Ensamkommande barn – kostnad eller investering?

Det går inte att undvika att bli känslomässigt berörd av dagens artikel i GP om lilla Mai, som nyligen råkade fylla 18 år och därför anses kunna behandlas som en vuxen. I hennes fall handlar det om utvisning till födelselandet Vietnam. Att hon inte känner någon där och att hon rotat sig i en fosterfamilj i Sverige sedan flera år väger lätt i Migrationsverkets beslut att utvisa Mai. (Länk till artikeln i GP, se nedan).

Knapphändighet
Mai Luu Huong har inget hem i Vietnam, ingen familj, inga handlingar som kan visa vem hon är. Efter fem år och en trygg tillvaro i en fosterfamilj med ”syskon” i Sverige rycks hon upp från pågående gymnasiestudier och utvisas, eskorterad av svensk polis. Nu är hon ju inte längre per definition ett barn och kan därför utvisas när hon fyllt 18 år. Andra ensamkommande barn från Vietnam har fått stanna, påpekas i artikeln. Men Mais berättelse är ”vag” och ”knapphändig”, anser man och utvisning beslutas. Vad kan ett barn veta om sin egen bakgrund?

Investering eller kostnad?
På ett samhällsekonomiskt plan har Sverige investerat i Mai. Hon har gått i skola under fem år, hon har fått en fosterhemsplacering, där hon dessutom tycks ha trivs och fungerat socialt. Hon skulle ha kunnat fortsätta sin utbildning i Sverige, få anställning och göra nytta i vårt samhälle. Samhället hade tjänat miljoner kronor på det. Istället för att se varje människa som en möjlig resurs för helheten, för samhället, är grundattityden att Mai är ett ”ärende” i Migrationsverkets handläggning. Hon ses primärt som en belastning, en kostnad, som det vore lämpligast att hitta skäl för att undvika.

Fel utgångspunkt
Om vi i stället förmådde se just barn, som vi bekostat skola för och som vi sett till att de fått ingå i ett bra familjeboende, om vi primärt kunde se dem som resurser för oss alla skulle både den enskilda individen och samhället tjäna på detta. När Mai utvisas utsätts hon och hennes familj och vänner i Sverige för en stor mental och emotionell påfrestning. Inte alla klarar detta. Och Sverige går miste om det arbete och den kunskap Mai skulle ha kunnat tillföra vårt samhälle under sitt yrkesverksamma liv. Nu vet vi inte vad hon hade kunnat bli och vad hon hade kunnat göra. Men att utgå ifrån tanken att hon hade blivit en belastning är inte rimlig.

Myndighetens möjligheter
Migrationsverket har en vision som de på sin egen hemsida säger sammanfattar visionen med det arbete som bedrivs: ”Ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. Möjligheten i fallet Mai hade ju varit att faktiskt ta till vara den utbildningsinvestering vi gjort under hennes fem år i Sverige. Möjligheten hade ju varit att hon blivit en viktig resurs för andra ensamkommande flyktingbarn. Möjligheten skulle kunna vara att hon hittat en uppgift i livet, där hennes bakgrund i Vietnamn och hennes sammanhang i Sverige kunnat utgöra en dubbel resurs, som kunnat bli mycket värdefull i rätt sammanhang.

Balans mellan formellt och informellt
Jag vet ingenting om Mai, inte mer än vad som står i tidningen, men på ett mänskligt och på ett samhälleligt plan tänker vi fel när vi betraktar ensamkommande barn enbart som barn ur ett formellt åldersperspektiv. När vi inte ser till helheten missar vi de möjligheter som ligger i varje människas livsväg. När ska samhället hitta en rimlig balans mellan formalia och det informella?

Reducera inte människor till kostnader
När ska våra institutioner förstå att människan är viktigare än regelverken? När ska vi komplettera myndighetsutövningen med helt andra instrument, som gynnar både enskilda och oss alla? När ska vi sluta upp att betrakta människor som kostnader och något vi vill bli av med? När ska vi se värdet av att investera i Mai och i alla andra barn som går i skolan?

Länktips : Artikel i GP 26 januari 2014: http://www.gp.se/nyheter/vastergotland/1.2255571-mai-utvisad-men-till-vad-

Värdet av ett mellanrum

Den som går i en lövskog när solen skiner kan uppleva något fint. Hur ljus, halvskugga och skugga omväxlande spelar över marken, gräset, ansiktet. Färgvariationerna tycks oändliga, från skirt ljusgrönt  till dunkelt, obestämbart grått. Det är som om luften fylls av denna färgsymfoni och att den blir friskare att andas bara för att ljuset leker med oss. Om vi blundar kan vi dra oss detta till minnes även en gråkall januaridag som denna.

Kontraster, rytm och rikedom
På liknande sätt som naturen blir levande i kontrastrikedom, mellanrum och olikheternas spegling i varandra finns musiken som en näst intill outtömlig och ständigt tillgänglig källa till själslig rening. Det som skiljer oljudet från det vackra ljudet är musikens tydliga närvaro av mellanrum, uppehåll, och förutsägbar rytm som vi kan relatera till. Det finns säkert fler exempel på meningsfulla mellanrum än en lövskog och en vacker melodi.

Ansvarsfriheten förblindar
En porlande bäck låter som musik, trots att den strömmar kontinuerligt. De flesta industriella processer, däremot, låter precis så mekaniskt som de uppstår. Och mellanrummen, de som skapar dynamik och förväntan på nästa ton, nästa rörelse i lövverket, ses av vårt mekaniska samhälle som onödiga. Antingen fylls mellanrummen konkret igen med asfalt, eller så ignoreras mellanrummen fullständigt i det organisatoriska. Det ingen har ett uttalat ansvar för behöver ingen känna sig ansvarig för, för ansvarsfriheten indikerar att det inte är viktigt, det som ingen har ansvar för. Så spretar samhället också åt olika håll, kittet och det mellanmänskligt sammanhållande tunnas ut och kvar blir de ensamma människor som ingen längre ser.

Plötsligt syns de
Men så tränger de upp till ytan, dessa mellanrummets människor. Syns även för den blinde. Plötsligt finns världens fattigdom inför våra ögon. De sitter där i fukten och kylan och är inte längre en förbiswischande nyhetsfilm på TV från ett avlägset land. De är här. På vår gata. Mellanrummets människor måste plötsligt ”hanteras”. Någon prövar att skicka iväg dem med buss. Andra letar härbärgen. Vissa skänker en slant. Det gnager och skaver. Vårt begripliga samhälle blir en aning mer obegripligt.

Ingens ansvar
De mellanrum som vi intuitivt ser som värdefulla i naturen och i musiken tycks i samhället vara våra blinda fläckar, osynliga och samtidigt ingen som har ansvar för. Glappen i samhällets strukturer är kanske det vi på ett helt annat sätt borde iaktta och värdesätta. Eftersom de ger oss tillfälle att reflektera och upptäcka andra kvaliteter.

Det nya
Civilsamhällets vaknande resurser utgör basen för det nya: den nya ekonomin, det nya ansvarstagandet, det mellanmänskliga samhället. Istället för konkurrens och strikta gränser kommer nu relationsekonomin, där samverkan är viktigare än konkurrens. Där var och en blir värdefull för helheten. Vinst som uppstår ur gemensam nytta, inte på andra människors eller på miljöns bekostnad.

Bubblan spricker nog inte, eller?

I helgen läste jag Mattias Hagbergs tankeväckande artikel i GP om debatten i Tyskland om den ekonomiska och politiska krisen. (Länk till artikeltexten, se nedan). Analysen hos ett antal tyska debattörer tycks landa i risken att den politiska nivån i våra demokratier håller på att underordnas de stora finansiella aktörerna. I tur och ordning har inflation, statlig upplåning, privat skuldsättning och statliga övertaganden av bankskulder täckt upp för en ständigt tilltagande ekonomisk kris, menar t.ex. Wolfgang Streeck. Tillväxten har skett med hjälp av konstgjord andning. Streeck hävdar t.o.m. att bubblan har spruckit.

Demokratins ställning i relation till ekonomin
I Sverige finns inte utrymme för den typen av diskussion. Vi tycks bara ha plats för en sanning i taget. De politiska partierna tror sig inte kunna vinna röster på att tala om krisen mer än som ett avlägset hot som den kloka (egna) politiken lyckats hålla på avstånd. Att politiken underordnas kapitalet är det ingen som har intresse av att diskutera. Att detta i sin tur blir ett demokratiproblem är ännu mer avlägset att föra fram. Inte ens main-stream-media tar upp detta eftersom en sådan debatt skulle rasera tilltron till det pågående politiska samtalet, där journalistiken har en roll och politiker en annan. Ingen har intresse av att reducera betydelsen av det man gör och gjort.

Vilket perspektiv ska råda?
Mattias Hagberg landar i en fråga om vilket perspektiv som till slut blir rådande: finanskapitalets eller medborgarnas? På så sätt påminner frågan om Edward Snowden-affären. Där handlar det om statens behov av att skydda sig mot terrorism genom storskaligt informationsinhämtande kontra individens frihet och rättigheter. De strukturer som var tänkta att bygga upp ett stabilt samhälle raserar på skilda sätt, ekonomiskt respektive på frihetens område, fundamenten för det samhälle de föddes ur. Marknaden och maktens mekanismer slukar demokratin.

Kedjebrevsekonomi
Hur kunde det bli så här? Vad har gjort att det politiska manöverutrymmet idag begränsas av anonyma finansinstitut? Hur hamnade välfärdsbygget i händerna på kortsiktiga ekonomiska intressen? Enligt Mattias Hagbergs artikel och Wolfgang Streeck går det tillbaka till Reagan och Thatcher, som ju införde nyliberal lagstiftning, där marknaden gavs fria tyglar. Min tolkning är att begreppet vinst blev viktigare än välfärd. När många blir rika skulle det gynna alla. Drivkraften skulle vara att individer vill bli rika. Den rike kan köpa tjänster, som den ännu inte rike kan leverera. Som ett samhällets kedjebrev, där alla skulle tjäna på att någon annan också ville bli rik.

Vinsten framför allt
Miljöhänsyn, mänskliga hänsyn och ansvarstagande var underordnade vinstintresset. Genom att tjäna pengar på pengar istället för på varor och tjänster förstärkte de finansiella aktörerna sitt försprång. Förmögenheter behövde inte längre uppstå genom fysiskt arbete. Det räckte att ha rätt i en prognos om värdeutveckling på en aktie. Hjulen snurrade fortare och fortare.

Sanningen lär komma fram
Eller också är allt detta vanföreställningar och skeva beskrivningar. Verkligheten är kanske fortfarande begriplig. Politiker har eventuellt fortfarande makten. Kapitalismen har ännu inte grävt sin egen grav. Greklands kris är inte ett symptom på något större. Skuldsättningen i de västliga demokratiernas offentliga och privata ekonomier är inget problem. Framtiden är ju per definition oändlig. Business as usual är fortfarande det som majoriteten av alla ekonomer sätter sin tilltro till. Bubblan spricker inte. Oändlig tillväxt är möjlig. BNP är det bästa måttet på vår utveckling.
Eller inte.

Länktips:  http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2014/01/vagen-till-krisen

Panta mindre?

Många anser sig vara duktiga på miljöarbete när de källsorterar. Tidningar, vinflaskor, papp och papper, konservburkar, plastförpackningar, batterier, glödlampor, kompostfraktion, elektriska produkter…. vi känner oss duktiga när vi bidrar till kretsloppet. Men frågan är om vi borde förändra pantsystemet på t.ex. PET-flaskor? Är det dags att bryta mönstret och tvinga fram andra lösningar på vårt beroende av att medverka i ett ohållbart materialflöde?

The story of solutions
Den delvis animerade informationsfilmen om ”The story of solutions” från samma personer som tidigare gett ut ”The story of stuff” förklarar och vänder på begreppen. (Länk till filmen, se nedan).  Det vi idag mäter är BNP, summan av all produktion. Istället borde vi sträva efter kvalitet och en helt annan värdeskala. Idag växer vår ”välfärd” oavsett vad vi producerar: när vi hugger ner skog, asfalterar åkermark eller på annat sätt skapar ekonomisk nytta, även när vi förbrukar resurser och genererar problem med avfallet. Filmen visar på ett pedagogiskt sätt hur vi kan hantera våra behov på ett smartare sätt utan att nödvändigtvis slösa på resurser, skapa avfallsproblem osv.

Refill istället för retur?
När vi pantar våra PET-flaskor håller vi igång ett system, som kanske inte är långsiktigt rimligt. Vi borde kanske förändra pantsystemet. En tanke är att mångdubbla värdet på varje förpackning. Så att det värdefulla med produkten blir förpackningen och hur den hanteras och innehållet blir sekundärt. Det skulle kanske leda till ett annat synsätt på plast som råvara om en tom, använd PET-flaska var värd 15 kronor. Refill-system skulle kanske bli standard, ungefär som öl tappas upp på krogen. Ett annat sätt vore att förbjuda PET-flaskan.

Havet
Ett av exemplen i filmen handlar om att förbjuda plastpåsar. Några länder har redan tagit det steget. Mikroplaster har nu efter cirka 50 års plasttillverkning hamnat i stora mängder i havet, till skada för fiskar, fåglar, planktonätande valar osv. Plasten utgör en dödlig fara både genom sitt innehåll och genom att den finns på fel ställe i kretsloppet. Hur ska vi i Sverige ställa om från ett illa genomtänkt plastberoende till ett verkligt kretsloppstänkande som minskar plastförekomsten i haven? Varje tvätt av en fleecetröja sprider mikropartiklar ut i vattendragen. Plasten ger oss stora fördelar, men vi måste bli mer observanta på nackdelarna.

Hållbar lösning
Kanske är hela pantsystemet feltänkt. Det är kanske fel att belöna en fortsatt användning av plast i dryckesflaskor. Kanske är det dags att på allvar fundera på vilken lösning som kan bli hållbar. Ett steg vore att drastiskt höja värdet på den använda PET-flaskan. Det skulle få oss alla att reflektera över vad som är värdefullt och hur ett modernt och smart system egentligen borde se ut.

Länktips: http://storyofstuff.org/movies/the-story-of-solutions/

Var håller ekonomerna hus?

Vi vårdar inte det vi har, värdesätter det inte, vi skapar inte långsiktig nytta utifrån de förutsättningar som tidigare ansträngningar har gett oss. Som en konsekvens av köp-och-släng-doktrinen som präglar mycket av vardagens konsumtion har en liknande mentalitet satt sig inom flera områden. Effektivisering har det kallats. Men det är inte effektivt att slösa med resurser. Låt mig belysa med tre exempel.

Järnvägen
Kanske går problemen långt tillbaka i tiden, när SJ och Banverket bildades för att anpassa tågmarknaden till konkurrenssamhället. Trafiken skulle konkurrensutsättas, då måste skötsel av banorna, signalsystem och styrning separeras från tågtrafiken. Det tidigare gemensamma intresset att se till att helheten – tågtrafik på fungerande spår – försvann. SJ blev en ”kund” på spåren. Ansvaret för att spårbunden trafik fungerade hade plötsligt delats upp. Det blev möjligt för båda parter att skylla på varandra. Nästa, på ytan riktiga beslut, var att slå ihop trafikslagen i det som blev Trafikverket. Nu skulle projekten koordineras. Men kunskapen om spårnätet tunnades ut ytterligare och nya prioriteringar behövde göras när behovet för upprustning av vägnätet ställdes mot spårnätets behov. Resultatet ser vi nu. Åratals av otillräckliga investeringar i järnvägsnätet har lett till en situation, där tågurspårningar och andra olyckor kommer att öka. Konsekvenserna blir en minskad tillit till systemen, stora samhälleliga förluster när restider ökar och kommunikationer inte fungerar – särskilt nära de belastade spåravsnitten nära storstäderna. Det är som om staten medvetet undviker att ta till vara de tidigare investeringar man gjort. Tidigare generationers skatter investerades i infrastruktur, där nu värdet på gjorda investeringar stegvis minskas i takt med att underhållet försummas. Likt ett ödetorp på landet överges ett av landets viktigaste kommunikationssystem. Ekonomi handlar om hushållning. Var håller i så fall ekonomerna hus?

Skolan
Den kommunaliserade skolan som nu vi har haft i +20 år har inneburit en liknande nedmontering. Kommunerna har inget belöningssystem för att de tillhandahåller en bra skola, som ger många elever en god start i livet. Kommunerna ska tillhandahålla skola. Med en åldrande befolkning ökar samtidigt trycket på andra kommunala omsorgsdelar. För att klara sina ekonomiska mål används skolan som en av brickorna i kommunernas budgetspel. Lönekostnader hålls tillbaka dels genom att löneutvecklingen generellt bromsas, dels genom att antalet tjänster i skolan minskar. Stödlärare, specialpedagoger, vaktmästare, bibliotekarier… det finns stora besparingar att göra. Och de har gjorts på många håll. Resultaten ser vi nu i Pisa-undersökningen och på andra sätt. Skolan lockar inte de bästa studenterna till lärarutbildning, till vissa utbildningar lockas ingen alls. Elever lämnar skolan med ofullständiga kunskaper. Läsförståelsen är kanske det mest allvarliga. Om man inte kan förstå innebörden av en text – hur ska man då någonsin klara sig i vår komplexa värld, där aggressiv marknadsföring och fördummande reklam lockar in konsumenter i avtal de knappt förstår, än mindre kan krångla sig ur? Skolans nedmontering är förödande för hela samhället eftersom det har med Sveriges konkurrenskraft att göra. Om vi saknar välutbildade och anställningsbara personer till olika företag och befattningar kommer vi stegvis att tappa i konkurrens på den internationella marknaden. Vem ska försörja arbetslösa som skolan inte lyckades kvalificera till arbetslivet? Effektiviseringen av skolverksamheten i den kommunala regin leder till samhälleliga och mänskliga förluster över lång tid. Är det verkligen smart att suboptimera samhällets, och individers, utveckling på detta sätt? Vi lurar oss själva om vi tror att vi tjänar på att inte investera i våra barn.

Den billiga energin
Både nationellt och globalt har vi ett tredje bekymmer, där vi inte diskuterar konsekvenserna av 1900-talets utveckling. När förbränningsmotorn ”vann” över elmotorn i 1900-talets början, och olja/bensin blev den dominerande råvaran för gods- och persontransporter inleddes en epok i vår civilisation, som framtidens historiker kommer att beskriva som lättsinnets epok. Högkvalitativ, energirik olja förbrändes i en snabbt ökande takt, snabbare än nya fyndigheter dök upp. På ett hundra år lyckades världens länder halvera den resurs som det tagit årmiljoner att tillverka. I en hysterisk takt förbrändes all den olja som pumpades upp. Inte nog med att detta skapade ödesdigra klimateffekter, som kan komma att påverka allt liv på jorden under överskådlig tid. Det lade också grunden för en industrialisering och ett välstånd för delar av jordens befolkning, som innebär att det blir svårt att upprätthålla samma effektivitet med andra energikällor. Energiinnehållet i olja är mycket högt. Först på senare tid har biltillverkarna förstått att detta är bättre att kommersialisera i form av snåla motorer. (Men det krävdes EU-lagstiftning för att det skulle ske). Under hela 1900-talet handlade det istället om ”noll-till-hundra”-jämförelser och häftiga prestanda. Oljan har lagt grunden till en petrokemi, som ger oss nyttiga produkter. Plast används i massvis med produkter tex inom sjukvården, i laboratorier etc. Men vi har betett oss som om oljetillgången vore oändlig. Helt oansvarigt har vi eldat upp denna unika energiråvara utan att tänka långsiktigt och utan att reflektera över konsekvenserna för vårt eget klimat. När vi tvingas gå in i ett lågenergisamhälle, som prioriterar energieffektivisering och som värdesätter energi på ett mer nyanserat sätt kommer delar av det samhälle vi skapat att bli olönsamt. Direktuppvärmning med el kanske kortsiktigt var smart för att få avsättning för överskottselen från 70-talets kärnkraftverk. Men att slösa med resurser kan aldrig vara en långsiktigt hållbar strategi. Det lättsinniga slösa-samhället kommer av eftervärlden att med rätta kritiseras hårt. ”Hur kunde dom medvetet förstöra för sig själva och framtiden?” ”De visste ju…?”

En gammal slogan från en valrörelse passar in i sammanhanget: Mot bättre vetande!

Näthat är mobbning

Nej, det duger inte, Piratpartiet. Den 12 december argumenterade partiledaren Anna Troberg för Piratpartiet för att åsikter på internet ska kunna förbli anonyma, eftersom människor annars inte kommer att våga agera visselblåsare. Av det skälet ansåg Troberg att tidningen Expressens publicering av namn på näthatare var felaktig.

Rätt att veta vem som förföljer
I SVT:s Debatt var det GP:s journalist Gert Gelotte som argumenterade för riktigheten i Expressens namngivning av näthatare, som nyligen påbörjats. Hans tydligaste argument är att de som utsätts för näthatet har rätt att veta vem det är som förföljer dem. På den motsatta sidan satt en företrädare för Sverigedemokraterna, som inte oväntat stödde Piratpartiets linje. Missnöjespartier får ju sin livsluft av att sympatisörer får uttrycka just sitt missnöje.

Mobbning
Det Piratpartiet missar är den avgörande skillnaden mellan näthat och att anonymt avslöja något missförhållande på sin arbetsplats. Näthatet är en form av anonym mobbning, som använder yttrandefriheten som svepskäl för att angripa personer, fenomen, grupper eller religioner på ett nedsättande sätt. Mobbningens utförare gömmer sig bakom anonymiteten och hävdar sin rätt att uttrycka sin åsikt. Men mobbning är inte att uttrycka en åsikt. Det är mobbning, även när den är maskerad bakom en anonym avsändaridentitet.

Värna den svagare
Näthatet riktas ibland mot enskilda individer som i Instagram-målet och tyvärr ofta mot politiker. Ibland tar det sig uttryck i svepande generaliseringar om grupper i samhället. Oavsett målgrupp måste näthatet ses som likvärdigt med mobbning. Då blir det också tydligare att det inte går att gömma sig bakom yttrandefriheten för att legitimera anonymiteten. Vi måste värna den svagares rätt i detta sammanhang.

Skilj på mobbare och offer – skilj på rätt och fel
Bara innehavet av ett skjutvapen ger inte en person rätt att använda vapnet hur som helst. Bara innehavet av en yttrandefrihet, som vi har här i landet, ger oss inte rätt att bruka eller missbruka denna frihet hur som helst. När Piratpartiet och deras påhejare likställer mobbare med mobbningsoffren missar de den avgörande poängen med att kunna skilja på rätt och fel.

För en gångs skull var Debatt-programmet sevärt.

Länk: http://www.svtplay.se/debatt

Staten, media och individens rätt

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av  framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom  dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.

Vi bör hålla en plats åt samerna i EU

Vad ska vi ha EU till? Åtminstone varje gång vi utser våra direktvalda representanter borde vi föra en debatt om hur vi vill att Sveriges bidrag till helheten ska se ut och vad vi vill att EU samordnar på ett intelligent sätt.

Snuset i all ära, men vi har viktigare frågor
Partiorganisationerna i Sverige är måttligt intresserade av EU-valet, troligen för att kopplingen mellan engagemang och resultat är så svårfångad. Sveriges representation i EU-parlamentet är dels splittrad på olika partier, dels hanterar man frågor oftast på en nivå som har svårt att beröra svenskar på hemmaplan. Och när det någon gång sker handlar det om detaljfrågor som snusets ställning.

Fiskepolitik
Ett lysande undantag är det arbete Sverige och framför allt Isabella Lövin lyckats med när det gäller fisket. Med kunnighet, envishet och politisk skicklighet har hon fått igenom viktiga steg i förbättringen av fiskepolitiken. Även moderaternas Christofer Fjellner har bidragit till framgången, vilket leder mig fram till en tanke om fokus på sakfrågor snarare än partipolitik.

Tydligare fokusering
Vad är Sveriges bidrag till EU? Hur kan vi organisera det svenska deltagandet i EU-arbetet på ett tydligare sätt? Finns det något att lära av exemplet med fiskepolitiken? Utgångspunkter och resultat skulle kunna vara:
1) Kunskap och trovärdighet i budskapet.
2) Fokusering på tydliga, angelägna frågor som också kan hanteras så att framsteg är möjliga.
3) En mediastrategi för att löpande kommunicera hur frågorna utvecklas.
4) Resultatinriktning snarare än partipolitiska blockeringar och kortsiktiga debattvinster.
5) Med tydliga resultat ökar allmänhetens intresse för EU-politiken och synliggörs även andra möjligheter för samhället att dra nytta av kontakter med EU via olika program.

En representant från Sametinget
Ursprungsbefolkningarnas situation världen över är i stort ett osynligt problem. Någon gång kan vi uppröras över hur indianer i Anderna behandlas men i stort är ursprungsbefolkningarnas situation en icke-fråga. Om Sverige gick före och enades om att fördela våra platser i EU-parlamentet så att en plats alltid gick till en person som utses av Sametinget skulle vi per automatik lyfta denna fråga. Samerna skulle ha en röst i EU och övriga partier kunna formulera en rättvis och balanserad politik kring de ståndpunkter och den hänsyn som måste tas till den ursprungsbefolkning vi har här i Norden. EU skulle på så sätt bli tydligare i sitt arbetsområde och inte bara återspegla de nationella partimotsättningarna.

Solidaritet
På köpet skulle vi få en intressant följddiskussion om nationalitet, ursprung och solidaritet med andra folk. Vi kan ju börja med att vara solidariska med dem som befolkade Sverige före svenskarna.

Nu är det dags att beskriva den kulturella hållbarheten!

Hållbar utveckling brukar i de flesta sammanhang beskrivas som något som i lika stor utsträckning ska baseras på hänsyn till ekologi, ekonomi och sociala faktorer. I tjugo år har detta budskap trummats in i diagramform, korsande cirklar och mängder av beskrivningar i text och bild. Ingen tycks ha funderat över om de tre perspektiven räcker för att åstadkomma en hållbar utveckling. Förrän nu.

Tre ryska dockor
Personligen har jag brukat hävda att miljön och ekosystemen sätter gränserna för mänsklig aktivitet. Människans socialisering och respektfulla hänsynstagande till varje individs behov måste rymmas inom naturens hållbarhetsgränser. Och som innersta enhet finns den ekonomiska aktivitet som måste rymmas inom det som är socialt hållbart. Likt tre ryska dockor ryms därmed de tre hållbarhetsdimensionerna i varandra. Som tre vetenskapliga, och ibland politiska, fackområden har ekologi, ekonomi och den sociala dimensionen lyfts fram. Som om hållbarhet bara skulle handla om lagstiftning och schyssta regelverk för hur vi hanterar yttre miljö, våra pengar och våra medmänniskor. Men det räcker inte.

Den kulturella hållbarheten
Ytterligare ett (eller möjligen två, se nedan) perspektiv måste iakttas för att vi ska kunna förverkliga en hållbar utveckling. Den kulturella hållbarheten är en förutsättning för helheten ska kunna kallas hållbar. Och dessutom kan den kulturella hållbarheten beskrivas som åtminstone tudelad, om inte mer.

Kulturen och språket
Konst och kultur fungerar på individplanet som en referens för de värderingar, livsstilsfrågor och individuella frågor (minnen, kunskap, färdigheter och prioriteringar) som varje människa förhåller sig till. Språket är den tydligaste indikatorn, både som gemenskapsbyggare och som särskiljande instrument. När vi använder språket mejslar vi ut våra tankar i verkligheten, synliggör idéer och formar världen. Vi skapar det hållbara. Eller inte.

Kulturen och tillhörigheten
Kulturen fungerar dessutom som ett slags operativsystem, där allt annat äger rum. Det vi ser som en del av vår kultur ryms inom denna sfär och håller samman samhället. Kulturen överbryggar mellan generationer och överför kunskap på ett överordnat plan. Kulturen fungerar som samhällets ordlista eller wikipedia, där allt som ”finns” står upptaget. Vi kan alla relatera till vår kulturella tillhörighet.

Sammanhanget
Att en hållbar utveckling inkluderar vars och ens personliga ställningstagande, privat, i yrkesrollen och i fritidssammanhang, står klart. Det är vi människor som dagligen väljer det ena eller det andra. I våra val ligger ett löfte och en förhoppning om ett bättre liv, inte minst för våra barn. Den kulturella hållbarheten är därför helt avgörande för att vår framtid ska bli hållbar och inte belasta kommande generationer med vår tids problem.

Ett exempel
Jag har tidigare skrivit om projektet Utveckling Nordost. I det utvecklings- och visionsarbetet togs den kulturella hållbarheten upp på ett naturligt sätt, mycket som en konsekvens av den etniska mångfald som präglar de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Kulturen och subkulturerna blir tydliga och människors val präglas av dessa tillhörigheter.

Det femte perspektivet
Det kan finnas ett femte perspektiv på hållbar utveckling, som går ännu djupare in i frågan vad det innebär att vara människa. Den andliga hållbarheten, där frågorna kretsar kring jaget och människans samtidiga upplevelse av fysisk, själslig och andlig tillhörighet, bör diskuteras för att inte utesluta något. Hur tar vi ställning och varför? Vilken moralisk hållning kan anses bidra till en hållbar utveckling? Det är svåra frågor och i ett sekulariserat land som vårt inte helt enkelt att hitta gemensamma begrepp för. Men någonstans formas vår inre kompass, som hjälper oss att ta ställning.
Det är i alla fall inte slumpen som avgör om vi skänker pengar till Filippinerna.

Nuet på bekostnad av då och sedan

De sociala medierna är nu-inriktade, kanske tydligast på Twitter och Instagram. Fokus är på vad vi gör nu, tänker nu, vem vi träffar nu och var vi är nu. LinkedIn handlar om vem vi har kontakt med och vad som diskuteras just nu i de grupper vi deltar. Youtube fångar upp aktuella rörliga bilder från publika medier och från privata kameraklipp. På Facebook syns vännernas statusuppdateringar som en bekräftelse på ett flöde av ett fragmentiserat, kanske bagatelliserat nu. Två perspektiv tycks ointressanta i dessa nya sammanhang: det historiska, vårt då, och insikten om att det finns ett sedan.

Virtuell soptipp
Hela internet är fyllt av gamla dokument, artiklar och länkar, som man kan fråga sig hur relevanta de är idag. Det handlar inte bara om hur våra konton på Facebook ska hanteras efter att vi slutgiltigt loggat ut från verkligheten, en fråga som f.ö. borde hanteras mer professionellt än den gör. På internet finns sökbara protokoll från mer än 10 år sedan tillbaka, webbsidor och bloggar där uppdateringen upphört, gamla projekt och diverse skräp, som rimligen inte längre är relevant. Som en virtuell soptipp med gamla tidsdokument utan rangordning. Fast digitalt ligger de naturligtvis och upptar plats på någon server.

Sju generationer + och –
Är det typiskt för vår tid, detta att vi lever så uppslukade av nuet att både dåtiden och framtiden blir ointressanta att förhålla sig till? Ursprungsbefolkningar som irokeserna i Nordamerika har som princip att grunda större beslut på respekt för tidigare och kommande släktled. Dagens ledare Oren Lyons (ett länktips nedan) talar om sju generationer bakåt och sju generationer framåt i tiden som en tidshorisont. När hörde vi någon i vår kulturkrets formulera sig så? Är det någon som på rak arm kan säga vad personerna sju generationer bakåt överhuvudtaget hette, gjorde  eller var de bodde?

Kolla
Kanske är det en av de viktiga pusselbitarna i vår tid att vi bryter fixeringen vid nuet. Vi kan ju börja med att bläddra i våra egna inlägg på sociala medier några år bakåt i tiden, titta i en dagbok eller almanacka och minnas vad vi tänkte och gjorde. Hur mycket av det vi då såg som eftersträvansvärt lyckades vi också genomföra? Eller var vi redan då uppslukade av nuet?

Länktips: http://pascalmsc.wordpress.com/tag/oren-lyons/