Att orientera sig i medielandskapet

Genomslaget för vissa röster i det politiska samtalet är större. Man kan undra vad det beror på. Tydlighet? Förmåga att ”gå igenom rutan”? En förmåga att formulera sig så att folk begriper? Personlighet? Vad är det som gör att vissa röster får ett större genomslag än andra? Vad är det som pågår? ”Varför är det på dette viset?”

Bildmedierna korrumperar
En av de böcker jag haft i bokhyllan i decennier är ”Underhållning till döds” av Neil Postman (utgiven 1985). Postman beskriver hur ”teve-åldern” (ja, man skrev så…) förändrar samhället och vårt sätt att tänka. Angående information och kunskapsförmedling, hävdade Postman redan för fyrtio år sedan, långt för internet, att bildbaserad kommunikation korrumperar vårt sätt att förhålla oss till argumentation, fakta och vetenskap.

Känslor blir tydligare än fakta
Det verkar tyvärr som Postman fick rätt. Det som förändrats är att nu kan alla producera innehåll och sprida det. Avsändare och mottagare har på ett plan demokratiserats, men också tappat en kvalitetsparameter. Vem som helst kan säga vad som helst. (Även jag i denna blogg, naturligtvis). Uppe på denna förskjutning av ansvar för innehållet finns också en väldigt tydlig förskjutning från fakta till känslor. Bildmediet är mycket bra på att förmedla känslor. Genomslaget för en känsla är starkare än för en siffra.

Vi snärjs av sluga plattformsägare
Postmans tes är att allt till slut blir underhållning. För att det är detta som publiken vill ha. Paketerat med gedigna doser av reklam, naturligtvis. Vi som varit med länge minns hur TV:n brukade kallas ”dumburken”, eftersom den gjorde oss fördummade. Och tyvärr stämde detta och har naturligtvis accelererat nu när TV:n inte längre behövs utan varje mobiltelefon är sin egen programskapare och TV-kanalerna ersatts av sluga nätoperatörer och plattformar som kontrolleras av Elon Musk och andra makthavare med långtgående visioner om en total kontroll.

Förenkling och lögn
Så frågan uppstår: ska vi paketera fakta på ett anpassat sätt? Trump har lärt oss hur upprepning och förenkling underlättar för folk att förstå budskap. Han upprepar nästan allt två gånger när han talar. Oavsett om det är lögn eller sanning. Han har ju ett fritt förhållningssätt till sanningen. Hans problem är att han saknar långsiktig strategi och förmåga att ljuga på ett sammanhållet sätt. Först skulle Epsteinfilerna och särskilt listan över hans ”kunder” avslöjas, sedan fanns det ingen Epstein-lista, det fanns heller ingen födelsedagshälsning, och när den dök upp var det inte hans namnteckning osv osv. Lögnerna faller ihop av sin egen inkonsekvens. Ska man ljuga måste man konstruera ett mer sammanhållet koncept. Och självfallet är lögnen fel väg att gå.

”Hjälten” Charlie Kirk
I svallvågorna efter mordet på Charlie Kirk har det också blivit tydligt hur stort inflytande högerns influencers har fått. Det vita majoritetssamhället i USA fick plötsligt någon som formulerade tankar som fick dem att känna revansch. Minoriteterna skulle veta sin plats. Historien om slaveriet och andra ”felaktigheter” skulle döljas. Kirk hävdade att det var omöjligt för honom att resa som passagerare i ett flygplan om piloten var färgad. Han hävdade också att rätten att bära vapen var viktigare än att skydda oskyldiga från att bli offer för det omfattande vapenvåldet. Våldtäktsoffer skulle inte ges abortmöjlighet och liknande. Denne Kirk fick i Göteborgs-Posten en hyllningssida på ledarplats häromdagen såsom varande en sann nationalist och framgångsrik opinionsbildare. Människors olika värde är tydligen en utgångspunkt för konservativa ledarskribenter nuförtiden.

Vi måste ställa frågor
Så i detta nya kommunikations- och opinionsklimat måste vi som vill något annat än att kapitulera inför de auktoritära strömningarna fundera på hur vi bäst agerar. Vad innebär rättvisa? Och för vem vill vi ha rättvisa? Det borde vara journalisternas tydligaste fråga för att komma åt den egoism som hela tiden bubblar under ytan hos högern. Vem gynnas av förslagen? Vem drabbas? Varför? Frågorna måste ställas. Hela tiden. Tills svaren ger sig själva.

Jag länkar inte till Göteborgs-Postens vedervärdiga ledartext om Kirk.

Däremot en länk till en text från 2016 om Neil Postmans bok då vi fortfarande hoppades på Hillary Clinton: https://christerowe.se/2016/06/nr508-om-risk-och-chans-samt-sanning-och-logn/

Media och en miljon fåglar

Aktuellts nyhetssändning 12 december innehöll som vanligt en ”Utblick”, ett reportage om eller från omvärlden. Denna gång om den storartade insats ett stort antal privata fågelskådare gör i Storbritannien. Det anses att just britterna är bäst i klassen när det handlar om att samla vetenskapliga data med hjälp av allmänheten. Man har t.o.m. ett begrepp för detta – citizen science.

En miljon fåglar försvinner per år
Ansvariga för datainsamlingen är British Trust of Ornitology, BTO, som har 40.000 aktiva frivillig-ornitologer som rapporterar uppgifter om fågelarter och lokaler. Totalt har man samlat 130 miljoner observationer och nu syns trenden tydligt: för varje år minskar antalet fåglar i Storbritannien med cirka en miljon. En femtedel av alla fåglar har försvunnit sedan 60-talet.

Sambandet
En talesperson för BTO kommenterar minskningen med allmänhetens krav på billiga livsmedel. Han ser sambandet mellan hur den ökade användningen av bekämpningsmedel i syfte att öka volymen på skördarna och konsekvenserna för bl.a. de fåglar som livnär sig på det som växer i odlingslandskapet.

Nyhetsvärdering
I Aktuellt-redaktionens uppföljande intervju med BTO uppehåller man sig vid ”citizen science” och det värdefulla arbete som de frivilliga utför. Och det kan man göra, naturligtvis. Men kopplingen mellan lågprisjordbrukets konsekvenser för flora och fauna och konsumenternas ensidiga krav på ”billig” mat tas inte alls upp. Genom att göra så, duckar redaktionen för de svåra frågorna (vilket slags jordbruk är rimligt?) och uppehåller sig vid underhållningsdelen av inslaget, dvs det frivilligarbete som fått en rubrik som går att vrida och vända på, citizen science.

Neil Postman
Jag drar mig till minnes boken ”Underhållning till döds” av Niel Postman, som jag läste för 20-25 år sedan. Postman synliggör det sluttande plan som TV-mediet befinner sig i sedan länge, och belägger tesen att nyhetsrapportering med tiden kommer att handla om underhållningsvärde. Tyvärr  tycks Postman ha fått rätt. Mediets form och inte minst reklam-TV:s beroende av nöjda tittare styr innehållet. Aktuellt-exemplet från igår är  subtilt, men bekräftar bilden. Istället för att problematisera kring vår konsumtion, vår livsstil och konsekvenserna för vår livsmiljö, uppehåller man sig vid ett nytt begrepp som är en väsentligen mindre avgörande fråga för planetens och vårt eget välbefinnande.

Vad minns vi?
Slutsatsen av inslaget igår blir att bilden av frivilliginsatser stärks. Privata insatser i vetenskapens tjänst är viktiga och avgörande för viss forskning. Man kan som tittare möjligen ha lärt sig att ”citizen science” respekteras av forskarvärlden. Man kan möjligen ha fått sin bild av engelsmän förtydligad eller förändrad. Men hur många minns efter Aktuellts reportage att de dramatiskt minskade fågelbestånden hänger ihop med det lågprisjordbruk vi som konsumenter efterfrågar men blundar för konsekvenserna av?

Om reportaget handlat om Zlatan
Media har ett stort ansvar. Hade reportaget igår varit en fotbollsmatch med Zlatan hade många tittare hört av sig om det viktigaste (Zlatans prestation) inte hamnat i fokus utan om fotbollsreportaget istället handlat om vilken tifu hemmalaget visade upp.
Det är på den nivån vi måste se misslyckandet igår.

Se inslaget 33 min in i programmet: här.

(Med en särskild hälsning till en vän i Oxie)