Fem fel en moderator måste undvika

Häromdagen lyssnade jag till en paneldebatt om klimatfrågan. Fem personer från näringsliv, forskning och politik bidrog med kloka tankar och perspektiv från sina respektive roller och funktioner. Vi var kanske ett 50-tal personer som tyckte att frågan kunde vara värd en timme i ett sommarvarmt Göteborg. Det bestående intrycket blev emellertid något helt annat än jag trodde när jag gick dit.

Generellt perspektiv – inte något personangrepp
För att inte landa i en missriktad kritik av en enskild arrangör eller en enskild person undviker jag att precisera vilka dessa var. Det kunde lika gärna vara jag själv som råkat göra fel. Min poäng är av mer generell natur, slutsatser som tydliggjordes tack vare de uppenbara fel som begicks vid just denna sammankomst.

((Bilden har inte med det aktuella exemplet att göra)

Viktiga funktioner hos en moderator
Den som tar på sig moderatorrollen måste förstå vad moderatorn fyller för funktioner och inse sin roll i helheten. Moderatorn ska enligt min mening fokusera på följande uppgifter:

  1. Initialt hjälpa publiken att förstå vilka personer som deltar i paneldiskussionen,  genom att presentera dem och varför deras medverkan är viktig för helheten, samt kring vilka frågeställningar diskussionen ska röra sig. Enkelt uttryckt handlar det om att måla upp den scenbild som gäller för det ”skådespel” som ska äga rum. Det handlar om att stegra publikens förväntningar på lite olika sätt och att sätta in eventet i ett större perspektiv. Det är viktigt att publiken får en tydlig bild av vilka perspektiv som sammankomsten är tänkt att ge utrymme för.
  2. Vara bra påläst och ha kännedom om sammanhanget som diskussionen förs i. Det underlättar om moderatorn har god kännedom om de lokala frågorna, lokal historik etc. I det konkreta fallet handlade det om satsningen på LNG från fossil naturgas samt om den i Göteborg kända företeelsen ”Landshövdingehus”, som paneldeltagarna i princip beskrev en ny version av men som moderatorn i det aktuella fallet helt missade att sammanfatta just på det sättet. Kopplingen till det lokalt kända är viktig för minnet och för förståelsen.
  3. Fungera som en länk mellan publik och panel, egentligen vara en ställföreträdande frågeställare för publiken. Publiken är ointresserad av moderatorns egna funderingar i sakfrågorna – det är paneldeltagarnas inspel, påståenden och polemik som ska stå i centrum – inte vad moderatorn tycker och tänker. Detta är centralt för en väl fungerande moderator. Det enda undantaget kan vara någon minuts avslutande sammanfattning, där moderatorn kan ta sig friheten att gå utanför ramarna och på ett personligt sätt sammanfatta vad alla just upplevt. Under själva debatten ska moderatorn vara helt fokuserad på att skapa en tydlig kommunikation från panelen till åhörarna. Åhörarna ska känna att de har en ställföreträdare i moderatorn.
  4. Fungera som en motor för evenemanget och driva frågorna framåt i syfte att fånga och behålla publiken intresse för det som sägs och för att hjälpa publiken att hänga med. Det är inte moderatorns uppgift att uttrycka personliga åsikter kring huruvida en fråga är möjlig att lösa – det centrala för moderatorn är att säkra förståelse av det som sägs från panelen och att det finns en logik i hur diskussionen förs framåt i konstruktiv anda. I det aktuella fallet valde moderatorn att ge stort utrymme åt sin personliga åsikt om klimatfrågans lösning ska ses ur ett optimistiskt eller ett pessimistiskt perspektiv. Moderatorns funktionen som pådrivande motor är central.
  5. Inse att det är totalt underordnat vad moderatorn har för åsikt – det intressanta för arrangören, för paneldeltagarna och för publiken är att totalintrycket av eventet är positivt. Det är inte moderatorns roll att säkerställa något annat än att alla dessa tre kategorier – och framför allt åhörarna – går därifrån med en känsla av att det var värt tiden/kostnaden (och mer därtill) att delta i eventet. Alla ska känna att de går därifrån med något som man inte hade kunskap om före eventet alternativt känner sig stärkt i efter eventet.

Fler punkter…
På samtliga dessa punkter brast det i det aktuella fallet. Det är sällan som det blir så tydligt för oss åhörare vad det är som skapar en bra paneldebatt och vilka kriterier som finns på en god moderator. Till ovanstående lista kan läggas förmågan att fånga frågor som dyker upp, förmågan att improvisera utifrån en genomtänkt plan och förmågan att då och då sammanfatta komplicerade resonemang med lite enklare ord, så att alla känner att de hänger med. Alla har inte samma förförståelse som moderatorn själv. (Just denna sista punkt kan egentligen sättas upp som en punkt 6 i listan ovan, där bristerna var tydliga).

Vem är jag att…
Med allt detta sagt vill jag återigen betona att jag själv troligen heller inte löst uppgiften perfekt. Vi har alla våra tillkortakommanden. Men för att lära av våra misstag behöver vi identifiera, analysera, värdera och ärligt kommunicera dem. Hur ska vi annars bli bättre?

(Uppdaterad 28 maj)

 

Det dundrar under tundran

Permafrosten tinar. Det är inte bara tundran i Sibirien och de nordligaste områdena i Kanada och i Alaska som det handlar om. Under havsytan tinar jordlagret, enligt forskarna, ännu snabbare än på land. (Se länk nedan). Frosten har hållit tillbaka stora bubblor av lagrad gas, metan, under årmiljonerna. Nu frigörs dessa gigantiska lager i takt med att klimatförändringarna ändrar förutsättningarna för livet på jorden. Här kan vi snacka om förstärkningseffekter. Ju varmare det blir runt polerna, desto mer smälter isarna och tinar permafrosten. Därmed frigörs mer metangas, som i sin tur påverkar klimatförändringen som den potenta växthusgas den är. Snart spricker bubblan.

Vi vet, vi kan och vi borde….
Det går inte att fånga detta skeende med en kamera på plats, det finns ingen nyhetsdramatik att bild- och ljudsätta mellan såpoperainslagen eller reklampauserna. Här förändras snabbt förutsättningarna för livet på jorden och vi tittar på, spelar med och bryr oss inte. De som påverkar klimatet mest, de rika länderna, har tillgänglig kunskap och skulle kunna ta beslut  som möjligen skulle kunna bromsa processerna. De fattiga länderna har varken resurser, kunskap eller någon beteendeförändring att tala om, som skulle kunna göra skillnad.

Både frekvens och styrka
Nu är inte frågan om klimatkatastrofen ska inträffa utan hur snabbt och på vilka sätt den kommer att märkas. Bränder och torka, skyfall och översvämningar, jordskred och extremväder har vi redan sett att de blir fler och ofta mer intensiva, helt i enlighet med de klimatmodeller forskarna arbetar med.

Det är märkligt att mänskligheten inte ser klimatfrågan som ett hot som vi gemensamt kan hantera. Ozonhålet lyckades vi ”reparera” genom att förbjuda freoner. Varför är det så svårt att bromsa och vända fossilbränsleanvändningen?

Länktips: http://klimat.story.aftonbladet.se/chapter/giftig-gas-hotar-manskligheten/

Kommentar till Idévärlden 4 mars

Idévärlden i SVT sändes den 4 mars och handlade ovanligt nog om miljö- och klimatfrågan. (se svtplay-länk nedan). Författaren Therese Uddenfeldt hävdar att miljörörelsen lurar folk att tro att oljan kan ersättas på ett enkelt sätt med förnybar energi. Som opponenter i programmet deltog Tomas Kåberger från Chalmers och Johan Kuylenstierna från SEI. Uddenfeldt menar att oljan är så viktig i vårt samhälle och hela infrastrukturen runt oljan är så svår att ersätta att hållbar utveckling är ett missvisande begrepp. Miljörörelsen luras, hävdar hon.

Overshoot day
Det finns ett resursproblem, som sällan kommer fram i debatten, när fokus ofta ligger på hur vi ska byta från bensindrivna fordon till eldrivna. Earth overshoot day, den dag som Världsnaturfonden årligen anger som den dag då vi ”övertrasserar” jordens tillgångskonto och tär på de resurser som jorden ger oss varje år, är ett mått på hur resursslöseriet ser ut. Den civilisation vi har idag överutnyttjar resurserna på ett ohållbart sätt. För varje år blir överkonsumtionen allt större. Uddenfeldt nämnde inte detta mått och det gjorde inte hennes opponenter heller, men det hade kanske varit på sin plats.

Beroendet av oljan påminner om när häststallen revs för 100 år sedan
I stället handlade mycket om energislag, energilagring och hur vi kan se på tillgången till energi i framtiden. Att sol och vind kan bli mer demokratiskt fördelade energislag är uppenbart. Koncentrationen av världens oljeutvinning till vissa länder och bolag har inte gett en rimlig välståndsfördelning. Uddenfeldt sköt in sig på hur viktig oljan är för det moderna industrisamhället, men Tomas Kåberger bemötte detta med att både tekniskt och ekonomiskt har det nu visat sig att el producerad via solceller står sig mycket bra i konkurrensen. Och infrastrukturen som Uddenfeldt talar mycket om är på ett sätt enklare eftersom el låter sig transporteras i kablar istället för i pipe-lines och tankbilar. Överhuvudtaget jämfördes det ganska mycket äpplen med päron i diskussionen.För hundra år sedan visades det sig att vi inte behövde häststall i städerna längre. Hästarna hade ersatts av elektriska spårvagnar och bensindrivna bilar. Hästskötaryrket blev inte längre så attraktivt. Andra yrken tog deras plats. Varje teknikskifte innebär också skifte av vissa delar som vi tror är tidlösa, men som snabbt försvinner.

Från 2009 till 2015
Johan Kuylenstierna poängterade hur viktigt det var att 2009 års klimatkonferens i Köpenhamn misslyckades eftersom det möjliggjorde ett omtag inför Parismötet 2015, som ju också blev en framgång. Idag är det många företag, städer och regioner som aktivt arbetar med energiomställningen och inte ens USA:s avhopp från Paris-överenskommelsen har lett till att fler länder följt USA:s exempel. Något som Kuylenstierna tyckte var anmärkningsvärt och positivt.

Tjänster
Det jag saknade i programmet var något inlägg om omställningen från avfall till resurser, av omställningen från linjära till cirkulära flöden och omställningen från produkt- till tjänsteförsäljning. Det nämndes lite i förbigående, men det blir med sina konsekvenser mycket viktiga steg som kan transformera dagens ekonomi till en hållbarare ekonomi. När Uddenfeldt näst intill kastar in handduken och hävdar att samhället står inför avveckling snarare än utveckling är det inte särskilt hoppfullt. Den nya ekonomin ska naturligtvis bygga på andra värden som gör att vi både lever ett rikare liv och upplever att livet har blivit bättre, utan att vi samtidigt kör planeten i diket. Med mer av andra värden än de materiella kommer mycket av detta att kunna uppnås. Istället för att alla äger varsin borrmaskin, som sällan används kan vi ha tillgång till en hantverkare som professionellt, snabbt och med hög kvalitet borrar de hål vi behöver ha borrade i väggen när bokhyllan ska upp. Hantverkaren vet dessutom vilka pluggar, skruvar och vilken belysning som ska användas. Kvaliteten höjs och vi slipper äga en borrmaskin, borr och alla tillbehör, som vi ändå inte vet exakt hur vi ska använda. Tjänstesamhället blir på så sätt mer av kunskaps- och färdighetsvärden som fördelas, efterfrågas och bygger upp vår gemensamma framtid.

Förbjuds försäljning?
Oljan kommer inte ta slut, men alternativen blir mer intressanta och mindre skadliga. Men dessa insikter och med stöd av lagstiftning som tvingar företag att ta ansvar för de produkter man sätter på marknaden – i praktiken förbjuds försäljning – kommer vi att snabbt få en helt ny ekonomi, som bygger på funktion, tillgång och kvalitetstänkande, helt enkelt därför att företagen inser att de tjänar mer på att låta produkterna fungera längre tid, vara modulära och utbytbara. Med uppkoppling genom IoT kan problem dessutom identifieras innan de uppstår. Driftstid blir viktigare än försäljningspris. Ansvaret för funktionalitet blir ett konkurrensmedel.

Ändå bra
Allt detta hann programmet inte med, vilket var synd. Men det är ändå bra att frågorna diskuteras på lite olika sätt och inte alltid i de förenklade polariseringar som politiken erbjuder.

 

Länktips: https://www.svtplay.se/idevarlden

Kan trump väcka motkrafterna?

Thomas Sterner skriver i sin ledare i ETC Göteborg den 10 januari 2018 om vilken skada trumpadministrationen gör på miljöområdet. (Se länk nederst på denna sida). USA:s motsvarighet till vårt Naturvårdsverk, EPA, har fått en bock till trädgårdsmästare. Med stor effektivitet river EPA:s chef Scott Pruitt nu upp massvis med tidigare beslut. I generella termer handlar det om att EPA ger miljöförstörande verksamheter fritt fram att tjäna pengar utan att behöva bry sig om miljökonsekvenserna.

Snabb förändring i fel riktning
Thomas Sterner räknar upp en förfärande lista av beslut som EPA under Pruitt tagit, vart och ett av dem förödande och sammantaget inte mindre än en katastrof för miljön och för decennier av kamp mot storföretagens cyniska exploatering. Man undrar stilla hur det kan kännas att arbeta på EPA när allt det de anställda arbetat för nu i snabb takt raseras.

Hoppet
Hoppet kan ligga i kostnaderna. Det kommer att kosta USA enorma belopp att hantera effekterna av den politik som förs. Det kommer naturligtvis att ta tid och det kommer inte att bli de miljöförstörande verksamheterna som får betala, men förr eller senare kommer problemen att leda till att någon måste betala. När vattnet inte längre går att dricka för att det är förgiftat kommer drabbade kommuner och allmänhet att stämma de företag som orsakat problemen. Försäkringsbranschen kommer att få stora problem när skadefallen blir så många och så allvarliga att kalkylerna inte längre håller. I ren självbevarelsedrift kommer de att tvingas in i långa processer mot de företag som orsakar problemen. Stämningarna i domstol har redan påbörjats. San Francisco stämmer nu Exxon m.fl. oljebolag för att de medvetet orsakat stora klimatrelaterade extrakostnader som staden tvingas täcka. (Se länk nedan).

Det finns inga återställare
Det sorgliga är att först ska människan förstöra planetens sköra system innan de skyldiga ställs till svars. Och då kan det ju till stor del vara för sent. Det finns inga kända mekanismer som snabbt återställer balansen i klimatet eller snabbt ser till att antalet djur, fiskar, fåglar och insekter återgår till nivåer från 1800-talet. När väl förändringarna skett är de irreversibla.

Täckelset har fallit
På ett sätt är det bra att trump kom till makten. Nu är det tydligare än någonsin att politiken i ”världens största demokrati” inte styrs av folkviljan utan av strateger, som har helt andra mål än att skapa maximal välfärd för flertalet. Om tidigare presidenter hållit skenet uppe och låtit allmänheten tro att deras president arbetade på folkets uppdrag har täckelset nu fallit. Agendan är uppenbar och makten över de politiska vägvalen ligger hos en grupp män som inte ens låtsas att de är demokratins tjänare. Med sin ständiga kamp mot etablerade media undergräver trump dessutom möjligheten till en objektiv verklighetsbeskrivning. Med propaganda, stormöten, twittrande och ifrågasättanden marginaliserar trump de krafter som skulle kunna beskriva verkligheten på ett objektivt sätt och leda till att en bred opinion vill ställa honom till svars.

Pågående förändring
Demokratin i USA håller på att pulvriseras framför våra ögon och på köpet vinner andra icke-demokrater som Putin, Xi och Erdogan ett större inflytande. Särskilt nu när EU ägnar sig åt Brexit och olika nationella politiska frågor. Hoppet ligger i att det alltid finns motkrafter till varje kraft. Den hänsynslöshet som trump visar på flera plan väcker motkrafterna.

Länktips: https://goteborg.etc.se/ledare/detta-har-hant-efter-ett-ar-med-trumps-miljopolitik

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2017/09/san-francisco-stammer-oljejattar-pa-grund-av-klimatkostnader

Den nya ekonomin måste tänka på helheten

Det är en motsägelsefull tid. Allt fler inser allvaret med klimathotet, hoten mot ekosystemen och hoten som vår ansvarslösa hantering av plaster och kemikalier utgör. Samtidigt sitter makthavare och förnekar sambanden mellan vår livsstil och nämnda hot. Förnekarna finns överallt. Inte bara i Vita Huset där en trump-nisse tagit plats.

Flyget
På fullt allvar skryter företrädare för både näringsliv och politik om hur flyget ska öka från både Arlanda och Landvetter. Den heliga tillväxten får inte ifrågasättas. Och med tillväxt menas den traditionella tillväxten, som inte inkluderar de långsiktiga effekterna på förutsättningarna för all mänsklig verksamhet. Anders Wijkman twittrade nyligen en kommentar om satsningen på Arlanda-flyget:
”Schizofrent! En lång artikel om tredubbling av flygtrafiken fr Arlanda. Men inte ett ord om klimatpåverkan. Hur tänker journalisten? Inte alls?! Arlanda bygger ut – siktar på 70 miljoner resenärer.”
(Se länk nedan till SVD-artikeln som helt blundade för klimatperspektivet på en tredubbling av flyget).

Bryr vi oss om framtiden?
Sansade människor upprörs över en blygsam flygskatt samtidigt som de gladeligen lägger tusentals kronor per år åt att resa till populära turistmål – eftersom det är så billigt (!). Jag får inte detta att gå ihop. Hur kan vi samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna och protestera när våra folkvalda vill införa styrmedel som vrider utvecklingen åt rätt håll? Hur kan några tior i klimatskatt vara avgörande för framtiden när kostnaden motsvarar priset för en Cafe Latte eller två i väntan på att flyget ska lyfta? Förnekelsens eller motsägelsens tid är över oss.

Bygg de cirkulära stödstrukturerna
En del av lösningen finns i att göra det attraktivt att välja tjänster och upplevelser i stället för konsumtion av traditionellt slag. En annan och mer genomgripande förändring är att vi måste forma en ekonomi som i mycket högre utsträckning bygger på återbruk. Men denna ekonomi kommer inte igång av sig självt. Det kommer att behövas stödstrukturer på flera nivåer och att vi blir bättre på att ta tillvara idéer och entreprenöriella förslag från olika håll. Tricket är att allt som idag klassas som avfall måste få en chans att värderas som en råvara eller en komponent i ett cirkulärt flöde. Värdekedjan måste kopplas ihop och i varje steg måste någon se en ekonomisk möjlighet i uppgraderingen eller omdefinitionen av avfall till resurs. En sund och hållbar cirkulär ekonomi, som dessutom inkluderar långsiktiga sociala åtaganden måste tillåtas växa fram vid sidan av den traditionella ekonomin. Steg för steg kan en hållbar ekonomi komma att ersätta den rådande. Sker omställningen alltför drastiskt kan den orsaka stora problem på flera nivåer.

Gräsrotsbaserad tillitsekonomi
Ett bekymmer är att vi idag lever i en skuldekonomi. Fastigheter och tillgångar belånas och pengar skapas på så sätt ur ingenting. Spekulationsekonomin spiller över i den reala ekonomin och möjliggör konsumtion som vi lånat oss till. De flesta länder har stora statsskulder och underskott i budgeten. Dessutom växer klyftorna mellan fattiga och rika. Även ur detta perspektiv är det viktigt att bygga en ny ekonomi som utgår från det som i alla tider möjliggjort den mänskliga civilisationen, vår förmåga till samarbete och tillit till varandra. En ny win-win-baserad delande-ekonomi är en viktig pusselbit i detta nya, som jag hoppas kan växa fram under 2018.

Länktips:
https://www.svd.se/arlanda-bygger-ut–siktar-pa-70-miljoner-resenarer

Hellre en inre kompass än en näve i bordet

Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?

Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.

Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ” 

Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?

Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.

 

Zero Impact är bra, men…

Jag har sett två av avsnitten i SVT:s, egentligen UR:s, programserie ”Zero impact” som handlar om olika familjers försök att under en månad banta ner sitt koldioxidavtryck till motsvarande 2 kg per person och år. En familj åkte till Ghana för att se vad som händer med mycket av västvärldens elskrot och en annan familj fick besöka en familj på en av Kiribatis öar i Stilla Havet, där havsnivåhöjningar och stormar gör en allt större del av öarna obeboeliga och indränkta med saltvatten. Att uppleva konsekvenserna av vår livsstil på plats i andra delar av världen är en viktig pusselbit i förståelsen för hur allt hänger samman – ingenting försvinner. På ett sätt hade det varit en tillräcklig programidé: att se hur vår livsstil drastiskt påverkar livet på andra sidan jorden och att vi alla är beroende av varandra.

Detaljer som hade kunnat lösas smartare
Özz Nûjen är programledare eller egentligen en slags ställföreträdande tittare, som ställer de frågor vi själva hade velat ställa om vi hade haft möjlighet. För faktadelen ansvarar Fredrik Hedenus från Chalmers. Under programmet ges exempel på vilket koldioxidutsläpp som genereras av vilken produkt. Siffrorna presenteras kanske en aning rörigt och blir inte så lätta att jämföra. En liten faktaruta med två tal i taget hade varit bättre. Kött eller inte kött. Bilresa eller cykel. Nya kläder eller second hand. Det hade gjort jämförelsen enklare att följa.

Grundidén är bra
Grundtanken är bra med programmet. Det ska inte handla om redan övertygade miljönördar som försöker övertyga de icke-frälsta om hur vi måste bete oss. Istället står ganska vanliga familjer i centrum, låt vara att de program jag sett involverar relativt välbärgade familjer som unnar sig en hel del flygresande och påkostade boenden. Kanske är det medvetet att programmakarna valt familjer där skillnaden i livsstil mellan osmart och smart ur ett koldioxidperspektiv blir tydlig och även praktiskt genomförbar. Det hade varit svårare med en familj bestående av två arbetslösa vuxna i en by miltals ifrån närmaste livsmedelsaffär.

Mer som Vetenskapens Värld hade varit bra
Kanske kommer uppföljande program, men jag tror att det hade varit bra om man gjort lite grand som Vetenskapens värld gör med de filmer man visar: Att i studion efter programmet ha en diskussion mellan några olika forskare som skulle kunna dels förklara det tekniska, men även det sociala – hur kommer det sig att vi inte vill diskutera livsstilsfrågor med våra grannar och vänner? Vad i klimatfrågan är tabubelagt? Varför låter den ena familjen bli att förklara det beteende man just nu valt när det ifrågasätts av personer på besök?

Det hade varit bra om de sociala normernas barriärer togs upp i några uppföljande program.

Anm. Sen kan man undra varför programmet heter Zero Impact. Målet noll kommer vi aldrig att kunna uppnå i form av mänsklig påverkan.

Anm 2. Tips till Folkteatern att göra en Hamletföreställning på där frågan ”vara eller inte vara” varvas med ”flyga eller inte flyga”, ”köpa eller inte köpa”, ”sabba eller inte sabba klotet…”

Tåg till Marrakech

Den här veckan samlas delegater och påtryckargrupper i Marrakech för årets klimatmöte i FN-regi, COP22. Senast det begav sig, i Paris förra året, lyckades världens länder enas i ett åtagande om ett tvågradersmål och ambitionen att temperaturhöjningen ska stanna väl under två grader jämfört med förindustriell tid. Parisavtalet har redan trätt i kraft, eftersom tillräckligt många av världens länder nu har ställt sig bakom avtalet. Det som återstår är att på olika sätt förverkliga avtalets innebörd, exempelvis att fördela minskningen av koldioxidutsläpp inom EU.

Så skapas manöverutrymme
Tankesmedjan Fores deltar i Marrakech. I söndags deltog jag tillsammans med ett 20-tal andra personer i ett miniseminarium/samtal med Fores VD, Mattias Goldmann, i Göteborg. Mitt bidrag till processen var bl.a. att lyfta fram behovet av en bra ”story”. Det är avgörande hur COP22 sammanfattas och beskrivs, eftersom det i sin tur ger rubriker och prioritering (eller inte) i nyhetsmedias rapportering. Och dessa rubriker blir i sin tur en sammanfattning som den breda allmänheten kan ta till sig. Som en konsekvens av vilken bild allmänheten får av förhandlingarna skapas också en generell förståelse för klimatfrågans angelägenhet och ett manöverutrymme för politiker att ta beslut som verkar i önskad riktning. Ju tydligare bilden sjunker in att åtgärder är nödvändiga, desto större manöverutrymme för våra beslutsfattare.

Smartness i stället för förbud
I söndags nämnde jag också vikten av att inte alltid sätta etiketten ”klimatåtgärd” på allt som görs. Människor vill ha ett gott liv. Och de val vi gör ska naturligtvis samtidigt vara bra för klimatet. Men vi behöver inte nödvändigtvis hela tiden motivera nya lösningar primärt med klimatargument. En sådan rubricering kan skapa onödiga låsningar och motstånd. Folk vill kunna beskriva sina aktiviteter som smarta och fyllda med livskvalitet. Att ha solceller på taket ger en viss andel självproducerad el, samtidigt som det gynnar utvecklingen i stort.

Tåg i stället för flyg men inte som uppoffring
Mattias åker den här veckan vidare med tåg till Marrakech. Han stannar till under resan och träffar olika aktörer, fångar upp argument och gör tågresan till något konstruktivt i stället för en uppoffring (att inte flyga). Det är precis så vi måste tänka. Klimatfrågan löses bäst med konstruktiva och positiva ställningstaganden. Och tvång och lagstiftning får användas som ett komplement när frivilligheten inte räcker till.

http://klimatforhandling.se/coptrain/

Klimatet, rollfördelning och demokrati

Klimatfrågan är på agendan. På någon nivå lyckades världens politiska ledare enas om ett gemensamt ställningstagande i Paris i december 2015. Ett misslyckande hade varit svårt för flera av politikerna att hantera. Samtidigt pågår initiativ på andra nivåer. I Västra Götaland har Länsstyrelsen och Regionen skickat ut en remiss till 49 kommuner och en rad andra organisationer under rubriken ”Strategiska vägval för ett gott liv i en fossiloberoende region 2030″. På kommunal nivå sätts ambitiösa mål. Även företag och fristående organisationer arbetar fram bra beslutsunderlag. Frågan är var initiativen ska tas och på vilken nivå samordningen ska ske.

Vi har inte råd att chansa
Klimatfrågan har varit känd i decennier. För 10 år sedan fick Al Gore starkt genomslag samtidigt som Sternrapporten visade att vi vinner rent ekonomiskt på att hantera klimatfrågan innan effekterna slår igenom. Sedan dess har steg för steg medvetenheten ökat om frågans allvar. Temperaturen på jorden har fortsatt att stiga, nya väderfenomen visat sig och varningssignalerna har blivit allt tydligare. Klimatskeptiker och dito förnekare finns naturligtvis kvar. Men de flesta inser att frågan är tillräckligt allvarlig för att motivera kraftfulla åtgärder nu. Det duger inte att chansa och tro att alla indikatorer på en påbörjad klimatförändring råkar vara tillfälligheter som inte beror på mänsklig påverkan.

Fru Merkel är modig och norrmännen inser vad som måste göras
Det som återstår att reda ut är hur olika åtgärder ska beslutas, finansieras och synkroniseras på rätt nivå. I Tyskland finns förslaget att förbjuda försäljning av nya fossildrivna bilar från år 2030. I landet där VW, BMW, Porsche och Daimler sysselsätter tusentals bilarbetare och där fri fart på Autobahn fortfarande ses som en mänsklig rättighet. I Norge växer elbilsanvändandet och Oslo förbereder för att förbjuda biltrafik i centrum. Den välmående kranskommunen Baerum utanför Oslo, med en majoritet Höyre-väljare har presenterat en rapport, där man inser att bilen inte längre kan vara det självklara transportmedlet. Exempelvis vill man förbjuda biltrafik 500 meter från alla skolor. En enkel, symbolisk och tydlig signal om att bilen inte ska användas i onödan.

Ifrågasättande formulering
Öckerö kommun har idag 18 oktober ett sammanträde i kommunstyrelsen där man ska ta ställning till ett remissförslag på den skrift jag nämnde ovan, ”…fossilfrihet 2030″. Intressant nog väcker Öckerö en diskussion om regionens förslag ska ses som remiss för yttrande eller som bindande åtaganden. Så här skriver man i förslaget till remissvar: ”Det är oklart om dokumentet är en bindande överenskommelse med åtaganden för gemensamma satsningar, en strategi eller bara en verktygslåda från vilken kommun själv kan välja satsningar vid önskan. Dokumentets syfte och funktion blir ännu mer oklara, när det i remissvaret efterfrågas ett ställningstagande om kommunens roll i det framtida arbetet med dokumentet och vilka satsningar kommunen kan bidra med. En remiss efterlyser i vanliga fall ett ställningstagande till dokumentets innehåll och inte något som kan tolkas som åtaganden från den svarande parten.” 

Stå upp för demokratisk förankring och legitimitet
Det är bråttom, kan vi tycka. Strunt samma vem som beslutar vad. Bara ni gör något! Samtidigt finns det just nu ett globalt underskott i förtroende för demokratiska principer och mekanismer. Folk vill känna att de har möjlighet att påverka. Kommunen är den naturliga demokratiska centralpunkten. I en kommun blir politiken konkret och begriplig. Behovet av att snabbt komma till skott med åtgärder på klimatområdet får inte slå undan benen för den demokratiska legitimiteten.

Att lära av varandra på rätt nivå

Att inte uppfinna hjulet är ett talesätt som ofta används när vi riskerar att i onödan upprepa vad andra redan gjort. Slentrianmässigt tror vi att vi alltid måste ta varje steg i vår egen takt även om andra redan trampat upp en stig, visat på lösningar eller ligger långt före.

Lika slentrianmässigt finns möjligen en övertro på förebildens kraft – att bara för att en verksamhet gjort något bra kan alla andra göra detsamma. Naturligtvis skiljer sig förutsättningar, förkunskaper, resurser och andra parametrar åt. Copy/paste fungerar inte i alla lägen. Att helt strunta i vad andra gjort är också ineffektivt. Öppenhet och klok avvägning verkar vara en rimlig strategi.

Norskt studiebesök
Jag blir varse denna dubbla dynamik när jag ansvarar för ett tvådagars studiebesök i Göteborg häromveckan. En norsk kommun, Baerum, vill att jag ordnar ett 48-timmars besök i Göteborg, för att inspirera ett 20-tal politiker. Baerum är Norges femte största kommun och man räknar med att växa snabbt. Projektet ”Klimaklok kommune” ska sjösättas och nu vill man orientera sig om vad Göteborg gör och har gjort på klimatområdet. Jag sätter ihop ett ambitiöst program och gruppen återvänder efter två dagar med många intryck.

Komplexitet
Hur mycket är egentligen direkt överförbart? Vad av allt det Göteborg har gjort kan en norsk kommun ta med sig och genomföra? Vad är unikt? Vilka är egentligen framgångsfaktorerna bakom det som hänt i Göteborg? Ju mer jag funderar på detta, desto tydligare framstår det som åstadkommits i Göteborg som en summa av flera olika faktorer, där slutresultatet har blivit bra just för att kombinationen av förutsättningar har varit den rätta.

Transformationen
Efter varvsnedläggningen stod Göteborg inför ett behov av att snabbt finna ett eller flera sätt att kompensera bortfallet av arbetstillfällen. Kunskap, samverkan och evenemang blev några nyckelbegrepp i transformationen. De faktiskt byggbara ytorna på norra Älvstranden utgjorde också en värdefull resurs. Men inget hade hänt om inte ledande politiker haft modet att välja väg och om inte näringsliv och akademi bekräftat det tydliga behovet av strukturell samverkan samtidigt som arenor och mässor fylldes med tillfälliga besökare. VM i friidrott 1995 blev t.ex. hävstången för framgången med Miljödiplomering av små företag. Och detta hade inte hänt om det inte fanns både tjänstemän i kommunen och ansvarstagande företag som ville komma framåt.

Milstolpar under resans gång
Nu växer nya stadsdelar upp, staden förtätas och får en ny profil. Efter Lindholmen och Kvillebäcken kommer Frihamnen, där de styrande även bestämt att hyresrätter ska ha rimliga månadskostnader för att bidra till en social utjämning. Västlänken, den utskällda, kommer att möjliggöra att Göteborg blir en tydligare metropol i det regionala perspektivet. En ny bro över Göta Älv blir flackare och lättare för gående och cyklister att använda. En linbana ska knyta ihop Järntorget med Wiesengrensplatsen. Hisingen ska tydligare bli en del av det centrala Göteborg. Många av besluten tycks dessutom ha en stabil politisk majoritet bakom sig, vilket skapar långsiktighet för alla delbeslut.

Strategier, mötesplatser och samverkan
Det fysiska som görs i Göteborg har knappast någon större betydelse för en kommun i Norge. Förutsättningarna är olika. Men metoderna, förhållnings- och arbetssätten kan kopieras. Göteborgs Klimatstrategi som antogs 2014 är fortfarande världsunik. Metoden att hålla samman strategiska dokument så att helheten finns med i delarna är avgörande. Mötesplatserna i staden är viktiga för det demokratiska samtalet. Inte enbart Älvrummet för stadsutvecklingsfrågor, utan också de Science Parks som utgör olika nav för universitetens, näringslivets och stadens integrerade samverkan. Och alla andra måste få chansen att mötas, oberoende av yrke, position eller intresse. Arenor som Ekocentrum och lokala kulturhus med sina levande möten är helt avgörande för en sund samhällsutveckling.

Viktigare än vi tror
Mycket av detta lyckas vi få norrmännen att möta och uppleva, i den utsträckning tiden medger. Det blir tydligt hur samverkan, möten och kunskap intimt hänger samman med de demokratiska grundvärderingar som nu är under stark press från flera håll. Demokratin hotas både av ett cyniskt globalt näringsliv och av oberäkneliga populister som Trump, Putin och deras gelikar runt om i världen.

Allt hänger samman.

Tack alla som deltog och medverkade!
Mer info om studiebesöket? Hör av er – så kan jag berätta mer.