Apartheid. Ordet är synonymt med grym diskriminering och åtskillnad på folkgrupper enligt den sydafrikanska modell som rådde fram till att Nelson Mandela kunde friges och ta över som president. Trettio år senare finns fenomenet kvar i andra former. Nu är det inte de vita i Sydafrika som styr, men det finns afrikaanstalande vita som försöker hålla liv i sin kultur och sitt språk och som kanske delvis drömmer om att få tillbaka makten.
Får man söka trygghet?
Jag läser reportaget i ETC (se länktips nedan) och fram träder en bild av en minoritet som söker sin gemensamma identitet. Staden Orania samlar cirka 3000 invånare och tycks locka fler. Gemensamt är att alla som bor där ska vilja värna den kultur och det språk som den tidigare härskande vita befolkningen talar. Orania har ifrågasatts och i ett Sydafrika som präglas av oro och våld blir det kanske naturligt att söka trygghet hos likar. Landet som helhet har en stor grupp dåligt utbildad arbetskraft, som kan ha svårt att få jobb och det göder brottslighet. Sydafrika är delvis ett mycket våldsdrabbat land, inte minst i Johannesburg.
Får den gamla härskarklassen isolera sig?
Att minoriteten vita söker sig till varandra, söker trygghet i sin kultur och sitt språk blir kanske inte så konstigt. Men är det bra? Är det önskvärt? Var går den rimliga gränsen för att värna minoriteters rätt ställt mot en rimlig strävan att inte splittra ett land och skapa motsättningar? De som bosätter sig i Orania är troligen inte de fattigaste, så benämningen ghetto kanske inte passar in, men hur ser en balanserad lösning ut? Har den gamla härskarklassen rätt att isolera sig och om inte, varför inte?
Vad är rimligt ifråga om hänsyn till minoriteter?
Jag tycker detta är intressant eftersom vi har en delvis omvänd diskussion i Sverige, där det är majoritetssamhället som inte vill att minoriteter blandas in i de (kanske priskänsliga?) villaområden där delar av majoritetsbefolkningen bor. Här finns röster som höjs mot att blanda minoriteterna med majoritetsgrupper. Och i Orania ifrågasätts det motsatta. Hur ska samhället egentligen hantera de socioekonomiska och kulturella minoriteterna? Och vem ska bestämma det? Uppdelning och segregation riskerar att eskalera motsättningar. Det rimliga är att skapa sammanhållning och samhörighet för alla. Men om det inte känns rätt för de berörda, hur ska man då lösa frågan? Vems ord ska gälla? Hur ser majoritetens hänsynstagande till minoriteten ut? Och vad är rimligt att hävda?
Barnens skolgång är viktig
Det har inte bara med boende att göra. Det handlar också om skolgången. Att barn för möta andra barn från andra miljöer och lära sig att hantera olika förhållningssätt och normer. Det är väl kanske den allvarligaste invändningen jag har mot projektet Orania, att barnen isoleras och bara möter andra barn med samma uppväxtförhållanden. I det konfliktdrabbade USA på 50-talet, där rasfrågan var väldigt upptrissad, genomfördes bussning av barn till andra skolor, vilket inte heller fungerade särskilt bra. Det satte ljuset på de skillnader som fanns och delvis förstärkte dem.
Vi måste bygga broar
Samtidigt är det ett problem idag i Sverige att det finns skolklasser i grundskolan där ibland bara något enstaka barn har svenska som modersmål. Det sänker kvaliteten på undervisningen och bygger inte de broar mellan grupper som är så viktiga. Det finns kanske ingen enkel lösning på detta, men vi måste vara observanta på vad det gör med samhället, när skolgång och uppväxt sker på väldigt olika villkor.
Länktips: https://www.etc.se/utrikes/den-vita-staden-vaardar-arvet-fraan-apartheid-vi-behoever-ett-heimat