Mätbarheten sätter krokben för helhetssyn

Vi talar ofta om stuprör eller silos. Om hur forskning, ansvar eller verksamheter specialiserar och profilerar sig på ett smalt område, men också hur helhetssyn och det större perspektivet ofta går förlorat. Var och en har sin budget, sin uppgift, sitt mål. I söndagens GP skrev en anhörig till en vårdtagare om hur sjukvården fastnat i just detta specialiserings- och avgränsningsfenomen. I stället för att vårda en människa och ta ansvar för helheten upplevde skribenten att sjukhuset ansträngde sig att bevaka ansvarsgränser. Istället för att måna om överföring av relevanta iakttagelser till nästa behandlande läkare sattes osynliga gränser upp, där det var viktigare att slippa ta ansvar än att måna om patienten. Hur har det blivit så här?

Svarte-Petter och avhumanisering
Artikeln har rubriken ”Patienten reduceras till ett vårdobjekt på sjukhusen” och är skriven av tidigare generaldirektör Hans-Inge Persson. Hans exempel relaterar till hur hans fru blev bemött av ett universitetssjukhus. Kritiken landar i slutsatsen att ett dåligt ledarskap präglar sjukhuset och att patientperspektivet, humanismen, uppenbarligen avsiktligt lämnas därhän. ”Vid inskrivning till annan klinik förefaller överlämnandeprocessen minimal. Ansvariga spelar svarte-petter med patienterna, för att undvika att ta eget ansvar i svåra situationer.” skriver Persson. Och ”de medicinska framsteg vi nått under de senaste hundra åren med fantastiska nydaningar när det gäller att diagnosticera, lindra och bota, har skett till priset av en specialisering, fragmentisering och därmed avhumanisering.”

Budgetuppföljningen viktigast?
En tänkbar förklaring till att Persson upplever sjukhusvården på detta sätt är att styrningen av verksamheten prioriterar budgetarbetet. Kostnadsjakt och effektivisering står högt på agendan. Pengar, tid och resurser kan mätas och följas upp. Hur en patient mår eller upplever vården och vilken kvalitet det finns i bemötandet läkare/patient är svårare att mäta och ger heller inget entydigt utslag i budgetarbetet. En nöjd patient syns inte i resultatet.

Vad är viktigast?
När människan inte längre är viktig har systemet misslyckats. Samhällets resurser finns för dess människor, inte för att strukturerna ska bekräftas. Det måste i alla verksamheter där människor är involverade finnas en överordnad förståelse för vad som är prioriterat. När samhället väljer att prioritera sina egna strukturer, tillförlitlighet i prognoser, budgetdisciplin eller vad man nu vill kalla det, sänder man fel signaler ut i organisationerna.

Ett annat exempel
Äldreomsorgen och hemtjänsten är ett annat sådant exempel, där effektivitet står i direkt motsättning till kvalitet för vårdtagaren. Kan ett besök av hemtjänsten reduceras mer? Går det att bädda en säng en minut snabbare? Kan pratstunden och frågan ”hur mår du?” elimineras så att personalen hinner ett besök till per dag? Kan en Skype-uppkoppling ersätta hembesöket? Räcker det att äta varm mat en gång per dag?

Eller skolan
Det har funnits ett lagkrav på kommuner att det ska finnas ett skolbibliotek. Att det behövs en bibliotekarie för att sköta biblioteket var något som lagstiftaren missade. Budgetstyrningen innebar naturligtvis att flera tjänster minskade eller försvann. Det finns bibliotek, men ingen som såg till att böckerna kunde bli en viktig kunskapsresurs för eleverna. Läsupplevelsen, som kan göra stort intryck på en elev i rätt sammanhang, riskerar att inte inträffa. Något viktigt i mognadsprocessen kanske aldrig äger rum.

Förenklingens baksida
Stuprören har inte enbart med budgetstyrningen att göra. Men det är en faktor i sammanhanget, som bidrar till att utvecklingen suboptimeras. En annan faktor är vår tids ständiga behov av att sortera och sätta etiketter på allt och alla. Varje sådan etikett lägger grunden för en förenkling och en rationalisering som kan verka tilltalande i det korta perspektivet, men som på sikt är förödande.

Länktips: GP-artikel här

Det genuina som motpol till det industriella

Food trucks som serverar street food är en av de senare trenderna i gatulivet i våra större städer. (Det ska tydligen heta något på engelska för att fungera. Gatumat från mobila matvagnar låter väl för simpelt förstås). Det är olika profiler: mexikanskt, etiopiskt, koreanskt, vegetariskt, ekologiskt, nyttigt, gott och smakrikt. Medvetna hipsters söker och får sin önskade mat serverad på den plats man råkar vara på. Överraskningen och maten i nuet som viktiga parametrar för totalupplevelsen. På väg någonstans, tillsammans med någon, som ett uttryck för både närvaro och tillfällighet.

Nära
Det råkar bli vad som för tillfället serveras. Inte alltid snabbt, snarare med omsorg och med hög kvalitet. Maten som markör. Nära människor men långt bort från standardiseringens hamburgerkedjor. Långt bort från alla onödiga tillsatser, med en närhet till kök och kock, med en koppling till upplevelse, gemenskap, kvalitet och njutning. Street food är något annat än Owe Thörnqvists gubbe med låda på magen. Det är långt från korvmojar, en hel special eller en odefinierbar rød pølse.

Drömmar
En av entreprenörerna berättar om livet som food trucker. Om hur det kan kosta en miljon att bokstavligen få rulla ut sin dröm. Om formaliteter, om hinder, avgifter och begränsningar, om långa arbetsdagar och om glädjen att få jobba i och med sin dröm. Hon som berättar tonar ner sin egen roll. Det är hennes man, musikern, eritreanen, injera-bagaren och vegetarianen som drömmer mest. Hon är med. Men med en egen vilja. Vi lyssnar på hennes berättelse på ett av stadens alla ”Mellanrum” på Stadsmuseet i Göteborg. En ung forskare från Lund kompletterar med bilder och sammanhang. Jo, det finns forskning på denna subkultur. Fascinerande.

Identitet
Båda presentatörerna tycks leva inne i kulturen, och framstår som bärare av den större idén. Identiteten sitter i valet av smaker, av upplevelser i samband med maten, av att njuta av god, vällagad mat när man känner för det. Extremt långt från Bamba, torsdagarnas ärtsoppa, sliriga bruna bönor med fläsk eller sjuttiotalets pulvermos. Vi får ett par initierade inblickar i hur livsstil, sökande efter kvalitet och önskan om god mat kan fylla några unga människors liv.

Ordens valörer
60 procent av ”food truckers” i London går i konkurs eller lägger av, får vi veta. Det är tufft, det är svårt och säkert långa arbetsdagar. Platser för vagnarna fördelas enligt lite olika principer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Specifika platser här, zoner där. Det finns både en sammanhållning och en konkurrens inom gruppen av verksamheter. Man tjänar på att stå flera på samma plats. ”Food court”, mattorg på svenska, är bra för försäljningen. Lika drar lika. Kungstorget borde ha ett mattorg, får vi höra. Men man envisas med att säga food court, kanske för att det låter nyare. Mattorg skulle ju kunna uppfattas som Domus i Filipstad. Orden har en historia, som låneorden delvis slipper bära på.

Bekräftelse
Varför är den nya gatumaten, mobila matvagnar och mattorg intressanta? De är uttryck för förnyelse och unga människors sökande efter kombinationer. Man vill träffas, uppleva något tillsammans, bli överraskad och samtidigt ska det vara kvalitet. Lite eko-reko, lite juste, lite i samklang med det liv man vill leva i övrigt. Kravlöst, impulsivt och ändå väldigt lokalt och nära. Man kan se den ansvarige i ögonen och få en bekräftelse av att det här är tillagat med hjärtat och med omsorg i alla led. Och därför betalar man mer än för en serietillverkad burgare med industriellt förutbestämd smak och okänt ursprung. Matvagnen ger en möjlighet för både producent och konsument att bekräfta varandras värderingar på en individuell nivå.

Vi har fått nog
Vi kommer att få se mer av detta. Hur kvalitet och relationer blir allt viktigare i våra val. Vi vill inte bli lurade, vi vill inte manipuleras in en konsumtion som döljer sanningen. Vi vill inte att barn har tillverkat våra kläder. Vi vill inte att bomullen odlats på naturfientligt sätt. Vi vill ta ställning. Därför är detta ett intressant exempel på hur sökandet efter kvalitet tar sig uttryck.

Kvalitet och begriplighet är avgörande

Gert Wingårdh har länge innehaft en tätposition som arkitekt i Västsverige. Ett tag var det nästan bara hans projekt som byggdes, eller i alla fall diskuterades. Den energisnåla villa som A-hus, Vattenfall och Volvo Personvagnar lät uppföra inom projektet ”One Tonne Life” för några år sedan är bara ett exempel. Nu skriver han i tidskriften arkitektur om ett av Göteborgs profilprojekt, Kvillebäcken, där han sätter fingret på en viktig komponent i framtidsbygget. (Länk till artikeln, se nedan).

Mervärden: tillförsikt och stabilitet
Jag tror inte att Gert Wingårdh bara luftar sin besvikelse över att inte ha blivit anlitad i projektet. Snarare är det yrkesmannen som uttalar sig. Hur en arkitekt kan tillföra värden, som långsiktigt ger samhället tillförsikt och stabilitet. Han betonar behovet av kvalitet och gör en begriplig analogi med fiskförsäljning i Göteborg. Hur kvalitetsmedvetandet höjer ambitionen och skapar mervärden – utan att priset nödvändigtvis blir högre än på andra ställen!

Skolan, maten och vinstmaximering
Kvalitet är nyckeln till en bättre framtid. Han hade kunnat nämna skolan, hur viktigt det är att undervisningen och skolans hela organisation inriktas på kvalitet, för att eleverna ska växa. Han hade kunnat nämna maten, hur stor skillnad det är i kvalitet mellan en tomat som smakar tomat och en som smakar ingenting, det som odlats med respekt för naturens kretslopp eller inte… Eller vissa företags försåtliga agerande i syfte att få oss att tro att pris, volym och vinstmaximering är viktigare än allt annat.

Illustrativt exempel *)
Just när det gäller kvalitet finns det ett bra pedagogiskt exempel att lyfta fram i en gruppdiskussion. Hur många i gruppen brukar komma hem och stolt berätta för familjen och för inbjudna gäster att ”idag gjorde jag ett riktigt fynd på Systembolaget och fick ett kanonbilligt vin med mig hem….” ? Bjuder man på ett glas vin är kanske smaken och att vinet passar till maten viktigare än inköpspriset?

Kvalitet fundament för vår export
På ett annat plan finns Sveriges konkurrensförmåga. Vi kommer inte under överskådlig tid att kunna konkurrera med priset när det gäller export av produkter och tjänster. Vi måste konkurrera med kvalitet, paketering, systemkunnande, ansvarstagande och andra mervärden. Jag följer t.ex. bioenergibranschen genom att läsa vassa nyhetsbrev och ha kontakt med nyckelpersoner. För mig är det påtagligt hur svårt den branschen har att synliggöra och ta betalt för den kvalitet man faktiskt kan erbjuda sina kunder.

Mottagare
Vilket leder fram till nästa slutsats, som Gert Wingårdh kort berör, men som är helt avgörande för om vår ekonomi ska kunna utvecklas på basis av ett kvalitetstänkande. Det räcker inte att producent och försäljningskanaler argumenterar för den kvalitet man har. Det räcker inte att hävda kvalitet. Det räcker inte ens att certifiera sitt kvalitetsarbete. Mottagare, köpare, nyttjare, inköpare, projektansvariga, finansiärer, politiker och vanligt folk måste också begripa och värdesätta kvaliteten.

Annars går det inte.
Som tur är finns det metoder att arbeta systematiskt med kvalitet ur ett strukturellt perspektiv.
Länktips:
Gert Wingårdhs artikel: här
One Tonne Life uppföljning: här
Strukturellt verktyg för kvalitet: här .
*) Tack Johan Ununger för exemplet.

”Rör inte mitt stuprör!”

Utmärkt, är min första tanke. Här har man ansträngt sig att åstadkomma en sammanställning av fem statliga sektorsmyndigheters verksamhet och projekt på ett gemensamt område: hållbar stadsutveckling. Med intresse börjar jag läsa igenom rapporten. Sida för sida tonas intresset ner till att vändas i irritation. Varför, tänker jag, gör man inte läsningen mer intressant? Varför inte ens ett försök att knyta ihop alla eller i alla fall några trådar? Det hade kanske kostat tio-femton timmars arbete, men hade gjort rapporten mycket mer användbar. (Länk till rapporten se nedan).

Minsta möjliga ansträngning
Fem myndigheter radar på fem olika sätt upp de uppgifter man valt att presentera. Om man åtminstone försökt ha en enhetlig layout och en sammanhållen logik i hur informationen presenteras. Istället väljer varje myndighet själv hur uppgifterna ska presenteras. En lägre ambition är svår att föreställa sig.

Det man kunde ha gjort
Man kunde t.ex. ha förväntat sig är en grafisk återgivning i prezi-liknande format, som tankekarta eller som grupperingar av olika verksamheter och projekt, där läsaren fått hjälp att hitta de korsreferenser och samband som kan vara intressanta. Eller åtminstone någon slags etikettering, taggning, av varje rubrik i sammanställningen, så att ett sökregister kunde låta läsaren hitta – i en elektronisk version – de rubriker och verksamheter som kunde sägas hänga samman.

Vadå – fungera för läsaren?
Nu kommer de fem myndigheterna med Boverket i spetsen att kunna hävda att man publicerat det som utlovats, en sammanställning över vad som pågår relaterat till hållbar stadsutveckling. Om informationen är läsaranpassad eller inte är ovidkommande. Och för säkerhets skull upprepas på flera ställen i rapporten att den inte nödvändigtvis innehåller all information. Tänk en butik som gjorde en lista över sina produkter. Enbart sorterade på tillverkare, inte sökbara för användaren och med brasklappen att listan inte är komplett. Hur seriös skulle en sådan lista vara?

De fem olika sätten att beskriva verkligheten
Boverket listar på ett par sidor i korta rubriker de olika delområden man arbetar med. Under ”Regler, allmänna råd och vägledningar” staplar man 24 rubriker i bokstavsordning, från ”Barns och ungas utemiljöer” till ”Ökat byggande av småhus”. Inga hänvisningar, inga förklaringar, inga länkar. Energimyndigheten räknar på en sida upp alla de nätverk man på något sätt är involverad i och på sin andra sida visar man grafiskt upp ett antal aktiviteter, där de – faktiskt – sorteras in under rubriker. Naturvårdsverket har valt en annan väg. Man använder åtta sidor till att redovisa sakförhållanden, aspekter och värderingar, som Naturvårdsverket särskilt bevakar och lyfter fram. Texten verkar hämtar ur ett strategidokument. På de sista två sidorna redogör man för de regeringsuppdrag, nätverk och internationella samarbeten man har med koppling till stadsutveckling. Tillväxtverket väljer ett fjärde sätt att presentera vad man gör på området. Texten är formulerad som ett PM med utgångspunkt i uppdraget, hur man operationaliserar sina program (härlig byråkratsvenska), hur man tänker prioritera arbetet och vilka synpunkter man fått när man lyssnat av intressenter och lokala aktörer. Mot slutet dyker en hänvisning upp till en hemsida, som man avser att använda. Där visar sig plötsligt en glimt av något som en bredare publik kan ha nytta av. Men det kräver lusläsning. Trafikverket redovisar sina aktiviteter på ett femte sätt. Man börjar med att räkna upp sjutton stycken nationella råd och nätverk som har pågående verksamhet. Under varje rubrik beskrivs kortfattat syfte och vilka som ingår. Därefter följer några sidor som presenterar det som planeras. I sak säkert korrekt. Men hur ska informationen användas?

”Vem läser det här?
Känslan som infinner sig är att de som publicerat skriften är övertygade om att rapporten uppfyller de formella kraven. Och att den skulle kunna ha ett värde bortom det formella väljer man att bortse ifrån. ”Den som är intresserad hittar ändå det man vill”. Att det i vår statliga myndighetsapparat publiceras denna typ av rapport, där såväl innehåll, form, tillgänglighet som användbarhet så tydligt nedvärderas i relation till det enkla faktum att rapporten existerar är sorgligt. Att ingen i hela beslutskedjan har reagerat, att ingen på de fem myndigheterna har insett att så här kan vi inte publicera en rapport är märkligt. Antagligen anser var och en att man gjort sin del. Att helheten blev pytt-i-panna finns det ingen som tycks ta ansvar för. Stuprören är ohotade.

Nödvändiga mervärden
Hållbar bärkraftig utveckling handlar om att göra mer än man måste. För näringslivet har Michael Porter formulerat det bra i sitt begrepp ”Shared value”. Vem ska formulera motsvarande devis för myndighetsvärlden? Det duger inte att rafsa ihop material med vänster hand – man måste faktiskt skapa mervärden med det man åstadkommer, så att slutresultatet kan bli ett verktyg för andra att använda. Just den skattefinansierade delen av samhället borde ha detta i ryggraden.

Länktips:
http://www.boverket.se/sv/om-boverket/publicerat-av-boverket/nyheter/nulaget-i-fem-myndigheters-arbete-med-hallbar-stadsutveckling/

Om stad och land – ett perspektiv

Urbaniseringen, både globalt och i Sverige, har pågått en längre tid. Städerna är attraktiva eftersom de erbjuder arbetstillfällen på ett annat sätt än landsbygden. Människor flyttar från landet till staden. I värsta fall bor de i provisoriska kåkstäder. I Sverige blir lösningen trångboddhet och ett ökat tryck på de få bostäder som finns. Innebär det tydliga intresset för staden att landsbygden är ointressant? Innebär det att vi ska lägga ner all verksamhet ute i landet?

Resurs som bara finns
Landsbygden är en resurs på flera sätt. Vi behöver livsmedel, energi och naturens kretsloppsfunktioner för att biosfären ska fungera. Ibland får man intrycket att basfunktionerna ren luft, rent vatten, god mat, energi och därmed sammankopplade ekosystemtjänster bara ”finns”. Att vårt behov av naturens gratistjänster och därmed sammanhängande företag kan reduceras till en beställning på internet.

Verkstad
Sanningen är att staden inte överlever utan sitt omland. Landsbygden behöver staden och vice versa. När allt fokus ligger på stadens utveckling är det lätt att tappa bort detta. Vi måste orka att se helheten, bry oss om systemet, flödet och de avgörande processer som möjliggör det goda livet. Landsbygden är inte ett gigantiskt Skansen, som står där och väntar på en turist som vill uppleva ”något annat”. Den är verkstaden för många av de livsnödvändiga produkter och tjänster som vi inte klarar oss utan. Att säkerställa att landsbygden utvecklas på rätt sätt i samklang med stadens behov är därför avgörande.

Värderar vi produkterna rätt?
EU-kritiker talar ofta om frihandel, om slopade stöd till jordbruket, om mindre byråkrati. Inte sällan har de en övertro på vad marknaden klarar att hantera och reglera själv. Trots stora stöd till jordbrukssektorn från Bryssel knäar många av Sveriges bönder under orimliga villkor. Ekonomin går inte ihop. Vi, stadens människor, värderar inte landsbygdens basfunktioner på rätt sätt. I annat fall skulle vi ju betala mer för de produkter och tjänster som landsbygden och specifikt jordbruket erbjuder.

Argumenten går förlorade
Ett bekymmer är den centralisering och rationalisering som det industriella jordbruket medfört. Storskalighet ger möjligen rationaliseringsvinster på kort sikt. Men långsiktigt är det svårare att bibehålla trovärdighet på kvalitets- och usprungssidan. När ingen längre kan koppla ihop maten vi äter med det arbete som faktiskt utförs förlorar vi alla. Vi konsumenter förlorar möjligheten att välja de produkter vi vill ha. Producenterna förlorar kontakten med sina kunder och sina bästa säljargument. Maten blir som 96-oktanig bensin vid tappen. Bara en fråga om pris och kvantitet.

Knyt ihop behoven för att sätta fokus på kvalitet
En dellösning ligger i att på nya sätt knyta ihop stadens/konsumenternas längtan efter genuina produkter med landsbygdens/producenternas professionalism och kvalitetsargument. Stad och Land är mycket mer än detta, men kvalitet är centralt.

Länktips: SVT Gomorron Sverige, 5 nov 2013, Tynar landsbygden bort? här .

Vi tål inte hur många försämringar som helst

Det finns en överenskommelse i Sverige och i de andra nordiska länderna. En tyst överenskommelse som utgår ifrån att staten i huvudsak gör rätt och skapar ett bra samhälle för medborgarna och att dealen är att vi alla betalar skatt för det som staten, kommunerna och våra myndigheter tillhandahåller: skola, vård, omsorg, sociala skyddsnät, infrastruktur, försvar, säkerhet, brandförsvar, barnbidrag, pensioner, grundtrygghet osv. Vi får se upp så att inte denna överenskommelse spricker.

Förväntningar
Om vi inte har ett polisväsende och ett försvar som kan hantera individuellt uppleva hot eller hot på nationell nivå uppstår en oklarhet: vad är det vi betalar för? Om inte sjukvården klarar att ge gamla och sjuka den vård och omsorg som vi anser rimlig tappar vi tilltron till samhället. Om inte skolan ger varje barn och ungdom en bra start i livet, om inte våra vägar, järnvägar, spårvägar och kollektivtrafik fungerar blir konsekvensen att vi slutar tro på våra demokratiskt valda företrädare. På varje område har vi på senare tid sett problemen växa.

Tvång?
Överenskommelsen tål några svackor och bakslag. Men inte på alla områden och inte samtidigt. Spårvagnseländet och biljettsystemseländet i vårt närområde är två konkreta exempel på misstag som inte borde få förekomma. När det gäller spårvagnarna hävdar de ansvariga politikerna att man inte kunde välja annat än det billigaste alternativet – då, anser man, hade politikerna både dragit på sig formell kritik och opinionens kritik. Man ansåg sig ”tvungna” att handla upp de italienska spårvagnarna.

Spårvagnarna avgörande för Göteborg
Naturligtvis hade man kunnat undvika att köpa de vagnar vi nu kommer att få leva med. Naturligtvis hade det varit möjligt att skriva upphandlingen så, att slitaget på spåren hade varit en viktig parameter, naturligtvis hade man kunnat kräva referenser på system som under 10 år klarat de svåra driftsförhållanden, luftfuktighet, salt osv, som gäller i Göteborg. Naturligtvis hade man kunnat kräva att få följa arbetet i fabriken för att under produktionsfasen säkerställa att rätt antikorrosionsbehandling användes, att rätt hjulaxlar, motortyper osv monterades. Naturligtvis hade man kunnat begära en prototypserie på några få vagnar som skulle gå på försök under värsta tänkbara väderförutsättningar. När vi nu har spårvagnar istället för tunnelbana som det kapacitetsstarkaste kollektivtrafiksystemet så skulle alla aspekter av nyleveransen noga övervägts i förväg. Det fick ju inte gå fel. Hela kollektivtrafiksystemet i Göteborg bygger ju på att vagnarna rullar och fungerar vecka in och vecka ut i 30 år eller mer. Man hade kunnat ta in oberoende experter, man hade kunnat lägga ribban på en säkrare höjd. Det hade sannolikt varit samhällsekonomiskt lönsammare och det hade definitivt stärkt förtroendet för det politiska systemet.

Försämringar
Det komplicerade och för spontanbesökaren närmast obegripliga biljettsystemet för att resa kollektivt är ett annat exempel. I dagens samhälle ska saker och ting fungera. Vi har hela världen i vår mobiltelefon, allt från kompisars adresser, all information om var jag hittar det jag letar efter, kontouppgifter och personliga fakta, nyheter, biljetter etc. Inte nog med att det valda biljettsystemet i grunden inte utgår från resenärens sätt att bete sig – nu har livlinan med sms-biljetter förändrats så att turister och tillfällighetsbesökare får ännu svårare att åka kollektivt. Varje sådant utvecklingssteg som upplevs som en försämring är förödande för tilltron till det gemensamma, det skattefinansierade.

Inrätta remissinstanser
Min slutsats är att ingen ser till helheten. Varje delbeslut kan se klokt ut på papperet. Men ur ett samhällsperspektiv och ur en allmän känsla av att allt blir bättre är det nu på många områden som medborgarna upplever försämringar. Det ska inte behöva vara så. En lösning skulle kunna vara att inrätta både permanenta och tillfälliga remissinstanser, som ur olika perspektiv får ge synpunkter på de större besluten, de som påverkar vardagen för många. Det hade även varit en användbar mekanism inför beslutet om Västsvenska paketet.

Klimat, hav och livslängd

Klimatforskningen flyttar stegvis fram positionerna. Tyvärr är det sannolikt att IPCC:s prognoser måste revideras. Sannolikheten ökar att höjningen av CO2-halten gör så att temperaturen stiger, vilket i sin tur leder till stora påfrestningar på ekosystemen. Klimatfrågan är en av de frågor som fortfarande utvecklas åt fel håll. Men ett dolt hot kommer sällan upp till ytan.

Haven
Jorden består, märkligt nog precis som människan, till 70% av vatten. När vi talar om global uppvärmning och 2-gradersmålet är det temperaturen på land vi talar om. Men haven fungerar som varmvattenbehållare, gigantiska energireservoarer, som lagrar mycket av den värme som växthuseffekten och vår energiproduktion alstrar. Frågan är naturligtvis vilken roll denna uppvärmning spelar i helheten.

10 gånger mer energi
Ökningen av den totala energimängd som lagras i haven motsvarar 10 ggr den energi som används globalt av människan, både fossil och annan energi. De klimatskeptiker som hävdar att uppvärmningen av haven beror på att vi tillför energi ur de fossila lagren har därmed något att bevisa: hur kan haven lagrade energi öka 10 gånger så mycket som människan använder? Den enda återstående förklaringen är att det är inflödet från solen i kombination med växthusgaser som genererar lagringen i haven.

Haven viktigare än luften?
Alla som vet något om energilagring inser också att det är en stor skillnad på att lagra energi i luft och i vatten. Frågan är därför om det inte är dags att ha mer koll på havets temperaturskiftningar än lufttemperaturen? Det är förmodligen havets långtidsverkan som kommer att spela störst roll i det framtida klimatanpassningsarbetet.

Minska svinnet
Av alla åtgärder vi kan vidta för att klimatanpassa samhället är det två åtgärder som sällan nämns, men som var och en kan ha stor betydelse. Matproduktion är en av de stora klimatpåverkande aktiviteterna. 25 % av maten slängs, dvs produceras och betalas i onödan. Här finns en stor besparingspotential att ta tag i. Vi kan alla hjälpas åt i detta.

Kvalitet och livslängd
Och det andra vi kan sträva efter är förlängd livslängd. Med mindre rerurs-, råvaru- och energiåtgång per produkt, pga fördubblad livslängd och högre kvalitet åstadkommer vi snabbt reduktioner i både flöden och avfall och – det är en viktig aspekt – utan att nödvändigtvis minska ekonomin och vinsten. Dyrare och bättre produkter, gärna paketerade med kunskap, bakgrund och upplevelse m.m. ger ett lugnare konsumtionstempo och en bättre miljö.