57 – 43 i riksrättsmatchen

57 av senatorerna i USA ville fälla den förre presidenten i riksrättsåtalet. 43 friade. För att han skulle fällts hade det behövts att ytterligare tio republikanska senatorer gått emot partilinjen. Har det någon betydelse? Hur ska utfallet tolkas? Varför ska vi bry oss i Sverige?

”Stoppa stölden” 
Stormningen av kongressen den 6 januari 2021 orkestrerades av trump och han bidrog även till att dra ut på händelserna genom att inte säkerställa att nationalgardet snabbt kom på plats. Tvärtom var hela upplägget ett försök att sätta press på vicepresident Pence och senatorerna att ”stoppa stölden” och ge de ”svaga” senatorerna modet att ifrågasätta valresultatet. Att en sittande president inte accepterar valresultatet och i praktiken inte accepterar demokratins spelregler är anmärkningsvärt.

Flertalet republikaner duckade för den moraliska frågan
Riksrättsåtalet var ingen juridisk process, det var en politisk. De som lade fram ärenden var både ”åklagare” och del av den ”jury” som skulle ta ställning. Grundfrågan var egentligen inte om trump gjort något olagligt i juridisk mening, utan om hans beteende kunde anses vara så klandervärt att han borde tvingas bort från sitt ämbäte. Grundlagsfäderna tänkte sig riksrätten som en säkerhetsventil mellan valen, för att i enstaka fall kunna avsätta en president som på ett tydligt sätt åsidosätter sina skyldigheter som president. Paragrafryttarna inom det republikanska partiet, som minoritetsledaren i senaten McConnell, hänvisade just till detta. Eftersom trump redan hade avgått som president den 20 januari kunde han inte avsättas. McConnell kringgår på så sätt det moraliskt förkastliga i trumps beteende och låter konstitutionens bokstav gå före dess anda.

43 senatorer tyckte att stormningen den 6 januari var OK
I praktiken har 43 republikanska senatorer i varierande grad, med sitt friande, ställt sig bakom trump och anser att hans beteende i synnerhet efter valet i november 2020 och fram till den 6 januari var acceptabelt, eller i alla fall inte klandervärt. Det är enligt 43 senatorer OK för en amerikansk president att skapa en situation, där den lagstiftande församlingen tvingas ta skydd och där utfallet av stormningen med en hårsmån undvek att utvecklas till en total katastrof. 43 senatorer rycker på axlarna åt detta. Trots att de själva fick ta skydd och gömma sig undan mobben som härjade i kongressen under flera timmar.

Politiken under ställd marknadens logik
Slutsatsen blir att 43 av politikerna i senaten totalt har kapitulerat inför en händelseutveckling, som nu riskerar att förstärkas: politik kan utgöras av valfria urval av sanningar och lögner, en högljudd och väl motiverad mobb kan diktera villkoren för demokratin, Ledarskap handlar nu om att lyssna vad ”folk” tycker, inte att själv torgföra en vision om vart landet bör ta vägen. ”Marknaden” i form av högljudda grupper, mer eller mindre beväpnade, mer eller mindre intoleranta, mer eller mindre utan empati, mer eller mindre finansierade av verksamheter som ser politiken som en språngbräda för inflytande, tillåts breda ut sig på bekostnad av en väl genomtänkt och rimlig politisk kraft, som skulle kunna korrigera för de fel som marknaden orsakar. På så sätt visar händelseutvecklingen i USA hur det kan gå när politiken underställs marknadens logik.

Förenklingar och angrepp
Antidemokrater, dvs personer som inte accepterar principen om alla människors lika värde och en person – en röst, vädrar morgonluft. Det går att rubba de demokratiska fundamenten. Med kampanjer och knep, med karismatiska ledare och med enkla slagord som ”fake news” och det är de ”illegala” människornas fel, går det att få igång folkrörelser som snabbt kullkastar spelreglerna för våra demokratier. Egoism och nationalism är smart att spela på, fördomar och förenklingar är enklare att sälja än komplexa avvägningar. ”Nu får man inte ens dammsuga när man vill i det här d-a landet”….

Nu finns en manual för förändring av demokrati till något annat
trump har visat en väg till ett auktoritärt samhälle och hur snabbt demokratin kan sättas på undantag. Hade trump varit skickligare och inte så egofixerad kanske han hade lyckats med sin kupp. Och sista ordet är inte sagt. Nu kommer trump att ta ny sats för att entusiasmera och hålla sina anhängare engagerade. Fler ”rallies” kommer säkert att anordnas och Fox News kommer säkert att ställa sig på trumps sida, när han nu kan framställas ur ett offerperspektiv, som ”lurades” på sin andra presidentperiod. Det vi kan lära av trumps fyra år vid makten är att inte ta demokratin för självklar. Det finns hela tiden krafter som vill styra utvecklingen i en annan riktning och som med trump lärt sig fler sätt att gå till väga. Inte minst de oresonliga angreppen på meningsmotståndare och på media lär fortsätta. Motståndare kommer att ses som fiender, inte som personer som ska respekteras. Samtalet kommer att mer och mer ersättas av oresonliga angrepp. Om vi inte själva väljer att tydligt dra gränsen.

Det går inte att både vara demokrat och antidemokrat
Hur de konservativa i Sverige lyckas få sin egen syn på demokrati att gå ihop med de auktoritära dragen i det SD företräder är besynnerligt. Det går inte att vara både demokratiskt lagd och att samtidigt samarbeta med antidemokrater. Historien visar detta och utvecklingen i USA bekräftar problemet.
trump var nära att lyckas. Och när trumps beteende nu inte ledde till en fällande riksrättsdom är det fritt fram att upprepa beteendet. Republikanerna tycks inte inse inte att de nu gett grönt ljus för nästa angrepp på demokratin. Eller ännu värre: det är det de vill, eftersom de inte vinner val med justa metoder.

Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.

En mjuk statskupp?

Det känns tjatigt att behöva återkomma till turbulensen i USA. Men beteendet från trump är logiskt och konsekvent om man ser till helheten. Han har hela tiden ljugit, bluffat och beskyllt media för att komma med falska nyheter. Allt i syfte att så tvivel, för att polarisera samhället och ge spelrum för grupperingar som anser trump bara säger sanningen. ”Stand back and stand by” som han sa vid den första debatten med Biden, som en uppmaning till de militanta på högersidan. Backa och var beredda…

Republikanerna duckar
Majoriteten av republikaner i kongressen, valda av folket, ställer inte upp och försvarar demokratin, utan är antingen tysta eller backar på olika sätt upp trump i hans anspråk på att få sitta kvar som president, trots att han förlorade valet. Mönstret passar in på en ”mjuk” statskupp, ett tillvägagångssätt som professor Edward B Foley från Ohio förutsåg för flera år sedan.

Så här beskrivs den ”mjuka” kuppen
I den här artikeln https://bylinetimes.com/2020/11/11/trumps-coup-was-predicted-four-years-ago-this-is-how-it-might-succeed/ beskrivs de närmare detaljerna i den plan för en ”mjuk” statskupp som inte kräver att enda skott avlossas, utan som bygger på att elektorer kan utses på andra sätt än genom folkets röst. Det hela kommer skärpas till i början av december då valutslaget ska vara fastställt och elektorerna ska avge sina röster.

Lojala personer på nyckelposter
Det bekymrande är att trump nu utser lojala personer på nyckelpositioner i administrationen, så att t.ex. Pentagon inte kan agera på annat sätt än som trump önskar. Om trump väljer att gå hela vägen och utmana demokratin genom sin ”mjuka” statskupp kommer det – oavsett utgång – att skada USA och västvärlden oerhört. Auktoritära ledare som Putin, Erdogan m.fl. kan känna att de sitter säkrare när världens supermakt sällat sig till de nationer, där demokratin underordnas ledarnas agenda.

Jag undrar om Fox News och andra trump-anhängare på nyhetssidan kommer jubla och applådera kuppen om den iscensätts.
Men då är det å andra sidan försent att ångra det totala stödet för USA:s farligaste president någonsin.

Recept på en nedmonterad demokrati

Mer än 40 procent av de röstberättigade i USA stöder den sittande presidenten och vill att han får fyra år till. Så ser i alla fall opinionsundersökningarna ut. En president som byggt sin position på att polarisera och bygga upp motsättningar för att på så sätt få medhåll och stöd från anhängare. Muren mot Mexiko blev hans symbol för underliggande rastänkande och splittring. Media som folkets fiende och flera olika sätt att underminera tilltron till samhället som återkommande teman. Så undergrävs demokratin.

Åtgärdslista
Receptet för att ersätta demokrati med ett totalitärt system kan se lite olika ut i olika tider, men om avsikten är att åstadkomma detta, framstår USA:s president och hans handlingar som mycket logiska.

  • Säkerställ en aktiv och engagerad supporterskara genom massmöten.
  • Peka ständigt ut ett antal fiender: media, demokrater, utlänningar…
  • Skapa total osäkerhet kring vad som är sant och falskt genom att konsekvent sprida lögner och halvsanningar.
  • Tillsätt domare som kan förväntas stödja den egna linjen.
  • Ifrågasätt forskningen och spela på fördomar och religiositet.
  • Använd masskommunikation aktivt – främst twitter – för att nå ut med ofiltrerade budskap.
  • Le sällan, skratta aldrig, se till att alltid vara aggressiv och tvärsäker.

Inga regler gäller längre
Det skrämmande är att taktiken fungerar. Över 40 procent av amerikanerna vill att han fortsätter som president. Trots corona-situationen och hans uppenbara brister i ledarskap. Trots alla lögner (eller tack vare??). Trots alla brutna löften och överdrifter. Hans parti accepterar honom – troligen för att de saknar alternativ. Systemet är inte byggt för den situation som uppstått. ”Det enda sätt demokraterna kan vinna valet är genom att fuska” sa presidenten för en tid sedan. Och ingen protesterade. Grunden är lagd för en utdragen rättslig process efter valet, där ingen från det republikanska partiet vågar utmana presidentens påstående, som ju i förlängningen innebär att folkets röst inte gäller. Spelreglerna gäller inte längre. Och republikanerna håller tyst. De till och med applåderar det skyndsamma tillsättandet av en domare i högsta domstolen, trots att de för fyra år sedan kraftigt och framgångsrikt motsatte sig Obamas rätt att göra detsamma under ett valår. Hyckleriet når inga gränser. Makten blir viktigare än demokratin.

Orden byter betydelse
Ännu så länge är tonläget i den svenska debatten inte så högt som i USA. Ännu så länge ser vi ingen högljudd demagog i Agenda i SVT. Formatet i den svenska politiska debatten är mindre – det finns inte plats för högljudda bluffmakare. Ännu så länge. Greven och betjänten försökte lite grand i den stilen, med högljudd populism och med intolerans som bärande idé.
Möjligen banade de väg för SD ett decennium senare.
Och nog är det märkligt att dessa partier – Ny Demokrati och Sverigedemokraterna – har just ordet demokrati i sina namn… lite som när totalitära kommuniststater kallar sig DDR – Deutsche Demokratische Republik.

Nyhetsurvalet
I takt med att världen blir allt mer komplex och vi skjuter de svåra frågorna framför oss – klimatfrågan och hoten mot ekosystemen de kanske tydligaste – blir ropen på enkla lösningar allt starkare. Skulden ska läggas på någon. Egoismen brer ut sig och därmed de populistiska, enkla lösningarna. Samtidigt som verklighetsflykten är ökande. Fiktiva och perifera händelser ges stort utrymme. Balansen mellan vad som är centralt och vad som är förströelse suddas ut. Inte minst i nyhetsurvalet. Ständigt detta Dow Jones Index, aldrig halten koldioxid i ppm.

Motkrafter
Trösten ligger i att varje kraft väcker sin motkraft. Och att egoismen knappast kommer att segra. Vi är alla beroende av varandra.

Problemet efter trump

I januari nästa år kommer en ny president att sväras in i USA, eller, i värsta fall, får trump ytterligare fyra år i Vita Huset. I dagsläget ligger trump en bit efter i alla opinionsmätningar. Biden, som tros bli hans motståndare på den demokratiska sidan, har ännu inte ställts mot trump i dueller om makten. Donald trump är skicklig på att få debatter dit han vill och också på att avfärda irrelevanta frågor på ett kategoriskt sätt genom att tala om ”fake news” och framhålla en helt annan världsbild.

Handlingsutrymme
Det intressanta är inte om Biden ska vinna eller inte. Trots allt får vi hoppas att det amerikanska folket väljer bort trump. Det viktiga blir vilket handlingsutrymme Biden får och hur han kan agera för att inte bara korrigera för alla trumps misstag och medvetna felsatsningar, utan också vilka aktiva och nödvändiga steg han kan ta för att påskynda utvecklingen. Fyra år har gått som på olika sätt behöver kompenseras för.

Vad händer med en besviken trump och hans supportrar?
Cirka 40 % av valmanskåren i USA stödjer trots allt trump och skulle trump förlora valet i november lär han inte sitta tyst och stilla i båten. Hans väljarbas kommer högljutt stödja varje trumputspel om ”riggat val”, ”förfalskade poströster” och ”utländsk inblandning”. Det kan bli riktigt farligt, där motsättningarna stegras och trump använder sitt starka stöd för att sätta press på den federala regeringen. Motsättningarna, rasismen och splittringen i landet lär kunna fortsätta, underblåsta av en besviken trump.

Både ena landet och våga öka förändringstakten
Biden måste dels kämpa för att ena landet igen, dels kompensera för alla de fel som trump begått – inte minst när det gäller alla miljölagar som trump tagit bort. Samtidigt måste Biden öka tempot i förändringen av USAs ekonomi om landet inte ska fastna i att vara det land i världen som även fortsättningsvis, per capita, bidrar mest till klimatförändringarna. Och där är det bråttom bortom varje tvekan. Det måste till radikal lagstiftning om USA ska lyckas vända utvecklingen. Att både vinna trumpsupportrarnas förtroende och samtidigt vända politiken 180 grader från den riktning trump valde blir inte enkelt.

Något nytt kan vara en väg
Lösningen kan finnas i att beskriva de insatser som görs som en tredje väg. Inte som återställande av samhällsutvecklingen, utan som en utveckling i en ny riktning. Dvs paketera varje progressiv förändring som del av en helt nödvändig förnyelse. Detta ger i sig en möjlighet att både släppa traditionella föreställningar om det ”normala” hos den rådande kapitalstarka grupp som vunnit ekonomiskt på det gamla systemet – och – att fånga intresset hos trumpsupportrar genom att peka på hur ett nytt system måste gynna alla amerikaner. Om alla får sjukvård enligt någon europeisk modell till en rimlig kostnad torde även de mest konservativa vara positiva. Det viktiga blir nog att beskriva förändringen på ett sätt som gör att ingen grupp lämnas i sticket. Samtidigt som bördorna fördelas mer rättvist.

Det kan fungera om bara flertalet förstår att det är bättre att ett hotell kan servera 1000 frukostar till 1000 miljonärer än att servera en exklusiv frukost till en miljardär. Förmögenhetskoncentrationen i sig är negativ för ett samhälle. Med 1000 frukostar får fler personer jobb i hotellköket och fler sängar får bäddas. Och de hotellanställdas barn får chans att gå i en skola som tar till vara varje barns potential.


Var är förnuftet?

Amazonas brinner. Sibirien brinner. På Antarktis rapporteras tillfälligt en temperaturhöjning på lokalt så mycket som 60 grader. Visst är det bara enstaka händelser och inget som bevisar något. Men om vi ska vänta på att bevisen ska vara 100%-iga för att jordens klimat är under snabb förändring beroende på mänsklig påverkan kommer det att vara för sent att förhindra det som just bevisats.

Vi är en del av systemet
Klimatfrågan är verkligen en ödesfråga, eftersom den utmanar vår självbild. Vi har länge trott oss stå vid sidan av eller över naturens krafter, men tvingas nu steg för steg inordna oss i en världsordning, där vi inte längre kan se oss som herrar över naturen. Vi är en del av jordens ekosystem och vi gör just nu vårt värsta för att skada detta på flera sätt. Klimatfrågan är kanske tydligast, men spridandet av mikroplaster, kemiska substanser och onaturliga ämnen förgiftar långsamt vår jord, vår egen föda och därmed oss själva.

Ointresset
Ibland blir det lite märkligt att ta del av nyhetsrapporteringen. Amazonas brinner och vi diskuterar om tiggare ska få tigga. Eller om ett populärt fotbollslag ska vinna nästa match. Bläddrar man i en papperstidning kan det vara sida upp och sida ner med referat och analyser av hur det går för olika lag (mest fotboll) och i bästa fall en liten notis om 2019 års 72000 bränder i Amazonas. Just nu pågår 2500 bränder. Vill vi inte veta vad som händer? Är det för långt bort? Är det ointressant? Berör det oss inte att 20% av jordens skog, vår lunga, är under attack? Är det verkligen viktigare att en känd fotbollstränare ska sluta?

Det är folkets vilja
Ibland är det svårt att bibehålla optimismen om vår framtid. När en president tror att allt är till salu, inklusive Grönland, och en annan tror att svedjebruk i gigantisk skala är det rätta för Sydamerika. Båda dessutom valda i demokratiska val. Det är våra medmänniskors önskningar och förväntningar de konkretiserar, i de berörda länderna. Kan inte förnuftet segra snart? Helst igår.

En kupp 2020?

Den advokat som under tio år arbetat för trump har offentligt kallat den nuvarande presidenten en bedragare och en lögnare. Han gjorde detta nyligen i en hearing inför en kongresskommitté som heter House Oversight and Government Reform Committee. Michael Cohen om någon borde ju veta. Men det riktigt intressanta i hans vittnesmål är att han hävdar att om trump förlorar presidentvalet 2020 kommer denne inte simpelt stiga åt sidan och lämna över till nästa president. ”There will not be a peaceful transition of power”, sa Cohen.

Cohen vinner på att vara i medias centrum
Det är naturligtvis så att Cohen har allt att vinna på att det mediala intresset är maximalt på det han har att säga. Det är på så sätt han kan skapa värde i det han har att säga, värde som kan hjälpa honom att komma undan med ett lägre straff, men också ett marknadsmässigt värde när det handlar om bokrättigheter etc. Allt ju pengar i USA, som bekant.

Vi är sammanflätade
Men ändå – det är ytterligare en signal om att skojaren och antidemokraten i Vita Huset inte är en vanlig president. Han har en farlig agenda, som kan komma att utnyttjas av honom själv eller av likasinnade, som ser en chans att låta USA ta ytterligare steg i riktningen mot ett styre som sviker de ideal västvärldens demokratier håller högt. Med så mycket vapen i omlopp i hela landet är det lätt att mycket farliga situationer uppstår. Det kunde kanske kvitta om det inte var så att så mycket av det samhälle vi känner är intimt sammanflätat med olika företag, organisationer och fenomen som har sitt säte i USA. Banker, kreditinstitut, information, massförstörelsevapen, militär operativ förmåga, satelliter, kommunikation och många av vardagens trivialiteter hänger samman med att något centralt fungerar i USA. Därför är det i Europas intresse att USA fortsätter att fungera. Det kaos som uppstår i kölvattnet på en statskupp i USA kan vi bara ana oss till.

Plus klimatpåverkan, plus klimateffekter, plus ojämlikhet
Kopplar vi denna oönskade utveckling till landets oförmåga att hantera sina interna ekonomiska klyftor, sin klimatpåverkan och de effekter klimatförändringarna kommer att ha på basfunktioner i landet blir bilden ännu dystrare. De motsättningar som olika händelser kommer att leda till bär också med sig risken för ökat våld i samhället.

På vilken nivå ska det nya formas?
Svårigheten i allt detta ligger i att förstå på vilken nivå motståndet ska etableras. Är det små självförsörjande bysamhällen som kommer att kunna klara sig när den storskaliga ekonomin kört sig själv i botten? Eller kan vi fortfarande forma en fungerande struktur inom ramen för stora delar av det befintliga samhället?

Länktips: the real news program

Gör de nya partierna den obegripliga världen mindre hotfull ?

Vad ligger bakom den våg av idéer och organisationer som växer fram i flera länder? Det verkar vara snarlika rörelser, som får allt mer medvind i Europa och där den gemensamma nämnaren tycks vara opposition mot globalisering, mot överstatlighet, mot samarbete och mot allt ”främmande”. Märkligt nog är dessa nationalister – eller vad man nu ska kalla dem – näst intill likgiltiga inför de stora miljö- och klimathot världen står inför. Som om allt som har med global utveckling att göra går att eliminera genom att skärma av sig, skylla på flyktingarna eller genom att bara vara en hederlig gammal egoist.

Hot snarare än möjlighet
Tendenserna har funnits länge och tagit sig lite olika uttryck i Europa. Bakom den forna järnridån har de unga demokratierna svårt att värja sig. Ungern och Polen marscherar i snabb takt i en post-liberal riktning, där mänskliga rättigheter, jämlikhet och ett oberoende rättsväsende steg för steg ersätts av något halvdemokratiskt styrelseskick. (Ungerns Orban på bild här intill). Det handlar inte bara om Ukip och deras ”framgång” med Brexit, eller att högerextrema LePen hade kunnat nå presidentposten i Frankrike, eller att både Italien och Österrike nu styrs av högerpartier som nått sina positioner i demokratiska val. Hotbilder tycks vara ett framgångsrecept snarare än att visa på möjligheter och utveckling.

Vad lockar med att göra skillnad på folk och folk?
Man kan fundera på vad det är som gör att så många, även i Sverige, stödjer partier som vill försvaga EU, som vill göra skillnad på folk och folk ( inte ens samerna ska räknas som svenskar??) och som ständigt problematiserar hellre än kommer med konstruktiva lösningar. Vad är så lockande med denna typ av företrädare? Varför vill så många ledas av människor som så tydligt motsätter sig den samhällsordning vi utvecklat i Europa sedan 1789? Vilken förklaring kan det finnas?

Global utveckling är ogripbar och obegriplig
På ett plan tror jag att det handlar om en slags obegriplighet. Världen har blivit så komplex, så sammanflätad på det ekonomiska området och så obegriplig att det finns en stark längtan efter begriplighet. Människan vill känna tillhörighet och kunna påverka hur livet utvecklas. Idag styrs utvecklingen av ett fåtal globala aktörers beslut. Politiken är fast i det globala ekonomiska system, som ingen tycks rå på. Klyftor mellan människor som kan sko sig på systemet och de som står utanför växer. Den som står utanför känner till slut att ”något måste hända – det kvittar vad”. Och ”ingen lyssnar på mig”.

”Inget alternativ duger”
Både i Sverige och i USA har olika majoriteter styrt. Varken republikaner eller demokrater, varken Alliansen eller den nuvarande regeringen har förändrat förutsättningarna för de som känner sig marginaliserade i samhället. Där finns Trump-väljarna och en grupp SD-väljare. Som sedan 11 september 2001 respektive sedan mer än ett decennium inte sett någon förbättring eller förändring. Och som därför vänder sig till någon annan (Trump – på bild här intill) eller några andra (SD) som tydligt paketerar en upprördhet dessa väljare kan känna igen.

Förnuft och känsla
På ett plan handlar det om en annan balans mellan förnuft och känsla. ”Sjuklövern”, som SD-anhängarna kallar de etablerade partierna, vädjar till största delen till väljarnas förnuftsmässiga ställningstagande: ”med vår politik blir utfallet si eller så”. De nya krafterna i Europa och trump i USA lockar snarare med förvanskade fakta och ser till att få medierna att dansa deras indignationsdans, när de skickligt utnyttjar mediernas behov av skandaler och paketerbara nyheter. De nya partierna och trump spelar på känslorna och får gehör.

De skapar sin egen undergång
De nya partierna demonterar samtidigt medias roll genom att förringa forskning, vetenskap och fakta och genom att kalla dem ”PK-media” och allt möjligt. Allt i syfte att skapa ett utrymme för tvivel mellan fakta och lögn. Halvsanningar blir på så sätt upphöjd till något jämbördigt med sanningar. Medierna vet inte hur de ska hantera denna nya situation, beroende som de är av tittarsiffror, lösnummerförsäljning och klickhistorik. Medierna blir på så sätt en medskapare till sin egen undergång.

Nya former
En lösning kan vara att arbeta mer med crowdfunding, dvs att vi som vill ha så objektiv nyhetsrapportering som möjligt säkerställer att det finns journalistiska resurser för att göra analyser, reportage och publiceringar som kan ske oberoende av annonsintäkter m.m. Public Service borde vara en sådan resurs men public service  ifrågasätts ständigt av de intressen som vill torgföra en annan världsbild, säkerligen ivrigt påhejade och stöttade av främmande makt som ser en chans att destablisera informationsflödet och därmed det demokratiska samtalet. En tydligare koppling mellan allmänheten och Public Service skulle vara bra, kanske genom att öka transparensen och genom att skapa ett tydligare ramverk för Public Service.

Mening och delaktighet
Samhället glider isär, till stor del beroende på den ekonomiska utvecklingen. Vissa blir miljonärer, andra ser på. Orättvisorna och ojämlikheten i samhället är en grund för de problem vi har att hantera. En miljard människor kan unna sig att flyga, sex miljarder tittar på. Hälften av Sveriges pensionärer har gjort en bostadskarriär som gör att de får ett gott liv på gamla dar, den andra hälften tittar på. Trettio miljoner amerikaner är fattiga i trumps USA, dubbelt så många har två jobb för att få ekonomin att gå ihop och har inte råd att bli sjuka. The american dream har blivit en american nightmare på mer än ett plan.
Vi måste hitta andra sätt att utveckla samhället i en hållbar riktning, där människor känner mening och delaktighet.

När kan man lita på en lögnare?

Så möttes de då, Kim Jong-Un och Donald Trump, i Singapore av alla ställen. Singapore är precis som Nordkorea en enpartistat och ledaren, Lee Hsien Loong, har precis som Kim, ärvt sin maktställning av sin far, landsfadern Lee Kuan Yew, stadsstatens första premiärminister. Skillnaden är naturligtvis att i Singapore finns ett materiellt välstånd, som nordkoreanerna bara kan drömma om. Och för trump kvittar det.

En deal gäller bara nu
Trumpvännerna jublar naturligtvis och undrar hur trumpkritiker ska förhålla sig nu när deras idol avvärjt en kärnvapenkris. Det talas om Nobels fredspris och allt möjligt. Tom Göran Persson tycker att trump är modig som satsar på att möta Kim på det sättet han gjort. Det många tycks glömma bort är att avtal betyder ingenting för trump. Om han ångrar sin namnteckning skickar han en tweet till G7-länderna och sågar decennier av samförstånd med västekonomierna. Om han vill profilera sig som anti-Obama kliver han snabbt av både Paris-avtalet om klimatet och Iran-avtalet. För trump betyder ett avtal inget förpliktigande – det är bara en överenskommelse som kan ändras när som helst.

När kan man lita på en lögnare?
Ännu värre är det faktum att trump satt i system att ljuga och förneka fakta. Hur ska omvärlden kunna lita på en ledare som inte talar sanning? När är hans ord värt något? Det går helt enkelt inte att se trumps möte med Kim som en diplomatisk framgång eftersom ingen vet vad som sagts ledarna emellan och ingen heller kan vara säker på att trump återger mötet på ett sanningsenligt sätt. När som helst kan det visa sig att bara delar av det som överenskommits mellan USA och Nordkorea stämmer. Det måste vara ett gigantiskt dilemma för administrationen i USA att inte veta vad som gäller. När det inte är helt säkert att det som kommuniceras är korrekt, vare sig internt eller externt.

En annan agenda
Det är tydligt att trump känner sig mer bekväm med ledare som Putin, Xi och Kim. När han träffar demokratiskt valda ledare väljer han oftast att markera sitt ogillande. Det är uppenbart att trump har en annan agenda än att utveckla det demokratiska samhället. Han fjäskar för sin väljarbas – och inför höga skyddstullar som kortsiktigt kanske gynnar en utsatt hemmaindustri – och ifrågasätter hela tiden den fria pressen och de fria mediernas trovärdighet för att långsiktigt kunna klara sig undan en rejäl granskning genom att hänvisa till att medierna inte är trovärdiga…. något som han själv initierat.

Vinnare? Kim Jong-Un
De analyser som finns ännu så länge efter mötet mellan trump och Kim pekar på att det är Nordkorea som vunnit på upplägget. Man har egentligen inte gjort någon eftergift, samtidigt som Kim nu på hemmaplan kan fira att han själv och regimen vunnit respekt i omvärlden. För diktaturens offer är detta en sorgens dag.

Genomslag
Hela upplägget tycks dessutom ha varit iscensatt för att ge maximalt medialt genomslag. Minns hur det för några veckor sedan hette att mötet inte skulle bli av. Det var naturligtvis en medveten strategi för att få mötet som sådant att framstå som en framgång. Allt är ett spel. Och trumpvännerna jublar.

Lögnen – det stora hotet mot demokratin

Lögnen är ett hot mot vår demokrati. Hur lögnen kan utgöra ett hot mot samhället större än både terrorism och kommunism förklarar Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York i en exklusiv AP News-intervju, som jag väljer att återge här i delar och med några inskjutna kommentarer. Bloomberg är rik som ett troll, men det innebär inte att hans åsikter är värdelösa – tvärtom – läs detta och begrunda. Det är viktigt att vi förstår de processer vi själva är mitt uppe i, inte minst detta valår.

Epidemi av oärlighet
Redan artikelns rubrik
( Bloomberg warns of ‘epidemic of dishonesty’) sätter fingret på digniteten och hur allvarligt hotet är. Och artikeln fortsätter:
” Americans are facing an “epidemic of dishonesty” in Washington that’s more dangerous than terrorism or communism. That’s according to former New York City Mayor Michael Bloomberg, who warned in a commencement speech on Saturday at Texas’ Rice University that “an endless barrage of lies” and a trend toward “alternate realities” in national politics pose a dire threat to U.S. democracy.”
I USA har vapen och användandet av våld länge präglat hur folk tänker. Från militär nivå och hela vägen ner till individens rätt att försvara sig med ett eget vapen. Bloomberg pekar på att lögnen kan vara ett större hot än de fysiska, som amerikanerna har vant sig vid.

Från en sanningssägare till en lögnare…
Längre ner i artikeln, som publicerades tidigare i maj, citeras Bloomberg: “This is bigger than any one person. It’s bigger than any one party,” he said in the interview. In the speech, Bloomberg evoked the legend of the nation’s first president, George Washington, who as a boy said he could not tell a lie when asked if he cut down a cherry tree. “How did we go from a president who could not tell a lie to politicians who cannot tell the truth?” Bloomberg asked. (–)  He blamed “extreme partisanship” for an unprecedented tolerance of dishonesty in U.S. politics. People are committed more to their political tribes than the truth, he said, suggesting that the nation is more divided than any time since the Civil War.”
Bloomberg är naturligtvis en skicklig talare som kopplar ihop nationens fader, George Washington med president nr 45 på det sätt han gör och knyter an till det gamla sår som inbördeskriget fortfarande utgör. Nationen är återigen delad på ett farligt sätt.

Oärlighet leder till kriminalitet och maktmissbruk
Jag klipper vidare ur artikeln: “There is now more tolerance for dishonesty in politics than I have seen in my lifetime,” Bloomberg said. “The only thing more dangerous than dishonest politicians who have no respect for the law is a chorus of enablers who defend their every lie.” Och lite längre ner: ”He warned that such deep levels of dishonesty could enable what he called “criminality.” Samt: ”“When elected officials speak as though they are above the truth, they will act as though they are above the law,” Bloomberg told Rice graduates. “And when we tolerate dishonesty, we get criminality. Sometimes, it’s in the form of corruption. Sometimes, it’s abuse of power. And sometimes, it’s both.”
Detta är det centrala i Bloombergs tal. Att oärlighet leder till kriminalitet, korruption och maktmissbruk. Det är därför den nuvarande administrationen i Vita Huset är så farlig.

Underminera trovärdigheten och bana väg för något annat
I en intervju med Leslie Stahl, en erfaren amerikansk journalist, förklarade trump efter valsegern att hans taktik att ständigt misskreditera media syftar till att underminera den kritik som samma media kan tänkas komma med. ”When You tell negative stories about me, noone will believe You” var ordagrant vad trump sa till Leslie Stahl, när hon frågade varför han hela tiden attackerade media. (Se länk till klippet nedan). Genom att själv bidra med osanna påståenden och därefter beskylla media för att rapportera ”fake news” underminerar trump hela det system som en demokrati vilar på. I förlängningen kan USA få ett Putin-liknande styre, eller en styrande familj, där lojaliteterna ligger på ett helt annat plan än via röstsedlar och öppen dialog. George Washington skakar nog på huvudet i sin himmel när han ser vart hans land är på väg.

Länktips: https://www.facebook.com/OccupyDemocrats/videos/2096601937099516/