Informationen kväver demokratin

Orosmolnen syns allt tydligare vid horisonten. Samtidigt som den totala kunskapsmängden i världen aldrig har varit större tycks denna kunskap inte kunna göra nytta för mänskligheten. Förståelsen för hur världen ser ut och förändras minskar i takt med en ökad tillgång till information, hur paradoxalt det än kan te sig. Parallella historier och ”sanningar” lever sida vid sida. Utvecklingen kan beskrivas på ett antal sätt beroende på utgångspunkt och vilka perspektiv som gäller. Det är som om sanningen blivit en del av reklambranschens sätt att ensidigt lyfta fram vissa egenskaper hos en produkt. Istället för tydliga gemensamma problemformuleringar har vi fått en mängd divergerande och fragmenterade faktoider.

Gammelmedias dubbla problem
Vi drunknar i information. Tillgången till information har aldrig varit större än nu. På samma sätt som detta är till stor hjälp i många situationer innebär mängden information att de aktörer som har som affärsidé eller uppgift att tillhandahålla information tvingas konkurrera om kundernas/nyttjarnas uppmärksamhet på en annan nivå än tidigare. Traditionella medier har dels ett betydligt större underlag av potentiella nyheter att arbeta med, dels en växande konkurrens från olika plattformar på internet med allt från alternativmedia, bloggar och youtube-klipp till trendande inlägg på sociala medier som Facebook och Twitter. Vad är egentligen värt att återge och sammanfatta, och hur ?

Svårare att skaffa sig kunskap
Inte nog med att informationsmängden riskerar att vulgarisera tonläget i rapporteringen, den stora mängden tillgänglig information är dessutom delvis osann, hårt vinklad eller kontroversiell. När konsumenter och medborgare förr fick hjälp av media att orientera sig i världsutvecklingen har det idag blivit tydligt mycket svårare att skaffa sig en tydlig bild av vad som händer, vem som påstår vad och med vilka motiv. Den tidigare processen som började med information och som fortsatte via förklarande sammanhang till att stegvis landa som individens egna kunskap har försvårats på ett avgörande sätt. Även den tekniska utvecklingen bidrar till osäkerhet. De högteknologiska lösningarna i allt från matlagning i micro till röststyrd GPS-navigering minimerar dessutom utrymmet för traditionell kunskap. Det går knappt att byta glödlampa längre utan att vara expert. Kunskapsbildningen sker således inte längre som vi tidigare vant oss vid. Osäkerheten i all motsägelsefull information bromsar oss alla i vår kunskapsutveckling. Motsägelsefulla påståenden leder till passivitet. ”Vem ska man lita på?”….

Osäkerheten ger populisterna manöverutrymme
Passiviseringen i sin tur gynnar de krafter i samhället som driver radikala linjer och som hävdar enkla lösningar på komplexa frågor. Om medborgarna själva är osäkra känns det tryggt att luta sig mot någon som lanserar radikala, enkla grepp för att hantera de frågor samhället står inför. Generaliseringar, överdrifter, osanningar och påhopp på meningsmotståndare är tydliga kännetecken på det som sprids av vissa politiska krafter. Inte bara i vårt land utan i allra högsta grad i många andra länder. Vilsenheten utnyttjas av de krafter som vill passa på att få genomslag för populistiska, nationalistiska och liknande idéer.

Inte diktaturer, men heller inte demokratier
I de länder där populismen och/eller nationalismen kommit till makten ser vi hur demokratin pressas tillbaka. Politisk kontroll över domstolar, över media och oliktänkande är numera fullt möjlig i några länder, t.o.m. inom EU. Det postliberala samhället växer fram, där demokratin villkoras av andra principer än de grundläggande rättigheterna med yttrandefrihet, likhet inför lagen osv. Länderna liknar kanske inte diktaturerna på 1900-talet, men de monterar steg för steg ner de viktiga demokratiska principer och fundament, som säkerställer människors rätt att leva i frihet.

Inse faran
Det går en röd tråd från informationsexplosionen på internet, inklusive alla olika plattformar via ett faktoidbaserat, passiviserande samhälle till hotet mot de demokratier som bygger på klassiska rättigheter för människan. De krafter som vill utveckla det postliberala eller postdemokratiska samhället bygger sin framgång på förenklade budskap, på polarisering och på exkludering. ”Är du inte med oss är du emot oss”. Det är hög tid att demokrater i alla länder inser faran och utvecklar nya former för samverkan som gynnar en mänsklig och respektfull samhällsutveckling. Vägen framåt väljer vi själva.

 

Rädda världen – gäller det om eller för?

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens

Fortfarande inget helhetsperspektiv ?

Det var ett bra tag sedan jag skrev här om nanotekniken. Nanotekniken fascinerar eftersom den öppnar upp helt nya sätt att lösa olika problem. Mest känt är kanske det arbete som Chalmers har huvudansvar för och som handlar om grafen, ett kolmaterial som i praktiken är tvådimensionellt och som kan användas för att kombinera egenskaper på ett nytt sätt. Det är både starkt och elektriskt ledande på ett unikt sätt. Jag har tidigare skrivit om både nanoteknik och grafen (Se  länk nedan). Anledningen att jag tar upp temat igen är att jag nyligen lyssnade på ett inslag från Sveriges Radios vetenskapsredaktion, där man under rubriken ”Himmel eller helvete” vill belysa nanoteknikens möjliga för- och nackdelar på ett tillgängligt sätt. (Länk till 10 minuters inslag nedan). En nanometer är en miljondels millimeter.

Säkerhetsforskningen är steget efter
Jag brukar med stort intresse ta del av Björn Fagerbergs kloka analyser av nanotekniken. Björn är bl.a. aktiv i Läkare för Miljön och beskriver sin syn på frågan så här:
”Inom medicinen finns revolutionerande möjligheter att utveckla paradigmskiftande produkter inom diagnostik och behandling. Men precis samma egenskaper hos nanomaterial som gör dem så unika i teknikutvecklingen gör dem också potentiellt mycket skadliga för människokroppen och miljön. Nanomaterial kan i många fall tränga rakt igenom kroppens naturliga barriärer in i celler och nå arvsmassan. Samtidigt som allt fler nanoprodukter kommer ut på marknaden saknas basala kunskaper om exponering av natur och människa liksom toxicitet beroende på extrema svårigheter med klassifikation, standardiserade mätmetoder, faktiska mätningar och sist men inte minst en reglering. I vanlig ordning springer tekniken före säkerhetsforskningen.”

Två sidor
Som så ofta är för- och nackdelar med denna nya teknik inte helt enkel att väga samman. Nanotekniken öppnar upp för innovativa sätt att förse traditionella material med nya smarta egenskaper. Samtidigt är nanopartiklar så små att de med lätthet tränger in genom huden eller ackumuleras på ställen vi inte vill ha dem. Men det är som Björn säger – på samma sätt som de kan göra nytta kan de också göra skada. Programmet i SR tar upp detta på ett någorlunda begripligt sätt. Mina invändningar handlar om två saker, som redaktionen missar.

Ekosystemen
Den ena invändningen handlar om det ensidiga hälsoperspektivet. När det handlar om risker är det i huvudsak risker för människan som diskuteras. Inte för ekosystemet i stort. De djur, plankton eller fiskar som kommer i kontakt med av människan skapade nanopartiklar har troligen ingen genetiskt förmedlad försvarsmekanism som skyddar mot intrånget. Arvsmassan riskerar att påverkas. Vad detta betyder för ekosystemen behöver klarläggas. Enligt projektet Ren Kust hamnar årligen 7000 ton nanopartiklar i haven. (Räkna gärna på hur många atomer det blir…).

Återproduktion
Den andra invändningen handlar om bristen på cirkulärt tänkande. När nanopartiklar och lösningar med nanostora beläggningar diskuteras är det hela tiden i linjära processer de beskrivs. Tillverkning av produkter med nya egenskaper. Ingenting nämns om hur nanoskikten ska återföras till återproduktion, hur de ska ”källsorteras” och föras tillbaka till industrin. Hur fångar man överhuvudtaget in en nanostor partikel när definitionen av den är att den är osynlig?

Lagstiftning
Det är kanske orättvist att förvänta sig att Sveriges Radio på 10 minuter ska kunna berätta allt om ett nytt teknikområde. Men man borde kunna förvänta sig att någon räknar upp de olösta delområden, som måste hanteras innan nanopartikelförsedda produkter svämmar över oss. Om ingen berättar om de olösta frågorna – hur ska då kraven på skarp lagstiftning som skyddar framtiden komma upp på agendan? Nanotekniken är lovande, men riskerna måste beforskas och minimeras och allt göras för att förhindra kommande katastrofer som enbart beror på att vi ”inte tänkte på det”….

 

Länktips: ”Himmel eller helvete” från Sveriges Radio Vetenskapsradion
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1026541?programid=5163

Chalmers frågor och svar om grafen
https://www.chalmers.se/sv/nyheter/Documents/QA_GRAPHENE_sve.pdf

Swednanotech.com samlar nätverken runt nanotekniken här

Ett av mina tidigare inlägg om nanotekniken: http://christerowe.se/2014/08/nr348-nano-teknik-ett-av-de-osynliga-hoten/

Demokrati, medier och ekonomisk transparens

Hur hänger det ihop, det som händer just nu? Vad är orsak och vad är verkan? De möjligheter som öppnar sig när alla kan kommunicera med varandra på sociala medier innebär naturligtvis mycket positivt. Fenomen som #metoo hade inte kunnat få samma genomslag för 12-15 år sedan som det fick nu. Samtidigt har tekniken öppnat upp för storskalig manipulation från olika håll. Påhittade nyheter får snabbt spridning och låtsaskonton påverkar opinionen. Trollfabriker och ”alternativmedier” får genomslag för skarpt vinklad åsiktsspridning, ofta skenbart formulerade som nyheter. I ett års tid har presidenten i Vita Huset gjort vad han kan för att underminera traditionella mediers trovärdighet, troligen för att så småningom kunna avfärda samma mediers avslöjanden kring honom själv som irrelevanta eller rena falsarier, fejk.

Hur sprids vilka nyheter och av vem?
Det har blivit svårare att navigera i informationsflödet när källkritik och faktakoll hela tiden måste adderas vid varje ställningstagande. Det går snart inte att ta ställning till något utan att dubbelkolla och dubbelkolla igen. Vem säger detta? Varför? På vilka grunder? Osv. Det finns en risk att kvaliteten på informationen urholkas när kvantiteten ökar. Gamla nyheter vevas om igen. En gammal bild klipps in till en ny text. Ett brinnande bilvrak i USA får illustrera problemen i Göteborgs förorter. En bildmässigt bra ökenbild får illustrera en nyhet från Syrien osv osv. Gränserna för vad som är rimligt töjs hela tiden. Nyanserna försvinner när det handlar om att få genomslag för en nyhet, en kommentar, en åsikt eller ett opinionspåverkande inspel. När alla kan nå alla blir också rollfördelningen oklar. Vad innebär det att vara journalist? Vem sprider nyheter? Vem avgör vad som är en nyhet? Hur kontroversiell måste en nyhet vara för att ta plats?

I sorlet
Samtalsklimatet påverkas av tonläget. När alla höjer rösten för att höras blir det som i en stor restauranglokal eller bar – det uppstår ett kraftigt bakgrundsljud som alla försöker överrösta för att åtminstone de allra närmaste ska höra vad som sägs. Sorlet tvingar fram den höga ljudvolymen. Nyansering, pausering och lite mer okonventionella uttryck försvinner. Det som hörs är de skarpa, korta orden som kärnfullt uttrycker vad en tycker. Där är vi idag. Det offentliga samtalet påminner om sorlet i en restaurang strax efter midnatt. Det sägs mycket, men på ett onyanserat, enahanda och förenklat sätt.

Orättvisor och vinst på boendet
Kopplat till detta samtalsklimat finns känslan av att det händer mycket som går många förbi. Den som hade turen eller skickligheten att köpa en fastighet i rätt fas kan utan att anstränga sig plocka ut en ”vinst” ur sitt fastighetsägande som endast är kopplat till omständigheter bortom vars och ens individuella kontroll. Naturligtvis kan detta uppfattas som orättvist. Rätt bostadsort, rätt boende och rätt tidsparametrar gör mer ekonomisk nytta för den enskilde än vilka arbetade timmar som helst. Den som hamnat i en hyresrätt har ingen ekonomisk vinning från sitt boende. Villaboende och ägare till en bostadsrätt har ofta en större chans att plocka ut en ”vinst”.

Populismen slår rot
Den ekonomiska orättvisan finns med som en komponent i det växande missnöjet i många länder, där ”eliten”, ”politiker” och ”de som bestämmer” utgör diffusa måltavlor. Trump kallade dem träsket i Washington, som han lovade att torrlägga, ett retoriskt grepp för att få folkets stöd. Den som känner sig stå utanför samhället, utan inflytande och utan framtid vänder sig naturligtvis mot det samhälle som växer fram och mot samhällets verkliga och symboliska företrädare. Marginaliserade medborgare som samhället svikit utgör en tacksam målgrupp för populister i olika länder. Enkla budskap lockar. ”Det kan ju i alla fall inte bli sämre”.

Globalt
På global nivå finns nya styrkeförhållanden mellan stater. Ryssland och Kina rustar upp. USA vänder sig inåt och kräver av sina NATO-allierade att de bidrar med mer pengar. Erdogans Turkiet ser möjligheter att ta större plats både inrikes och utrikes i den nya världsordning som växer fram. EU är försvagat av Brexit och av flera länders interna problem att bilda regering. Och över alltihop hänger stora globala hot som ingen riktigt vill ta på allvar. Klimatfrågan kom ett litet steg framåt i Paris 2015, men avtal är en sak – sen ska det göras också. Klimatklockan tickar.

En liten dellösning – transparens i företagandet
Det är en komplicerad situation i världen och min slutsats blir att vi måste utveckla demokratibegreppet och innehållet i demokratin. Bland annat genom att företag självmant eller via lagstiftning blir mer transparenta. Det ska inte vara möjligt att tjäna pengar på att förstöra för andra, för arbetare, för framtiden. Varje företag måste medverka till att bygga upp resurser för framtiden. Bygga kunnande, bygga samverkan och förståelse. Det är ett område vi behöver arbeta med för att forma en långsiktigt fungerande demokrati.

Låt ingen spärra vägen!

Läser i tidningen om klimatförnekare som samlas i Mölndal för att utbyta åsikter och ståndpunkter om ”ickefrågan” mänsklig klimatpåverkan. Om referatet av mötet stämmer finns det flera olika förnekelseperspektiv samtidigt hos dessa företrädesvis manliga klimatförnekare. (13 av 16 talare var män i pensionsåldern). Någon hävdade att klimatförändringen är bra. Någon annan att det vi upplever nu är inom den naturliga variationen. En tredje åsikt som framfördes är att IPCC har fel och att forskarna inte vet vad de talar om – att haven har oändliga möjligheter att ta upp koldioxid och att vi inte behöver oroa oss. Så inte ens klimatförnekarna är överens om vad de egentligen ser som ett ickeproblem.

Forskning pågår
Den forskare som studerat klimatförnekarna intervjuas också i tidningen. Påfallande ofta handlar det om personer som av olika skäl inte vill eller kan byta ståndpunkt. Man har kanske arbetat hela sitt liv för att främja en teknik, som nu visar sig bidra till ett skenande negativt globalt scenario. Då blir det svårt eller omöjligt för vederbörande att ompröva sin livsgärning och kanske den forskning man byggt sin karriär på.

Perspektiv
Det finns också politiska krafter som utnyttjar klimatförnekandet som en pusselbit för att förstärka misstron mot main stream media, makteliten eller vad man nu anser sig vara emot. Märkligt blir också att läsa om den talare på konferensen som tar sina egna lokala studier till utgångspunkt för att försvara sin ståndpunkt. Som om mikroklimatet runt ett hus skulle ha någon som helst betydelse för bedömningen av de globala skeendena. Som om landsänkningen i Skanör/Falsterbo skulle tas som anledning till att hävda att hela jorden håller på att sjunka ner i havet, eller landhöjningen vid Höga Kusten för det omvända…

Vi måste korrigera det felaktiga
Naturligtvis ska det finnas kritik. Naturligtvis måste all forskning ifrågasättas – det är ju ett grundelementen i all forskning, att det finns opponenter som genom ifrågasättande av metoder och resultat tvingar forskaren att tydligt visa sin tes och underbygga sina påståenden. Men när forskarsamhället efter decennier av forskning enats om att klimatförändringarna hänger samman med människans beteende kan man inte vifta bort det som irrelevanta fakta. Även om det tar emot måste vi erkänna att mycket av det som växte fram på 1900-talet och som fortfarande bedrivs skadar mer än det bygger upp. Ansvaret för detta kan diskuteras och kommer troligen att bli svårt att utkräva. Men ska vi ge våra barn och barnbarn en chans att rätta till vår generations stora misstag behöver vi korrigera det vi kan av beteende, lagstiftning, teknik och resursanvändning. På alla plan.

Kapstaden en varning
Alternativet – att chansa och hoppas att allt ”ordnar sig” – är knappast en rimlig väg. Mycket eftersom vi inom en nära framtid lär passera tröskelvärden och processer som blir omöjliga att reversera pga självförstärkande processer. Häromdagen skrev jag här om den torka som drabbat Kapstaden. Där har vädervariationerna närmat sig klimatvariationer, så att man kan tala om ett samband mellan väder och klimat. Naturlig variation? Kanske. Hur som helst lär vi få se mer av detta. Landområden som blir obeboeliga pga förändringar i nederbörd, tillgång till vatten, möjlighet till odling och till mänskligt liv. Kapstaden ger oss en tydlig varningssignal om vad som är på gång. Vi kan låtsas som att det inte spelar någon roll. Vi kan fortsätta att bete oss som vi gjort de senaste decennierna, men för varje dag som går utan att vi förändrar vårt kollektiva beteende gör vi det svårare för människan och för livet på jorden att fortsätta pågå som det gjort i miljoner år.

Vi får inte låta skygglappar och förnekare spärra vägen till en hållbar framtid.

Länktips: ETC Göteborg – se sid 12 -14 https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2018/02/etcgoteborg180223nr215.pdf?utm_campaign=cmp_807820&utm_medium=email&utm_source=getanewsletter

Föraktet för det sunda förnuftet

Motståndskraft, resiliens, har sedan flera år varit ett aktuellt begrepp när det gäller miljö och hållbar utveckling. Diskussionen har gällt hur vi skapar resilienta och uthålliga system, som kan fungera långsiktigt i relation till överuttaget av resurser, energianvändning, näringsämnen, vatten osv. Planetens gränser överskrids kraftigt när det gäller artutrotning, ekosystem, klimatutsläpp osv. Varje dag förvärras situationen, trots varningar från forskare och många engagerade föreningar och individer. Det som nu kommer allt närmare är inte bara den ekologiska kollapsen utan också samhällets. Hur ska vi hantera detta?

Monbiot varnar för att varningssystemen plockas bort
Jag läser i ETC Göteborg en artikel skriven av George Monbiot, som varnar för att framför allt våra västerländska samhällen lever farligt eftersom vi monterar ner varningssystemen. Han tänker naturligtvis primärt på USA och trumps utnämningspolitik och hur miljömyndigheten fått mycket svårare att utföra sina uppgifter, samtidigt som olika bromsande system som Obama införde tagits bort. Miljöaspekter och långsiktig hänsyn får återigen stå tillbaka för kortsiktiga vinster.

Cameron och Reinfeldt
Monbiot nämner också hur David Cameron i Storbritannien lade ner två organ, som hade till uppgift att bistå regeringen med goda råd på viktiga områden. Både The Royal Commission on Environmental Pollution och the Sustainable Development Commission lades ner. Kloka forskares analys av vad som händer med på miljö- och hållbarhetsområdet blev plötsligt inte längre intressanta. På liknande sätt blundade Fredrik Reinfeldt för de slutsatser hans Framtidskommission kom fram med. (Länk se nedan). Ointresset för framtidsfrågornas sprängkraft och möjligheter kan utläsas i rapportens tillbakahållna stil, inte minst när det gäller avsnittet (på sidan 106 ff) om den hållbara utvecklingens möjligheter. Det talas där om vikten av samverkan och det svenska samhällets goda förutsättningar att möta de nutida och framtida utmaningarna… Men inget om hur detta ska ske. Något större avtryck i historien gjorde inte Framtidskommissionen.

Vem minns klimatrådet?
Ännu förre minns väl att Reinfeldt inrättade ett vetenskapligt råd för klimatfrågor och bad mycket kunniga forskare och ledare från samhället att ingå. Detta var i december 2006, strax efter att den första Reinfeldt-regeringen tillträtt. Det är elva år sedan och tiden känns mest förlorad…. I alla fall fångades ingenting upp på ett plan som fick medialt eller politiskt genomslag. Att låtsas ta tag i klimatfrågorna är nästan värre än att förneka problematiken. Förnekare kan i alla fall bemötas med sakargument, medan ”låtsas”-politiken passiviserar åt alla håll. Det är svårt att polemisera mot någon som säger sig göra något i sinom tid. Förhalningstaktiken och spelet för gallerierna är på så sätt sämre än konfrontation.

Föraktet
Motsättningen mellan de kortsiktiga effekterna och de långsiktiga fördelarna av beslut är väldigt tydliga när det gäller klimatfrågan. I det mediala bruset skapas upprördhet över några tior i flygskatt, samtidigt som vårt långsiktiga mål måste vara att göra det olönsamt att flyga med fossilt bränsle. Populister från olika partier försöker vinna poäng på föraktfulla utspel om att det gäller att flyga mer för att bidra till en omställning till renare flygningar. Som om mer gift i maten skulle ge oss friskare jordar. Föraktet för folks omdöme och sunda förnuft kan inte illustreras bättre än så.

Länk till Framtidskommissionens rapport från mars 2013: här .

Artikeln av George Monbiot på sidan 18 i ETC Göteborg: här .

Referat från 2013 av Framtidskommissionens presskonferens version 2.0  här .

Faran med förenkling

I DN skrev nyligen tre upprörda akademiker om den mediala bilden av professorsrollen med utgångspunkt i adventskalenderns förenklade bild av en virrig och excentrisk professor. ”Bilden som förmedlas är att dessa områden är tråkiga, svåra, nördiga och de som råkar vara intresserade är töntar och asociala individer, alltifrån barn till professorer,” skriver författarna. (Länktips se nedan). Vetenskap ses som något udda, asocialt och något för tråkiga nördar, hävdar författarna.

Reklam och politik – båda vill förenkla både frågor och svar
Ända sedan Neil Postman för 40-talet år sedan förutspådde att i synnerhet TV-mediet skulle leda till en fördumning av allmänheten har debatten pågått. ”Dumburken” kallades TV:n redan på 60-talet. Utvecklingen de senaste decennierna med en förskjutning till att vem som helst idag kan publicera rörliga bilder om vad som helst och dessutom att dessa är tillgängliga för vem som helst kan ses som något positivt. Samtidigt ser vi hur vetenskap och välgrundade påståenden trycks tillbaka av samverkande men oberoende krafter. Politiskt finns det numera ett gensvar för populister och ideologiskt motiverade krafter som genom generaliseringar och oprecisa angrepp använder förenklade budskap till att vinna stöd för känslomässigt förankrade ställningstaganden. Samtidigt har vi sedan drygt 70 år vant oss vid förenklade budskap inom reklamen, där vägen ska beredas för allmänhetens val av konsumtion. Påverkan sker både subtilt mer rakt på sak. En ständig kanonad av stimulanser för att konsumera mera har följt oss under lång tid. Vinklade och förenklade budskap som haft som syfte att få oss att kombinera en attityd med ett viss beteende. Långsiktigt påverkas våra värderingar naturligtvis av sådan påverkan.

Smalare referensramar
Vi lever på så sätt i ett ständigt påverkansfält. Värderingarna på individ- och samhällsnivå förskjuts och i takt med att vi har ett större glapp mellan generationerna uppstår rimligen också större skillnader mellan äldre och yngre personer. Det unga idag ser som naturligt är inte lika självklart för en äldre generation. Risken är att schablonbilderna blir sanningar när våra referensramar och referenspersoner blir färre, om vi bara umgås med likasinnade eller får Facebooks algoritmer att bekräfta det vi redan sagt. Vi behöver anstränga oss att se saker på andra sätt, vi behöver bli bättre på att ifrågasätta våra egna värderingar och ställningstaganden. Inte för att vi tvekar om basala saker som människors lika värde och allas rätt till en egen framtid så länge den inte inskränker någons annans framtid. Utan för att vi behöver bli bättre på att medvetet ifrågasätta våra ståndpunkter.

Vikten av ?
Det är genom att ställa frågor vi kan hitta svar. Inte genom att tvärsäkert glida genom livet på en flotte av aldrig prövade ställningstaganden och åsikter. Att vända allt i sin motsats brukar vara ett bra tankeexperiment. Ett 100% ohållbart samhälle – hur ser det ut – till att börja med?

God Jul 2017.

Länktips: https://www.dn.se/debatt/virrig-excentrisk-professor-vad-ar-det-for-en-forebild/

Faran med trump

Det öppna demokratiska samhället är ingen självklarhet. Ett år efter att trump valdes till president i USA ser vi hur han aktivt och målmedvetet agerar för att underminera de fundament som vi tagit för självklara. Uppbackad av cirka 40 % av befolkningen gör han allt han kan för att fylla ett tomrum som han själv skapar; tomrummet mellan den officiella verklighetsbeskrivningen och den verklighet många upplever. Decennier av ensidigt positiv ekonomisk utveckling för ett fåtal följs av en odefinierad men tydlig känsla av revanschlusta. ”Drain the swamp”, ”build a wall against Mexico and let them pay for it” och liknande har varit effektiva slagord för att fånga sympatier baserade mer på känsla än på förnuft.

Anti-Obama
Bilden av att han vill riva ner allt som Obama stod för har också varit viktig. Obamacare blev en symbol för det som trump ville ta bort. Men även flera av de avtal som Obama lyckades sluta, Paris-avtalet för klimatet, Iran-avtalet för att begränsa kärnvapenhotet osv. Med en aggressiv retorik har han höjt temperaturen flera grader i det internationella umgänget.Genom att skramla med vapenhot framstår han, åtminstone i sina egna ögon, som en stark ledare som sätter USA:s intressen främst. Med sitt agerande skapar han manöverutrymme för militära aktioner.

Krympande tilltro till media
På ett liknande sätt har han sedan dag ett anklagat pressen och media för att stå för osanningar. Fake news har blivit ett begrepp. Genom att underminera trovärdigheten hos de ledande nyhetsförmedlarna skapar han även på detta område utrymme för att själv agera. Syftet tycks vara att stegvis ta kontroll över media, på liknande sätt som skett i andra länder, där starka ledare ser till att kväsa oppositionen och att minska utrymmet för kritik och verklig debatt.

Klimat är inte väder
Det senaste som nu tillkommit är att trump tom förbjuder sina myndigheter att använda vissa begrepp. Och helt i linje med detta har trump bestämt att klimatförändringarna inte utgör ett nationellt säkerhetshot. Han räknar säkert med att kunna skylla alla klimatrelaterade händelser på vädrets nyckfullhet och i slutändan på ”Guds straff” eller något liknande, något som säkert tilltalar många av hans sympatisörer.

Anti-vetenskap och månresor
trump tar också varje chans att tona ner betydelsen av vetenskap och forskning. Hur han får det att gå ihop med ambitionen att återigen sätta en man på månen är obegripligt. Som om en rymdsatsning skulle kunna genomföras utan tusentals välutbildade och vetenskapligt fostrade forskare och tekniker, som var och en och tillsammans skapar förutsättningar för en säker och framgångsrik utforskningsresa till månen.

Vad är det som attraherar?
Även i Sverige finns det en inte obetydlig grupp av trump-sympatisörer, som på fullt allvar tycker att han är en utmärkt president. Troligen för att han står för en egen linje och att han förenklar både problem och lösningar så att han själv kan framstå som den givne ledaren. Steget till ett postdemokratiskt och postliberalt samhälle blir plötsligt kort.

Låt oss aldrig glömma bort värdet av en saklig debatt och en respektfull samtalston.

Plast hamnar på fel plats

Det finns en likhet i attityder som är symptomatisk för vår tid. Det finns de som vill förbjuda tiggeri på våra gator. Eftersom det upplevs som störande. När fattigdomen gör sig påmind vill vissa städa bort den. Istället för att åtgärda orsakerna vill tiggeriförbudsivrarna städa bort symptomen. På ett liknande sätt finns det många som vill städa bort sopor från våra stränder. Det flyter iland ett ton plastsopor i timmen längst bohuskusten. Dessa sopor måste naturligtvis städas bort. Men om vi inte samtidigt åtgärdar orsakerna till att plasten flyter iland längs våra stränder blir städningen bara ett sätt få bort det som syns. (Bild från plasthavet.blogg.se )

Svält
Jag var på Konsument- och Medborgarservice i Göteborg den 15 december och lyssnade till ett par presentationer om hur illa ställt det är med plasten i haven. Några fakta fastnade. En procent av fåglarna har inte plast i magen. Vi har ihjäl sjöfåglarna, som naturligtvis inte hunnit lära sig att undvika vissa föremål som flyter omkring. I miljoner år har fåglarna överlevt och utvecklats i förvissningen om att det som ser aptitligt ut också kan ätas. Nu svälter 99 % av fåglarna och deras ungar ihjäl eftersom vi tillför produkter till naturen som inte hör hemma där. Ekosystemen är i galopperande takt på väg att kollapsa. Naturligtvis får fiskarna också i sig plastpartiklar och plast i nano- och mikroformat. Och dör av undernäring.

Bara 15% hamnar på stränderna
320 miljoner ton plast hamnar i haven varje år. 70% sjunker ner mot bottnen, 15 % spolas upp på stränderna, 15% flyter omkring på havsytan och samlas av havsströmmarna i stora ”öar” av plastsopor. Bohuskusten är extra utsatt eftersom både Östersjöns utlopp och Nordsjöns förhärskande vindriktning driver in plasten mot oss. Samtidigt är plast i ”skräpstorlek” kanske inte det största hotet. Snarare är det plast i synlig eller osynlig ”ätstorlek” för havets organismer som är det verkligt stora hotet.

Engångssyndromet
40% av plastförpackningarna används en gång. Kanske bara i 10 minuter för att bära hem fyra apelsiner från affären. Det är inte rimligt. Det måste bli ett slut på den användningen. Det enda rimliga är att säkra upp kretsloppen för de produkter som trots allt kanske måste finnas. Plast är oumbärlig för vissa produkter inom sjukvården och som lättviktslösningar för att lösa olika konstruktioner. Men vi kan inte fortsätta att betrakta naturen som en oändlig soptunna, där allt kan slängas. Istället måste vi se naturen som en helt avgörande del av vår egen tillvaro. Det är oss själva vi skadar när vi saboterar systemen som vi ingår i.

Lösningar
En dellösning är att göra plast av nedbrytbart material. Majspåsar har testats. En annan dellösning är att göra plastpåsar så dyra att de inte slentrianmässigt används. En tredje variant vore att helt förbjuda plastpåsar för dagligvaruhandeln. En fjärde dellösning är att införa ett moratorium för s.k. konstgräsplaner, som läcker ut plast hela tiden. Konstgräset står för mer mikroplastutsläpp än vad tvätt och båtbottenfärger släpper ifrån sig tillsammans. Vi behöver se över alla källor till den massförstörelse som just nu pågår. Ett särskilt bekymmer är de partiklar som blir resultatet av däckslitaget mot vägbanorna. De partiklarna påminner mycket om plastpartiklar när det gäller spridning och skadeverkningar i ekosystemen. Här krävs rejäla tag för att, om elbilar och andra smarta lösningar ska kunna bli verklighet, trots allt möjliggöra transporter på det sätt vi vant oss vid.

Systemskifte
Tiggeriet utanför livsmedelsaffärerna vill några förbjuda. För att vi inte ska behöva bli påminda om hur världen ser ut. På ett liknande sätt räcker det inte att städa bohuskusten ett par gånger per sommar. Så att vi slipper bli påminda om hur plasten förstör de sköra ekosystemen. Vi måste byta system. Ekonomiskt för att ge alla människor rimliga och rättvisa villkor att försörja sig och kunna leva anständiga liv. Och ur kretslopps-perspektiv för att eliminera de skador vi just nu varje dag tillför bl.a. i form av plast i storleksordningen en miljon ton om dagen, oräknat alla partiklar däckslitaget ger upphov till.

Det är nödvändigt att hantera problemen på flera nivåer samtidigt. Och inse att ingen är utan ansvar.

Några länkar som tipsades om i samband med seminariet:

www.greenhackgbg.se
www.renkust.se
www.goteborg.se/tidningenkretslopp
www.naturvardsverket.se
www.ftiab.se
www.ellenmacarthurfoundation.org
www.plasticseurope.org

Lyssnade till Leyla Acaroglu – ett tag

Med ganska stor förväntan slår jag mig ner på Världskulturmuséets stora inomhustrappa för att se och höra Leyla Acaroglu (uttalas inte som det stavas). Leyla utsågs förra året av FN-organet UNEP  till ”Champion of the Earth” och ska enligt förhandsinformationen tala om systemtänkande för förändring i cirkulär riktning. ”Övergången till cirkulär ekonomi kräver nya tankar där system … måste stå i fokus”, heter det också. Intressant, tänker jag, och tar plats.

Disruptive design
Leyla Acaroglu är född i Australien och bor numera på en gård i Portugal och ibland i New York, får vi höra. Hon talar en tydlig men snabb engelska, något som hon ber om ursäkt för i början. Flera av hennes budskap sjunker in. Förändring är det som pågår hela tiden. Ändå är förändring svårt. Ingen dag är den andra lik. Samtidigt är verklig förändring svår att ta till sig och att bejaka. Hon talar om ”disruptive design” som något av ett kännetecken för det hon vill lansera och få gehör för på olika sätt. På svenska kanske disrupt skulle översättas bäst med upplösa eller söndra – någon exakt översättning hittar jag inte just nu. Det hon tycks vilja komma åt är att vi måste se bortom de strukturer vi har idag och se systemen på nya sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Bara för att vi som människor valt att organisera samhället på ett visst sätt är det inga naturlagar som bestämmer detta.

Barriär
Redan efter en kvart av föredraget känner jag en stigande irritation. Leylas sätt att överdrivet snabbt förklara det hon vill ha sagt stör eftersom det minskar publikens möjlighet att både lyssna, förstå och inse vad hon säger, än mindre reflektera över om vi håller med eller inte. Formen blir viktigare än innehållet. Tanken är väl att vi ska imponeras av hennes entusiasm och påtagliga engagemang i frågorna och ryckas med i en närmast religiös hänförelse över så mycket klokskap på kort tid. För mig leder hennes framträdande till motsatsen. Ju mer av denna överspeedade presentation jag tar del av, desto mer känner jag olust, trots att innehållet intresserar mig. Att bryta våra konventioner och att se på världen med nya ögon är en viktig del av den förnyelse vi står inför. Men Leylas kombination av sälj-pitch och väckelsemöte blir för mig en barriär snarare än en väg till ny kunskap.

Synd
Jag väljer att gå efter tre kvart, när Leyla försöker få publiken att göra egna kopplingar mellan problem och lösningar på ett innovativt sätt. Jag gillar innehållet, men störs av formen. På vägen hem funderar jag på varför och inser att alltför mycket fokus fick läggas på att hänga med i det hon sa och att jag därmed fick för lite tid att begrunda och förhålla mig till alla hennes påståenden. Kvantiteten tog över kvaliteten. Trots att jag egentligen håller med om mycket av det hon sa kände jag en olust inför sättet det förmedlades på. Jag vill få möjlighet och tid att koppla in hennes tankespår i de redan befintliga kunskaper och minnen jag har. Den forcerade framställningen blockerar den processen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den reaktionen.

Yta och innehåll
På ett generellt plan är avvägningen mellan yta och innehåll alltid intressant. I nyhetsflödet är det de lockande rubrikerna och spetsiga formuleringarna som får oss att klicka oss vidare. Paketeringen styr våra val. Gammelmedia håller fortfarande till viss del fast vid en förvald meny av nyheter, men inleder ju numera oftast med ett antal korta rubriker: ” I kvällens Rapport …” för att hålla intresserade kvar vid sändningen.

Självmål
Det paradoxala blir med Leyla Acaroglus presentation att just det som hon vill att vi ifrågasätter – traditionell paketering och någon annans förvalda systemvy – samtidigt blir hennes eget självmål. Eftersom hon väljer en så styrd presentationsform, där vi som publik reduceras till icke-reflekterande receptorer, blir hennes framställning ett exempel på det som hon säger sig vilja motverka. Det är synd. För bakom fasaden av många ord och ett synligt engagemang finns ett antal kloka budskap, som nu inte riktigt landade.

Den som vill fånga upp hennes idéer kan kolla https://www.leylaacaroglu.com/