En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.

 

En andra kammare för att göra andra bedömningar?

Det finns ett generellt problem i dagens komplexa samhälle, som våra politiker tycks ha svårt att komma till rätta med. Och som det inte finns någon annan uttalad organisation eller myndighet som ansvarar för. Det handlar om den suboptimering som ständigt blockerar optimala, samhällsnyttiga lösningar.

Exempel med tågtrafikens strul
Konsultföretaget Trivector belyser detta bekymmer i en debattartikel i DN den 23 november (se länk nedan). Man räknar i artikeln upp ett antal systemfel inom trafiken på järnväg, som kostar tid och pengar och som uppstår till synes för att ingen har ansvar inom transportväsendet att ifrågasätta de egna besluten och avvägningarna.

Samhällsnyttan får inte tappas bort
På ett annat plan än det direkt operativa handlar det om att göra en avvägning mellan relevanta regelverk inklusive deras tillämpning å den ena sidan och samhällsnytta å den andra sidan. Om vi exempelvis har regelverk som förverkligar en nollvision gällande olyckor kommer någon till slut föreslå att det bästa vore att vi inte hade någon trafik alls. Eller överfört till bilismen skulle en anpassning av all biltrafik till cyklisters tempo vara logisk för att undvika olyckor, överallt från gator till motorvägar. Men samhällskostnaden skulle i det scenariot bli enorm.

Rimlighetsavvägning
Kanske är det av politiker vi förväntar oss en rimlighetsavvägning. Vad är acceptabelt och vad är önskvärt ur de olika partiernas synvinklar? Det är möjligt att vi nått en komplexitetsnivå i samhället där politikers perspektiv inte räcker till. Vi behöver fler sätt att utföra och värdera avvägningar mellan rimlighet, kostnader för enskilda, kostnader för samhället, risker för miljön, potentiella risker för hälsa och välstånd samt samhällsnytta nu och i framtiden. Framför allt behöver vi kanske bli bättre och snabbare på att återkoppla lösningar och lagstiftning när vi ser hur bra eller dåligt de fungerar i praktiken. Det finns ingen enkel väg att lösa detta dilemma. Avvägningar har med värderingar att göra och vars och ens position ur ett subjektivt eller mer objektivt perspektiv.

En andra kammare
Kanske är lösningen att införa en ”andra kammare” i Riksdagen, med ledamöter som väljs på lite längre tid och vars huvuduppgift blir att granska Riksdagens ordinarie beslut ur ett 25-årigt perspektiv. Hur framtidssäkert blir varje beslut? Till denna andra kammare skulle enskilda medborgare även kunna anmäla frågor som man vill att kammaren tar ställning till. Som en slags politisk ombudsmannafunktion för framtiden.

Det är i alla fall tydligt att det vi har idag av myndighetsutövande inte räcker till att optimera hur samhället fungerar ur flera aspekter och blir mer hållbart.

Länktips: DN-debatt-artikel

Varför blundar BRG för verkligheten?

Göteborgs Stad har ett näringslivskontor som heter Business Region Göteborg, ofta förkortat BRG. BRG främjar förutsättningarna i Göteborgsregionens kommuner för det lokala näringslivet. Att det finns väl fungerande företag i Göteborg med omnejd är en förutsättning för att samhället ska fungera. De intäkter som genereras blir till både direkt och indirekt (genom skatten) försörjning för oss som bor här. BRG:s roll är därför viktig om staden och regionen ska utvecklas på ett långsiktigt hållbart sätt. Jag fick en inbjudan till ett seminarium på Handelshögskolan, där bl.a. BRG:s vice VD Eva-Lena Albihn skulle tala.  Rubriken för dagen var ”Göteborg & Norden, ett stabilt utvecklingsnav i en orolig omvärld” och inbjudande organisation var bl.a. Föreningen Norden. Det borde vara ett intressant tillfälle att få ta del av vad BRG kommunicerar till omvärlden var min tanke. ( I slutet av denna text finns ett tillägg med kommentar).

Måste allt beskrivas så positivt?
Det ligger i sakens natur att en organisation som BRG gärna framhåller alla positiva sidor och hur väl Göteborg utvecklas, vilken potential som finns osv. Ur mitt perspektiv är det också intressant att notera vad som inte sägs eller vad som tonas ner. Näringslivet kommer att behöva förändras för att vi ska komma till rätta med de hot som till stor del orsakats av den livsstil och de tekniska lösningar vi valt under 1900-talet. En fråga jag därför bar med mig var att iaktta hur mycket av förändringsperspektivet som skulle rymmas i BRG:s presentation. Skulle det vara fokus på en fortsättning av den väg som rått under lång tid eller skulle BRG peka på behovet av radikal förändring?

En ny OECD-rapport
En röd tråd i BRG:s presentation var att OECD kommit med en ny rapport om Göteborgsregionens förutsättningar och möjligheter att utvecklas ekonomiskt. Ett antal presentationsbilder passerade revy och det mesta handlade naturligt nog om sådant som kan rubriceras som positivt. Muntligen och ganska nedtonat nämnde Eva-Lena Albihn vid något tillfälle att det kan bli tal om ganska stora förändringar med koppling till miljön. Å andra sidan stoltserade BRG med en uppgift att antalet flygresenärer nu är närmare 7 miljoner till och från vår region och att Landvetter flygplats om något år ska vara klimatneutral – märk väl som lufthamn., inte att alla ankommande eller avgående flyg skulle vara klimatneutrala….. De 7 miljonerna flygresor beskrevs enbart som något positivt och gynnsamt för regionen.

Landvetter det tydligaste exemplet
BRG hade kunnat använda delar av sin presentation till att peka på de intressekonflikter som finns. Att ett fortsatt ökat transportarbete baserat på fossila bränslen står i strid med de klimatmål som satts upp. Eller att företagen måste räkna med att ställa om sin produktion och sin verksamhet för att på allvar kunna tackla flera av de utmaningar vårt samhälle har att möta. Det var väldigt lite av detta i hela presentationen. Just exemplet med att Landvetter flygplats som organisation snart är klimatneutral illustrerar problemet mycket väl. Genom att nämna flygplatsens – i och för sig vällovliga arbete – utan att i samma andetag problematisera kring det ökande resandet gör att hela presentationen blir irrelevant. Publiken slipper få sin världsbild utmanad utan kan tryggt fortsätta bete sig som vanligt, investera som vanligt, planera som vanligt och räkna med affärer som vanligt – business as usual.

Investeringar blir värdelösa – vem ska ta förlusten?
Omställningen till ett energisnålare samhälle, där betydligt mer av våra resurser ingår i cirkulära modeller och där affärer bygger mer på långsiktighet, hållbarhet och transparens går inte att bortse ifrån. Det blir på så sätt, hävdar jag, tjänstefel av BRG att inte problematisera och ställa fram de nyckelfrågor som kommer att bli avgörande för Göteborg och Sverige. Delar av näringslivet klarar troligen en snabb omställning. Det är betydligt svårare för den del av industrin som investerat i ”fel” typ av teknologi och där investeringarna måste skrivas av i snabbare takt än budgeterat. Det kommer att bli ett antal förlorare på vägen, inte minst alla de som kommer att bli arbetslösa till följd av en otillräcklig förmåga att snabbt ställa om sin verksamhet i klimat- och miljömässigt hållbar riktning.

Rätt ska vara rätt: Järnvägen lyftes fram
Till Eva-Lena Albihns försvar ska ändå nämnas att hon talade en del om järnvägen, hur viktigt det blir att rusta upp järnvägen för att kunna hantera de ökande gods- och persontransporterna. På bilden intill syns några uppgifter om transportvolymerna över den norska gränsen. Och visst är det skamligt att så mycket måste gå på landsväg.

Vem gynnas av att BRG blundar för verkligheten?
Min kritik kvarstår emellertid. BRG hade kunnat sätta in OECD-rapporten i ett större sammanhang och hade kunnat problematisera kring de fakta som pekar i en riktning som inte ryms inom en hållbar framtid för Göteborg. Genom att blunda för verkligheten sällar sig BRG till den del av samhället som tror att omställningen kan ske med små osthyvelingrepp när det i själva verket handlar om radikalt förändrade villkor. Man spelar dessutom de krafter i händerna som cyniskt håller tillbaka fakta för att så småningom kunna hävda att det ”nu är för sent att göra något”. BRG agerar definitivt inte för göteborgarnas bästa när man blundar för och förtiger viktiga delar av analysen inför framtiden.

- Tillägg
I den efterföljande debatten, som jag inte kunde lyssna till, lyfte Eva-Lena Albihn enl. ett mejl några av de frågor jag efterlyste ovan. Hon nämnde att alla företag och organisationer måste börja jobba med att mäta sina CO2 utsläpp, kunna hela sin produktion och tjänster om hur den produceras med vilka material, hur de tillverkas och hur de transporteras. De behöver ta ansvar och ha djup kunskap om sina affärer. De behöver profilera sig och kommunicera hur de bidrar med att minska CO2 utsläppen, vara stolta för det och driva organisationen mot dessa mål. Hon berättade också att staden har både klimat- och miljöprogram och det har även VGR där man vill få med företagen i partnerskap för att stå bakom och verka för att minska alla utsläpp.

Kommentar
Det är bra att BRG nämner vad som förväntas av alla företag. Samtidigt uppstår bilden av att OECD-fokuset på BNP-tillväxt är ett slags huvudspår och önskemålet att företagen börjar mäta CO2 mer liknar en symbolisk ”källsortering för företag”, där det räcker att företagen gör små åtgärder. När man inte tar chansen att koppla framgångar till intressekonflikter och långsiktiga problem uppstår per automatik en gradring av budskapen. 1. Tillväxt på vanligt sätt, BNP-baserat. 2. Klimat och miljö. Den hållbara rangordningen är den omvända. Inom ramen för vad naturen tål ska vi organisera samhället socialt och ekonomiskt. Det har FN hävdat sedan snart 40 år.

Satsa på företag som löser mer än ett problem!

Göteborg tappar i ranking när det gäller företagsklimat och närmar sig en bottenplats i landet, trots politikers enhälliga ambition att vända utvecklingen i motsatt riktning. Hur kan det bli så? (Läs mer om nyheten på länk nedan).

På gräsrotsnivå är det tidsspillan som stör
Att Göteborg är en stor stad med många förvaltningar och många kontaktytor mellan företag och tjänstepersoner är naturligtvis en förklaring. Alla kan inte få svar på en gång. Alla kan inte heller bjudas in till samma träff med ledande politiker eller bjudas in till samtal om de frågor som är mest akuta att lösa. Att företagen på gräsrotsnivå dessutom upplever många störningar i trafikrytmen när staden håller på med ett stort antal byggprojekt (och fler kommer) bidrar också till missnöjet, skulle jag tro. Ringön, där jag har varit en del de senaste åren, har blivit extra missgynnat med ökande köbildning in och ut från området, för att ta ett exempel. Tid är pengar.

Tunga företag med exportfokus
Men det finns naturligtvis delförklaringar som är svårare för anställda vid Göteborgs Stad att peka på. En sådan förklaring är det mångåriga fokus som stadens styrande har haft på en handfull företag, tillverkande industriföretag med bilar och kullager som profilprodukter och några till, som hela tiden haft politikens öra och ofta har fått vara synonyma med ”näringslivet”. Fyra-fem snabba telefonsamtal till de stora aktörerna och därefter har staden tagit ställning kring det ena eller det andra. Skiktningen i viktiga och mindre viktiga företag har säkert varit motiverad ur effektivitetssynpunkt. Men om det blir standardmodellen för hur man lyssnar av företagens behov är risken att flertalet företag känner sig åsidosatta. Det stora flertalet företag är faktiskt små och medelstora företag som arbetar i en mängd olika branscher. Göteborg har varit en utpräglad industristad, men har idag en mer sammansatt mix av företag.

Innovation gäller inte alla
Samverkan kring stadens tre Science Centers, där näringsliv och forskning möts och där staden medverkar, bidrar naturligtvis till att stärka viss innovation och näringslivsutveckling, men för det lilla enskilda företaget som inte arbetar i frontlinjen med innovationer är dessa plattformar inte så relevanta. Man har fullt upp med att klara sin verksamhet, betala löner och sköta alla kundåtaganden. Kontaktytorna med kommunen känns och är troligen långt borta för flertalet företag.

Några hamnar i skuggan
Så det är inte så märkligt om tusentals företag tycker att företagsklimatet i Göteborg är dåligt. Fokus på de stora exportaktörerna och på forskning och innovation är naturligtvis viktigt, men det innebär samtidigt att en stor andel av företagen hamnar i skuggan av de dominerande företagen när det gäller uppmärksamhet, resurser och bemötande.

Hållbara på riktigt – företag som löser mer än ett problem
Hur man ska lösa detta är inte så enkelt att svara på. Decennier av upparbetade arbetssätt ändras inte över en natt. Eftersom man ändå inte kommer att kunna nå alla företag på ett optimalt sätt skulle en ny slags prioritering kunna styra näringslivet i en ny riktning. Det staden borde ägna betydligt mer intresse är den typ av företag som löser mer än ett problem samtidigt, exempelvis de företag som tar ett konkret ansvar i sociala frågor, som erbjuder miljöriktiga lösningar, som inkluderar ett ansvarstagande bortom lagens krav och dylikt. Det kan vara företag som fungerar som kooperativ eller i andra former för att matcha de behov som finns på marknaden samtidigt som de hjälper människor att hitta ett arbete och/eller utveckla kompetenser som arbetstagarna inte får möjlighet att utveckla i de traditionella, slimmade organisationerna.

Avvägning
Kombinationen av nytta för individ, företag och samhälle är något vi alla måste bli bättre på att både synliggöra och beskriva i alla sammanhang. Det är i den avvägningen det avgörs hur snabbt företagen och samhället kan bli hållbara på riktigt.

Länktips: http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/naringsliv,goteborg_fortsatter_sjunka_i_rankning_av_foretagsklimat

Får vi rätt nyheter? Regering eller klimat?

Nyhetsredaktionerna på SVT och TV4, som fortfarande ger stora delar av befolkningen den dagliga uppdateringen av det viktiga som händer i vårt samhälle och vår omvärld, skulle behöva ta sig ur sina yrkesroller då och då. Eller inrätta ett fristående råd av något slag. Bara för att de som journalister reagerar med ryggmärgen och väljer att återge detaljerna i den pågående regeringsbildningen är det inte säkert att det är precis det som tittarna efterfrågar. Mitt intryck är att stora delar av befolkningen är trötta på den intensiva eftervalsbevakningen och uttrycker sig negativt på olika sätt om processen.

Ensidighet i rapporteringen
Statsvetare, journalister och folk som dagligen ägnar sig åt politisk bevakning tycker säkert att processen i dessa dagar är en slags höjdpunkt. Men vanliga väljare? Vad tycker de? Finns det inte annat att rapportera om? TV 4 gör faktiskt ett litet försök att sätta in processen i något slags begripligt sammanhang när man låter Marcus Oscarsson förklara på ett tillgängligt sätt vad det är som sker. De övriga politiska kommentatorerna upprepar på många sätt det folk redan vet och har hört. Väldigt få anstränger sig att begripliggöra varför processen ser ut som den gör och vari skillnaderna i synsätt består.

Varken folk eller rörelse
Frågar man folk på gatan är det långt ifrån alla medborgare som förstår skillnaden mellan regering och riksdag, vem som har ansvar för vad och hur Sverige styrs. Många har en tro att riksdagen ska ”komma överens” så att vi varje dag slipper bli påminda om att de ”inte gör sitt jobb”. Presidentmakten i USA, Frankrike och för den delen även Ryssland är enklare att förstå. Att vårt styrelseskick bygger på de gamla folkrörelsetraditionerna kanske inte är uppenbart för flertalet. Nu när varken folket och rörelserna längre deltar på samma sätt som förr i det lokala utvecklings- och idéarbetet behöver vi en annan förankringsprocess.

Svårt att sålla
Idéer är idag blixtsnabba, ibland försåtligt formulerade och lanserade med baktankar i den snabba internetvärld vi har. Tålmodigt bearbetande av förslag och belysande av för- och nackdelar trängs undan av snabba, ibland ogenomtänkta, ställningstaganden på nätet. Rykten, halvsanningar och lögner tar plats på bekostnad av verklig kunskap och omdömesbildning.

Vad är en nyhet? – Inrätta ett oberoende råd.
SVT och TV4 borde inrätta ett – gärna gemensamt – oberoende råd som regelbundet följer nyhetsvärderingen, ger förslag till redaktionerna på hur nyheter bör paketeras, varieras och vägas mot varandra. Rådet ska naturligtvis vara opolitiskt och kanske vara konsumenternas talespersoner i sammanhanget. ”Får vi det vi önskar?”
Inte minst gäller detta klimatfrågan, som Björn Wiman helt riktigt påpekar i sin DN-artikel. Här kan man tala om fel nyhetsvärdering, bl.a. beroende på medias prioritering av överraskande och konfliktosande svart-vita frågeställningar där ansvarsfrågan är tydlig.

Länktips: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-det-har-handlar-om-varldens-genom-tiderna-storsta-nyhet/

En bok för alla sinnen

Jag var på boksläpp häromdagen. Eva Sanner berättade om sin nya bok ”Naturens hemlighet” och bjöd på festlig inramning, personliga iakttagelser och intressanta exempel ur boken. Jag har just läst klart boken, som har många kvaliteter.

Tilltalet
Det är som att lyssna på P1:s Naturmorgon. Jag hör nästan daggen falla, berättarrösten viskar till mig och alla sinnen berörs när jag läser. Vilken otrolig ljudbok detta kan bli, tänker jag, när historierna i det lilla passerar revy: den lilla baggen som rullar sin dynga i sanden, det korta prasslet i busken, när något djur rör sig, doften av kaprifol strax efter en regnskur eller bara vinden mot huden. Eva Sanner lyckas väcka nyfikenhet kring allt detta storslagna som finns runt omkring oss, men som vi sällan ägnar tillräcklig uppmärksamhet. Eftersom livet är något som pågår medan vi är upptagna av annat.

Den enda evighetsmaskinen – eller?
Boken är bäst i sina skildringar av det lilla, av alla små underverk som sker hela tiden utan att någon behöver ingripa eller ens bry sig. Naturen som en Perpetuum Mobile, en evighetsmaskin som formats under miljarder år och som vi nu på kort tid håller på att sabotera. Skildringarna av alla dessa naturliga processer, som hela tiden pågår och som vi kan iaktta om vi skärper våra sinnen är många i boken och utgör en tydlig och vacker mosaik av små och stora mirakel, som vi generellt tar för givna, men behöver lära oss att både iaktta och uppskatta. Särskilt mot bakgrund av artutrotningen, klimatförändringarna och mot bakgrund av i vilken takt vi håller på att förändra livsvillkoren på planeten.

På naturens villkor
Rytmen hos människan, med våra hjärtslag och vår andning, vår sömn och vår vakenhet, har också att göra med den rytm som jorden och livet erbjuder. Dygnen, årstiderna och växelspelet mellan sol och nederbörd skapar en inramning för naturen som blir självklar när man läser Eva Sanners bok. Människan är en kugge i något större och vi behöver inse vår roll i helheten innan det är för sent. På boksläppet hade det just varit val i Sverige och tanken dök upp att det vi behöver nu är en naturminister istället för en miljöminister. Miljöbegreppet utgår från människan och människans påverkan på vår omgivning, medan naturbegreppet vänder på detta. Med en naturminister skulle naturen sättas som utgångspunkt och lagstiftningen anpassas till vad naturen behöver (eller tål).

Hotfull eller vacker
Jag tänker också på förortens boende, som många gånger har vildmarken alldeles inpå knuten, inte minst i nordöstra Göteborg. En fantastisk resurs kan stadsplanerarna tänka – här kan de boende ta sin kajak och paddla ut i sjösystemet, ta med svampkorgen och gå ut i skogen…. samtidigt som de boende själva många gånger ser skogen som något ointressant, främmande eller t.o.m. hotfullt. Barndomens miljöer präglar våra värderingar och har man inte vuxit upp med Elsa Beskows fantasifulla barnböcker kan det vara svårt att uppleva skönheten och det vilsamma i en svensk blandskog, där solen letar sig ner till blåbärsriset.

Många tips
Eva Sanners bok innehåller många konkreta tips och råd till läsaren i syfte att stärka sinnena och bli mer medveten om hur vi är en del av vår omgivande natur. Här finns också avsnitt som handlar om hur naturen och odlingen kan göra nytta i urbana miljöer, där många av oss vistas. Som bok för en studiecirkel är den alldeles utmärkt, särskilt om syftet är att nå personer som inte brukar tänka så mycket på naturen och naturupplevelser. Delar av boken skulle säkert kunna passa bra som stöd för personer som varit sjuka och som behöver hitta tillbaka till ett mer normalt liv. Inte nödvändigtvis som rehab, utan kanske för att hitta en ny insikt kring meningen med livet. Vad gör vi här under vår tid på jorden?

Tack, Eva, för en fin läsupplevelse, där du sätter fingret på vikten av att vi är och utvecklas som hela människor i en hel värld.

Kritisera gärna – men skilj på sak och person

Det är väldigt lätt att ha och att sprida en åsikt idag. Blixtsnabbt har vem som helst möjlighet att nå tusentals personer med ett budskap. Att vi ännu inte riktigt förstått hur denna mångfald av tyckanden ska bli en positiv och uppbyggande kraft i samhället hänger troligen ihop med att vi ännu inte lärt oss att kategorisera och systematisera alla budskap. Det gäller både avsändare och mottagare.

Alla får självklart tycka
Enklast är att titta närmare på de politiskt motiverade inläggen på sociala medier. Idag vimlar det att tvärsäkra påståenden av alla de slag, mer eller mindre grundade i något som kan liknas vid fakta eller någon slags objektivitet. Vi ser relativt ofta hela skalan av tyckanden från den ena extremen till den andra och allt däremellan. Relativt sällan torgförs ”både-och”-perspektivet, dvs ett påstående att en viss fråga rymmer flera möjliga lösningar. Kategoriska och korta, enkla ”sanningar” dominerar. En svans av okvädningsord och förnedrande omdömen finns också med – framför allt hos dem som saknar bra sakargument. Där blir personangrepp och förklenande påhopp ett sätt att hävda sin åsikt.

Vem som kritiserar vem spelar roll
Det är trots allt en viss skillnad på om en supporter till ett fotbollslag kritiserar de egna eller om det är en supporter från ett motståndarlag som gör det. Motivet för att kritisera skiljer sig rimligen diametralt åt. Den ena vill ”de sina” allt gott, medan motståndarna önskar se sina opponenter försvagade. För oss som minns Olof Palmes kritik mot USA när Vietnamkriget rasade kan säkert komma ihåg att det fanns en underton av positiv kritik hos Palme – det var inte som motståndare till det (då fortfarande) demokratiska USA som Palme yttrade sig, utan för att han månade om de demokratiska värden som USA:s regering åsidosatte med sin krigföring i Vietnam.

Fem saker att ha koll på
Det som skulle göra en sansad debatt möjlig är om vi alla lärde oss att skilja på några fundamentala skillnader. När vi bemöter någon annans (som vi tycker) oriktiga påstående borde vi först ta ställning till om det är analysen, slutsatserna, åtgärdsförslagen, det åsiktspaket som exemplet ingår i eller enbart företrädaren vi har en åsikt om. Om t.ex. Jonas Sjöstedt gått ut med ett förslag om vinstbegränsning i välfärden bör vi alla, innan vi tycker bu eller bä, tänka efter om det är fel på

  1. Analysen – det är fel med övervinster i välfärden
  2. Slutsatsen – felet med övervinster i välfärden behöver åtgärdas
  3. Åtgärdsförslaget – ett visst vinsttak för företag verksamma i välfärdssektorn
  4. Att det är en vänsterpartist som står bakom 1, 2 och 3 ovan,
  5. Eller att vi ogillar företrädaren för åsikten (partiledaren eller den som återger åsikten).

Om vi anstränger oss att skilja på sak och person, skilja på sjukdomsinsikt och medicin, skilja på vad som är budskap och vem som är budbärare blir debatten mer meningsfull. Idag svämmar sociala medier över av diverse tvärsäkra påståenden om att något är fel, någon har fel och att någon borde ägna sig åt något annat, försvinna eller ännu värre.

Subjektiv sanning möter kategoriska omdömen
Liknelsen med sjukvården är kanske tillräckligt tydlig. Om vi tänker oss att en person har ont i kroppen och söker hjälp för detta blir det ju ganska svårt för denne att föra en diskussion om en annan person hävdar att ”nej du har inte ont – det är fel på systemet – du tror bara att du har ont” eller någon annan hävdar att alla läkare ljuger eller att all medicin ändå bara är placebo….

Fördummande förenklingar
Det är ungefär vad vi ägnar oss åt idag på (a)sociala medier. Det vimlar av tvärsäkra påståenden om än det ena, än det andra och många gånger sker generella påhopp på politiker som någon inte håller med, tycker illa om etc. Den subjektiva sanningen (ont i kroppen i exemplet ovan) ställs mot kategoriska påståenden att ”alla ljuger” eller ”inget fungerar”.

Dunkla krafter
Om vi lärde oss att precisera och paketera våra åsikter på rätt sätt kan kanske sociala medier bli en positiv kraft i samhället. För tillfället känns det som att helt andra krafter än de demokratiska har tagit kommandot i ”debatten” och splittrar de gemensamma perspektiven så mycket de kan, för att i nästa stund kunna hävda att det är ”så mycket konflikter”. De som gapar högst ropar också på mer ”insatser” mot ”de skyldiga”. Ett slags spegeltrick som vi inte ska gå på om vi värnar det demokratiska samtalet.

 

Infrastruktur i ett cirkulärt perspektiv

En aning hoppfullt är det trots allt. Detta att olika forskardiscipliner kommer fram till ungefär samma resultat och drar ungefär samma slutsatser om vad vi behöver göra. Häromdagen var det en forskare från Tel Avivs universitet, Moshe Givoni, som redogjorde för sin forskning om planering av infrastruktur. Jag undrar om det är tillfälligheter eller om det är ett begynnande mönster som kan skönjas.

Kort horisont
Med infrastruktur menas i det här sammanhanget de vägar, järnvägar och andra konstruktioner som möjliggör transporter. Om vi förr byggde omsorgsfullt och för att det vi byggde skulle ”stå för evigt” har vi på senare år börjat se investeringarna i vägar, broar och annat som mer kortsiktiga projekt, menar Moshe Givoni. Tidshorisonten är idag 60 år eller mer. Och det enda planeringsavdelningarna klarar av är att planera för att bygga mer infrastruktur. Mot detta synsätt vill Givoni lansera ett dynamiskt och anpassat sätt att planera infrastrukturen.

Förvalta och utveckla
Halveringstid är något vi fångat upp från radioaktiva isotoper och med den liknelsen vill Givoni att vi ska se infrastrukturen. Med mycket mer flexibilitet och med mycket mer av alternativa handlingsplaner. När en konstruktion kommit halvvägs in i sin livscykel vill Givoni att ansvariga funderar över hur det byggda bäst kan anpassas, byggas om, byggas till eller på annat sätt utvecklas för att matcha framtidens behov. Han visar bilder på stadsmotorvägar i Seuol, New York och Vancouver som antingen rivits eller gjorts om till parker eller cykelstråk. Man kan förnya och utveckla det befintliga. Renew.

Re-orden
Redesign-tänket exemplifierar han med en lång bro i Florida som blivit en cykelväg. Han betonar också vikten av att redesign finns med från början, när en konstruktion byggs. (Känns tänket igen??). Repurpose är hans begrepp för att ändra syftet med en konstruktion. Järnvägsbroar har gjorts om för vägtrafik etc. Tempelhof flygplats i Berlin blev en park. Remove, att ta bort, är kanske tydligast när borgmästaren i Seuol tog bort en väg och frilade en mindre flod, som nu är en attraktion i staden.

Cirkulär ekonomi
Alla dessa ord på re- känner vi igen från andra sammanhang, inte minst från cirkulär ekonomi. Givoni betonar att de fyra Re-begrepp han lyft fram måste finnas med från starten, när ett nytt projekt planeras. Jag drar slutsatsen att det är ytterligare ett exempel på hur hela samhället numera vänder sig bort från det linjära tänket och närmar sig ett cirkulärt, där resurser tas till vara på ett genomtänkt sätt.

Tillgänglighet istället för hastighet
Givoni talar också om superstrukturer, dvs att en grundkonstruktion, t.ex. en bro, kan få olika överbyggnader eller ytor för transporter. Han kommer också in på det linjära tänkets felaktiga fokus på flöde. Flöde är inte tillgänglighet. Vi måste planera för mobilitet och inte för transportvolym. När vi ökar kapaciteten genom ökade hastigheter minskar vi tillgängligheten. Transporter är mer än att flytta människor och produkter från A till B. Att bygga över motorvägar löser inte grundproblemet. Vi behöver istället ha ett tydligare fokus på hur restiden kan användas, menar Givoni.

Kvantitet kontra kvalitet
Planera för fortsättningen, för en flexibel och långsiktig användning, planera för nya beslut och för rivning, är Givonis budskap. Infrastrukturen ska klara att både vara hållbar och flexibel och vi bör ha ett fokus på att sänka hastigheten. Jag skulle vilja komplettera med att hans forskning visar på ett annat förhållningssätt mellan kvantitet och kvalitet, där vi inte optimerar utifrån enhet per tidsenhet utan ser till systemens attraktivitet och stödjande kvaliteter för allt annat livet ska handla om. Och tanken på halveringstid är enkel att ta till sig. Halvvägs ska ett nytt beslut tas. Hade vi gjort det i Sverige när våra järnvägar hade använts halva sin planerade tid skulle vi inte ha de problem vi har idag med eftersatt underhåll och en högljudd debatt om tekniska lösningar som kanske inte möter upp behoven optimalt.

Lögnen – det stora hotet mot demokratin

Lögnen är ett hot mot vår demokrati. Hur lögnen kan utgöra ett hot mot samhället större än både terrorism och kommunism förklarar Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York i en exklusiv AP News-intervju, som jag väljer att återge här i delar och med några inskjutna kommentarer. Bloomberg är rik som ett troll, men det innebär inte att hans åsikter är värdelösa – tvärtom – läs detta och begrunda. Det är viktigt att vi förstår de processer vi själva är mitt uppe i, inte minst detta valår.

Epidemi av oärlighet
Redan artikelns rubrik
( Bloomberg warns of ‘epidemic of dishonesty’) sätter fingret på digniteten och hur allvarligt hotet är. Och artikeln fortsätter:
” Americans are facing an “epidemic of dishonesty” in Washington that’s more dangerous than terrorism or communism. That’s according to former New York City Mayor Michael Bloomberg, who warned in a commencement speech on Saturday at Texas’ Rice University that “an endless barrage of lies” and a trend toward “alternate realities” in national politics pose a dire threat to U.S. democracy.”
I USA har vapen och användandet av våld länge präglat hur folk tänker. Från militär nivå och hela vägen ner till individens rätt att försvara sig med ett eget vapen. Bloomberg pekar på att lögnen kan vara ett större hot än de fysiska, som amerikanerna har vant sig vid.

Från en sanningssägare till en lögnare…
Längre ner i artikeln, som publicerades tidigare i maj, citeras Bloomberg: “This is bigger than any one person. It’s bigger than any one party,” he said in the interview. In the speech, Bloomberg evoked the legend of the nation’s first president, George Washington, who as a boy said he could not tell a lie when asked if he cut down a cherry tree. “How did we go from a president who could not tell a lie to politicians who cannot tell the truth?” Bloomberg asked. (–)  He blamed “extreme partisanship” for an unprecedented tolerance of dishonesty in U.S. politics. People are committed more to their political tribes than the truth, he said, suggesting that the nation is more divided than any time since the Civil War.”
Bloomberg är naturligtvis en skicklig talare som kopplar ihop nationens fader, George Washington med president nr 45 på det sätt han gör och knyter an till det gamla sår som inbördeskriget fortfarande utgör. Nationen är återigen delad på ett farligt sätt.

Oärlighet leder till kriminalitet och maktmissbruk
Jag klipper vidare ur artikeln: “There is now more tolerance for dishonesty in politics than I have seen in my lifetime,” Bloomberg said. “The only thing more dangerous than dishonest politicians who have no respect for the law is a chorus of enablers who defend their every lie.” Och lite längre ner: ”He warned that such deep levels of dishonesty could enable what he called “criminality.” Samt: ”“When elected officials speak as though they are above the truth, they will act as though they are above the law,” Bloomberg told Rice graduates. “And when we tolerate dishonesty, we get criminality. Sometimes, it’s in the form of corruption. Sometimes, it’s abuse of power. And sometimes, it’s both.”
Detta är det centrala i Bloombergs tal. Att oärlighet leder till kriminalitet, korruption och maktmissbruk. Det är därför den nuvarande administrationen i Vita Huset är så farlig.

Underminera trovärdigheten och bana väg för något annat
I en intervju med Leslie Stahl, en erfaren amerikansk journalist, förklarade trump efter valsegern att hans taktik att ständigt misskreditera media syftar till att underminera den kritik som samma media kan tänkas komma med. ”When You tell negative stories about me, noone will believe You” var ordagrant vad trump sa till Leslie Stahl, när hon frågade varför han hela tiden attackerade media. (Se länk till klippet nedan). Genom att själv bidra med osanna påståenden och därefter beskylla media för att rapportera ”fake news” underminerar trump hela det system som en demokrati vilar på. I förlängningen kan USA få ett Putin-liknande styre, eller en styrande familj, där lojaliteterna ligger på ett helt annat plan än via röstsedlar och öppen dialog. George Washington skakar nog på huvudet i sin himmel när han ser vart hans land är på väg.

Länktips: https://www.facebook.com/OccupyDemocrats/videos/2096601937099516/

Kreativt återbruk börjar på kontoret

Jag hamnade på en slutredovisning av projektet ” Kreativt återbruk och redesign i offentliga kontorsmiljöer”, där Göteborgs Stad, Universitetet och ett företag i redesign- och återbruksbranschen gemensamt presenterade vad projektet kommit fram till och hur deras modell för det fortsatta arbetet ser ut. Offentliga miljöer är ju både kontorsmiljöer för anställda och reellt offentliga miljöer, iordningställda för allmänheten eller för möten mellan tjänstemän och allmänhet. Avgränsningen är intressant. Ägarfrågan är relativt tydlig – det handlar om våra offentliga förvaltningar och deras lokaler. Produktsortimentet är också tydligt – en offentlig miljö har vissa funktioner och en viss logik, som gör att bara en viss sorts möbler kommer i fråga. Likheterna mellan olika miljöer är också tydlig. Det finns skrivbord, konferensbord, mötesrum, fåtöljer, ibland någon soffa, ibland lite dekorativa inslag med rumsavskiljande funktion, men det vimlar inte av olika offentliga miljöer. Det gör att återbruk och återdesign kan planeras relativt väl. Trots detta finns det ett antal hinder för att utveckla återbruk och redesign i större skala.

Enkelhet, högre förväntningar, stödjande strukturer
En siffra som nämndes överraskade. Bara 20 öre per hundralapp läggs på reparationer i Sverige. Och av alla möbler som säljs är cirka 23% kontorsmöbler. Tillverkningen av dessa möbler genererar 150.000 ton CO2. Den projektgrupp som arbetat räknade upp något av det man ser ett behov av att lyfta fram i det fortsatta arbetet. Förväntningar, stödsystem och enkelhet var det jag noterade. Det måste vara enkelt att välja en återproducerad eller återdesignad produkt. Vi behöver ha större förväntningar på att återproducerade produkter är väl så bra och fräscha som nya produkter. Och det behövs stödjande strukturer som underlättar inköp, logistik och förvaring av möbler som befinner sig i olika faser i ett kretslopp.

Likhet och olikhet som USP
Företaget Recreate Design Company har levererat ett antal inredningar till offentliga miljöer i Göteborg. Det jag slås av och som är en av de stora fördelarna med den småskaliga redesignen av möbler är möjligheten att skapa miljöer som uttrycker både likhet och olikhet. Till ett av de projekt företaget levererat inredningen bestod stoluppsättningen av stolar som målades i samma kulör, men där varje stol hade ett unikt, men snarlikt uttryck. På så sätt skapade inredningen samtidigt både en enhetlighet och kom strävan efter ett mångfaldsuttryck till stånd. Redesign öppnar upp för det man skulle kunna kalla för motpolen till den likriktning som industriell möbelproduktion ofrånkomligt landar i. Precis som människorna som sitter på stolarna är både lika och olika blir stolarna i sig ett uttryck för både likhet och olikhet.

Några flaskhalsar
Åter till seminariet. Ett antal svårigheter och flaskhalsar nämndes. Jag noterade av dessa
- flödesfrågorna och tiden som parameter (=vem ska ta kostnaden för tillfällig eller längre tids lagring),
- leasingbegreppet och juridiken (=hela den ekonomiska biten behöver genomlysas bättre, vem äger egentligen möblerna, vem skriver vilka avtal och vem beslutar om vad?), samt
- ekonomin. (=Hur ska värdet bestämmas, vem ska ha en kostnad och vem en intäkt…).
Just ekonomin är avgörande, tror jag. Det behövs en tydlig ekonomisk drivkraft både på leverantörssidan och på inköpssidan för att återbruk ska bli intressant. Subventioner leder fel. Både leverantör och kund ska ha ekonomiska drivkrafter och incitament att välja återbruk.

Billigare, men mer tid
Det tas nu fram en guide för hur återbruk ska gå till inom Göteborgs Stad. Det är viktigt att förstå att återbruk och redesign tar längre tid än att titta i en katalog och beställa nya möbler. Det saknas också incitament för individer och förvaltningar att ägna tid och kraft åt återbruk, liksom att upphandlingsrutinerna kan sätta käppar i hjulet. Av dessa skäl och flera andra är det viktigt med goda exempel, inte bara på slutresultat utan också på hur processen kan se ut. Forskarna lyfte fram att nyinköp fortfarande är normen och att återbruk fortfarande uppfattas som osäkert. Samtidigt hörde jag att IVL fick ett 30% lägre pris när man köpte återbrukade möbler jämfört med om man hade köpt nya.

Åsikter och fakta blandas ihop
En av forskarna lyfte fram ett av vår tids typiska fenomen – att fakta och åsikter blandas ihop, något jag personligen tror hänger samman med ett halvsekels inflytande från en reklambransch, som vant oss alla att all information kan vinklas så att den passar målgruppen. Sanningen som relativ. Trumpismen som ledstjärna.

Goda exempel för att stärka den cirkulära ekonomin
Jag var tvungen att rusa iväg till ett annat möte, men seminariet gav mig känslan av att offentliga miljöer och möbler för offentliga miljöer har potential att bli en föregångare när det gäller återbruk och redesign. Bland annat för att det handlar om politiskt styrd verksamhet och väl avgränsade materialflöden, som det dessutom finns relativt stora volymer i omlopp av. Kanske kan de offentliga miljöerna gå före och utgöra de goda exempel som så väl behövs för att skapa en del av den cirkulära ekonomi vi snabbt behöver utveckla.