Den nya kartan

Den politiska kartan i Sverige har ritats om sedan riksdagsvalet i september, och särskilt sedan Stefan Löfvéns regering röstades bort av den nya Riksdagen. Fyra år med ”decemberöverenskommelse” fick räcka, ansåg oppositionen och fällde regeringen. Man visade sina väljare att man menade allvar. Det man inte talar lika öppet om är hur den nya politiska kartan ser ut.

Tre ideologier
Idag ser vi inte enbart en gräns mellan socialister och icke-socialister utan tydligt åtminstone tre tydliga ideologier. (Med ytterligare ett par ideologier som vill ta plats). När opinionsbildare och media talar om blockgränsen mellan de röd-gröna och Alliansen blir bilden missvisande. Under lång tid har borgerligheten bestått av både liberaler och konservativa. Nu har den politiska kartan ritats om och regeringsbildningen har på motsvarande sätt komplicerats.

Ställdes vid sidan
Under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 hade vi fyra olika borgerliga regeringar. Tittar man närmare på dessa regeringars sammansättning blir det tydligt att de två s.k. mittenpartierna drog åt ett annat håll än det gamla högerpartiet, Moderata Samlingspartiet. Det pågick en dragkamp mellan konservativa och liberala krafter som ledde till att de konservativa två gånger ställdes vid sidan av regeringen dessa år.

Sverigedemokraternas intåg förändrar balansen
När nu Sverigedemokraterna tagit rejält med plats i Riksdagen och även påverkat delar av samhällsdebatten (”Hur många flyktingar tål Sverige?” – en fråga som varit otänkbar tidigare) har återigen skiljelinjen mellan konservativa och liberala värderingar synliggjorts. Och nu handlar det om fundamenten för vår demokrati. Moderater och Kristdemokrater slätar över frågan och ”är trygga i våra värderingar” som Ebba Busch Thor formulerar sig. Hon ser uppenbarligen inga problem med att föra samtal med SD. Ulf Kristersson upprepar att han inte vill föra samtal med SD, men gör antagligen det för att inte vara den som sätter spiken i kistan för Allians-samarbetet. I media hörs en hel del moderata röster som tycker att ett samtal och ett samarbete med SD är helt OK, eller kanske t.o.m bra. Göteborgs-Posten har sedan länge propagerat för att Moderaterna aktivt ska söka stöd från SD.

Liberal kontra icke-liberal
De två liberala partierna i Riksdagen har kraftigt markerat mot SD och sagt att man inte vill ge SD något politiskt inflytande. Det är relativt logiskt, eftersom SD själva beskriver sig som anti-liberala. Att verka för motsatsen till sin egen övertygelse är att ge upp sin identitet. (Något som naturligtvis gäller i båda riktningar. Med den skillnaden att ett anti-liberalt samhälle också riskerar att rasera flera av de rättigheter vi tar för givna i en demokrati, så som vi kan se av utvecklingen i Ungern och Polen).

Tillbaka till 70-talet
Vi har landat tillbaka i en situation som påminner om den före 1976, då det fanns fem partier i Riksdagen. Då var Socialdemokraterna störst, med ett vänsterparti som ständig stödjare och opposition ( i sig en märklig roll). Och det fanns då en borgerlighet som  bestod av konservativt liberala Moderata Samlingspartiet och två partier, Centerpartiet och Folkpartiet, med en liberal grundsyn. Skillnaden är att vi nu istället för fem partier i Riksdagen har åtta och att tre av dessa partier mer eller mindre uttalat lutar sig mot en konservativ grundsyn, i SD:s fall dessutom kryddat med en nationalism och en ström av tankegångar som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv.

Tre ismer
När media och opinionsbildare idag talar om ”blockgränsen” blir det därför vilseledande. Vi har tre dominerande ”ismer” i Riksdagen (något förenklat): Socialism, liberalism och konservatism.

… plus ett par till
Som fjärde kraft finns Miljöpartiet, ett parti med utgångspunkt i ett generellt miljö- och hållbarhetsperspektiv. Den gröna ideologin innebär till skillnad från de tre tidigare att det inte räcker att peka ut en utvecklingsriktning – det krävs även att samhället inordnas i de villkor och sammanhang som naturen ger. Som femte kraft, utanför Riksdagen, finns Feministiskt Initiativ, som trots god tajming inte lyckades fånga upp #metoo-opinionen i form av riksdagsmandat.
(I nedan grafik är ismerna inte återgivna i någon relativ storlek.)

Den pedagogiske Marcus Oscarsson borde rita upp den nya politiska kartan i TV4.

Vän, liberal och perfekt

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.

 

Får vi rätt nyheter? Regering eller klimat?

Nyhetsredaktionerna på SVT och TV4, som fortfarande ger stora delar av befolkningen den dagliga uppdateringen av det viktiga som händer i vårt samhälle och vår omvärld, skulle behöva ta sig ur sina yrkesroller då och då. Eller inrätta ett fristående råd av något slag. Bara för att de som journalister reagerar med ryggmärgen och väljer att återge detaljerna i den pågående regeringsbildningen är det inte säkert att det är precis det som tittarna efterfrågar. Mitt intryck är att stora delar av befolkningen är trötta på den intensiva eftervalsbevakningen och uttrycker sig negativt på olika sätt om processen.

Ensidighet i rapporteringen
Statsvetare, journalister och folk som dagligen ägnar sig åt politisk bevakning tycker säkert att processen i dessa dagar är en slags höjdpunkt. Men vanliga väljare? Vad tycker de? Finns det inte annat att rapportera om? TV 4 gör faktiskt ett litet försök att sätta in processen i något slags begripligt sammanhang när man låter Marcus Oscarsson förklara på ett tillgängligt sätt vad det är som sker. De övriga politiska kommentatorerna upprepar på många sätt det folk redan vet och har hört. Väldigt få anstränger sig att begripliggöra varför processen ser ut som den gör och vari skillnaderna i synsätt består.

Varken folk eller rörelse
Frågar man folk på gatan är det långt ifrån alla medborgare som förstår skillnaden mellan regering och riksdag, vem som har ansvar för vad och hur Sverige styrs. Många har en tro att riksdagen ska ”komma överens” så att vi varje dag slipper bli påminda om att de ”inte gör sitt jobb”. Presidentmakten i USA, Frankrike och för den delen även Ryssland är enklare att förstå. Att vårt styrelseskick bygger på de gamla folkrörelsetraditionerna kanske inte är uppenbart för flertalet. Nu när varken folket och rörelserna längre deltar på samma sätt som förr i det lokala utvecklings- och idéarbetet behöver vi en annan förankringsprocess.

Svårt att sålla
Idéer är idag blixtsnabba, ibland försåtligt formulerade och lanserade med baktankar i den snabba internetvärld vi har. Tålmodigt bearbetande av förslag och belysande av för- och nackdelar trängs undan av snabba, ibland ogenomtänkta, ställningstaganden på nätet. Rykten, halvsanningar och lögner tar plats på bekostnad av verklig kunskap och omdömesbildning.

Vad är en nyhet? – Inrätta ett oberoende råd.
SVT och TV4 borde inrätta ett – gärna gemensamt – oberoende råd som regelbundet följer nyhetsvärderingen, ger förslag till redaktionerna på hur nyheter bör paketeras, varieras och vägas mot varandra. Rådet ska naturligtvis vara opolitiskt och kanske vara konsumenternas talespersoner i sammanhanget. ”Får vi det vi önskar?”
Inte minst gäller detta klimatfrågan, som Björn Wiman helt riktigt påpekar i sin DN-artikel. Här kan man tala om fel nyhetsvärdering, bl.a. beroende på medias prioritering av överraskande och konfliktosande svart-vita frågeställningar där ansvarsfrågan är tydlig.

Länktips: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-det-har-handlar-om-varldens-genom-tiderna-storsta-nyhet/

Det är sant att det inte stämmer

- ”Det är sant”, säger Jimmie Åkesson i Skavlan en knapp vecka efter valet när han får frågor om partistrategen Mattias Karlssons appell på Facebook.  Karlsson skrev ett  upprop som bl.a. innehåller raderna ”… våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Mer av konflikt
Det är sant, säger Åkesson. Han vill segra eller dö. Nationen och kulturen är hotad och nu handlar det för SD om att segra eller dö. När det för övriga partier nu handlar om att ta ansvar för Sverige och för att Sverige får en regering som kan styra landet för allas bästa (även framtidens medborgare) väljer Åkessons bunkergäng att elda på för mer av motsättningar, mer av konflikt och mer av strid. Karlssons text är intressant att läsa för att förstå hur SD tänker.

Vad som helst, men inte ansvar
Han börjar med att fastslå att analyser ska göras, SD:s ”strategier och politiska vapen kommer att slipas, förfinas och effektiviseras”. Det finns ingen samarbetsvilja, helt klart. Karlsson är gruppledare för SD i Riksdagen och är i det här läget en nyckelperson för att förhandla fram en regeringslösning, som har förutsättningar att kunna sitta kvar mandatperioden ut. Istället för att signalera någon invit till möjliga samarbetspartner handlar Karlssons budskap om att slipa vapen och att förfina och effektivisera dem. Ett märkligt sätt att söka samarbete, minst sagt.

De utländska fogdarna – vad hette de?
I Karlssons text kommer sedan ett mycket märkligt stycke, där han beskriver hur Sverige varit ockuperat, hur utländska fogdar (!) förtryckt befolkningen och att ”vi stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.” Jaha. Jag som trodde att Sverige haft fred i mer än 200 år och att det är det som är det unika med vårt land. ”Det är sant”, bekräftar Åkesson hos Skavlan, som svar på appellen ”Segra eller dö”. Jag börjar undra om Poltava ligger i Östergötland.

Folkuppror under enväldet?
Karlsson påstår sedan att vi alltid har gjort motstånd, rest oss och segrat mot alla odds. Nja, helt sant är ju inte detta. De folkuppror Karlsson möjligen tänker på hade inget utrymme under enväldestiden på Karl XII:s tid. Och är det Dacke han tänker på så gick det ju sådär för denne folkhjälte. Kanske tänker Karlsson på de gånger vi lyckats vända någon final i hockey-VM till vinst.

Stridsmoral och lockrop ut i sörjan
Kortsiktigt tappar SD i trovärdighet (som de inte bryr sig om i alla fall). Långsiktigt planterar de idén om ett ideologiskt krig som måste föras för att ”rädda vår kultur och nation”. Som dörröppnare för våldsbenägna rörelser agerar man naturligtvis väldigt rationellt. Möjligen handlar hela texten om att behålla kampviljan hos aktivistiska stödtrupperna i de egna leden och längre ut i den bruna sörjan.Och skicka signaler om att kampen ska föras på flera plan.

Konflikterna måste hållas levande
Kostymklädda våldsromantiker som talar om äldreomsorg (som om de brydde sig) och problem så att folk känner igen sig är naturligtvis svårare att avfärda än de som kämpar på gatorna för sin sak. Intressant är att de så sällan talar om lösningar. Det är ständigt problemen och konflikterna som står i fokus. Detaljer svarar Åkesson ofta att han inte vet så mycket om. Men då och då talar de klarspråk om sin verkliga ideologi, om drömmen om ett icke-liberalt samhälle. I längden blir det förstås jobbigt att låtsas stå för något annat än det man verkligen vill. Fake ideologi skaver naturligtvis. Mycket rimligt att det är hos Skavlan fasaden rämnar…

Egna fake news blir bra exempel på bristande tillit
”Det är sant”, sa Åkesson till Skavlan. Det kändes säkert skönt att säga det. Att hela argumentationen bygger på en idé om att Sverige varit ockuperat och att en liten skara patrioter nu ska upprepa historiens bortglömda offervilja får väl räknas till fake-avdelningen. Som de naturligtvis i god trump-anda kommer att hänvisa till. De egenfabricerade förvanskningarna blir så småningom exempel på hur man ”inte kan lita på någon längre…”.

Nog om irrelevanta dumheter. Nu måste vi prata framtid, klimatfrågan och väsentligheter.

 

 

Förhandlla inte bort medmänskligheten

När jag gick i grundskolan hette det fortfarande kristendomsundervisning. Man fick lära sig om den kristna religionen och fanns det någon i klassen som hade en annan tro, fick den personen annan undervisning. Jag minns att vi lärde oss tio Guds bud. Ett av dessa är Du ska älska din nästa såsom dig själv.

Vår tradition
På valnatten gladde sig kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor åt partiets framgång i valet. Hon inledde också med att nämna den judisk-kristna tradition som hon gärna hänsyftar till och som är en historisk och konkret bakgrund för hur vårt samhälle har vuxit fram. Nu är det dags för henne och de övriga partierna i riksdagen att i handling hylla denna judisk-kristna tradition och stå upp för en människosyn som inte gör skillnad på människor.

Vi är 82 procent
Den person som bottnar i en syn på människan och våra mänskliga relationer, där mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati och rättvisa hedras i varje sammanhang kan inte acceptera motsatsen till detta. Knappt 18 procent av svenskarna tycker att mänskliga rättigheter är förhandlingsbara och att det är rätt att dela in människor i ”vi” och ”dom”. Anständigheten kräver att de resterande 82 procenten svenskar, genom våra valda riksdagsombud, tydligt markerar att medmänsklighet och våra demokratiska rättigheter och skyldigheter inte är förhandlingsbara. Att kompromissa om våra grundläggande principer för det som definierar vårt land och vår kultur kan enbart leda till ett antiliberalt och ett på flera plan omänskligt samhälle. 82% av oss vill inte förstöra det fina land våra förfäder kämpat för att bygga upp.

Ett annorlunda val

Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.

Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.

Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som  kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.

Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.

Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti.  I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.

En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.

Gör de nya partierna den obegripliga världen mindre hotfull ?

Vad ligger bakom den våg av idéer och organisationer som växer fram i flera länder? Det verkar vara snarlika rörelser, som får allt mer medvind i Europa och där den gemensamma nämnaren tycks vara opposition mot globalisering, mot överstatlighet, mot samarbete och mot allt ”främmande”. Märkligt nog är dessa nationalister – eller vad man nu ska kalla dem – näst intill likgiltiga inför de stora miljö- och klimathot världen står inför. Som om allt som har med global utveckling att göra går att eliminera genom att skärma av sig, skylla på flyktingarna eller genom att bara vara en hederlig gammal egoist.

Hot snarare än möjlighet
Tendenserna har funnits länge och tagit sig lite olika uttryck i Europa. Bakom den forna järnridån har de unga demokratierna svårt att värja sig. Ungern och Polen marscherar i snabb takt i en post-liberal riktning, där mänskliga rättigheter, jämlikhet och ett oberoende rättsväsende steg för steg ersätts av något halvdemokratiskt styrelseskick. (Ungerns Orban på bild här intill). Det handlar inte bara om Ukip och deras ”framgång” med Brexit, eller att högerextrema LePen hade kunnat nå presidentposten i Frankrike, eller att både Italien och Österrike nu styrs av högerpartier som nått sina positioner i demokratiska val. Hotbilder tycks vara ett framgångsrecept snarare än att visa på möjligheter och utveckling.

Vad lockar med att göra skillnad på folk och folk?
Man kan fundera på vad det är som gör att så många, även i Sverige, stödjer partier som vill försvaga EU, som vill göra skillnad på folk och folk ( inte ens samerna ska räknas som svenskar??) och som ständigt problematiserar hellre än kommer med konstruktiva lösningar. Vad är så lockande med denna typ av företrädare? Varför vill så många ledas av människor som så tydligt motsätter sig den samhällsordning vi utvecklat i Europa sedan 1789? Vilken förklaring kan det finnas?

Global utveckling är ogripbar och obegriplig
På ett plan tror jag att det handlar om en slags obegriplighet. Världen har blivit så komplex, så sammanflätad på det ekonomiska området och så obegriplig att det finns en stark längtan efter begriplighet. Människan vill känna tillhörighet och kunna påverka hur livet utvecklas. Idag styrs utvecklingen av ett fåtal globala aktörers beslut. Politiken är fast i det globala ekonomiska system, som ingen tycks rå på. Klyftor mellan människor som kan sko sig på systemet och de som står utanför växer. Den som står utanför känner till slut att ”något måste hända – det kvittar vad”. Och ”ingen lyssnar på mig”.

”Inget alternativ duger”
Både i Sverige och i USA har olika majoriteter styrt. Varken republikaner eller demokrater, varken Alliansen eller den nuvarande regeringen har förändrat förutsättningarna för de som känner sig marginaliserade i samhället. Där finns Trump-väljarna och en grupp SD-väljare. Som sedan 11 september 2001 respektive sedan mer än ett decennium inte sett någon förbättring eller förändring. Och som därför vänder sig till någon annan (Trump – på bild här intill) eller några andra (SD) som tydligt paketerar en upprördhet dessa väljare kan känna igen.

Förnuft och känsla
På ett plan handlar det om en annan balans mellan förnuft och känsla. ”Sjuklövern”, som SD-anhängarna kallar de etablerade partierna, vädjar till största delen till väljarnas förnuftsmässiga ställningstagande: ”med vår politik blir utfallet si eller så”. De nya krafterna i Europa och trump i USA lockar snarare med förvanskade fakta och ser till att få medierna att dansa deras indignationsdans, när de skickligt utnyttjar mediernas behov av skandaler och paketerbara nyheter. De nya partierna och trump spelar på känslorna och får gehör.

De skapar sin egen undergång
De nya partierna demonterar samtidigt medias roll genom att förringa forskning, vetenskap och fakta och genom att kalla dem ”PK-media” och allt möjligt. Allt i syfte att skapa ett utrymme för tvivel mellan fakta och lögn. Halvsanningar blir på så sätt upphöjd till något jämbördigt med sanningar. Medierna vet inte hur de ska hantera denna nya situation, beroende som de är av tittarsiffror, lösnummerförsäljning och klickhistorik. Medierna blir på så sätt en medskapare till sin egen undergång.

Nya former
En lösning kan vara att arbeta mer med crowdfunding, dvs att vi som vill ha så objektiv nyhetsrapportering som möjligt säkerställer att det finns journalistiska resurser för att göra analyser, reportage och publiceringar som kan ske oberoende av annonsintäkter m.m. Public Service borde vara en sådan resurs men public service  ifrågasätts ständigt av de intressen som vill torgföra en annan världsbild, säkerligen ivrigt påhejade och stöttade av främmande makt som ser en chans att destablisera informationsflödet och därmed det demokratiska samtalet. En tydligare koppling mellan allmänheten och Public Service skulle vara bra, kanske genom att öka transparensen och genom att skapa ett tydligare ramverk för Public Service.

Mening och delaktighet
Samhället glider isär, till stor del beroende på den ekonomiska utvecklingen. Vissa blir miljonärer, andra ser på. Orättvisorna och ojämlikheten i samhället är en grund för de problem vi har att hantera. En miljard människor kan unna sig att flyga, sex miljarder tittar på. Hälften av Sveriges pensionärer har gjort en bostadskarriär som gör att de får ett gott liv på gamla dar, den andra hälften tittar på. Trettio miljoner amerikaner är fattiga i trumps USA, dubbelt så många har två jobb för att få ekonomin att gå ihop och har inte råd att bli sjuka. The american dream har blivit en american nightmare på mer än ett plan.
Vi måste hitta andra sätt att utveckla samhället i en hållbar riktning, där människor känner mening och delaktighet.

Vem får kalla sig göteborgare?

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.

När kan man lita på en lögnare?

Så möttes de då, Kim Jong-Un och Donald Trump, i Singapore av alla ställen. Singapore är precis som Nordkorea en enpartistat och ledaren, Lee Hsien Loong, har precis som Kim, ärvt sin maktställning av sin far, landsfadern Lee Kuan Yew, stadsstatens första premiärminister. Skillnaden är naturligtvis att i Singapore finns ett materiellt välstånd, som nordkoreanerna bara kan drömma om. Och för trump kvittar det.

En deal gäller bara nu
Trumpvännerna jublar naturligtvis och undrar hur trumpkritiker ska förhålla sig nu när deras idol avvärjt en kärnvapenkris. Det talas om Nobels fredspris och allt möjligt. Tom Göran Persson tycker att trump är modig som satsar på att möta Kim på det sättet han gjort. Det många tycks glömma bort är att avtal betyder ingenting för trump. Om han ångrar sin namnteckning skickar han en tweet till G7-länderna och sågar decennier av samförstånd med västekonomierna. Om han vill profilera sig som anti-Obama kliver han snabbt av både Paris-avtalet om klimatet och Iran-avtalet. För trump betyder ett avtal inget förpliktigande – det är bara en överenskommelse som kan ändras när som helst.

När kan man lita på en lögnare?
Ännu värre är det faktum att trump satt i system att ljuga och förneka fakta. Hur ska omvärlden kunna lita på en ledare som inte talar sanning? När är hans ord värt något? Det går helt enkelt inte att se trumps möte med Kim som en diplomatisk framgång eftersom ingen vet vad som sagts ledarna emellan och ingen heller kan vara säker på att trump återger mötet på ett sanningsenligt sätt. När som helst kan det visa sig att bara delar av det som överenskommits mellan USA och Nordkorea stämmer. Det måste vara ett gigantiskt dilemma för administrationen i USA att inte veta vad som gäller. När det inte är helt säkert att det som kommuniceras är korrekt, vare sig internt eller externt.

En annan agenda
Det är tydligt att trump känner sig mer bekväm med ledare som Putin, Xi och Kim. När han träffar demokratiskt valda ledare väljer han oftast att markera sitt ogillande. Det är uppenbart att trump har en annan agenda än att utveckla det demokratiska samhället. Han fjäskar för sin väljarbas – och inför höga skyddstullar som kortsiktigt kanske gynnar en utsatt hemmaindustri – och ifrågasätter hela tiden den fria pressen och de fria mediernas trovärdighet för att långsiktigt kunna klara sig undan en rejäl granskning genom att hänvisa till att medierna inte är trovärdiga…. något som han själv initierat.

Vinnare? Kim Jong-Un
De analyser som finns ännu så länge efter mötet mellan trump och Kim pekar på att det är Nordkorea som vunnit på upplägget. Man har egentligen inte gjort någon eftergift, samtidigt som Kim nu på hemmaplan kan fira att han själv och regimen vunnit respekt i omvärlden. För diktaturens offer är detta en sorgens dag.

Genomslag
Hela upplägget tycks dessutom ha varit iscensatt för att ge maximalt medialt genomslag. Minns hur det för några veckor sedan hette att mötet inte skulle bli av. Det var naturligtvis en medveten strategi för att få mötet som sådant att framstå som en framgång. Allt är ett spel. Och trumpvännerna jublar.

Kritisera gärna – men skilj på sak och person

Det är väldigt lätt att ha och att sprida en åsikt idag. Blixtsnabbt har vem som helst möjlighet att nå tusentals personer med ett budskap. Att vi ännu inte riktigt förstått hur denna mångfald av tyckanden ska bli en positiv och uppbyggande kraft i samhället hänger troligen ihop med att vi ännu inte lärt oss att kategorisera och systematisera alla budskap. Det gäller både avsändare och mottagare.

Alla får självklart tycka
Enklast är att titta närmare på de politiskt motiverade inläggen på sociala medier. Idag vimlar det att tvärsäkra påståenden av alla de slag, mer eller mindre grundade i något som kan liknas vid fakta eller någon slags objektivitet. Vi ser relativt ofta hela skalan av tyckanden från den ena extremen till den andra och allt däremellan. Relativt sällan torgförs ”både-och”-perspektivet, dvs ett påstående att en viss fråga rymmer flera möjliga lösningar. Kategoriska och korta, enkla ”sanningar” dominerar. En svans av okvädningsord och förnedrande omdömen finns också med – framför allt hos dem som saknar bra sakargument. Där blir personangrepp och förklenande påhopp ett sätt att hävda sin åsikt.

Vem som kritiserar vem spelar roll
Det är trots allt en viss skillnad på om en supporter till ett fotbollslag kritiserar de egna eller om det är en supporter från ett motståndarlag som gör det. Motivet för att kritisera skiljer sig rimligen diametralt åt. Den ena vill ”de sina” allt gott, medan motståndarna önskar se sina opponenter försvagade. För oss som minns Olof Palmes kritik mot USA när Vietnamkriget rasade kan säkert komma ihåg att det fanns en underton av positiv kritik hos Palme – det var inte som motståndare till det (då fortfarande) demokratiska USA som Palme yttrade sig, utan för att han månade om de demokratiska värden som USA:s regering åsidosatte med sin krigföring i Vietnam.

Fem saker att ha koll på
Det som skulle göra en sansad debatt möjlig är om vi alla lärde oss att skilja på några fundamentala skillnader. När vi bemöter någon annans (som vi tycker) oriktiga påstående borde vi först ta ställning till om det är analysen, slutsatserna, åtgärdsförslagen, det åsiktspaket som exemplet ingår i eller enbart företrädaren vi har en åsikt om. Om t.ex. Jonas Sjöstedt gått ut med ett förslag om vinstbegränsning i välfärden bör vi alla, innan vi tycker bu eller bä, tänka efter om det är fel på

  1. Analysen – det är fel med övervinster i välfärden
  2. Slutsatsen – felet med övervinster i välfärden behöver åtgärdas
  3. Åtgärdsförslaget – ett visst vinsttak för företag verksamma i välfärdssektorn
  4. Att det är en vänsterpartist som står bakom 1, 2 och 3 ovan,
  5. Eller att vi ogillar företrädaren för åsikten (partiledaren eller den som återger åsikten).

Om vi anstränger oss att skilja på sak och person, skilja på sjukdomsinsikt och medicin, skilja på vad som är budskap och vem som är budbärare blir debatten mer meningsfull. Idag svämmar sociala medier över av diverse tvärsäkra påståenden om att något är fel, någon har fel och att någon borde ägna sig åt något annat, försvinna eller ännu värre.

Subjektiv sanning möter kategoriska omdömen
Liknelsen med sjukvården är kanske tillräckligt tydlig. Om vi tänker oss att en person har ont i kroppen och söker hjälp för detta blir det ju ganska svårt för denne att föra en diskussion om en annan person hävdar att ”nej du har inte ont – det är fel på systemet – du tror bara att du har ont” eller någon annan hävdar att alla läkare ljuger eller att all medicin ändå bara är placebo….

Fördummande förenklingar
Det är ungefär vad vi ägnar oss åt idag på (a)sociala medier. Det vimlar av tvärsäkra påståenden om än det ena, än det andra och många gånger sker generella påhopp på politiker som någon inte håller med, tycker illa om etc. Den subjektiva sanningen (ont i kroppen i exemplet ovan) ställs mot kategoriska påståenden att ”alla ljuger” eller ”inget fungerar”.

Dunkla krafter
Om vi lärde oss att precisera och paketera våra åsikter på rätt sätt kan kanske sociala medier bli en positiv kraft i samhället. För tillfället känns det som att helt andra krafter än de demokratiska har tagit kommandot i ”debatten” och splittrar de gemensamma perspektiven så mycket de kan, för att i nästa stund kunna hävda att det är ”så mycket konflikter”. De som gapar högst ropar också på mer ”insatser” mot ”de skyldiga”. Ett slags spegeltrick som vi inte ska gå på om vi värnar det demokratiska samtalet.