Vem kan hålla mot och inte med?

Vi tycks gå mot en polarisering på flera områden med åtföljande konfrontation och konflikter med delvis andra utgångspunkter än förr. Det är som om vi inte är beredda att hantera informationsmängden som vi har tillgång till. Istället för att lära oss mer när vi nu får möjlighet att göra det på ett enkelt sätt, tycks tillgången på information göra att vi skärmar av oss och huvudsakligen söker oss till bekräftande kommunikation och information, ackompanjerad av ett tydligt igenkännande, ett flödigt gillande och en ständig jakt på medhåll.

Vårt behov av vi
Det som kallas ”vi” krymper och avgränsas. De andra blir ointressanta, annorlunda eller oönskade beroende på hur vi definierar oss själva. Det tycks som att våra uråldriga gener bestämt att ”flocken”, det vi definierar som vår egen grupp, till stor del definierar både värderingar och handlingar. Är det inte halsduken på fotbollsmatchen, kulturbaserade klädkoder eller andra fysiska attribut så är det våra val av grupptillhörighet på nätet som både ger oss identitet och sammanhang.

Någon-annan-ismen
Om 60-talets uppvaknande för världens orättvisor ledde till solidaritet med förtryckta folk tycks många idag attraheras av förenklade budskap, där det blir OK att bortse från det egna ansvaret för samhällsutvecklingen. Överkonsumtionen och det relativa ointresset att rätta till uppenbara brister i kretsloppsanpassningen tyder på att många lever i uppfattningen att det är ”någon annans” (oklart vem) ansvar att städa upp och rätta till problemen. ”Elektronikskrotet är någon annans bekymmer. Det viktiga är att jag har den senaste modellen…” eller ”Flygskatten skulle göra det omöjligt att bo i Norrland, därför ska den inte hindra mina weekendresor till New York”.

Vi får vad andra tror att vi vill ha
Kortsiktiga fördelar går hela tiden före de långsiktiga effekterna och ansvarstagandet. Och eftersom alla tänker på ett liknande sätt skenar utvecklingen i fel riktning. Trots att vi vet att artutrotningen pågår för fullt, att fossilbränsleanvändningen snabbt håller på att förändra förutsättningarna för liv, att hetta, översvämningar och jorderosion snart kommer att generera stora folkvandringar låtsas vi att livet är en dokusåpa på TV. Inte förrän det är för sent tycks det som att tillräckligt många kommer att vakna.

Långsiktighet
Det talas om ett tilltagande politikerförakt. Att våra förtroendevalda inte gör sitt jobb. Ett bekymmer är att många politiker fastnat i en slags beroendefälla. Känsligheten för opinionsmätningar är större än känslan för vad man verkligen vill uträtta. Det tycks som att bara sådana kommentarer som kortsiktigt kan optimera allmänhetens gillande räknas. Det är nästan så att man önskar att demokratin kunde justeras och balanseras mot något slags rådgivande kammare eller organ som mer långsiktigt kan vägleda i beslutsdjungeln. Kloka personer som sitter på 10-åriga eller längre mandat och som har fått förtroendet att använda sin klokskap. Går det an? Att önska att vi hade meriterade och gärna opolitiska personer, som kunde hålla emot opinionstrycket och anlägga det långa perspektiven, när dagspolitiken tycks fastna i kortsiktighetens rävsax.

Tänk att få nominera
Det skulle vara intressant att få nominera kandidater till ett beslutande hållbarhets- eller framtidsråd. Några forskare, några enstaka ekonomer, några författare och kulturpersonligheter, kloka män och kvinnor som skulle kunna sätta framtidens behov före dagens. Och gärna internationellt sammansatt så att olika perspektiv vägs samman.

Men så vaknar man upp i verkligheten och inser att det knappast går att genomföra. Dock kvarstår frågan vem som ska hålla emot när alla ägnar sig åt alla hålla med.

 

Värdestegring till varje pris?

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.

Hållbart chefskap

De som känner mig vet att jag arbetade nästan 14 år på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg. En fantastisk tid, ansvarsfylld och utvecklande på flera sätt. Att hamna i chefsrollen var lite oväntat, men lärorikt och spännande. Med lite perspektiv – jag slutade där för drygt fyra år sedan – ser jag några faktorer som jag upplever kan vara viktiga för den organisation som vill utvecklas.

Framåtfokus
Det är viktigt att fokusera på det som ligger i närtid och samtidigt det som ligger lite längre bort, i framtiden. Medan man fortfarande har alternativa lösningar och kan göra medvetna val gäller det att just göra dessa val. Väntar man blir det andra omständigheter som gör valen åt en själv. Man kan skjuta upp beslut, men då ska man inse att handlingsutrymmet ofta blir mindre ju längre tiden går. Till slut blir valet ett tvång. Ta beslut medan det finns ett kreativt momentum att utgå från.

Hitta en balans mellan lust och krav
Både för en själv, för medarbetarna och för verksamhetens relationer till kunder och samarbetsparter gäller det att skapa arbetslust. Den dag man går hem och känner att det var en bra dag ska man njuta av den känslan och gärna förstärka den genom att berätta för kollegor och närstående att det var en bra dag.

Hitta en balans mellan detaljer och helheten
Kvaliteten ligger i detaljerna. Samtidigt finns det en risk, särskilt på chefsnivå, att detaljerna skymmer helheten och att fel prioriteringar görs. Växla tempo och växla fokus, byt arbetsuppgifter och sätt upp egna tider i kalendern för det som riskerar att inte bli gjort.

Snacka inte så mycket – gör
Det är vad vi åstadkommer som räknas. Ägna inte för mycket tid åt att prata om problemen eller svårigheterna. Ta tag i dem istället. Föregå med gott exempel. Do it. Släpp prestigen och visa att det faktiskt går alldeles utmärkt att göra saker utan att allt ställs på ända. Rätt åtgärd i rätt ögonblick kan vara mycket viktigare än ändlösa enskilda samtal om hur kollegor känner sig bemötta, överarbetade eller åsidosatta.

Gör det du är bra på – låt andra göra det de är bra på
Om organisationen fungerar bäst vid en viss arbetsfördelning är det smart att använda den. Även om arbetsuppgifterna på pappret ser annorlunda ut. Ansvarstagande och resultat hänger ihop. Det är roligt att ta ansvar och känna att det man gör spelar roll. Och att det uppskattas. Identifiera varandras styrkor och bejaka dem.

Låt inte ekonomin bli det som skymmer andra perspektiv
Det är lätt att ekonomin blir det som styr. Vilka värden finns i verksamheten som inte syns i resultaträkningen? Hur behåller vi och utvecklar dessa värden? Vem bär företagets eller verksamhetens kultur och värderingar på ett informellt plan? Vem är intern hjälte i det öppna eller i det fördolda? Vem förtjänar att synliggöras? Hur kan de vassa armbågarna ersättas av ett empatiskt och förtroendefullt samarbete?

Jag ska återkomma senare i höst med fler tankar i den här riktningen. Hållbarhet handlar om hållbara arbetsplatser och hållbart chefskap – också.

Om kunskapen som förlorare

Agnes Wold är en professor som gärna syns i debatten och som ofta går emot den gängse uppfattningen i en del frågor. Immunförsvaret och vår överanvändning av bakteriedödande handrengöringsmedel är en fråga hon gjort sig känd inom.
Häromdagen var hon med i SVT:s ”Min Sanning”. På en punkt tycker jag att hon tänker fel. En liten utvikning, bara:

Tankefel om alkoholen
Något märkligt pekade hon på att en promille alkohol i bröstmjölken till bebisar inte kan vara skadlig. Hon borde inse att det inte är barnets fysiska förmåga att hantera mycket små alkoholmängder som är problemet. Det är alkoholförtäringens indirekta påverkan på familjesituationen som är den avgörande risken. Alkoholen ökar risken för konflikter mellan föräldrarna, försämrar deras omdömesbildning och förmåga att snabbt och korrekt ta hand om sitt barn. Det borde en klok person som Agnes Wold inse.

Åsidosatt kunskap
Men egentligen var det en helt annan tanke som växte fram när jag lyssnade på Agnes Wold. Hur åsidosatt kunskap och bildning har blivit till förmån för tyckande och paketering. Vem som påstår något, hur det framförs och hur många som stödjer ett påstående har blivit viktigare än att basera påståenden på fakta, på forskning eller på gemensam kunskapsgrund. Vi ser det hela tiden. Reklamen och politikens optimeringsperspektiv har förskjutit tyngdpunkten i den allmänna debatten. Parallella sanningar lever sida vid sida. Och i jakten på finansiering sänker högskolorna kraven.

Utveckling
Under andra hälften av 1900-talet växte välståndet i takt med växelvis utveckling av teknik, teknologi och ekonomi. Det sambandet är inte lika tydligt längre. Den ekonomiska utvecklingen är i genomsnitt god, men med stora variationer på individnivå. Överutnyttjandet av billig energi och billiga råvaror och arbetskraft har bromsats in. Många, både i Sverige och utomlands, befinner sig i en pressad situation och samhällets resursfördelning upplevs som orättvis, särskilt som fler förväntas dela på den orättvist fördelade kakan. Bilden av ett välmående samhälle känner långt ifrån alla igen sig i. De utan valmöjligheter lockas av enkla förklaringar, skuldbelägganden och lösningar.

Inflytande, vinst och känslor går före fakta
Även i vetenskapliga kretsar finns det parallella sanningar. Teorier står emot varandra. Sambandet mellan rökning och cancer var länge en olöst fråga. Starka ekonomiska intressen finansierar forskning och kan ge sig själva ett stort inflytande. Oljeindustrin har länge bromsat en utveckling, där sambandet mellan klimatförändring och människans användning av fossila bränslen behövde uppmärksammas. Årtionden har gått förlorade. Starka vinstintressen fördröjde en snabb omställning. Det finns även gemensamma frågeställningar där känslomässiga argument ställs mot varandra. Är det mest synd om vargarna eller om de fårägare som vargen river fåren för?

Trump
I USA har det gått så långt att man nu har en republikansk toppkandidat till presidentposten, som titt som tätt yttrar ett förakt för forskningen och skickligt spelar på olika opinioner för att få medhåll. Det är inte sakliga argument som bär honom framåt, det är bilden av en självsäker ledare med enkla lösningar som är i fokus. Hans raka budskap är att bygga en gigantisk mur mot Mexico, så att ”vi håller invandrarna och terroristerna borta”. Han spelar på känsloområdet mellan rädsla och trygghet och framstår som den ende ”sanningssägaren” som tydligt utmanar  etablissemanget. I fler länder ser vi samma sak, inte minst i Europa.

Bildning och kunskap är på reträtt
Ett exempel på hur kunskap inte längre är det primära är det som Dick Harrison, känd historiker och universitetslärare, beskriver som den högre utbildningens förfall. (Länktips se nedan). I dagens SvD redogör han för hur de ekonomiska styrmedlen helt har tagit över i universitetsvärlden. Det är inte kunskaperna och lärandet som är centralt, utan genomströmningen av antalet studenter. Utvecklingen är förödande för en liten kunskapsberoende nation som Sverige om hans beskrivning stämmer generellt.

Tidningar och media har bytt inriktning
Tidningsmän och personligheter som Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt har ersatts av aktivist-journalister. Den tidigare chefredaktören för GT använde tidningens genomslag för att tvinga fram en kostsam och i praktiken onödig folkomröstning i en redan avgjord fråga. Tidningens agerande förstärkte inte tilltron till demokratin. Vi ser också i (a)sociala medier hur mängder av tyckare överträffar varandra i onyanserade påhopp och påståenden. Hat och hot präglar många inlägg. Det finns inte längre ett tydligt kunskapsideal i den allmänna debatten, dvs en strävan att hitta rätt i sakfrågorna. I stället är det nu åsikterna som nu har ett egenvärde. Nyanser, kvalitet och grundvärderingar förloras i jakten på högröstat medhåll.

Reaktioner
Idag handlar även nyhetsrapporteringen om hur reaktionerna blev på olika utspel, inte om förslagen löser samhällsproblemen i fråga. Kommentatorer kommenterar varandra och sina intryck, snarare än sakfrågorna. Det dröjer inte länge förrän vi får twitteromröstningar under TV-nyheterna. ”Håller du med om redaktionens bedömning?” Twittra ”Gilla” till …. Debatten och demokratin tycks vara på väg att förvandlas till en ständigt pågående idolkampanj.

(Om du gillar detta inlägg, dela det…… ;-)
Obs ironi.

Länktips: http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri/om/debatt

Ungdomsarbetslöshet och bottom up

Av alla unga i Sverige mellan 20 och 25 år är det 17 procent som varken studerar eller arbetar. En majoritet av dessa är inte heller registrerade på Arbetsförmedlingen. Siffran är ett genomsnitt för landet. I utsatta områden kan det handla om 40 procent som befinner sig i ett slags samhälleligt vakuum. Några reser säkert, några jobbar svart, en del är troligen sjuka. Men det är långt från att vara ett normalt eller acceptabelt antal.

Landet delas upp
Jag plockar upp statistiken ur ett referat från tankesmedjan Global Utmanings seminarium den 18 maj. (Länk se nedan). När forskarna tittar närmare på kommunala skillnader i val av gymnasiestudier dyker andra varningssignaler upp. Andelen studerande som väljer yrkesförberedande linjer i gymnasiet varierar kraftigt från kommun till kommun. Se bild här intill. I Danderyd är det 6 procent av de studerande som väljer yrkesförberedande linjer. I Sorsele är siffran 78 procent. Dessa siffror illustrerar hur olika framtidsperspektiven och jobbmöjligheterna ser ut i landet.

Omtänk
Regeringen har tillsatt ”Delegationen för unga till arbete”, som ska ta tag i dessa frågor och framför allt hjälpa kommunerna att hitta verktyg och använda dem. Hoppfullt nog talar delegationens ordförande om vikten av att involvera de unga själva i processen. Top-down-perspektivet måste kompletteras med bottom-up. Här finns kanske den svenska samhällsmodellens stora utmaning – att överge övertron på den generella sociala ingenjörskonsten och ersätta den med ett mer verklighetsnära och individrelaterat arbetssätt. Det kan vara effektivt och rättvist att införa generella regler, men om människor inte uppfattar att åtgärderna gäller dem händer ändå ingenting.

Konkret nytta
I flera år har olika seminarier och föredrag lyft behovet av mötesplatser, av samarbete och av hängrännor till alla stuprör. Men dessa goda föresatser blir inte verklighet förrän de går in i det konkreta och handlar om verkliga problem och behov.
Det är när Angeredsgymnasiets elever möter företagen inom ramen för Angeredsutmaningen som nyttan uppstår för alla inblandade. Det är när stängslet sätts upp för Kamelcentret som människor kan börja tro på en utveckling.
Det är när idéer omsätts i praktik som världen förändras.

Möten
Staten är inte operativ på vardagsnivå och därför kan inte staten, regeringen eller de statliga organen lastas för att ”inget händer”. Det varje regering måste fundera på är hur man bäst skapar förutsättningar för lokal och regional utveckling. Det är nära människorna, i planerade och spontana möten som något kan hända.

Länktips: Referat från Global Utmanings seminarium här .
www.angeredsutmaningen.se
www.angeredskamelcenter.se

Efter kollektiva och individuella lösningar

Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.

Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.

Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.

Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.

Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.

Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.

Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.

Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.

Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se

Vad behöver vi för att arbetsplatsen ska fungera?

Eget rum, kontorslandskap, flexibla kontorsplatser – vad är egentligen bäst för individen och för verksamheten? Sedan mer än 20 år är detta en fråga som ständigt kommer upp, inte minst vid renovering eller nybyggnation av kontor. Och absolut inte bara i vårt land. Ur hållbarhetsperspektiv handlar det om att få medarbetare som trivs, fungerar och presterar, samtidigt som verksamheten optimeras. Hur ser ett optimalt kontor ut?

Den fysiska platsen är allt mindre nödvändig
En egen stol och ett eget bord kan vara viktigt. Den som sitter vid ett skrivbord i många timmar kan behöva en väl anpassad arbetsmiljö. Samtidigt är vi idag allt mindre beroende av att ha tjogtals med pärmar inom räckhåll. Elektronisk lagring i det datornätverk vi tillhör ersätter allt mer lagring av pappersdokument. Den fysiska platsen betyder på så sätt allt mindre. Telefonsystemen blir allt mer integrerade med mobiltelefonin vilket gör att den fysiska telefonanslutningen blir ointressant. Telefonen är inte längre platsbestämmande.

Mobiltelefoni, konferenstelefoni och kraven på arbetsplatsens utformning
Arbetsuppgifter kräver oftast både avskildhet och samarbete. Att kunna föra enskilda telefonsamtal kan vara viktigt. Samtal där man inte blir störd av andra eller behöver fundera på om samtalet helst inte ska uppfattas av andra och förs vidare. Ibland förs förtroendefulla samtal, där just den komponenten kan vara avgörande. Med Skype och modern konferensteknik uppstår dessutom nya former för samtal, där flera personer kan närvara utan att behöva resa till ett fysiskt möte. Vad innebär teknikutvecklingen för kraven på våra arbetsplatser?

Möteskultur
”Tyvärr, den person du söker är upptagen i ett möte och beräknas åter klockan 17.” Det finns en utbredd möteskultur i arbetslivet. Rutinmässiga möten kan vara bra, men ibland finns naturligtvis en risk att mötena bromsar verksamheten. Frågor diskuteras på fel nivå eller får alldeles för stor plats under ett möte. Jag har själv gått i den fällan. Någon detalj som man själv uppfattar som väsentlig, kanske egentligen inte kräver en hel avdelnings ställningstagande. Samtidigt: hur ofta har man inte fått höra att någon känner sig oinformerad eller utanför beslutsprocessen…. Det är svåra avvägningar. Alla kan ju inte delta i allt. Risken finns att möteskulturen breder ut sig ”för säkerhets skull”.

Informella och formella möten
När vi organiserar arbetsplatser är det viktigt att skapa utrymme för både den personliga integriteten och utrymme för en gruppdynamik, för både spontanmöten och planerade möten. I den artikel jag fann i norska ”Teknisk Ukeblad” (länk se nedan) nämns som en möjlighet att låta mötesplatserna finnas för att underlätta korta möten. Ofta nämns kaffeautomaten som den naturliga mötesplatsen, där spontanmöten kan lösa akuta problem och möjliggöra informella samtal. Förmodligen är det en rimlig balans mellan informella och formella möten som fungerar bäst, både för att bekräfta vars och ens person och för att testa de kompromissförslag som kommer upp.

Mobbning
Den fråga som gnager är den vuxenmobbing som sägs vara en realitet. Vilken utformning av arbetsplatserna motverkar bäst exkludering? Hur stärker arbetsplatsens form och inredning ett ständigt pågående lärande och en ständig dialog? Hur ska arbetsgivaren tänka för att stärka sammanhållningen mellan medarbetare?

Vad behöver vi för att fungera?
Det som nu står för dörren är avvägningen mellan att å ena sidan minska de fasta kostnaderna och till exempel att undvika tomma kontorsplatser när inte alla är på plats och å andra sidan att främja sammanhållning och identitet genom att ge var och en en egen plats i helheten. Vad behöver vi för att fungera i ett socialt sammanhang? En slags fast plats i tillvaron eller räcker det att vara en del av en dynamisk helhet?

Länktips: Artikel i Teknisk Ukeblad: http://www.tu.no/karriere/2014/10/21/slik-endret-de-kontorlandskapet-for-a-fa-bedre-arbeidsmiljo?utm_source=newsletter-2014-10-21&utm_medium=email&utm_campaign=newsletter

Förmågor utvecklas i två riktningar

Det är skillnaden, potentialen, som är avgörande. Vi vill ha 230 V till de flesta apparater. Vi vill att andra ska kunna något som vi själva inte kan. Konsumtionen bygger på skillnaden mellan att ha och inte ha. (Shakespeare hade väl förresten skrivit monologen just så idag: ”To have or not to have…”). Trycket på att äga är väldigt stort. Att äga förmågan att göra något utvecklas i två riktningar just nu beroende på sammanhang i staden respektive på landet.

Betydelsen av olikheter
Jag började skolan ett år för tidigt. Det skulle vara bra, ansåg mina föräldrar. Själv var jag för liten för att förstå innebörden eller ännu mindre inse konsekvenserna. Att vara ett år yngre gav inga fördelar. Vare sig det gällde fysisk eller mental utveckling hade jag snarare ett visst underläge jämfört med mina klasskamrater. Oavsett om det var kast med liten boll eller en analys av filosofiska teorier innebar min ålder ett visst underläge. Erfarenheterna har hjälpt mig att inse betydelsen av olikheter och vikten av att se framsteg i ett relativt perspektiv.

Skillnaden som affärsmöjlighet
Vi föds och växer upp med olika förutsättningar. Vi har olika lätt att ta till oss kunskaper och att utveckla förmågor. Olikheterna möjliggör också en dynamik. Det den ene tycker är enkelt blir för den andre något svårt. Skillnaden kan ibland bli en affärsmöjlighet. Den som kan snickra en möbel eller måla en tavla kan sälja sin produkt eller sin tid till någon som värderar den andres arbete.

Från allt till inget
Dagens samhälle kännetecknas av specialisering. Många kompetensområden är snävt avgränsade. Specialister kan efterfrågas på en global arbetsmarknad, förutsatt att de har språket, koderna och den sociala situation som gör detta möjligt. I andra änden ser vi personer sittande på våra trottoarer, utan språket, utan socialt sammanhang och utan en tillgänglig kompetens. Och däremellan springer de flesta av oss omkring och letar efter vår roll i livet.

Köp och släng
Stadens invånare har vant sig att kunna köpa specialisttjänster. Marknaden finns, utförare finns. Och många produkter är så pass billiga att de inte ens repareras. Förr lagades trasiga radio- och TV-apparater. Det byttes delar. Ännu så länge byts delarna ut i våra bilar, men det är svårt att ens själv byta en glödlampa idag på en vanlig bil. Möjligen är detta också bra.

Att köpa funktionalitet och att betala med tid
För om det är funktionen vi köper, och inte produkten, så överlåter vi ägandet till någon som har ansvaret för att produkten fungerar. Vi betalar bara för tjänsten som löser vårt behov. Det är inte bilägandet som är vårt primära behov, det är mobiliteten. Stadens invånare kommer troligen att bli mer tjänsteköpare i framtiden. Vi köper tjänster och funktionalitet av varandra. Ett bröllop. Ett planterat träd i trädgården. En ny klädsel på en gammal stol. En fungerande dator. Har vi inte råd gör vi tjänstepoolsystem, där vår tid blir en resurs för helheten. Gränsen mellan arbetsgivare och arbetstagare luckras upp. Vi kommer att behöva ha nya system för att på ett rättvist sätt dra gränsen mellan beskattat och obeskattat arbete.

Långt mellan husen ger mindre specialisering
I avfolkningsbygderna och där det är långt mellan husen blir lösningen troligen en annan. Vi kommer att få se mer av företag som kombinerar flera olika funktioner: odling, förädling, besöksnäring, guidning, studiecirklar för konstnärssjälar, retreat, finn-dig-själv och mycket mer. Och naturligtvis mer av tillfälliga samarbeten, så som vi såg i Västmanland, där lokalbefolkningen spontant formerade ett hemvärn och gav sig ut i skogen med sina maskiner. Man formerade ett mer nära samarbete för att man tillsammans kunde lösa fler uppgifter än var för sig. Mer av multikunnande och kunskapsöverföring, mindre specialisering.

Mellanform?
Spännande blir att se vilken riktning små orter tar. Där man inte är lika utsatta som i glesbygden, men heller inte har ett befolkningsunderlag för den specialisering vi ser i stora städer. Kommer en tredje modell att växa fram som en mellanform? Hur ser den ut?

Det är kanske männen som backar?

Girlvilles kallas de städer, där unga kvinnor dominerar utvecklingen. Och så förklaras begreppet: ”Kvinnorna är fler än männen i städerna. De lever längre. De är bättre utbildade. Och i den yngre generationen tjänar de i flera städer redan mer än sina manliga kollegor.” Citatet kommer från en artikel den 22 september 2014 i DN Debatt (se länk nedan) författad av Kjell A Nordström och Per Schlingmann.

Tar kvinnorna täten?
Med exempel från högskoleutbildningar i Sverige, där kvinnor dominerar arkitektutbildningen och där andelen som examineras från sin civilingenjörsutbildning är tydligt större för kvinnor än för män, vill författarna visa att pendeln är på väg att svänga och att kvinnor inom kort kommer att dominera i städernas utveckling.

Ytliga fakta
Författarna pekar på att allt fler länder har kvinnliga politiska ledare, att unga kvinnor i New York tjänar betydligt mer än de jämnåriga männen, att unga brittiskor tjänar 3 procent mer än britter i samma ålder. Kvinnor sägs utgöra majoriteten av arbetskraften i USA och i Singapore och Hongkong är det tydligt att där avstår kvinnor familjebildning för att istället satsa på sin yrkesbana.

Låglöneyrken och acceptans
Statistik är en farlig vetenskap. Bakom genomsnittssiffror döljer sig ofta andra fakta. När unga kvinnor tjänar mer än unga män skulle det kunna hänga samman med att stora grupper av kvinnor från utsatta områden accepterar enkla och lågbetalda jobb i butik eller i omsorgen, medan männen hellre är arbetslösa än att ta ett arbete, där de underordnar sig och utför tjänster åt någon annan. Attityder till olika yrken och yrkesroller spelar säkert en stor roll, liksom hur omgivningens acceptans ser ut. Vilka jobb är OK att ta?

Kvinnor tar de jobb som erbjuds
Nordström och Schlingmann uppehåller sig till största delen till de framgångsrika kvinnorna, de med karriärmöjligheter och de kvinnor som tar vara på stadens möjligheter. Och de finns säkert, men en väl så viktig förklaring till att statistiken visar att kvinnor tjänar mer än män beror på det ansvar kvinnor generellt sett tar för familjens försörjning, även om försörjningen innebär att arbeta obekväma tider eller med arbetsuppgifter som är långt från individens egentliga drömmar. Mitt intryck är att männen ofta inte är lika flexibla i sin inställning till vilket arbete de kan ta. Just den hierarkiska familjesituation som gör det acceptabelt att mannen är arbetslös medan kvinnan tar det jobb som finns, kan också ligga bakom den stora ökning av enpersonhushåll som Nordström och Schlingmann pekar på.

Svårare för pojkar och unga män
Att kvinnans ställning är svag i många länder berörs i artikeln. Terrorgruppers och regeringars förtryck är ofta kopplat till våldtäkter och andra grymheter. Om mannens känslomässiga förtvining talas det alltför lite. Om det är så att det är männen som brister i ambitioner och ansvarskänsla även i de utvecklade ländernas och städernas utveckling har vi ett gigantiskt problem framför oss. Särskilt mot bakgrund av att den ekonomiska utvecklingen kommer att handla om relationer mer än konkurrens, om samarbete snarare än att till varje pris överträffa sin konkurrent. Samarbetsförmåga och tillit blir viktigare än vassa armbågar. Och inte nog med att pojkar har svårare i skolan, de kommer att ha allt svårare att konkurrera på den nya arbetsmarknaden och i arbetslösheten finns grogrunden för de enkla lösningar och den osolidariska politik som skymtar fram på flera håll.

Efterkälken
Det vi ser är nog tyvärr inte de unga kvinnorna som tar för sig och leder samhällsutvecklingen. Det vi ser är en generation unga män som inte hänger med. Svikna av en skola som inte känns relevant uppfattar de sig själva att ha hamnat på efterkälken när det gäller konkurrensförmåga om de nya jobben i framkant på utvecklingen. När statistiken visar att kvinnorna rycker fram på olika områden kan det i själva verket vara en indikator på att det är männen som backar.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/feminiserade-storstader-dominerar-snart-varlden/

Framtidstro borde vara politikens bästa gren

I kulturdelen av GP den 25 maj 2014 skriver Kenan Malik om att den politiska skiljelinjen inte längre går mellan vänstern och högern. Han beskriver den frustration många känner när politiken inte tycks ha någon lösning på dagens problem. Och på den andra sidan ser han människor som deltar i eller anpassar sig till verklighetens nya spelregler. Hans bild är ganska dyster, men han ser en lösning i upprättandet av nya samhällsmekanismer som förenar liberala grundvärderingar med progressiva ekonomiska argument och en tro på samhället och kollektivet. Någon slags medveten kombination av egennytta och allmännytta, skulle hans lösning kunna beskrivas som.

Två bitar saknas
Kontrasterna är säkerligen större i resten av Europa. Arbetslösheten är omfattande. Och särskilt allvarlig när unga människor drabbas.  Men jag saknar två komponenter i Maliks analys, som jag menar har haft en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen: tillgången på billig energi och ekonomins transformering.

I början var det enkelt
Samhället behöver ha en utvecklingsriktning för att locka engagemang. Inte minst för våra barn vill vi att samhället blir ”bättre”. Politikens uppgift har bl.a. varit att visa upp bilden av detta bättre samhälle och även att visa hur de gemensamma resurserna, skatterna, ska användas på ett klokt sätt för att skapa detta bättre samhälle. I Fattigsverige var det enkelt. Fattigdomen skulle bort. Sociala reformer skulle garantera en grundläggande välfärd.

Energi som hävstång för materiellt välstånd
Under 1900-talet gynnades välfärdsbygget av tillgången på energi. Effektivare maskiner och industrier kunde generera produktivitet och möjliggöra produktion av hus, vägar och prylar på ett sätt som genererade snabba vinster, inte bara ekonomiska. Olja och el gav oss förutsättningar att mångdubbla vinsterna per arbetad timme. I Sverige och västvärlden klättrade samhällena snabbt materiellt. Inkomster kunde beskattas och utrymmet för välfärd ökade. Men sen blev det svårare.

Pengar som mål
Effektiviseringen drevs så långt att människan inte längre var lika behövd. På område efter område minskade behovet av en arbetsinsats för att åstadkomma vinster. Mot slutet av 1970-talet gick den finansiella ekonomin förbi den reala i storlek. Pengar var inte längre medlet, de blev målet. Den diffusa marknaden, bestående av våra egna pensionsfonder (!) och spekulanter av olika slag tjänade pengar på att de förstod att navigera i ett nytt landskap. Konsumtionsutrymmet ökade genom nya fastighetsvärden.

Vi har effektiviserat bort oss själva
När människans arbete inte längre utgjorde kärnan i ekonomin uppstod en ny social hierarki: de som förstod hur de skulle agera för att vara en del av den nya verkligheten och de som upplevde att de inte längre hade en plats. ”Frånsprungna”, säger en del, ”i utanförskap” säger andra, ”åsidosatta” använder Malik som begrepp. Politiskt har grunden lagts för ett flerbottnat missnöje. Dels med vart samhället tagit vägen, dels med bristen på framtidstro och inkluderande visioner.

Vi måste bygga en ny framtidstro som inkluderar
Till råga på allt har skolan försvårat för stora grupper att rusta sig för en ny tid. Klarar man inte skolan har man svårt att konkurrera om de jobb som finns eller se möjligheter i att skapa sin egen sysselsättning. Klyftan mellan att ha och inte ha en möjlig yrkesväg och en försörjning vidgas. Den effektiviserade kakan ska dessutom delas av fler och de som känner sig chanslösa i racet skyller lätt på andra. Försvagade grupper skyller på ännu svagare. Med förklaringar och förenklingar till den uppkomna situationen utnyttjar vissa partier bristen på framtidstro och man kanaliserar därmed det missnöje som finns.

”Snart blir det bättre
Under decennier lyckades (S) att upprätthålla kritiken mot det system man själva förvaltade. Första-maj-tågen skallade av ilska mot orättvisor och maktkoncentration, samtidigt som kommuner, landsting och regering styrdes av ”de egna”. Förklaringen låg i framtidstron. Snart skulle det bli bättre.

Ännu inte framme vid en gemensam sjukdomsbild
Systemskiftet i Sverige efter 2006 har inte fått lika drastiska konsekvenser som utvecklingen i andra europeiska länder. Arbetslösheten är oroande hög i flera länder. Den sociala sammanhållningen sätts på prov. Men för att sätta in rätt medicin måste vi ha en korrekt sjukdomsbild. Där tycks vi inte vara ännu.