Statens makt över kunskapen

Staten ser över sin organisation. Nu har en utredare föreslagit en omorganisation av de myndigheter som håller på med läkemedel och hälsa. Tolv myndigheter förslås bli fyra. Socialstyrelsen och läkemedelsverket försvinner. Fyra nya ansvarsområden föreslås: utveckling, kunskap, infrastruktur och utvärdering.

Elak bild
Med dessa fyra områden sammanförs kompetenser i ett mer enhetligt system, är tanken. Man delar elakt uttryckt upp området i fyra segment: ”nyheter”, ”sanningen”, ”propaganda” och ”bestraffning”. Och – som redan framkommit som kritik – hur ska detta system uppmuntra till kunskaps- och erfarenhetsutbyte om en myndighet, med närmast orwellsk fiffighet, sitter inne med sanningen, den enda sanningen?

Alternativen förlorare
Redan idag har staten Sverige svårt att hantera olika kunskapssystem. Fungerande och efterfrågande behandlingsmetoder motarbetas ofta med argumentet att de inte kan bevisas inom rådande kunskapsparadigm. Vetenskapens tillkortakommanden används som argument för att andra behandlingsformer inte ska godkännas. Motvilligt har man fått acceptera akupunktur, eftersom behandlingarna gör patienter besvärsfria. Mainstreametablissemanget duckar.
Lika illa är det med hur staten ser på homeopati och andra behandlingar som enligt traditionell vetenskap kan likställas med placeboeffekter. Och där verkligheten hela tiden sticker hål på bubblan eftersom behandlingarna hjälper patienterna.

Effektivare ?
Jag har endast ett lekmannaperspektiv på frågorna. Men när jag läser utredaren Stefan Carlssons argument ”Kunskapsutvecklingen och spridningen av ny kunskap blir effektivare” blir jag mycket oroad. Det är inte effektiviteten som är primär, det är relevansen och samspelet mellan analys, omdöme, fakta och individens situation som borde stå i fokus.

Statens roll
Det staten borde göra är att garantera att inga medborgare särbehandlas. Alla ska ha rätt till den sjukvård man önskar. Efterfrågan, kvalitet och en rättvis tävlan om resultat för att bidra till frisk- och sjukvård borde styra utvecklingen. Istället får vi nu en myndighet som ska stå för kunskap, en annan som ska ansvara för informationsspridning och en tredje som ska övervaka systemet.

Motarbetar staten samhället?
Frågan är om staten verkligen agerar för samhällets bästa. För det kan väl ändå inte vara så att vi klarar utmaningarna med enbart ett sätt att arbeta och en väg att söka ny kunskap? Jag undrar om inte George Orwell ler stilla i sin himmel.

Länk till presentation av utredningen, publicerad på DN Debatt – här.

Ungdomar, kunskap och omdöme

Varför ska vi kunna saker? Allt går ju att snabbt googla fram med ett par klick. Varför belasta minnet med detaljer om Vindelälven, Viskan eller Ganges? Hur får vi ungdomar att se skillnad på information, fakta och kunskap och framför allt att inse värdet av egen kunskap?

Referenspunkter
När jag lyssnar på personer som undervisar på högstadiet är det ofta lärandets vedermödor som nämns. Det finns ett allmänt motstånd hos vissa, långt ifrån alla, men vissa elever att anstränga sig lite extra för att lära sig saker, ta in, göra till egen kunskap. Kanske är det så. Kanske har vi så många fysiska, själsliga och utvecklingsrelaterade problem i tonåren att vi tar varje chans att få en paus i det pågående växandet. Men vi får inte acceptera okunskap som en rimlig betygsnivå. Det är att svika ungdomarna. De behöver en stabil grund, ett antal referenspunkter för fortsatt lärande.

Geografi
Att snabbt kunna göra matematiska överslag med huvudräkning är ett praktiskt hjälpmedel för att snabbt förstå värdet av det någon erbjuder. Att snabbt kunna associera till en geografisk plats, en sevärdhet, en händelse kan vara helt avgörande i en konversation med personer man är på väg att lära känna genom sitt arbete. Om någon säger att hen fick sin examen på Oxford eller Tübingen kan det vara bra att kunna haka på den informationen direkt utan att först gå ut på Google Earth för att se var dessa städer ligger.

Kommunikationsförmåga
Framtidens vinster och framtidens företagande kommer att bygga mycket mer på relationer än tidigare. Dels av strukturella skäl – energifrågan och resursfrågan kommer att tvinga fram helt nya modeller. Dels av konkurrensskäl. Tillsammans med andra kan vi erbjuda mer attraktiva lösningar, mer kompletta förslag. Var och en klarar inte att behärska alla fackområden; därför kommer vi att behöva samverka för att bli starka. Men detta samverkande förutsätter kommunikationsförmåga – att vi klarar att tydligt förklara vad vi avser, vad som ingår och inte ingår och vad vi förväntar oss av med- och motparter. Lägg därtill kulturella, språkliga och geografiska hinder och kommunikationen måste vara på högsta nivå för framtida verksamheter.

Kunskap och konst lägger grunden till omdömet
Det är detta samband som dagens ungdomar till oroande stor del ännu inte ser och det är detta samband vi vuxna måste synliggöra. Att med en stark egen kunskapsbas får varje individ förmåga att värdera och positionera de förslag och idéer som andra kommer med. Att se till att  våra referensramar är tillräckligt vida och tillräckligt djupa. Skulle vi bortse från behovet av egen stabil kunskaps- och omdömesplattform faller vi lätt offer för manipulativ reklam, förenklad information och vinklade fakta. Var och en måste utveckla sin omdömesförmåga baserad på jämförda kunskaper. Var och en behöver kunna värdera all information, som vi översköljs med. Eller åtminstone förstå hur värderingen bäst kan gå till, vem som kan vara till hjälp i en specifik situation. I vardagen och i yrkeslivet. Praktiskt och teoretiskt, konstnärligt och vetenskapligt. Konst och kunskap i en bra blandning tränar sinnena att se kvalitet och tränar minnet att sortera väsentligheter. Så möter vi helheten.