Nej det är inte business as usual som löser problemen

Göteborgs-Posten kallar sig liberal. I urval av ledartexter, kolumnister och debattartiklar har tidningen sedan länge en hållning som blir allt svårare att begripa. I en debattartikel som publicerades på juldagen anser tidningen det fullt rimligt att låta några debattörer argumentera för business-as-usual. (Se länktips nedan).

Orättvisorna är uppenbara, men det är inte budskapet
Tidningen skulle kunna försöka beskriva en rimlig avvägning och justering av orättvisorna i livsvillkor som finns i världen.Det är ju inte rimligt att klyftorna fortsätter att växa. Å ena sidan har vi den ohållbara livsstil som många rika personer i länder som Sverige ägnar sig åt och å andra sidan ser vi den livssituation flertalet människor i världen upplever. Extra bekymmersamt är att fåtalets relativa välstånd får som konsekvens att flertalet drabbas av exploateringen av resurser.

”Alla vill ha äkta demokrati och äkta balanspolitik”…. ?
Klimatförändringens effekter slår naturligtvis extra hårt mot de befolkningar som inte har några alternativ. Torka, översvämningar, stormar och förändrade livsförutsättningar drabbar de svagaste först och hårdast. I det läget anser GP att business-as-usual, att fortsätta som vanligt, är en rimlig hållning som förtjänar uppmärksamhet. Debattartikeln landar i en slags skruvad optimism, där det påstås att yngre generationer har förletts att anamma en framtidstro präglad av ångest. ”Negativismen har blivit så groteskt överdriven”, hävdar artikelförfattarna och skyller på politiker som göder det man kallar polariseringsmyten. I svepande formuleringar lyckas artikelförfattarna hävda att alla i landet strävar efter äkta demokrati och en äkta balanspolitik, vad nu det är för något…

Simsalabim
Som ett status-quo-inlägg fungerar artikeln naturligtvis utmärkt. Enligt texten vill ingen vettig människa få det sämre och samhällskriserna går att lösa med mer av optimism, bara vi slipper politiker som slutar tala i egen sak. Simsalabim, så kan vi rulla vidare i välkända hjulspår. Innovationer och optimism löser det mesta.

Krisinsikten fördunklas av GP
Det är svårt att avgöra vad som är värst. Om det är artikelförfattarnas totala avsaknad av insikt om sakernas tillstånd eller om det är GP:s val att publicera texten som är värst. Som ett sätt att ytterligare försvåra krisinsikten hos gemene man är artikeln ett utmärkt inlägg: Allt är överdrivet, politiker bara strävar efter makt och mer optimism löser allt. När världen står inför multipla kriser, en massiv artutrotning pågår, ekosystemen riskerar att braka samman och vi tvingar in planeten i ett ny era av högre temperatur, ändrade lokala livsbetingelser för flora och fauna och en gigantisk förgiftning, där PFAS och andra evighetskemikalier kommer att finnas kvar under hundratals år osv osv.

Otroligt viktiga år, de närmaste
Krisinsikt är grunden för att vilja åstadkomma förändring. Det artikeln och GP gör vad de kan för att dölja är just hur bråttom det är och hur viktigt det är att skyndsamt rätta till så många som möjligt av de systemförändrande misstag som människan på kort tid har bidragit med. Och vi måste göra kloka korrigeringar så att vi inte hamnar ur askan i elden, samtidigt som som hanterar effekterna av de förändringar som redan nu leder till konflikter och problem.

Den som vill uppdatera sig på hur läget är kan t.ex. studera de planetära gränser som Johan Rockström i snart 20 år har beskrivit. Vill man hitta fakta så går det. Vill man låtsas att business-as-usual är möjligt, kan man läsa Göteborgs-Posten.

Länktips: https://www.gp.se/debatt/vi-dodar-de-ungas-framtidstro-med-allt-domedagsprat.243a2c0e-eb4f-4c81-a6c4-7b441450422d

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

Moderat idéutveckling

SVT sände idag 19 november direkt från Moderata partistämman i Västerås. Jag lyssnade ett tag på punkten ”Samtal- idéer för vår tid” där idéprogramarbetets högst ansvariga Christoffer Fjellner, ordförande, och Alice Teodorescu, huvudsekreterare, samtalade med bl.a. Tove Lifvendahl om den moderata idéutvecklingen. Det är utmärkt att SVT sänder från olika partistämmor, eftersom det ger en delvis annan bild av hur partierna resonerar innan de argumenterar. Och just idéarbetet blir ju extra intressant eftersom det bör bli vägledande för partiets ställningstagande på lång sikt.

Några nyckelord
Jag lyssnade inte på hela inslaget och kan ha missat något väsentligt, men för mig trängde ett antal nyckelbegrepp fram, som moderater troligen känner starkt för:
– Individens frihet, särskilt i relation till staten.
– Framtidsoptimism och utvecklingsförmåga, särskilt i relation till de partier som man betecknade som dystopiska.
– Vetenskapens viktiga roll, men gärna finansierad utanför statens pekpinnar.
Alice Teodorescu överraskade dessutom med att lyfta fram kulturen och konsten, som hon tyckte hade behandlats styvmoderligt av partiet under lång tid. Det framkom att hon är gift med en konstnär och det kan förklara just denna punkt. Hon refererade dessutom till Karin Boyes Kallocain.

Tilltron till individen
Att vi står inför stora utmaningar och en snabb samhällsutveckling nämndes. Och någon i panelen, som jag tyvärr missade namnet på, lyfte fram behovet av öppenhet inför den nya teknik som kommer och som i sig inte behöver var ”ond” eller ”god”, utan det avgörande är hur vi förhåller oss till det nya. Om jag inte visste att Moderaterna räknas som ett konservativt parti i det landskap som nu gäller, skulle jag tro att här har ett parti tänkt till, som vill bejaka förändring. En annan intressant gränslinje som de själva drog var den mellan ”dystopiernas partier” och de framstegsvänliga. Här blir skillnaderna på högerkanten tydliga. Sverigedemokraternas framtoning handlar om att Sverige är på fel väg och allt är invandringens fel, ”sjuklöverns” fel, vänsterliberalernas fel osv… dvs ett i huvudsak negativt budskap, där bara handlingskraftiga politiker kan rätta till allt som gått fel….. Här på Moderat-stämman tonade något helt annat fram. En optimism och tro på individen, på entreprenörer och på en möjlig samhällsutveckling. Återkommande var det individens förmåga och frihet som ställdes fram som helt avgörande. Mycket långt från SD:s ”offerbudskap” att medborgarna drabbas av politikers felbeslut.

Ja respektive nej
Christoffer Fjellner tyckte att Miljöpartiet är ett dystopiskt parti per definition. Mot dystopin ställde han den moderata utvecklingsoptimismen. De som ser möjligheter för egen del dras troligen till ett parti som bejakar just detta förverkligande av möjligheter. Medan de andra partier som ser konsekvenser av ohejdad marknadsekonomi som det stora hotet lockar till sig andra sympatisörer. Om inte vänster/höger – skalan och heller inte GAL / TAN – skalan beskriver det politiska landskapet korrekt kanske det är utvecklingsoptimism eller dess motsats som bäst beskriver var gränslinjen ska dras mellan olika partier. Protester är bra, men konstruktiva förslag och en attraktiv vision kan ge bättre stöd hos väljarna. Nej-sägarna i SD behöver aldrig komma med konstruktiva förslag eftersom de ser sig som just nej-sägare. I decennier lyckades S behålla ett stort stöd hos väljarna, troligen för att man skickligt kombinerade nej-sägandet till de rikas förmåner och livsvillkor med ett ja-sägande till sociala och ekonomiska reformer som barnbidrag och konkreta resultat i form av modernisering av bostäder och samhällsservice.

Vad jag inte hörde
Under idédebatten hörde jag inte de moderata idéansvariga nämna klimatfrågan, miljön eller snabba artutrotningen på jorden. Det är antagligen för att i deras värld löser sig de problemen ändå. Idéerna kretsade kring nyttan med och markeringen av individens starka ställning. Det hade varit intressant att höra hur moderaterna avgränsar den starka individens ställning gentemot ohejdad egoism på de svagares bekostnad. Eller hur man tänker att en promille av världens befolkning, svenskarna, ska assistera de 999 övriga promillena i de globala utmaningar vi står inför.



Norsk optimism istället för svensk gnällighet

År 2020 blir det förbjudet att använda fossileldade oljepannor i Norge. För fem år sedan hade man 80 000 oljepannor i drift, läser jag i Pelletsförbundets nyhetsbrev. Och inom två år ska oljelandet Norge ha fasat ut alla dessa pannor. Exemplet visar att det går att styra i rätt riktning även om starka intressen vill något annat.

För naturligtvis skulle den oljebolagen kunna använda sin hemmamarknad så som de flesta branscher använder sin hemmamarknad – som en stabil komponent i de prognoser man arbetar mot. Export och affärer på en global marknad är alltid vanskligare. Det finns så många tänkbara scenarier och möjliga händelser som förändrar villkoren.

I våras var jag i Baerum utanför Olso på en konferens, dit man bjudit in Norges kommunikationsminister Ketil Solvik-Olsen för att inledningstala om de mobiltitetssatsningar Baerum står inför. Det var överraskande att lyssna till kommunikationsministern, som representerar Fremskridtspartiet. Hans budskap hade i Sverige utan vidare kunnat förmedlas av Centern eller Miljöpartiet. Min minnesbild är att han signalerade proaktivitet och omställning till hållbara transporter, inte minst i stadsmiljö.

20 procent av den norska nybilsmarkanden är elbilar. Är man snäll kan man räkna den svenska andelen som 2 procent. Oljelandet Norge väljer inte fossilbilar i lika stor utsträckning som det ”medvetna” Sverige. Nog är det lite märkligt.

Ibland får man känslan att vi i Sverige är så fixerade vid oss själva och tron att vi vet allt bäst, gör allt bäst och inte behöver ta intryck från andra länder. Och att svårigheterna för kommunerna att upprätthålla samhällsservicen på olika områden blockerar ett sunt förhållningssätt till förändringar. Nej-sägarna och längta-tillbaka-hur-det-var-förr-folket har något slags företräde i debatten. Vi skulle behöva en dos norsk förändringsbenägenhet och optimism.