Några intryck från Sydafrika

Sydafrika har kallats kontrasternas land. Inte enbart för att befolkningen kan delas in i olika kulturer, språkliga gemenskaper, socioekonomiska nivåer m.m, inte heller enbart beroende på arvet från drygt 40 år med apartheid-tyranniet, utan också eftersom geografi, klimat, geologi, flora och fauna samt förutsättningarna för försörjning skiftar mellan olika delar av landet. I ena stunden kan man i Kapstaden känna sig som  i vilken västerländsk stad som helst för att i nästa stund möta en närmast hopplös misär. Här ska jag försöka sammanfatta några intryck från tre veckor i Sydafrika.

Vägar, trådar och gränser
Redan på väg från flygplatsen blir det tydligt hur bra vägnätet är. Samtidigt kantas många av de stora trafiklederna av kilometerlånga kåkstäder, där skjulen tävlar om att se obeboeliga ut. Här och där står några ”bajamajor” uppställda i utkanten och ett virrvarr av stolpar för el och elkablar brer ut sig som en närmast osannolik väv av livsnödvändiga nervtrådar i förstoring. I de fashionabla stadsdelarna brer privategendomar ut sig, självklart med murverk, kameror och taggtråd som tydlig gränsmarkering. Den som har pengar och utbildning kan skaffa sig ett gott liv. Den som fötts med fel förutsättningar får räkna med en lång uppförsbacke.

Självklarhet och hoppfullhet
Samtidigt möter man en stolthet och en självklarhet. Som en morgon när vi frågar en ung kvinna om vägen. Hon kommer just gående från en kåkstad intill, hon är välklädd, på gränsen till uppklädd, troligen på väg till sitt arbete. En liten handväska, moderna kläder och en hållning som kändes självklar utan att vara påträngande. Visst kunde hon hjälpa oss och vi tackade henne och sekunden senare hade hon plockats upp av en av dessa tusentals bilar och mindre bussar som löser miljoner människors dagliga transportbehov. Mötet var kort, men ingav ett hopp. Den svarta befolkningen kommer att klara detta, bara de skaffar sig utbildning och ett bra arbete. Ser man möjligheter hellre än problem är mycket vunnet. Den unga kvinnan kanske arbetar i butik eller på kontor. Oavsett vilket har jag en känsla av att hon kommer att lyckas. Just för att hon vägrar se sig som ett offer.

Arbetstid och arbetskostnad
Vi behövde få ett klädesplagg sytt – det var någon söm som spruckit och nål och tråd är ju inget man släpar på i resväskan. Genom en kemtvätt i närheten löstes problemet. En stunds arbete resulterade i att vi summa summarum fick betala 23 Rand (cirka 16 kronor). Vi funderade på vad motsvarande skräddarinsats hade kostat i Sverige. Om vi överhuvudtaget hittat någon som skulle vilja sy i kläderna hade vederbörande knappast ens tittat på plagget för mindre än ett par hundralappar. Skillnaden säger mycket om både Sverige och Sydafrika. Arbetskraft finns det gott om i Sydafrika. Vi såg hela tiden daglönare sitta längs vägkanten i väntan på något erbjudande.

Sverige – kan vi vända utvecklingen?
Pris- och lönespiralen i Sverige har gått så långt att det är svårt att försörja sig på traditionella hantverksyrken. Egenföretagare behöver ha en genomsnittlig timintäkt på flera hundra kronor för att kunna försörja sig – det är svårt när köp-och-släng-kulturen är så stark beroende på det låga priset på vissa varor, inte minst kläder. I debatten talas det ständigt om arbetstillfällen och arbetslöshet. Samtidigt har vi målat in oss i ett hörn där vanligt hantverksarbete inte längre lönar sig. Vi måste hitta vägar framåt som frigör arbetet och släpper kopplingen mellan produktionskostnader och automationens grepp om det mänskliga arbetet. Inte för att människan ska göra maskinens arbete utan för att vi måste reducera råvaruuttaget och säkerställa att vi har en ekonomi och flöden i balans. Vi måste möjliggöra arbetstillfällen som bygger på att vi i högre grad förvaltar och förnyar de produkter som redan existerar. Produktionen behöver bli mer cirkulär och inkludera sociala värden på ett tydligt sätt.

Taxi
Det finns mycket arbetskraft i Sydafrika. Vi märkte det på hur lätt det var att få tag i en Uber-taxi. Det tog aldrig mer än 10 minuter att tag i en taxi, systemet fungerar utmärkt och utan kontanter. Många av förarna är unga män från Zimbabwe och andra länder, där utvecklingen inte är så gynnsam. Men vi åkte också med en vit man i 60-årsåldern, som valt taxijobbet för att det gav frihet och en bra försörjning vid sidan om.

God och billig mat
Maten måste kommenteras. Det var mycket fisk, tonfisk, bläckfisk och skaldjur, mycket lokala och goda viner från de lokala vingårdarna och även i sammanhang där man inte räknar med så vällagad mat blev vi positivt överraskade. Ett och annat menyval kanske vi ångrade, men på det hela taget känns det som att sydafrikanerna uppskattar god mat. Priserna var också mycket rimliga. Kanske i snitt 30 procent lägre än i Sverige.

10 små fingrar
Där vi rörde oss var det inte mycket polisiär närvaro och heller inga militärer. Naturligtvis kan det se annorlunda ut på andra håll. Säkerhets- och passkontrollerna i Johannesburg, där vi mellanlandade på hemvägen, var både omfattande och ineffektiva. Nu har de i alla fall mina 10 fingeravtryck i en databas, plus en skannad ansiktsbild. Undrar vem de säljer den till…..

Klimatfrågan
På det hela taget är känslan att Sydafrika kanske klarar omställningen. De har ju flera stora grundproblem, dels den extra belastning som apartheid-systemet innebar, dels det underskott i utbildningsnivå som det systemet medförde och den ojämlikhet i livsförutsättningar som dröjer kvar, säkert under decennier.
Rimligen måste landet också göra sig mindre beroende av mineralutvinning och hitta sätt att hantera de klimatförändringar som redan nu görs sig tydligt påminda. Floder och vattendrag torkar ut och känsliga ekosystem riskerar att slås ut i förtid. Stora landområden tycks ligga nära gränsen för att inte längre kunna bära någon produktion ens av enklare grödor.

Man får hoppas
Samtidigt är det ett väldigt vackert land med otroliga scenerier, storslagenhet och en variation som fortfarande lockar. Man hoppas att några i detta vackra land förstår vad som måste göras för att inte allt en vacker dag ska vara borta.

 

 

Venture Cup: Hållbart Företagande

Hållbart företagande var rubriken på den presentation och workshop som jag fick förtroendet att leda under två timmar den 23 februari 2016. Arrangör var Venture Cup i samverkan med Handelshögskolan, där också 40 personer slöt upp och aktivt deltog i de korta övningar och frågor jag inkluderade i föreläsningen.

Hållbart, resilient, företagande
Min presentation landade i tio rekommendationer för den som vill säkerställa att företaget blir hållbart, eller resilient som man också skulle kunna kalla det. Ordet hållbart är lite otydligt och snart överförbrukat i många sammanhang. Mycket handlar om ett förhållningssätt, vad man måste ha koll på för att säkra en hållbar, eller resilient, inriktning på sitt företag.

Var vi står idag
I slutet av 1400-talet, innan Columbus upptäckt Västindien, diskuterades möjligheten flitigt att hitta sjövägen västerut till Indien. Man visste att jorden var rund. Man ville till Indien men på ett bekvämare sätt än genom att resa runt Afrika. Var det möjligt? Fanns det en möjlig väg till Indien om man seglade västerut? Ungefär där står vi idag. Vi diskuterar den möjliga vägen till ett hållbart samhälle, vi anar att det går att starta en upptäcktsresa, men ingen har gjort den och visat hur ett hållbart företagande ser ut.

En slags checklista
På två timmar gick jag igenom ett antal avgörande faktorer för att bättra på förutsättningarna att företaget kan bli hållbart. Jag pekade på trender och tendenser, föregångare och förhållningssätt som kommer att bli avgörande, inte minst att göra en klok avvägning mellan olika nyttigheter. Det är inte klokt vad sunt förnuft räcker långt.

Vi blir involverade
Det är inte bara de nya företag som kan spira ur Venture Cup-tävlingen som behöver tänka hållbarhet ur ett brett perspektiv. Alla behöver vi lära oss av varandra hur hållbarheten, resiliensen, kan formas. Det är ett samspel och växelspel som behövs. Inte minst eftersom leverantörer, kunder, konsumenter och investerare alla blir involverade i de nya bärande affärsmodellerna. På olika områden blir vi mer och mer av prosumenter (konsumenter och producenter på samma gång) och förväntas förstå hur vi kan medverka till ett smartare utnyttjande av resurser, energi och arbetstid.

Så här får du veta mer
Jag berättar gärna mer om presentationen och hur den kan anpassas till olika verksamheter. Kontakta mig för mer information.

Länktips: Venture Cup Väst, http://www.venturecup.se/710-hallbart-foretagande/

 

Hur går det med utbildning för hållbar utveckling på universiteten?

Utbildning för hållbar utveckling är helt avgörande för om samhället långsiktigt ska klara en omställning i hållbar riktning. De tekniska och ekonomiska lösningar som har dominerat samhällsutvecklingen de senaste decennierna har i alltför liten utsträckning inkluderat de avgörande hållbarhetsperspektiven. Ändå är det nu 23 år sedan FN-systemet satte fokus på behovet  med 1992 års konferens i Rio de Janeiro. 2002 togs ett beslut om en dekad om lärande för hållbar utveckling. Hållbarhetsperspektiven, ekonomiska, ekologiska och sociala, behöver finnas med i allt som forskas fram, produceras och konsumeras, i alla investeringar och i alla utbildningar. Detta har vi vetat länge nu. Så hur går det?

Svårt att integrera hållbarhet i ämnesområdena?
Jag gick till GMV för att lyssna på hur hållbar utveckling fångas upp i utbildningar som Göteborgs Universitet och Chalmers bedriver. Ett dussin personer var där i en sal för 150. Mitt intryck är att det görs en del, men det hade kunnat gå fortare om inte ansvarsområden, fakultetsgränser och traditioner varit så svåra att överbrygga. Specialisterna inom olika områden tvekar inför att integrera hållbarhetsfrågorna, sannolikt ofta därför att man inte känner sig helt uppdaterad eller införstådd med delfrågeställningar, aktuell forskning etc. Lite grand tycks det också vara så att vetenskapligheten, kravet på exakthet och verifierbara data kolliderar med en del av hållbarhetens bedömningskaraktär. När det inte fungerar att få svaret ”42″ på en relevant fråga, tycks några forskare hellre ducka för frågan än att acceptera att svaret kan bli ”fattigdom” eller ”sannolikt sämre”.

Ingen samordning på nationell nivå
De personer som jag fick tillfälle att lyssna till föredrog sina verktyg, metoder och framgångar för varandra. Man arbetar lite olika på Sahlgrenska, på Handels och på Chalmers. Och trots att t.ex. KTH i Stockholm också arbetar med att integrera hållbarhetsperspektiven i undervisningen, tycks det inte finnas någon nationell samordning av det som utvecklas. Varje universitet, kanske t.o.m. varje fakultet, gör på sitt sätt för att föra in de generella och i vissa fall helt avgörande parametrar som måste förändra hur vi förhåller oss till ekosystemen, till jordens ändliga resurser, till kretsloppen, till  social rättvisa, fattigdom och mänskliga rättigheter för att ta några exempel.

Långt kvar
Alla tycks således göra så gott man kan inom rådande system. Det finns ansvariga, det finns pågående utvecklingsarbete, det finns bra metoder, verktyg och erfarenheter att luta sig emot. Och ändå tycks vi långt ifrån framme med en universitetsutbildning som fullt ut inkluderar ett ansvar för framtida generationers möjliga välståndsutveckling.

Lyssna på studenterna
Jag har i tidigare inlägg lyft fram studenternas roll, och det tål att upprepas hur viktigt det kan vara för kursansvariga att noga lyssna på de frågor studenterna vill lyfta. De aktiva studenterna vid Chalmers och Handels ordnar själva seminarier och diskussioner, som många gånger kompletterar undervisningens planering. Det är bara att hoppas att kloka universitetslärare ser det positiva och konstruktiva i att de studerande själva tar initiativ. Vi är alla nybörjare när det gäller hur den hållbara framtiden egentligen ska se ut och hur vägen dit ska stakas ut. Särskilt som det finns delvis divergerande agendor: politiskt, företagsmässigt/industriellt, medialt och vetenskapligt.

Inte helt lätt
I denna  kvadrat av olika tyngdpunkt och förståelse för hållbarhetens kännetecken ska vi alla orientera oss. Inte helt lätt och kanske extra svårt när vi befinner oss mitt inne i ett förändringsskeende. Vi är kanske som flugan inne i flygkabinen. Hur fort rör vi oss egentligen?

Får en lärare vara ohållbar?

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
- Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare? 

Är det OK att svära i klassrummet?
- Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.

Tänker Boverket nytt och rätt?

Plötsligt ser man hur tankesätt bryter igenom. Tankar, åsikter och värderingar man arbetat med under några år dyker plötsligt upp från lite halvt oväntat håll. Den 8 maj ska Boverket ha en konferens om ”Hållbara Städer”, för vilken gång i ordningen kan jag inte hålla reda på. Men det nya är rubrikerna.

En intressant eftermiddag
Mellan lunch och eftermiddagsfikat har man lagt in fyra plenumpunkter som jag inte sett förut i Boverket-arrangemang. Ett om att ifrågasätta normer, ett annat om att involvera tonårstjejer i processen, ett tredje om att värdera det ovärderliga och ett fjärde om innovativa ekonomiska modeller för renovering av miljonprogramsområden. Nödvändiga och viktiga perspektiv alla fyra. Jag tänker tillbaka på 2001.

Gapflabb
År 2001 hade de allra första passivhusen byggts i Lindås Park utanför Göteborg. Hans Eek, som länge kämpat för att förverkliga lågenergihus av passivmodell kunde se sina hus byggas och bebos av vanligt folk, som tjänade energi och pengar på att husen var smart konstruerade. Stor succé. Jag ringde Boverket. På den här tiden fanns det ingen diskussion om energisparande att tala om. Jag föreslog en tjänsteman att Lindåshusen kunde bli en kommande norm för husbyggande i Sverige. Jag tyckte det var en väldigt relevant slutsats av det framgångsrika projektet. Jag möttes av ett gapflabb i örat. Det var i princip det dummaste man hört.

Alla måste tänka nytt och rätt
Tretton år senare arrangerar samma Boverk en konferens som aktivt och medvetet tittar bortom de ansvarsområden man har. Värderings- och normfrågor. Ekonomisk hållbarhet. Plötsligt har ”våra frågor” fångats in och blivit en del av myndighetssfären. Inte för att allt är bra ännu. Men konferensprogrammet illustrerar ändå att något har hänt och att fler och fler inser att det inte räcker att läsa regleringsbrevet från regeringen för att förstå vad man ska göra. Samhället och utvecklingen, inte minst på de områden där hoten är uppenbara, kräver mer av var och en. Även våra verk och myndigheter.

Volvo-Universitet
En annan nyhet är att AB Volvo öppnat ett universitet i Arendal. Kunskap blir allt viktigare som konkurrensmedel. Att utveckla människor likaså. Världen står inte still. Några agerar, andra reagerar. Sålänge man har fokus i rätt riktning är det bra.

Länktips:
Boverket-konferensen 8 maj i Stockholm: http://bit.ly/1layqco
AB Volvo och universitetet: http://bit.ly/1m9huXL

Innanför och utanför

Att skolan inte fungerar som det var tänkt kanske är ett större problem än vad många vill erkänna. När samhället inte längre motsvarar våra förväntningar kommer andra lösningar att bli intressanta. Folkhemmet som en gemensam garant för välfärd, utbildning, sjukvård, grundtrygghet och som möjliggörare av vars och ens inneboende drivkrafter har kanske redan ersatts av något annat. Kontraktet, det underförstådda, gäller kanske inte ens längre.

Skolan är grunden
Grunden till att ingå i samhället läggs i skolan. Genom utbildning, men också genom en förståelse för vad vuxenvärlden erbjuder av möjligheter: kunskap, arbete, utveckling, livskvalitet, utmaningar, lycka, välgång, sjung-om-studenten…. Vad händer när löftet om en lockande vuxentillvaro inte hålls? Vad händer med tilltron och tilliten, sammanhållningen?

Kunskapen om vad ett samhälle är
Sviker vi våra barn och ungdomar när vi inte ger dem bästa tänkbara start i livet? Sviker vi dem när vi låter klyftorna i samhället växa och vi inte använder rätt metoder för att vända utvecklingen? När industrisamhället har ersatts av ett kunskapssamhälle är det väl självklart att alla ska möjlighet att ingå i kunskapssamhället? Om det nu är kunskap vi ska skapa vårt välstånd ur? Kunskapen om vad ett samhälle är tycks paradoxalt nog ha försvunnit i samma ögonblick som vi började beskriva det nuvarande samhället som just ett kunskapssamhälle.

Lockande för alla
Det viktigaste vi kan göra nu inför 2014 års riksdagsval är att begära att partierna synliggör sina vägar framåt, där samhället åter blir intressant och lockande för alla. Det är inte ett splittrat 2/3-dels samhälle som möjliggör en hållbar utveckling. Det vore förödande för hela idén om vårt samhälle att 1/3-del skulle hållas utanför, inte behövas, marginaliseras. I den situationen växer konflikterna, då ökar konfrontationen, där finns bara förlorare.

Innanför och utanför
För 2000 år sedan stod en ung familj utan natthärbärge nära Betlehem. Ingen ville släppa in dem i värmen. De fick nöja sig med ett stall i den stjärnklara himlen. Problematiken finns kvar. De där innanför släpper inte in dem som står utanför.

Tänk helhet och lita på lärarna

Jag läser i tidningen Affärsvärlden (länk se nedan) om vilka krav som kommer att ställas på framtidens ingenjörer. Inom 7 år tror man att kraven på de nyutexaminerade ingenjörerna har förändrats. Det intressanta är att artikeln pekar i två riktningar samtidigt. Dels tyder mycket på en ökad grad av specialisering, dels kommer behovet av generalister att öka.

Fyra slags ingenjörer
Enligt den danska rapport som refereras finns det i närtid behov av fyra olika ingenjörsprofiler: Det handlar om forsknings- och utvecklingsingenjörer, konsultingenjörer, produktionsingenjörer samt ledaringenjörer. Varje profil kommer att behöva specifika kompetenser i en nära framtid.

Specialister som dessutom kan språk, samarbete och kundkontakter
Det danska ingenjörsförbundet IDA drar enligt artikeln slutsatsen att det förutom ökade specialistkunskaper även kommer att behövas en bredare kompetens hos ingenjörerna. Utöver den tekniska kompetensen handlar det om bättre språkkunskaper och förmågor att kunna samarbeta med andra yrkeskategorier, att tänka kommersiellt och att hantera kundkontakter dvs specialister med bred kompetens.

Hur riggar vi ett utbildningssystem?
I Sverige tycker vi att vi kan engelska och att vi därmed har lätt att arbeta i en internationell miljö. Grundskolans betoning av svenska, matematik och engelska är ett uttryck för denna syn. Men frågan är hur vi dels lockar unga människor till ingenjörsyrket, dels hur grundskola och gymnasium kan fås att lägga en optimal grund för högskolestudier och slutligen hur vi får en snabbfotad och relevant högskoleutbildning mot bakgrund av de dubbla utmaningar vi tycks stå inför i form av specialister med ett brett kunnande.

Löpande analys behövs
Det saknas en aktör som kontinuerligt, kanske på årlig basis, tar fram ett beslutsunderlag för olika aktörer att förhålla sig till. Ett organ som får både industrins, högskolornas och statens uppdrag att synliggöra branschers förändring och utvecklingspotential. Det kan handla om internationell konkurrens, om nya tekniksprång, om trender och om kompetenser i utbildningsväsendet. Utvecklingen går så fort idag att hela utbildningssystemet måste få hjälp att analysera omvärlden, arbetsmarknaden och inom vilka områden kurser och utbildningar behöver ses över. Kanske behövs det även helt nya former av utbildning vid sidan av universitet, yrkeshögskolor och vidareutbildning.

Framtidstro och nyfikenhet
Samarbetsförmåga, kundrelationer, försäljning och även språk är kompetenser och förmågor hos den enskilde som tangerar individens läggning och personliga förutsättningar. Därför borde grundskolan och gymnasiet undvika att specialisera utbildningen. Viktigast är, tror jag, att ingjuta lusten och viljan att lära, att skapa en begriplighet kring (vuxen)världen, att främja en allmän nyfikenheten på livet och en tilltro till den egna förmågan. Man lär sig det man har lust att lära sig.

Lita på lärarna – det ger konkurrensförmåga
Istället för att lägga så stor vikt vid en nationell kontroll av upprepningsbara fakta under grundskoletiden, borde staten ge förtroendet till varje lärare i varje grundskola att de kan utbilda barn och ungdomar för en okänd framtid. Lärarna kan rusta eleverna med de olika kompetenser som kommer att behövas, inte minst förmågan att kreativt lösa problem, att samarbeta och att ta ansvar. Där ligger också vårt samhälles konkurrensförmåga.

Länktips: http://www.affarsvarlden.se/karriar/article3787162.ece

Utbildning mot makt: tre exempel

Fattigdomen bekämpas bäst med utbildning. Pakistans och Afghanistans flickor kan lyfta länderna ur fattigdom bara de får utbildning. Med kunskap öppnas fler möjligheter. För ett land ökar dessutom mängden utfört produktivt arbete när kvinnor börjar arbeta. Det finns även ett direkt samband mellan kvinnors utbildning och barnafödande. När utbildningsnivån ökar minskar barnafödandet och stabiliseras hälsotalen.

Vi kan inte blunda efter Malala
I ett ”Dokument Utifrån” som SVT sände 17 november (se länk nedan) besökte en ung kvinnlig journalist Pakistan för att förstå vad det är som händer i Swatdalen och andra områden. Hennes mamma flydde långt tidigare och attentatet mot Malala Yousafzai har tvingat omvärlden att börja förstå vad det är som händer. I TV-programmet intervjuades även ledarna för en viktig moské med tillhörande utbildningsverksamhet i Islamabad.

Religion som stängsel
Om undervisning i västliga länder handlar om individens möjliga utveckling i ett samhälle tycks de extrema i Pakistan använda utbildningen och religionen till att behålla och förstärka de maktstrukturer som ökar kontrollen över medborgarna, särskilt flickor och kvinnor. Extremister borde enkelt kunna avfärdas, men en svag myndighetsutövning och kopplingen till våldsanvändning ger dem utrymme. Den utbildning moskén i TV-programmet erbjuder förstärker kontrollen över människors tankar och idéer. Och man gör det på ett sätt som är svårt att bemöta, där tro och trohet mot religionen används som det tankemässiga stängsel individen har att hålla sig inom.

Människans uppgift
Malalas kamp blir i detta perspektiv oerhört viktig. Inte för att hon går emot islam, för det gör hon inte, utan för att att hon är för utbildning. Att ta vara på varje människas potential och livsuppgift är viktigast både för individen och för samhället, viktigare än att inordna varje människas liv i ett trossystem.

Den kristna högern
Fallgropen är uppenbar. Det är lätt att generalisera. En världsreligion kan lätt dömas ut på grundval av några extrema företrädares tolkning. Men så enkelt är det inte. Det räcker att gå till USA och iaktta hur den kristna högern agerar för att politiskt påverka vad som är möjligt. Det kan handla om dödsstraff, abortfrågan, kvinnans ställning (igen!) och många andra frågor, där bibeln används för att legitimera olika ståndpunkter. Både extremhögern i det kristna USA och extremisterna i Pakistan beter sig på ett sätt, som blockerar en sund utveckling av samhället. Och att därmed förkasta varje religion är också att dra fel slutsats.

Ryssland och intoleransen
De som med våld hindrar människor från att forma sin egen framtid i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan inte hävda att de gör mänskligheten något gott. Det tredje exemplet är den väg som Putins Ryssland slagit in på, där förföljelse av minoriteter på ett skrämmande sätt förebådar en snarlik utveckling som den vi såg under 1930-talet i Europa. Utbildning och kunskap hotar makten, en makt som gärna lutar sig mot en kombination av okunskap, fördomar och hot. Gemensamt för utvecklingen i USA, Ryssland och Pakistan är bristen på respekt för mänskliga rättigheter, det kortsiktiga strävandet efter makt och inflytande och hur den starke behandlar den svage.

Alla borde läsa Pippi Långstrump och Bamse.

Länktips: SVT Dokument Utifrån här .

Perspektiv på Kina och Sverige

Förre Volvochefen Leif Johansson, tidigare kommunstyrelseordföranden Göran Johansson och ordföranden i tankesmedjan Global Utmaning, Kristina Persson var inbjudna talare den 4 november 2013 på ett seminarium anordnat av bland andra europaparlamentariker Olle Ludvigsson (S). Rubrik: ”Kina- risk eller räddning för jobben i Sverige och Europa?” Kvällen utvecklades till en intressant mix av perspektiv på att göra affärer i Kina. (Se även länkar till referat och föredrag längst ner på sidan).

Långsiktighet i affärerna
För mig är Leif Johanssons perspektiv väldigt tydligt. För att lyckas i Kina måste man tänka långsiktigt, vara uthållig och medveten om att systemet är dualistiskt, dvs vid sidan av en chef för en motpart finns det ofta en partiföreträdare som bevakar kommunistpartiets intressen. Leif betonar också att det är bra för Sverige om det går bra för Kina. På en publikfråga hur han ser på Joint Venture-företag understryker Leif att det viktiga är att parterna arbetar för att det ska gå bra för Joint Venture-företaget och inte ensidigt försöker bevaka egenintressen i en sådan konstruktion. Hur fort samhället utvecklas illustrerar Leif med två jobb han själv haft på banken och på bandet i unga år. ”Inga av dessa jobb finns kvar idag. De är ersatta av datorer och robotar.”

Nordiskt samarbete
Kina står inför stora investeringar på flera områden, bl.a. miljöteknik och förnybar energi, områden där Sverige har goda förutsättningar att exportera till Kina. Vi har en mängd små och medelstora företag, som har svårt att ensamma verka på den kinesiska marknaden. Där borde svenska staten vara mer aktiv, anser Kristina Persson. Vi skulle också kunna nå längre och bli mer intressanta om de nordiska länderna hade ett mer utvecklat samarbete på detta område. Även tjänstesektorn är viktig när kineserna öppnar upp för etablering på det området. Det vi ska konkurrera med är bättre produkter och system. Välgång bygger välfärd.

Görans roll
Göran Johansson exemplifierar sina Kina-erfarenheter med några historier om små företag som genom att finnas med i marknadsföringen runt ostindiefararen Götheborg lyckades komma in på den kinesiska marknaden. Han talar också om vikten av att ha skoj även i formella sammanhang och drar ett par anekdoter från sina Kina-besök. Det är ingen som minns en fyrkantig person, säger han, men har haft roligt blir minnena positiva.

Tålamodet slut?
Intressanta kommentarer står Sylvia Schwaag Serger för. Sylvia är direktör på VINNOVA med ansvar för internationella strategier. Hon berättar ur ett personligt perspektiv om vänner i Peking, som är arga på gränsen till förbannade på ett system som skapar så dålig luft och så dålig miljö att livet blir hälsofarligt. Hon beskriver människor som är på gränsen till att nå en punkt då tålamodet tar slut. Om någon vecka påbörjas nästa session i den pågående partikongressen. Att partikongressen måste adressera de akuta frågorna är uppenbart, menar Sylvia.

Bra utbildning på alla nivåer
Gemensamt för alla talarna är hur de betonar att Sveriges konkurrenskraft hänger samman med att hela utbildningssystemet, från förskola, grundskola, gymnasium och upp till universitet måste bli bättre. Det handlar om både bredd och topp. Vi ska också ta vara på vår unika vuxenutbildning och fortbildning säger Göran Johansson. Sylvia Schwaag Serger pekar på att kinesiska studenter inte primärt söker sig till svenska universitet, något som kommer att missgynna Sverige. Det skrivs en del gemensamma forskningsrapporter, där svenska och kinesiska forskare publicerar sig, men det är oroande att de utländska studenterna väljer bort våra högskolor för att de inte upplevs hålla högsta klass. Sylvia menar att förändringen med avgifter på studenter från utlandet har mindre betydelse. Är utbildningen bra söker sig studenterna hit. Kvalitet lockar och skapar en hög lägstanivå i utbildningen.

Att förändra
Mina slutsatser från dagen är att nyckeln för Sverige att hålla högsta klass på utbildningen, att samverka i Norden och EU för att bli intressanta, samverka mellan universiteten och mellan fakulteter för att bli tydliga och heltäckande och att vi blir bättre på att kommersialisera alla de forskningsresultat som har potential att resultera i företagande. Vi har en lång tradition av innovationer och ingenjörskunnande, som nu riskerar att gå förlorad, när ungdomar inte längre väljer naturvetenskap och teknik, något Leif Johansson uttrycker ett stort bekymmer över.

Att utnyttja
Vi har en fördel med vår ledarstruktur, självständiga grupper och icke-hierarkiska tradition. Vi har också en närhet mellan de styrande och de styrda, ett osynligt kontrakt mellan makthavarna och befolkningen som är unik. Vi har en grundinställning att samhället är bra för den enskilde. Till skillnad från många andra länder är vi än så länge förskonade från korruption och svågerpolitik. Låt oss vara snabbfotade och innovativa även i relation till den globala utvecklingen.

Att inte glömma bort
Det som inte talas om så mycket denna kväll är den principiella problematiken kring vår ökande produktion och konsumtion, som kräver råvaror och energi på ett icke hållbart sätt. Kvinnorna i panelen problematiserar förvisso kring de effekter av Kinas snabba utveckling som vi ser, men när ska debatten om ett slut på den linjära ekonomin föras? Tillväxt som vi känner den är både i teorin och i praktiken en återvändsgränd. Samtalet förs fortfarande inom gränserna för det bestående systemet.

Länktips: Arrangörernas sammanfattning av seminariet här

Kristina Perssons föredrag i sin helhet här

Varför sviker vi eleverna?

Jag råkar ha insyn i hur det fungerar på en grundskola i en kommun strax utanför Göteborg. Den avveckling av den svenska skolan som pågår är förmodligen en konsekvens av effektiviseringskrav i syfte att hålla kostnadsökningen under kontroll. Effekten blir att skolan töms på mänskliga resurser. De som drabbas är eleverna och i slutändan hela samhället, när stora årskullar av ungdomar blir dåligt rustade för vuxenlivet.

Böcker utan bibliotekarie
Det finns numera en lag som säkerställer att det ska finnas ett bibliotek på en skola. Tanken hos lagstiftarna var naturligtvis att hjälpa eleverna att upptäcka litteratur och annan information, som kan berika och utveckla. Motdraget från arbetsgivarens sida, kommunen, var att först dra ner på öppettider och tjänstgöring för bibliotekarien. Nyligen var biblioteket i den skola jag nämnde inledningsvis bemannat en dag per vecka. Nu har man dragit in tjänsten helt och hållet. Det säger sig självt att ett bibliotek utan en bibliotekarie snabbt blir en icke-resurs, när ingen är ansvarig och ingen har som uppgift att informera lärare och elever om vad som finns.

Bakvänt tänk
På samma skola har sedan länge mellanstadielärarna haft som sidouppgift att servera lunchen i klassrummen. Man har i ur och skur agerat vaktmästare (vaktmästaren är naturligtvis bortrationaliserad sedan länge)  och hämtat matvagnar och kört till klassrummen, där eleverna fått äta vid sina platser. Nu har matvagnarna tjänat ut och lösningen har blivit att mellanstadieeleverna äter i ”bamba”, med konsekvens att högstadieungdomarna får vänta på sin tur. Rektorn får agera kövakt och allmänt kaos uppstår. Hungriga högstadieelever köper en macka i närheten. Hur långt ska effektiviseringsivern sträcka sig?

Nästa steg
Nästa steg blir troligen att ta bort bamba-personalen helt och hållet. De ska ju bara packa upp och göra färdigvärmd mat tillgänglig. Det blir säkert billigare och effektivare att distribuera wraps eller baguetter, färdiginplastade, som eleverna kan äta stående. Då kan kommunen spara in både matsal och personal….

Så viktigt
Det vuxenvärlden under lång tid signalerat är att ”ni är inte viktiga”, ”vi satsar inte på er”, ”ni barn får acceptera det som bjuds”… För en hel del barn är skolmaten det enda ordentliga mål mat de får under en dag. Just de utsatta, marginaliserade barnen som kommer från hem med olika svårigheter behöver extra mycket en ordentlig och ordnad lunchrast, god och näringsriktig mat och ett rimligt stöd från vuxenvärlden.

Sveket
De flesta elever klarar naturligtvis skolan, köper något eller har med sig ett mellanmål. Det är de elever som har en besvärlig miljö hemma som vi sviker allra mest när vi inte låter skolan fungera. När biblioteket står tomt, lunchen blir ett kaos och lärarna stressas så att de inte hinner göra det vi bett dem göra: ge våra barn en bra start i livet. Ska det vara på detta viset?