En mjuk statskupp?

Det känns tjatigt att behöva återkomma till turbulensen i USA. Men beteendet från trump är logiskt och konsekvent om man ser till helheten. Han har hela tiden ljugit, bluffat och beskyllt media för att komma med falska nyheter. Allt i syfte att så tvivel, för att polarisera samhället och ge spelrum för grupperingar som anser trump bara säger sanningen. ”Stand back and stand by” som han sa vid den första debatten med Biden, som en uppmaning till de militanta på högersidan. Backa och var beredda…

Republikanerna duckar
Majoriteten av republikaner i kongressen, valda av folket, ställer inte upp och försvarar demokratin, utan är antingen tysta eller backar på olika sätt upp trump i hans anspråk på att få sitta kvar som president, trots att han förlorade valet. Mönstret passar in på en ”mjuk” statskupp, ett tillvägagångssätt som professor Edward B Foley från Ohio förutsåg för flera år sedan.

Så här beskrivs den ”mjuka” kuppen
I den här artikeln https://bylinetimes.com/2020/11/11/trumps-coup-was-predicted-four-years-ago-this-is-how-it-might-succeed/ beskrivs de närmare detaljerna i den plan för en ”mjuk” statskupp som inte kräver att enda skott avlossas, utan som bygger på att elektorer kan utses på andra sätt än genom folkets röst. Det hela kommer skärpas till i början av december då valutslaget ska vara fastställt och elektorerna ska avge sina röster.

Lojala personer på nyckelposter
Det bekymrande är att trump nu utser lojala personer på nyckelpositioner i administrationen, så att t.ex. Pentagon inte kan agera på annat sätt än som trump önskar. Om trump väljer att gå hela vägen och utmana demokratin genom sin ”mjuka” statskupp kommer det – oavsett utgång – att skada USA och västvärlden oerhört. Auktoritära ledare som Putin, Erdogan m.fl. kan känna att de sitter säkrare när världens supermakt sällat sig till de nationer, där demokratin underordnas ledarnas agenda.

Jag undrar om Fox News och andra trump-anhängare på nyhetssidan kommer jubla och applådera kuppen om den iscensätts.
Men då är det å andra sidan försent att ångra det totala stödet för USA:s farligaste president någonsin.

Reflektion dagen efter USA-valet

Själv är bäste dräng, så heter det i ett gammalt talesätt. Ska man få något gjort är det bäst att göra det själv. När Nordamerika exploaterades av européerna var det lycksökare och entreprenörer, fritänkare och driftiga personer som banade väg för den period som romantiserats i otaliga västernfilmer. Infödingarna fick flytta på sig, ofta på ett omänskligt och orättvist sätt. Marken och resurserna skulle tas till vara av de nya herrarna.

Drömmen om att lyckas hölls vid liv genom rykten om guld i Kalifornien eller genom drömmen om ett bättre liv. Karl-Oskar och hans familj valde det nya landet för att slippa svält och umbäranden i Ljuders socken.

Att klara sig själv, att arbeta hårt för sin egen inkomst och att försvara sig och sin familj med skjutvapen blev naturliga hörnstenar i the american way of life. Att dryga ut arbetsstyrkan med billiga slavar blev en lösning när bomullsfälten skulle skördas. Fortfarande, efter många generationer, har USA inte riktigt gjort upp med sin historia. ”Make America great again” anspelar på en svunnen tid, då det egendomliga förhållandet gällde att ättlingarna till de frihetslängtande immigranterna själva gjorde sig till herrar över andra olyckliga människor. Historien upprepar sig.

Frihetsgudinnan – vems frihet symboliserar hon?

Jag eller vi
Och där någonstans står USA och stampar. Att själv ordna för sig och sin familj är självklart för ungefär halva befolkningen, medan den andra halvan inser att kollektiva lösningar är bättre när ödets lotter faller olika ut. På så sätt blev det amerikanska valet ett val mellan ”jag” och ”vi”. ”Jag” fixar detta om förutsättningarna blir bra, med lägre skatter och en fungerande ekonomi. Eller ”vi” fixar detta om vi tillsammans ordnar bra skolor, sjukvård och rättvisa villkor för fler att klara en anständigt liv.

Ur ett traditionellt europeiskt perspektiv förstår vi inte riktigt vad amerikanerna tvekar kring. Vi har lärt oss att samhället i sin helhet mår bättre om flertalet har ett drägligt liv. I det konkurrensutsatta näringslivet i USA räknas vinnarna. Förlorarna är ”suckers” och ”loosers”, så som trump så talande beskrev soldater som låtit sig tas till fånga i något av de krig USA utkämpat. Så talar en person som aldrig ägnat en tanke åt annat än att berika sig själv.

I skrivande stund är det oklart om Biden eller trump vann valet. Oavsett vem som till slut svärs in för 4 år behöver många i USA förstå att själv inte alltid är bäste dräng. Ofta vinner vi alla på att alla har ett bra samhälle att leva i, även kommande generationer, vars förutsättningar vi beskär kraftigt med nuvarande rådande ekonomiska system. Eller som någon skrev: det är inte fyra år det gäller nu – det är fyra tusen år om vi tänker på konsekvenserna för klimatet på planeten.


Hur det än går – demokratin har skadats allvarligt

Nu ska USA välja president. Jag hoppas naturligtvis att den nuvarande ”presidenten” förlorar och att demokratin återupprättas i världens rikaste land. Klimatfrågan, resursanvändningen och den globala utvecklingen på många plan hänger samman med hur valet går. Det låter hoppfullt att många har förtidsröstat och att intresset tycks högt. Men även om Biden vinner valet har USA en lång väg att gå.

Politiserat domstolsväsende
Att republikanska senatorer och kongressledamöter nästan utan undantag sluter upp bakom trump är mycket oroväckande. Ett exempel är det orättfärdiga manipulerandet av hur ledamöter ska utses till högsta domstolen. Det är ryggradslöst och ohederligt att forcera igenom ett beslut av avgörande betydelse för landet bara dagar före ett allmänt val, särskilt som motsatsen gällde för fyra år sedan – när Obama hade nio månader kvar av sin ämbetstid – och republikanerna då blockerade samma procedur med omvända argument. När domstolsväsendet inte står fritt från politiskt inflytande försvagas samhället. Rättvisan ska stå fri från partipolitiken så långt det bara går.

Klimatfrågan en ”politisk fråga”…
Mycket riktigt, i senatsutfrågningen av den nya ledamoten av högsta domstolen, Amy Coney Barrett, visade hon att vetenskapen för henne är relativ och underställd tyckandet. Trots att det idag finns synnerligen övertygande fakta kring klimatförändringarnas koppling till mänskligt orsakade fossila utsläpp, ville hon inte ta ställning i denna ”politiska fråga”. Om USA:s klimatlagar, gällande eller kommande, granskas av högsta domstolen, kommer den konservativa majoriteten kunna ogiltigförklara flera av de lagar som världen så desperat behöver att de införs. Och ledamöterna i högsta domstolen sitter livslångt på sina mandat.

Ständiga angrepp på de politiska motståndarna
Eller ta detta med en demokratisk guvernör i Michigan, Gretchen Whitmer, som var på vippen att bli kidnappad av en milisgrupp. I sina ständiga utfall mot motståndarna – demokraterna – har trump uppmuntrat ett klimat, där våldet och rätten att ta rättvisan i egna händer har förstärkts. ”Lock them up”, har publiken skanderat, så fort trump talat illa om sina politiska motståndare.

”…great again” gällde bara vita män
”Stand back and stand by”, sa han till de grupper som tydligast och oftast tagit till våld inom extremhögern, dvs ett tydligt budskap om att ”vara beredda”….. ”Presidenten” har på så sätt banat vägen för eskalerande våld och motsättningar i samhället, istället för att – åtminstone taktiskt – visa förståelse för svarta människors upprördhet när poliser kvävde en svart man till döds, George Floyd, och Black Lives Matter-rörelsen tog fart. Svarta amerikaner skulle veta sin plats. ”Great again” skulle återställa maktordningen.

Media och fakta som fiende
Sedan dag ett har trump dessutom uttalat förakt för både vetenskap och media, ständigt upprepat att media ljuger och att de förfalskar alla budskap. Att de är fienden. Följaktligen har situationen för journalister hårdnat, polisen har arresterat journalister och vid massmöten har journalister handgripligen kastats ut. Ett av kanalen CBS mest prestigefyllda intervjuprogram, detta år lett av den mycket erfarna Leslie Stahl, blev för mycket för trump när hon ställde rimliga, konkreta och sakliga frågor. Han valde helt sonika att gå ut ur studion, när han inte gillade frågorna. Att detta bara visade på hans egen svaghet lyckades han inte inse.

Republikanerna har skadat den plattform de behöver
För allt detta duckar republikanerna. De accepterar trumps polarisering, hur han beskriver demokraterna och till och med pressen som fienden. Och de försöker inte ens nyansera trumps alla övertramp. Tvärtom spelar de med och tycks nöjda med sakernas tillstånd. Enhälligt med enstaka undantag sluter de upp bakom trumps agerande och utgör på så sätt den hejaklack som varje mobbare behöver. Pinsamt är ordet. Vem kan i fortsättningen lita på vad en republikansk politiker säger? De har medvetet skadat den plattform av gemensamma spelregler demokratin vilar på.

Misstron får inte bli större än tilltron
Förloraren i detta är inte bara det republikanska partiet utan demokratin som sådan. När det inte finns seriösa alternativa idéer om hur samhället ska organiseras och utvecklas förtvinar debatten och människor tappar tron på den representativa demokratin. Oavsett hur valet i år slutar kommer på så sätt trump för lång tid framåt ha skadat demokratin i USA och västvärlden på ett synnerligen allvarligt sätt. När misstron blir större än tilltron ligger anarkin mycket nära. Brexit, Le Pen och allehanda nationalister kommer att surfa på missnöjesvågen – särskilt om pandemin tvingar fram långvariga och svåra uppoffringar i samhället.

Solidaritet och empati
Sammanhållning, solidaritet, tilltro och samarbete heter medicinen. Att gilla att vi ibland ser olika lösningar på de problem samhället står inför, men att vi inte ger upp tanken på mångfald och idéutbyte. Passivitet och likgiltighet är engagemangets fiende, inte andra människor med engagemang. Rättvisepatos är något positivt, liksom empati. Om vi lär oss något av fyra år med trump i Vita Huset är det vad som står på spel om vi slutar bry oss om varandra.

Recept på en nedmonterad demokrati

Mer än 40 procent av de röstberättigade i USA stöder den sittande presidenten och vill att han får fyra år till. Så ser i alla fall opinionsundersökningarna ut. En president som byggt sin position på att polarisera och bygga upp motsättningar för att på så sätt få medhåll och stöd från anhängare. Muren mot Mexiko blev hans symbol för underliggande rastänkande och splittring. Media som folkets fiende och flera olika sätt att underminera tilltron till samhället som återkommande teman. Så undergrävs demokratin.

Åtgärdslista
Receptet för att ersätta demokrati med ett totalitärt system kan se lite olika ut i olika tider, men om avsikten är att åstadkomma detta, framstår USA:s president och hans handlingar som mycket logiska.

  • Säkerställ en aktiv och engagerad supporterskara genom massmöten.
  • Peka ständigt ut ett antal fiender: media, demokrater, utlänningar…
  • Skapa total osäkerhet kring vad som är sant och falskt genom att konsekvent sprida lögner och halvsanningar.
  • Tillsätt domare som kan förväntas stödja den egna linjen.
  • Ifrågasätt forskningen och spela på fördomar och religiositet.
  • Använd masskommunikation aktivt – främst twitter – för att nå ut med ofiltrerade budskap.
  • Le sällan, skratta aldrig, se till att alltid vara aggressiv och tvärsäker.

Inga regler gäller längre
Det skrämmande är att taktiken fungerar. Över 40 procent av amerikanerna vill att han fortsätter som president. Trots corona-situationen och hans uppenbara brister i ledarskap. Trots alla lögner (eller tack vare??). Trots alla brutna löften och överdrifter. Hans parti accepterar honom – troligen för att de saknar alternativ. Systemet är inte byggt för den situation som uppstått. ”Det enda sätt demokraterna kan vinna valet är genom att fuska” sa presidenten för en tid sedan. Och ingen protesterade. Grunden är lagd för en utdragen rättslig process efter valet, där ingen från det republikanska partiet vågar utmana presidentens påstående, som ju i förlängningen innebär att folkets röst inte gäller. Spelreglerna gäller inte längre. Och republikanerna håller tyst. De till och med applåderar det skyndsamma tillsättandet av en domare i högsta domstolen, trots att de för fyra år sedan kraftigt och framgångsrikt motsatte sig Obamas rätt att göra detsamma under ett valår. Hyckleriet når inga gränser. Makten blir viktigare än demokratin.

Orden byter betydelse
Ännu så länge är tonläget i den svenska debatten inte så högt som i USA. Ännu så länge ser vi ingen högljudd demagog i Agenda i SVT. Formatet i den svenska politiska debatten är mindre – det finns inte plats för högljudda bluffmakare. Ännu så länge. Greven och betjänten försökte lite grand i den stilen, med högljudd populism och med intolerans som bärande idé.
Möjligen banade de väg för SD ett decennium senare.
Och nog är det märkligt att dessa partier – Ny Demokrati och Sverigedemokraterna – har just ordet demokrati i sina namn… lite som när totalitära kommuniststater kallar sig DDR – Deutsche Demokratische Republik.

Nyhetsurvalet
I takt med att världen blir allt mer komplex och vi skjuter de svåra frågorna framför oss – klimatfrågan och hoten mot ekosystemen de kanske tydligaste – blir ropen på enkla lösningar allt starkare. Skulden ska läggas på någon. Egoismen brer ut sig och därmed de populistiska, enkla lösningarna. Samtidigt som verklighetsflykten är ökande. Fiktiva och perifera händelser ges stort utrymme. Balansen mellan vad som är centralt och vad som är förströelse suddas ut. Inte minst i nyhetsurvalet. Ständigt detta Dow Jones Index, aldrig halten koldioxid i ppm.

Motkrafter
Trösten ligger i att varje kraft väcker sin motkraft. Och att egoismen knappast kommer att segra. Vi är alla beroende av varandra.

Orden formar världen

Det hållbara samhället behöver nya begrepp. Sedan skoltiden har språk intresserat mig. Hur ord och begrepp får innehåll och betydelse – och kanske dessutom skiftar över tid.
Det räcker att tänka hur vi idag använder ord som rolig och grym, om hur vi nyligen frågade varandra ”har någon ringt?”. Eller vem gråter idag över den spillda mjölken när kon råkat sparka omkull pigans stäva?
Orden speglar sin tid.

Arbetare – eller vad ska det heta?
Vi behöver nya ord för att konkretisera det vi arbetar med och för. Ur ett perspektiv blir orden arbetsgivare och arbetstagare laddade med roller: någon ger och någon annan tar. Men vad heter det när man själv skapar sin arbetsinkomst? Företagare? Frilansare? Eller är man en del av gig-ekonomin? Vad ska det heta? Vad vill vi att det ska heta när man själv ordnar sin försörjning utan att driva bolag?

Cirkulent
Jag läste någonstans att ordet konsument kan behöva kompletteras med ordet cirkulent för att illustrera innebörden av att aktivt medverka i den cirkulära ekonomin. Ska detta nya ord få fäste behöver det bli allmänt känt. Frågan är om cirkulenten aktivt medverkar till att vidga den cirkulära ekonomin eller enbart försöker bidra med källsortering och second-hand-köp? Ord har nästan alltid en motsats. I konsumentfallet finns en producent eller möjligen en affärsidkare som är konsumentens motpart. Vem är motparten till cirkulenten? Det är inte så enkelt att sätta nya ord på agendan. Innebörden ska ju helst vara intuitiv och omedelbart begriplig, samt fylla ett gap där tidigare begrepp inte täckt in en funktion eller en beskrivning på tillräckligt bra sätt. Värdeladdningen ska också vara tydlig, så att folk vågar använda orden. Är cirkulenten en föregångare värd uppmuntran? Eller hur ser vi på cirkulentens roll?

Prosument
När samma person har både producentrollen och konsument-dito har jag känt det naturligt att kalla vederbörande för prosument. Exempelvis personer som både odlar och använder det han eller hon odlar, eller en solcellsägare som drar nytta av de kW solcellerna producerar. Helt perfekt är inte begreppet – det är alltför mycket en kompromiss av två gamla ord.

Friskolor – varför kallas alla varianter för samma sak?
Samhällsnyttiga verksamheter borde få en begreppskategori, så att de inte i lagtexter och i allmänna sammanhang förväxlas med vinstdrivna dito. Friskolor är idag ett luddigt begrepp som används för både icke-vinstdrivande och vinstdrivande skolor med icke-kommunal huvudman. Jag var med runt 1990 när debatten om de fristående skolorna banade väg för rättvisa villkor för de idébruna skolorna. Därför vet jag ingen i vår krets kunde föreställa sig att friskolereformen skulle leda till aktiebolagsskolor, där skattemedel slussades vidare till ägarnas privata konton. Det som fanns före 1992 var idébruna skolor utan privata ägarintressen. Ordet friskola borde reserveras för de idéburna. Vinstdrivna skolor borde benämnas just så.

Hållbarhet – vad är det?
Hållbar utveckling är ett slitet begrepp. Alla kallar sig hållbara idag – eftersom motsatsen inte sänder rätt signaler till marknaden. (Vem vill vara ohållbar?) Bekymret är att när alla är ”hållbara” blir begreppet urvattnat. Positioner måste flyttas fram och nya definitioner användas. Indexering eller olika värdeskalor skulle behöva tillkomma, så att allmänheten kan orientera sig. ”Någon” borde driva denna fråga för att skapa tydlighet kring vad vi menar med hållbarhet. När är vi hållbara?

USA och nobelpriser
Att varsamhet med orden och dess innebörd är viktigt har de senaste årens turbulens i USA visat. När makten inte bara slirar på sanningen utan även undergräver tilltron till hela nyhetsförmedlingen läggs grunden till oreflekterade och anti-vetenskapliga strömningar, som får betydelse för samhällsutvecklingen. Ryktesspridning växer. Och sanning och lögn jämställs i något slags märkligt 50/50-förhållande. Att inte forskarsamhället och vetenskapen tydligare markerat mot alla överdrifter och politisering av vetenskapen är sorgligt. När Nobelpriserna nu ska delas ut borde Nobelstiftelsen markera hur viktigt det är att samhället baseras på kunskap, öppenhet och nyfikenhet.

Därför är USA viktigt

Varför ska vi bry oss om det som händer i USA? Frågan dyker upp och då och då. Många tycker att bevakningen av det som händer ”over there” är alltför omfattande, att vi ändå inte kan rösta där osv. Det kan vara korrekt på ett ytligt plan, men utvecklingen i världen, inklusive EU och Sverige, är väldigt beroende av vad som händer i USA.

Fel väg under 70 år
1900-talet innebar ett skifte. Det brittiska imperiet avvecklades i takt med att kolonierna fick självständighet och nya stater föddes, tyvärr ofta med stridigheter som följd. USA:s dominans på det affärsmässiga planet tog fart efter krigen. En stor och växande befolkning utgjorde en grund för detta, liksom ett antal tekniska framsteg som gav fart åt den ekonomi som vi sett sedan dess.

Det behövs en helt annan ekonomi
För några år sedan såg jag uppgiften att det lever drygt 10 miljoner utblottade och fattiga i USA. Samtidigt finns de exceptionellt rika i samma land. Det är ett land med stora kontraster, motsättningar och konflikter, inte minst nu synliggjorda genom polisvåld och BLM-rörelsens opinionsbildning. Miljömässigt, genom utsläpp och energianvändning t.ex., har USA stor global påverkan. Ska vi klara klimatmålen måste USA kraftigt anstränga sig att minska sina utsläpp. Med det nuvarande politiska – och ekonomiska – styret i USA lär inget hända. Världen fortsätter att gå mot en helt ohållbar utveckling. Om inte ett ”fritt” och demokratiskt land som USA klarar att byta ohållbar teknik mot hållbar – hur ska vi då förvänta oss att konservativa maktutövare i de odemokratiska länderna ska förmås att ändra fundamenten för sin egen maktbas? Oljeländer – inklusive Norge ! – fortsätter att ta fram olja som i högsta grad bidrar till den annalkande krisen. Fracking-tekniken har gett stora lokala miljöskador och gett ett visst andrum åt framför allt amerikanska energibolag. Men vi måste få det stora landet att på allvar adressera miljö- och klimatfrågan. Och då är det viktigt att följa det som händer där borta.

Kolla David Pakman
Den ”president” de har just nu hotar dessutom det demokratiska, öppna samhället med sin aggressiva och splittrande retorik och sina ogenomtänkta beslut. Det behövs ett nytt ledarskap. För att följa och förstå det som händer under valkampanjen i höst har jag hittat en kommentator som jag kan rekommendera. Han talar ovanligt tydlig engelska för att vara amerikan, han analyserar och exemplifierar varje dag med korta filmer, som man lätt hittar via sociala medier och plattformar. Sök på David Pakman. Hans rapportering tycker jag är utmärkt och räcker för att följa den politiska händelseutvecklingen i USA. Politiskt står han själv tydligt för en mer socialt utjämnad politik och en anti-trump-hållning.

”Det enda sättet de kan vinna på är genom fusk”
Om Joe Biden och Kamala Harris vinner i november är det ändå inte säkert att de får tillträda. ”Presidenten” har lagt grunden till ett allmänt misstroende mot systemet, och kommer säkert att hävda att valet var riggat.
Genom att ifrågasätta systemet med poströstning och genom att tillsätta en trumptrogen chef över postverket gör han dessutom allt för att kunna ifrågasätta valets legitimitet och faktiska utfall. ”Det enda sättet de (demokraterna) kan vinna på är genom fusk”, har trump slagit fast.
Så nog är det viktigt att vi stöttar de krafter i USA som vill behålla det öppna samhället och som vill gå ett steg längre och förändra det i en hållbar riktning. Alternativet är förskräckande och skulle uppmuntra motsvarande extrema rörelser i Europa på ett farligt sätt.

Ska känslan vinna över förnuftet?

Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?

Problemet efter trump

I januari nästa år kommer en ny president att sväras in i USA, eller, i värsta fall, får trump ytterligare fyra år i Vita Huset. I dagsläget ligger trump en bit efter i alla opinionsmätningar. Biden, som tros bli hans motståndare på den demokratiska sidan, har ännu inte ställts mot trump i dueller om makten. Donald trump är skicklig på att få debatter dit han vill och också på att avfärda irrelevanta frågor på ett kategoriskt sätt genom att tala om ”fake news” och framhålla en helt annan världsbild.

Handlingsutrymme
Det intressanta är inte om Biden ska vinna eller inte. Trots allt får vi hoppas att det amerikanska folket väljer bort trump. Det viktiga blir vilket handlingsutrymme Biden får och hur han kan agera för att inte bara korrigera för alla trumps misstag och medvetna felsatsningar, utan också vilka aktiva och nödvändiga steg han kan ta för att påskynda utvecklingen. Fyra år har gått som på olika sätt behöver kompenseras för.

Vad händer med en besviken trump och hans supportrar?
Cirka 40 % av valmanskåren i USA stödjer trots allt trump och skulle trump förlora valet i november lär han inte sitta tyst och stilla i båten. Hans väljarbas kommer högljutt stödja varje trumputspel om ”riggat val”, ”förfalskade poströster” och ”utländsk inblandning”. Det kan bli riktigt farligt, där motsättningarna stegras och trump använder sitt starka stöd för att sätta press på den federala regeringen. Motsättningarna, rasismen och splittringen i landet lär kunna fortsätta, underblåsta av en besviken trump.

Både ena landet och våga öka förändringstakten
Biden måste dels kämpa för att ena landet igen, dels kompensera för alla de fel som trump begått – inte minst när det gäller alla miljölagar som trump tagit bort. Samtidigt måste Biden öka tempot i förändringen av USAs ekonomi om landet inte ska fastna i att vara det land i världen som även fortsättningsvis, per capita, bidrar mest till klimatförändringarna. Och där är det bråttom bortom varje tvekan. Det måste till radikal lagstiftning om USA ska lyckas vända utvecklingen. Att både vinna trumpsupportrarnas förtroende och samtidigt vända politiken 180 grader från den riktning trump valde blir inte enkelt.

Något nytt kan vara en väg
Lösningen kan finnas i att beskriva de insatser som görs som en tredje väg. Inte som återställande av samhällsutvecklingen, utan som en utveckling i en ny riktning. Dvs paketera varje progressiv förändring som del av en helt nödvändig förnyelse. Detta ger i sig en möjlighet att både släppa traditionella föreställningar om det ”normala” hos den rådande kapitalstarka grupp som vunnit ekonomiskt på det gamla systemet – och – att fånga intresset hos trumpsupportrar genom att peka på hur ett nytt system måste gynna alla amerikaner. Om alla får sjukvård enligt någon europeisk modell till en rimlig kostnad torde även de mest konservativa vara positiva. Det viktiga blir nog att beskriva förändringen på ett sätt som gör att ingen grupp lämnas i sticket. Samtidigt som bördorna fördelas mer rättvist.

Det kan fungera om bara flertalet förstår att det är bättre att ett hotell kan servera 1000 frukostar till 1000 miljonärer än att servera en exklusiv frukost till en miljardär. Förmögenhetskoncentrationen i sig är negativ för ett samhälle. Med 1000 frukostar får fler personer jobb i hotellköket och fler sängar får bäddas. Och de hotellanställdas barn får chans att gå i en skola som tar till vara varje barns potential.


Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU

Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33