Gör de nya partierna den obegripliga världen mindre hotfull ?

Vad ligger bakom den våg av idéer och organisationer som växer fram i flera länder? Det verkar vara snarlika rörelser, som får allt mer medvind i Europa och där den gemensamma nämnaren tycks vara opposition mot globalisering, mot överstatlighet, mot samarbete och mot allt ”främmande”. Märkligt nog är dessa nationalister – eller vad man nu ska kalla dem – näst intill likgiltiga inför de stora miljö- och klimathot världen står inför. Som om allt som har med global utveckling att göra går att eliminera genom att skärma av sig, skylla på flyktingarna eller genom att bara vara en hederlig gammal egoist.

Hot snarare än möjlighet
Tendenserna har funnits länge och tagit sig lite olika uttryck i Europa. Bakom den forna järnridån har de unga demokratierna svårt att värja sig. Ungern och Polen marscherar i snabb takt i en post-liberal riktning, där mänskliga rättigheter, jämlikhet och ett oberoende rättsväsende steg för steg ersätts av något halvdemokratiskt styrelseskick. (Ungerns Orban på bild här intill). Det handlar inte bara om Ukip och deras ”framgång” med Brexit, eller att högerextrema LePen hade kunnat nå presidentposten i Frankrike, eller att både Italien och Österrike nu styrs av högerpartier som nått sina positioner i demokratiska val. Hotbilder tycks vara ett framgångsrecept snarare än att visa på möjligheter och utveckling.

Vad lockar med att göra skillnad på folk och folk?
Man kan fundera på vad det är som gör att så många, även i Sverige, stödjer partier som vill försvaga EU, som vill göra skillnad på folk och folk ( inte ens samerna ska räknas som svenskar??) och som ständigt problematiserar hellre än kommer med konstruktiva lösningar. Vad är så lockande med denna typ av företrädare? Varför vill så många ledas av människor som så tydligt motsätter sig den samhällsordning vi utvecklat i Europa sedan 1789? Vilken förklaring kan det finnas?

Global utveckling är ogripbar och obegriplig
På ett plan tror jag att det handlar om en slags obegriplighet. Världen har blivit så komplex, så sammanflätad på det ekonomiska området och så obegriplig att det finns en stark längtan efter begriplighet. Människan vill känna tillhörighet och kunna påverka hur livet utvecklas. Idag styrs utvecklingen av ett fåtal globala aktörers beslut. Politiken är fast i det globala ekonomiska system, som ingen tycks rå på. Klyftor mellan människor som kan sko sig på systemet och de som står utanför växer. Den som står utanför känner till slut att ”något måste hända – det kvittar vad”. Och ”ingen lyssnar på mig”.

”Inget alternativ duger”
Både i Sverige och i USA har olika majoriteter styrt. Varken republikaner eller demokrater, varken Alliansen eller den nuvarande regeringen har förändrat förutsättningarna för de som känner sig marginaliserade i samhället. Där finns Trump-väljarna och en grupp SD-väljare. Som sedan 11 september 2001 respektive sedan mer än ett decennium inte sett någon förbättring eller förändring. Och som därför vänder sig till någon annan (Trump – på bild här intill) eller några andra (SD) som tydligt paketerar en upprördhet dessa väljare kan känna igen.

Förnuft och känsla
På ett plan handlar det om en annan balans mellan förnuft och känsla. ”Sjuklövern”, som SD-anhängarna kallar de etablerade partierna, vädjar till största delen till väljarnas förnuftsmässiga ställningstagande: ”med vår politik blir utfallet si eller så”. De nya krafterna i Europa och trump i USA lockar snarare med förvanskade fakta och ser till att få medierna att dansa deras indignationsdans, när de skickligt utnyttjar mediernas behov av skandaler och paketerbara nyheter. De nya partierna och trump spelar på känslorna och får gehör.

De skapar sin egen undergång
De nya partierna demonterar samtidigt medias roll genom att förringa forskning, vetenskap och fakta och genom att kalla dem ”PK-media” och allt möjligt. Allt i syfte att skapa ett utrymme för tvivel mellan fakta och lögn. Halvsanningar blir på så sätt upphöjd till något jämbördigt med sanningar. Medierna vet inte hur de ska hantera denna nya situation, beroende som de är av tittarsiffror, lösnummerförsäljning och klickhistorik. Medierna blir på så sätt en medskapare till sin egen undergång.

Nya former
En lösning kan vara att arbeta mer med crowdfunding, dvs att vi som vill ha så objektiv nyhetsrapportering som möjligt säkerställer att det finns journalistiska resurser för att göra analyser, reportage och publiceringar som kan ske oberoende av annonsintäkter m.m. Public Service borde vara en sådan resurs men public service  ifrågasätts ständigt av de intressen som vill torgföra en annan världsbild, säkerligen ivrigt påhejade och stöttade av främmande makt som ser en chans att destablisera informationsflödet och därmed det demokratiska samtalet. En tydligare koppling mellan allmänheten och Public Service skulle vara bra, kanske genom att öka transparensen och genom att skapa ett tydligare ramverk för Public Service.

Mening och delaktighet
Samhället glider isär, till stor del beroende på den ekonomiska utvecklingen. Vissa blir miljonärer, andra ser på. Orättvisorna och ojämlikheten i samhället är en grund för de problem vi har att hantera. En miljard människor kan unna sig att flyga, sex miljarder tittar på. Hälften av Sveriges pensionärer har gjort en bostadskarriär som gör att de får ett gott liv på gamla dar, den andra hälften tittar på. Trettio miljoner amerikaner är fattiga i trumps USA, dubbelt så många har två jobb för att få ekonomin att gå ihop och har inte råd att bli sjuka. The american dream har blivit en american nightmare på mer än ett plan.
Vi måste hitta andra sätt att utveckla samhället i en hållbar riktning, där människor känner mening och delaktighet.

Vem får kalla sig göteborgare?

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.

När kan man lita på en lögnare?

Så möttes de då, Kim Jong-Un och Donald Trump, i Singapore av alla ställen. Singapore är precis som Nordkorea en enpartistat och ledaren, Lee Hsien Loong, har precis som Kim, ärvt sin maktställning av sin far, landsfadern Lee Kuan Yew, stadsstatens första premiärminister. Skillnaden är naturligtvis att i Singapore finns ett materiellt välstånd, som nordkoreanerna bara kan drömma om. Och för trump kvittar det.

En deal gäller bara nu
Trumpvännerna jublar naturligtvis och undrar hur trumpkritiker ska förhålla sig nu när deras idol avvärjt en kärnvapenkris. Det talas om Nobels fredspris och allt möjligt. Tom Göran Persson tycker att trump är modig som satsar på att möta Kim på det sättet han gjort. Det många tycks glömma bort är att avtal betyder ingenting för trump. Om han ångrar sin namnteckning skickar han en tweet till G7-länderna och sågar decennier av samförstånd med västekonomierna. Om han vill profilera sig som anti-Obama kliver han snabbt av både Paris-avtalet om klimatet och Iran-avtalet. För trump betyder ett avtal inget förpliktigande – det är bara en överenskommelse som kan ändras när som helst.

När kan man lita på en lögnare?
Ännu värre är det faktum att trump satt i system att ljuga och förneka fakta. Hur ska omvärlden kunna lita på en ledare som inte talar sanning? När är hans ord värt något? Det går helt enkelt inte att se trumps möte med Kim som en diplomatisk framgång eftersom ingen vet vad som sagts ledarna emellan och ingen heller kan vara säker på att trump återger mötet på ett sanningsenligt sätt. När som helst kan det visa sig att bara delar av det som överenskommits mellan USA och Nordkorea stämmer. Det måste vara ett gigantiskt dilemma för administrationen i USA att inte veta vad som gäller. När det inte är helt säkert att det som kommuniceras är korrekt, vare sig internt eller externt.

En annan agenda
Det är tydligt att trump känner sig mer bekväm med ledare som Putin, Xi och Kim. När han träffar demokratiskt valda ledare väljer han oftast att markera sitt ogillande. Det är uppenbart att trump har en annan agenda än att utveckla det demokratiska samhället. Han fjäskar för sin väljarbas – och inför höga skyddstullar som kortsiktigt kanske gynnar en utsatt hemmaindustri – och ifrågasätter hela tiden den fria pressen och de fria mediernas trovärdighet för att långsiktigt kunna klara sig undan en rejäl granskning genom att hänvisa till att medierna inte är trovärdiga…. något som han själv initierat.

Vinnare? Kim Jong-Un
De analyser som finns ännu så länge efter mötet mellan trump och Kim pekar på att det är Nordkorea som vunnit på upplägget. Man har egentligen inte gjort någon eftergift, samtidigt som Kim nu på hemmaplan kan fira att han själv och regimen vunnit respekt i omvärlden. För diktaturens offer är detta en sorgens dag.

Genomslag
Hela upplägget tycks dessutom ha varit iscensatt för att ge maximalt medialt genomslag. Minns hur det för några veckor sedan hette att mötet inte skulle bli av. Det var naturligtvis en medveten strategi för att få mötet som sådant att framstå som en framgång. Allt är ett spel. Och trumpvännerna jublar.

Kritisera gärna – men skilj på sak och person

Det är väldigt lätt att ha och att sprida en åsikt idag. Blixtsnabbt har vem som helst möjlighet att nå tusentals personer med ett budskap. Att vi ännu inte riktigt förstått hur denna mångfald av tyckanden ska bli en positiv och uppbyggande kraft i samhället hänger troligen ihop med att vi ännu inte lärt oss att kategorisera och systematisera alla budskap. Det gäller både avsändare och mottagare.

Alla får självklart tycka
Enklast är att titta närmare på de politiskt motiverade inläggen på sociala medier. Idag vimlar det att tvärsäkra påståenden av alla de slag, mer eller mindre grundade i något som kan liknas vid fakta eller någon slags objektivitet. Vi ser relativt ofta hela skalan av tyckanden från den ena extremen till den andra och allt däremellan. Relativt sällan torgförs ”både-och”-perspektivet, dvs ett påstående att en viss fråga rymmer flera möjliga lösningar. Kategoriska och korta, enkla ”sanningar” dominerar. En svans av okvädningsord och förnedrande omdömen finns också med – framför allt hos dem som saknar bra sakargument. Där blir personangrepp och förklenande påhopp ett sätt att hävda sin åsikt.

Vem som kritiserar vem spelar roll
Det är trots allt en viss skillnad på om en supporter till ett fotbollslag kritiserar de egna eller om det är en supporter från ett motståndarlag som gör det. Motivet för att kritisera skiljer sig rimligen diametralt åt. Den ena vill ”de sina” allt gott, medan motståndarna önskar se sina opponenter försvagade. För oss som minns Olof Palmes kritik mot USA när Vietnamkriget rasade kan säkert komma ihåg att det fanns en underton av positiv kritik hos Palme – det var inte som motståndare till det (då fortfarande) demokratiska USA som Palme yttrade sig, utan för att han månade om de demokratiska värden som USA:s regering åsidosatte med sin krigföring i Vietnam.

Fem saker att ha koll på
Det som skulle göra en sansad debatt möjlig är om vi alla lärde oss att skilja på några fundamentala skillnader. När vi bemöter någon annans (som vi tycker) oriktiga påstående borde vi först ta ställning till om det är analysen, slutsatserna, åtgärdsförslagen, det åsiktspaket som exemplet ingår i eller enbart företrädaren vi har en åsikt om. Om t.ex. Jonas Sjöstedt gått ut med ett förslag om vinstbegränsning i välfärden bör vi alla, innan vi tycker bu eller bä, tänka efter om det är fel på

  1. Analysen – det är fel med övervinster i välfärden
  2. Slutsatsen – felet med övervinster i välfärden behöver åtgärdas
  3. Åtgärdsförslaget – ett visst vinsttak för företag verksamma i välfärdssektorn
  4. Att det är en vänsterpartist som står bakom 1, 2 och 3 ovan,
  5. Eller att vi ogillar företrädaren för åsikten (partiledaren eller den som återger åsikten).

Om vi anstränger oss att skilja på sak och person, skilja på sjukdomsinsikt och medicin, skilja på vad som är budskap och vem som är budbärare blir debatten mer meningsfull. Idag svämmar sociala medier över av diverse tvärsäkra påståenden om att något är fel, någon har fel och att någon borde ägna sig åt något annat, försvinna eller ännu värre.

Subjektiv sanning möter kategoriska omdömen
Liknelsen med sjukvården är kanske tillräckligt tydlig. Om vi tänker oss att en person har ont i kroppen och söker hjälp för detta blir det ju ganska svårt för denne att föra en diskussion om en annan person hävdar att ”nej du har inte ont – det är fel på systemet – du tror bara att du har ont” eller någon annan hävdar att alla läkare ljuger eller att all medicin ändå bara är placebo….

Fördummande förenklingar
Det är ungefär vad vi ägnar oss åt idag på (a)sociala medier. Det vimlar av tvärsäkra påståenden om än det ena, än det andra och många gånger sker generella påhopp på politiker som någon inte håller med, tycker illa om etc. Den subjektiva sanningen (ont i kroppen i exemplet ovan) ställs mot kategoriska påståenden att ”alla ljuger” eller ”inget fungerar”.

Dunkla krafter
Om vi lärde oss att precisera och paketera våra åsikter på rätt sätt kan kanske sociala medier bli en positiv kraft i samhället. För tillfället känns det som att helt andra krafter än de demokratiska har tagit kommandot i ”debatten” och splittrar de gemensamma perspektiven så mycket de kan, för att i nästa stund kunna hävda att det är ”så mycket konflikter”. De som gapar högst ropar också på mer ”insatser” mot ”de skyldiga”. Ett slags spegeltrick som vi inte ska gå på om vi värnar det demokratiska samtalet.

 

Infrastruktur i ett cirkulärt perspektiv

En aning hoppfullt är det trots allt. Detta att olika forskardiscipliner kommer fram till ungefär samma resultat och drar ungefär samma slutsatser om vad vi behöver göra. Häromdagen var det en forskare från Tel Avivs universitet, Moshe Givoni, som redogjorde för sin forskning om planering av infrastruktur. Jag undrar om det är tillfälligheter eller om det är ett begynnande mönster som kan skönjas.

Kort horisont
Med infrastruktur menas i det här sammanhanget de vägar, järnvägar och andra konstruktioner som möjliggör transporter. Om vi förr byggde omsorgsfullt och för att det vi byggde skulle ”stå för evigt” har vi på senare år börjat se investeringarna i vägar, broar och annat som mer kortsiktiga projekt, menar Moshe Givoni. Tidshorisonten är idag 60 år eller mer. Och det enda planeringsavdelningarna klarar av är att planera för att bygga mer infrastruktur. Mot detta synsätt vill Givoni lansera ett dynamiskt och anpassat sätt att planera infrastrukturen.

Förvalta och utveckla
Halveringstid är något vi fångat upp från radioaktiva isotoper och med den liknelsen vill Givoni att vi ska se infrastrukturen. Med mycket mer flexibilitet och med mycket mer av alternativa handlingsplaner. När en konstruktion kommit halvvägs in i sin livscykel vill Givoni att ansvariga funderar över hur det byggda bäst kan anpassas, byggas om, byggas till eller på annat sätt utvecklas för att matcha framtidens behov. Han visar bilder på stadsmotorvägar i Seuol, New York och Vancouver som antingen rivits eller gjorts om till parker eller cykelstråk. Man kan förnya och utveckla det befintliga. Renew.

Re-orden
Redesign-tänket exemplifierar han med en lång bro i Florida som blivit en cykelväg. Han betonar också vikten av att redesign finns med från början, när en konstruktion byggs. (Känns tänket igen??). Repurpose är hans begrepp för att ändra syftet med en konstruktion. Järnvägsbroar har gjorts om för vägtrafik etc. Tempelhof flygplats i Berlin blev en park. Remove, att ta bort, är kanske tydligast när borgmästaren i Seuol tog bort en väg och frilade en mindre flod, som nu är en attraktion i staden.

Cirkulär ekonomi
Alla dessa ord på re- känner vi igen från andra sammanhang, inte minst från cirkulär ekonomi. Givoni betonar att de fyra Re-begrepp han lyft fram måste finnas med från starten, när ett nytt projekt planeras. Jag drar slutsatsen att det är ytterligare ett exempel på hur hela samhället numera vänder sig bort från det linjära tänket och närmar sig ett cirkulärt, där resurser tas till vara på ett genomtänkt sätt.

Tillgänglighet istället för hastighet
Givoni talar också om superstrukturer, dvs att en grundkonstruktion, t.ex. en bro, kan få olika överbyggnader eller ytor för transporter. Han kommer också in på det linjära tänkets felaktiga fokus på flöde. Flöde är inte tillgänglighet. Vi måste planera för mobilitet och inte för transportvolym. När vi ökar kapaciteten genom ökade hastigheter minskar vi tillgängligheten. Transporter är mer än att flytta människor och produkter från A till B. Att bygga över motorvägar löser inte grundproblemet. Vi behöver istället ha ett tydligare fokus på hur restiden kan användas, menar Givoni.

Kvantitet kontra kvalitet
Planera för fortsättningen, för en flexibel och långsiktig användning, planera för nya beslut och för rivning, är Givonis budskap. Infrastrukturen ska klara att både vara hållbar och flexibel och vi bör ha ett fokus på att sänka hastigheten. Jag skulle vilja komplettera med att hans forskning visar på ett annat förhållningssätt mellan kvantitet och kvalitet, där vi inte optimerar utifrån enhet per tidsenhet utan ser till systemens attraktivitet och stödjande kvaliteter för allt annat livet ska handla om. Och tanken på halveringstid är enkel att ta till sig. Halvvägs ska ett nytt beslut tas. Hade vi gjort det i Sverige när våra järnvägar hade använts halva sin planerade tid skulle vi inte ha de problem vi har idag med eftersatt underhåll och en högljudd debatt om tekniska lösningar som kanske inte möter upp behoven optimalt.

Lögnen – det stora hotet mot demokratin

Lögnen är ett hot mot vår demokrati. Hur lögnen kan utgöra ett hot mot samhället större än både terrorism och kommunism förklarar Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York i en exklusiv AP News-intervju, som jag väljer att återge här i delar och med några inskjutna kommentarer. Bloomberg är rik som ett troll, men det innebär inte att hans åsikter är värdelösa – tvärtom – läs detta och begrunda. Det är viktigt att vi förstår de processer vi själva är mitt uppe i, inte minst detta valår.

Epidemi av oärlighet
Redan artikelns rubrik
( Bloomberg warns of ‘epidemic of dishonesty’) sätter fingret på digniteten och hur allvarligt hotet är. Och artikeln fortsätter:
” Americans are facing an “epidemic of dishonesty” in Washington that’s more dangerous than terrorism or communism. That’s according to former New York City Mayor Michael Bloomberg, who warned in a commencement speech on Saturday at Texas’ Rice University that “an endless barrage of lies” and a trend toward “alternate realities” in national politics pose a dire threat to U.S. democracy.”
I USA har vapen och användandet av våld länge präglat hur folk tänker. Från militär nivå och hela vägen ner till individens rätt att försvara sig med ett eget vapen. Bloomberg pekar på att lögnen kan vara ett större hot än de fysiska, som amerikanerna har vant sig vid.

Från en sanningssägare till en lögnare…
Längre ner i artikeln, som publicerades tidigare i maj, citeras Bloomberg: “This is bigger than any one person. It’s bigger than any one party,” he said in the interview. In the speech, Bloomberg evoked the legend of the nation’s first president, George Washington, who as a boy said he could not tell a lie when asked if he cut down a cherry tree. “How did we go from a president who could not tell a lie to politicians who cannot tell the truth?” Bloomberg asked. (–)  He blamed “extreme partisanship” for an unprecedented tolerance of dishonesty in U.S. politics. People are committed more to their political tribes than the truth, he said, suggesting that the nation is more divided than any time since the Civil War.”
Bloomberg är naturligtvis en skicklig talare som kopplar ihop nationens fader, George Washington med president nr 45 på det sätt han gör och knyter an till det gamla sår som inbördeskriget fortfarande utgör. Nationen är återigen delad på ett farligt sätt.

Oärlighet leder till kriminalitet och maktmissbruk
Jag klipper vidare ur artikeln: “There is now more tolerance for dishonesty in politics than I have seen in my lifetime,” Bloomberg said. “The only thing more dangerous than dishonest politicians who have no respect for the law is a chorus of enablers who defend their every lie.” Och lite längre ner: ”He warned that such deep levels of dishonesty could enable what he called “criminality.” Samt: ”“When elected officials speak as though they are above the truth, they will act as though they are above the law,” Bloomberg told Rice graduates. “And when we tolerate dishonesty, we get criminality. Sometimes, it’s in the form of corruption. Sometimes, it’s abuse of power. And sometimes, it’s both.”
Detta är det centrala i Bloombergs tal. Att oärlighet leder till kriminalitet, korruption och maktmissbruk. Det är därför den nuvarande administrationen i Vita Huset är så farlig.

Underminera trovärdigheten och bana väg för något annat
I en intervju med Leslie Stahl, en erfaren amerikansk journalist, förklarade trump efter valsegern att hans taktik att ständigt misskreditera media syftar till att underminera den kritik som samma media kan tänkas komma med. ”When You tell negative stories about me, noone will believe You” var ordagrant vad trump sa till Leslie Stahl, när hon frågade varför han hela tiden attackerade media. (Se länk till klippet nedan). Genom att själv bidra med osanna påståenden och därefter beskylla media för att rapportera ”fake news” underminerar trump hela det system som en demokrati vilar på. I förlängningen kan USA få ett Putin-liknande styre, eller en styrande familj, där lojaliteterna ligger på ett helt annat plan än via röstsedlar och öppen dialog. George Washington skakar nog på huvudet i sin himmel när han ser vart hans land är på väg.

Länktips: https://www.facebook.com/OccupyDemocrats/videos/2096601937099516/

Hoten mot demokratin

New Yorks tidigare borgmästare Michael Bloomberg varnar i ett tal för den oärlighet som sprider sig som en epidemi och som han ser som ett större hot mot demokratin än både terrorism och kommunism. Landet är mer uppdelat än någonsin sedan inbördeskriget, hävdar Bloomberg, och ser hur politiker allt mer accepterar och tolererar lögnen i det offentliga samtalet. (Länktips till artikel, se nedan)

Okunnighet och passivitet passar in i bilden
USA:s president drar sig inte för att själv sprida osanna påståenden. Märkligt nog om sådant som lätt kan motbevisas, såsom antalet närvarande vid presidentinstallationen. Allvarligare är naturligtvis de återkommande beskyllningarna från presidenten om att tidningar sprider falska nyheter, eller att forskare ljuger om klimathotet. Syftet tycks vara att så tvivel och att sprida idén om att det inte går att lita på någon – kanske inklusive trump själv (!). Genom att nedvärdera och marginalisera granskarna – media – och motståndarna bidrar han till att skapa ett samhälle där människor inte längre vet vad de ska tro och vilken information de kan lita på. I denna ökande osäkerhet kan den auktoritäre ledaren erbjuda enkla svar på svåra frågor. Okunnighet och passivitet hos väljare och medborgare passar utmärkt i den kontexten. När diplomati och förhandlingar reduceras till uppgörelser, deals, i slutna rum minskar möjligheten för oberoende granskning. Demokratiska grundprinciper får stå tillbaka för maktsökande personers egna agendor – något som i sin tur öppnar upp för korruption, maktmissbruk och godtycke.

Ännu värre?
Bloomberg nämner inte trump vid namn, men självklart har trump tydligt bidragit till en utveckling, där transparens, ärlighet och tillit i samhället får stå tillbaka för andra motiv. Det finns forskare som ägnat decennier åt att forska på trump. (Se länk nedan). Faran är uppenbar att trump banar väg för någon ännu värre – en skicklig och påläst demagog, som utnyttjar det spelrum trump skapat utrymme för. Nästa makthavare i USA kan mycket väl bli en Putin-liknande president, som permanent förändrar relationen mellan domstolar och politiker. När domstolarna inte längre agerar oberoende av politikerna har demokratin förlorat.

Klarspråk: Guy Vanhofstadt
Det är mycket som står på spel just nu och tyvärr är det många som ser något positivt i den antidemokratiska utvecklingen. Just därför blir det också så viktigt att lyfta fram sanningssägare som Guy Vanhofstadt som anklagar den ungerske premiärministern för att vilja ha EU:s bidrag utan att respektera de grundläggande värderingar EU-samarbetet bygger på. (Länk se nedan). Klarspråk!

Länktips: https://apnews.com/e21ff1230098479a9d17737b64ebbc74/Bloomberg-warns-of-’epidemic-of-dishonesty’

https://www.salon.com/2018/04/23/pulitzer-winning-reporter-david-cay-johnston-the-evidence-suggests-trump-is-a-traitor/

EU-parlamentariker Guy Vanhofstadt talar till Viktor Orban: https://www.youtube.com/watch?v=nIlIELmX4eg

Varför är vi medvetet omedvetna?

Inkomstskillnaderna ökar i Norden, sägs det i en nyligen utkommen rapport. Även i de nordiska länderna, som kännetecknas av att ha kommit relativt långt när det gäller jämlikhet mellan könen och en välfärd som är tillgänglig för alla, har på senare år de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Bidrag och s.k. transfereringar tycks halka efter när andra inkomster stiger. Ledande ekonomer som Lars Calmfors kopplar denna utveckling till frågan om kapitalinkomst bör beskattas hårdare och om tidigare decenniers utjämningspolitik i själva verket var alltför långtgående. (Nyhetslänk från Nordiska Rådet se nedan).

Skulder och lån
För egen del tror jag att det som ekonomer sällan nämner, men som är ett faktum, är detta att ekonomin idag till avgörande stor del handlar om skulder, lån, värderingar och vinster från den finansiella sektorn och till liten del handlar om den fysiska ekonomin, varor, tjänster och lönearbete. När värdet på en fastighet genom belåning frigör kapital utgör detta sätt att utveckla samhällsekonomin en genväg till rikedom. De miljoner som plötsligt ”uppstår” när en fastighet eller bostadsrätt värderas till ett nytt högre pris skulle ta många år att tjäna in genom vanligt lönearbete – om det ens var möjligt. Den finansiella ekonomin driver på så sätt den reala framför sig.

Procenträkning
Det andra är att bidrag ofta räknas fram i procent och inte i absoluta belopp. Genomsnittliga procentuella påslag kan aldrig nå upp till marknadsmässiga höjningar. Det är kanske inte heller avsikten. Men om bidrag ständigt räknas i procent och andra inkomster styrs av marknadsmässiga villkor uppstår naturligtvis större och större skillnader. Marknaden är snabbare på att anpassa sig till ett ”tillräckligt bra” kostnadsläge, medan bidragsnivåerna utvecklas utifrån helt andra bedömningar och oftast utifrån genomsnittliga ökningar inom olika sektorer, konsumentprisindex eller liknande. Genomsnittet ligger sällan i paritet med de inkomster som driver ekonomin framåt.

Tillväxt i evighet?
Det är inte bara oljan som gjort oss fartblinda sedan decennier, det är också vår okritiska hållning till begreppet tillväxt. Trots att vi förnuftsmässigt förstår att en evig tillväxt är omöjlig är det just denna tillväxt som tillbeds av makthavare och dess granskare. Mer och fortare. Som om allt i verkligheten är frikopplat från naturlagar och ett ansvarstagande för planetens överlevnad. Hur kan vi vara så medvetet omedvetna om vad vi håller på med?

Länktips: http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/oekade-inkomstskillnader-i-norden

Informationen kväver demokratin

Orosmolnen syns allt tydligare vid horisonten. Samtidigt som den totala kunskapsmängden i världen aldrig har varit större tycks denna kunskap inte kunna göra nytta för mänskligheten. Förståelsen för hur världen ser ut och förändras minskar i takt med en ökad tillgång till information, hur paradoxalt det än kan te sig. Parallella historier och ”sanningar” lever sida vid sida. Utvecklingen kan beskrivas på ett antal sätt beroende på utgångspunkt och vilka perspektiv som gäller. Det är som om sanningen blivit en del av reklambranschens sätt att ensidigt lyfta fram vissa egenskaper hos en produkt. Istället för tydliga gemensamma problemformuleringar har vi fått en mängd divergerande och fragmenterade faktoider.

Gammelmedias dubbla problem
Vi drunknar i information. Tillgången till information har aldrig varit större än nu. På samma sätt som detta är till stor hjälp i många situationer innebär mängden information att de aktörer som har som affärsidé eller uppgift att tillhandahålla information tvingas konkurrera om kundernas/nyttjarnas uppmärksamhet på en annan nivå än tidigare. Traditionella medier har dels ett betydligt större underlag av potentiella nyheter att arbeta med, dels en växande konkurrens från olika plattformar på internet med allt från alternativmedia, bloggar och youtube-klipp till trendande inlägg på sociala medier som Facebook och Twitter. Vad är egentligen värt att återge och sammanfatta, och hur ?

Svårare att skaffa sig kunskap
Inte nog med att informationsmängden riskerar att vulgarisera tonläget i rapporteringen, den stora mängden tillgänglig information är dessutom delvis osann, hårt vinklad eller kontroversiell. När konsumenter och medborgare förr fick hjälp av media att orientera sig i världsutvecklingen har det idag blivit tydligt mycket svårare att skaffa sig en tydlig bild av vad som händer, vem som påstår vad och med vilka motiv. Den tidigare processen som började med information och som fortsatte via förklarande sammanhang till att stegvis landa som individens egna kunskap har försvårats på ett avgörande sätt. Även den tekniska utvecklingen bidrar till osäkerhet. De högteknologiska lösningarna i allt från matlagning i micro till röststyrd GPS-navigering minimerar dessutom utrymmet för traditionell kunskap. Det går knappt att byta glödlampa längre utan att vara expert. Kunskapsbildningen sker således inte längre som vi tidigare vant oss vid. Osäkerheten i all motsägelsefull information bromsar oss alla i vår kunskapsutveckling. Motsägelsefulla påståenden leder till passivitet. ”Vem ska man lita på?”….

Osäkerheten ger populisterna manöverutrymme
Passiviseringen i sin tur gynnar de krafter i samhället som driver radikala linjer och som hävdar enkla lösningar på komplexa frågor. Om medborgarna själva är osäkra känns det tryggt att luta sig mot någon som lanserar radikala, enkla grepp för att hantera de frågor samhället står inför. Generaliseringar, överdrifter, osanningar och påhopp på meningsmotståndare är tydliga kännetecken på det som sprids av vissa politiska krafter. Inte bara i vårt land utan i allra högsta grad i många andra länder. Vilsenheten utnyttjas av de krafter som vill passa på att få genomslag för populistiska, nationalistiska och liknande idéer.

Inte diktaturer, men heller inte demokratier
I de länder där populismen och/eller nationalismen kommit till makten ser vi hur demokratin pressas tillbaka. Politisk kontroll över domstolar, över media och oliktänkande är numera fullt möjlig i några länder, t.o.m. inom EU. Det postliberala samhället växer fram, där demokratin villkoras av andra principer än de grundläggande rättigheterna med yttrandefrihet, likhet inför lagen osv. Länderna liknar kanske inte diktaturerna på 1900-talet, men de monterar steg för steg ner de viktiga demokratiska principer och fundament, som säkerställer människors rätt att leva i frihet.

Inse faran
Det går en röd tråd från informationsexplosionen på internet, inklusive alla olika plattformar via ett faktoidbaserat, passiviserande samhälle till hotet mot de demokratier som bygger på klassiska rättigheter för människan. De krafter som vill utveckla det postliberala eller postdemokratiska samhället bygger sin framgång på förenklade budskap, på polarisering och på exkludering. ”Är du inte med oss är du emot oss”. Det är hög tid att demokrater i alla länder inser faran och utvecklar nya former för samverkan som gynnar en mänsklig och respektfull samhällsutveckling. Vägen framåt väljer vi själva.

 

Lyckad satsning på Fixotek

Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson brukar vara inspirerande att lyssna till. Den 20 mars återutsände SVT ett seminarium där Hans talade inför ett antal kommuner och bland annat påpekade att begreppet inkludering på flera sätt är bättre att använda än begreppet integrering eller integration. Inkludering är som jag upplever det ett mer gemensamhetsskapande ord än integrering. Integration utgår från betraktarens perspektiv, medan inkludering bjuder in till samverkan. Jag påminner mig Hans tankar när jag senare samma dag besöker invigningen av Fixoteket i Hammarkullen.

Ibland måste man kunna ändra sig
Jag skrev i höstas om mina intryck från invigningen av Fixoteket i Rannebergen. (Se länk nedan). Mina frågetecken gällde då bristen på platsansvarig personal, oklar budget och i viss mån de trånga utrymmena. Det vore synd att kasta bort en bra idé på att förutsättningarna är bristfälliga. Desto gladare blir jag när jag kommer till Hammarkullens nya Fixotek. Här finns rejäla lokaler, en stor separat verkstadsdel för cykelreparationer och större snickeriarbeten och en entusiastisk platsansvarig som ska hålla ihop det hela. Man har dessutom ansträngt sig att intervjua de boende vad de framför allt önskar sig. Och platsen är kopplad till det nya aktivitetshus, som ställs i ordning för föreningslivet. Det lovar gott. Det är bara att erkänna. Jag måste ändra uppfattning om Fixoteket som koncept. Detta är bra.

Verkstaden är bra!
Verkstadsdelen är verkligen smart konstruerad. Två fullskalecontainrar har ställts upp bredvid varandra på så sätt att de kunnat sågas upp och inuti formar en stor öppen verkstadsyta, liksom dubbla dörrar åt båda kortsidorna, vilket är utmärkt om det målas eller slipas i lokalen. Det är ju inte tänkt för industriell skala, men ventilationen blir på detta sätt mer eller mindre automatiskt optimal, förutsatt att det inte regnar horisontellt….

Rum för olika arbeten
Det stora köket har plats för flera symaskiner och arbete med textil. En byteshörna finns för den som vill lämna in och byta prylar. Ett rum är dessutom så stort att det passar för studiecirklar, möten och idéutbyte. Detta har förutsättningar att bli riktigt bra.

Fyra platser
Det finns nu fyra Fixotek i Göteborg i Majorna, Bergsjön, Rannebergen och i Hammarkullen. Med på förhand bestämda öppettider och med platsansvariga på plats finns det stora möjligheter att konceptet kan bli framgångsrikt för den som vill laga, byta, låna, sy, snickra eller bara umgås.

Samarbete på ett ovanligt sätt
Bakom satsningen står Bostadsbolaget och Familjebostäder, som båda ingår i Göteborgs allmännyttiga bolag AB Framtiden, de berörda stadsdelsförvaltningarna, samt Kretslopp och Vatten som är en förvaltning som arbetar med VA-frågor och hushållens avfall. Även Chalmers har varit med, liksom Hyresgästföreningen. Arkitektstudenter från Chalmers har i högsta grad varit involverade, genom Miljöbron, och bidragit till lyckad utformning och många idéer.

Mini-ÅVC för dem utan bil
I Hammarkullen har man dessutom adderat funktionen av ”mini-ÅVC”, en återvinningscentral för icke bilburna som behöver kunna lämna in farligt avfall, elektronikavfall, textilavfall och grovavfall. Gränsen går vid vad var och en kan bära med sig eller ta med på sin cykel. Bilburna hänvisas även fortsättningsvis till stadens återvinningscentraler.

Många fördelar
I genomgången av vad intressentorganisationerna bakom Fixoteket ser som värden med satsningen blir det tydligt att detta är en win-win-lösning.  Ur alla omdömen och kommentarer kan nämnas att Hyresgästföreningen ser en möjlighet till ökat boinflytande, trygghet och engagemang hos de boende, Kretslopp och Vatten ser fördelar med mindre nedskräpning, bättre sortering och ett gott exempel på samverkan, de båda bostadsbolagen ser ökad kunskap, stolthet och den lokala förankringen som viktiga konsekvenser medan stadsdelsförvaltningarna ser positivt på Fixotekens roll att involvera medborgarna, utgöra mötesplatser och vara platser för arbetsträning och social/ekonomisk hållbarhet.

Med Hans Abrahamssons ord är Fixoteken ett lyckat exempel på möjlig inkludering.

Länktips: https://www.facebook.com/Fixoteket/

Rannebergenbesök i augusti 2017:
http://christerowe.se/2017/08/nr564-fixoteket-i-rannebergen-en-del-aterstar/