Pantade: direktörer och burkar

Välfärden fördelas mer och mer olika. Klyftorna ökar, globalt och i Sverige. Statistiken ger vägledning: genomsnittlig inkomst, andelen familjer och barn som anses leva i relativ fattigdom, arbetslöshetstal, utbildningsnivå. Bakom varje statistisk tabell finns människorna, de som faktiskt har att hantera vardagen. Vi måste skapa ett sammanhållet, välmående, jämlikt, rättvist samhälle. Avarterna måste bort.

Banklandet nummer ett går före
I Schweiz har en folkomröstning genomförts. 68 % av de röstande vill införa bonustak för bank-VD:ar och låta bolagsstämmor avgöra storleken på bonusar. Den som inte följer detta lagförslag kommer att riskera fängelse. Det schweiziska parlamentet ska nu ta fram ett konkret lagförslag som troligen kommer att modifieras något. Men folkomröstningar i Schweiz är bindande och det är svårt för regeringen att kringgå folkviljan, när 2/3-delar ställt sig bakom skärpta regler. Reglerna blir de vassaste i Europa när de införs.

Sverige – aktieutdelningar
I Sverige har vi förutom en bankbonusdebatt även haft en debatt kring aktieutdelningar i relation till att vinsterna stannar i verksamheten. H&M-ägaren Persson har fått framstå som ett tydligt exempel, särskilt som textilarbetare i tredje världen har extremt låga löner. Häromdagen lyftes även en privat friskoleägare fram i media. Han tog först ut miljonbelopp i aktieutdelning och lät därefter en av sina gymnasieskolor gå i konkurs. Den som gräver efter fler exempel lär inte ha svårt att finna dem.

Lagom-traditionen
Vad är det vi upprörs över? Att folk tjänar pengar? Att folk tjänar ohemult mycket pengar? Eller är det för att omåttlig girighet faktiskt är en dödssynd? Att vi unnar våra företagare och VD:ar höga löner, men inte orimligt höga? Är det den svenska lagom-traditionen som gör sig synlig? Lagom mycket vinst, lagom mycket ojämlikhet, lagom mycket skattefusk? Kan vi lagstifta om en lagom-portalparagraf?

Finanskrisen spelar in
Upprördheten i Schweiz och i Sverige över orimliga löner, bonusar och aktieutdelningar är ett sundhetstecken. Någonstans går gränsen för vad sammanhållningen tål. Den gränsen tycks vara överskriden på flera håll. Förmodligen spelar även finanskrisen in, Lehman Brothers, hur de rika alltid skor sig på de fattigas bekostnad, hur skuldsättningen bara ökar samtidigt som de rikaste tjänar ännu mer på flertalets skulder.

Hjärtat finns med
I det symboliska och det lilla finns kanske ändå hoppet. De blivande affärsmännen som just nu utbildas på Handels i Göteborg visar i alla fall i handling att man tänker längre än till den egna plånboken. Studenter på Handels har ordnat så att slängda pantflaskor och överbliven, god, mat kommer Räddningsmissionen till godo.

Gott så.

Länktips: http://www.svd.se/naringsliv/schweiz-stoppa-direktorernas-bonusar_7963660.svd.

http://www.handels.gu.se/om_handelshogskolan/Nyheter/fulltext//ny-anvandning-for-returburkar-och-overbliven-mat.cid1157288.

Släckt med Frankrike

Att spara energi är en snabb åtgärd som dessutom oftast är relativt billig. Den sparade megawatten, negawatten, hushållar inte bara med våra resurser, den blir snabbt lönsam för slutkonsumenten. I det stora racet talar vi alldeles för sällan besparingar och effektiviseringar. En förklaring är att det saknas starka ekonomiska intressen för att minska effektuttaget.

Självdrag
Ett klassiskt exempel är den eleganta självdragsprincipen för ventilation. Bygger man husen och deras ventilation enligt rätt beräkningar kan luftomsättningen lätt ske med hjälp av naturens egna lagar: varm luft stiger. Självdrag blir en billig lösning att på ett genomtänkt sätt klara moderna ventilationskrav. Bekymret är att leverantörerna inte kan skicka luftfakturor  – de har inga dyra system att föreslå och leverera. Traditionella lösningar med fläktar, trummor och allehanda filter ger möjlighet till procentuella påslag och därmed resurser att informera och sälja. Självdragsleverantören har bara sitt kunnande att sälja, något som är betydligt svårare att paketera med påslag och übervinster.

Vive la France
Nu har i alla fall fransmännen vaknat. Från 1 juli gäller en lag som föreskriver att siste man släcker på kontor och fabriker. Senast en timme efter att siste man gått hem ska det vara släckt. 250.000 ton räknar fransmännen med att minska sina CO2-utsläpp med, och det på ett år. Säkert har de kreativa fransmännen räknat ut hur de kan kringgå lagen. Det gäller att se till att någon jobbar över och inte går hem. Då kan det ju vara tänt. Det vore ju synd om stadens paradgata Champs-Élysées var släckt när turisterna släntrar hem på nattkröken. Men allvarligt talat är det franska initiativet inte dåligt. Det skapar en medvetenhet om behovet av att spara, det blir rättvist eftersom alla har samma regelverk och det kan väcka nästa fråga: hur har vi det med datorer och skärmar, med hissbelysning, fläktar och rulltrappor…?

Synliggör metoder och verktyg
Forskare som John Holmberg på Chalmers brukar hävda att halva lösningen ligger i att fasa in förnybar energi och den andra halvan av lösningen ligger i att spara och effektivisera. Då klarar vi både koldioxidutsläppen och att fasa ut den urankrävande kärnkraften. Det det franska beslutet sätter fingret på är drivkrafterna för att få detta att hända. Frivillighet räcker inte. Vars och ens incitament att släcka en 35 W halogenlampa över skrivbordet, eller några hundra watt lysrörsbelysning i korridoren är uppenbarligen för svagt, och återkopplingen obefintlig till den som tar på sig vaktmästarrollen. Mixen av drivkrafter och styrmedel som ska fixa omställningen är viktig att lyfta fram.

Vi måste synliggöra alla dessa olika metoder och verktyg.

Länktips: Miljöaktuellt: Om den franska släckt-lagen.

 

Kompensera för feltänket?

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.