CCS-teknik – var står vi ?

Fördelen med att bo i Göteborg på vinterhalvåret är bl.a. att det finns ett stort utbud av seminarier och konferenser att ta del av. Häromdagen ordnade Chalmers ett lunchseminarium om CCS-tekniken och hur olika forskare ser på denna tekniks möjligheter att med permanent lagring av koldioxid kompensera för de CO2-utsläpp som vi genererar.

Expertnivå
Det ska genast sägas att seminariet primärt vände sig till personer med förkunskaper och ett intresse för sakfrågan. I snabb takt presenterades forskningsläget, olika tekniska varianter på infångande och lagring av koldioxid, samt vilka effekter olika tekniker kan tänkas ha. Jag kan mycket väl ha missförstått ett eller annat, och i så fall ber jag om ursäkt för det.

Dagens åtgärder långt ifrån tillräckliga
Tre forskare presenterade olika delar av CCS-tekniken. Daniel Johansson från Chalmers inledde. Jag noterade två viktiga budskap från hans presentation.
1. Osäkerheten är betydande kring hur känsligt hela klimatsystemet är när det gäller ackumulerade effekter av nya utsläpp. Man tycks utgå från ett genomsnitt av de beräkningar som gjorts.
2. De åtaganden vi gör idag på klimatområdet i Sverige leder i förlängningen till att vi årligen genererar 45 miljoner ton CO2-ekvivalenter år 2045. Samtidigt har de politiker som står bakom det klimatpolitiska ramverket lovat att vi ska nå noll-utsläpp av CO2 år 2045. Kraftfulla åtgärder måste således sättas in. Dagens ambition räcker inte på långa vägar.

1,5-gradersmålet
Sabine Fuss från Berlin var nästa forskare. Hon är knuten till IPCC och är bl.a. medförfattare till en rapport om 1,5-grads målet som kom 2018. Hon visade och förklarade skillnaden mellan sju olika CCS-metoder, där det blev tydligt om koldioxiden hämtas ur geologiska lager, ur land eller hav eller ur atmosfären, samt om lagringen sker i biosfären, i haven eller i berggrunden. Det är naturligtvis så att CO2 som binds i i biosfären relativt snart frigörs igen, när växter multnar ner. Riktigt långsiktig lagring sker bara i geologiska lösningar.

Olika CCS-tekniker
En metod som jag inte hört så mycket om tidigare är den som handlar att binda CO2 till finfördelat mineraliskt material. (Metod F i bilden intill). Metoden som benämns G på samma bild ger inte samma långsiktiga effekt eftersom CO2 förr eller senare frigörs igen när växter slutat växa.

BECCS avgörande
Sabine Fuss hävdade att sannolikt är 1,5-gradersmålet inte nåbart utan att använda den metod som kallas BECCS. Pappersmassabruk, etanolfabriker och kraftverk eldade med biologiska material frigör CO2 som fångas in lagras. På så sätt exkluderas CO2 ur det biologiska kretsloppet och resultatet blir att CO2-halten i luften kan minska mer än ”naturligt” i kretsloppet.
Upp till 190 Gigaton CO2 kan ha lagrats med BECCS-teknik till år 2050 om utvecklingen börjar de närmaste åren, hävdade Sabine Fuss. Att jämföra med potentialen 460 Gigaton totalt, inklusive BECCS-lagring. Det mesta tyder på att tekniken är nödvändig att använda.

27 stora utsläppare
Lars Zetterberg från IVL var det tredje talaren. Han varnade bl.a. för en övertro på handeln med utsläppsrätter, eftersom när 2045 närmar sig kommer det inte finnas en fungerande marknad då ingen efter det året ska släppa ut CO2. Lars Zetterberg visade också en karta med de 27 största utsläpparna i Sverige, 27 stora industrier. Han visade också hur två olika sektorer i samhället kommer att behöva stå för de mest radikala utsläppsminskningarna: industrin och transportsektorn.

Vi kan gå före
Lars Zetterberg hävdade också att rika länder kan gå före i utvecklingen och i princip kan en CCS-anläggning vara igång tre år efter klartecken. Han nämnde också att bioenergin kommer att vara viktig som komplement till sol- och vindbaserad elproduktion.

En iakttagelse är också att kunskapsläget hela tiden förskjuts framåt. Jag tror inte att det här seminariet hade kunnat äga rum för 10 år sedan.

Frågan är hur det känns

Sportjournalister är bra på att ställa frågor av typen ”Hur känns det nu?”. Och svaren blir ofta relativt förutsägbara. Efter en vinst känns det bra och efter en förlust är det mer negativa svar som kommer från de aktiva eller deras ledare. Jag tänkte på sportjournalisternas metod när jag såg Aktuellt häromdagen.

Hur hade svaret blivit?
Vad skulle hända om Aktuellts journalister ställde den frågan till politiker som just gett ett besked som innehåller både en positiv och en negativ dimension? Ulf Kristersson (M) gav beskedet att man föreslår sänkt bensinskatt. Det finns säkert en kategori svenskar, som ser beskedet som positivt. Men Greta-generationen av unga människor, som ser klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga, är troligen mer negativa till beskedet, eftersom lägre pris alltid ger mer konsumtion och därmed mer CO2-utsläpp. Den intressanta följdfrågan till moderatledaren hade kunnat ställas av en sportjournalist just mot bakgrund av ett års fredagsprotester världen runt: ”Hur känns det att svika den kommande generationen?”

Inget svar
I studions intervju kringgick moderatledaren varje gång följdfrågor om klimatet. På sedvanligt manér svarade han utan att egentligen svara. Han fick inte den rakaste frågan: ”Hur känns det att inte ta Greta-generationen på allvar?”.

Fel frågor
På ett plan pågår en ompositionering just nu av svensk politik. Den nya gränsen går mellan partier som prioriterar kortsiktighet och ytlighet å den ena sidan medan den andra sidan inkluderar mer av långsiktighet och ansvarstagande. Den ena sidan förenklar gärna budskapen: ”behåll kärnkraften även om den är olönsam”, ”skicka hem flyktingarna – Afghanistan är säkert att åka till utom för oss européer” och ”sänk bensinpriset – klimatet får någon annan fixa”. Den andra sidan skulle kunna bemöta dessa tre budskap, men det ger samtidigt diskussionen fel gränslinje. Det är inte kärnkraft, säkerheten i Afghanistan eller bensinpriset vi ska diskutera om vi vill forma en bättre framtid.

Viktigt att fokusera på rätt saker
Det intressanta är hur vi kan förändra ägandet kring energiproduktion och energianvändning, tack vare de förnybara systemen, så att alla i Sverige blir delägare i sin egen energiproduktion och användning. Eller hur vi snabbt ställer om lantbruket med hjälp av förnybara HVO-bränslen. Eller hur vi förhindrar att ännu fler flyktingar tvingas söka skydd istället för att bo och arbeta där de levt sina liv. Med ledare som inte prioriterar rätt blir världen en farligare plats.

90 procent fel

I fredags den 20 september samlades miljoner människor runt om i världen för att påminna oss alla och våra ledare om att klimatfrågan fortfarande inte är löst. Det går inte att undvika att nämna detta.

För Greta började resan i augusti 2018 utanför Riksdagshuset

”Lyssna inte på mig”, säger Greta Thunberg, ”lyssna på forskarna och gör något!” De makthavare som vägrar lyssna på budskapet har naturligtvis en annan agenda och söker efter olika vägar att kunna kringgå frågan. I totalitära stater är det enkelt. Makten äger vad som är sant. I länder där politiken till viss del spelar med på demokratins villkor (så länge det passar) hittar makthavarna andra sätt att kringgå frågan. Det finns de som säger att Greta borde gå i skolan istället för att strejka. Ett artigt sätt att säga ”håll käften – vi vill inte höra vad du har att säga”. Det finns de som avfärdar hennes budskap på andra grunder.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
De som motarbetar klimatfrågan och hävdar att Gretas budskap är fejk eller överdrivet hittar alltid någon undersökning eller någon forskare som har en avvikande åsikt. Mitt intryck är att de gör detta för att legitimera sin egna livsstil, dvs att slippa erkänna att deras egna beteende är skadligt för framtiden. Särskilt påtagligt är det att så många äldre och män tycks ingå i kretsen av ”klimatförnekare”. I olika grad hävdar man att ”det är inte så bråttom”, ”det är viktigare att kolla på naturliga orsaker till förändringarna” och ”vetenskapen är inte ense”. Som om det gäller att vinna tid och att fortsätta bete sig klimatskadligt så länge det går. Som för att slippa ändra livsstil eller att behöva se sina aktier i fossilindustrin (bokstavligen) gå upp i rök. Jag undrar vad de säger till sina barn och barnbarn. Kommer de att säga att ”vi gjorde ju bara vad alla andra gjorde” eller ”vi visste inte bättre”?

90 % är fel
Ska vi ner till drygt 1 ton CO2 per person och år för att klara IPCC:s mål om en temperaturhöjning om max 2 grader behöver 90% av dagens utsläpp elimineras. Nio av tio saker vi gör idag behöver antingen bli ogjorda eller göras på ett helt annat sätt. Det handlar inte om osthyvelpolitik eller att källsortera lite bättre. Det är inte på marginalen förändringen måste ske. Det är systemförändringar som måste till. Helt andra sätt att skapa försörjning, att bo, att resa, att hantera energi, material och pengar. När ska detta sjunka in? Och hur?

Var är förnuftet?

Amazonas brinner. Sibirien brinner. På Antarktis rapporteras tillfälligt en temperaturhöjning på lokalt så mycket som 60 grader. Visst är det bara enstaka händelser och inget som bevisar något. Men om vi ska vänta på att bevisen ska vara 100%-iga för att jordens klimat är under snabb förändring beroende på mänsklig påverkan kommer det att vara för sent att förhindra det som just bevisats.

Vi är en del av systemet
Klimatfrågan är verkligen en ödesfråga, eftersom den utmanar vår självbild. Vi har länge trott oss stå vid sidan av eller över naturens krafter, men tvingas nu steg för steg inordna oss i en världsordning, där vi inte längre kan se oss som herrar över naturen. Vi är en del av jordens ekosystem och vi gör just nu vårt värsta för att skada detta på flera sätt. Klimatfrågan är kanske tydligast, men spridandet av mikroplaster, kemiska substanser och onaturliga ämnen förgiftar långsamt vår jord, vår egen föda och därmed oss själva.

Ointresset
Ibland blir det lite märkligt att ta del av nyhetsrapporteringen. Amazonas brinner och vi diskuterar om tiggare ska få tigga. Eller om ett populärt fotbollslag ska vinna nästa match. Bläddrar man i en papperstidning kan det vara sida upp och sida ner med referat och analyser av hur det går för olika lag (mest fotboll) och i bästa fall en liten notis om 2019 års 72000 bränder i Amazonas. Just nu pågår 2500 bränder. Vill vi inte veta vad som händer? Är det för långt bort? Är det ointressant? Berör det oss inte att 20% av jordens skog, vår lunga, är under attack? Är det verkligen viktigare att en känd fotbollstränare ska sluta?

Det är folkets vilja
Ibland är det svårt att bibehålla optimismen om vår framtid. När en president tror att allt är till salu, inklusive Grönland, och en annan tror att svedjebruk i gigantisk skala är det rätta för Sydamerika. Båda dessutom valda i demokratiska val. Det är våra medmänniskors önskningar och förväntningar de konkretiserar, i de berörda länderna. Kan inte förnuftet segra snart? Helst igår.

Vad är viktigt när klockan tickat färdigt?

Stressen smyger sig på. Det går liksom inte att värja sig längre. Dag för dag, timme för timme kryper en vändpunkt allt närmare, en punkt som vi borde göra allt för att undvika att hamna nära. Men vi har uppenbarligen inte förmågan. Inte än. Vi måste ju fortsätta leva som tidigare. Varje dag som en legobit på legobygget från dagen innan. Ödesbestämt? Vad hände egentligen med vår fria vilja? När slutade vi se mer än en väg framåt? När fångades vi av vår egenskapade framåtrörelse så till den grad att vi inte längre kan byta riktning? Framtida forskare har ett märkligt skede i mänsklighetens utveckling att beforska: vår tid just nu.

Självförstärkning
När vi passerat en point-of-no-return när det gäller det globala jämviktsläget i klimatet kommer det ta mycket lång tid att återställa detsamma. Avgörande är de självförstärkande processerna där uppvärmningen som sådan genererar ny uppvärmning. Viktigast i det sammanhanget är troligen vad som händer i haven och i Arktis och på Antarktis. När tundran tinar, både sedimenten under och över vattenytan, frigörs gigantiska mängder metangas, en gas som är mer än 20 gånger så potent som koldioxid när det gäller att fungera som växthusgas. Det finns ingen quick-fix för att återfrysa tundran och den gas som lagras under den frusna ytan. När denna förändring väl startat blir effekten en ständigt förändrad sammansättning av gaser i atmosfären. Förändring blir det nya normala.

Vilken dag?
Forskarna vet naturligtvis inte med säkerhet vilket datum detta sker. Man gör uppskattningar, man simulerar i datorer, man använder alla kända data. Några forskare hävdar att vi har på oss till 2030, andra uppskattar vårt handlingsutrymme till kortare än så. Det märkliga är att vi som civilisation och som mänsklighet är beredda att chansa på detta sätt. Det handlar ju inte om en enstaka varm sommar. Det handlar om Framtiden. Alla somrar. Alla vintrar. Alla växter, alla djur allt liv på planeten. Och vi lyckas inte ta oss samman.

”Vad har framtiden någonsin gjort för mig?”….
Det är stressande att samma frågor ältas om och om igen. Samma förnekanden, samma ifrågasättanden, samma särintressen som bromsar ett samordnat ansvarstagande. Som om vi helt bortser från att det kommer generationer efter oss. Girigheten och kortsiktigheten vinner över ansvarstagandet och solidariteten. ”Allt nu till mig genast” är parollen. Och ”Framtiden? Vad har den någonsin gjort för mig?”….

Hierarkier och konflikter om ägande
Märkligt nog tycks vi heller inte bli lyckligare av vår överkonsumtion. Mer vill hela tiden ha ännu mer. Och den som får aningen mindre i köpkarusellen gör vad han eller hon kan för att hitta andra grupper att marginalisera. Som om materiellt välstånd är det enda som gäller när strecket dras och klockan tickat färdigt.

9 september
Än är det inte dags att ge upp. Naturligtvis inte. Men om inte årets extremsignal från vädergudarna får oss att vakna – när ska vi då börja ändra våra vanor? Jag är rädd att det blir alltför sent. När vi inte längre kan behålla jämvikten i jordens magiskt magnifika system. Ett val vi har är den 9 september. Då kan vi låta Framtiden styra vilka företrädare vi vill ha och vad vi vill att dessa ska göra på vårt mandat. Partier och politiker som förstår hur allvarligt läget är och som vill göra sitt yttersta för att vända utvecklingen.

Fem fel en moderator måste undvika

Häromdagen lyssnade jag till en paneldebatt om klimatfrågan. Fem personer från näringsliv, forskning och politik bidrog med kloka tankar och perspektiv från sina respektive roller och funktioner. Vi var kanske ett 50-tal personer som tyckte att frågan kunde vara värd en timme i ett sommarvarmt Göteborg. Det bestående intrycket blev emellertid något helt annat än jag trodde när jag gick dit.

Generellt perspektiv – inte något personangrepp
För att inte landa i en missriktad kritik av en enskild arrangör eller en enskild person undviker jag att precisera vilka dessa var. Det kunde lika gärna vara jag själv som råkat göra fel. Min poäng är av mer generell natur, slutsatser som tydliggjordes tack vare de uppenbara fel som begicks vid just denna sammankomst.

((Bilden har inte med det aktuella exemplet att göra)

Viktiga funktioner hos en moderator
Den som tar på sig moderatorrollen måste förstå vad moderatorn fyller för funktioner och inse sin roll i helheten. Moderatorn ska enligt min mening fokusera på följande uppgifter:

  1. Initialt hjälpa publiken att förstå vilka personer som deltar i paneldiskussionen,  genom att presentera dem och varför deras medverkan är viktig för helheten, samt kring vilka frågeställningar diskussionen ska röra sig. Enkelt uttryckt handlar det om att måla upp den scenbild som gäller för det ”skådespel” som ska äga rum. Det handlar om att stegra publikens förväntningar på lite olika sätt och att sätta in eventet i ett större perspektiv. Det är viktigt att publiken får en tydlig bild av vilka perspektiv som sammankomsten är tänkt att ge utrymme för.
  2. Vara bra påläst och ha kännedom om sammanhanget som diskussionen förs i. Det underlättar om moderatorn har god kännedom om de lokala frågorna, lokal historik etc. I det konkreta fallet handlade det om satsningen på LNG från fossil naturgas samt om den i Göteborg kända företeelsen ”Landshövdingehus”, som paneldeltagarna i princip beskrev en ny version av men som moderatorn i det aktuella fallet helt missade att sammanfatta just på det sättet. Kopplingen till det lokalt kända är viktig för minnet och för förståelsen.
  3. Fungera som en länk mellan publik och panel, egentligen vara en ställföreträdande frågeställare för publiken. Publiken är ointresserad av moderatorns egna funderingar i sakfrågorna – det är paneldeltagarnas inspel, påståenden och polemik som ska stå i centrum – inte vad moderatorn tycker och tänker. Detta är centralt för en väl fungerande moderator. Det enda undantaget kan vara någon minuts avslutande sammanfattning, där moderatorn kan ta sig friheten att gå utanför ramarna och på ett personligt sätt sammanfatta vad alla just upplevt. Under själva debatten ska moderatorn vara helt fokuserad på att skapa en tydlig kommunikation från panelen till åhörarna. Åhörarna ska känna att de har en ställföreträdare i moderatorn.
  4. Fungera som en motor för evenemanget och driva frågorna framåt i syfte att fånga och behålla publiken intresse för det som sägs och för att hjälpa publiken att hänga med. Det är inte moderatorns uppgift att uttrycka personliga åsikter kring huruvida en fråga är möjlig att lösa – det centrala för moderatorn är att säkra förståelse av det som sägs från panelen och att det finns en logik i hur diskussionen förs framåt i konstruktiv anda. I det aktuella fallet valde moderatorn att ge stort utrymme åt sin personliga åsikt om klimatfrågans lösning ska ses ur ett optimistiskt eller ett pessimistiskt perspektiv. Moderatorns funktionen som pådrivande motor är central.
  5. Inse att det är totalt underordnat vad moderatorn har för åsikt – det intressanta för arrangören, för paneldeltagarna och för publiken är att totalintrycket av eventet är positivt. Det är inte moderatorns roll att säkerställa något annat än att alla dessa tre kategorier – och framför allt åhörarna – går därifrån med en känsla av att det var värt tiden/kostnaden (och mer därtill) att delta i eventet. Alla ska känna att de går därifrån med något som man inte hade kunskap om före eventet alternativt känner sig stärkt i efter eventet.

Fler punkter…
På samtliga dessa punkter brast det i det aktuella fallet. Det är sällan som det blir så tydligt för oss åhörare vad det är som skapar en bra paneldebatt och vilka kriterier som finns på en god moderator. Till ovanstående lista kan läggas förmågan att fånga frågor som dyker upp, förmågan att improvisera utifrån en genomtänkt plan och förmågan att då och då sammanfatta komplicerade resonemang med lite enklare ord, så att alla känner att de hänger med. Alla har inte samma förförståelse som moderatorn själv. (Just denna sista punkt kan egentligen sättas upp som en punkt 6 i listan ovan, där bristerna var tydliga).

Vem är jag att…
Med allt detta sagt vill jag återigen betona att jag själv troligen heller inte löst uppgiften perfekt. Vi har alla våra tillkortakommanden. Men för att lära av våra misstag behöver vi identifiera, analysera, värdera och ärligt kommunicera dem. Hur ska vi annars bli bättre?

(Uppdaterad 28 maj)

 

Det dundrar under tundran

Permafrosten tinar. Det är inte bara tundran i Sibirien och de nordligaste områdena i Kanada och i Alaska som det handlar om. Under havsytan tinar jordlagret, enligt forskarna, ännu snabbare än på land. (Se länk nedan). Frosten har hållit tillbaka stora bubblor av lagrad gas, metan, under årmiljonerna. Nu frigörs dessa gigantiska lager i takt med att klimatförändringarna ändrar förutsättningarna för livet på jorden. Här kan vi snacka om förstärkningseffekter. Ju varmare det blir runt polerna, desto mer smälter isarna och tinar permafrosten. Därmed frigörs mer metangas, som i sin tur påverkar klimatförändringen som den potenta växthusgas den är. Snart spricker bubblan.

Vi vet, vi kan och vi borde….
Det går inte att fånga detta skeende med en kamera på plats, det finns ingen nyhetsdramatik att bild- och ljudsätta mellan såpoperainslagen eller reklampauserna. Här förändras snabbt förutsättningarna för livet på jorden och vi tittar på, spelar med och bryr oss inte. De som påverkar klimatet mest, de rika länderna, har tillgänglig kunskap och skulle kunna ta beslut  som möjligen skulle kunna bromsa processerna. De fattiga länderna har varken resurser, kunskap eller någon beteendeförändring att tala om, som skulle kunna göra skillnad.

Både frekvens och styrka
Nu är inte frågan om klimatkatastrofen ska inträffa utan hur snabbt och på vilka sätt den kommer att märkas. Bränder och torka, skyfall och översvämningar, jordskred och extremväder har vi redan sett att de blir fler och ofta mer intensiva, helt i enlighet med de klimatmodeller forskarna arbetar med.

Det är märkligt att mänskligheten inte ser klimatfrågan som ett hot som vi gemensamt kan hantera. Ozonhålet lyckades vi ”reparera” genom att förbjuda freoner. Varför är det så svårt att bromsa och vända fossilbränsleanvändningen?

Länktips: http://klimat.story.aftonbladet.se/chapter/giftig-gas-hotar-manskligheten/

Kommentar till Idévärlden 4 mars

Idévärlden i SVT sändes den 4 mars och handlade ovanligt nog om miljö- och klimatfrågan. (se svtplay-länk nedan). Författaren Therese Uddenfeldt hävdar att miljörörelsen lurar folk att tro att oljan kan ersättas på ett enkelt sätt med förnybar energi. Som opponenter i programmet deltog Tomas Kåberger från Chalmers och Johan Kuylenstierna från SEI. Uddenfeldt menar att oljan är så viktig i vårt samhälle och hela infrastrukturen runt oljan är så svår att ersätta att hållbar utveckling är ett missvisande begrepp. Miljörörelsen luras, hävdar hon.

Overshoot day
Det finns ett resursproblem, som sällan kommer fram i debatten, när fokus ofta ligger på hur vi ska byta från bensindrivna fordon till eldrivna. Earth overshoot day, den dag som Världsnaturfonden årligen anger som den dag då vi ”övertrasserar” jordens tillgångskonto och tär på de resurser som jorden ger oss varje år, är ett mått på hur resursslöseriet ser ut. Den civilisation vi har idag överutnyttjar resurserna på ett ohållbart sätt. För varje år blir överkonsumtionen allt större. Uddenfeldt nämnde inte detta mått och det gjorde inte hennes opponenter heller, men det hade kanske varit på sin plats.

Beroendet av oljan påminner om när häststallen revs för 100 år sedan
I stället handlade mycket om energislag, energilagring och hur vi kan se på tillgången till energi i framtiden. Att sol och vind kan bli mer demokratiskt fördelade energislag är uppenbart. Koncentrationen av världens oljeutvinning till vissa länder och bolag har inte gett en rimlig välståndsfördelning. Uddenfeldt sköt in sig på hur viktig oljan är för det moderna industrisamhället, men Tomas Kåberger bemötte detta med att både tekniskt och ekonomiskt har det nu visat sig att el producerad via solceller står sig mycket bra i konkurrensen. Och infrastrukturen som Uddenfeldt talar mycket om är på ett sätt enklare eftersom el låter sig transporteras i kablar istället för i pipe-lines och tankbilar. Överhuvudtaget jämfördes det ganska mycket äpplen med päron i diskussionen.För hundra år sedan visades det sig att vi inte behövde häststall i städerna längre. Hästarna hade ersatts av elektriska spårvagnar och bensindrivna bilar. Hästskötaryrket blev inte längre så attraktivt. Andra yrken tog deras plats. Varje teknikskifte innebär också skifte av vissa delar som vi tror är tidlösa, men som snabbt försvinner.

Från 2009 till 2015
Johan Kuylenstierna poängterade hur viktigt det var att 2009 års klimatkonferens i Köpenhamn misslyckades eftersom det möjliggjorde ett omtag inför Parismötet 2015, som ju också blev en framgång. Idag är det många företag, städer och regioner som aktivt arbetar med energiomställningen och inte ens USA:s avhopp från Paris-överenskommelsen har lett till att fler länder följt USA:s exempel. Något som Kuylenstierna tyckte var anmärkningsvärt och positivt.

Tjänster
Det jag saknade i programmet var något inlägg om omställningen från avfall till resurser, av omställningen från linjära till cirkulära flöden och omställningen från produkt- till tjänsteförsäljning. Det nämndes lite i förbigående, men det blir med sina konsekvenser mycket viktiga steg som kan transformera dagens ekonomi till en hållbarare ekonomi. När Uddenfeldt näst intill kastar in handduken och hävdar att samhället står inför avveckling snarare än utveckling är det inte särskilt hoppfullt. Den nya ekonomin ska naturligtvis bygga på andra värden som gör att vi både lever ett rikare liv och upplever att livet har blivit bättre, utan att vi samtidigt kör planeten i diket. Med mer av andra värden än de materiella kommer mycket av detta att kunna uppnås. Istället för att alla äger varsin borrmaskin, som sällan används kan vi ha tillgång till en hantverkare som professionellt, snabbt och med hög kvalitet borrar de hål vi behöver ha borrade i väggen när bokhyllan ska upp. Hantverkaren vet dessutom vilka pluggar, skruvar och vilken belysning som ska användas. Kvaliteten höjs och vi slipper äga en borrmaskin, borr och alla tillbehör, som vi ändå inte vet exakt hur vi ska använda. Tjänstesamhället blir på så sätt mer av kunskaps- och färdighetsvärden som fördelas, efterfrågas och bygger upp vår gemensamma framtid.

Förbjuds försäljning?
Oljan kommer inte ta slut, men alternativen blir mer intressanta och mindre skadliga. Men dessa insikter och med stöd av lagstiftning som tvingar företag att ta ansvar för de produkter man sätter på marknaden – i praktiken förbjuds försäljning – kommer vi att snabbt få en helt ny ekonomi, som bygger på funktion, tillgång och kvalitetstänkande, helt enkelt därför att företagen inser att de tjänar mer på att låta produkterna fungera längre tid, vara modulära och utbytbara. Med uppkoppling genom IoT kan problem dessutom identifieras innan de uppstår. Driftstid blir viktigare än försäljningspris. Ansvaret för funktionalitet blir ett konkurrensmedel.

Ändå bra
Allt detta hann programmet inte med, vilket var synd. Men det är ändå bra att frågorna diskuteras på lite olika sätt och inte alltid i de förenklade polariseringar som politiken erbjuder.

 

Länktips: https://www.svtplay.se/idevarlden

Kan trump väcka motkrafterna?

Thomas Sterner skriver i sin ledare i ETC Göteborg den 10 januari 2018 om vilken skada trumpadministrationen gör på miljöområdet. (Se länk nederst på denna sida). USA:s motsvarighet till vårt Naturvårdsverk, EPA, har fått en bock till trädgårdsmästare. Med stor effektivitet river EPA:s chef Scott Pruitt nu upp massvis med tidigare beslut. I generella termer handlar det om att EPA ger miljöförstörande verksamheter fritt fram att tjäna pengar utan att behöva bry sig om miljökonsekvenserna.

Snabb förändring i fel riktning
Thomas Sterner räknar upp en förfärande lista av beslut som EPA under Pruitt tagit, vart och ett av dem förödande och sammantaget inte mindre än en katastrof för miljön och för decennier av kamp mot storföretagens cyniska exploatering. Man undrar stilla hur det kan kännas att arbeta på EPA när allt det de anställda arbetat för nu i snabb takt raseras.

Hoppet
Hoppet kan ligga i kostnaderna. Det kommer att kosta USA enorma belopp att hantera effekterna av den politik som förs. Det kommer naturligtvis att ta tid och det kommer inte att bli de miljöförstörande verksamheterna som får betala, men förr eller senare kommer problemen att leda till att någon måste betala. När vattnet inte längre går att dricka för att det är förgiftat kommer drabbade kommuner och allmänhet att stämma de företag som orsakat problemen. Försäkringsbranschen kommer att få stora problem när skadefallen blir så många och så allvarliga att kalkylerna inte längre håller. I ren självbevarelsedrift kommer de att tvingas in i långa processer mot de företag som orsakar problemen. Stämningarna i domstol har redan påbörjats. San Francisco stämmer nu Exxon m.fl. oljebolag för att de medvetet orsakat stora klimatrelaterade extrakostnader som staden tvingas täcka. (Se länk nedan).

Det finns inga återställare
Det sorgliga är att först ska människan förstöra planetens sköra system innan de skyldiga ställs till svars. Och då kan det ju till stor del vara för sent. Det finns inga kända mekanismer som snabbt återställer balansen i klimatet eller snabbt ser till att antalet djur, fiskar, fåglar och insekter återgår till nivåer från 1800-talet. När väl förändringarna skett är de irreversibla.

Täckelset har fallit
På ett sätt är det bra att trump kom till makten. Nu är det tydligare än någonsin att politiken i ”världens största demokrati” inte styrs av folkviljan utan av strateger, som har helt andra mål än att skapa maximal välfärd för flertalet. Om tidigare presidenter hållit skenet uppe och låtit allmänheten tro att deras president arbetade på folkets uppdrag har täckelset nu fallit. Agendan är uppenbar och makten över de politiska vägvalen ligger hos en grupp män som inte ens låtsas att de är demokratins tjänare. Med sin ständiga kamp mot etablerade media undergräver trump dessutom möjligheten till en objektiv verklighetsbeskrivning. Med propaganda, stormöten, twittrande och ifrågasättanden marginaliserar trump de krafter som skulle kunna beskriva verkligheten på ett objektivt sätt och leda till att en bred opinion vill ställa honom till svars.

Pågående förändring
Demokratin i USA håller på att pulvriseras framför våra ögon och på köpet vinner andra icke-demokrater som Putin, Xi och Erdogan ett större inflytande. Särskilt nu när EU ägnar sig åt Brexit och olika nationella politiska frågor. Hoppet ligger i att det alltid finns motkrafter till varje kraft. Den hänsynslöshet som trump visar på flera plan väcker motkrafterna.

Länktips: https://goteborg.etc.se/ledare/detta-har-hant-efter-ett-ar-med-trumps-miljopolitik

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2017/09/san-francisco-stammer-oljejattar-pa-grund-av-klimatkostnader

Den nya ekonomin måste tänka på helheten

Det är en motsägelsefull tid. Allt fler inser allvaret med klimathotet, hoten mot ekosystemen och hoten som vår ansvarslösa hantering av plaster och kemikalier utgör. Samtidigt sitter makthavare och förnekar sambanden mellan vår livsstil och nämnda hot. Förnekarna finns överallt. Inte bara i Vita Huset där en trump-nisse tagit plats.

Flyget
På fullt allvar skryter företrädare för både näringsliv och politik om hur flyget ska öka från både Arlanda och Landvetter. Den heliga tillväxten får inte ifrågasättas. Och med tillväxt menas den traditionella tillväxten, som inte inkluderar de långsiktiga effekterna på förutsättningarna för all mänsklig verksamhet. Anders Wijkman twittrade nyligen en kommentar om satsningen på Arlanda-flyget:
”Schizofrent! En lång artikel om tredubbling av flygtrafiken fr Arlanda. Men inte ett ord om klimatpåverkan. Hur tänker journalisten? Inte alls?! Arlanda bygger ut – siktar på 70 miljoner resenärer.”
(Se länk nedan till SVD-artikeln som helt blundade för klimatperspektivet på en tredubbling av flyget).

Bryr vi oss om framtiden?
Sansade människor upprörs över en blygsam flygskatt samtidigt som de gladeligen lägger tusentals kronor per år åt att resa till populära turistmål – eftersom det är så billigt (!). Jag får inte detta att gå ihop. Hur kan vi samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna och protestera när våra folkvalda vill införa styrmedel som vrider utvecklingen åt rätt håll? Hur kan några tior i klimatskatt vara avgörande för framtiden när kostnaden motsvarar priset för en Cafe Latte eller två i väntan på att flyget ska lyfta? Förnekelsens eller motsägelsens tid är över oss.

Bygg de cirkulära stödstrukturerna
En del av lösningen finns i att göra det attraktivt att välja tjänster och upplevelser i stället för konsumtion av traditionellt slag. En annan och mer genomgripande förändring är att vi måste forma en ekonomi som i mycket högre utsträckning bygger på återbruk. Men denna ekonomi kommer inte igång av sig självt. Det kommer att behövas stödstrukturer på flera nivåer och att vi blir bättre på att ta tillvara idéer och entreprenöriella förslag från olika håll. Tricket är att allt som idag klassas som avfall måste få en chans att värderas som en råvara eller en komponent i ett cirkulärt flöde. Värdekedjan måste kopplas ihop och i varje steg måste någon se en ekonomisk möjlighet i uppgraderingen eller omdefinitionen av avfall till resurs. En sund och hållbar cirkulär ekonomi, som dessutom inkluderar långsiktiga sociala åtaganden måste tillåtas växa fram vid sidan av den traditionella ekonomin. Steg för steg kan en hållbar ekonomi komma att ersätta den rådande. Sker omställningen alltför drastiskt kan den orsaka stora problem på flera nivåer.

Gräsrotsbaserad tillitsekonomi
Ett bekymmer är att vi idag lever i en skuldekonomi. Fastigheter och tillgångar belånas och pengar skapas på så sätt ur ingenting. Spekulationsekonomin spiller över i den reala ekonomin och möjliggör konsumtion som vi lånat oss till. De flesta länder har stora statsskulder och underskott i budgeten. Dessutom växer klyftorna mellan fattiga och rika. Även ur detta perspektiv är det viktigt att bygga en ny ekonomi som utgår från det som i alla tider möjliggjort den mänskliga civilisationen, vår förmåga till samarbete och tillit till varandra. En ny win-win-baserad delande-ekonomi är en viktig pusselbit i detta nya, som jag hoppas kan växa fram under 2018.

Länktips:
https://www.svd.se/arlanda-bygger-ut–siktar-pa-70-miljoner-resenarer