Flat earth har ett budskap

Rasmus Åkerblom är vetenskapsjournalist på SVT. Den 15 augusti sändes hans reportage från en konferens i USA, där personer som är övertygade om att jorden är platt samlades: Flat Earth International Conference. Förkortad FEIC. Kanske blir det bara roligt på svenska, konstaterade Rasmus…..

Allt är fejk
Reportaget gav en bild av en samling människor som med stark övertygelse hävdar att myndigheterna och forskningen ljuger. Människan har aldrig varit på månen. Jorden är platt och i mitten finns nordpolen och vid den yttersta randen finns isvallar som kallas Antarktis…. Deltagarna har lite olika förklaringsmodeller, några lutar sig mot bibeln, andra har egna påhittade lösningar för hur denna platta omges av en kupol, som vilar på något….

Konspirationsteorier
På fullt allvar ställer sig folk bakom en fullständigt absurd tanke. Det är också påtagligt, enligt det reportaget förmedlar, att det är en merit att inte ha någon utbildning i dessa kretsar, eftersom man då inte har blivit hjärntvättad av universiteten. Diverse konspirationsteorier flödar på konferensen, berättar Rasmus. Elfte september-attacken var egentligen iscensatt av myndigheterna osv….

Tröttsamt och samtidigt farligt
Efter två dagars intervjuande och deltagande på konferensen känner Rasmus en trötthet och en slags tomhet. Inget lyckades väcka hans nyfikenhet att gå vidare och hitta något nytt. Programmet slutar mer eller mindre i en suck. Samtidigt är det också ett tecken på den faktaresistens som sprider sig och som populister och de nya makthavarna gärna spelar på, där fördomar och förutfattade meningar blir jämställda med kunskap. Mot bakgrund av att 1/3-del av niondeklassarna i vårt land inte kan tillgodogöra sig vanlig journalistisk text idag är det mycket allvarligt att en antivetenskaplig idé sprider sig. Vi ser det också i de hatiska påhoppen på Greta Thunberg, som ju själv bara säger en sak: Lyssna på forskningen.

Pekar på det som skaver, men landar fel
Men det är faktiskt intressant att många människor lägger tid och pengar på att förneka den världsbild vi andra enats om. Att världen kanske inte är så som vi tror att den är. Inte så att jorden är platt. Utan snarare att det finns mer bortom galaxerna och i andra dimensioner som vi ännu inte förstått att förhålla oss till. På så sätt uttrycker flat-earth-folket en slags sanning, även om de landar totalt fel i sin analys. Världen är inte enbart det vi kan uppleva med våra vakna sinnen. Det finns något mer…

Den större verkligheten
Religionerna har genom alla tider försökt att fånga en del av detta andra. En andlig verklighet bortom den fysiska. Och människans ständiga jakt på att förstå sig själv, hur är hon egentligen sammansatt; vad är jaget för något; vad händer när vi dör; finns det en själavandring; vad eller vem är Gud och detta med Guds avbild är det bara en spegling av vårt större jag vi avser….. Frågorna staplas på varandra och under tiden flyr vi in i materialismens irrgångar, förverkligar oss genom konsumtion, verklighetsflykt i VR eller media, eller låtsas att världen kretsar enbart kring oss själva.

Bilden är inte hel
Flat-earth-folket har hittat ett sätt att uttrycka det upplevda främlingskapet i den värld vi befinner oss i. De har naturligtvis fel. Jorden är inte platt. Men den traditionella vetenskapen har heller inte alla svar. Bilden är inte hel. Frågan om vad det innebär att vara människa och vilken uppgift vi har i helheten finns kvar och gör sig påmind.

Länktips: SVT https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/efter-tva-dagar-pa-konspirations-konferensen-alla-har-en-flat-earther-inom-sig

Lärdomar från 1968

1968 var länge ett symboliskt startår för den förändring som drog genom världen. Studenter runt om i världen började ifråga världsordningen, sina utbildningar på universiteten och vilka värderingar som skulle vara vägledande. Inte bara i Paris ockuperade studenter sina egna universitet. Kårhuset i Stockholm blev en plats för studenter att både manifestera och debattera sitt ogillande med hur utbildningen och världen såg ut. En ung utbildningsminister, Olof Palme, mötte där starka ifrågasättanden.

FNL, frisyrer och freden
För oss som gick på gymnasiet 1968 handlade många av diskussionerna på rasterna om politik. Många bar FNL-märken, USA:s politik skulle ifrågasättas, specifikt i Vietnam, och många tog ställning. Jag vill minnas att cirka hälften av mina klasskamrater sympatiserade med FNL, några få tog högljutt ställning för Fria Moderata Studentförbundet, polariseringen och förenklingen i argumentationen var påtaglig. En ungdomsgeneration vaknade, men långt ifrån alla drog slutsatsen att det var kommunismen som var lösningen. Det här var också tiden då protesterna tog andra former. Håret på pojkar skulle täcka öronen och vara så långt i nacken att kragen täcktes. Flickor slutade i princip att använda kjol. Ett ungdomsmode utvecklades. Drogerna blev tillgängliga. Ungdomsrevolten tog sig olika uttryck. Inom FNL-grupperna diskuterades fredsfrågan respektive riktigheten att föra väpnad kamp. (Bilden t.h. föreställer en okänd person)

Pragvåren
1968 var det fortfarande 21 år kvar till att Berlinmuren skulle falla. 1968 krossades hoppet om demokrati i Tjeckoslovakien när Dubcek avsattes, lyckligtvis utan så mycket våld som vid revolten i Ungern 1956. Aningen motsägelsefullt påverkades inte stödet för FNL av Warazawa-paktens våld. Möjligen försköts idoldyrkan i riktning mot Maos Kina, där kommunismen fortfarande kunde beskrivas som utopisk och i framväxande. (Märkligt nog läser jag idag att den som firar Maos 125:e födelsedag idag i Kina blir bestraffad, men det är en annan historia).

Den blå planeten och annat som hände
1968 kunde Apollo 8 sända tillbaka en bild på en jorduppgång, en bild på vår planet tagen från månen. Nu var det inte längre någon tvekan. Vår planet var blå, sedd från universum. I åratal hade man talat om vår gröna planeten – nu var det inget snack längre. Vi bodde på en blå planet. 1968 var också ett framstegens år. Högertrafikomläggningen året innan ledde naturligt nog fram till att i princip alla bussar var nya i kollektivtrafiken. Beatles gjorde succé med ”Back in the USSR”. 1968 gick de Olympiska Spelen i Mexico City. Längdhopparen Bob Beamon hoppade där 8.90 m och slog det dåvarande olympiska rekordet med hela 78 cm! Framtiden var gränslös.

Förändring på flera plan
När vi blickar tillbaka på 1968 med facit i hand kan vi se att mycket av det som kom att dominera debatt och politik under 70-talet grundades i 1968 års förändring. Det som också blir tydligt är hur okomplicerat och förenklat allt var. Ideologier formades och folk tog ställning på ett kategoriskt sätt. Samtidigt började kvinnor/tjejer ta mer plats och ifrågasätta maktordningen. Ett par år efter 1968 avskaffades den orättvisa sambeskattningen i Sverige. Hippiekulturen växte fram och manifesterades 1969 i Woodstockfestivalen. Musiken blev viktig för en hel generation, liksom en mycket friare syn på kärlek och sex. Du-reformen kom i Sverige att krympa klyftorna mellan samhällsklasser. Titlar blev onödiga när Bror Rexed blev du och bror med sina anställda.

SVT Systrar 1968
I dagarna sänder SVT en tredelad serie som kallas Systrar 1968. Ett par tjejer från Stockholm hamnar i Ystad och med igenkännandets leende kan vi som var unga 1968  känna igen tonfallen, ordvalen, prylarna och stämningarna. Det finns opinionsbildare som kallar serien för folkbildning á la ABF och något som SVT inte borde ägna sig åt. Jag tycker tvärtom – det är roligt att känna igen det oskuldsfulla sätt som unga människor 1968 tog sig an frågor de upplevde som orättvisa och fel. Hela serien känns som en blinkning till framtiden – tänk så naiva vi var. Man kan ju knappast hävda att 68-generationen ”vann”. Några löntagarfonder fick vi inte. Kommunismen gick i ide med sin odemokratiska och ogenomförliga idé. Jämlikhetsdebatten pågår fortfarande, och fortfarande är det Horace Engdahl som sitter i Akademin och inte Sara Danius. Fortfarande är det OK att stänga ner en nybildad myndighet för jämställdhet ”eftersom alla jobbar med jämställdhet…” . Och fortfarande ökar den ekonomiska maktkoncentrationen i världen.

Fortfarande
Vi behöver återblickar och minnesbilder för att förstå nutiden och våra utmaningar. När vi ser 68-generationens yrvakna engagemang påminns vi om hur vi alla är beroende av de ramar som sätts av samtiden, av normer och av allt det oskrivna. Fortfarande slänger folk fimpar på gatan. Fortfarande blundar vi för konsumtionssamhällets avigsidor och inbillar oss att evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld. För första gången i mänsklighetens historia riskerar vi att lämna en värld till våra barn, som ger dem sämre förutsättningar än vi fick.

Enkelheten lockar, men är förrädisk
Lärdomen från 1968 och åren därefter är bl.a. att när man befinner sig mitt i ett skeende är det svårt att förstå vart utvecklingen leder eller hur viktiga olika beslut egentligen blir i ett historiskt och längre perspektiv. Det som i dagsläget tycks självklart och väl förankrat blir ganska säkert omvärderat i tidens backspegel. Alla som har kategoriska och förenklade lösningar på svåra frågor bör betänka detta, även om det innebär att det blir svårare att ”nå ut” i debatten och få rubriker i medias kortsiktiga logik. Twitterpresidenter och deras följare må ha genomslag för stunden, men långsiktigt är det viktigt att stå på stabil grund både vetenskapligt och värderingsmässigt. Det har även med trovärdighet att göra.

Får vi rätt nyheter? Regering eller klimat?

Nyhetsredaktionerna på SVT och TV4, som fortfarande ger stora delar av befolkningen den dagliga uppdateringen av det viktiga som händer i vårt samhälle och vår omvärld, skulle behöva ta sig ur sina yrkesroller då och då. Eller inrätta ett fristående råd av något slag. Bara för att de som journalister reagerar med ryggmärgen och väljer att återge detaljerna i den pågående regeringsbildningen är det inte säkert att det är precis det som tittarna efterfrågar. Mitt intryck är att stora delar av befolkningen är trötta på den intensiva eftervalsbevakningen och uttrycker sig negativt på olika sätt om processen.

Ensidighet i rapporteringen
Statsvetare, journalister och folk som dagligen ägnar sig åt politisk bevakning tycker säkert att processen i dessa dagar är en slags höjdpunkt. Men vanliga väljare? Vad tycker de? Finns det inte annat att rapportera om? TV 4 gör faktiskt ett litet försök att sätta in processen i något slags begripligt sammanhang när man låter Marcus Oscarsson förklara på ett tillgängligt sätt vad det är som sker. De övriga politiska kommentatorerna upprepar på många sätt det folk redan vet och har hört. Väldigt få anstränger sig att begripliggöra varför processen ser ut som den gör och vari skillnaderna i synsätt består.

Varken folk eller rörelse
Frågar man folk på gatan är det långt ifrån alla medborgare som förstår skillnaden mellan regering och riksdag, vem som har ansvar för vad och hur Sverige styrs. Många har en tro att riksdagen ska ”komma överens” så att vi varje dag slipper bli påminda om att de ”inte gör sitt jobb”. Presidentmakten i USA, Frankrike och för den delen även Ryssland är enklare att förstå. Att vårt styrelseskick bygger på de gamla folkrörelsetraditionerna kanske inte är uppenbart för flertalet. Nu när varken folket och rörelserna längre deltar på samma sätt som förr i det lokala utvecklings- och idéarbetet behöver vi en annan förankringsprocess.

Svårt att sålla
Idéer är idag blixtsnabba, ibland försåtligt formulerade och lanserade med baktankar i den snabba internetvärld vi har. Tålmodigt bearbetande av förslag och belysande av för- och nackdelar trängs undan av snabba, ibland ogenomtänkta, ställningstaganden på nätet. Rykten, halvsanningar och lögner tar plats på bekostnad av verklig kunskap och omdömesbildning.

Vad är en nyhet? – Inrätta ett oberoende råd.
SVT och TV4 borde inrätta ett – gärna gemensamt – oberoende råd som regelbundet följer nyhetsvärderingen, ger förslag till redaktionerna på hur nyheter bör paketeras, varieras och vägas mot varandra. Rådet ska naturligtvis vara opolitiskt och kanske vara konsumenternas talespersoner i sammanhanget. ”Får vi det vi önskar?”
Inte minst gäller detta klimatfrågan, som Björn Wiman helt riktigt påpekar i sin DN-artikel. Här kan man tala om fel nyhetsvärdering, bl.a. beroende på medias prioritering av överraskande och konfliktosande svart-vita frågeställningar där ansvarsfrågan är tydlig.

Länktips: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-det-har-handlar-om-varldens-genom-tiderna-storsta-nyhet/

Zero Impact är bra, men…

Jag har sett två av avsnitten i SVT:s, egentligen UR:s, programserie ”Zero impact” som handlar om olika familjers försök att under en månad banta ner sitt koldioxidavtryck till motsvarande 2 kg per person och år. En familj åkte till Ghana för att se vad som händer med mycket av västvärldens elskrot och en annan familj fick besöka en familj på en av Kiribatis öar i Stilla Havet, där havsnivåhöjningar och stormar gör en allt större del av öarna obeboeliga och indränkta med saltvatten. Att uppleva konsekvenserna av vår livsstil på plats i andra delar av världen är en viktig pusselbit i förståelsen för hur allt hänger samman – ingenting försvinner. På ett sätt hade det varit en tillräcklig programidé: att se hur vår livsstil drastiskt påverkar livet på andra sidan jorden och att vi alla är beroende av varandra.

Detaljer som hade kunnat lösas smartare
Özz Nûjen är programledare eller egentligen en slags ställföreträdande tittare, som ställer de frågor vi själva hade velat ställa om vi hade haft möjlighet. För faktadelen ansvarar Fredrik Hedenus från Chalmers. Under programmet ges exempel på vilket koldioxidutsläpp som genereras av vilken produkt. Siffrorna presenteras kanske en aning rörigt och blir inte så lätta att jämföra. En liten faktaruta med två tal i taget hade varit bättre. Kött eller inte kött. Bilresa eller cykel. Nya kläder eller second hand. Det hade gjort jämförelsen enklare att följa.

Grundidén är bra
Grundtanken är bra med programmet. Det ska inte handla om redan övertygade miljönördar som försöker övertyga de icke-frälsta om hur vi måste bete oss. Istället står ganska vanliga familjer i centrum, låt vara att de program jag sett involverar relativt välbärgade familjer som unnar sig en hel del flygresande och påkostade boenden. Kanske är det medvetet att programmakarna valt familjer där skillnaden i livsstil mellan osmart och smart ur ett koldioxidperspektiv blir tydlig och även praktiskt genomförbar. Det hade varit svårare med en familj bestående av två arbetslösa vuxna i en by miltals ifrån närmaste livsmedelsaffär.

Mer som Vetenskapens Värld hade varit bra
Kanske kommer uppföljande program, men jag tror att det hade varit bra om man gjort lite grand som Vetenskapens värld gör med de filmer man visar: Att i studion efter programmet ha en diskussion mellan några olika forskare som skulle kunna dels förklara det tekniska, men även det sociala – hur kommer det sig att vi inte vill diskutera livsstilsfrågor med våra grannar och vänner? Vad i klimatfrågan är tabubelagt? Varför låter den ena familjen bli att förklara det beteende man just nu valt när det ifrågasätts av personer på besök?

Det hade varit bra om de sociala normernas barriärer togs upp i några uppföljande program.

Anm. Sen kan man undra varför programmet heter Zero Impact. Målet noll kommer vi aldrig att kunna uppnå i form av mänsklig påverkan.

Anm 2. Tips till Folkteatern att göra en Hamletföreställning på där frågan ”vara eller inte vara” varvas med ”flyga eller inte flyga”, ”köpa eller inte köpa”, ”sabba eller inte sabba klotet…”

Gör en översyn av USA:s konstitution

Demokratin i USA kan ifrågasättas på flera sätt. Att vara fattig och ha ”fel” bakgrund innebär fortfarande en stor nackdel på individnivå. Fördelningen av inkomster och välfärdsökning sker på ett orättfärdigt sätt, osv. Men det Donald Trump visar genom att bli nominerad och genom det stöd han får är att demokratin är mycket sårbar och att mycket snabbt kan förändras.

Gör en översyn av konstitutionen
Konstitutionen är närmast helig i USA. Den får inte ifrågasättas. Ändå är det precis det som nu måste ske. För att inte demokratin ska rösta bort sig själv måste en översyn göras, där representativitet, maktfördelning och olika kontrollmekanismer står i centrum. Varför ska en president ha så mycket exekutiv makt? På samma sätt som det finns en bolagsstyrelse över en VD, bör det formella statschefsrollen troligen separeras från den exekutiva rollen. Så att procedurfrågor och konstitutionella frågor handläggs av en annan grupp folkvalda än de som har att hantera budgetfrågor, internationella avtal och lagstiftningsförslag.

Militär överbefälhavare – utan erfarenhet från det militära?
Rollen som överbefälhavare för de väpnade styrkorna ligger i´dag hos den valde presidenten. Om Trump eller någon Trump-liknande person skulle få makten över hälften av världens kärnvapen skulle världen genast bli mer osäker. Tanken svindlar vad en irrationell ledare skulle kunna åstadkomma. Korpral Hitler var lite för snabb. Tänk vad han hade kunnat åstadkomma tio år senare.

Stark ledare innebär försvagat folkstyre
Tron på den ”starke ledaren” attraherar i tider av förändring. Minns hur den franska revolutionen snabbt följdes av en enväldig kejsar Napoleon, som inte drog sig för att utnyttja det maktvakuum revolutionen skapat i och med att monarkin försvann. Och precis som andra envåldshärskare drog Napoleon själv ut i strid. När Rysslands Putin, Franskrikes LePen och brittiska UKIPs Nigel Farage säger sig ha enkla lösningar på komplexa problem hänger deras förslag ofta samman med att respekten för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter får stå tillbaka. Om Donald Trump får chansen att utöva makt i USA påverkar det hela världen och hela det samhällssystem som stegvis har formats under de senaste århundradena.

Politik på medias villkor
En delförklaring till hur det republikanska partiet kunde acceptera en kandidat som Trump hänger samman med hur den mediala bilden av politiken har blivit viktigare än politiken själv. Det är inte sakfrågorna som får Trumps anhängare att jubla – det är hans argumentationsteknik och hans framtoning. Bilden av en beslutsam och kraftfull ledare blir viktigare än vad han de facto vill åstadkomma. Hans oerfarenhet av det politiska fältet blir t.o.m. en tillgång när han svingar anklagelser mot etablissemanget, som han inte känner sig som en del av. Han kan låtsas stå på den enskilda medborgarens sida mot ”maktapparaten” och Washington”. Att han själv genom sin ekonomiska ställning tillhör en annan del av den privilegierade klassen blir en märklig motsägelse, som aldrig lyfts fram. Hans kändisskap från den mediala dokusåpavärlden gör honom på ett sätt oantastlig. Han kommer undan med att påstå vad som helst eftersom han är den han är.

Även i Sverige
Att politiken bedrivs på medias villkor är ett hot mot demokratin vi måste ta tag i även i Sverige. Tydligast märks det när Public Service-TV ordnar partiledardebatt. Istället för att låta de åtta partierna själva välja varsitt sakområde styr programledarna en stor del av programtiden till att handla om det ämne de själva tycker är mest intressant: regeringsfrågan. Som om sakfrågorna inte spelar någon verklig roll, utan bara vem som till slut väljs som statsminister. Demokratin reducerad till en slags Idol-omröstning. Det duger inte, det utvecklar inte delaktighet och förståelse för samhällets utmaningar och det blir direkt kontraproduktivt när det handlar om att skapa förståelse för de olika värderingar som partierna har som grund för sina förslag.

Media styr politiken och samtidigt har media försvagats
Vi ser samtidigt har medias makt försvagats, vilket kan verka paradoxalt. Internet möjliggör snabb spridning av lögner och halvsanningar på ett sätt som urholkar tilltron till samhället. Genomslaget för olika röster förskjuts. Hur vi ska hitta sätt att komma till rätta med denna utveckling är svårare. Men ett levande samtal måste bygga på respekt och tron på grundläggande principer som den om alla människors lika värde. Och en återställd balans där vetenskap och kritiskt tänkande ryms i varandras symbiotiska förhållande.

Mer folkbildning kring NATO

Den 29 maj var det partiledardebatt i SVT. Invandring, jobben, klimatet, lärarbristen var ämnen som togs upp. Kanske missade jag något, men frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO var tydligen inte en fråga som SVT-redaktionen tyckte hörde hemma i debatten. Senast Sverige förde krig på egen mark är nu mer än 200 år sedan. Konsekvenserna av ett medlemskap i NATO med åtaganden, kostnader, utplacering av materiel, övningar och att vår svenske ÖB underställs ett kommando där – Gud förbjude – USA leds av en oberäknelig och farlig president Trump… är inte det en viktig fråga?

Bjud in Stoltenberg som en bakgrund
Dessa partiledarutfrågningar följer samma mönster. Polarisering och medial tydlighet är det viktigaste. Uppenbarligen inte att i en sansad debatt nyanserat diskutera motiven för olika beslut. SVT hade kunnat bjuda in den norske NATO-chefen Jens Stoltenberg för att låta honom förklara hur han och NATO ser på utvecklingen i det vi brukar kalla nordkalotten. Minskar eller ökar spänningen i området om Sverige – och Finland – går med i NATO? Vilka alternativ ser NATO? Är det mer av gammal terrorbalans mellan kärnkraftsstater som ska garantera freden eller ser NATO sig själva som ”sista utposten” när allt annat har kollapsat?

Massvis med intressanta frågor
Hur ser NATO på sig själva? Hur ser man på Ryssland? Är bilden entydig, finns det olika åsikter om hur NATO ska agera? Vad innebär Turkiets agerande i Syrien-konflikten för NATO? Hur ser NATO på frågan om demokratiskt inriktade stater respektive stater, där pressfrihet etc begränsas? Är det ett bekymmer att den demokratiska utvecklingen delvis går baklänges i delar av östeuropa? Eller är man i praktiken ointresserad av styrelseskicket och endast intresserade av att behålla maktbalansen oavsett hur medlemsstaterna utvecklas?

Skaffa en tydlig bild av var NATO står
Hur ser NATO på ett Storbritannien som delas upp om Brexit blir ett faktum och Skottland fortsatt vill vara en del av EU? Kan NATO förhålla sig neutralt till det politiska skeendet ? Hur ser Stoltenberg på Donald Trump? Ska Sverige gå med i NATO är det ju bra att veta vilka värderingar och åsikter organisationen står för.

Vilka är alternativen?
Allt detta hade varit ett intressant bakgrundsmaterial till en partiledardiskussion, inte debatt nödvändigtvis, för att klargöra vilka alternativ Sverige har när det gäller vår försvar. Kan Norden utvecklas till en stabiliserande gemensam kraft istället för att bli en del av ett USA-styrt NATO? Hur ser Stoltenberg på Norden?
Hellre en sansad och klargörande diskussion än munhuggande för att få bra tittarsiffror, SVT. Konfrontation är inte alltid det som fungerar bäst.

Det vore bra om public service-TV mer levde upp till sitt folkbildande och informativa uppdrag.

Mediadrev och det tysta samhället

Det verkar som om många av de politiska besluten hamnar i en tidsloop som inte fungerar. Det blir bråttom, det blir fel, det blir krishantering, det blir medial indignation, det blir twitterstorm och allt landar i ett mediadrev så fort något blir fel. Medias logik styr plötsligt över all annan logik. Är det bra för demokratin?

Drevets mål och drivkrafter
Jag tänker inte bara på Mehmet Kaplans avgång eller turbulensen i Miljöpartiet. Men händelserna de senaste dagarna illustrerar hur kedjan ser ut.  Det som börjar med frågor kring en viss händelse växer till kritik, till ifrågasättanden av omdöme och person och kan därefter tangera personförföljelse och suga in andra i förloppet – ”borde inte du som ansvarig ha känt till att…”. Skuldfrågan kletar av sig och följs av halvt uttalade krav på ansvarstagande, helst avgång, och helst i direktsändning. ”Borde ni inte ha reagerat?” ”När ska du ta ditt ansvar?” (Och avgå). Det som driver drevet är den uppmärksamhet som medierna kan få när de ”lyckas”.

I kölvattnet: intolerans och fördomar
Medierna vet att publiken, tittare och läsare, har kort minne. Man håller liv i sitt drev när det väl har börjat gå. Makthavarnas agendor tvingas till anpassning. Krishantering och att vara tillgänglig för att svara på frågor prioriteras. Drevet går före allt annat och skapar en förväntan om nya avslöjanden, motsägelsefulla budskap eller felsägningar, som kan förstärka processen. Mediernas intervjuer och direktsändningar hamnar i centrum av uppmärksamheten. Dreven gör plats för hat, hot och lynchmobbar på sociala medier. Polariseringen i samhället förstärks, fördomar blir sanningar och förenklade slutsatser sprids.

Stärker eller försvagar dreven demokratin?
På några få minuter eller timmar kan ett livslångt engagemang och en karriär vara slut. Frågan är om det är så här vi vill att medierna fullgör sin granskande uppgift. Stärker det demokratin att ministrar avsätts genom mediadrev?

Barriärer ger en diffus bild
Sakfrågan – Kaplan och hans val av umgänge, hans uttalanden och hans roll som minister i Sveriges regering – väcker frågor. Den mediala bilden av honom är diffus. Han har inte förmått tränga igenom de barriärer som finns och som medias urval av reportage och artiklar till stor del styr. Medierna väljer ju vilka uttalanden, pressmeddelanden och nyheter som släpps igenom.

Drevet fungerade för att Kaplan inte hade en förankrad position att hänvisa till
Om han har uttalat sig i de känsliga frågorna kring kurdernas och armeniernas relation till Turkiet och till den turkiska befolkningen har dessa uttalanden i alla fall inte kommunicerats tydligt. Hade han fått positionera sig som nybliven minister kring dessa svåra frågor, hade kanske drevet aldrig ägt rum. Vilket i sin tur visar på komplexiteten i och svagheten med den mediala logiken.

Hoten mot konstnärer och författare är ett hot mot samhället
Hur nyhetsvärdering går till kan illustreras av att SVT mig veterligt inte lyfte fram en rapport häromdagen från Myndigheten för kulturanalys, som beskriver att var tredje författare och konstnär någon gång drabbats av hot, skadegörelse och motsvarande. (Se länk nedan). Samhället blir något helt annat när konstnärer och författare inte längre känner sig fria att uttrycka vad de vill.

Faran med det tysta samhället
Det finns starka krafter idag i Europa, i Polen, i Ungern och vissa röster även i Sverige, som vill politisera kultursfären. Nyligen tyckte en ledarskribent, Ivar Arpi, på Svenska Dagbladet att artister ska låta bli att uttala sig i komplexa frågor. Skuggorna från de sämsta decennierna på 1900-talet reser sig. Genom att vilja tysta opinionsbildare bidrar Arpi till ett samhällsklimat där hot och våld brer ut sig på bekostnad av det intelligenta och empatiska samtalet. Det är inte genom att stärka maktelitens tolkningsförsprång – genom tillgång till officiella kanaler – som vi stärker demokratin och legitimiteten för våra folkvalda. Det är inte det tysta samhället som minskar spänningarna i förorterna. Vi ser hur Donald Trump surfar på ilskan mot ”Washington”. Den som inte blir lyssnad till tar lätt till andra medel.

Uppesittarnatt i Frankrike
En annan företeelse som  svenska medier ännu så länge inte lyft fram är de folkliga samlingarna i Paris, som kallas Nuit Debout, ungefär ”Uppesittarnatt”.  I flera städer samlas människor på nätterna för att, huvudsakligen, fredligt mötas och gemensamt uttrycka sin besvikelse över hur samhället ser ut. Man sänder live radio och TV och har ingen tydlig politisk förankring. Det rör sig snarare om en gräsrotsrörelse, som snabbt spridit sig till ett 60-tal franska städer. På Knut Stålbergs tid hade vi redan sett flera reportage i STV. Nu är det tyst frånsett en artikel av Bo-Inge Andersson på SVT:s hemsida. (Se länktips nedan). Förmodligen gör redaktionen analysen att ingen svensk minister kan eller behöver uttala sig till frågan, det finns inget politiskt drev i förlängningen, alltså är frågan ointressant. Som exempel på vad som händer när människor upplever att demokratin inte fungerar är Nuit Debout ganska illustrativt.

Länktips:

http://www.kulturanalys.se/aktuellt/ny-rapport-om-hot-trakasserier-och-vald-mot-konstnarer-och-forfattare/

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-ny-protestrorelse-forbryllar-de-styrande

Systemskifte nödvändigt – Om slam och kretslopp

Livsmedelsverket rapporterar högre kadmiumhalt i svenskproducerad pasta än i pasta från utlandet. Lantmännenägda Kungsörnen pekas ut i sammanhanget. (Länk se nedan). Ännu ett i raden av miljöhot som vi behöver förhålla oss till? Tungmetallen kadmium i maten anses vara riskfylld eftersom den ackumuleras i njurarna, kan ge njurskador och en ökad risk för cancer. Kadmium i svenskt mjöl kan hamna där på flera olika sätt, t.ex. luftföroreningar, konstgödsel och genom att avloppsslam sprids på åkrarna. Det senare är mycket kontroversiellt.

Systemet hade varit bra om inputen varit fri från skadliga ämnen
Reningsverken och flera olika branschorganisationer har sedan några år ett certifieringssystem som heter Revaq, som går ut på att kvalitetsbestämma avloppsslam, så att det minst skadliga slammet kan återföras till kretsloppet. Ambitionen är lovvärd. Det finns en problematik kring en långsiktig brist på fosfor som gör att vi måste hitta sätt att återföra fosfor till jordbruket. Bekymret är att stora mängder nyttigt fosfor återfinns i det kontaminerade slammet från reningsverken. Om restfraktionen från reningsverken, slammet, hade varit fritt från främmande och skadliga ämnen hade allt varit frid och fröjd. Nu tvingas reningsverken att hantera ett nödvändigt fosfor samtidigt med ett oönskat och skadligt slaminnehåll.

Härma naturen
Några länder har gått före i slamfrågan. Man inser att det är ohållbart att sprida tungmetaller och farliga ämnen på de marker som ska producera livsmedel. Holland och Schweiz har infört restriktioner på det här området. Ett problem med dagens linjära systemtänkande blir kostnaden och ansvaret för lagring eller förbränning av slammet. Sedan slutet på 1900-talet och fram tills nu har vi betraktat naturen som en gigantisk soptipp. Det håller inte. Insikten om att vi måste härma naturens kretslopp även i all mänsklig verksamhet börjar sprida sig. Vi måste fasa ut cancerogena ämnen ur kretsloppet. Mikro- och nanostora plastbitar i haven är en näst intill osynlig fara. Vi kontaminerar vår egen livsmiljö och saboterar ekosystemen. Pollinerande insekter står inför massutrotning. Bekymren är många.

Viktig princip
Det blir alltmer uppenbart att vi måste hantera alla icke naturligt förekommande produkter och ämnen med en mycket större uppmärksamhet och ansvar. Ingenting försvinner. Att som nu tillföra stora mängder kemikalier, tungmetaller och hormoner utan att tänka på effekterna för de små och de större kretsloppen är oansvarigt. Vi kommer bokstavligen att få äta upp det.

Länktips: Naturskyddsföreningen om slamfrågan här.
Nätverket Ren Åker Ren Mat debattartikel i GP: här.
SVT-inslag om Livsmedelsverkets rapport: här.

Rättvisa handlar om möjligheter för var och en

Ska vi ge upp idén om det jämställda och och jämlika samhället? Är tanken på alla människors lika värde kontraproduktiv? Så lät det i en dokumentär om ”De superrika” som SVT sände 24 maj 2015. (Se länk nedan). En forskare, Yuval Harari, hävdade att risken finns att våra västerländska grundfundament, där alla människors lika rättigheter är centrala, leder till att vi blir besvikna och frustrerade när vi inser att världen är mer ojämlik än någonsin. En affärsman som uttalar sig i filmen, Nick Hanauer, menar att de ojämlika samhällena antingen föder en revolution eller blir en polisstat. De superrika borde i ren självbevarelsedrift arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Protester
Ekonomisk hållbarhet har haft ett litet fokus när miljö och senare sociala faktorer har tagit allt större plats i diskussionen. Men allt hänger ihop. Vi får inget hållbart samhälle om vi inte genererar och fördelar välståndsutvecklingen på ett rimligt, långsiktigt och transparent sätt. Dokumentären i SVT lyfte fram Ockupy Wall Street rörelsen som ett exempel på hur missnöjet och frustrationen kan övergå i aktioner. Även upplopp och plundring har förekommit, ofta utlösta av att ”myndigheterna” begått något fel. Samhället uppfattas som icke inkluderande när orättvisorna ökar.

Affärsmöjlighet eller cynism?
I programmet medverkade en entreprenör som sett en affärsmöjlighet som han kallar ”People per hour”. Människor som ”avropas” som resurser vid behov. För att göra kortare insatser, medverka i jippon eller personalintensiva punktinsatser. Med noll anställningstrygghet och utan framförhållning kallas personal in för att hjälpa till på byggen, vid vakanser osv. SMS-tekniken skapar både möjligheter och stress för den enskilde.
Det finns naturligtvis hela skalan av individer som nappar på ”People per hour”. Det finns utrymme för entreprenörer som vill utveckla en egen kompetens och kanske bygga ett eget företag på denna, men det finns också människor som inte kan eller vill något annat än att ha ett jobb. För vissa grupper, som står som det brukar heta, långt från arbetsmarknaden, kan en cynisk arbetsgivare utnyttja människor på ett orättfärdigt sätt.

Nya modeller
Samtidigt måste vi inse att arbetsmarknaden förändras. Industrisamhället och de stora personalkrävande arbetsplatserna avvecklas. Något annat ska komma i stället, och vi vet ännu inte riktigt vad. Det vi kan vara säkra på är att kompetens på olika plan kommer att behövas. Ska svenska företag lyckas måste de ha tillgång till rätt kompetenser. Det livslånga lärandet kommer att behövas. Troligen måste vi utveckla helt nya modeller för hur arbete, utbildning, fortbildning och erfarenhetsöverföring ska integreras. De gamla uppdelningen i tillsvidareanställning, egenföretagande, arbetslöshet eller studier måste utvecklas och kunna kugga i varandra på ett mycket mer flexibelt sätt.

Piketty
Thomas Piketty var också med i dokumentären om de superrika. Han betonade att ojämlikhet inte gynnar välfärden. Han såg det också som ett problem att vi inte vet var gränsen går för hur ojämlikt samhället kan bli. För egen del ser jag tilltron till samhället som den bärande komponenten. Om vi uppfattar samhället som något positivt, där vars och ens förmåga matchas mot vars ens behov på ett rättvist sätt skapar vi ett inkluderande samhälle, som tål påfrestningar. Om stat och kommun retirerar för långt finns en stor risk att människor tappar tilltron till hela systemet. Tendenser i den riktningen ser vi, tyvärr.

Möjligheter
Min slutsats blir att vi medvetet måste bryta upp de sektorsavgränsningar som idag finns av tradition och av formella skäl och överordnat säkerställa att samhället som helhet klarar alla de utmaningar och de förändringar vi står inför. Vi kan inte möta de nya utmaningarna med de gamla svaren. Rättvisan ligger inte enbart i ett juridiskt ”efteråt”- eller straff-perspektiv. Rättvisa handlar också om att ge – olikartade men jämförbara – möjligheter till varje medmänniska. Från skolan och framåt.

Länktips: http://www.svtplay.se/video/2937890/de-superrika/dokument-utifran-de-superrika-avsnitt-2

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto