Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.

Varning för Fox

Det började direkt för fyra år sedan, i januari 2017, med storleken på folksamlingen när den då nye presidenten svors in. Vita Huset hävdade envist att det var fler åskådare än någonsin som närvarade vid ceremonin. Flygfoton visade motsatsen. Journalisterna krävde svar. De hade fortfarande en förväntan att den nye presidenten skulle börja bete sig ”normalt”. (De visste inte vad som komma skulle). Kommunikations-avdelningen i Vita Huset hade ett principiellt svar på journalisternas frågor, när det var uppenbart att administrationen inte höll sig till sanningen. Talespersonen Kellyanne Conway lanserade det nya begreppet ”alternativa fakta”.

Det finns inga alternativa fakta
Alternativa fakta är en omskrivning för lögn. En spade måste fortfarande få vara en spade. Det gynnar destruktiva krafter när någon glider på sanningen och låtsas som om flera parallella sanningar kan existera beroende på vad någon ”tycker”. Vetenskap kan inte ersättas med fördomar och lösa antaganden. Utvecklingen de senaste åren har visat allvaret i detta. Alla-till-alla-kommunikation minskar utrymmet för vetenskapen.

Det fanns tidiga tecken
Per Grankvist, som länge var ganska ensam att i företagskretsar introducera möjliga vägar till en hållbar utveckling, och som framgångsrikt varit föredragshållare, moderator och skribent formulerade redan för fyra år sedan mycket av det som behövde sägas då och som blivit ännu mer uppenbarat efter den 6 januari 2021. Länk till läsvärd text nederst på sidan.

Vem som säger något, snarare än vad som sägs, blir viktigt
George Monbiot är en annan person som från brittiskt perspektiv ofta bidragit med viktiga synpunkter och hållbarhetslösningar. I ett videoklipp på Facebook utvecklar han tankarna kring hur fakta har ersatts av känslor, vilken roll våra mediala kändisar och media själva har i detta och att vi måste vara vaksamma när det gäller vem som säger vad och vem som får genomslag för vad. Länk till klippet nederst på sidan.

Läsvärt om filterbubblor och hur vår världsbild präglas av algoritmer
I Per Grankvists text finns ett avsnitt som handlar om filterbubblor och om hur vårt informationsflöde styrs av algoritmer och kanske ännu mer så idag. I de flöden vi möter blir allt lika viktigt. Källkritiken får stå tillbaka för känslan av bekräftelse: ”äntligen någon som uttrycker det jag har tänkt…” Det är ingen tillfällighet att konspirationsteorierna frodas i vissa kretsar. Anarki och upplösning av ett civiliserat samhälle ligger inte långt borta.

En organiserad milis agerade tillsammans med känslostyrda konspirationsbejakare
Det tycks som om stormningen av Capitolium den 6 januari framför allt bestod av två kategorier motiverade personer: Hårdföra krigare med utbildning och en skarp agenda samverkade med personer med verklighetsfrämmande och desillusionerad världsbild.

De hade trumps stöd: ”Stand back and stand by” var hans budskap
Den ena kategorin låter teorin om ett nödvändigt krig styra känslorna medan den andra kategorin låter känslan av att ha blivit lurad styra agerandet. De välbeväpnade och förberedda milisgrupperna såg stormningen som en möjlighet att ta makthavare till fånga och i lynchmobbens namn utkräva rättvisa. De hade förberett sig med buntband för tillfångatagande av senatorer och en fullskalig galge för att hänga vicepresident Mike Pence (!).

De kände trumps stöd
Den andra kategorin tycks ha varit människor övertygade om ett antal pågående konspirationer som de på något sätt skulle avslöja eller motverka. Dessa kände att de hade presidentens stöd att stoppa stölden, det påstådda valfusket. Vad trump trodde att stormningen av Capitoleum skulle resultera i är ännu inte klarlagt. Att någon eller några medvetet höll tillbaka Nationalgardet är tydligt. Någon eller några ville att stormningen skulle lyckas.

Det är hela tiden pengar bakom allt
Det går inte att jämföra USA och Europa rakt av. Det finns en kvardröjande sydstatsromantik i det vita USA, där flaggan och symboliska monument fortfarande påminner om tiden då slavägande var naturligt. Hela det politiska etablissemangets beroende av donationer för att kunna bli valda är en annan skillnad. Under ett par månader har trump t.ex. lyckats skrapa ihop ett par hundra miljoner dollar till stöd för sin (troligen skuldsatta) kampanj genom att driva utsiktslösa domstolsmål och därigenom ge sken av att följarnas stöd hjälper honom att skapa rättvisa. Men det finns farliga likheter mellan trumpismens USA och högerkrafterna i Europa.

Checklista för antidemokrater
Den svenska extremhögern lär sig naturligtvis av de metoder trump har visat hur de kan fungera: det envisa ljugandet, de ständiga påhoppen på meningsmotståndare och på minoriteter, attackerna mot oberoende och neutrala media, oviljan att ta ansvar, det ständiga mantrat om ”strid” och ”kamp” för att hålla nättrollen och stödjare fortsatt aktiva, m.m. Men också detta att ”ta makten”, ett begrepp som inte hör hemma i en demokrati. Makten är inget mål i en demokrati, det är ett medel för att förverkliga det man lovat sina väljare att som företrädare för desamma försöka förverkliga.

Värst är Fox News och deras likar
Det värsta är ändå dessa ”låtsasmedia” som bara är spegelpropagandister. De har valt formen av mediabolag med nyhetsankare, opinionsbildare och vederhäftighet som kostym, men deras uppgift är enbart att lyhört återge det som deras följare vill höra och se. Med många klick, följare och stort genomslag blir dessa bolag attraktiva för annonsörer som vill nå en stor publik. Det är pengarna som styr. Allt är bara en kuliss. De låter indignerade, de spelar på känslorna, de talar upprört och gör allt för att hålla sina följare nöjda. De kontrasterar nästan aldrig ett påstående från en intervjuad person med en motfråga. De bara klappar hunden medhårs. För det är så vi passiviseras och låter oss bländas och bedras av skenet.

Länktips Per Grankvist: https://pergrankvist.se/texter/2017/01/25/falska-nyheter-och-alternativa-fakta

Bra inlägg av George Monbiot: https://www.facebook.com/watch/?v=459186695076407

Mer om Fox News och Rupert Murdoch här

Om reservplan – tilltro – nollutsläpp

År 2020 kan strax läggas till handlingarna. Ett omtumlande år, då världen ställdes inför en pandemi av sällan skådat slag. Forskarna hade länge varnat för risken, men när viruset slog till blev det ändå uppenbart hur de flesta länder var oförberedda på virusets framfart och dess inverkan på samhället. Det rimliga är inte att samhället kopierar näringslivets slimmade ”just-in-time”-modell för beredskap och förråd, utan snarare att vi tar höjd för det oväntade. Allt kan inte budgeteras och prognostiseras. En del av samhällets resurser måste finnas tillgängliga för det oplanerade.

Reservplaner för extrema lägen
Framför allt måste det finnas en beslutsmodell för krishantering. Det oväntade och det oplanerade måste kunna hanteras på ett icke-konventionellt sätt. Beslut och ansvarsgränser för beslut behöver tillfälligt kunna tas respektive identifieras på ett mer behovsrelaterat sätt, utan att rättsstatens och demokratins principer åsidosätts. Granskande instanser kan finnas vilande för att aktiveras när exceptionella lägen inträffar. Vi har sett hur svårt de styrande har att hantera ovanliga incidenter: Estoniaförlisningen, tsunamins effekter in Thailand och nu Covid19. Varje gång har våra myndigheter haft svårt att snabbt agera på det oväntade. Det behövs en beredskap på samhällsnivå och på samordningsnivå.

Lögn och sanning har blivit lika mycket värda
Det andra som tyvärr blivit uppenbart under året är hur informationsöverflödet och tillgängligheten till masskommunikation kan användas i destruktiv riktning. Konspirationsteorier, hot och samhällsfarlig verksamhet tar plats samtidigt som vetenskap, forskning, sanningar och avgörande kunskaper om sakförhållanden trängs undan av bagateller, lögner och propaganda – även i de länder där det fira ordet hyllas. Tyckande och känslor ges lika stort utrymme som välunderbyggda påståenden. En president i USA underminerar medvetet tilltron i samhället för att på så sätt slippa att bli granskad och slippa ansvar. I förlängningen finns tanken att skapa sådana motsättningar i samhället att någon ( han själv) måste ingripa med auktoritära metoder för att bringa ordning i samhället och därmed åsidosätta demokratin. Det är så de högerextrema ser sin chans.

Cyberattacker och troll är billigare än vapen
Troligen upphör trumps presidentskap om tre veckor (såvida han inte lyckas få till en sista-minuten-kupp i kongressen). Men skadan är skedd. Miljoner amerikaner litar mer på de lögner de vill höra än på de faktiska sanningar som finns att ta del av. Det fria demokratiska samhället gräver på detta sättet sin egen grav, och auktoritära ledare som Putin, Xi, Erdogan m.fl. kan lugnt sitta still och titta på, när demokratin i USA förgör sig själv. Lite cyberattacker och några troll på nätet är klart billigare än vapenskrammel och krig.

Nollutsläpp är bara en liten dellösning
Den tredje frågan som blivit allt tydligare under 2020 är klimatfrågan. Vi har nu nått 1,2 graders temperaturhöjning i genomsnitt. Det talas om åtgärder, och mål för nollutsläpp. Men ingen nämner att uppvärmningen fortsätter även om vi når nollutsläpp av fossila bränslen. Nollutsläpp innebär bara att tillförseln av ytterligare koldioxid avstannar och att ökningstakten av uppvärmningen bromsar in. Uppvärmningen fortsätter även efter att vi nått nollutsläpp. En liknelse kan illustrera detta: den som ligger i sängen blir varm av sitt täcke och allt varmare av varje täcke som läggs på vederbörande (mer CO2). Men även när sista täcket lagts på fortsätter personen att bli allt varmare under alla lager av täcken. Det enda som löser problemet är att de onödiga täckena avlägsnas. Dvs att vi minskar halten koldioxid i luften.

Ekonomer diskuterar krisen

”Statens roll i kristider”, ett webbinarium till minne av nationalekonomen Assar Lindbäck. Så rubricerades en inbjudan från IVA, inte sjukvårds-IVA utan Ingenjörsvetenskaps-akademin, till den 15 december. Bland talarna fanns storbanks-VD:ar, forskare, vice riksbankschefer och pålästa sakkunniga som skulle tala om ekonomisk krishantering. Det intresserade mig, eftersom det kanske är allra mest intressant att höra vad de inte säger och om någon skulle våga att vara självkritisk. Makroekonomer lever i en särskilt omhuldad bubbla, där det sitter långt inne att erkänna systemfel . Deras domän är ju själva spelplanen för både politik och företagande.

3,5 % av BNP utgör krisbranscher i Sverige
Många paralleller drogs naturligtvis till 90-talskrisen, där Assar Lindbäcks kommission bidrog med konkreta förslag. De flesta som jämförde 90-talets ekonomiska kris med dagens pandemiorsakade inbromsning såg skillnaderna. Annika Winsth från Nordea visade ett par intressanta bilder. Alla branscher krisar inte i pandemin. 3,5% av BNP krisar och där finns turismen, hotell, restauranger, kultursektorn, taxi, flyg osv. Men resten av näringslivet tuffar på i ganska bra takt sett ur strikt ekonomiskt perspektiv. Hennes poäng är att statens insatser för att hjälpa företagen inte borde vara generella utan mer selektiva. Här ligger förmodligen en svår definitionsfråga inbakad: vilka branscher krisar? Statens och lagstiftarens ambition att vara konkurrensneutral och generell utmanas av verklighetens selektiva påverkan på olika verksamheter.


3,5 % av BNP är i kris enl Nordea

Några logiska tankar
Gunnar Wetterberg, historiker känd från TV, nämnde behovet av att hitta ett bättre samspel mellan sjukvård och omsorg. Han förordade även att A-kassan görs om till en del av socialförsäkringen. Möjligen har han förståelse för de tankar om ”basinkomst” eller generellt trygghetssystem som Finland har testat och som diskuteras allt mer.

Hur får vi företagen att ta mer ansvar?
Karolina Ekholm, vice riksbankschef, förde ett intressant resonemang om minusräntorna. Hon hävdade att ingen vet varför vi har dessa (!). Hon betonade också att OMX-index inte säger något om krisbranscherna och menade att vissa av regeringens stödåtgärder har gått för långt. Hon påpekade också att stödåtgärderna inte ger företagen incitament att ta ansvar. Detta är kanske det viktigaste uttalandet från webbinariet. Hur får vi företagen att ta större ansvar för helheten?

Forskare med några påpekanden
Nils Karlson, forskare och VD för Ratio, påpekade att EU idag är en betydande del av det vi brukar kalla staten. Och varnade också för svårigheten att återställa de regler och stöd som tillfälligt införs i kristider. Han tog värnskatten som exempel på detta. John Hassler, forskare vid Stockholms Universitet nämnde att försäkringar ofta leder till större risktagande. ( Osökt kommer jag att tänka på munskyddsdebatten i Sverige, hur munskyddet kan ge bäraren en omedveten känsla av att kunna ta större risker i mötet med andra människor…)

Riskbedömning och avvägda insatser är två olika saker
Gunnar Wetterberg hade annan viktig poäng som måste nämnas. Att det bästa vore att dela upp ansvaret för riskbedömning och ansvaret för att göra en konsekvensanalys av olika åtgärder. Wetterberg satte fingret på den otydlighet som det innebär att Folkhälsomyndigheten ska bedöma risker och hot samtidigt som de ska motivera ställningstaganden som hanterar dessa risker. För mig framstår denna kritik som snarlik den som kan riktas mot försäkringsbranschen. Försäkringsbolaget bedömer omfattningen av den skada jag drabbats av och tar i nästa stund på sig en annan roll och blir den part i målet som ska ersätta mig för skadan. Det blir otydligt när risker och skador bedöms av samma instans som ska hantera konsekvenserna av det som hänt.

Nästa kris?
Nämndes inte andra kriser? Jo, så småningom nämndes klimatfrågan. Någon varnade för att försöka lösa flera kriser på en gång. Någon annan nämnde åtminstone att vi behöver använda uppgången i ekonomin till att investera i klimatåtgärder. En tredje ville inte svara på om SAS ska särskilda krav på sig för att få tillgång till stödpengar. Intrycket blev att först ska ekonomin ”normaliseras”, sedan kan vi se om det blir läge att göra något åt klimatfrågan. Krismedvetandet hos debattörerna tycks inte vara utbrett. Det är som om de inte har lyssnat på Guterres, Greta eller påven. Eller att de inte tänker på sina egna barn och barnbarn. Det är enklare så.

Länktips: Eventet här

Vad menas med samhällskontrakt?

Vad menas med samhällskontrakt? Frågan aktualiserades för mig när jag tog del av Entreprenörskapsforums och samarbetsorganet Nystas seminarium den 10 december om civilsamhället. (Länkar se nedan). Samhällskontrakt är ju egentligen inget formellt eller juridiskt bindande avtal mellan parter. Det är snarare en självklar plattform för olika parter, där alla respekterar och upprätthåller varandras roller och initiativ.

Blockering
Så vad menas med ett nytt samhällskontrakt? Och varför behövs det? Vad i det ”gamla” samhällskontraktet har gått förlorat eller blivit otillräckligt? Vilka komponenter är det som saknas i samhällskontraktet för att det ska fungera? Och när är samhällskontraktet färdigt? Mitt intryck blir att begreppet i sig kanske är vällovligt använt, men genom att fokusera på det blir det mer av ett hinder än en lösning. Det är som att insistera på att en fest ska bli rolig: ”Nu ska vi ha riktigt roligt på den här festen….” – lite krampaktigt formulerat eftersom risken finns att festen inte blir så kul. Att i efterhand konstatera att festen blev rolig är något annat än att på förhand frambesvärja trivsel och glädje.

”Nu ska vi ha roligt” blir inte roligt
Halvabstrakta begrepp som samhällskontrakt riskerar att leda oss fel, menar jag. Det är inte genom att på förhand fokusera på inofficiella framgångar som framgången uppnås – det är att konkretisera olika initiativ, som senare i backspegeln kan ses som exempel på hur helheten formades.
Det är inramningen, idéerna och överraskningarna som gör festen rolig, inte att säga att ”nu ska vi ha roligt”, för att dra analogin ett varv till.

Civilsamhället har en viktig roll
Samtidigt – det är lovvärt och bra att civilsamhället mobiliserar. Det behövs och det är hög tid. Vi har länge haft en dominerande bild av en dualitet i Sverige. Antingen ska det offentliga lösa våra samhällsproblem, eller så ska marknaden göra det. Vänster-höger, lite förenklat. Och ingen har pekat på vilken roll civilsamhället har och kan utveckla i detta. Polariseringen i offentliga lösningar eller marknads-dito har blockerat ett nyanserat samtal om hur civilsamhället, medborgarna, föreningslivet etc kan göra nytta.

Multi Helix
I decennier har det från myndighetshåll och från forskare talats om ”triple helix” som en förankrings- och beslutsmodell där det offentliga, näringslivet och forskningen möts och formar processer och beslut. Som om det räcker. Som om resten av samhället inte spelar någon roll. Motbilden brukar jag kalla Multi Helix och illustrera med tolv aktörskategorier enligt bild här intill. För att få grepp om och få förankring av de förändringar som samhället står inför går det inte längre att enbart tänka top-down. Delaktighet och fördelat ansvar är avgörande.

Jag kommer återkomma till den här frågan. Ska vi uppnå hållbar utveckling måste vi involvera samhället i sin helhet och på riktigt.

Länktips:
Stiftelsen Entreprenörskapsforum https://entreprenorskapsforum.se/
Nysta nysta.nu
Seminarium 10 december länk här
Exemplet Leuven http://christerowe.se/2020/11/nr747-cirkulara-leuven-ett-exempel/


Forts Agenda 2030 kommentar

Det är bra att världens länder enats om de 17 globala hållbarhetsmålen och en agenda för 2030. Det samtalet på KTH den 8 december nämner är kanske ännu viktigare. Att vi behöver fokusera mer på HUR målen ska kunna uppnås och VARFÖR. Och även att det är riktningen som viktig – inte måluppfyllelsen. Samtidigt behövs andra saker hända. Det räcker inte att FN formulerar 17 viktiga delområden med 150 specifika under rubriker.

Dags att fördela rollerna inför julen
Det är som att en skafferiinventering räcker för att få till ett gott julbord. Någon behöver ta fram receptet på den hållbara utvecklingen, någon tänka ut vilka rätter som ska lagas, vem som ska tillaga vad och i vilken ordning, samt vem som ska bjudas in att smaka av julbordet, den färdiga anrättningen. Om Jansson inte räcker till alla – vem ska avstå? Och vem ska betala för kalaset, respektive diska efteråt? Onkel Sam som försåg sig orättvist mycket förra julen – ska han nu stå sist i kön?

Motkrafter och viktiga frågor
Motkrafterna måste diskuteras mera. Vem är det som motsätter sig Agenda 2030? Och varför? Kan detta motstånd konkretiseras och personifieras? Går det att demaskera de ”onda krafterna”, få trollen att spricka i solljuset? Vem är fienden? Det talas väldigt lite om det. Ohållbara verksamheter måste fås att ställa om och vi måste identifiera och noga diskutera de målkonflikter som KTH-forskarna nämnde. Om den gamla tillväxten på samma sätt som förut är ett av problemen, kan inte denna tillväxt vara lösningen på Mål 8. Vilken slags tillväxt kan vi inkludera i hållbarheten? Är det OK att tillväxtens effekter bidrar till ojämlikheten i världen? Är det OK att tillväxten bidrar till resursslöseriet, vattenbristen, hungern och flyktingproblemen? Hur ska den ”gamla” tillväxten transformeras för att bli hållbar utan att den fria konkurrensen förespråkare och andra börjar kalla allt för kommunism? Vi måste kunna adressera ägandefrågorna, vinstdelning, värdekedjor och ett nytt skattesystem som bygger på långsiktiga behov snarare än kortsiktiga.

Moralisk kompass
Agenda 2030 och de 17 målen kan lätt bli en slags modern version av 10 Guds bud. Med den stora skillnaden att de 17 målen inte på något sätt vägleder i de moraliska ställningstaganden som människan som individ och som samhälle står inför. Under de senaste 4-5 åren har vi tydligt sett hur det går om lögnen och misstron ges alltför stort utrymme i ett samhälle, som i USA. Om tillräckligt många inte bryr sig om sanningen, utan hellre baserar sitt agerande på fördomar, raseras snart det som håller samman ett samhälle. Fiendskap och polarisering leder till splittring i ett skede, då samarbete och samverkan är viktigare än någonsin. Civilsamhället måste nu träda fram och ta ledningen, precis som forskarna på KTH påpekade.

Länktips: https://christerowe.se/2020/12/nr751-referat-agenda-2030-malen


Referat: Agenda 2030 målen

Hur ska vi se på Agenda 2030 och de 17 SDG-mål som FN beslutat om? Är de möjliga att uppnå? Vad menar vi egentligen med hållbar utveckling? Finns det aspekter av målen som inkluderar målkonflikter som vi inte uppmärksammar tillräckligt?

8 december på KTH
KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, anordnade den 8 december ett websänt panelsamtal med två forskare, Elisabet Ekener och Pernilla Hagbart, som gav sin syn på hållbarhetsmålen. Initierat och tydligt gav de exempel på hur vi kan förhålla oss till målen och vilka förväntningar vi kan ha. Drygt 200 personer följde eventet live och den som vill se det i efterhand kan hitta det på KTH:s hemsida. (Då kan ni också se och höra vem som sa vad – det framgår inte riktigt av nedan noteringar).

De 17 målen som FN antagit

Vem ska göra vad?
Det är bra att det finns globala, överenskomna mål på 17 områden. Men det oklart vem som ska åtgärda problemen eller ska se till att målen uppfylls. Det är bra att ramverket finns, uppgiften synliggjord, men det är oklart vem som har vilket roll i uppfyllandet av målen. Var är vi just nu? Hur långt har vi kommit i uppfyllandegrad?
Några gånger under panelsamtalet fick vi som deltog medverka i en enkät, bl.a. om vilka mål vi prioriterar. Det var ganska jämnt fördelade svar. Men ett mål stack ut – målet om klimatfrågan. Detta mål hade många markerat.
Det nämndes att målen många gånger är ospecifika och att det kan finnas synergier som påverkar hur snabbt målen kan uppnås. Att lösa problemen kring hunger, vatten och utbildning är ju exempel på frågeställningar som snabbt blir förutsättningar för uppfyllandet av flera andra mål.

Konflikter och historisk skuld
Det finns också uppenbara målkonflikter. Tillväxt kan t.ex. stå i konflikt med andra mål. Det nämndes det svenska målet att bygga ut Arlanda flygplats som kan stå i motsats till målet kring klimatförändringarna. Vad som menas med hållbar tillväxt återstår att precisera. Det kan finnas dominoeffekter mellan målen som gör att den ena måluppfyllelsen försvårar en annan. Och när investeringar ska göras finns frågan om solidaritet mellan rika och fattiga länder, den historiska skulden och om förorenaren ska betala. Kan någon hållas ansvarig för det ohållbara?

Hur och varför viktigare än att
Pernilla Hagbert nämnde att civilsamhället behöver driva utvecklingen på ett tydligare sätt. Och att det inte räcker att hålla de 17 målen i fokus. Många andra frågor behöver också adresseras. Riktningen är troligen viktigare än målet i sig. (Min reflexion: Eftersom när blir samhället färdigt ? – livet går ju hela tiden vidare…) Corona-pandemin visar att det finns resurser att prioritera på ett annat sätt när det verkligen gäller. Elisabet Ekener nämnde att FN-målen egentligen inte är tillkomna för att uppfyllas. Fokus ska vara på HUR vi går till väga, inte ATT. Och vi lär oss under resans gång. Pernilla kompletterade med att i botten finns frågan VARFÖR. Varför ska samhället ställa om i hållbar riktning? Vilket samhälle vill vi ha? Inte bara vilka mål vi ska uppfylla. Donut-modellen nämndes där det samhälleliga, ett säkert och rättvist samhälle för alla, ryms inom planetens och miljöns gränser.

Inte tillräckligt många ser hur bråttom det är
Vi är redan på väg mot en katastrof på flera områden. Därför är det angeläget att hitta sätt att transformera samhället. Elisabet tyckte att inte tillräckligt många ser angelägenhetsgraden. Pernilla tyckte att unga människor ser mer av behoven än äldre. Samtidigt finns industrier och företag som bromsar utvecklingen. Liksom bekymret att systemtänkandet inte tillräckligt utbrett. Pandemin har visat hur beroende vårt samhälle är av konsumtion. Samtidigt måste utvecklingsländerna själva få prioritera hur de tacklar frågorna. Matfrågan är viktig.

Vi har många roller
Avslutningsvis betonades att människor inte enbart är konsumenter – vi har många roller. Vi är involverade i den hållbara utvecklingen på flera plan. Inte minst som väljare i demokratiska länder.

Länktips: http://christerowe.se/2020/12/nr752-forts-agenda-2030-kommentar/

Aktuellt om cirkulär ekonomi – del 1

Cirkulär ekonomi är en viktig komponent i det hållbara samhället. Under detta märkliga pandemiår har jag haft förmånen att vara delaktig i uppstarten av Orust Återbruk, som med visst stöd från Leader Södra Bohuslän kunnat komma igång. Mer om det en annan gång. (Se länk till Återbruket nederst).
Här ska jag dock fokusera på ett par andra saker, i två olika blogginlägg, där båda illustrerar hur långt – eller inte – vi kommit när det gäller förverkligandet av cirkulär ekonomi.
Jag börjar här med regeringens strategi för cirkulär ekonomi som kom i juli 2020, en skrift på 32 sidor. Den kommenterar jag här nedan. Häromdagen deltog jag även i ett webbinarium arrangerat av Teknikföretagen, där ämnet för dagen var cirkulär ekonomi och export. Det eventet kommenterar jag inom kort i del 2. (Se även länkar i slutet av detta inlägg).

Som ett vykort, inte som en karta eller en handbok
Regeringens strategi för cirkulär ekonomi fokuserar på de materiella flödena och fyra olika fokusområden, där man vill främja utvecklingen.
Man nämner hållbar produktion och produktdesign, man talar om konsumtionsmönster, om giftfria kretslopp och berör ytligt behovet av nya affärsmodeller. Generellt kan sägas att strategin förhåller sig som vykortet till verkligheten. Det är en riktig beskrivning, men bilden hjälper inte den som vill orientera sig i en föränderlig värld. Strategin är ingen karta, ingen handbok.

Lönsamhet – för vem?
Ett exempel är begreppet ”lönsamhet” som tas upp på sidan 21. Lönsamhet är viktigt, skriver man, men preciserar inte vems lönsamhet som avses. Ska företagen – vilka företag ? – vara mer lönsamma i en cirkulär ekonomi, eller om det är konsumenter eller samhället som ska tjäna på den cirkulära ekonomin? Det hela landar i ett begrepp som är viktigt att det finns med – lönsamhet är viktigt – men hur denna lönsamhet ska bidra till ett mer sammanhållet och långsiktigt uthålligt ekonomiskt system beskrivs inte.
Det hade kunnat stå något om riskkapital i en cirkulär ekonomi, något om ägande, om kostnadstäckning, om risktagande, om försäkringar, om utmaningar när produktförsäljning övergår i tjänsteförsäljning och när ett delat ansvar ska matchas mot utkrävandet av ansvar. Det är stora vita fläckar i strategin, som inte ens nämns att de inte tas upp.

Hur ska kostnader fördelas?
Det är problematiskt att behovet av en ny avfallsdefinition inte betonas mer i strategin, att cirkulär ekonomi innebär nya värdekedjor och att dagens gratisarbete behöver hitta sätt att ingå i de nya värdekedjor som ska bära produkterna varv efter varv i reparationernas, värdesäkrandets och up-cyclingarnas tid. Hur kostnaderna för det idag icke utförda arbetet ska fördelas står det inget om. Inte heller att det kommer att krävas helt nya jobb och företag som täcker in de delar av det cirkulära maskineriet, som idag inte existerar. Och som behöver kostnadstäckning, lönsamhet och rimlig vinst.

Icke godkänt
Sammanvägningen av marknadsekonomins upp- och nersidor, samhällets behov av skatteintäkter – hur ser en cirkulär moms ut? – och att systemet blir socialt utjämnande nämns över huvud taget inte. Man kommer på slutet in på civilsamhällets roll i omställningen och sträcker sig så långt som till att uppmuntra second-handförsäljning och loppisar…
Det är inte mycket till mainstreamtänkande i det, snarare en verklighetsflykt. Som om det finns två framtider, en traditionell framtid med business-as-usual och dels en ”cirkulär”, som är lite exotisk, för entusiaster som vill dela en gammal gräsklippare med varandra, typ…

Mer info
Tyvärr är det ett mönster att analyser, strategier och vägledande dokument har stora brister. Jag återkommer inom kort med del 2 av denna analys. Påminner också om att jag nyligen skrev om ett IVA-seminarium som inte heller klarade av att adressera helheten. http://christerowe.se/2020/10/nr740-bara-delvis-ratt-i-iva-rapport/

Länk till Orust Återbruk: https://www.orustaterbruk.se/

Länk till strategidokumentet från regeringen: här

Länk till del 2 här

En mjuk statskupp?

Det känns tjatigt att behöva återkomma till turbulensen i USA. Men beteendet från trump är logiskt och konsekvent om man ser till helheten. Han har hela tiden ljugit, bluffat och beskyllt media för att komma med falska nyheter. Allt i syfte att så tvivel, för att polarisera samhället och ge spelrum för grupperingar som anser trump bara säger sanningen. ”Stand back and stand by” som han sa vid den första debatten med Biden, som en uppmaning till de militanta på högersidan. Backa och var beredda…

Republikanerna duckar
Majoriteten av republikaner i kongressen, valda av folket, ställer inte upp och försvarar demokratin, utan är antingen tysta eller backar på olika sätt upp trump i hans anspråk på att få sitta kvar som president, trots att han förlorade valet. Mönstret passar in på en ”mjuk” statskupp, ett tillvägagångssätt som professor Edward B Foley från Ohio förutsåg för flera år sedan.

Så här beskrivs den ”mjuka” kuppen
I den här artikeln https://bylinetimes.com/2020/11/11/trumps-coup-was-predicted-four-years-ago-this-is-how-it-might-succeed/ beskrivs de närmare detaljerna i den plan för en ”mjuk” statskupp som inte kräver att enda skott avlossas, utan som bygger på att elektorer kan utses på andra sätt än genom folkets röst. Det hela kommer skärpas till i början av december då valutslaget ska vara fastställt och elektorerna ska avge sina röster.

Lojala personer på nyckelposter
Det bekymrande är att trump nu utser lojala personer på nyckelpositioner i administrationen, så att t.ex. Pentagon inte kan agera på annat sätt än som trump önskar. Om trump väljer att gå hela vägen och utmana demokratin genom sin ”mjuka” statskupp kommer det – oavsett utgång – att skada USA och västvärlden oerhört. Auktoritära ledare som Putin, Erdogan m.fl. kan känna att de sitter säkrare när världens supermakt sällat sig till de nationer, där demokratin underordnas ledarnas agenda.

Jag undrar om Fox News och andra trump-anhängare på nyhetssidan kommer jubla och applådera kuppen om den iscensätts.
Men då är det å andra sidan försent att ångra det totala stödet för USA:s farligaste president någonsin.

Reflektion dagen efter USA-valet

Själv är bäste dräng, så heter det i ett gammalt talesätt. Ska man få något gjort är det bäst att göra det själv. När Nordamerika exploaterades av européerna var det lycksökare och entreprenörer, fritänkare och driftiga personer som banade väg för den period som romantiserats i otaliga västernfilmer. Infödingarna fick flytta på sig, ofta på ett omänskligt och orättvist sätt. Marken och resurserna skulle tas till vara av de nya herrarna.

Drömmen om att lyckas hölls vid liv genom rykten om guld i Kalifornien eller genom drömmen om ett bättre liv. Karl-Oskar och hans familj valde det nya landet för att slippa svält och umbäranden i Ljuders socken.

Att klara sig själv, att arbeta hårt för sin egen inkomst och att försvara sig och sin familj med skjutvapen blev naturliga hörnstenar i the american way of life. Att dryga ut arbetsstyrkan med billiga slavar blev en lösning när bomullsfälten skulle skördas. Fortfarande, efter många generationer, har USA inte riktigt gjort upp med sin historia. ”Make America great again” anspelar på en svunnen tid, då det egendomliga förhållandet gällde att ättlingarna till de frihetslängtande immigranterna själva gjorde sig till herrar över andra olyckliga människor. Historien upprepar sig.

Frihetsgudinnan – vems frihet symboliserar hon?

Jag eller vi
Och där någonstans står USA och stampar. Att själv ordna för sig och sin familj är självklart för ungefär halva befolkningen, medan den andra halvan inser att kollektiva lösningar är bättre när ödets lotter faller olika ut. På så sätt blev det amerikanska valet ett val mellan ”jag” och ”vi”. ”Jag” fixar detta om förutsättningarna blir bra, med lägre skatter och en fungerande ekonomi. Eller ”vi” fixar detta om vi tillsammans ordnar bra skolor, sjukvård och rättvisa villkor för fler att klara en anständigt liv.

Ur ett traditionellt europeiskt perspektiv förstår vi inte riktigt vad amerikanerna tvekar kring. Vi har lärt oss att samhället i sin helhet mår bättre om flertalet har ett drägligt liv. I det konkurrensutsatta näringslivet i USA räknas vinnarna. Förlorarna är ”suckers” och ”loosers”, så som trump så talande beskrev soldater som låtit sig tas till fånga i något av de krig USA utkämpat. Så talar en person som aldrig ägnat en tanke åt annat än att berika sig själv.

I skrivande stund är det oklart om Biden eller trump vann valet. Oavsett vem som till slut svärs in för 4 år behöver många i USA förstå att själv inte alltid är bäste dräng. Ofta vinner vi alla på att alla har ett bra samhälle att leva i, även kommande generationer, vars förutsättningar vi beskär kraftigt med nuvarande rådande ekonomiska system. Eller som någon skrev: det är inte fyra år det gäller nu – det är fyra tusen år om vi tänker på konsekvenserna för klimatet på planeten.