Kemikaliefrågan och ansvaret

Forskaren Christina Rudén har haft regeringens uppdrag att utreda ”Framtidens kemikaliekontroll”, (SOU 2019:45), en rapport på dryga 250 sidor, som presenterades på Världskulturmuseet den 5 december 2019. Den som följt kemikaliefrågan känner till att REACH-systemet sjösattes för att skapa ordning och kontroll över de kemikalier som används inom EU. Bekymret har bl.a. varit att varje ämne har betraktats var för sig. Det nya med Rudéns förslag är att införa gruppvisa bedömningar av kemikalier. Snarlika molekyler kan ofta antar ha samma egenskaper och kan därför rimligen bedömas som grupp. Kombinationer av kemikalier kan också vara skadliga för människa och miljö även om ämnena var för sig inte tycks innebära någon risk. Med hundratusentals kemikalier i omlopp är frågan angelägen. Vi vet ju inte vad vi utsätter oss själva, våra barn och vår omgivning för.

Ingen kommer undan
Kemikalier finns i vår närhet hela tiden. I luften, i vattnet, i maten och i de produkter och miljöer som vi vistas i. När REACH lanserades arbetade jag på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och vi ordnade en mycket välbesökt seminariedag som handlade om den analys som Margot Wallström låtit göra av sitt eget blod. Många främmande ämnen finns i vårt blod och exakt vad dessa ämnen ställer till med vet vi inte. Att det kan finnas samband mellan minskad fertilitet, ökande allergier och andra sjukdomssymptom är i alla fall inte osannolikt.

11 skarpa förslag
Christina Rudén har i sin utredning landat i en förslagslista med 11 punkter, som delvis kan genomföras på nationell nivå, delvis på EU-nivå.

Viktigast är antagligen just detta att all lagstiftning inkluderar blandningar av kemikalier. (Ovanstående är hämtat från rapporten). Det duger inte att fortsätta att se varje ämne isolerat.

Varför är det OK att skada människor och miljö?
På ett plan kan man hävda att vår samtids användning av kemikalier är ett test på vilket slags samhälle vi vill ha. Ska det vara fortsatt tillåtet att skada ekosystemet bara för att ett visst ämne samtidigt gör en viss nytta? Ska företag få fortsätta att tjäna pengar på nyttan och samtidigt få ignorera nackdelarna med sin produkt? Kan vi långsiktigt ha ett näringsliv som skadar samhället och vår livsmiljö? Måste inte varje ansvarstagande företag inse att exploatering av människor och miljö är oacceptabelt?

Onödiga kostnader om etiska principer fått råda
När jag läser de 11 förslagspunkterna i Christina Rudéns rapport inser jag hur mycket kontroller, byråkrati och skattefinansierade kostnader som skulle kunna sparas bara vi hade ett näringsliv som byggde på etiskt sunda principer. Så länge det är OK att tjäna pengar på andra människors olycka och på att miljön förstörs lär inget hända.

Studentmanifestet ett bra verktyg
Men medvetenheten ökar och när studenter från våra högskolor vägrar arbeta för företag som inte tar ansvar kommer mycket att kunna förändras. Studentmanifestet är ett viktigt verktyg för den transformeringen.

Länktips:
SOU 2019:45
https://www.facebook.com/Studentmanifestet/

Vi får hålla tummarna för IKEA

Johanneberg Science Park ordnar relativt ofta frukostseminarier som är aktuella och intresseväckande. Idag gick jag för att lyssna på IKEA om deras ansträngning att hitta vägar ut ur plastberoendet. IKEA är ett rätt stort företag med 400 miljarder kronor i omsättning i drygt 40 länder. Att fasa ut den fossila plasten ur alla produkter och förpackningar är ingen lätt uppgift. Per Stoltz från IKEA sa bland mycket annat en mycket tänkvärd sak. ”Vi går all-in. Om vi säger att 80% ska vara förnybart till 2030 kommer alla att tänka att just deras del tillhör de 20 procent som inte berörs…” Därför har IKEA valt att säga att sortimentet till år 2030 ska vara helt förnybart eller återvunnet. Klokt tänkt.

Energihushållning ett bra mått
En annan talare på frukosten var Martin Strååt från Novoplast AB, ett företag med en fabrik i Karlskoga, där man mekaniskt återvinner plast som blir granulat. 2000 ton hanteras per år av 9 anställda, men ännu har man inte nått riktigt den volym eller den ekonomi som gör verksamheten lönsam. Det intressanta med Martins presentation var hur han jämförde värden. Om den plast företaget istället hade eldats upp i fjärrvärmeanläggningar hade värdet varit 50 Euro per ton. Nu är värdet 900 Euro per ton. På liknande sätt valde han att undvika att tala CO2 för att hellre tala om hushållning med energi. 95% av den energi som gått åt för att ta fram den plast företaget hanterar återstår efter den mekaniska bearbetningen. Att jämföra med hur förbränning i bästa fall fångar 50% av den energi plasten innehåller. Energihushållning som mått på ekonomi – en intressant och lärorik presentation denna morgon.

Tjänster blir viktiga
Per Stoltz fick frågan hur IKEA ser på sin affärsmodell framgent, hur ska man generera vinst när man säljer samma produkt om och om igen. För IKEA handlar det om realism. Resurserna räcker inte, vi måste alla vara beredda på att använda material på ett klokare, cirkulärt sätt. Och lära oss att ta betalt för tjänster i samarbete och på nya sätt, som utgår ifrån andra värden och värderingar än vi vant oss vid under den industriella revolutionen. När det gäller plasten finns det flera fallgropar, inte minst att hålla isär de plaster som kommer i kontakt med livsmedel från andra plaster och att plast används just där det är meningsfullt.

Per Stoltz hoppas att cirkulär ekonomi adresserar de stora frågor vi har att hantera: resursminskning, klimatfrågan och artutrotningen. Det är bara att hålla med. Och hålla tummarna.

Möbler ligger i framkant i det cirkulära

Cirkulär ekonomi är ett tema jag de senaste åren ofta har återkommit till. I fredags var jag på ett heldagsseminarium där affärsmodeller för möbelindustrin stod i centrum. Möbler och särskilt kontorsinredning stod i centrum. Både tillverkare och andra företag med olika erbjudanden fick möjlighet att presentera sina cirkulära modeller. Forskare från RISE kompletterade och fördjupade frågorna. Det var bra, tydligt och fullt av engagemang. De cirkulära idéerna tog rejält med plats.

Några slutsatser
Den som är intresserad kan höra av sig till mig för att få min sammanfattning av dagen. Ur allt som sades vill jag här lyfta fram ett par intressanta detaljer. Projektets slutsatser summerades så här:

  1. Hela värdeflödet måste vara med.
  2. Resurseffektivitet och ekonomi är avgörande.
  3. Spårbarhet blir allt viktigare.
  4. Kunder är också möjliggörare.
  5. Förändring tar tid, liksom lärande.

Lokal blir arbetsplats
Vasakronan är ett företag som insett att de behöver ha ett mer långsiktigt hållbart synsätt, som måste prägla den egna och kundernas verksamhet. Som fastighetsägare blir de mer och mer blir involverade i att stajla kontoren och göra olika kontor inflyttningsklara. Kunderna vill inte ha lokaler, man letar efter arbetsplatser.

Kinnarps-exemplet
Tillverkaren Kinnarps talade produktdesign, tjänsteutveckling och funktionshyra. De har insett att cirkulära modeller finns på flera olika plan och ser olika ut. Produktdesign handlar om att återanvända, renovera, uppgradera, byta bordsskivor, ta av tyg, se till att det blir billigt att byta sofftyg på plats hos kund, skruva ihop bordsben till nya skivor i annan form, dragkedja för att byta skärmöverdrag och dylikt. Tjänsterna kan innebära att erbjuda tjänster hos kunden när de ska flytta eller bygga om sina kontor. Funktionshyra innebär att Kinnarps tar ansvar för och sköter produkten samt erbjuder kunden mycket större flexibilitet i vilka produkter som ska ingå i avtalet och när.

Albin i Hyssna var ett av företagen som deltog på konferensen

Kunskap
Andra detaljer som fastnade under dagen var betydelsen av kunskap. Dels att företag som dagligen håller på med samma sak självklart samlar på sig erfarenheter och kunskaper om vad som fungerar, kanske till skillnad från vanliga verksamheter som bekymrar sig om sina möbler en gång vart femte eller tionde år. Dvs även om vi alla använder möbler finns det specialkunskaper att ta till vara, där professionella har ett försprång som ska värdesättas. Det andra jag noterade var att det kan behövas kunna arkitekter eller inredare som hjälper kunderna att ställa rätt frågor. Det är bra att det kan komma in någon i processen ”utifrån” som kan se på problem och lösningar på ett annat sätt. Kan arbetsplatserna organiseras på ett mer flexibelt sätt? Kan gamla möbler monteras om? Kan den gamla nedsänkta hyllan för OH-projektorn bli en perfekt plats för en blomkruka?

Nya frågor för att nå win-win
När det gäller tjänsteutveckling blir det viktigt att hitta former för avtal och juridik – vad ska hända om någon av parterna inte längre kan fullgöra sin del? Hur ska en leverantör veta att möblerna finns kvar? Hur påverkas bokslut och löpande ekonomi när investeringar blir till driftskostnader? Hur ska kunskapsöverföring gå till när kunden byter personal?
Det finns ett antal frågor som behöver lösas, och i potten ligger mer av samarbete och mindre av konkurrens, mer transparens och mindre hemlighållande. Mer av win-win än av utslagning.


En viktig bok om alternativa fakta

Akademiledamoten Åsa Wikforss har skrivit en viktig bok, Alternativa fakta, som på ett pedagogiskt och logiskt sätt går igenom vad som menas med kunskap, fakta och hur den svenska skolan sedan 90-talet hamnat i en kunskapssyn, som bidragit till elevernas sjunkande resultat i PISA-undersökningar m.m. Boken kom ut 2017, och har 2019 försetts med ett nytt förord inför utgivningen av pocketupplagan. Jag lyssnade till Åsa Wikforss på Bokmässan och insåg att boken är viktig.

Kunskap och sanning
Åsa Wikforss har skrivit en hyllning till vetenskapen och till det sanna sökandet efter kunskap, som vi både som individer och som samhälle är i stort behov av att kunna relatera till. Med hundratals noter och hänvisningar till forskningsrapporter och källor lyckas Wikforss på ett genomarbetat sätt visa vilka risker som finns om vi inte håller fast vid fakta och vetenskap på ett konsekvent sätt.

Ett antal konkreta råd
Hon betonar den sociala sidan av kunskapsinhämtandet, att vi lär oss av varandra. Boken avslutas också med ett antal förslag på hur vi aktivt kan motverka effekterna av alternativa fakta. Att inte avfärda meningsmotståndare och att ifrågasätta sina egna ståndpunkter sticker ut bland dessa rekommendationer. Att vara varsam med orden och att vara uppmärksam på källor till olika påstående är också något hon betonar. Hon efterlyser också att fler forskare tar plats i debatten.

Reklamen dövar oss
Helt kort och i en mening (sid 160) nämner Wikforss reklamen som en form av propaganda. Jag hade gärna sett en fördjupning av analysen kring reklamens påverkan på hur vi tar till oss information. Min personliga gissning är att överutbudet av reklambudskap under lång tid har bidragit till att vi generellt mer eller mindre blockerar oss själva – vi orkar helt enkelt inte ta in allt som sköljer över oss. Reklamen dövar våra sinnen och gör oss mindre benägna att ta till oss information. Även de politiska partierna paketerar sina budskap på ett reklamliknande sätt, vilket gör att vi värjer oss, i princip instinktivt. Och när tvivel och distansering kring olika budskap börjat sätta sig blir det allt svårare att lita på den information som erbjuds. Vi får också svårare att skilja på fakta och åsikter, när budskapen paketeras på ett sätt som avsiktligt ska väcka våra känslor. Därmed öppnas dörren för förenklingar och populism.

Diffusa konturer
Jag tror därför att reklamen i sin nuvarande form behöver ersättas av påverkansinformation i annan utformning. Om företagen ska få påverka våra beteenden och våra konsumtionsmönster behöver de själva eller med hjälp av regelverk bli tydligare kring vad som är fakta och vad som är åsikt, vad som är känslomässiga argument och vad som är sanning. Reklamen är avancerad påverkan oftast i syfte att stimulera konsumtion. När politiska budskap paketeras på reklamliknande sätt blir det svårt för medborgare att förhålla sig objektivt till de olika påståendena. Känslor och tyckanden blir viktigare än fakta. Gruppintressen ställs lättare mot varandra när argumenten inte handlar om faktiska prioriteringar utan om mer diffusa särintressen. 

Omdömesbildning
Boken tar heller inte upp så mycket av människans omdömesbildning, som i alla fall för mig handlar om ett långsiktigt samspel mellan redan förvärvad kunskap, nya insikter, åsikter, handlingar och återkoppling från våra handlingar. Ett sunt omdöme växer fram ur ett stort antal ställningstaganden och i ett växelspel med andra människor. Bekräftelse är en viktig ingrediens i omdömesbildningen. Bara när andra människor bejakar dina handlingar kan du veta att de i någon utsträckning var rätt. Och mönstret behöver upprepas flera gånger för att kunna utgöra en tydlig del av en personlighet.

Utbildning och läroplanernas svajighet
Wikforss bok kanske trots allt har störst betydelse för lärare och personer verksamma i den svenska skolan. Genom att sätta in frågan om kunskapssyn i relation till de läroplaner som tagits fram de senaste decennierna, och de bakomliggande tankegångarna, klargör Åsa Wikforss hur skolan har hamnat i den situation som dagens pedagoger har att arbeta med. Läroplanerna är ofta tidsspeglar och reaktioner på tidigare upplevda tillkortakommanden. I denna växelverkan blir det naturligt att överkompensera för sådant som uppfattas som fel i tidigare läroplaner. Det blir tydligare, men också svajigare vad som ska gälla. De kompromisser och lagomlösningar som hade varit lämpliga får stå tillbaka för onödigt stora svängningar i prioriteringar och begrepp.

Politik
En viss politisk klåfingrighet har också inneburit att skolan under lång tid tappat fart och därmed också sin attraktivitet för blivande lärare. Kommunernas politiker har delvis använt skolan som budgetregulator och skillnader mellan tillväxtkommuner och avfolkningsbygder har inte gjort saken bättre.

Boken ger oss verktyg
Min slutsats är att Åsa Wikforss bok bör läsas av alla som arbetar med utbildning, folkbildning och kunskapsförmedling. Vi behöver yrkesverksamma som förstår hur fakta och kunskap utgör grunden för lärandet och att alla behöver hjälp att hitta sin väg in i de okända världar vi ständigt transformerar till egen kunskap. Att motverka alternativa fakta, fake news, propaganda och felriktad reklam är idag viktigare än någonsin. Åsa Wikforss bok ger oss verktyg att klara den kunskapsresa vi alla är involverade i.

Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.



Rökförbudet missade en viktig del

Rökförbudet på uteserveringar har nu trätt i kraft. Motivet var att ingen ska behöva utsättas för cigarettrök mot sin vilja. Lagstiftarna såg framför sig busshållplatser, uterestauranger och entréer till köpcentra som typiska platser där det nya rökförbudet skulle kunna göra skillnad. Den kritik som har förekommit har handlat om otydlighet i gränsdragningen. Hur nära en ingång är det OK att stå och röka? Vem har ansvaret för att rökaren slutar röka om vederbörande står för nära?

Stor risk att nedskräpningen ökar
Ansvariga för busshållplatser har tolkat lagen som att de därmed behöver ta bort askkopparna kring hållplatserna. Man undrar hur de ansvariga för kollektivtrafiken tänker? Ska den som helt lagligt går till en busshållplats med en tänd cigarett därmed inte kunna fimpa på ett rimligt sätt?

En miljard fímpar
Lagstiftaren borde vänt på hela frågeställningen. Inte för att rökning är bra. Men för att se till helheten. Fimparna är ett gigantiskt miljöproblem. Fåglar och smådjur utgår ifrån att de är ätbara, de föder upp sina ungar på fimpar från marken. Svenskarna slänger 1 miljard, tusen miljoner, fimpar på fel ställe varje år. Och de innehåller inte tobak som bryts ner. Fimparna innehåller partiklar som är direkt och indirekt skadliga för miljön.

Vänd på perspektivet – hur hjälper vi rökaren att göra rätt?
Det logiska hade varit att lagstiftaren vänt på frågan och funderat ett par varv hur man vill att rökaren ska bete sig. I alla fall ansträngt sig att samtidigt lösa både ett hälsoproblem och ett miljöproblem. Nu bygger hela rökförbudet på en tanke – att minska exponeringen för rök relativt den icke-rökande delen av befolkningen, barn t.ex. Det är rimligt. Men det är faktiskt orimligt att inte ta hand om rökningens allvarliga miljömässiga konsekvenser i samma process, så att vi fått en lagstiftning som fångar och begripliggör mer av rökningens negativa effekter.

Enkel lösning
Den åtgärd som snabbast skulle kunna komma till rätta med spridningen av fimpar på gator och torg, i vattnet och i skog och mark, vore att varje rökare åläggs att visa hur han eller hon tar hand om sina fimpar i samband med köpet av cigaretter. Den som inte kan visa upp en fimpdosa (exempelvis en tom snusdosa eller motsvarande) skulle då åläggas att köpa en sådan dosa. Det måste vara lätt att göra rätt. Att fimpa i en dosa som sedan töms i soporna av rökaren själv är rimligt enkelt och skulle snabbt kunna reducera mängden fimpar på gatorna.

Vattentäta skott?
Men nu hanteras ju hälsofrågor och miljöfrågor av olika departement och det är tydligen alltför avancerat att tänka sig att departementen gemensamt försöker lösa flera problem, samtidigt som man gör det pedagogiskt begripligt och enkelt att förändra beteendet hos en stor grupp rökare.

Det är synd att man missar chansen att rätta till flera problem på en gång.


Lokal utveckling i samverkan

Civilsamhället har en viktig roll när det gäller att ta till vara lokala resurser och att möjliggöra lokal utveckling. Men civilsamhällets organisationer behöver ett sammanhang för att kunna bidra på bästa sätt till en hållbar utveckling.

Lokal utveckling vid sidan av företagens vinstdrivna modell
Det som ofta tappas bort är den insats civilsamhällets aktörer kan göra för att utveckla lokalsamhället. När vi organiserat våra samhällen har vi säkerställt att det finns en lokal myndighet, kommunen, som ansvarar för viktiga basfunktioner för alla som bor i kommunen. Men vi har inte (ännu) hittat formen för hur lokal utveckling ska organiseras. Företag startas och drivs och påverkar naturligtvis utvecklingen, men vissa funktioner och idéer behöver genomföras utan att drivkraften är egen vinst.

Ska byn överleva?
När vi diskuterar hoten idag, handlar de ofta om komplexa frågor som hänger ihop med varandra. En åldrande befolkning, ett krympande skatteunderlag, nedläggning av skolor och servicefunktioner osv. Det uppstår en situation där det mesta tycks förstärka varandras processer. ”Försvinner skolan, dör byn” brukar det heta. Affären eller lanthandeln ses också som en viktig markör för livskraften.

Min egen uppväxt
Jag växte upp på landet. Det gick tre bussar om dagen. (Att få skjuts av föräldrarna var det inte tal om). Det kom bilar till vårt hus och sålde varor. Fiskbilen på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagar, slaktarn´på lördagar och naturligtvis postbilen varje dag, inklusive paket och diverse bankärenden om det skulle behövas…. Detta var på 60-talet. Alla hade inte bil, så distributionen var välkommen, tidssparande och effektiv.

Överproduktion, överkonsumtion och resurshushållning
I takt med att mobiliteten ökade, ”alla” skaffade bil och den storskaliga produktionen, varuhusen och konsumtionen ökade minskade utrymmet för varudistributionen på det tidigare sättet. Nu ville var och en ”storhandla” själv. Inte ens 70-talets oljekris och andra fördyringar bromsade denna utveckling. Nu ser vi baksidan i form av storskaliga materiella flöden som vi har svårt att ta hand om. Partiklar, material och produkter hamnar på fel ställe. Vi skulle behöva en omställning, så att den konsumtionsdrivna ekonomin ersätts av en resurshushållningsekonomi.

Kommunutredningen
Att utveckla samhället på lokal nivå i denna riktning är svårt att driva igenom på sedvanligt lagstiftningsvis. Staten och kommuner kan inte säga åt oss vilka detaljbeslut vi ska ta. För att ställa om och utveckla lokalsamhället i riktning mot en hållbar, cirkulär, ekonomi med större rättvisa måste vi hitta samverkansformer mellan offentlighet, näringsliv och civilsamhälle. Häromdagen var jag på en dragning där ansvarig person för ”kommunutredningen” (som rapporterar till regeringen) berättade vad som är på gång av förslag i denna utredning. Jag hade hoppats på tydliga signaler om samverkan mellan kommuner och civilsamhälle för att tackla flera av de frågor kommunerna inte mäktar med själva.

Inom ramen – inside the box
Tyvärr har utredningen inte fått tydliga direktiv i den riktningen. Det man fokuserar på är att lösa genomförandedelar i nära samverkan kommuner emellan. Det vill säga gemensamma lösningar för sådant som åligger kommuner i form av avfallshantering, upphandling etc. Men fortfarande inom ramen för vad som finns idag – inget nytänkande för att möta alla de utmaningar lokalsamhällena står inför.

Verktyg saknas och planeras inte ens för
Det är lite sorgligt att insikten om de stora hot – torka, bränder, stormar, översvämningar, störande fenomen…. bara för att nämna ett område – inte trängt igenom på förvaltningsnivå i den svenska statsapparaten. Om vi inte rustar oss med rätt verktyg och förbereder för ny samverkan på lokal nivå kommer varken reaktiva eller proaktiva lösningar hinna se dagens ljus innan det är för sent.

Nåväl. Den som vill få del av den skrivelse jag skickade till kommunutredningen kan höra av sig här i kommentarsfältet eller mejla mig. Om fler hör av sig till utredningen, kanske…..

Så bygger vi tillit – eller inte

Det anordnas varje vecka, faktiskt varje dag, intressanta seminarier och konferenser där jag råkar bo större delen av året, i Göteborg. Inte lika många som i Almedalen, där utbudet är enormt, men tillräckligt för att det för min del varje vecka finns något jag gärna försöker gå på. Ofta är det någon organisation eller verksamhet som har en ny rapport, något universitet eller forskare som ordnar eller håller i en föreläsning. Häromdagen gick jag på ett seminarium som just denna gång anordnades av Mistra Urban Futures. (Googla om ni inte vet vad det är). Många av mina drygt 664 blogginlägg har uppstått just tack vare ett tankeväckande seminarium jag gått på.

Fel förväntningar
Men just den här gången måste jag ventilera min besvikelse. Seminariet skulle aningen förenklat handla om hur kommuner och myndigheter kan gå till väga för att bygga tillit i förorten, en tillit som tycks ha fått sig en knäck när problemen växer och resurserna krymper. Jag gick dit för att höra både om problembeskrivningen (varför behövs tillit?) och lösningarna (hur gör man?). Jag gick därifrån rejält besviken.

Mötesplatser är säkert bra….
Det panelen lyckades förmedla var att det är värdefullt att kommunen ser till att det finns lokala mötesplatser för dialog, dit medborgarna kan komma med sina farhågor, sina frågor och sina perspektiv så skapas förutsättningar för dialog, samtal och tillit. Det nämndes ett par sådana initiativ både norr om stan (Hisingen) och söderut (Hovås). Visst. Det är väl bra att det finns en plats där oroliga boende och föräldrar kan uttrycka vad de saknar. I bästa fall lyssnar någon och oron plockas upp i någon slags notering, åtgärd eller svar. Men – har vi inte kommit längre än så?

Förutsägbarheten styr
Jag trodde att forskarna skulle tala om samhällets oförmåga att organisera sig på ett relevant sätt, om hur den kommunala organisationen är otillräcklig för att hantera det oplanerade och obudgeterade, om hur viktigt det är att inkludera grupper, nätverk och föreningar på det lokala planet – till exempel livaktiga idrottsföreningar – för att samhällsutvecklingen ska bygga på mer än den kommunala budgetens förutsägbarheter. Det räcker inte att det finns en social trygghet i det organisatoriska, vi måste utveckla och ta vara på de mer informella stödsystemen och synergierna. Att folk känner varandra, litar på varandra, lånar grejer varandra och delar resurser. Forskarna tycks helt bortse ifrån allt det som händer utanför de strukturer som vilar på staten, kommunen, utbildningsväsendet och bostadsbolagens hierarkier. Så häpen jag blev, så besviken. Att vi 2019 fortfarande inte inkluderar medborgare, nätverk och fria initiativ i det vi kallar samhället och som hör till civilsamhället. Delningsekonomin borde vara utgångspunkten för analysen av tillitens form och möjligheter i lokalsamhället, men nej.

Bara en del av historien
Jag tänkte ett varv till och funderade på vem som bedömer ett seminarium som det jag var på. Vem avgör om det var bra? Vem sätter en bock i kanten och konstaterar att ”nu har vi gjort det seminariet också”? Och som på så sätt legitimerar en fortsättning på den inslagna vägen, där den historia som berättas bara är en del av hela historien om samhället, samtiden och framtiden. Hur länge vill vi ha det så? Är det verkligen rimligt, nu när samhället står inför en existentiell kris och hela framväxten sedan 50-talet möjliggjorts av tillgången på billig, fossil energi och en rovdrift på geologiska och biologiska tillgångar? Resan når snart en ändhållplats och vi måste kliva av. Och diskussionen breddas inte.

Ska vi ifrågasätta? Vem ska i så fall ifrågasätta?
Vi kan fortsätta låtsas att en evig tillväxt är möjlig, att ändliga resurser är oändliga, att naturen och klimatet inte påverkas av det vi gör. Vi kan alla fortsätta att göra det som förväntas. Vi kan konstatera att ”nu har vi berättat om tillitsskapande åtgärder i Göteborg” och gå vidare till nästa punkt på dagordningen. Eller så kan vi börja ifrågasätta vad vi gör. Och fråga oss själva om det vi gör är tillräckligt för att vända utvecklingen?

Solen skiner idag. Det blåser en kall vind. Klimathotet är nog inte så farligt just idag….

En ödmjuk kunskapssyn, tack

Beprövad och etablerad vetenskap är viktigt att kunna luta sig mot i de flesta fall. Den systematik och den kritiska granskning som alltid medföljer ett vetenskapligt förhållningssätt är avgörande för att forskningen ska stå på stabil grund och utgöra utgångspunkt för förslag, beslut och investeringar. Det låter bra, så långt. Men det räcker inte.

Alternativ utanför ramen
Ibland finns det avvikelser, som inte ryms inom den definition forskningen satt upp. Även om läkekonsten har kommit väldigt långt idag och det finns botemedel och effektiva bromsmediciner för tidigare dödliga virussjukdomar finns det fortfarande tillstånd och sjukdomar som den gängse läkekonsten inte klarar att hantera. I de fall där den gängse läkekonsten går bet är det intressant med alternativmedicinens lösningar. Akupunktur för smärtlindring är ett sådant exempel. Med sin bakgrund i urgammal kinesisk läkekonst är akupunkturen fortfarande ett alternativ ”utanför” den gängse mainstream-fåran.

Placebo fungerar, eller?
Det är hoppfullt på något sätt, detta att det finns fenomen som fortfarande gäckar forskningen och som inte är kartlagda fullt ut. Det ger oss alla en förhoppning om att det finns mer att utforska. Eller ta detta med placeboeffekten. Humbug skulle den strikt bokstavstroende läkaren hävda, eller manipulation. Att placeboeffekten inte har med läkekonst att göra utan mer handlar om självsuggession och människans förmåga att inbilla sig saker. Ändå fungerar det. Folk blir friska, till och med när de får veta att den medicin de tar är placebo, dvs ur gängse vetenskapligt perspektiv helt overksam medicin.

Självläkningen
Ett bekymmer, tycker jag, är att den gängse läkekonsten så ensidigt fokuserar på symptombehandling istället för att se till hela människans situation och hur olika tillstånd, sjukdomar och värden samverkar. Att kroppen har en självläkande kapacitet vet vi, alla vi som kämpat igenom olika migränanfall utan att medicinera. Inte bara skrubbsår läker, utan mycket mer lyckas kroppen ofta själv balansera och läka. Ett suveränt system vi har detta, som fungerar 24/7 utan att vi behöver medvetandegöra processerna. ”Nu ska du smälta maten, nu ska du ta ett andetag, nu ska du rena vätskorna….” är ingenting vi behöver tala om för våra organ. De bara fungerar – i normaltillståndet.

Vidar Rehab läggs ner
I Sverige har det sedan år 1985 funnits en institution i Järna, som utgått ifrån människan i sin helhet och som i sina behandlingar på olika sätt försökt stärka självläkningsprocesserna, även med konstnärliga inslag. Vidarkliniken, senare Vidar Rehab, har arbetat mycket framgångsrikt för att hjälpa patienter tillbaka till ett friskt liv. Många gånger när den gängse läkekonsten kommit till vägs ände har man i Järna kunnat erbjuda ett alternativ, som i många fall hjälpt patienterna att må bättre och även bli friska. Fibromyalgi, olika cancerformer och svårare kroniska invärtes sjukdomar är sådant man har behandlat. Nu har politikerna i Stockholms Läns Landsting beslutat att inte förlänga avtalet med Vidar Rehab och verksamheten läggs ner.

”Ogrundade idéer”
I en debattartikel i Dagens medicin 2017 förklarar en ledande liberal politiker sitt ställningstagande: ”.. (vi måste) orka stå emot ogrundade idéer om alternativ­medicin. Patienterna ska kunna lita på vårdens kvalitet och att de behandlingsmetoder som vården använder vilar på vetenskaplig grund. ”
(Hela debattartikeln – se länk nedan). Dvs det är enbart den gängse läkekonsten som får definiera kvalitet. Alternativa behandlingar ses som ogrundade. Att hundratals patienter lovordar behandlingen viftas bort med svepande formuleringar om ”vinstintressen” och ”kvacksalveri”, trots att verksamheten sedan starten drivits utan vinstintresse och trots väldokumenterade patientfall.

Den enda vägen – fundamentalismens vagga
Det hela påminner om den blinda tron på den enda ekonomiska vägen med en evigt ökad tillväxt, evigt ökande lån och skuldsättningar, en evig konsumtions- och BNP-ökning. Som om det inte längre finns alternativa svar på de stora frågorna. Som om vi aldrig skulle kunna flytta kunskapshorisonten och göra nya upptäckter. Här dominerar istället en tydlig övertro på den egna ståndpunkten, som hamnar snubblande nära kravet på en ideologisk renlärighet. Det är som man hellre stänger dörren för utveckling än vågar låta det dominerande synsättet utmanas av andra och se värdet med genomarbetade hållbara alternativ. I de flesta andra sammanhang är mångfald något positivt, men uppenbarligen inte inom sjukvården.

Ödmjuk kunskapssyn
Den lärdom jag menar vi kan dra av ovanstående är att främja en kunskapssyn som betonar ödmjukhet inför att vi långt ifrån vet allt om tillvaron och att vi gör klokt i att inte låsa oss i ensidiga tolkningar av hur världen ser ut. Elva procent av människorna är vänsterhänta, kanske en naturens egen fingervisning om att det kan vara smart att att inte ensidigt hävda en enda framkomlig väg på de problem vi ställs inför.

Misteln tillskrivs särskilda egenskaper inom naturmedicinen.

Länktips: Debattartikel i Dagens Medicin

https://vidarrehab.se/



Se samekulturen som en förebild!

Att ta vara på det vi har är bland det viktigaste vi kan göra när det gäller att komma ur den era av nykonsumtion vi fastnat i. En sådan förebild är att ta vara på en av de mest intressanta kulturer som finns i vårt land, och som bevisligen genom sin blotta existens står för starka hållbarhetsargument. Samerna har visat genom tusentals år att människan kan leva på jorden på ett sätt som uppvärderar nyttjande och tonar ner ägandet. Samernas kultur visar oss vägar till ett annat respektfullt och långsiktigt förhållningssätt till Moder Jord.

Den 6 februari – även på Stora Teatern
Den 6 februari är det samernas nationaldag. Inför detta firande passade jag på att lyssna på två föredrag och en föreställning på Stadsmuseet i Göteborg. Starkast intryck gjorde Elin Teilus jojkföreställning med flera sånger som berörde på många plan.

Elin Teilus på Stadsmuseet i Göteborg 2 februari 2019

Jag köpte hennes nya skiva och kan bara rekommendera den å det varmaste. Hennes musik kombinerar ett uttryck på det mycket personliga planet med en känsla för det eviga och det närmast heliga med vår jord, som vi behöver återupptäcka och hitta tillbaka till. Mer genuint än så är det svårt att tänka sig att uttrycka människans förhållande till tillvaron. Den 6 februari uppträder 6-7 musiker på Stora Teatern i Göteborg. (Tillägg efter den 6 feb: Med orkester och flera stämmor blir upplevelsen ännu större. Starkt, personligt och innerligt framförande).

Elin Teilus 6 feb på Storan i Göteborg

De tio samiska språken
Under föredragen lärde jag mig en del om de tio samiska språk, som delvis påminner om varandra som svenska och danska (nordsamiska och lulesamiska t.ex.) men i övrigt är väldigt olika. Ett av de tio språken dog ut för något decennium sedan när den siste som talade språket på Kolahalvön dog. Pitesamiska talas av ett tjugotal personer och lär väl snart gå samma väg. Cirka 70% av samerna i Sverige talar nordsamiska och kanske 15% lulesamiska. Sydsamiska talas av något tusental individer. Jag lärde mig också att de samiska språken utvecklats ur samma språkstam som finska och estniska. Det finns även ord på samiska som saknar en träffande översättning på svenska. Det är en varningssignal att ta till sig. Om ett begrepp saknas på svenska finns det en uppenbar risk att svenska myndigheter och lagstiftare missar viktiga aspekter av den samiska kulturen. Det rimliga vore att vi tog upp dessa samiska ord som låneord, ungefär som vi ständigt plockat upp företeelser från franskan, tyskan och engelskan och gjort svenska ord av dem.

Lagstiftning som utgår från det samiska perspektivet
Men det allra viktigaste är kanske ändå att vi får en svensk lagstiftning som utgår från det samiska perspektivet. Idag finns helt olika och osynkroniserade lagtexter om Sametinget, om renskötsel och om hur hemspråksundervisning ska organiseras. Ingen har tagit ett helhetsgrepp på vad som är rimligt för att beskriva på vilket sätt vi skyddar den unika samiska kulturen på ett rimligt sätt i majoritetssamhället.

Helhetsgrepp
Det borde tillsättas en kommission bestående av olika representanter från både det svenska och det samiska samhället för att grundligt reda ut hur vi bäst formar lagar och regler för samerna och för den samiska kulturen i sina olika yttringar. Inte för att assimilera dem in i det svenska utan för att stärka den särart och de värden med ursprungsbefolkningens sätt att leva och förhålla sig till naturen, till varandra och till omgivningen som inte får gå förlorade.

Se till minoritetens behov
Att vara same är exempelvis inte alltid liktydigt med att vara renskötare eller att ingå i en sameby. Det är rimligt att var och en själv får avgöra sin kulturella hemvist, inte myndigheternas behov av kontroll och struktur. Det är också mycket rimligt att hela beskattningsfrågan, frågan om markanvändning och om samhällets skyddsnät utreds ur ett respektfullt och neutralt perspektiv. Det är rimligt att ta ett nytt grepp som utgår från minoritetens behov. I Norge är t.ex. det nordsamiska språket likställt med norska.

Vi har mycket att lära
Värdet med den samiska kulturen är dels egenvärdet naturligtvis, men också att vi som lever i majoritetskulturen behöver lära oss av ursprungsfolken hur man kan se på människans nyttjande i motsats till överutnyttjande av vad jorden ger oss. Och hur vi kan lära oss att bli bättre på att uppskatta det som kan synas självklart. Innan det är för sent.

Länktips till Elins hemsida: http://www.elinteilus.se

Kolla även http://www.samer.se