Julen knyter ihop trådarna

I december får vi alla en anledning att tänka på vårt kulturella arv och hur vi i Sverige har format, utvecklat och samspelat med befintliga traditioner och nya influenser från omvärlden. Nationalisterna retar sig naturligtvis på beskrivningen av det svenska som ett misch-masch av assimilerade traditioner från utlandet. I juletid blir det trots allt ganska tydligt att mycket av det svenska stammar från andra länder – men långt ifrån allt, naturligtvis.

Julklappen och självhushållet
Min morfar berättade att han i sin barndom på 1890-talet var livrädd för julklappen. Han växte upp i Värmland på en herrgård, där familjen bestod av tiotalet barn och det självklart fanns både dräng och piga för det slitsamma vardagsarbetet. Hästen skulle ju ryktas, maten tillagas från grunden och huset hållas varmt med ved. Det som idag har blivit en del av vår omedvetna konsumtion var förr ett slitsamt och tidskrävande arbete. Från kakelugnar till fjärrvärme, från att kärna smör till att i snabbköpet hitta allt färdigförpackat – många av livets självklarheter var förr en del av självhushållningen.

Julbocken
Morfar Christian var som sagt rädd för julklappen när han var barn. Traditionen var ju att den halvt ilskne, motbjudande och farlige julbocken – en getabock i människoskepnad – klappade på porten i julnatten och egentligen signalerade till husfolket att allt var väl i ladugårdar och uthus, men barnen var livrädda för denne figur som de inte riktigt förstod sig på. Far i huset öppnade dörren och på trappan låg en liten gåva, kanske ett slöjdat föremål som barnen kunde glädjas åt, någon gång ett klädesplagg eller en väldoftande fruktkaka.

”Allt är OK”
Julklappen var signalen för att julfriden var bekräftad, att allt var i sin ordning bland djuren i ladugården och att julaftonen kunde firas. Att det fanns en liten gåva utanför porten var egentligen en variant på en ännu äldre tradition, där husfolket satte ut gröt till hustomten, som man visste höll till i närheten och höll sitt vakande öga över människor och djur. Tomtens gärning och bryderier formulerades så småningom av Viktor Rydberg i den klassiska dikten.

Olika influenser smälter ihop
Eftersom jag intresserar mig för ord och deras innebörd passar det kanske bra att nämna att ordet juhla betyder fest eller högtid på finska och att det är ganska sannolikt att vårt ord jul uppstått som en precisering av en viss fest, när vi behövde ett begrepp för firandet av att ljuset snart ska återvända. Jag antar att de kristna influenserna kom in långt senare och att ordet jul redan fanns för det som firas i andra länder som den kristna mässan, Christmas, eller tyskarnas välsignade natt, Weihnachten, då Jesusbarnet föddes. I Frankrike fanns en Pére Noël, en slags motsvarighet till Sankt Nicholaus, som ju under 1900-talet blivit Santa med en stor del av folket i väst. Stegvis och i ganska komplexa flöden flyter tro, tradition och gestaltningar samman. Den grå hustomte som Jenny Nyström gjorde lite gladare med en röd luva smälte så småningom ihop med de andra figurerna och blev den jultomte vi talar om idag.

Bevara genom att fortsätta att utveckla
Politiker och opinionsbildare på högerkanten upprörs när någon dristar sig att till att påpeka hur mycket med det svenska julfirandet kan härledas till influenser från andra länder. Man vill gärna låtsas att det finns något ursvenskt och närmast genetiskt definierbart att ”bevara”. Man vill inte veta av att Lucia är ett italienskt helgon eller påminnas om att den ursvenska traditionen med Kalle Anka klockan tre inte fanns före Walt Disney och Bengt Feldreich när han sjunger om stjärnan i det blå som Benjamin Syrsa. Om det inte var så allvarligt att högerkrafterna på allvar vill politisera kulturlivet utifrån en egen agenda skulle man kunna rycka på axlarna. Men tyvärr är högerns angrepp på kultursektorn en del av det större hot mot demokratin som vi nu upplever och måste motsätta oss. Därför är det så viktigt att vi förstår hur våra kära traditioner har uppstått, hur vi bäst gläds åt dem, utvecklar dem och gör dem till en del av det öppna, tillitsfulla och hemvävda svenska samhället.

En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.

 

Hur blir 3D-printning cirkulär?

3D-printning är ett intressant område. Produktion av korta serier av reservdelar på olika platser, där tillgång till mjukvara, printer och råvara blir avgörande och där leveranser troligen blir effektivare – mer ”on demand” – och där bara just den produkt som behövs också tillverkas. Det finns dock ett antal frågetecken som måste rätas ut.

Funktionalitet och garanti
Reservdelar till maskiner kan vara systemkritiska och helt avgörande för funktionen. Hur ser garantiåtaganden ut när reservdelen inte tillverkas av leverantören med leverantörens kvalitetskontroll? Vem är ansvarig för eventuella fel och felkonsekvenser?

Material
I dagsläget talas det om plaster, om metallpulver och biologiskt material som kan användas vid 3D-printning. Det som formas ska också härdas på något sätt så att det behåller sin tänkta form. Som lekman tänker man genast på de tvåkomponentlim som funnits länge. Det är viktigt att vi inte ökar spridningen av miljöfarliga ämnen i naturen.

Var ligger ansvaret på en global nivå?
Ännu viktigare kanske det är hur återbruk och återvinning ska lösas när det gäller 3D-printade produkter och komponenter. Vem har ansvaret för att produkten/komponenten återförs till rätt cirkulära flöde och inte hamnar i deponiernas återvändsgränder? Hur ska detta lösas rent praktiskt och lagstiftningsmässigt i en global kontext?

Vilket ansvar har tillverkaren? Ekonomi? Flöden?
För mig är det viktigt att vi varje gång tänker på produkters hela livslängd, inklusive återbruk och återvinning. De linjära modeller som gällt under lång tid måste ersättas av cirkulära principer och det avgörande blir i det sammanhanget att säkra upp ansvarsgränser, ekonomi och fysiska flöden. Vems är ansvaret i de olika faserna? Vem ska ha incitament att tjäna på återbruk och återvinning? Hur ska det gå till?

Olika storlekar
Ny teknik är fascinerande, men lärdomen från de senaste decenniernas utveckling måste vara att vi måste kopiera och ingå i  naturens kretslopp så långt det bara går. Plasterna i haven håller på att ta död på ett antal fiskar och inte minst valar. Den synliga delen av plasten är möjligen dessutom inte störst. Mikro- och nanostora partiklar av främmande karaktär kan vara minst lika många och hör definitivt inte hemma i kretsloppet.

Alla som tar fram 3D-printade produkter måste rimligen öppet redovisa hur man hanterar dessa frågor.