Marknaden löser inte allt

”Att vara liberal är att vara kluven” brukade det heta. Å ena sidan och å andra sidan – det fanns bra argument för en hederlig mellanväg i politiken. Idag är frågan om inte uttrycket borde korrigeras till ”Att vara liberal är att vara ur synk”.

Flera grundläggande värderingar är viktiga
I grund och botten sympatiserar jag med flera av de liberala grundtankarna, inte minst betoningen på alla människors lika värde, på FN och EU som värdefulla plattformar och i synen på hur demokratin ska försvaras. Inte minst i dessa tider då autokrater och anti-demokrater tar allt större plats i det politiska skeendet är det viktigt att stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Det är nog det envisa påståendet att marknaden alltid löser vår tids problem som skaver mest.

DN Ledare 19 maj

Evig tillväxt – hur då?
I dagens DN hittar jag två ledare som båda utgår från tanken att marknaden sitter på lösningarna. (Se bilder här intill. ) I det ena fallet handlar det om att envist hålla fast vid en evig tillväxt som fullt förenlig med en hållbar utveckling och en planet i balans. ”Utsläppen minskar – se så bra det går…!” är budskapet. Som ett krampaktigt försök att slippa ompröva sin ståndpunkt. En fortsatt resurs- och energianvändning på den nivå vi har haft är inte hållbar. DN tycks hålla sig med skygglappar stora som hangarportar. Överkonsumtionen av jordens resurser illustreras ju bl.a. av ”Earth overshoot day” som för varje år flyttas tidigare och tidigare på året. Vi lånar bokstavligen resurser av framtiden. På ett ohållbart sätt. Att blunda för detta är oansvarigt.

DN ledare 19 maj

Skolan kan drivas av idéburna verksamheter
Ett annat exempel i samma tidning (se bild ovan) är ”skolmarknaden” som skribenten tycker bör kunna fungera bara man korrigerar regelverket kring köandet och putsar lite på ytan. Så kan skolmarknaden snart fungera lika bra som de avreglerade taxi- eller telemarknaderna. Inte ett ord om det osolidariska att skattepengar går direkt till vinster och aktieutdelningar till skolbolagskoncernernas ägare. Pengar som hade gjort stor nytta om de stannat i skolan och hjälpt elever att nå sin potential. Fristående skolor som drivs utifrån en pedagogisk idé och som organiseras utan vinstintresse tillför mycket till samhället. Vinstdrivna skolor gör det inte.

Rätt ska vara rätt
Hållbar utveckling måste innebära att marknadens mekanismer inordnas under planetens systemvillkor och inom ramen för vad som kan balanseras av ekosystemen. Skolans och välfärdens verksamheter är dessutom alldeles för viktiga för att låta drivas under marknadens logik. Det är dags för DN och de marknadsliberala att ta ut en ny riktning. Corona-krisen har med stor tydlighet visat att det inte räcker att ha en fungerande marknad för att säkra tillgången på rätt utrustning i kristid. Det gäller helikoptrar för brandbekämpning, förråd vid olika kriser och fungerande samordning. Marknadens logik bygger på konkurrens, inte på samarbete. I rätt sammanhang är konkurrens bra, men samhällets överlevnad hänger på att vi organiserar centrala funktioner utan att göra oss beroende av marknadens ensidiga logik. Hållbarheten för kommande generationer och välfärdens organisering är för viktiga frågor att släppa till kortsiktiga vinstintressen.

Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33

Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.

Vinst till varje pris?

En av effekterna av pandemin orsakad av Coronaviruset är hur en stor del av ekonomin som bromsar in. Varsel och uppsägningar duggar tätt, inte bara i vårt land utan i många av västländerna. Resor, hotell, servicenäringar m m drabbas snabbast. Osäkerheten sprider sig till flera branscher. Bygget av Karlatornet i Göteborg försenas, konsultbranschen märker snabbt av hur orderstocken krymper – många företag ser över sina kostnader och skär där det är enklast att skära. Skillnaden jämfört med Lehman Brothers-kraschen 2008 är att nu slår inbromsningen hårt globalt och samtidigt mot den reala ekonomin.

Stöd på olika sätt
Bankerna får tillgång till förmånliga räddningslån och olika stödpaket presenteras och planeras för att mildra effekterna på svensk ekonomi. Skattepengar ska på olika sätt slussas till näringslivet för att bromsa fallet för livskraftiga företag och rädda jobben. I andra länder utan våra sociala skyddsnät tvingas myndigheterna sätta in direkta stödåtgärder till allmänheten, fr a i USA.

Nu kan vi åtgärda en del systemfel
Personer som länge sett den nuvarande ekonomins avigsidor, som professor Johan Rockström, anser att det vore förödande att återgå till gårdagens ekonomi när krisåtgärderna i Coronavirusets spår fått verkan. Det är lätt att hålla med. Nu pumpas miljarder av lånade pengar in i ekonomin eftersom den inte mäktar bära sig själv. Att då inte passa på att fasa ut de icke-hållbara delarna av ekonomin vore närmast ett tjänstefel. Det vore som att laga en trasig bil och inte passa på att byta de delar som behöver bytas ut.

Aktieutdelning i en gungande samhällsekonomi
Under våren äger börsföretagens bolagsstämmor rum. AB Volvo planerade att göra en aktieutdelning till sina ägare efter ett bra år 2019. Det är logiskt i normala fall. Men företaget ser nu hur efterfrågan viker och man permitterar 20000 anställda som en första åtgärd. Arbetslöshetssiffrorna i Sverige lär skjuta i höjden i år och många företag kommer att behöva se över sin budget och ompröva lagda beslut. Skattepengar kommer att behöva slussas till företag i form av lån eller andra stödåtgärder för att mildra effekterna på hela samhällsekonomin. Debatten om aktieutdelning till aktieägarna i rådande läge har varit skarp.

Ser LUF vinst som en mänsklig rättighet?
I detta läge, när samhället står inför en ännu så länge okänd magnitud på ekonomisk recession, går Liberala Ungdomsförbundet ut och kräver att politikerna inte ska lägga sig i hur aktieutdelningar beslutas. (Länk till debattartikel längst ner). Ordföranden för LUF anser att företagens ekonomi och styrning ska stå helt fri från extern påverkan och använder väldigt skarpa formuleringar för att distansera sig från framför allt socialdemokraterna. Som om det vore en mänsklig rättighet att få del av en vinst som räknades fram i en helt annan situation, innan företagets och hela samhällets ekonomi började gunga.

Egoismen som princip
Det tyder på en total okänslighet inför det samspel ekonomin vilar på och de villkor som företagen agerar inom. Egoismen som viktigare princip än solidariteten med det omgivande samhället. Det är som ett eko från gamle Leif Östling, fast ännu mer cyniskt formulerat. Ni vet, Östling som yttrade ”vad f-n får jag för mina skattepengar…?” och som låtsades att alla gratis välutbildade anställda aldrig gått i grundskola eller gymnasium eller blundade för att alla anställda hade barnomsorg, skyddades av sociala skyddsnät vid sjukdom m m.
Det är pinsamt att en ledande politiker, låt vara för ett ungdomsförbund, så ogenomtänkt och kortsiktigt prioriterar enskilda ägares okränkbara ”rätt” framför vars och ens ansvar att bidra i ett samhälle i kris.

NPM har visat sig inte fungera
Vart marknadslösningarna lett oss ser vi på apotekssidan, på nivån på beredskapslager, på den sårbarhet hela samhället visar upp när det gäller att ha en buffert för det oväntade. Just-in-time-ekonomin och New Public Management har just blivit avslöjade i sin kortsiktighet och sin ohållbarhet. Och då tycker ungdomsliberalerna att det rimliga är att ge marknaden ännu större spelrum på det allmännas bekostnad! Ett liberalt och demokratiskt samhälle som respekterar mänskliga rättigheter är eftersträvansvärt. Men det nyliberala, ekonomistiska, samhälle som LUF vill ha och som helt bortser från nyttan med social utjämning och ansvarstagande borde sättas i karantän.

Länktips: https://www.expressen.se/debatt/fortsatt-med-aktieutdelning-sossarna-ager-inte-sverige/

Det finns en möjlighet

Corona-krisen visar på ett tydligt sätt hur samhället vilar på flera ben och hur sårbart det är. Det räcker inte att ha kolla på börsindex för att veta hur ett samhälle mår. Det räcker inte att följa den politiska debatten och hur opinionen till stöd för olika partier skiftar för att förstå vad som är väsentligt eller inte i vår samtid. Det räcker heller inte att ”hänga” på några sociala medier och låta sig uppdateras genom sidornas algoritmer – där får var en oftast bara sina åsikter bekräftade. Det finns annat i livet som utgör samhället.

Det kommer att ta tid
Minnesgoda göteborgare kommer ihåg hur vädrets makter år 1995 lamslog hela stan. Fredagen den 17 november detta år stannade Göteborg. Snön föll i mängder och skidorna togs fram, det blev tyst. Väldigt få tog sig till jobbet och människor började samtala med varandra. I Corona-tider kan vi inte tro att det yttre hotet smälter bort lika snabbt som 1995. Det kommer handla om veckor, månader, innan livet blir någorlunda normalt. Helt detsamma kommer det inte att bli.

Lagom-politik för landet lagom
Sveriges regering och myndigheter har valt en annan taktik än flertalet jämförbara länder. Runt omkring oss och hela vägen bort till Nya Zeeland stängs länder ner, liksom skolor och gränser, medan polis bötfäller folk som vistas på fel plats av fel orsak. I Sverige är taktiken en annan. Här litar myndigheterna på att folk kan tänka själva och följa rekommendationer. Här tvingas inte folk till husarrest om man inte visar symptom. Istället är det viktigt med hemmavistelse när man är sjuk och staten tar tillfälligt bort karensdagen för att inte ekonomin ska avgöra vem som är hemma och vem som ändå går till jobbet. Balansgången är svår. Samhället klarar inte tusentals svårt sjuka på en gång, men vi får heller inte glömma att företagen måste fortsätta att fungera. Lagom är bäst.

Gå ut
När omvärlden förbjuder folksamlingar på två eller fler personer sätter Sverige ännu så länge gränsen vid 500 personer (detta kan ändras). När politiker i andra länder talar om för folk att de inte får gå ut säger Folkhälsomyndigheten att det är bra om ni går ut en sväng. Denna typ av motsättning gillar högerpopulisterna att lyfta fram som ett exempel på hur motsägelsefulla budskapen är. Och blundar därmed för att ”going out” betyder något helt annat i en pubkultur som på brittiska öarna än i ett nordiskt sammanhang, där vi gärna rör oss i naturen.

Tillit istället för misstro
Bakgrunden till att svenska myndigheter litar på folks förmåga att ta egna beslut tror jag finns i den ömsesidiga tilliten. Vi litar på att staten gör något bra med våra skattepengar, i gengäld litar staten på att medborgarna klarar att ta förnuftiga beslut. I ett land som USA är misstron stor. Där har folk på senare tid börjat köpa vapen och ammunition som sällan tidigare. Inte för att skjuta på viruset, utan för att misstroendet är större än förtroendet.

Samarbete istället för konkurrens
Den möjlighet som jag syftar på i rubriken har att göra med möjligheten att använda krisen till att faktiskt bygga vidare på det förtroende som krisen synliggör. Om vi litar på att företagen vill gynna både sig själva och framtiden i en rimlig balans och om företagen litar på sina kunder kanske krisen ger nya förutsättningar för ett transparent ekonomiskt system, där företagen redovisar för sin avtalskunder hur mycket de behöver tjäna och där kunderna är öppna med vilka produkter kan tänka sig handla till vilka priser. Som andelsjordbruk, fast för många fler branscher. Transparens och tillit som hörnstenar i en ny, cirkulär, ekonomi, där vi alla blir vinnare och där konkurrens ersätts med samarbete. Utopi ? Nej, snarare en närmast nödvändig möjlighet att tänka i helt nya banor för att forma en annan ekonomi.

Corona – ett par reflexioner

Coronaviruset har mycket snabbt förändrat livsföringen i drabbade länder. När detta skrivs har pandemin toppat nyhetssändningarna under en vecka och SVT har satt in särskilda nyhetsprogram varje dag klockan 20.00 för att ge allmänheten en uppdaterad bild av vad som händer. Regering och myndigheter fokuserar på olika åtgärder för att bromsa smittspridningen så att sjukvården inte blir snabbt överbelastad med patienter som kräver intensivvård. Man lägger upp stödpaket på det ekonomiska området och låter experternas råd vägleda vilka åtgärder som ska sättas in när.

Vi måste lita på vetenskapen och utgå från helhetsbilden
Det som vissa personer efterlyser i sociala medier är ”kraftfulla åtgärder”. Kanske tror man att karantän av den italienska modellen är rätt insats. Eller så tror man att en stängning av förskolor och grundskolor skulle göra mest nytta. Åsikter vimlar det av, men det enda rimliga är att de personer och myndigheter som har utbildning, position och helhetsbilden klar för sig kommer med rätt rekommendationer till regeringen, som därefter tar beslut. Det hedrar delar av oppositionen att de betonar det gemensamma ansvarstagandet just nu – tids nog kan partipolitiken återkomma.

Enklare språk, tack!
Om jag kort återvänder till SVT och deras rapportering har den varit både bra och dålig. Det journalister och journalistutbildningar dock måste ta till sig är att i kristider måste kommunikationen vara övertydlig. Och språket måste hållas på en begriplig nivå. Alla är inte politiker eller journalister. När man i tal och text beskriver regeringens insatser med ord som ”likviditetsförstärkning” missar man totalt sin uppgift som nyhetsförmedlare. Man kan möjligen använda ordet i ett citat, men i så fall förklara innebörden så att den framgår tydligt. Avancerade begrepp kan fungera mellan personer med samma utbildning, men public service måste – särskilt i kristider – vända sig till alla! ”Mer pengar till …..” är begripligt.

Ur Rapport 16 mars 19:30

Världens chans
Kopplingen mellan Coronaviruset och klimatfrågan är också intressant. Nu har vi chansen att planera för en rimlig avveckling av verksamheter som inte hör hemma i ett samhälle där vi respekterar de planetära gränser Rockström mfl talat om i ett decennium. Business as usual får inte innebära att vi återvänder till samma problemsituation som före Corona. Villkora stöden till näringslivet och sätt olika återbetalningsansvar för de branscher som är en del av lösningen eller som motverkar lösningen på de problem vi tycks ha så svårt att reda ut. En bättre möjlighet än i samband med Corona-krisen lär vi inte få att åstadkomma en strukturomvandling som bygger på långsiktig hållbarhet.

”Är filmen sann eller falsk?”

Nyligen lanserade flygbolaget SAS en reklamfilm, som fick mycket uppmärksamhet. SAS valde att koppla resandet och mötet med andra kulturer till det som också format vår svenska och skandinaviska identitet. Med ett antal exempel på hur vi låtit impulser och idéer ta plats i det vi uppfattar som genuint vårt, ville SAS uppenbarligen peka på nyttan för varje kultur att möta andra kulturer. Hur vi alla vinner på möten. (Att syftet kan ha varit att få folk att tänka mindre på klimatfrågan kan ha varit ett motiv). Länk till filmen längst ner i denna fil.

Reaktioner
Det tog inte lång tid för högröstade högerpolitiker, framför allt från SD, att börja tala om ”bojkott av SAS” och liknande. Till exempel Jomshof i SD:s partiledning uttryckte detta. SAS drabbades till och med av ett cyberangrepp så att hemsidan blockerades och SAS såg sig tvungna att ta ner filmen. Efter en tid la SAS ut en kortare version av filmen.

Museet i Norrköping ett annat exempel
Exemplet med SAS-filmen och SD-politikernas avståndstagande kan sägas vara ett exempel i en rad uppmärksammade ställningstaganden från detta parti. Nyligen fördömde t.ex. ledande SD-företrädare i Norrköping en utställning om nazismen på museet i Norrköping. Museet såg sig föranledda att ta bort en del av utställningen (men den återkom igen lite senare).

Synliggör motivet
i båda dessa nämnda fall anser jag att den relevanta frågan till SD-företrädarna borde vara om deras kritik handlar om att det de kritiserar är rätt eller fel. Har SAS rätt i sin beskrivning av hur svensk kultur har vuxit fram ur samspelet med andra kulturer? Eller är det fel? Har museet rätt i sin beskrivning av nazismen eller har de fel? Det är viktigt att denna fråga ställs.

Varken sant eller falskt hjälper populisterna att vinna diskussionen
Om kritiken mot nazism-utställningen baseras på att den av motståndarna anses vara falsk finns det sannolikt gott om belägg för att SD har fel. Om kritiken baseras på att utställningen har rätt i sin beskrivning framstår SD-kritiken som ett försök till att dölja sanningen. Det är därför frågan om sant eller falskt är så viktig. Likadant med SAS-filmen. Förnekar SD sambandet mellan skandinaviska traditioner och utländska influenser har de i sak fel, och om de hävdar motsatsen förminskas deras kritik till ett löjligt försök att dölja det sanna sakförhållandet.

Börja inte tumma på sanningskravet
Det viktiga för utbildning, folkbildning och för det demokratiska samtalet är att kunna skilja på sant och falskt, på rätt och fel. Hur ska kommande generationer se på historien om den snedvrids och blir en tummelplats för opinioner, desinformation och propaganda? Vi måste hålla fast vid betydelsen och innebörden av en sann historieskrivning. Varje avsteg från den linjen riskerar att skapa utrymme för populism och politisk propaganda.

Ställ alltid följdfrågan om rätt eller fel!
Det bästa vore därför om journalister på bred front ständigt följde upp sina intervjuer med ett klarläggande: ”Baseras din kritik på att du anser företeelsen (eller det kritiserade påståendet) vara riktig eller felaktig?” Genom att få populisterna att bekänna färg på det frågan blir det tydligare vari deras kritik består. Ihåligheten i deras argument blir tydlig och samtal kan föras utifrån de sanningskriterier som vägleder vetenskap och forskning.


Länktips: SAS-filmen https://m.youtube.com/watch?v=ShfsBPrNcTI”

Tygkassen bättre än sitt rykte!

20000 gånger skulle en tygkasse behöva användas för att motsvara miljöbelastningen från en plastkasse, sas det. När skatten på bärkassar av plast i våra livsmedelsbutiker beslutades dök detta upp som en ”sanning”. Syftet var troligen att visa hur absurd skatten var, att det var fel metod för att minska användningen av plast i samhället.

37,5 eller 20000 – är båda svaren rätt?
Nu har en ung student borrat lite i den danska undersökning, som legat till grund för påståendet om 20000 användningstillfällen. Det visar sig, inte helt oväntat, att samma undersökning hade kunnat ge resultatet 37 gånger. Allt hänger ihop med vilka gränsvärden och parametrar som används.

Allt beror på vad man utgår från och vad man mäter
Lovisa Berglund visar i sin artikel (se här intill) steg för steg hur resultatet från LCA-analysen skulle ha kunnat se ut, om man hade utgått från andra förutsättningar och vägt konsekvenserna av miljöpåverkan på ett annat sätt.


Ur tidningen ETC 4 februari 2020

Rimlighetsanalys?
Det hela visar med önskvärd tydlighet hur reklambranschens hårt vinklade ”sanningar” kommit att bli en del av opinionsbildningen även i politiska sammanhang. Svaret på samma fråga kan bli både 37,5 och 20000, beroende på vem som vill driva vilken opinion. Det sorgliga är att ingen tidigare brytt sig om att ifrågasätta det orimliga i påståendet att en tygkasse måste användas 20000 gånger för att kompensera för en plastkasse.

Plastpåseskatten slår inte hårt mot vissa grupper
Ett annat argument som dykt upp är att skatten på plastkassar särskilt hårt skulle drabba dem med små ekonomiska resurser. Det är ett felaktigt påstående, hävdar jag. Jag har själv genom åren haft perioder med dålig ekonomi och då medvetet avstått från ”onödiga” kostnader, som att slentrianmässigt köpa en plastkasse. Plastkassen är definitivt inget ”måste”. Det går alldeles utmärkt att planera sitt inköp och ta med sig en gammal papperskasse eller bomullskasse. Det gör jag fortfarande.

Dags för ja- och nej-skala

Politiken har under större delen av 1900-talet beskrivits i en vänster-höger-skala. Höger har (förenklat) handlat om lägre skatter och mer frihet åt individen och privata företag att forma framtiden. Vänster har inneburit högre skatter och mer av samhälleligt organiserade verksamheter och större fokus på utjämning av ekonomiska klyftor. På senare tid har en GAL-TAN-skala också kommit till, där skalan försöker fånga kulturella och sociala värderingar från traditionsbundna till mer antiauktoritära synsätt. GAL-TAN har också ifrågasatts som skala, ska tilläggas. Frågan är om det inte är ännu mer intressant att fråga väljarna var på ja-nej-skalan de befinner sig.

JA – NEJ – skalan
I takt med utvecklingen av sociala medier och hur de används har det blivit allt tydligare hur åsikter tar plats på bekostnad av fakta. I sämsta fall uppfattas tyckandet som lika mycket värt som kunskapen, eller ännu mer. Med en JA-NEJ-skala skulle väljarnas grundinställning kunna åskådliggöras. NEJ-förespråkare kännetecknas av att de väljer parti utifrån ett motstånd. De säger nej till sådant som de uppfattar som onödigt, felaktigt eller som begränsar deras livskvalitet.

Två Göteborgsexempel
På lokalt Göteborgsplan illustreras nej-väljarna av det uppmärksammade motståndet mot trängselskatter och mot Västlänken. Trängselskattemotståndet gav partiet Vägvalet plats i kommunfullmäktige både 2010 och 2014. Motståndet mot Västlänken bidrog tydligt till uppstickarpartiet Demokraternas framgång i valet 2018.

Även ”Ja” innebär ett nej
Nej-sägarna låter sin röst gå till det parti som tydligast markerar ett motstånd mot något som man själv uppfattar som avgörande. SD:s framgångar är också kopplade till nej-sägandet. I den andra änden finns individer som söker sig till partier som erbjuder konstruktiva lösningar. Även på Ja-sidan finns ett inbyggt ”nej” i så motto att det som bejakas ofta är tänkt att ersätta något befintligt.

På fel spår
Om vi analyserar partierna utifrån en Ja-Nej-skala framstår dagens politiska svårigheter lite tydligare. De partier som vill bygga vidare på dagens samhällsutveckling på det ekonomiska området tappar en del i väljarstöd eftersom det är många som inser att de förlorat på utvecklingen sedan 1980. Klyftorna har vuxit, samhällsservicen uppfattas som sämre när besparingskraven är skarpa och den tidigare garanten för en grundtrygghet, socialdemokraterna, tvingas släppa taget om viktiga delar av sin egna politik. Liberalerna förknippas nog lätt med den nyliberala ekonomi, som nu alla ser har lett världen in i ett akut läge när det gäller miljö och klimat. Att säga Ja till mer av detta är inte vad väljarna önskar.

Konkreta situationer styr
Den del av JA-opinionen som vill skapa ett samhälle i tydligare balans mellan kapitalism och miljö/klimat-frågor har också svårt att få medvind. Det finns väljare som vill bejaka ett mer hållbart samhälle, men ännu fler som inser att de då skulle behöva avstå något som de tidigare värderat högt. Att flyga till Thailand är t.ex. något som många uppskattar, men som starkt bidrar till sämre livsförutsättningar på jorden. I de konkreta valsituationerna blir det plötsligt svårt att säga ja. Det är lättare att säga ja till täta djurinspektioner på mjölkböndernas gårdar än att säga ja till lägre CO-2-utsläpp.

Ingenmansland
Flera av Riksdagens partier har hamnat i ett slags ingenmansland mellan ja och nej. De säger varken tydligt ja eller tydligt nej och tappar på så sätt röster. När (S) under 1900-talet använde 1 maj för att opponera mot orättvisorna lyckades de både säga ja och nej samtidigt. Ja till fortsatt utveckling av välfärdsstaten och nej till orättvisor. Den våg av förändringskraft som bar upp (S) under decennier har planat ut. Åren med liberalt betonat (M)-styre 2006-2014 sänkte förvisso skatterna för många, men för stora grupper i samhället blev förbättringarna obetydliga. Att säga Ja till mer av Allianspolitik attraherar heller inte en majoritet av väljarna. Per capita har Sverige nu flest miljardärer i världen. Men ingen förmögenhetsskatt.

Balansen fungerar inte
SD har å andra sidan fångat en helt ny kategori nej-sägare, som drastiskt vill förändra det samhälle som byggts upp. Tolerans och grannsämja byts mot intolerans och hat, ansvarstagande byts mot avståndstagande. Demokratiska och mänskliga rättigheter ifrågasätts i ord och handling. För de traditionella partierna blir detta ett problem. Den tidigare balansen mellan ”nej-till-orättvisor” och ”ja-till-det-vi-åstadkommit-så-här-långt” fungerar inte i relation till SD:s kategoriska nej till allt.

Hitta den nya positionen mellan ja och nej!
Ska det politiska samtalet bli relevant igen måste de traditionella partierna hitta sin nya position med en mix av ”nej-till-felaktigheter” och ”ja-till-det-vi-värdesätter” i samhället. Och själva tydligare positionera sig med förslag som kan uppfattas och gillas av ja-sägare. Om allt handlar om att säga nej till det mesta vinner de som tydligast ropar nej.

Igenkännande
Min slutsats blir att partierna måste göra sig själva mer relevanta igen, och hitta den dualitet av ja och nej som kan tilltala väljare. Det räcker inte att säga nej, det vinner rena missnöjespartier på. Och enbart Ja blir inte tillräckligt attraktivt för den större delen av befolkningen. Det behövs en ny inspirerande berättelse om vart vi är på väg, en berättelse som människor kan känna igen sig i och känna delaktighet i. Framtiden måste vara lockande och positiv. Så att Ja-sägarna får ta plats och förverkliga sina drömmar.

Årets svensk – á la Ganman

Tidningen Fokus har utsett Årets svensk. Det självklara valet, tyckte tidningen, var att utse Jens Ganman. Svenska folket har reagerat på valet enligt nedanstående diagram.

Årets svensk – så här blev reaktionerna

Förklaring till diagrammet ovan

Arga kandidater
Alice Teodorescu, Joakim LaMotte och Hanif Bali visste alla tre att de stod på tidningens lista att bli årets svensk. Känner sig naturligtvis förbigångna.
Besvikna kandidater
Isabella Löwengrip, Bianca Ingrosso och femtioelva andra influencers*) som räknade med utmärkelsen.
Bortglömda svenskar
Gui i Kina, Davit i Eritrea och andra fängslade samvetsfångar.
Tacksam
Greta Thunberg vill inte ha några utmärkelser – hon vill ha action.
Nöjda mediamänniskor
Är de som senare dyker upp i andra sammanhang: t.ex. Lars Adaktusson i KD och alla de som aktivt låter bli att ställa sakliga frågor till politiker utan enbart fokuserar på senaste opinionsmätningen, som om vi hade en ständigt pågående valrörelse. Sakfrågor är ju så tråkigt och säljer inte…
Vadå Jens, vem är det?
– Ja, just det. Han kanske också har inspirerat miljoner unga människor, träffat påven och hamnat på Times förstasida i år? Missade det, i så fall…

*) Föregångarna till influencers kallades kändisar, dvs personer som gör sig kända genom att vara kända. Det nya är att influencers har lärt sig att utnyttja sitt kändisskap till att tjäna pengar.

Anm. 2009 utsågs Johan Rockström till Årets svensk av samma tidning.