Mönstret (eller monstret)

Snart har det gått ett år sedan Obama lämnade Vita Huset och världen har verkligen förändrats. Tyvärr inte en riktning som ger oss anledning att tro att de västerländska demokratierna ska visa vägen till en rättvis, hållbar och framtidssäkrad tillvaro. Tyvärr verkar det tvärtom som att världen idag står närmare förödande krig och kriser än på länge.

Ett mönster träder fram
Strategin i Vita Huset tycks handla om att bygga upp motsättningar. En mur mot Mexiko. Ett inreseförbud från ett antal muslimska länder – dock inte alla, märk väl. En spiral av oförskämdheter och hot mot Nordkorea, som dristar sig att utmana USA. Ett tal i FN som i sig innebar ett brott mot FN-stadgarna och nu senast ett ensidigt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Sammantaget bildar aktiviteterna ett mönster. På hemmaplan ska de signalera handlingskraft och stärka sympatierna från de 38% som tycker att presidenten gör ett bra jobb. Internationellt ska åtgärderna markera att det är ”America first” som gäller. Som den stöddigaste grabben på skolgården räknar han med respekt och anpassning från alla andra. Och om någon utmanar honom ska han visa vem som bestämmer….

Att surfa på de självskapade vågorna
Motsättningarna behövs för att skapa ett läge där handlingskraft och (över)reaktioner bli naturliga som svar på omvärldens negativa handlingar. Provokationerna tycks syfta till att skapa utrymme för ”den starka ledaren”. En amerikansk Putin-kopia, som berikar sig på att vara president, som styr över mediarapporteringen (eftersom de hotar rikets säkerhet och ändå bara sprider ”Fake News”…) och som inte drar sig för att angripa andra länder. I förlängningen finns här embryot till ett helt annat styrelseskick i USA, där omständigheterna och utvecklingen i omvärlden tycks legitimera ”den starke ledarens” aktioner för att säkerställa att ”Amerika First” gäller. Kriget mot medierna ingår i strategin, eftersom allt hänger ihop med att det går att skapa tvivel och skapa en tillräcklig osäkerhet i den allmänna opinionen, så att genomsnittsamerikanen ska känna sig säker på att den store ledaren är den person bäst hanterar den situation som uppkommit. Att ledaren själv åstadkommit de konflikter som han sedan använder som anledning att inskränka de självklara fri- och rättigheterna är det bara några få mediabolag som kommer kunna rapportera. Och dessa kan avfärdas som ”Fake News” och fiender till nationen. Slugt och genomtänkt kommer den nuvarande administrationen kunna manövrera i en riktning som demonterar det öppna samhälle vi vant oss vid att USA är.

Brexit, EU och…
Till detta kommer osäkerheten med Storbritanniens fortsatta resa utanför EU-gemenskapen. Med inbyggda konflikthärdar som inte ska underskattas i Nordirland och i relationerna mellan de delar av landet som haft stora fördelar av EU-medlemskap och de delar som uppfattat mer av EU-medlemskapets kostnadssida. Uppe på detta finns den nya politiska kartan i Tyskland, där Angela Merkel har en svagare position än tidigare. I flera av EU-länderna finns dessutom regeringar som tydligtvis stannar kvar i EU av pragmatiska och ekonomiska skäl, men där politiken syftar till att skapa det ”postliberala” samhället. Detta pågår i bl.a. Ungern och Polen, inte helt utan motstånd, men sker genom att lagstiftningen och den politiska makten bl.a. får inflytande över pressen och TV-kanalerna.

Turkiet
Strax utanför EU förändras Turkiet i en riktning som också inger farhågor. När makten ägnar sig åt maktmissbruk och säkrar sin egen funktion genom att förbjuda eller fängsla motståndare har landet lämnat den demokratiska vägen. Den riktning Turkiet slagit in på leder troligen till mer av inre motsättningar, mer av korruption och mindre av öppenhet och mindre av mänskliga rättigheter för minoriteter. Utvecklingen kan på ett sätt sägas illustrera hur svårt det kan vara för makthavare att skilja på vad som är bra för den egna politiska framtiden och vad som är bra för landets bästa. Den som har kontroll över maktinstrumenten lockas naturligtvis att använda dem. Samtidigt finns det ett antal komplicerade frågor som Turkiets regering måste hantera. Flyktingarna från Syrien och den gamla kurdiska frågan  skulle båda behöva hanteras på FN-nivå. (Om FN hade fungerat som det borde).

Hoppfullheten i medvetenheten
Det lilla hoppfulla i allt detta är att tydligheten i allt det negativa som sker kan väcka tydliga motkrafter. När USA ignorerar klimathoten växer beslutsamheten hos andra. När hoten mot vårt öppna samhälle blir uppenbara kliver moderna människor fram och hävdar rätten till ett mänskligt samhälle ur en självklar position. Våra förfäder kämpade inte för rösträtt, demokrati och yttrandefrihet för att vi ska ge upp dessa rättigheter utan vidare.

Lyssnade till Leyla Acaroglu – ett tag

Med ganska stor förväntan slår jag mig ner på Världskulturmuséets stora inomhustrappa för att se och höra Leyla Acaroglu (uttalas inte som det stavas). Leyla utsågs förra året av FN-organet UNEP  till ”Champion of the Earth” och ska enligt förhandsinformationen tala om systemtänkande för förändring i cirkulär riktning. ”Övergången till cirkulär ekonomi kräver nya tankar där system … måste stå i fokus”, heter det också. Intressant, tänker jag, och tar plats.

Disruptive design
Leyla Acaroglu är född i Australien och bor numera på en gård i Portugal och ibland i New York, får vi höra. Hon talar en tydlig men snabb engelska, något som hon ber om ursäkt för i början. Flera av hennes budskap sjunker in. Förändring är det som pågår hela tiden. Ändå är förändring svårt. Ingen dag är den andra lik. Samtidigt är verklig förändring svår att ta till sig och att bejaka. Hon talar om ”disruptive design” som något av ett kännetecken för det hon vill lansera och få gehör för på olika sätt. På svenska kanske disrupt skulle översättas bäst med upplösa eller söndra – någon exakt översättning hittar jag inte just nu. Det hon tycks vilja komma åt är att vi måste se bortom de strukturer vi har idag och se systemen på nya sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Bara för att vi som människor valt att organisera samhället på ett visst sätt är det inga naturlagar som bestämmer detta.

Barriär
Redan efter en kvart av föredraget känner jag en stigande irritation. Leylas sätt att överdrivet snabbt förklara det hon vill ha sagt stör eftersom det minskar publikens möjlighet att både lyssna, förstå och inse vad hon säger, än mindre reflektera över om vi håller med eller inte. Formen blir viktigare än innehållet. Tanken är väl att vi ska imponeras av hennes entusiasm och påtagliga engagemang i frågorna och ryckas med i en närmast religiös hänförelse över så mycket klokskap på kort tid. För mig leder hennes framträdande till motsatsen. Ju mer av denna överspeedade presentation jag tar del av, desto mer känner jag olust, trots att innehållet intresserar mig. Att bryta våra konventioner och att se på världen med nya ögon är en viktig del av den förnyelse vi står inför. Men Leylas kombination av sälj-pitch och väckelsemöte blir för mig en barriär snarare än en väg till ny kunskap.

Synd
Jag väljer att gå efter tre kvart, när Leyla försöker få publiken att göra egna kopplingar mellan problem och lösningar på ett innovativt sätt. Jag gillar innehållet, men störs av formen. På vägen hem funderar jag på varför och inser att alltför mycket fokus fick läggas på att hänga med i det hon sa och att jag därmed fick för lite tid att begrunda och förhålla mig till alla hennes påståenden. Kvantiteten tog över kvaliteten. Trots att jag egentligen håller med om mycket av det hon sa kände jag en olust inför sättet det förmedlades på. Jag vill få möjlighet och tid att koppla in hennes tankespår i de redan befintliga kunskaper och minnen jag har. Den forcerade framställningen blockerar den processen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den reaktionen.

Yta och innehåll
På ett generellt plan är avvägningen mellan yta och innehåll alltid intressant. I nyhetsflödet är det de lockande rubrikerna och spetsiga formuleringarna som får oss att klicka oss vidare. Paketeringen styr våra val. Gammelmedia håller fortfarande till viss del fast vid en förvald meny av nyheter, men inleder ju numera oftast med ett antal korta rubriker: ” I kvällens Rapport …” för att hålla intresserade kvar vid sändningen.

Självmål
Det paradoxala blir med Leyla Acaroglus presentation att just det som hon vill att vi ifrågasätter – traditionell paketering och någon annans förvalda systemvy – samtidigt blir hennes eget självmål. Eftersom hon väljer en så styrd presentationsform, där vi som publik reduceras till icke-reflekterande receptorer, blir hennes framställning ett exempel på det som hon säger sig vilja motverka. Det är synd. För bakom fasaden av många ord och ett synligt engagemang finns ett antal kloka budskap, som nu inte riktigt landade.

Den som vill fånga upp hennes idéer kan kolla https://www.leylaacaroglu.com/

Världsläget på 90 minuter

Häromdagen lyssnade jag på Vladislav Savic, en känd radioröst för den som minns. Föredraget handlade om världspolitiken och det han kallade nya allianser. 90 minuters genomgång av politik, konflikter och oroshärdar i världen gav en dyster bild av världsläget. Många länder ökar sina försvarsanslag. När USA ökar dem med 10 % motsvarar det en fiktiv höjning av de ryska försvarsanslagen med 87 %. Två siffror som säger en hel del om ländernas inbördes styrkeförhållanden.

Mellanöstern
Mellanösternproblematiken upptog en stor del av Vladislav Savic analys och presentation. Och vilken roll Turkiet spelat och spelar i regionen var något som han återkom till flera gånger. Maktspel, gränser, ekonomi och inflytande är begrepp som dyker upp. Och en oklar känsla av att om vi inte löser mellanösternkonflikterna på en för alla sidor acceptabel nivå finns en stor risk att konflikterna skalas upp.

Putin ser gärna ett svagare EU
Det försvagade EU bidrar tyvärr till instabiliteten i världen. EU har inte samma auktoritet som förr av flera skäl. Dels Brexit och den försvagning och osäkerhet det innebär att Storbritannien lämnar EU, dels att de nationalistiska partierna i EU:s medlemsländer har nått så tydliga framgångar. Att Ryssland ser en möjlighet att försvaga EU genom att stärka banden till LePen och andra ledare är tydligt. Men utvecklingen i Katalonien innebär också en stor fara för EU. Det finns flera regioner i EU:s medlemsländer som har starkt folkligt stöd för en frigörelse från respektive land.

Den tweetande presidenten behöver inte diplomater
Kina, Nordkorea och Indien berördes också. Liksom självklart trumps USA. Vladislav Savic påminde om att USA fortfarande inte har någon ambassadör i Sverige. Och att trump medvetet försvagar sitt utrikesdepartement och ibland låter sina egna tweets försvåra arbetet ute i de amerikanska beskickningarna. Är det trumps eller USA:s linje som presidenten ger uttryck för – det är numera en återkommande fråga både hos den egna personalen och hos andra observatörer. Med sitt exeptionella FN-tal sprängde trump också en annan barriär, påpekar Vladislav Savic, den barriär som FN utgör i fråga om ett gemensamt tak för vad som är ”tillåtet” att säga i FN-sammanhang. Med sitt ”America-first”-tal bröt trump mot FN-stadgan, något som bl.a. vår utrikesminister påpekat. Nu blir det fritt fram för andra länder att på liknande sätt hävda egenintressen före intresset av världsfred.

Breithart – en hjärtlös aktör ?
En problematik Vladislav Savic berörde är hur sanningen offras när den extrema politiken ska lanseras. Att Breithart har 20 miljoner individuella följare hade jag inte koll på och att de nått en publik mer än 2 miljarder gånger (klick) är en skrämmande siffra. På det sättet har kriget redan börjat. Kriget mot media och mot sanningen. Breithart har en tydlig ambition att vrida samhällsutvecklingen i en starkt nationalistisk riktning, påhejade av extremhögern i USA. Det är oroväckande för att inte säga direkt farligt att ”fake news”-strategin från trump och hans anhängare tycks löna sig. Ifrågasättandet av traditionella media skapar ett nytt utrymme för alternativa ”sanningar” och rena lögner, något som i förlängningen bara kan leda till ett postliberalt och odemokratiskt samhälle.

Positiva motkrafter
Det är intressant att lyssna till en erfaren korrespondent som Vladislav Savic. Han har följt utvecklingen under flera decennier och har på så sätt fler referenser än de flesta. Samtidigt kände man så åhörare efter ett tag ett behov av att höra något om de positiva motkrafter som trots allt finns. Allt är inte elände. Men det hänger ihop med möjligheten för unga människor – inte minst kvinnor – att utbilda sig.

Utbildning
Min slutsats blir därför att det viktigaste vi kan göra för att stärka motståndet mot den utveckling Vladislav Savic skildrar, och som sannolikt är korrekt till största delen, är att vi medvetet satsar på utbildning i olika former och ger världens unga chansen att ta kloka beslut för sin egen och sina barns framtid. För att utbildningen ska ha relevans måste den speglas i en gemensam världsbild, som i sin tur kräver att nyhetsförmedling och rapportering kan ske på ett öppet sätt. När media inte längre kan fullgöra sin uppgift undergrävs möjligheten för alla, både välutbildade och andra, att fullt ut använda det de kan och lärt sig. De globala aktörerna Facebook och Google m.fl. har ett  stort ansvar att inte medverka till ett självgenererat storebrorssamhälle som premierar motsättningar snarare än samverkan.

 

Ja, vad fan får du Leif Östling?

Ja, Leif Östling, #VadfFanFårJag, frågade du retoriskt i en TV-intervju. Du tycker att du själv ska bestämma hur mycket skatt du ska slippa betala. Lagligt. Visst. Men knappast riktigt när du  med trovärdighet ska föra arbetsgivarnas talan i olika sammanhang. Du har ännu så länge ordföranderollen för Svenskt Näringsliv, en organisation som har flera formella funktioner i den väv av beslutsfattande som samhället består av.

Levnadsstandard är inte garanterad alla på jorden
Det är flera som har påpekat att du fått grundskola, gymnasium, högskola, sjukvård och en massa andra funktioner under din uppväxt och ditt vuxenliv. Men det du glömmer bort är att du hade inte kunnat leda Scania på ett framgångsrikt sätt om inte ett antal saker fungerat. Tusentals medarbetare på ditt tidigare företag blev anställningsbara tack vare att de kunnat gå skola, gymnasium och i många fall högskola. Scania hade inte kunnat betala dig din höga lön om inte företaget lyckats anställa rätt folk, som samhället bidragit till att de fanns där när du behövde dem.

Efterfrågan uppstår inte i ett vacuum
Ännu viktigare är kanske att dina kunders kunder hade en efterfrågan på transporttjänster som gjorde att det gick att sälja Scanias fordon. Och denna efterfrågan uppstod bland annat tack vare att många fått utbildning, fått arbete och en bra lön, som gjort att den sammanlagda efterfrågan på transporter blev så stor att du och Scania kunde sälja många fordon. Det räcker att se efter hur samhällena ser ut i det vi kallar ”syd” för att förstå hur fattigt Sverige också var för 100 år sedan. 1900-talets samhällsutveckling i Sverige uppstod inte av sig självt utan genom att kloka människor tog bra beslut där industri och det offentliga var för sig och tillsammans lyckades bygga upp ett välstånd för flertalet.

Korrupta makthavare
Du kan ju fundera hur Sverige hade sett ut om dåvarande Högerpartiet fått styra landet under 1900-talet. Hade kvinnor haft rösträtt? Hade vi haft ett pensionssystem värt namnet? Hur hade skolan fungerat för flertalet? Vilka av dagens självklarheter hade högern också velat införa? Eller om barn skulle tvingas arbeta för att bidra till familjens försörjning istället för att som idag från myndighetsåldern få ansvar för sin egen ekonomi och i många fall få möjlighet att låna till studier på högskolan. Det räcker att se hur andra länder i världen, tyvärr flertalet, har svårt att få en balans och en rättvisa i beslutsfattande och resurstilldelning. Världen är full av korrupta makthavare som skor sig privat på andras arbete.

Slutsats
Från och med nu kommer du alltid att förknippas med #VadFanFårJag. Varje gång du ska ta ditt ansvar som representant för en av ”arbetsmarknadens parter” vid avtalsförhandlingar. Varje gång din organisation lämnar ett remissbetänkande på ett lagförslag. Varje gång någon reporter vill ha arbetsgivarnas perspektiv på en fråga kommer ditt osolidariska uttalande att finnas med som ett mentalt filter och bromsa din möjlighet att få gehör för din ståndpunkt. Det är lika bra att du inser detta och drar slutsatser i enlighet med detta. Som talesperson för en samhällsbärande institution är du körd.

(Sen hade det varit smart om Scania tidigare hade satsat på icke-fossila fordon, men det är en annan diskussion).

Kanske dags för kommundialog?

Mellanrum kallas en serie föreläsningar och seminarier på Stadsmuseet i Göteborg. Det lockande är ofta innehållet: samhällsutveckling, aktuell forskning, gärna gränsöverskridande. Ibland är det som inte sägs också viktigt att lägga märke till. Eftersom Mellanrum alltid är kl 17 – 19 finns stora möjligheter för intresserade att komma och lyssna. Den 25 oktober var ett 30-tal personer på plats, när två forskare talade under rubriken ”Medskapande på riktigt – hur då?”.

Två sätt att uttrycka nästan samma sak
Lisa Bomble och Inga-Lisa Adler presenterade sin forskning och sina slutsatser utifrån arkitektens och socionomens perspektiv. Till stor del beskrev de samma fenomen, men använde olika begrepp och infallsvinklar beroende på sina olika yrkesroller. Båda arbetar nu i den kommunala organisationen och får på så sätt konkret tillämpa och vidareutveckla den forskning de bedrivit. Walk the talk. (Den som vill ta del av föreläsningen igen kan anmäla sig till en extrainsatt Mistra Urban Lunchtime i december – se länk nedan.)

Några bra tankar
Det fanns många kloka tankar i det Lisa och Inga-Lisa presenterade (utan powerpoint). Till exempel:
- Tillit håller ihop samhället. Säkerhet, rättvisa och utveckling är tre nyckelbegrepp som sammanfattar medborgarnas förväntan på förutsägbarhet, trygghet, jämlikhet, utbildning, folkhälsa etc.
- Dialog är inte medskapande. Viktigt att lyssna och att synliggöra motiv och erfarenheter samt att kontinuerligt lära av varandra.
- Om medborgare får ta ansvar bygger detta förtroende och utrymme för att vara medskapande (co-designers).
- Liknelsen med två personer som ser på siffran 6 från två håll illustrerar hur den enes 6:a blir den andres lika korrekta 9:a. Dvs vår utgångspunkt har avgörande betydelse.
- Medborgarbudget kan vara en väg att synliggöra prioriteringar hos invånarna.

Fyra saker som inte nämndes
Samtidigt kan jag inte låta bli att sakna en viss problematisering. Samspelet mellan den kommunala organisationen och medborgarna är inte det enda som driver på utvecklingen. Det finns idag starka näringslivsintressen och lobbygrupper som påverkar inte minst byggandet och andra investeringar i våra samhällen. De nämndes inte. På det mer teoretiska planet fördes heller ingen diskussion om svårigheten för en kommun att å ena sidan stå för kontinuitet och förutsägbarhet och samtidigt å andra sidan stå för förändringskraft och förnyelse. Det är svårt att i samma organisation och i samma befattningsbeskrivning på individnivå kombinera uppdraget att förvalta med det att förändra. En tredje aspekt som inte lyftes, kanske av tidsskäl, är hur det politiska ansvarstagandet ser ut om civilsamhället, föreningar eller enskilda ges och tar plats på det allmännas bekostnad. Hur ser ett ansvarstagande ut där ansvarsfördelningen är oklar? Många brukar tala om samverkan som triple helix, ibland utvecklat till quattro eller penta helix, där näringsliv, akademi, myndigheter och civilsamhälle har sina roller. Men en mer rättvisande bild vore att tala om ”multi helix” enligt bilden här intill. Flera delintressenter kan ha olika roller i helheten beroende på specifik relation till det som ska förverkligas.

Ett antal frågor att arbeta med
I mina anteckningar står ett antal frågetecken kvar – några av dem kanske går att göra något konstruktivt med. Hur ser ett nätverkssamhälle ut? Ett samhälle där beslut och genomförande, uppföljning och ansvar hänger ihop mer horisontellt än i det gamla samhället. Hur tar vi till vara engagemanget hos medborgarna på ett klokt sätt? Vad är egentligen engagemang? Är det förmågan att formulera egoistiska perspektiv så att andra håller med eller är engagemang något som utgår från altruism? Varför talar ingen om kommundialog när man säger medborgardialog? Dvs subjekt- och objektsrollerna lever kvar i valet av ord och uttryck. Medborgaren ska tilltalas. Medborgaren är objektet. Istället för att betona samspel och likaställning i ett ömsesidigt förhållande.

Det första
En generellt användbar tanke från föreläsningen är att det första mötet aldrig är det första mötet. Det finns alltid en förhistoria. Det har alltid hänt något före ett möte, som mötet bygger på. Precis som varje ny dag startar ur erfarenheterna från gårdagen och dagarna dessförinnan.

Länktips: Inbjudan https://www.mistraurbanfutures.org/en/event/mellanrum-88-medskapande-pa-riktigt-hur-da

Och nästa tillfälle den 12 december: https://www.mistraurbanfutures.org/sv/event/urban-lunch-time-medskapande-pa-riktigt-hur-da

En annan gräns mot nazisterna?

Den gångna helgen försökte några hundra nazister demonstrera i Göteborg. Dagen för demonstrationen sammanföll med den pågående bokmässan och med firandet av den viktiga judiska högtiden Jom Kippur. Det var naturligtvis ingen tillfällighet att symbolen för det öppna, fria samtalet och just judarnas högtid motiverade nazisterna att demonstrera. Angreppen på demokratin och på de mänskliga rättigheterna är centrala för nazisterna.

Demonstrationen den 30 september
Polisen hanterade demonstrationen på ett professionellt sätt. När nazisterna inte följde polisens uppmaningar tvingades de undan och demonstranterna nådde aldrig fram till sin tillståndsgivna startplats. Motdemonstranterna var fler och även flera av de maskerade anarkisterna motades bort av fredliga motdemonstranter när de maskerade angrep polisen. Samhället och demokratin vann i alla fall denna gång.

Yttrandefrihet och demokrati förutsätter varandra
Göran Rosenberg beskrev demokratins gränser på ett tydligt sätt i en krönika, nämligen att demokrati förutsätter yttrandefrihet och yttrandefrihet förutsätter demokrati. (Se länk nedan). Hans argumentation känns övertygande – det är inte möjligt att tänka sig ett demokratiskt samhälle som åsidosätter yttrandefriheten och vars och ens rätt att formulera sin åsikt. Och omvänt – om de demokratiska rättigheterna åsidosätts kan heller inte yttrandefriheten anses gälla. De utgör på så sätt delmängder av samma fundament för ett öppet och inkluderande samhälle.

Hur ska demokratin försvara sig mot sina fiender?
I debatten före den 30 september diskuterades om demokratin ska inkludera respekten för de personer och de åsikter som i sin tur inte respekterar demokratins spelregler. Får demokratin försvara sig mot de krafter som vill förgöra demokratin?

Oförenliga begrepp
Någon har formulerat saken så här: redan i innebörden av begreppet nazism ingår ett antal ståndpunkter som är oförenliga med ett demokratiskt, respektfullt samhälle. Nazismen bygger på ett rastänkande och på ett uttalat motstånd mot det demokratiska styrelseskicket.  Det går inte att vara nazist och samtidigt stå för en human människosyn. Lika lite som det går att kalla sig ateist och bekänna sig till en religion. Begreppen är oförenliga. Genom att kalla sig nazist har vederbörande på så sätt formulerat en ståndpunkt som kan beskrivas som hets mot folkgrupp.

En annan gränsdragning?
Därmed blir slutsatsen rimligen att det är tillåtet att tillhöra en nazistisk gruppering, men att det blir olagligt att marknadsföra och sprida information om samma företeelse. Föreningsfriheten är därmed fortfarande intakt – man får gå med i vilken förening man vill – men att göra sig till talesperson för eller sprida nazismens budskap blir detsamma som hets mot folkgrupp och därmed olagligt. Folk får ha vilka åsikter de vill, men att sprida nazismens läror skulle med den gränsdragningen bli straffbart, oavsett i vilken form spridandet sker.

Det finns säkert invändningar även mot denna gränsdragning, men diskussionen är viktig.

Länktips: Göran Rosenbergs krönika 1 okt här .

Röstar vi för eller emot?

Det tyska valet är klart och även Tyskland har nu ett nationalistiskt missnöjesparti i sitt parlament, Bundestag, med stöd av ungefär samma andel av väljarkåren som i många andra europeiska länder. När vi summerar den senaste tidens många val kan vi konstatera att nästan alla val har gått i den riktning Putin kan ha önskat sig. Han fick trump i Vita Huset, EU försvagades när först Brexit blev ett faktum och när nu Merkels CDU fick en påtagligt svagare ställning samtidigt som SPD i Tyskland gjorde sitt sämsta val någonsin. Hade LePen vunnit i Frankrike hade Putin vunnit storslam, men som tur var valde fransmännen en annan kandidat. Att Putin gärna ser ett svagare EU är naturligtvis inte förvånande mot bakgrund av det som hänt på Krim och i Ukraina. Med trump i ledningen för USA uppstår också en ny slags osäkerhet om hur NATO ska agera, både internt och i relation till  omvärlden.

Missnöjet
Det många analytiker tycks missa är att väljare inte enbart röstar utifrån positiva preferenser utan även låter sin röst markera motstånd, missnöje och en generell protest mot makten eller samhällsutvecklingen. I Tyskland gjorde man enligt rapporteringen i SVT en undersökning av väljarnas motiv till att välja ett visst parti. 60 % av AFD:s väljare valde det partiet just för att man ville markera missnöje med regeringen, samhällsutvecklingen eller både och. Jag tror detta är en viktig insikt. Missnöjespartierna på högerkanten fångar upp de röster som ogillar viktiga delar av samhällsutvecklingen. Förenklade budskap får fäste om vems fel det är att samhället uppfattas som orättvist. Den ekonomiska utvecklingen och fördelningen av vinsterna uppfattas som orättfärdig och de styrande görs ansvariga för att detta sker.

Det måste svida hos de etablerade partierna
Även valet av Macron i Frankrike kan ses som en slags protest. På mycket kort tid etablerade Macron ett nytt parti och fick genomslag för sina idéer. Inga av de traditionella maktpartierna på höger- och vänstersidan fanns med i den slutliga kampen om presidentposten. Det handlade om LePens nationalism eller Macrons EU-vision. Folk hade uppenbarligen tröttnat på de etablerade partierna och ville se något nytt ta form.

MP:s tillbakagång
Det skulle underlätta förståelsen av opinionsförskjutningarna om opinionsinstituten också kartlade hur väljarna ser på sin röst. Om de upplever att de röstar för en viss politik eller i första hand röstar för att de är emot något annat? Inte minst skulle den analysen kunna förklara MP:s tillbakagång. Den som är emot resursslöseri och kortsiktigheten i dagens ekonomi har under decennier kunnat rösta på MP eftersom partiet har uppfattats som tydligt stå emot den rådande huvudfåran i den ekonomi som tycks leda till klimatkatastrof och till många komplicerade effekter på det biologiska kretsloppet m.m. När MP så tog plats i maktens centrum och tvingades kompromissa med sitt motstånd mot Bromma flygplats, Förbifart Stockholm och så småningom även med en flyktingpolitik som samhället inte mäktade administrera, försvann naturligtvis många av de röster som i MP såg en tydlig motståndskraft.

För eller emot? Medlem eller motlem?
På motsvarande sätt är M:s tillbakagång logisk eftersom M under decennier sågs som den tydligaste motpolen till det fortsatta socialdemokratiska styret. Efter åtta år med Reinfeldt, som bortsett från skattepolitiken valde att positionera sig nära S, är det logiskt om många som valt M ur ett missnöje kände sig vilsna. Samhället förändrades mer på ytan än på djupet under Reinfeldt och det har troligen bidragit till att några M-väljare gått till SD. Om opinionsinstituten tydligare kartlagt ”för- eller motröstandet” hade vi bättre förstått vad som sker. Analytikerna är också väldigt dåliga på att skilja på medlemmarnas engagemang och preferenser relativt väljarnas. Det medlemmarna vill speglar inte självklart vad väljarna ser som viktigt.

Tiggeriet och rättsmedvetandet

Tiggeriet är på tapeten. Utsatta människor ser en (sista?) lösning i att sitta på allmän plats och be om en allmosa. Tiggeriet är inte unikt för Sverige, det finns i de flesta länder. Kanske tvingas några av tiggarna till detta av samvetslösa landsmän. Kanske är det några som tigger för att de ser det som lätt förtjänta pengar. Men i blåst och regn? På en kall trottoar? Att erkänna inför sig själv och andra att man lever på andras nåd?

Vägvalet i hopplösheten
Den som hamnar i en hopplös situation kan resignera, som tiggarna, eller också vända på logiken och se det som en ”rättighet” att ta för sig, att stjäla, att begå brott eller att sko sig på andras bekostnad. Tiggarna är påfallande ofta över medelåldern, och är de yngre är det unga mödrar man ser tigga. En kille i tjugoårsåldern ser man sällan tigga. En gissning är att killarna hellre försörjer sig på illegal försäljning, småstölder eller rån än att de sväljer stoltheten och tigger.

Vår gemensamma gränsdragning mellan ”rätt” och ”fel” hotas
När några politiska partier nu talar om att göra tiggeri olagligt jämställer de därför två helt olika sätt att hantera hopplösheten. Den ena kräver dina pengar under hot medan den andra ber om din gåva. Nu skulle således båda dessa attityder jämställas och bli olagliga, trots att det ur ett mellanmänskligt perspektiv handlar om helt olika handlingar. Att jämställa hot med att be om en gåva riskerar i förlängningen att urgröpa rättsmedvetandet i samhället och att rubba det förtroende mellan människor som utgör de oskrivna lagarna.

Så kan vi inte ha det.

Ett tips till Julia Skott

Idag läser jag Julia Skotts krönika i ETC Göteborg om svårigheten att skriva en krönika. Världen förändras och det som tar allt större plats passar inte in i den världsutveckling som många av oss önskar. Antidemokrater och högljudda demonstranter samlas för att de vill slippa se flyktingar på Medborgarplatsen i Stockholm. Solidariteten som var bärande på 70-talet har knappt femtio år senare förbytts i en allt tydligare antisolidaritet. Hur kunde det bli så?

Fest
Julia Skott skriver om skrivkrampen, om hur svårt det är att skriva om en gullig katt när världen ser ut som den gör. Samtidigt är det kanske just det som är viktigt. Att vi ägnar tid och kraft åt det som stärker det goda samhället. Att vi medvetet ägnar tid åt små saker. Tusentals personer besökte Ö-festen på Ringön i helgen. Det fanns en påtaglig förväntan och glädje i den folkfest som Ö-festen har blivit. Människor kom dit för att det var inbjudande, trevligt, god mat, underhållning och många intryck, lite försäljning och annat. Som en gatufest ska vara, fast på gatorna i ett område som ännu så länge sällan får besök.

Lockelse
Dragkampen om hur samhället ska utvecklas pågår hela tiden. Den partipolitiska dragkampen har sin plattform hos traditionella mediebolag och public service. En annan dragkamp pågår i sociala medier, inte minst genom de trollfabriker och subversiva sajter som målmedvetet spelar på känslor hellre än fakta. Hat och hot lockar uppenbarligen. Sanningen relativiseras.

Berikande
I detta läge blir det viktigt att genomföra en gatufest, som häromdagen på Ringön. Att mötas och umgås, att få lite nya intryck och kanske hitta något som man inte visste fanns. Få inspiration av andra. Hatet ska inte mötas med hat. Det ska mötas med mat, med glädje och upptäckaranda. Folkfesten på Ringön är en vinst för ett demokratiskt samhälle, där människor möts och berikar varandra.

Länktips: (Krönikan lär snart dyka upp på)  https://goteborg.etc.se

www.circleisland.se

www.saltet.org

Om demokrati och irrationella väljare

Demokrati är en hörnsten för hållbar utveckling. De senaste åren har vi sett hur olika makthavare har agerat för att säkra ett maktinnehav på bekostnad av de fundamentala rättigheterna, som bl.a. handlar om frihet för press, yttrande och möten. För att inte tala om hur ställningen för seriös forskning och vetenskap försvagas i takt med att både sann och vilseledande information likställs och får stor spridning.

Rothstein tar ställning
I veckan kom beskedet att Bo Rothstein, professor från Göteborg med en professur i Oxford, valde att säga upp sig från Oxford eftersom en av finansiärerna bakom universitetet, mångmiljardären Leonard Blavatnik, valt att ge pengar till festligheterna i samband med installationen av president trump i USA. Den antidemokratiska hållning trump ger uttryck för står i direkt motsats till den forskning Rothstein bedriver. Rakryggat och konsekvent slutar han därför i Oxford. Kanske är det fler som behöver göra den typen av ställningstaganden. Varje gång vi köper en produkt eller en tjänst från ett företag som ställer sig bakom antidemokratiska värderingar borde vi alla tänka efter ett varv. Enklast markerar vi genom att vägra att köpa deras produkter.

AKB:s sorti
På hemmaplan svajar det också i demokratins bastioner. Våra folkvalda behöver legitimitet för att fungera i sina roller som företrädare för folket. Anna Kinberg Batra mötte ett så stort motstånd i de egna leden att hon inte såg någon annan utväg än att avgå som partiledare. Hon ärvde ett parti och ett opinionsläge 2014 efter Reinfeldts sorti som säkert inte var lätt att hantera. Framför allt hade Reinfeldt styrt partiet mot mitten i flera frågor, något som naturligtvis kan ha varit svårt för många medlemmar att acceptera, men som fick godkänt så länge det innebar att regeringsmakten kunde övertas respektive behållas 2006 och 2010. När väljarna i allt större utsträckning valde SD väcktes naturligtvis det inre motståndet och ett antal aktiva i M såg en möjlighet att återgå till traditionell politik. Det man missar är troligen att omvärlden har förändrats. Det finns ingen väg tillbaka. Framtiden kännetecknas just av att utgöra det som kommer emot oss, inte det vi lämnat bakom oss.

Ogillandet som grundval
Det man hör väldigt lite om i analyserna kring varför Anna Kinberg Batra fick gå är att väljarna inte bara väljer parti ur ett pro-perspektiv, utan också i viss utsträckning ur ett anti-dito. Dvs valet av parti vart fjärde år baseras hos en del väljare – oklart hur många – på antipatier snarare än preferenser. Man ogillar en viss politik och väljer motsatsen, eller den som tydligast företräder motsatsen till den politik man ogillar.
Här finns troligen förklaringen till en del av MP:s väljartapp. Väljarna som hoppades på något annat än socialdemokratisk politik fick till allra största delen socialdemokratisk politik när MP gick i koalition med S. Kompromissandet i vissa frågor suddar ut profilen. En regering kan inte både vara för och emot i en viss fråga.

Mot
Personligen tror jag att en ganska stor del av SD:s väljare röstar på detta parti för att det är ett tydligt oppositionsparti. Man är emot i många sakfrågor. Mot samhällsutvecklingen. Mot EU. Mot invandringen och mot integrationspolitiken. Mot eliten. Mot vetenskap som främjar mångfald och förståelse för nyanser i samhället. I likhet med trump ser man pressen och media som en motståndare och bygger upp egna informationskanaler på nätet som vinklar fakta på ett sätt som skapar parallella världsbilder.

Irrationella ställningstaganden
I stort sett alla analytiker talar om väljare som rationella individer som väljer partisympati utifrån likartade kriterier. Att väljarna rationellt väljer det parti som bäst motsvarar de egna värderingarna. Det man tycks missa är den mängd väljare som väljer irrationellt, ur ett generellt eller specifikt, kanske känslomässigt förankrat, motstånd mot en eller alla viktiga frågor. För min egen del är jag övertygad om att det är där trump har sina hängivna anhängare – de som ser driftiga invandrare lyckas, medan de själva ser jobb, möjligheter och pengar gå dem förbi. De ser trump som sin förkämpe mot etablissemanget både inom Demokraterna och Republikanerna. Och runt om i världen ser vi liknande företeelser växa fram. Inte lika extremt som i fallet trump, men flirten med gruppegoismen, vi-mot-dem-strömningar, är tydlig i flera länder. Demokratin hotas och därmed en hållbar samhällsutveckling.