Värdestegring till varje pris?

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.

Nej, GP, det är gammaldags lösningar

I dagens GP (länktips se nedan) skriver ledarredaktionen om nyttan med filantropi och drar slutsatsen att avdragsrätten för gåvor borde utökas, inte minskas. Med exempelsiffror från det polariserade USA som bakgrund landar krönikan i slutsatsen att det vore bra att utöka avdragsrätten för gåvor. För både företag och privatpersoner. Det är ett gammalt tänk som hänger kvar. Förra seklets lösningar, som inte har med framtiden att  göra. Det som krävs är ett samhällskontrakt på en helt annan nivå.

Inkludera helheten
Varje företag måste säkerställa, och egentligen i sin årliga redovisning och deklaration transparent visa hur affärsverksamheten bidrar till en positiv utveckling i företaget, i det lokala sammanhanget och för samhället i stort. Vi kan inte ha företag som tjänar pengar på att andra delar av samhället får problem, att miljön skadas, att människor får ett sämre liv. Varje verksamhet måste i sin affärsidé bygga in de mekanismer som bidrar till en bättre framtid.

Shared value
Det är inget nytt. Forskare som Michael Porter i USA har t.ex. länge hävdat det han kallar ”Shared Value” som en framkomlig väg för näringslivet. Med detta begrepp menar han i förenklad form att det måste finnas en nytta i varje företag, som ”spiller över” på närsamhället eller på samhället i stort. Det kan handla om att företaget ser och utvecklar sin roll i närsamhället, hittar lokala och bra lösningar på de problem som finns och använder de egna resurserna på ett inkluderande sätt. Med samhället, i samhället.

Sociala företag
De sociala företagen är föregångare på det här området. De har ofta en mångdubbel nyttoroll. Dels kan de sysselsätta personer som står långt från arbetsmarknaden, dels kan de erbjuda produkter och tjänster som vänder sig till grupper i samhället som är extra behövande. I själva ägarkonstruktionen och idén bakom dessa företag ligger också ofta grundtankar, som i sin tur gör nytta vid upphandling, i synen på ekonomi och på proaktiva samarbeten.

Omvägen
Nej, det är inte genom att se verksamhetsekonomi som en sak och samhällsnytta som något man kan åstadkomma via skattereduktion som vi möter framtidens utmaningar. Det är genom att kombinera företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta i samma affärsupplägg som de verkliga framstegen kan uppnås. Vi ska inte först tjäna pengar på ett tvivelaktigt sätt för att därefter använda vinsterna till att döva vårt dåliga samvete. Vi ska inte först smutsa ner miljön, skada klimatet eller utnyttja billig arbetskraft för att därefter låta en del av den felaktigt uppkomna vinsten gå tillbaka till dem som drabbats.

När vi integrerar målen för varje verksamhet med de större målen för vårt samhälle, våra medmänniskor och vår miljö har vi lagt grunden till 2000-talets moderna företagande.

Länktips: GP-krönikan här.
Om Shared Value här.

Dags för cirkulär pant?

Vad är soporna värda? Ska vi skapa den cirkulära ekonomi alla talar om, måste det finnas ett värde i alla produkter, även i dem vi idag slentrianmässigt kallar sopor. Ska vi återanvända, återtillverka och återvinna produkter och material måste det finnas en ekonomi i hanteringen och ett restvärde att bokföra. Någon måste vilja betala för den produkt eller tjänst som kopplas till återproduktionen.

Företagsekonomi och nationalekonomi räcker inte
En lösning är naturligtvis att straffbeskatta och belägga med avgifter. Om vi på det sättet skapar en ”konstgjord” marknad, där kvittblivning av ett problem blir drivkraften, riskerar vi att genuina värden går förlorade. Företag kan köpa sig fria och paketera sina fraktioner på ett sätt som suboptimerar på företagets behov. Kretsloppet och naturen riskerar att hanteras som sekundära intressen. Och det är ju precis det som 1900-talets ekonomiska utveckling har inneburit. Genom att företagsekonomin har prioriterats och nationalekonomerna enbart har sett till summan av alla ekonomier, har det samhällsekonomiskt förkastliga aldrig blivit synliggjort: påverkan på ekosystemet, utsläpp, resursanvändning, social orättvisa….

Sammanvägnings-ekonomi – en ny teoribildning
Den cirkulära ekonomin måste stödjas av en teoribildning kring balansen mellan företagsnytta, ekonomisk samhällsnytta och hållbar samhällsnytta. Den senare inkluderar de faktorer som på lång sikt antingen genererar positiv nytta, ett närande, eller belastning, ett tärande, på systemen. Risken blir annars att vi tror att en viss återanvändning eller återproduktion blir samhällsnyttig enbart genom att den utförs. Vi behöver naturligtvis veta om det stämmer, under vilka förutsättningar det gäller och hur olika nyttoaspekter egentligen ska vägas mot varandra.

Cirkulär pant
I den lilla skalan sker det saker redan nu. Axfood har ensidigt bestämt sig för att införa ett pantsystem på saftflaskor, som tidigare inte returnerades. (Länktips se nedan). På det sättet visar Axfood att flaskan har ett värde och att den inte är att betrakta som en oanvändbar restprodukt. På sikt måste i princip alla produkter förses med något slags restvärde, en cirkulär pant.

On-line-värdering
Nyckeln till den cirkulära ekonomin ligger i att varje produkt har ett värde, även den till synes ”värdelösa” produkten. Vi behöver tjänster som den som t.ex. finns på Teknikens Världs hemsida (Se länktips) och som svarar på frågan ”Vad är din bil värd?” , men för alla produkter. Vad är din gamla mobiltelefon värd? Vad är din vinterrock värd? Vad är dina köksstolar värda? Osv. Värdet hänger naturligtvis samman med möjligheten att uppgradera, återanvända, återtillverka, förnya och paketera använda varor på ett nytt sätt. Det blir viktigt att det finns en affärsidé och en affärsmodell och inte minst en acceptans hos kunder och brukare, som gör att det finns en ekonomi i ett fortsatt användande av produkten. Innan den mals ner till fragment eller eldas upp för att generera värme och el.

Länktips: Artikel om Axfoods nya pantsystem här här .
Teknikens världs on-line-värdering här .

Begagnat, second hand eller ?

Det ligger en värdering i många av de begrepp vi använder. Tänk bara på de näraliggande orden terrorister, gerilla, rebeller, motståndsrörelse, befrielserörelse. Vad är vad? När blir en berättigad frihetskamp orättfärdig? Tydligast framträdde kanske ordens valörer på 70-talet då den ”fria världens ledare”, USA, förde krig mot FNL i Vietnam. Vem stred egentligen för vilken frihet i det kriget?

Värderingar
För mig som följer utvecklingen på det område som kanske enklast sammanfattas med begreppet ”cirkulär ekonomi” är ordens valörer intressanta på ett mer subtilt och fredligt plan. Cirkulär ekonomi måste innebära att produkter får en längre livslängd, att de kopplas till tydliga tjänster och att värdet på kombinationen produkt/tjänst är det som ska förädlas så länge som möjligt. Därför blir det också intressant att se hur våra begrepp speglar hur vi värderar återbruk och återtillverkning av produkter.

Second hand
Second hand säger vi om kläder. Det behöver inte vara nedvärderande, snarare en markör för en ansvarstagande livsstil. Den som gjort ett klädfynd i en second-hand-butik kan känna sig lite smart och lite effektiv. Snygga kläder till en billig peng. Second hand är inte ett negativt begrepp i det sammanhanget.

Begagnat
”Jag köpte en begagnad cykel”. Det kan innebära att man medvetet inte köpte nytt, kanske för att risken för stöld är stor, eller för att barnets 16-tummare snart ändå är färdiganvänd. ”Begagnat” har en annan valör än second hand. Det behöver inte vara negativt, men det är ofta något som förknippas med ett medvetet val att utseendet, garantiåtagande m.m. inte är så väsentliga. Man tar en medveten risk och väljer en redan använd produkt.

Second-hand-hus
Helt annorlunda tycks vi resonera när vi köper bil, hus eller båt. Vid större investeringar skalar vi bort ordet ”begagnat”. Vi köper en bil av årsmodell 2011, en segelbåt av ett visst märke och bryr oss inte om tillverkningsåret och huset har ju naturligtvis ofta varit bebott. Men det blir inte så att vi säger att vi köpt huset second hand eller begagnat.

En begagnad Carl Malmsten
Exemplen får illustrera att vi sorterar våra köp i lite olika kategorier och på så sätt markerar vad som är väsentligt. Hur vi beskriver våra inköpta produkter kommer att ha stor betydelse för hur vi framgent kommer att värdera den cirkulära ekonomin. En stol som varsamt och skickligt fått ny klädsel av en tapetserare – är den begagnad, ett fynd, eller en återtillverkad Carl Malmsten? Finns det ord som signalerar ansvarstagande och antikvärde? Naturligtvis. Retro, vintage och antikfynd är väl sådana.

Vad ska det heta?
Det som kommer att behövas är bra begrepp för produkter som uppgraderats, renoverats eller förbättrats. Vad ska vi kalla smarta mobiltelefoner som gåtts igenom, laddats med senaste program, fått nytt skal och nytt glas? Ska de kallas begagnade, second hand eller något annat? Rekonditionerade? Återtillverkade? Har det att göra med garantiåtagandet? Om den som genomfört arbetet också lämnar rimlig garanti på jobbet?

Högre pris
Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Av resursskäl, ekonomiska skäl och många andra skäl måste vi bli bättre på att förlänga livslängden på produkter. Det kan gälla fullt tjänlig mat (som ju nu franska politiker infört ett förbud mot att kasta), fungerande prylar och inte minst leksaker. Kopplat till detta finns naturligtvis tanken på att ökad kvalitet också ger utrymme för ett högre pris.

Balans
Konkurrensekonomin har, förenklat, gett oss billiga varor som produceras utan hänsyn till människa och miljö. När vi vänder den utvecklingen hushållar vi inte bara bättre med energi, råvaror och mljöpåverkan från produktion och drift. Vi får på köpet drivkrafter som höjer kvaliteten och skapar utrymme för ett tjänstesamhälle, som ger oss möjlighet till fler arbetstillfällen. Automatiseringen av industrin motverkar behovet av sysselsättning. Med en cirkulär ekonomi vinner vi på så sätt tillbaka en rimlig balans mellan arbete, försörjning och ekonomi på samhällsnivå. Förutom att den lägger grunden för att värdera kvalitet och samverkan på ett hållbart sätt.

Rättvisa handlar om möjligheter för var och en

Ska vi ge upp idén om det jämställda och och jämlika samhället? Är tanken på alla människors lika värde kontraproduktiv? Så lät det i en dokumentär om ”De superrika” som SVT sände 24 maj 2015. (Se länk nedan). En forskare, Yuval Harari, hävdade att risken finns att våra västerländska grundfundament, där alla människors lika rättigheter är centrala, leder till att vi blir besvikna och frustrerade när vi inser att världen är mer ojämlik än någonsin. En affärsman som uttalar sig i filmen, Nick Hanauer, menar att de ojämlika samhällena antingen föder en revolution eller blir en polisstat. De superrika borde i ren självbevarelsedrift arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Protester
Ekonomisk hållbarhet har haft ett litet fokus när miljö och senare sociala faktorer har tagit allt större plats i diskussionen. Men allt hänger ihop. Vi får inget hållbart samhälle om vi inte genererar och fördelar välståndsutvecklingen på ett rimligt, långsiktigt och transparent sätt. Dokumentären i SVT lyfte fram Ockupy Wall Street rörelsen som ett exempel på hur missnöjet och frustrationen kan övergå i aktioner. Även upplopp och plundring har förekommit, ofta utlösta av att ”myndigheterna” begått något fel. Samhället uppfattas som icke inkluderande när orättvisorna ökar.

Affärsmöjlighet eller cynism?
I programmet medverkade en entreprenör som sett en affärsmöjlighet som han kallar ”People per hour”. Människor som ”avropas” som resurser vid behov. För att göra kortare insatser, medverka i jippon eller personalintensiva punktinsatser. Med noll anställningstrygghet och utan framförhållning kallas personal in för att hjälpa till på byggen, vid vakanser osv. SMS-tekniken skapar både möjligheter och stress för den enskilde.
Det finns naturligtvis hela skalan av individer som nappar på ”People per hour”. Det finns utrymme för entreprenörer som vill utveckla en egen kompetens och kanske bygga ett eget företag på denna, men det finns också människor som inte kan eller vill något annat än att ha ett jobb. För vissa grupper, som står som det brukar heta, långt från arbetsmarknaden, kan en cynisk arbetsgivare utnyttja människor på ett orättfärdigt sätt.

Nya modeller
Samtidigt måste vi inse att arbetsmarknaden förändras. Industrisamhället och de stora personalkrävande arbetsplatserna avvecklas. Något annat ska komma i stället, och vi vet ännu inte riktigt vad. Det vi kan vara säkra på är att kompetens på olika plan kommer att behövas. Ska svenska företag lyckas måste de ha tillgång till rätt kompetenser. Det livslånga lärandet kommer att behövas. Troligen måste vi utveckla helt nya modeller för hur arbete, utbildning, fortbildning och erfarenhetsöverföring ska integreras. De gamla uppdelningen i tillsvidareanställning, egenföretagande, arbetslöshet eller studier måste utvecklas och kunna kugga i varandra på ett mycket mer flexibelt sätt.

Piketty
Thomas Piketty var också med i dokumentären om de superrika. Han betonade att ojämlikhet inte gynnar välfärden. Han såg det också som ett problem att vi inte vet var gränsen går för hur ojämlikt samhället kan bli. För egen del ser jag tilltron till samhället som den bärande komponenten. Om vi uppfattar samhället som något positivt, där vars och ens förmåga matchas mot vars ens behov på ett rättvist sätt skapar vi ett inkluderande samhälle, som tål påfrestningar. Om stat och kommun retirerar för långt finns en stor risk att människor tappar tilltron till hela systemet. Tendenser i den riktningen ser vi, tyvärr.

Möjligheter
Min slutsats blir att vi medvetet måste bryta upp de sektorsavgränsningar som idag finns av tradition och av formella skäl och överordnat säkerställa att samhället som helhet klarar alla de utmaningar och de förändringar vi står inför. Vi kan inte möta de nya utmaningarna med de gamla svaren. Rättvisan ligger inte enbart i ett juridiskt ”efteråt”- eller straff-perspektiv. Rättvisa handlar också om att ge – olikartade men jämförbara – möjligheter till varje medmänniska. Från skolan och framåt.

Länktips: http://www.svtplay.se/video/2937890/de-superrika/dokument-utifran-de-superrika-avsnitt-2

Elbilen ett embryo till den nya ekonomin

En dellösning för att klara klimatmålen handlar om att ställa om fordonsflottan från fossilbränsle till att köras på el, biogas etc. Alla som följer den utvecklingen inser hur svår omställningen är. Riktade subventioner riskerar att skapa tekniklåsningar snarare än tekniklösningar.  00-talets etanolsatsning i Sverige är ett exempel, där politikerna genom kravet på alternativbränsle vid bensinstationerna i praktiken förordade etanol framför andra bränslen. Utvecklingen på batterisidan går fort. Här lite uppdatering för den intresserade.

Marknadsandelar för batteribilar / laddhybrider
Norge leder elbilsförsäljning sett till marknadsandelar. En bil av åtta som säljs i Norge är en elbil elller laddhybrid. Sverige ligger faktiskt på fjärde plats i den listan, med en marknadsandel på 1,4 % för bil med eldrift.(I fortsättningen läggs rena batteribilar och laddhybrider samman i de siffror som presenteras).

Hur många elbilar finns det i drift?
Totalt rullar just nu 665.000 elbilar i världen. Nästan hälften av dessa såldes under 2014! Under 2013 såldes nära 200.000. Det betyder att nästan alla elbilar är näst intill nya. Av alla bilar finns 39% i USA, 16% i Japan och 12% i Kina. Så även om Norge har störst marknadsandel när det gäller nyförsäljning, är det de stora länderna som dominerar i antal.

Snabbladdning eller inte?
Det finns en övertro i debatten på snabbladdare. Att alla måste ladda sin elbil snabbt. Som om den vanligaste resan var från Skåne till fjällen. Tvärtom är det enligt de experter jag lyssnar på allra viktigast att etablera ett bra nät av laddstationer som kan fungera där bilarna står parkerade under arbetstid, på nätterna och på annan tid när bilen inte används. Man ska minnas att en bil bara rullar under 4-5% av sin livstid. Övrig tid står den still och rostar.

Antal laddare växer enormt
Statistiken visar att antalet tillgängliga snabbladdstationer globalt är 15.000. Det är 8 ggr fler än år 2012! Långsamladdare finns nu 94.000, det är en dubblering från år 2012. Utbyggnaden går således enormt fort. Till detta kommer naturligtvis alla laddpunkter som elbilsägare själva ordnar, t.ex. på privat mark.

Tesla visar vägen
Ingen biltillverkare kan ignorera elbilsmarknaden. Samtidigt finns det en enorm tröghet i omställningen och självklart en prisnivå, som bromsar. Liksom en osäkerhet om andrahandsvärde, livslängd på batterier etc. Tesla har rört om i grytan och när de nu gjort sina patent tillgängliga för alla, har de också visat vägen för ett annat tänk i bilbranschen. Tesla har insett att de vinner på att fler tillverkare använder samma teknik.

Ett nytt tänk
Intressant är att världsledande Toyota gjort på liknande sätt när det gäller bränslecellspatenten och släppt dem fria för att få konkurrenterna att använda bästa tekniken. Det är ovanligt, men ett tecken på att marknadsekonomin byter skepnad. Det är inte hugget i sten att till varje pris bekämpa konkurrenterna med tekniköverlägsenhet. Företagen inser att de vinner fördelar på andra nivåer när de delar lösningar.

Både producenter och användare finns
För att återgå till elbilssatsningar är det intressant att notera att det finns flera västsvenska initiativ som ser möjligheter i elbilsutvecklingen. NEVS har svårigheter i uppstarten, men det stora tålamodet hos fordringsägare, inkl staten, tyder på att man bedömer möjligheten till framgång som stor. På brukarsidan finns flera kommuner, Göteborg är en, som medvetet satsar på eldrift. Orust kretsloppsakademi är en annan aktör som mycket aktivt vill främja elbilsanvändningen på Orust.

Tillgång istället för ägande
Det som behövs nu är en tydligare satsning på att introducera ett annat slags ägande. Istället för att varje bil ägs av en person eller familj, är det rimligt att användare abonnerar via en app på tillgången till flera bilar. En modern version av kooperativ eller hyrbilssystem som skulle frigöra mark, parkeringsplatser, gator och infrastruktur förutom att det skulle möjliggöra en annan kvalitetsnivå på produktionen. Om tillverkaren åläggs att hålla bilen i tekniskt optimalt skick blir livslängden en intressant faktor. Embryot till en helt ny och resurssnål ekonomi visar sig.

Det vore intressant om just bilen, det kanske tydligaste symbolen för ägande och status, blev den produkt som går i täten för en omställning till en ekonomi som bygger på tillgänglighet snarare än ägande.

Länktips: Rapport om elbilar: http://cleanenergyministerial.org/Portals/2/pdfs/EVI-GlobalEVOutlook2015-v14-landscape.pdf”>

(Tack, Magnus Carlström, för statistikunderlaget!)

 

Ekonomisk ojämlikhet banar väg för nationalisterna

Med Intervju på Inrikesverket 2028 vill jag visa på det orimliga att objektivt fastställa individers grupp- eller nationstillhörighet. Det blir precis lika fel som att försöka bestämma vilket fotbollslag någon ska hålla på, vilken musik någon ska gilla eller kläder någon ska ha på sig. Tillhörighet växer fram inifrån, som en bekräftelse på individens upplevelse av sig själv i relation till omvärlden. 1900-talet visade med oönskad tydlighet vart den människosyn leder, som strävar efter att sätta etiketter på och att värdera människor.

Ojämlikheten i samhället tog sig flera uttryck
Ojämlikhet tar sig flera uttryck. Först handlade det om arbetsgivare och arbetstagare. Socialismen och kommunismen gick olika vägar. Kraven handlade om rimliga arbetstider, rättvis lön, lagstadgad semester osv. Arbetsmarknadens parter behövde varandra och enades om en löneutveckling, som många upplevde som positiv. Senare skulle det handla om informell ojämlikhet, en allmän rätt till grundutbildning och högre utbildning och mycket mer.

Du-reformen på 60-talet satte punkt för ”titel-samhället”
I Sverige skapade du-reformen på 60-talet ett slags kommunikativ jämlikhet. Du-reformen får tjäna som exempel på den informella ojämlikhet som tidigare rådde. Titelsjukan och den hierarki som hade hängt ihop med användandet av titlar försvann i det närmaste, även som en logisk konsekvens av att allt färre hade råd att hålla sig med hushållerska. När industrin och kommunerna sökte folk uppstod också andra arbetsmarknader för dem som tidigare arbetat i hemmen. Daghem och den offentliga sektorn skapade en jämlikare arbetsmarknad och ekonomi mellan män och kvinnor. (Men är som bekant fortfarande långt ifrån jämlik).

Näringslivet tog två olika steg
Jämlikheten i samhället stärktes. Fram till slutet på 70-talet var trenden tydlig att hierarkierna minskade i betydelse. Jan Carlzon skrev sin berömda ”Riv pyramiderna” och bejakade det anti-hierarkiska även i hur näringslivet borde organiseras. MBL infördes. Men så kom 80-talet och industrialisterna fick stå tillbaka för finansexperterna. En ekonomisk utveckling av tidigare aldrig skådat slag tog fart. Under 30 år har världsekonomin allt mer dominerats av kapital och möjlighet att skapa kapital ur finansiella tillgångar. Ojämlikheten tog ny fart, men på ett annat sätt.

På individnivå slår regelverken blint
Det tycks som att ojämlikheten nu har eskalerat till astronomiska nivåer på det ekonomiska området. De 85 rikaste i världen har en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av jordens befolkning. I Sverige har inte minst åtta år med borgerliga skattesänkningar i kombination med sänkningar av bidrag till personer utan arbete skapat större skillnader. Förespråkarna hävdar att det skillnader är bra för jhobbskapandet, att det ska löna sig att arbeta. Sjuka och arbetslösa har fått incitament att söka jobb. Men bekymret är att dessa åtgärder har slagit hårt och blint och har resulterat i en allt sämre ekonomi för dem som inte lyckas få ett jobb. Den ekonomiska ojämlikheten har tilltagit. Kvar utan jobb är de som konkret upplever denna ojämlikhet, ofta kopplad till andra svårigheter.

Den snabba globaliseringen bidrar till problemen
Det finns naturligtvis personer som strävar efter ojämlikhet på arbetsmarknaden, så att lågt betald arbetskraft blir möjlig att anställa. Internationellt är det ju precis så det ser ut. Våra företag köper produktion av varor från fjärran länder, där lönerna är bråkdelar av de svenska lönerna. Samtidigt har vi för svenska förhållanden en hög arbetslöshet. Arbetskraften passar inte in på den arbetsmarknad som finns. Samhället förändras snabbare än individer hinner kompetensutvecklas. Ojämlikheten ökar.

Fånga upp den oro som finns
Hälften av landets pensionärer är fattigpensionärer, medan hälften av pensionärerna har en god ekonomi, som ofta hänger samman med decenniers osannolikt positiva utveckling av fastighetspriser.  Klyftorna finns, men ingen talar om dem. I Sverige ser människor hur deras skolor läggs ner, lärare går på knäna, sjuksköterskor flyr till Norge, järnvägen får inga resurser och samhället stramas åt. Pensionärerna får inte sänkt skatt. Valmöjligheterna reduceras för alla dem som inte kan kompensera samhällsutvecklingen genom att investera i privat sjukförsäkring eller kan välja ett attraktivt boende.

Grogrunden är den ekonomiska ojämlikheten
När nationalister utnyttjar ojämlikheterna i samhället är det den ojämlika ekonomiska utvecklingen man indirekt lutar sig mot.  Förenklade budskap och lösningar blir lockande. Krympande resurser ska räcka till en generös flyktingpolitik. Det är där protesten mot samhällsutvecklingen får fäste. Den ekonomiska ojämlikheten ger nationalisterna en grogrund. Det är sorgligt att ett nationalistiskt parti med rötter i våldsbejakande ideologier ska vara det enda parti som fångar upp den oro och det missnöje som den nya ekonomiskt betingade hierarkin har skapat.

 

Förmågor utvecklas i två riktningar

Det är skillnaden, potentialen, som är avgörande. Vi vill ha 230 V till de flesta apparater. Vi vill att andra ska kunna något som vi själva inte kan. Konsumtionen bygger på skillnaden mellan att ha och inte ha. (Shakespeare hade väl förresten skrivit monologen just så idag: ”To have or not to have…”). Trycket på att äga är väldigt stort. Att äga förmågan att göra något utvecklas i två riktningar just nu beroende på sammanhang i staden respektive på landet.

Betydelsen av olikheter
Jag började skolan ett år för tidigt. Det skulle vara bra, ansåg mina föräldrar. Själv var jag för liten för att förstå innebörden eller ännu mindre inse konsekvenserna. Att vara ett år yngre gav inga fördelar. Vare sig det gällde fysisk eller mental utveckling hade jag snarare ett visst underläge jämfört med mina klasskamrater. Oavsett om det var kast med liten boll eller en analys av filosofiska teorier innebar min ålder ett visst underläge. Erfarenheterna har hjälpt mig att inse betydelsen av olikheter och vikten av att se framsteg i ett relativt perspektiv.

Skillnaden som affärsmöjlighet
Vi föds och växer upp med olika förutsättningar. Vi har olika lätt att ta till oss kunskaper och att utveckla förmågor. Olikheterna möjliggör också en dynamik. Det den ene tycker är enkelt blir för den andre något svårt. Skillnaden kan ibland bli en affärsmöjlighet. Den som kan snickra en möbel eller måla en tavla kan sälja sin produkt eller sin tid till någon som värderar den andres arbete.

Från allt till inget
Dagens samhälle kännetecknas av specialisering. Många kompetensområden är snävt avgränsade. Specialister kan efterfrågas på en global arbetsmarknad, förutsatt att de har språket, koderna och den sociala situation som gör detta möjligt. I andra änden ser vi personer sittande på våra trottoarer, utan språket, utan socialt sammanhang och utan en tillgänglig kompetens. Och däremellan springer de flesta av oss omkring och letar efter vår roll i livet.

Köp och släng
Stadens invånare har vant sig att kunna köpa specialisttjänster. Marknaden finns, utförare finns. Och många produkter är så pass billiga att de inte ens repareras. Förr lagades trasiga radio- och TV-apparater. Det byttes delar. Ännu så länge byts delarna ut i våra bilar, men det är svårt att ens själv byta en glödlampa idag på en vanlig bil. Möjligen är detta också bra.

Att köpa funktionalitet och att betala med tid
För om det är funktionen vi köper, och inte produkten, så överlåter vi ägandet till någon som har ansvaret för att produkten fungerar. Vi betalar bara för tjänsten som löser vårt behov. Det är inte bilägandet som är vårt primära behov, det är mobiliteten. Stadens invånare kommer troligen att bli mer tjänsteköpare i framtiden. Vi köper tjänster och funktionalitet av varandra. Ett bröllop. Ett planterat träd i trädgården. En ny klädsel på en gammal stol. En fungerande dator. Har vi inte råd gör vi tjänstepoolsystem, där vår tid blir en resurs för helheten. Gränsen mellan arbetsgivare och arbetstagare luckras upp. Vi kommer att behöva ha nya system för att på ett rättvist sätt dra gränsen mellan beskattat och obeskattat arbete.

Långt mellan husen ger mindre specialisering
I avfolkningsbygderna och där det är långt mellan husen blir lösningen troligen en annan. Vi kommer att få se mer av företag som kombinerar flera olika funktioner: odling, förädling, besöksnäring, guidning, studiecirklar för konstnärssjälar, retreat, finn-dig-själv och mycket mer. Och naturligtvis mer av tillfälliga samarbeten, så som vi såg i Västmanland, där lokalbefolkningen spontant formerade ett hemvärn och gav sig ut i skogen med sina maskiner. Man formerade ett mer nära samarbete för att man tillsammans kunde lösa fler uppgifter än var för sig. Mer av multikunnande och kunskapsöverföring, mindre specialisering.

Mellanform?
Spännande blir att se vilken riktning små orter tar. Där man inte är lika utsatta som i glesbygden, men heller inte har ett befolkningsunderlag för den specialisering vi ser i stora städer. Kommer en tredje modell att växa fram som en mellanform? Hur ser den ut?

Företagen behöver tänka transparent

Just nu är det en fyraårsprognos som står i fokus. För företagen finns inte samma rytm mellan åtgärd och feedback som för politiker. I en uppkopplad och synkron verklighet reagerar börser och marknader omedelbart på oväntade händelser. I bästa fall är det kvartalsrapporterna som ger några månaders respit. Hur gör företag för att skaffa sig handlingsutrymme och förtroende?

Exempel: ABB och Next Level
Jag läser ABB:s strategidokument ”Next Level” (länk nedan) och slås av hur man använder språket. Texten vänder sig naturligtvis till ekonomer och investerare och syftar uppenbarligen till att måla upp en bild av ett globalt företag i medvind, som har förstått hur man tjänar pengar och skapar lönsamhet åt sina ägare. Man ”skiftar tyngdpunkt” och ”stärker konkurrenskraft” och vidtar åtgärder för att ”säkerställa en framgångsrik implementering”. Kanske måste de skriva så. Kodorden måste finnas där, läsarna vill känna trygghet och vill känna igen sig i verklighetsbeskrivningen.

Det vanligaste adjektivet
Jag tittar närmare på språket. Av 1901 ord i huvudtexten är 119 adjektiv eller adverb, dvs beskrivande eller förstärkande ord. Av dessa 119 är 69 stycken definitivt positivt laddade ord. Vanligast är ”stark” i olika böjningar (12 st), följt av ”hög” (8 st), ”lönsam” och ”snabb” (5 st) och ”attraktiv” (4 st). I gruppen mer neutrala ord återfinns ”strategiska” (4 st) och ”operativa” samt ”globala” (vardera 3 st). I sin kontext används alla värdeord för att förmedla något positivt. Kanske är det nödvändigt för att locka kapitalet, men det känns faktiskt på gränsen till överdrivet.

En omfattande brasklapp
Allra mest intressant är dock den omfattande brasklappen på slutet som med cirka 250 ord vänder på alltihop. I brasklappen frånskriver sig företaget varje skyldighet att motsvara de förväntningar som hela texten i övrigt handlar om. ”Det föreligger ett antal risker och osäkerheter”, skriver man, ”… som kan medföra att våra faktiska resultat avviker väsentligt…” och så kommer uppräkning av nästan allt som kan påverka en affärsverksamhet med allt från marknadens accept av företagets produkter till politiska förhållanden, regelverk och valutakurser.

Så här bra blir det – eller inte
Intrycket blir märkligt. Å ena sidan beskrivs på fem A4-sidor utförligt och med överväldigande positiva ordalag hur företaget nu ska nå ”Next level” och utvecklas ekonomiskt med tillväxttal på mellan 7% och 19 % för olika delar. Å andra sidan bygger hela bilden på att man inte tänker ta ansvar för de omständigheter som verksamheten är beroende av. Är det inte den insiktsfulla bedömningen externa finansiärer förväntar sig att företaget kan leverera? Är det inte en sanningsenlig bild av ett globalt företag i en globalt föränderlig värld investerarna vill se?

Vem litar på detta?
Min slutsats blir att detta är inte skrivet för potentiella aktieägare eller portföljförvaltare. Det är framför allt skrivet för att imponera på konkurrenter och dåligt pålästa journalister. Och den verkliga analysen stannar inom slutna rum. Eller – ännu värre – så kan man inte bättre. Hur företaget då ska hantera de samtidiga kriserna kan man undra.

Hallå – det finns ett antal frågor här….
Frågorna runt klimatet, energin, råvaruresurserna, utbildningsbehoven, de äldre marknadernas tilltagande snedfördelning ur åldersperspektiv, den finansiella osäkerheten på flera nivåer, ökande politiska spänningar, förmögenhetsfördelningen, social hållbar utveckling, behovet av ett cirkulärt tänkande kring råvaror och ekonomi, ägandestrukturer, fattigdomsbekämpning, vattenfrågan, kemikalier, flyktingar, säkerhet, svåra väderförhållanden, jordskred, översvämningar, torka, uteblivna skördar….. inget av detta preciseras i skriften. Man låter brasklappen fånga upp alla våra globala utmaningar i orden ”ett antal risker och osäkerheter”.

Transparent tänk
Vi kommer att behöva mer transparenta företag som agerar öppet. Inte bara kring räntesnurror och hur skattemedel flyttas runt i koncerner, utan lika mycket i hur man egentligen tänker säkra jobben och sin verksamhet mot bakgrund av de samtidiga hot all verksamhet har att hantera. Det gäller ABB:s personal lika väl som andra företag.

Länktips: ABB:s pressrelease om ”Next Level”:  här.

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.