”Rör inte mitt stuprör!”

Utmärkt, är min första tanke. Här har man ansträngt sig att åstadkomma en sammanställning av fem statliga sektorsmyndigheters verksamhet och projekt på ett gemensamt område: hållbar stadsutveckling. Med intresse börjar jag läsa igenom rapporten. Sida för sida tonas intresset ner till att vändas i irritation. Varför, tänker jag, gör man inte läsningen mer intressant? Varför inte ens ett försök att knyta ihop alla eller i alla fall några trådar? Det hade kanske kostat tio-femton timmars arbete, men hade gjort rapporten mycket mer användbar. (Länk till rapporten se nedan).

Minsta möjliga ansträngning
Fem myndigheter radar på fem olika sätt upp de uppgifter man valt att presentera. Om man åtminstone försökt ha en enhetlig layout och en sammanhållen logik i hur informationen presenteras. Istället väljer varje myndighet själv hur uppgifterna ska presenteras. En lägre ambition är svår att föreställa sig.

Det man kunde ha gjort
Man kunde t.ex. ha förväntat sig är en grafisk återgivning i prezi-liknande format, som tankekarta eller som grupperingar av olika verksamheter och projekt, där läsaren fått hjälp att hitta de korsreferenser och samband som kan vara intressanta. Eller åtminstone någon slags etikettering, taggning, av varje rubrik i sammanställningen, så att ett sökregister kunde låta läsaren hitta – i en elektronisk version – de rubriker och verksamheter som kunde sägas hänga samman.

Vadå – fungera för läsaren?
Nu kommer de fem myndigheterna med Boverket i spetsen att kunna hävda att man publicerat det som utlovats, en sammanställning över vad som pågår relaterat till hållbar stadsutveckling. Om informationen är läsaranpassad eller inte är ovidkommande. Och för säkerhets skull upprepas på flera ställen i rapporten att den inte nödvändigtvis innehåller all information. Tänk en butik som gjorde en lista över sina produkter. Enbart sorterade på tillverkare, inte sökbara för användaren och med brasklappen att listan inte är komplett. Hur seriös skulle en sådan lista vara?

De fem olika sätten att beskriva verkligheten
Boverket listar på ett par sidor i korta rubriker de olika delområden man arbetar med. Under ”Regler, allmänna råd och vägledningar” staplar man 24 rubriker i bokstavsordning, från ”Barns och ungas utemiljöer” till ”Ökat byggande av småhus”. Inga hänvisningar, inga förklaringar, inga länkar. Energimyndigheten räknar på en sida upp alla de nätverk man på något sätt är involverad i och på sin andra sida visar man grafiskt upp ett antal aktiviteter, där de – faktiskt – sorteras in under rubriker. Naturvårdsverket har valt en annan väg. Man använder åtta sidor till att redovisa sakförhållanden, aspekter och värderingar, som Naturvårdsverket särskilt bevakar och lyfter fram. Texten verkar hämtar ur ett strategidokument. På de sista två sidorna redogör man för de regeringsuppdrag, nätverk och internationella samarbeten man har med koppling till stadsutveckling. Tillväxtverket väljer ett fjärde sätt att presentera vad man gör på området. Texten är formulerad som ett PM med utgångspunkt i uppdraget, hur man operationaliserar sina program (härlig byråkratsvenska), hur man tänker prioritera arbetet och vilka synpunkter man fått när man lyssnat av intressenter och lokala aktörer. Mot slutet dyker en hänvisning upp till en hemsida, som man avser att använda. Där visar sig plötsligt en glimt av något som en bredare publik kan ha nytta av. Men det kräver lusläsning. Trafikverket redovisar sina aktiviteter på ett femte sätt. Man börjar med att räkna upp sjutton stycken nationella råd och nätverk som har pågående verksamhet. Under varje rubrik beskrivs kortfattat syfte och vilka som ingår. Därefter följer några sidor som presenterar det som planeras. I sak säkert korrekt. Men hur ska informationen användas?

”Vem läser det här?
Känslan som infinner sig är att de som publicerat skriften är övertygade om att rapporten uppfyller de formella kraven. Och att den skulle kunna ha ett värde bortom det formella väljer man att bortse ifrån. ”Den som är intresserad hittar ändå det man vill”. Att det i vår statliga myndighetsapparat publiceras denna typ av rapport, där såväl innehåll, form, tillgänglighet som användbarhet så tydligt nedvärderas i relation till det enkla faktum att rapporten existerar är sorgligt. Att ingen i hela beslutskedjan har reagerat, att ingen på de fem myndigheterna har insett att så här kan vi inte publicera en rapport är märkligt. Antagligen anser var och en att man gjort sin del. Att helheten blev pytt-i-panna finns det ingen som tycks ta ansvar för. Stuprören är ohotade.

Nödvändiga mervärden
Hållbar bärkraftig utveckling handlar om att göra mer än man måste. För näringslivet har Michael Porter formulerat det bra i sitt begrepp ”Shared value”. Vem ska formulera motsvarande devis för myndighetsvärlden? Det duger inte att rafsa ihop material med vänster hand – man måste faktiskt skapa mervärden med det man åstadkommer, så att slutresultatet kan bli ett verktyg för andra att använda. Just den skattefinansierade delen av samhället borde ha detta i ryggraden.

Länktips:
http://www.boverket.se/sv/om-boverket/publicerat-av-boverket/nyheter/nulaget-i-fem-myndigheters-arbete-med-hallbar-stadsutveckling/

Visioner, prognoser och vad vi värderar

Vilket samhälle vill vi ha? Är det en så övergripande och väsentlig fråga med så svårtolkade svar att den inte ställs? Utfrågningar i TV fokuserar väldigt lätt på skattesatser, vinnare och förlorare eller symbolfrågor. Alltför sällan, kan det tyckas, kopplas detaljerna till visioner om vilken riktning samhället ska ta. Kostnad och värde är två olika saker.

Ingen peak car
Detta blev jag påmind om häromdagen, när jag hamnade på ett seminarium om ”peak-car” på Handelshögskolan i Göteborg. Under en välbesökt eftermiddag fick vi veta att bilinköpen planar ut i Europa och i USA. På en global nivå ökar efterfrågan med Kina som den viktigaste tillväxtmarknaden. Peak car blev på så sätt avhandlat på mindre än en minut.

Attityder spelar mindre roll än konjunktur och pris
Jonas Eliasson från KTH illustrerade att vi sedan 1800-talet har tiodubblat reslängden vart femtionde år. Användandet av häst, järnvägarnas utbyggnad och ett utbrett bilinnehav har lett fram till detta. Tillgänglighetskraven ökar. Ändrade attityder till bilåkning påverkar enligt Eliassons forskning bilresandet mindre än BNP-utveckling, dvs konjunktur, och pris på bränslet. Trender är svåra att få träffsäkerhet på, hävdar Eliasson.

Visionen viktigast
Trafikverkets representant landade i budskapet att samhällsplaneringen är det avgörande för vilken trafikvolym som uppstår. Mårten Levenstam från Volvo Personvagnar valde att lyfta frågan ytterligare ett snäpp: Visionen om vilket samhälle vi vill ha är viktigare än de prognoser vi kan arbeta mot. Levenstam beskrev med oväntad öppenhet hur företagen i hans konkurrensutsatta bransch resonerar. Ingen vill vara sämst i klassen och därför har exempelvis alla bilar idag i princip låga CO2-utsläpp. Vi har ett nytt jämviktsläge, menar Levenstam, och det som en konsekvens av att politiker ställt krav på lägre utsläpp per km.

Marknaden agerar logiskt i ett sammanhang
Det är en intressant bild. Att se företagens bidrag till samhällsutvecklingen som ett logiskt svar på de krav som ställs från konsumenter och politiker. De globalt verksamma företagen agerar och reagerar snarare än proagerar. Företagen optimerar sina lösningar inom de ramar som ställs upp av konsumenter och lagstiftare. Mot bakgrund av de privatiseringar som skett inom olika samhällssektorer i vårt land, ofta med motiv att effektivisera och att låta konkurrensen skapa kvalitet, blir det intressant att studera vilka krav som ställts av konsumenter och politiker när marknadens aktörer släppts fram.

Är vinst alltid ekonomisk?
Vad händer i banksystemet i kölvattnet på avregleringen? Vilka krav ställs på privata apotek och bilbesiktningar? Hur är det med skola, vård och omsorg… har privatiseringarna lett till kvalitetsökning eller till effektivisering som frigörs i ekonomiskt överskott? Varför måste vinst alltid räknas i ekonomiska termer? Vem ska egentligen avgöra vad som ska räknas som ökad kvalitet eller verksamhetsförbättring? Är femton minuters samtal med en vårdtagare en ökad kvalitet eller en ökad kostnad?

Sammanvägd nytta
När det talas om kvalitet och vinster i välfärden är ofta ekonomin utgångspunkten. Hur pengarna ska användas är grundfrågan. Viktigare vore att utgå från värderingar om vad som egentligen är viktigast i en verksamhet och att reducera ekonomin till det medel som möjliggör vår vision. Samhällsnyttan, företagsnyttan och nyttan för den enskilde måste vägas samman på ett klokt sätt i relation till vad vi värderar. Kostnad och värde är inte samma sak. Därom talas det för lite i valdebatten.

Var håller ekonomerna hus?

Vi vårdar inte det vi har, värdesätter det inte, vi skapar inte långsiktig nytta utifrån de förutsättningar som tidigare ansträngningar har gett oss. Som en konsekvens av köp-och-släng-doktrinen som präglar mycket av vardagens konsumtion har en liknande mentalitet satt sig inom flera områden. Effektivisering har det kallats. Men det är inte effektivt att slösa med resurser. Låt mig belysa med tre exempel.

Järnvägen
Kanske går problemen långt tillbaka i tiden, när SJ och Banverket bildades för att anpassa tågmarknaden till konkurrenssamhället. Trafiken skulle konkurrensutsättas, då måste skötsel av banorna, signalsystem och styrning separeras från tågtrafiken. Det tidigare gemensamma intresset att se till att helheten – tågtrafik på fungerande spår – försvann. SJ blev en ”kund” på spåren. Ansvaret för att spårbunden trafik fungerade hade plötsligt delats upp. Det blev möjligt för båda parter att skylla på varandra. Nästa, på ytan riktiga beslut, var att slå ihop trafikslagen i det som blev Trafikverket. Nu skulle projekten koordineras. Men kunskapen om spårnätet tunnades ut ytterligare och nya prioriteringar behövde göras när behovet för upprustning av vägnätet ställdes mot spårnätets behov. Resultatet ser vi nu. Åratals av otillräckliga investeringar i järnvägsnätet har lett till en situation, där tågurspårningar och andra olyckor kommer att öka. Konsekvenserna blir en minskad tillit till systemen, stora samhälleliga förluster när restider ökar och kommunikationer inte fungerar – särskilt nära de belastade spåravsnitten nära storstäderna. Det är som om staten medvetet undviker att ta till vara de tidigare investeringar man gjort. Tidigare generationers skatter investerades i infrastruktur, där nu värdet på gjorda investeringar stegvis minskas i takt med att underhållet försummas. Likt ett ödetorp på landet överges ett av landets viktigaste kommunikationssystem. Ekonomi handlar om hushållning. Var håller i så fall ekonomerna hus?

Skolan
Den kommunaliserade skolan som nu vi har haft i +20 år har inneburit en liknande nedmontering. Kommunerna har inget belöningssystem för att de tillhandahåller en bra skola, som ger många elever en god start i livet. Kommunerna ska tillhandahålla skola. Med en åldrande befolkning ökar samtidigt trycket på andra kommunala omsorgsdelar. För att klara sina ekonomiska mål används skolan som en av brickorna i kommunernas budgetspel. Lönekostnader hålls tillbaka dels genom att löneutvecklingen generellt bromsas, dels genom att antalet tjänster i skolan minskar. Stödlärare, specialpedagoger, vaktmästare, bibliotekarier… det finns stora besparingar att göra. Och de har gjorts på många håll. Resultaten ser vi nu i Pisa-undersökningen och på andra sätt. Skolan lockar inte de bästa studenterna till lärarutbildning, till vissa utbildningar lockas ingen alls. Elever lämnar skolan med ofullständiga kunskaper. Läsförståelsen är kanske det mest allvarliga. Om man inte kan förstå innebörden av en text – hur ska man då någonsin klara sig i vår komplexa värld, där aggressiv marknadsföring och fördummande reklam lockar in konsumenter i avtal de knappt förstår, än mindre kan krångla sig ur? Skolans nedmontering är förödande för hela samhället eftersom det har med Sveriges konkurrenskraft att göra. Om vi saknar välutbildade och anställningsbara personer till olika företag och befattningar kommer vi stegvis att tappa i konkurrens på den internationella marknaden. Vem ska försörja arbetslösa som skolan inte lyckades kvalificera till arbetslivet? Effektiviseringen av skolverksamheten i den kommunala regin leder till samhälleliga och mänskliga förluster över lång tid. Är det verkligen smart att suboptimera samhällets, och individers, utveckling på detta sätt? Vi lurar oss själva om vi tror att vi tjänar på att inte investera i våra barn.

Den billiga energin
Både nationellt och globalt har vi ett tredje bekymmer, där vi inte diskuterar konsekvenserna av 1900-talets utveckling. När förbränningsmotorn ”vann” över elmotorn i 1900-talets början, och olja/bensin blev den dominerande råvaran för gods- och persontransporter inleddes en epok i vår civilisation, som framtidens historiker kommer att beskriva som lättsinnets epok. Högkvalitativ, energirik olja förbrändes i en snabbt ökande takt, snabbare än nya fyndigheter dök upp. På ett hundra år lyckades världens länder halvera den resurs som det tagit årmiljoner att tillverka. I en hysterisk takt förbrändes all den olja som pumpades upp. Inte nog med att detta skapade ödesdigra klimateffekter, som kan komma att påverka allt liv på jorden under överskådlig tid. Det lade också grunden för en industrialisering och ett välstånd för delar av jordens befolkning, som innebär att det blir svårt att upprätthålla samma effektivitet med andra energikällor. Energiinnehållet i olja är mycket högt. Först på senare tid har biltillverkarna förstått att detta är bättre att kommersialisera i form av snåla motorer. (Men det krävdes EU-lagstiftning för att det skulle ske). Under hela 1900-talet handlade det istället om ”noll-till-hundra”-jämförelser och häftiga prestanda. Oljan har lagt grunden till en petrokemi, som ger oss nyttiga produkter. Plast används i massvis med produkter tex inom sjukvården, i laboratorier etc. Men vi har betett oss som om oljetillgången vore oändlig. Helt oansvarigt har vi eldat upp denna unika energiråvara utan att tänka långsiktigt och utan att reflektera över konsekvenserna för vårt eget klimat. När vi tvingas gå in i ett lågenergisamhälle, som prioriterar energieffektivisering och som värdesätter energi på ett mer nyanserat sätt kommer delar av det samhälle vi skapat att bli olönsamt. Direktuppvärmning med el kanske kortsiktigt var smart för att få avsättning för överskottselen från 70-talets kärnkraftverk. Men att slösa med resurser kan aldrig vara en långsiktigt hållbar strategi. Det lättsinniga slösa-samhället kommer av eftervärlden att med rätta kritiseras hårt. ”Hur kunde dom medvetet förstöra för sig själva och framtiden?” ”De visste ju…?”

En gammal slogan från en valrörelse passar in i sammanhanget: Mot bättre vetande!