Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764