Så bygger vi tillit – eller inte

Det anordnas varje vecka, faktiskt varje dag, intressanta seminarier och konferenser där jag råkar bo större delen av året, i Göteborg. Inte lika många som i Almedalen, där utbudet är enormt, men tillräckligt för att det för min del varje vecka finns något jag gärna försöker gå på. Ofta är det någon organisation eller verksamhet som har en ny rapport, något universitet eller forskare som ordnar eller håller i en föreläsning. Häromdagen gick jag på ett seminarium som just denna gång anordnades av Mistra Urban Futures. (Googla om ni inte vet vad det är). Många av mina drygt 664 blogginlägg har uppstått just tack vare ett tankeväckande seminarium jag gått på.

Fel förväntningar
Men just den här gången måste jag ventilera min besvikelse. Seminariet skulle aningen förenklat handla om hur kommuner och myndigheter kan gå till väga för att bygga tillit i förorten, en tillit som tycks ha fått sig en knäck när problemen växer och resurserna krymper. Jag gick dit för att höra både om problembeskrivningen (varför behövs tillit?) och lösningarna (hur gör man?). Jag gick därifrån rejält besviken.

Mötesplatser är säkert bra….
Det panelen lyckades förmedla var att det är värdefullt att kommunen ser till att det finns lokala mötesplatser för dialog, dit medborgarna kan komma med sina farhågor, sina frågor och sina perspektiv så skapas förutsättningar för dialog, samtal och tillit. Det nämndes ett par sådana initiativ både norr om stan (Hisingen) och söderut (Hovås). Visst. Det är väl bra att det finns en plats där oroliga boende och föräldrar kan uttrycka vad de saknar. I bästa fall lyssnar någon och oron plockas upp i någon slags notering, åtgärd eller svar. Men – har vi inte kommit längre än så?

Förutsägbarheten styr
Jag trodde att forskarna skulle tala om samhällets oförmåga att organisera sig på ett relevant sätt, om hur den kommunala organisationen är otillräcklig för att hantera det oplanerade och obudgeterade, om hur viktigt det är att inkludera grupper, nätverk och föreningar på det lokala planet – till exempel livaktiga idrottsföreningar – för att samhällsutvecklingen ska bygga på mer än den kommunala budgetens förutsägbarheter. Det räcker inte att det finns en social trygghet i det organisatoriska, vi måste utveckla och ta vara på de mer informella stödsystemen och synergierna. Att folk känner varandra, litar på varandra, lånar grejer varandra och delar resurser. Forskarna tycks helt bortse ifrån allt det som händer utanför de strukturer som vilar på staten, kommunen, utbildningsväsendet och bostadsbolagens hierarkier. Så häpen jag blev, så besviken. Att vi 2019 fortfarande inte inkluderar medborgare, nätverk och fria initiativ i det vi kallar samhället och som hör till civilsamhället. Delningsekonomin borde vara utgångspunkten för analysen av tillitens form och möjligheter i lokalsamhället, men nej.

Bara en del av historien
Jag tänkte ett varv till och funderade på vem som bedömer ett seminarium som det jag var på. Vem avgör om det var bra? Vem sätter en bock i kanten och konstaterar att ”nu har vi gjort det seminariet också”? Och som på så sätt legitimerar en fortsättning på den inslagna vägen, där den historia som berättas bara är en del av hela historien om samhället, samtiden och framtiden. Hur länge vill vi ha det så? Är det verkligen rimligt, nu när samhället står inför en existentiell kris och hela framväxten sedan 50-talet möjliggjorts av tillgången på billig, fossil energi och en rovdrift på geologiska och biologiska tillgångar? Resan når snart en ändhållplats och vi måste kliva av. Och diskussionen breddas inte.

Ska vi ifrågasätta? Vem ska i så fall ifrågasätta?
Vi kan fortsätta låtsas att en evig tillväxt är möjlig, att ändliga resurser är oändliga, att naturen och klimatet inte påverkas av det vi gör. Vi kan alla fortsätta att göra det som förväntas. Vi kan konstatera att ”nu har vi berättat om tillitsskapande åtgärder i Göteborg” och gå vidare till nästa punkt på dagordningen. Eller så kan vi börja ifrågasätta vad vi gör. Och fråga oss själva om det vi gör är tillräckligt för att vända utvecklingen?

Solen skiner idag. Det blåser en kall vind. Klimathotet är nog inte så farligt just idag….

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

Vem ska man lita på i informationsflödet?

Sedan lång tid har olika fristående organisationer, även kallade NGO:er, haft en ledande roll när det gäller att bedöma nivån på och omfattningen av företagens hållbarhetsarbete. Oberoendet har varit en garant för opartiskheten. Bakgrunden är att det var miljöorganisationer som ringde i larmklockorna när föroreningarna från industrin började bli uppenbart skadliga. Stegvis bytte miljöorganisationerna fot och började istället att hjälpa näringslivet att hitta framkomliga vägar.

Bra med olika system – eller ?
Miljömärkningar som Bra Miljöval och Fair Trade-märkningen ger företag möjlighet att visa hur de tar ansvar. WWF, Världsnaturfonden, lanserade för några år sedan sin ”Climate Solver”-lista på företag som erbjuder tekniska lösningar, som bidrar till att minska hotet från klimatförändringarna. Sedan 1995 har Göteborg Stad m.fl. ett miljödiplom, som hjälper företagen att både arbeta med miljöfrågorna och att synliggöra detsamma. En uppsjö av märkningar för byggbranschen har etablerats, där de stora svenska byggbolagen för säkerhets skull valt olika system, möjligen för att slippa bli jämförda med varandra. (Länktips se nedan). Tidningar som Miljöaktuellt rankar de bästa kommunerna och de ”miljömäktigaste” i landet. Informationsöverskottet börjar bli uppenbart.

En undersökning i Nordamerika
I Nordamerika har en artikel fått uppmärksamhet, som redovisar en undersökning där 700 utvalda personer fick ange på en femgradig skala vilket förtroende de har för olika aktörer. (Länk till artikeln se nedan). Det intressanta är att NGO:erna tycks tappa i förtroende till andra aktörer. Ur förtroendeaspekt ligger, enligt artikeln, Dow Jones Sustainability Index god tvåa efter Carbon Disclosure Project. Totalt sett visar undersökningen att om förtroendet för NGO:er jämfört med ”Rating and ranking organisations” år 2010 var mycket högre ligger dessa kategorier 2013 jämsides. Förtroendet för investerare är nästan dubbelt så stor som för journalister.

Vem kan man lita på?
Undersökningen kantas av mängder med frågetecken och gäller primärt de nordamerikanska förhållandena. Men grundfrågan är intressant när informations(över)flödet drabbar oss och beslut ska fattas. Vem ska man lita på? Vilka indikatorer, rankingar eller andra kriterier är det egentligen som ska vägleda investeringsbeslut eller beslut om företagsköp, aktieköp, konsumtion etc?

Green-washing borde bannlysas
Bland det mest allvarliga är naturligtvis vissa företags förmåga att skönmåla verkligheten, green-washing, brukar det kallas. Man framställer sig som bättre än man är. Det kan vara när ett varumärke skadats av dålig publicitet eller när den allmänna opinionen kräver ett ansvarstagande från företagen. Då kan det vara en lockande lösning att kasta fram några goda exempel på hur bra man arbetar med hållbarheten. På sikt skadar green-washing företaget, eftersom sanningen tenderar att komma fram. Det den också bidrar till är att skapa en allmän osäkerhet om vilken information man egentligen kan lita på.

Utbildning
Botemedlet är framför allt  kunskap genom utbildning. I det perspektivet är det roligt att konstatera att t.ex. Handelshögskolan i Göteborg nu arbetar för att systematiskt få in hållbarhetsperspektivet i all utbildning. De blivande ekonomerna, juristerna och företagsledarna ska ha en förståelse för de frågor som de har att hantera när de kommer ut på arbetsmarknaden.

Länktips: Artikel om vem man kan lita på: här .

SGBC listar fyra certifieringssystem för grönt byggande. http://www.sgbc.se/certifieringssystem Till detta kommer bl.a. Svanenmärkta hus .