar.
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack

5. Demokratin hotas….
Det har skett en förskjutning mellan fakta och åsikter som skadar demokratin. När ”alla” kan publicera sina åsikter och snabbt få genomslag för även osanna påståenden skapas en grogrund för ryktesspridning och i förlängningen passivitet som är farlig för det demokratiska samtalet. ”Alternativa fakta” och ”fake news” publiceras och kommenteras på ett sätt som förvillar och skapar osäkerhet. Utvecklingen är skadlig för demokratin. http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

6. Närmar vi oss sanningens tipping point?
Artikeln är egentligen en fortsättning på den föregående med en betoning av vars och ens ansvar att stå för en sann hållning. Presidenten i USA drar sig inte för att sprida lögner, anklaga domstolar och den fria pressen och själv bidra till otydligheten om vad som är sant och falskt. Hoten mot demokratin syns även i Ungern och i språkbruk på närmare håll. Förhoppningarna måste få en chans att vinna över rädslorna.
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Den röda tråden
Den röda tråden är det personliga ansvaret. När vi talar om hållbar utveckling kan vi inte blunda för att vi alla, utifrån våra förutsättningar och ambitioner, har ett ansvar för att samhället blir bättre för våra barn och barnbarn. Så som alla före oss har tänkt. Vi är en länk i den långa kedjan av förvaltare av nuet och planering för framtiden. Låt oss inte tappa bort den tråden i myllret av information och osanningar.

Länktips:
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Zero Impact är bra, men…

Jag har sett två av avsnitten i SVT:s, egentligen UR:s, programserie ”Zero impact” som handlar om olika familjers försök att under en månad banta ner sitt koldioxidavtryck till motsvarande 2 kg per person och år. En familj åkte till Ghana för att se vad som händer med mycket av västvärldens elskrot och en annan familj fick besöka en familj på en av Kiribatis öar i Stilla Havet, där havsnivåhöjningar och stormar gör en allt större del av öarna obeboeliga och indränkta med saltvatten. Att uppleva konsekvenserna av vår livsstil på plats i andra delar av världen är en viktig pusselbit i förståelsen för hur allt hänger samman – ingenting försvinner. På ett sätt hade det varit en tillräcklig programidé: att se hur vår livsstil drastiskt påverkar livet på andra sidan jorden och att vi alla är beroende av varandra.

Detaljer som hade kunnat lösas smartare
Özz Nûjen är programledare eller egentligen en slags ställföreträdande tittare, som ställer de frågor vi själva hade velat ställa om vi hade haft möjlighet. För faktadelen ansvarar Fredrik Hedenus från Chalmers. Under programmet ges exempel på vilket koldioxidutsläpp som genereras av vilken produkt. Siffrorna presenteras kanske en aning rörigt och blir inte så lätta att jämföra. En liten faktaruta med två tal i taget hade varit bättre. Kött eller inte kött. Bilresa eller cykel. Nya kläder eller second hand. Det hade gjort jämförelsen enklare att följa.

Grundidén är bra
Grundtanken är bra med programmet. Det ska inte handla om redan övertygade miljönördar som försöker övertyga de icke-frälsta om hur vi måste bete oss. Istället står ganska vanliga familjer i centrum, låt vara att de program jag sett involverar relativt välbärgade familjer som unnar sig en hel del flygresande och påkostade boenden. Kanske är det medvetet att programmakarna valt familjer där skillnaden i livsstil mellan osmart och smart ur ett koldioxidperspektiv blir tydlig och även praktiskt genomförbar. Det hade varit svårare med en familj bestående av två arbetslösa vuxna i en by miltals ifrån närmaste livsmedelsaffär.

Mer som Vetenskapens Värld hade varit bra
Kanske kommer uppföljande program, men jag tror att det hade varit bra om man gjort lite grand som Vetenskapens värld gör med de filmer man visar: Att i studion efter programmet ha en diskussion mellan några olika forskare som skulle kunna dels förklara det tekniska, men även det sociala – hur kommer det sig att vi inte vill diskutera livsstilsfrågor med våra grannar och vänner? Vad i klimatfrågan är tabubelagt? Varför låter den ena familjen bli att förklara det beteende man just nu valt när det ifrågasätts av personer på besök?

Det hade varit bra om de sociala normernas barriärer togs upp i några uppföljande program.

Anm. Sen kan man undra varför programmet heter Zero Impact. Målet noll kommer vi aldrig att kunna uppnå i form av mänsklig påverkan.

Anm 2. Tips till Folkteatern att göra en Hamletföreställning på där frågan ”vara eller inte vara” varvas med ”flyga eller inte flyga”, ”köpa eller inte köpa”, ”sabba eller inte sabba klotet…”