Det är skillnad på en skoaffär och ett kärnkraftverk

I Dagstidningen ETC Göteborg skriver Tomas Kåberger den 26 april på ledarplats (länk se nedan) om den bakvända logik som finns inbyggd i konstruktionen av aktiebolag. Så länge de går bra kan aktieägare plocka ut vinst, när de inte längre bär sig kan de försättas i konkurs och konsekvenserna blir skattebetalarnas bekymmer.

Energibolagen grubblar
Han kunde ha skrivit om banksektorn eller om John Bauerskolan som drevs i bolagsform ända tills den försattes i konkurs och hundratals elever fick fångas upp av det skattefinansierade systemet. Men eftersom Tomas är energiexpert – han var under flera år generaldirektör för Energimyndigheten och är professor vid Chalmers så han kan mycket om energisystem på olika nivåer – plockade han upp konkursaspekten ur ett energipolitiskt perspektiv. Runt om i världen sliter de gamla energibolagen med frågan hur man ska tjäna pengar på de förlustbringande fossilbaserade energiverken. Inte minst kärnkraftsbolagen försöker nu på olika sätt att mildra konsekvenserna av att en stor kostnad i kärnkraftverksbranschen hela tiden skjuts på framtiden: slutförvaret av utbränt kärnbränsle.

Champagne och skurtrasa
Sakfrågan är intressant. Vem ska städa upp efter kärnkraftsindustrins halvsekelgamla vinstkalas? Blir det som vanligt att vinsten går till bolagens ägare och slutnotan läggs på skattebetalarna? För det är ju snarlikt med bankerna och flera andra branscher, där upp- och nersidan av myntet hanteras totalt olika. Champagnen dricks av ett fåtal aktieägare medan skurtrasa och sopborste får hanteras av oss alla. Visst är det väl rimligt att aktiebolagslagen ändras? Nog borde vinsterna också kunna användas för att täcka framtida kända kostnader?

Den omöjliga ekvationen
Den fond som finns just för kärnkraftsavveckling lär enligt Kåberger inte räcka till. Och han bör ju ha insyn i dessa frågor. Så hur ska avvecklingskostnaderna fördelas? En tanke är förstatliga kärnkraftverken till 100% redan nu. Och därmed får staten vissa intäkter så länge det går, men också får ta ansvar för avvecklingen. Bekymret är att de nuvarande aktieägarna sannolikt  inte vill ge bort sina aktier gratis. Hela problematiken snurrar kring den omöjliga ekvationen med privat ägande för framtida vinstutdelning och statligt ansvar för framtida förlustverksamhet. Det är inte rimligt att vi skattebetalare ska stå för ägarnas kalas.

Slutsatsen blir att vi behöver ändra aktiebolagslagen för vissa slags verksamheter. Det är skillnad på att driva en skoaffär och ett kärnkraftverk. I en cirkulär ekonomi behöver rollfördelningen när det gäller risker och nytta, för- och nackdelar, se annorlunda ut.

Länktips: http://goteborg.etc.se/ledare/framsteg-med-baksida

Kärnkraft fjärmar oss från ansvarstagande och delaktighet

Stora investeringar, stora risker och möjligheter att tjäna pengar. Vad är det som egentligen pågår i styrelserummen hos Eon, Fortum och Vattenfall? Eon vill inte satsa mer på Oskarshamns båda verk O1 och O2 enligt vad de berättade i juni. I augusti kom en nyhet från SVT, som berättar att Fortum förhandlar med Eon om att ta över deras andelar för att istället driva verken vidare. Vad är det som pågår i kulisserna? (Länk se nedan).

Nackdelarna väger över
Kärnkraften har ett antal tekniska fördelar, men sätter man in tekniken i ett långt tidsperspektiv, i relation till risker med avfallet, skador på miljön vid uranbrytning och i relation till det öppna samhälle de flesta av oss vill ha, blir tekniken allt mer tveksam. Tjernobyl och Fukushima har visat att mänskliga fel och naturens nycker aldrig kan elimineras. Helt säkra tekniska system finns inte. Allt handlar om sannolikhet och om vägval för framtiden.

Hur ska de tjäna pengar?
Fortum tror sig uppenbarligen kunna tjäna pengar på fortsatt drift. Kanske för att man lierat sig med ryska intressen i Fennovoima, kanske för att man ser en möjlig rättslig process mot svenska staten pga utebliven vinst, eller att man helt enkelt bedömer att elpriset kommer att stiga och kunna täcka alla kostnader kärnkraften innebär. Kanske att man också hoppas kunna ta vara på synergier mellan de finska verken och uppgraderingen av de gamla svenska.

Olika vägar i Finland och Tyskland
Vägvalet är intressant. Finland krokar arm med Ryssland och satsar på en teknik, som bygger på storskalighet, övervakning, säkerhetstänkande och ett aldrig sviktande kontrollsystem. Tyskland låter hela sin ekonomi baseras på en tilltro till förnybar energi, till decentraliserad produktion och ett mindre behov av en statskontrollerad byråkrati. Tyskland, som under decennier förknippats med sin tunga, starka industri – tänk på Siemens och alla Ruhr-områdets industrier – väljer en väg där demokratiskt inflytande blir viktigare än att övervaka drift och störningar. Den finska sisun, som till stor del handlar om ett individuellt ”jäklar anamma” får stå tillbaka för statens och kapitalets prioriteringar. För 30 år sedan hade man nog gissat på precis motsatt utveckling.

Viktigt att balansera den globala anonymiteten
Demokrati och lokal utveckling måste få chans att balansera den globala ekonomins nackdelar, där kapital föder kapital och där sinnrika spekulationsmodeller lägger grunden för en orimlig förmögenhetsfördelning. Det är mer av förnybar, lokalt producerad, energi vi behöver, som kan ge arbetstillfällen och ekonomi till de många, fördelat över varje land. Det är också den väg vi bör hoppas att utvecklingsländerna går. Vem vill att Afrikas konfliktfyllda länder och icke-demokratier får tillgång till kärnkraftsteknologin?

Det sista ordet
För mig är NATO-medlemskap och kärnkraft snarlika fenomen, som båda bidrar till att flytta inflytande och ansvar bort från människor. Någon annan får plötsligt sista ordet. Vill vi verkligen det?

Länktips: Artikel från SVT i augusti här.

Chips, ships och bäst-före-datum

Naturen skapar inget avfall. De naturliga processerna är cykliska. Men sedan vi människor börjat förädla metaller, gräva upp fossila råvaror och framför allt sedan vi i stor skala skapat oss välfärd med hjälp av icke-cykliska förlopp har vi skapat avfall. It´s a waste, säger de engelskspråkiga, och menar lite mångtydigt att det är förlorat, inte enbart att det är något oönskat. Den nyansen har vi tappat bort i vårt språk.

Det blir inte så lätt
Vi vill inte se eländet. Spola ner, stäng locket om behållaren, kasta på tippen… Fyll ut och bygg hus på fyllet. Plats har vi ju. Och hav och sjöar. Soporna försvinner bara vi kastar dem riktigt långt bort. Det blir inte helt enkelt att vända på den bilden och skapa rimliga kretslopp. Två exempel här.

Elektronikskräp på drift
SVT Dokument Utifrån handlade häromdagen (se länktips nedan) om elektronikskräpet. Hur vi i EU misslyckas med att återvinna 1/3-del av den producerade elektroniken trots gällande direktiv. Den försvunna tredjedelen tros hamna i Afrika eller i Kina, dit den kommer smugglade i tusentals containers på stora fraktfartyg. Och, visade programmet, en betydande del av de återvunna komponenterna dyker lätt kamouflerade och otestade upp som nya i de produkter och system som säljs. Ett bytt bäst-före-datum har skapats.

Priset för vår konsumtion och ansvarstagande
Arbetstid värderas olika, liksom risktagande på arbetsplatsen. Programmet visade pinsamma bilder på hur arbetet kan gå till, där barn och vuxna tvingas utsätta sig för stora hälsorisker i samband med återvinning av metaller, komponenter och värdefulla detaljer i elektronikskrotet. Om vi konsumenter valde att köpa produkter som tas fram på riktigt sätt, och där producenten lovar att demontering och återvinning sker på ett miljömässigt sätt med respekt för människors hälsa, skulle priset kanske bli högre. Men vi skulle slippa att se hur både naturen och andra människor får betala ett högt pris för vår konsumtion.

Mellanlagring
I en helt annan del av konsumtionssamhället uppstår andra slags sopor. SvD lyfte detta i en artikel nyligen (se länktips nedan), där kommunalrådet i skånska Kävlinge önskar att få tillgång till en attraktiv strandremsa, där idag Barsebäck ligger. Nu vill ägarna till Barsebäck, E.On, skapa ett ”tillfälligt” mellanlager för kärnavfall i Barsebäck, något som kommunen motsätter sig. De tror nämligen att det tillfälliga mellanlagret blir mer eller mindre permanent eftersom byggnationen av långtidslagret vid Forsmark lär dröja. Stänga Barsebäck gick relativt enkelt. Men att få det väck – där tycks det vimla av hinder.

Smygplacering?
Återvinn bränslet, ropar anhängarna. Det går att upparbeta och sälja. Och med några hundra kärnkraftverk i drift worldwide finns det ju avsättning för bränslet. Motargumentet är bl.a. kopplingen till kärnvapen. Ska vi riskera att svenskt kärnbränsle återuppstår som potenta kärnvapen? Kanske är det precis det de svenska NATO-förespråkarna har insett, att vi på ett enkelt sätt kan slinka med i NATO och plötsligt tillhandahålla råvaror till de kärnvapen som sedan under stort hemlighetsmakeri ska placeras ut i silos på svensk mark?

Bäst-före-datum
Avfallet från kärnkraftverken är en huvudvärk. Hur vi än vänder och vrider oss är icke upparbetat bränsle taggat med ett hundratusenårigt bäst-före-datum, ett datum som ingen rimligen kan ha koll på när den tiden är inne. Tiden är definitivt ute för kärnkraften.

Länktips: Dokument Utifrån om elektronikskrot här.

SvD Artikel om Kävlinges kamp mot E.On här.

 

Energi och lokal ekonomi

Storskalighet och småskalighet är intressant att studera. På flera områden tycks vi stå inför ett principiellt val av .verksamhet, inflytande och ägande: inom jordbruk, livsmedelsdistribution, sociala frågor och inte minst på energisidan.

Energifrågan illustrerar synen på vilket perspektiv som är viktigast
Det är en intressant övning att se vilka partier i Sverige som förordar storskaliga respektive småskaliga lösningar. Förnybar energi, som ofta byggs i mindre skala, förordas tydligast av några partier medan andra partier återkommande förespråkar de storskaliga lösningarna, där industrins roll blir tydlig. Ligger lösningen i att starka industrier skapar lönsamhet eller bör tonvikten ligga i ett mer decentraliserat brukande och ägande?

Motsatsernas S
Under decennier stod S för en politik, som landade i skattefinansierade, resursstarka och politiskt beslutade verksamheter. Det rättvisa samhället organiserades uppifrån. Samtidigt fanns kooperationen med sin gräsrotsförankring och demokratiska uppbyggnad. Idag har mycket av denna förankring minskat i betydelse, kanske tydligast illustrerat av hur COOP slåss på samma planhalva som ICA och Hemköp. Värdegrunden och det gemensamt ägda spelar allt mindre roll.

De tunga fackföreningarna
Den fackliga traditionen inom S är starkt kopplad till stora företag och till starka avdelningar inom gruvnäringen, metall och andra manligt dominerade fack. Länge har fackföreningarna också ställt sig bakom de storskaliga lösningarna. Kärnkraft låter stabilt och bra. Mycket betong. Förutsägbarhet. Trygga jobb. Lågt rörligt pris per kWh. Gruvbrytning. Högteknologi. Stora arbetsplatser ger stort inflytande för facket. Dessutom har basindustrin låtsats att det finns något som heter ”svensk” el, något som sedan flera år inte är sant eftersom den nordiska elen handlas i Oslo på Nordpool.

Storskalighetens pris
Så händer tre större olyckor på drygt 30 år. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Och vi är bara minuter från en katastrof i Ringhals, när någon glömmer en dammsugare på fel ställe. Kostnad 1,8 miljarder. (Undrar om det blev bonus till cheferna det året?) Säkerhetsfrågorna blir konkreta och – har Greenpeace visat – svåra att gardera sig mot.

Att ha eller inte ha – motsättningarna skärps
Terrorhoten i världen gör kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen uppenbara. Ingen vill ha anrikat uran på drift. Övervakning och militärmakt blir staters sätt att skydda status quo. Men bara vissa stater. Majoriteten av jordens länder, särskilt de fattiga, instabila staterna i Afrika tillåts inte skaffa kärnteknologin. Dessutom är uran en ändlig råvara som även för över kostnader på framtiden i form av avfallshantering under tusentals år. Kostnaderna skenar. Kärnkraften förutsätter att befolkningen, nu och framgent, tar alla risker. Storskaligheten underbygger globala motsättningar, nya strukturer och skapar ett kontrollsamhälle. Kan det vara rätt riktning?

Tyskland – en industrination som går före
Småskalig produktion blir initialt en marginell företeelse. Ända tills Merkel i Tyskland sätter ner foten och beslutar om utfasning av kärnkraften och om en inmatningstariff för privat ägd solel. En miljon hustak förses med solceller. Branschen går i spinn. Priset per producerad kwh solel faller lika snabbt som priset på datorer och kan snart konkurrera på allvar med de billigaste energislagen. Även vindkraften får stort utrymme. Industrinationen Tyskland visar vägen. Man har tung industri i Tyskland, man är elberoende. Och vågar ändå ta steget. Fler länder följer efter.

Danmark och den lokala ekonomin
I Danmark har man tidigt förstått vart vinden blåser. Bokstavligen. Gemensamägda vindkraftverk driver fram en dansk vindkraftsindustri, både när det gäller systemproduktion och när det gäller elproduktion. För något år sedan stod vindkraften i Danmark under ett dygn för 85 % av landets elproduktion. (Något som enligt svenska experter är tekniskt omöjligt). På 80-talet får Folkecentret på Jylland en avgörande betydelse och de senaste 10-15 åren har Energiakademin på Samsö spelar en viktig roll för utvecklingen. En stor del av ägandet av vindkraftproduktionen är lokal i Danmark. Detta bygger framtidstro och en gemensam lokal ekonomi.

Vattenkraften och den orättvisa fördelningen
Vattenkraften byggdes ut i Norrland under decennierna efter kriget. Dammbyggen och infrastruktur skapade jobb. Sett över tid har södra Sverige profiterat på de norrländska resurserna. Norrlandskommunerna har böjt sig för ”Stockholm” och avstått från att kräva en rimlig del av avkastningen i lokal produktionsskatt. Precis som oljebolagen ute i världen profiterar på fattiga länders tillgångar har centralmakten bestämt att energiresursen tillhör staten.

Lokal ekonomi
Tänk om det var lokala bysamfälligheter som ägde vattenkraften? Tänk om den lokala ekonomin i Norrland kunde få behålla ett ”tionde” av det man tillhandahåller till oss andra? Hur annorlunda skulle inte landet utvecklas om resurserna fördelades på ett mer rimligt sätt? De lokala utvecklingsgrupper som nu spirar runt om i landet, kommer säkert att vilja ha del av de resurser som idag går dem förbi. Inte för att konfrontation är nödvändig, utan för att det är rimligt att varje region och varje lokalsamhälle får utvecklas baserat på vad naturen, människorna och omständigheterna möjliggör. Innan skolan, affären och apoteket stänger för gott.

 

Om storskalighet och försumlighet

Jag såg ”Min sanning” på SVT igår med Hans Blix, en oförskämt pigg 85-åring som visade fram en intressant mix av allvar, kunnande och humor. Härligt med äldre personer som vägrar bli gamla. Det fläktade till av världshistoria när han berättade om sin redovisning i FN:s säkerhetsråd efter 400 genomförda inspektioner i Irak. Och så kom argumenten för mer kärnkraft som en rikoschett från 80-talets märkliga folkomröstning, där tre nej-alternativ stod mot varandra:  Nej snabbavveckla, nej, avveckla med (S) och (FP), och nej, avveckla med (M). Hur det gick vet vi. Avvecklingen blev invecklad. Framtiden låg hela tiden längre fram.

Återvändsgränden
Att det finska Olkiluoto OL3-verket blivit försenat och fördyrat är bara ett av flera bekymmer för kärnkraftsindustrin. Ursprungskostnaden på 3 miljarder Euro uppges nu ha stigit till över 8 miljarder och ännu vet man inte när verket kan stå klart för drift. Enligt Wikipedia tvistar parterna just nu om nära 2 miljarder av fördyringen. Energiexperter som professor Thomas Kåberger har i artiklar beskrivit hur svårt kärnkraften har idag att bli lönsam. Det sorgliga är att kloka personer som Hans Blix inte kan inse att risker, kostnader och problem med kärnkraften, liksom kopplingen till kärnvapenfrågan, gör att den tekniken inte borde få komma i fråga. Varför chansa med en osäker, dyr, farlig och svårhanterlig energiform när alternativen så tydligt visar vägen framåt?

Stor och liten
På ett plan är det mänsklighetens vägval: är det mer av storskaliga, kostsamma, kunskapsintensiva och centraliserade högriskprojekt som är lösningen – eller – bygger vi bäst på småskalighet, decentralisering av teknik och ägande samt utbytbarhet när det gäller energiförsörjning? Stor står mot liten. Prestigebyggen står mot vardagsteknik. Koncerner mot kooperativ. Stater mot medborgare. Vem ska egentligen få sista ordet? Vilken väg vill vi välja?

Militärmakt och kontrollstat istället för demokrati
Mycket talar för småskaligheten. Sårbarheten minskar. Ägandet kan spridas, nyttan med investeringar kan synliggöras och bli en del av en lokal ekonomi. (Se Samsö i Danmark!). Ett vindkraftverk kan monteras ner efter 25 år, marken återställas, ett modernare verk monteras. Ingen långtidsförvaring av farligt bränsle, som kan göra skada i terroristers händer, ingen säkerhetsrutin för glömda dammsugare behövs… Instabila länder, där demokratin sätts under tryck – som just nu i Thailand, Ukraina och flera länder, för att inte tala om Libyen, Syrien och Sydsudan… hur tänker sig kärnkraftsanhängarna att denna storskaliga teknik ska fungera i instabila länder? Med militärmakt? Är det lösningen? Ett högt pris för att kunna ladda sin mobiltelefon.

Ska vi leka bank? Jag vinner, du förlorar…
Det finns fler storskaliga strukturer som måste ifrågasättas om de verkligen gynnar ett hållbart samhälle eller om de istället bidrar till problemen. Bankväsendet är en sådan gynnad sektor som borde granskas mycket mer än vad som sker. Bankernas vinster stiger, skulderna hos vanliga låntagare ökar och får banksystemet problem rycker genast staten (vi alla) ut och räddar bankerna. Vinst går till ägarna, förluster tas av oss alla. Är det hållbart? Och hur används pengarna? Vilka lån beviljas? Är det rimligt att våra pengar investeras i verksamheter som skadar miljön eller skadar arbetare? Varför behandlas banksektorn som något som inte får ifrågasättas? Är det verkligen rimligt?

Nya spår, tack
Jag åkte tåg idag genom Västergötland. En gång i tiden var SJ vår ”gamle vän”. Idag har järnvägen som helhet (räls, infrastruktur och tåg) reducerats till oigenkännlighet. Det skakade i vagnen jag satt, nästan obehagligt. Jag kom på mig själv att fundera på hur många icke-reparerade växlar vi kunde passera på en timme. Sverige knöts en gång i tiden ihop av ett modernt järnvägsnät. Hallsberg, Krylbo, stambanor och stationshus, en stolthet fanns för det som byggts av tusentals arbetare. Med konkurrensutsättning och vinstkrav som drivkrafter har nu decennier av misskötsel gjort att järnvägen snart inte kan överleva som transportslag.

Ekonomi handlar egentligen om hushållning, men idag tydligen mer om snabba cash och exit. Var det så här vi ville ha det?

Demokrati en fråga om makt eller förtroende

David Cameron hotar den engelska pressen med kraftfulla åtgärder om de inte tar reson och slutar avslöja omfattningen och inriktningen på det avlyssningsarbete västmakterna ägnar sig åt. Det pågår en balansgång och en dragkamp på samma gång. Vilken princip är viktigast? Principen om ett öppet samhälle som står under medborgarnas inflytande och där vi väljer företrädare för våra gemensamma åtaganden står mot principen om att samhället måste skydda sig mot olika typer av hot, och där terrorismen sedan ”nine-eleven” fått legitimera allt mer långtgående restriktioner för mänskligt beteende.

Litar vi på makten?
Ska vi ha ett öppet samhälle, där den oberoende pressen utövar kontroll och insyn för att motverka maktmissbruk och för att ställa rätt frågor? Eller ger vi våra folkvalda spelrum och mandat att forma samhällets skyddsbehov och säkerhetsnivåer på det sätt de önskar? Litar vi på makten eller behöver den hållas under uppsikt?

Spel för gallerierna?
En gnagande känsla av spel för gallerierna infinner sig. Är maktfrågan bara ett spel för galleriet? Låtsas regeringarna i demokratiska stater att folket bestämmer, medan de viktiga frågorna i själva verket behandlas bakom lyckta dörrar och i slutna rum? Har världen blivit så komplex att ingen längre kan beskriva det som pågår i klartext? Är så många av världens ödesfrågor numera undantagna den demokratiska insynen att vår tro på ett fritt samhälle bara är en illusion?

Förtroendet urholkas
Det kanske inte är så att vi lever i en ”Matrix-värld”, men kanske i en värld där helt andra beslut än vi tror avgör människors framtid? I Sydkorea, som har 23 kärnkraftverk, har tre av dem enl Reuters förfalskat sina certifikat. Myndigheterna vill heller inte ha en öppen debatt. När Greenpeace för något år sedan ville besöka Sydkorea för att delta i en konferens släpptes man inte in. Staten sätter sina egna gränser. Förtroendet, som en demokratisk stat måste bygga på, urholkas med varje beslut i totalitär riktning. I fallet Sydkorea är det extra känsligt eftersom demokratin är ung. Är det rimligt att öka välståndet i ett land till priset av ett urholkat förtroende för makten?

Ställ frågor
När Reinfeldt och Bildt på känt manér viftar bort USA:s signalspaning som en ointressant fråga väljer de samtidigt sida. Det är inte folkets förtroende som är viktigast att vinna utan det viktiga är få delta i det internationella konsensusarbetet som går ut på att skydda staten mot angrepp. Varför Sveriges regering väljer makten före folket är inte klarlagt. Är det för att de haft roligt åt inspelningarna av Angela Merkels telefonsamtal? Tänk om det fanns modiga journalister som ställde olika slags frågor.

Lästips: Gabriel Byströms krönika i Göteborgs-Posten 30 oktober 2013 på samma tema.

Kåberger: Så nära var det en fullständig katastrof

Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, energiforskare och professor vid Chalmers deltog den 17 april 2013 vid Ekocentrums invigning av en vindkraftutställning. Tomas är sedan snart två år ordförande för en japansk stiftelse för förnybar energi. Det var därför ingen överraskning att hans föreläsning till stor del handlade om Kina och Japan. En del av det Tomas förmedlade måste betecknas som sensationellt.

God insyn
Genom arbetet i Japan har Tomas fått en god insyn i de processer som avgör Japans framtida väg på energiområdet. Han återger intryck från samtal med politiker och näringslivstoppar och beskriver för Japan ovanliga samhällsfenomen. Exempelvis den stora demonstration som ägde rum 2012 utanför parlamentsbyggnaden, där miljoner japaner demonstrerade på årsdagen av Fukushima-olyckan, en händelse som förbigicks med tystnad i svenska medier. Sveriges Radio rapporterade att ett 50-tal aktivister samlats utanför energibolaget Tepcos huvudkontor. Sant. Men rättvisande?

Hur evakuerar man 20 miljoner människor?
Riktigt spännande blir det när Tomas börjar berätta om analyserna från Fukushima-olyckan. När det står klart att det radioaktiva molnet, om det blåst i en annan riktning, hade tvingat fram en omedelbar evakuering av 20 miljoner människor från Tokyo, blir dimensionerna av hoten uppenbara. Ändå ligger Tokyo 20 mil från Fukushima. Med en närmast apokalyptisk suck konstaterar en av de politiska topparna i Japan, enligt Tomas, att det japanska samhället hade upphört att fungera om vinden blåst i fel riktning. Nu blåste det radioaktiva molnet ut över havet under 90 av 91 dagar. Det räddade Japan.

Japans undergång var nära
Just i Japan är det extra känsligt att förlora ansiktet, att behöva erkänna att man hade fel. Tilltron till myndigheternas förmåga att styra och planera samhället har fått sig en allvarlig knäck. Hade vinden blåst i en annan riktning hade det japanska samhället med stor sannolikhet upphört att fungera i den form vi känner det. Tanken svindlar. En tombola – vindriktningen – avgör framtiden för 200 miljoner japaner. Lite torrt konstaterar Tomas att det är flera städer i Sverige som ligger inom 20 mils avstånd från ett kärnkraftverk.

Överraskningar
Det är inget föredrag av Tomas Kåberger om det inte innehåller ett överraskningsmoment. Med övertygande diagram presenterar han hur snabbt utvecklingen nu sker, hur både installerad effekt och producerad energi från sol och vind nu i flera länder ökar mer än fossilalternativen. Hoppfullt och inspirerande. Men riktigt underhållande blir det när han kommer in på ekonomin för svensk kärnkraft, illustrerad med en serie skärmdumpar från OKG.

Leve skärmdumparna
Genom att räkna på producerad energi och plocka kostnader från årsredovisningar visar Tomas hur svårt det är för Eon och Fortum att få lönsamhet i Oskarshamnsverken. Kostnaden anges till ”runt 22 öre per kwh” på OKG:s hemsida, en siffra som under några månader åker lite upp och ner i takt med att ägarna till Oskarshamnsverket konfronteras av Tomas med verkliga siffror ur sin egen årsredovisning. (Vad man skriver idag syns på den länk som finns nedan). Man talar om ”normalår”. Tomas flerårsanalys visar att normalåren är förhållandevis onormala och inträffar ganska sällan, ungefär ett år av tre. Slutsatsen blir att man uppenbarligen har svårt att tjäna pengar på Oskarshamnsverket. Sorgebarnet tycks vara O1, som står stilla väldigt mycket.

Titta på Tyskland
Att det kanske blir ekonomin som till slut sätter stopp för fortsatta investeringar i kärnkraft borde ju glädja marknadsliberaler- det är ju bra om marknaden får styra investeringarna ? -  men min gissning är att lobbyisterna för fortsatt utbyggnad nu kommer att kräva statliga lånegarantier och subventioner ”för att inte äventyra svensk basindustri”. Särskilt intressant blir det då att titta på Tyskland, som både klarar att fasa ut all sin kärnkraft samtidigt som man minskar fossilanvändningen och troligen klarar sina klimatmål. Tyskland har mycket tung industri och klarar uppgiften att båda fasa ut kärnkraften och att minska klimatpåverkan. Där har Sverige mycket att lära. Det går. Om man vill.

 

Länktips: http://www.okg.se/sv/Om-OKG/Ekonomi/

Tips: Googla ”Tepco Fukushima bilder” så kommer flera bilder upp.

Vi lurar oss själva med kärnkraftsrivningen

Det står 125 gamla kärnkraftverk och väntar på att rivas. Däribland Barsebäck med sina två reaktorer som stängdes 1999 och 2005. Frågan är hur det ska gå till, hur rivningen ska övervakas och vad det kommer att kosta.

Den tyska metoden
I Tyskland har man viss erfarenhet av att riva kärnkraftverk. Det kostar cirka 6 MDR SEK att riva en tysk reaktor. Anledningen är att man har en omfattande kontrollapparat och att man har valt att dela upp radioaktivt stål och andra delar, kontrollmäta varje del och kapsla in dem i transportabla enheter som ska långtidsförvaras på ett säkert sätt. Tusentals ton möjligt radioaktivt skrot körs genom en rivningsanläggning. Ansvariga tekniker bekräftar också att man på detta sätt upptäckt en del fel, dvs radioaktivt material som var på väg att passera som icke radioaktivt. Säkerhet som kostar pengar.

Den amerikanska metoden
Amerikanerna använder en metod som de själva kallar rip and ship. Riv och skicka bort. Man räknar med en kostnad på cirka 2 MDR SEK per reaktor för rivningsarbetet. Det betyder att det amerikanska systemet blir billigare än det tyska, men fortfarande dubbelt så dyrt som det planerade svenska systemet. Dessutom räknar man i USA med ett 25 gånger högre gränsvärde för bakgrundsstrålning än man gör i Tyskland. Atombombssprängningar och kärnvapenhantering i USA har bidragit till att höja de amerikanska gränsvärdena.

Den svenska metoden
I Sverige vill man använda ”rip and ship” -metoden, dvs hantering utan behandling. Man bara plockar ner och skickar iväg skrotet. Statens Kärnbränslehantering AB, SKB, gör enligt planen bara stickprovskontroller, inte alls så noga som man gör i Tyskland. Det blir billigare men också osäkrare. De tyska experterna tror att det är viktigt att allmänhetens förtroende för systemet upprätthålls. Man vill i Tyskland kunna lita på att kontaminerat skrot inte hamnar på fel ställe. I Barsebäck har radioaktiva vätskor runnit ut och förorenat 700 m3 jord. Och ändå tror de svenska myndigheterna att rivningen ska kunna kosta hälften av vad den amerikanska kostar.

Visst verkar det osannolikt att vi ska nöja oss med en lägre säkerhetsnivå än tyskarna. Vad vinner vi på att chansa? Och vem vinner på att vi lurar oss själva med kostnaden?

Källa: Sveriges Radio, Vetandets värld.

Kärnkraft leder till odemokratiskt samhälle

Det finns ett antal bekymmer med kärnkraften. Uranbrytningen. säkerhetsfrågorna, lagring av radioaktivt avfall, spridningsrisker, det orimliga att rika och fattiga länder – eller snarare stabila/instabila länder ska ha olika förutsättningar att lösa sin energiförsörjning, kopplingen till kärnvapen, sannolikheten för en större olycka (en olycka per 10 år) det mänskliga faktorn… det mesta är känt. Till raden av argument kan nu läggas ytterligare ett.

Odemokratisk teknik
Det tycks uppenbart att det samhälle som väljer att satsa på kärnkraft samtidigt inte kan värna demokratiska grundprinciper. Ett demokratiskt samhälle, som kännetecknas av en öppen debatt, transparens och medborgarinflytande får stå tillbaka för maktens behov av kontroll. I valet mellan teknokrati och demokrati blir det ständigt teknik och säkerhetsfrågor som går före det som kännetecknar våra demokratiska samhällen.

Exemplen
Vi ser med önskvärd tydlighet hur japanska myndigheter, precis som de sovjetiska i samband med Tjernobyl, undvek att beskriva läget korrekt när jordbävningen och tsunamin drabbade Japan 2011. Vi upplevde hur svenska myndigheter bagatelliserade allvarliga incidenter i Forsmark och Ringhals. Och vi ser nu hur Sydkorea agerar för att slippa diskutera kärnkraften. Man utvisar helt sonika de experter från Greenpeace som bjudits in för att delta i en debatt om kärnkraften i Sydkorea.

Världsbild
Kärnkraftens förespråkare tycks ha en övertro på teknik, logik och mekanik. Det paradoxala är hur irrationellt detta rationella resonemang blir. Med en övertro på teknikens möjligheter inkluderas åsidosättandet av demokratiska principer.

Ologisk logik
Och visst är det märkligt att det är det liberala partiet i Sverige som mest energiskt talar för kärnkraft. Det parti som historiskt sett mest energiskt borde värna demokratiska grundprinciper väljer att prioritera en teknik som banar väg för ett slutet maktsamhälle.

Läs om Sydkorea-incidenten här.