Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33

Tänk om alla fokuserade på samma sak en vecka i taget

Det finns en tendens att se allt ur endast ett perspektiv. Den egna upplevelsen, och möjligen någon annans, får utgöra grunden för ett generellt ställningstagande. Den egna situationen avgör hur en viss fråga ska lösas. En tiggare utanför den egna matvarubutiken får illustrera behovet av tiggeriförbud. En dryg eller berusad turist från en viss landsända får bli sinnebilden av alla från samma område. Fördomarna frodas, nätet fylls av påståenden som inte bygger på verkliga fakta och opinioner formas. För man ”vet ju hur det är…”.

Fördomar föder ilska
Makthungriga politiker har hittat sätt att surfa på dessa vågor av indignation och frustration. Med anpassade budskap förstärker de sina följares åsikter och bygger upp låtsasargument, gärna med fokus på en minoritet som lämplig syndabock. Ilskan måste kanaliseras i någon riktning.

Kunskapens återkomst
Corona-krisen har gett faktabaserade beslutsprocesser ett nytt livsrum. Plötsligt är det faktiskt bra att vara kunnig, påläst och veta vad man talar om, särskilt när allt som händer är helt nytt och outforskat. Det är en avgrundsdjup skillnad att hävda ”jag vet inte” i en TV-intervju om trivialiteter och att säga det som synnerligen påläst inom ett fackområde. Att veta att man inte vet när man har stor kunskap om ett visst område är t.o.m. bra. Det är de kloka personerna som inser att de inget vet. De okunniga vet inte ens om att de inget kan.

”Veckans ….”
Frågan är hur fördomar kan bytas mot kunskap. En tanke är att vi använder årets 52 veckor på ett nytt sätt. Om media och vi alla fokuserar en vecka i taget på en svensk stad eller kommun (av de 290), eller ett land (av de cirka 190), eller ett svenskt företag, en förening, ett decennium, en växt eller ett djur (av många tusen) skulle vi bli mer kunniga på ett visst område, en vecka i taget. På 6 år skulle vi alla veta väldigt mycket om alla svenska kommuner från Ale till Övertorneå, på fyra år väldigt mycket om varje land från Afghanistan till Östtimor, osv.

Ringar på vattnet
Nyfikenhet och kunskap är väldigt bra grundpelare för innovativa lösningar. Tänk vad miljoner svenskar skulle kunna bidra med om vi visste mer om vårt eget land och om världen. Och om vi samtidigt ägnade oss åt samma information och kunskapsområde. 5 minuter i SVT varje vardag skulle kunna räcka för att vidga vår förståelse. Och det skulle definitivt bli många ringar på vattnet i våra möten IRL och på nätet, där vi kommenterar eller hittar detaljer om fenomen som vi reagerar på. Jag tror det skulle bli roligare också. När man kan saker och kan diskutera dem med andra blir livet oftast mer meningsfullt och intressant.

Ny lagstiftning för företagande, tack!

Saker och ting sätts på sin spets. I kölvattnet på dragkampen om vem som ska få del av vilka stödpengar syns det allt tydligare att de som är vana att tjäna pengar på vad andra gör – investerare med ett snällt ord, kapitalister skulle andra säga – oroligt konstaterar att deras förmögenheter riskerar att minska. De som byggt upp sin tillvaro på att värden genereras av andra än dem själva ser nu hoten mot de värdestegringar man tagit för givna. Kanske blir det nu tydligt för fler hur ekonomin hänger samman.

Egenföretagare har ett tufft utgångsläge
En taxiförare lånar pengar för att köpa en bil och tjäna in sin lön och till sin lånekostnad på den bil han måste använda för sin verksamhet. När resandet med taxi drastiskt minskar uteblir hans intäkter. Möjligen skulle han haft svårt redan före Coronan. Överetablering och försök till fusk gör det svårt att hitta lönsamhet. Snarlik är situationen för frisörer. De är ofta egenföretagare helt beroende av tillfälliga kundflöden. Coronasituationen har stoppat tillflödet av intäkter. Samtidigt tycks det finnas en viss överetablering. Ska dessa båda kategorier företagare få hjälp att överleva krisen? Om inte alla ska få stöd hur ska stödet i så fall utformas likvärdigt och rättvist? Det är kanske läge att utforma en ny lagstiftning som ger egenföretagare en bättre fallskärm vid krislägen.

Plötsligt upphörde den eviga tillväxten
I en annan del av verkligheten förväntar sig aktieägare utdelning på sina aktier i industribolag och fonder. Att hjulen delvis slutat snurra i den eviga tillväxtens namn bryr sig dessa personer inte om. Man har ju satsat sitt sparkapital och vill få sin del av kakan. Att kakan nu behöver bakas på statliga ingredienser bekymrar inte spekulanterna. Staten å andra sidan vill inte att stöden till företagen slussas vidare direkt till aktieägarnas plånböcker. Är det kris måste ju alla hjälpas åt, eller?

Vem tar egentligen vilket ansvar?
Det hela kokar ner till ansvar och risktagande. Vilket ansvar har ägarna till ett företag för att företaget ska klara att hantera svängningar i efterfrågan och oförutsedda problem? I egenföretagarens exempel är det tydligt. Den som inte garderar sig för både positiva och negativa händelser har inte gjort läxan. Egenföretagaren kan bli sjuk, bilen kan gå sönder, yttre händelser påverkar alltid i större eller mindre utsträckning. Ingen företagare klarar sig utan buffert för det oväntade och kloka företag ser till att kunna hantera svängningar. Spekulanterna som bara äger aktier för att tjäna pengar på dem – och flyttar runt dem där avkastningen eller kursutvecklingen ser attraktiv ut – tar i grunden inget ansvar. Spekulanterna utgår från att företaget de satsar på gör sin del och säkrar upp för svängningar i efterfrågan till marknaden. För att locka riskkapital tvingas en del företag arbeta med små marginaler för återkommande konjunktursvängningar. Och hoppas att förtroendet för företagets idé är så stort att en nyemission kan vara en väg ut ur en ekonomisk knipa. En del bolag löser ansvarsfrågan genom att dela in aktieägare i A- och B-lag. A-aktier ger rösttyngd på bolagsstämmorna, medan innehavare av B-aktier inte har något avgörande inflytande på bolagets beslutsprocesser.

Game over
Men nu står de där, både A-laget och B-laget, och ropar på statens räddningsmiljarder så att aktierna inte ska falla i värde och för att det ska bli någon liten utdelning att räkna hem. Som om de alla bara spelade på ett casino. Och som om företagets alla anställda bara är en kostnad som minskar vinsten.

Ny lagstiftning behövs
Hela systemet med aktiebolag behöver justeras. Det är inte rimligt att den enda och överordnade uppgiften för en VD i ett aktiebolag är att säkra vinst till ägarna. Nyttan för samhället, för miljön, för framtiden, för samarbetsparter och för de anställda måste också vägas in i lagstiftningen. Det ensidiga fokus på ägarnas profit dagens lagstiftning innebär skadar samhället. Det blir så uppenbart när spelplanen ändras av ett litet osynligt virus. Himlen är återigen blå över megastäderna. Världen hämtar andan.

Låt oss ta till vara chansen att lägga ribban högt

Fler och fler inser att Coronakrisen förändrar förutsättningarna för det ekonomiska systemet. Före virusattacken hade vi en svagt reglerad marknadsekonomi och en koppling mellan finansmarknaden och den reala ekonomin som möjliggjorde en osund lånespiral. Fiktiva värden sågs som säkerhet för reala investeringar. Länder skuldsatte sig bortom all sans och obalansen mellan rika och fattiga ökade sensationellt. Företagen har sett aktieutdelning till ägare som viktigare än att ha en rejält tilltagen intern buffert för ”dåliga tider”. Hjulen har snurrat fortare och fortare.

Planetens gränser
Att se till att den nya ekonomin bygger på rimliga avvägningar mellan företag, samhälle, framtid och individ känns viktigare än någonsin. Coronahotet har på det sättet hjälpt oss att kunna göra ett omtag på flera plan. Vi kan t.ex. sätta som krav att företags verksamheter måste inrymmas i en generell respekt för de planetära gränser Johan Rockström m.fl. synliggjort under lång tid. (se länk nedan). All ekonomisk verksamhet måste rymmas inom vad planeten långsiktigt tål av resursanvändning, klimatbelastning, social orättvisa m.m. Företagens verksamhet måste vara närande, inte tärande, sett ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv och bidra till ett ökat och rimligt fördelat välstånd.

Lyx-egoism och sur-egoism
Det finns lösningar och utvecklingssteg för samhället som kan kombinera det öppna, demokratiska samhället med rimliga ekonomiska villkor för en majoritet av befolkningen. Drivkraften bakom företags expansion bör vara hur väl de matchar kombinationen av nytta för framtid, samhälle, företag och individ – inte ensidigt vilken avkastning en aktie i ett företag kan ge. Egoismen i sin olika form har tagit för stor plats på bekostnad av värdet av det vi gemensamt har ansvar för. Om det är något Coronakrisen har visat i Sverige är det just hur samhället – vi alla – ställer upp. Utrymmet för lyxegoismen i form av diverse influencers konsumtionspåverkan har minskat i lika hög grad som utrymmet för ”suregoismen”, den som frodats i kölvattnet på uttrycket ”…det här dj-vla landet” och som lett till misstro, hat och hot, inte minst på nätet.

En alltför låg ribba
Man kan lockas av budskapet att nöja sig med marginella förändringar av ekonomin, genom att tona ner klimathotet, hoppas på återindustrialisering med mindre transporter och frivilligt ”samarbete med låglöneländer”, som Göran Värmby argumenterar för i GP den 18 april (se länk nedan). Värmby lägger ribban alldeles för lågt – oklart varför. Att fossilindustrin självmant skulle avveckla sig själv är orealistiskt och varför frivillighet skulle vara den bärande principen är svårbegripligt. Enstaka företag signalerar i och för sig nya affärsupplägg och de ska uppmuntras, men det kommer inte att räcka. Nu har den globala virusspridningen gett oss ett utmärkt tillfälle att göra ett rejält omtag och i rimlig takt straffa ut icke hållbara lösningar för att inordna ekonomin i vad planeten tål. Låt oss ta vara på denna tydliga chans att lösa flera av de kända problemen!

Fasa ut den skadliga baksidorna
Låt det bli antingen olagligt eller mycket dyrt att skada miljön, att förvärra klimathotet, att bidra till ökade spänningar och klyftor i samhället – i praktiken att fortsätta med den hänsynslösa exploatering av människor, resurser och planetens ekosystem. För det är så det har sett ut. Ju längre vi väntar med en utfasning av de verksamheter som skadar livsförutsättningarna på jorden desto svårare blir omställningen. Och inte blir det enklare med en man i Vita Huset som avvecklar dussintals av regelverk som tidigare presidenter mödosamt har infört. Se bild nedan.

Klokhet och solidaritet
Intresset för kunskap och vetenskap har ökat påtagligt i kölvattnet på Coronan. Låt oss hoppas att detta håller i sig, så att samhällets vägval mer kan bygga på kloka underlag än på uppblossade opinioner och förenklade, kanske påhittade, motsättningar. Låt oss hoppas att egoismen får träda tillbaka till förmån för en kombination av kunskap, ödmjukhet och solidaritet. Då måste ambitionen ligga på en hög nivå och färdriktningen bli tydlig.

Länktips: Johan Rockström Planetära Gränser – googla gärna också – länk

Krönika i GP av Göran Värmby länk

Mannen i Vita Huset har mycket på sitt samvete…..

Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.

Corona – ett par reflexioner

Coronaviruset har mycket snabbt förändrat livsföringen i drabbade länder. När detta skrivs har pandemin toppat nyhetssändningarna under en vecka och SVT har satt in särskilda nyhetsprogram varje dag klockan 20.00 för att ge allmänheten en uppdaterad bild av vad som händer. Regering och myndigheter fokuserar på olika åtgärder för att bromsa smittspridningen så att sjukvården inte blir snabbt överbelastad med patienter som kräver intensivvård. Man lägger upp stödpaket på det ekonomiska området och låter experternas råd vägleda vilka åtgärder som ska sättas in när.

Vi måste lita på vetenskapen och utgå från helhetsbilden
Det som vissa personer efterlyser i sociala medier är ”kraftfulla åtgärder”. Kanske tror man att karantän av den italienska modellen är rätt insats. Eller så tror man att en stängning av förskolor och grundskolor skulle göra mest nytta. Åsikter vimlar det av, men det enda rimliga är att de personer och myndigheter som har utbildning, position och helhetsbilden klar för sig kommer med rätt rekommendationer till regeringen, som därefter tar beslut. Det hedrar delar av oppositionen att de betonar det gemensamma ansvarstagandet just nu – tids nog kan partipolitiken återkomma.

Enklare språk, tack!
Om jag kort återvänder till SVT och deras rapportering har den varit både bra och dålig. Det journalister och journalistutbildningar dock måste ta till sig är att i kristider måste kommunikationen vara övertydlig. Och språket måste hållas på en begriplig nivå. Alla är inte politiker eller journalister. När man i tal och text beskriver regeringens insatser med ord som ”likviditetsförstärkning” missar man totalt sin uppgift som nyhetsförmedlare. Man kan möjligen använda ordet i ett citat, men i så fall förklara innebörden så att den framgår tydligt. Avancerade begrepp kan fungera mellan personer med samma utbildning, men public service måste – särskilt i kristider – vända sig till alla! ”Mer pengar till …..” är begripligt.

Ur Rapport 16 mars 19:30

Världens chans
Kopplingen mellan Coronaviruset och klimatfrågan är också intressant. Nu har vi chansen att planera för en rimlig avveckling av verksamheter som inte hör hemma i ett samhälle där vi respekterar de planetära gränser Rockström mfl talat om i ett decennium. Business as usual får inte innebära att vi återvänder till samma problemsituation som före Corona. Villkora stöden till näringslivet och sätt olika återbetalningsansvar för de branscher som är en del av lösningen eller som motverkar lösningen på de problem vi tycks ha så svårt att reda ut. En bättre möjlighet än i samband med Corona-krisen lär vi inte få att åstadkomma en strukturomvandling som bygger på långsiktig hållbarhet.

”Är filmen sann eller falsk?”

Nyligen lanserade flygbolaget SAS en reklamfilm, som fick mycket uppmärksamhet. SAS valde att koppla resandet och mötet med andra kulturer till det som också format vår svenska och skandinaviska identitet. Med ett antal exempel på hur vi låtit impulser och idéer ta plats i det vi uppfattar som genuint vårt, ville SAS uppenbarligen peka på nyttan för varje kultur att möta andra kulturer. Hur vi alla vinner på möten. (Att syftet kan ha varit att få folk att tänka mindre på klimatfrågan kan ha varit ett motiv). Länk till filmen längst ner i denna fil.

Reaktioner
Det tog inte lång tid för högröstade högerpolitiker, framför allt från SD, att börja tala om ”bojkott av SAS” och liknande. Till exempel Jomshof i SD:s partiledning uttryckte detta. SAS drabbades till och med av ett cyberangrepp så att hemsidan blockerades och SAS såg sig tvungna att ta ner filmen. Efter en tid la SAS ut en kortare version av filmen.

Museet i Norrköping ett annat exempel
Exemplet med SAS-filmen och SD-politikernas avståndstagande kan sägas vara ett exempel i en rad uppmärksammade ställningstaganden från detta parti. Nyligen fördömde t.ex. ledande SD-företrädare i Norrköping en utställning om nazismen på museet i Norrköping. Museet såg sig föranledda att ta bort en del av utställningen (men den återkom igen lite senare).

Synliggör motivet
i båda dessa nämnda fall anser jag att den relevanta frågan till SD-företrädarna borde vara om deras kritik handlar om att det de kritiserar är rätt eller fel. Har SAS rätt i sin beskrivning av hur svensk kultur har vuxit fram ur samspelet med andra kulturer? Eller är det fel? Har museet rätt i sin beskrivning av nazismen eller har de fel? Det är viktigt att denna fråga ställs.

Varken sant eller falskt hjälper populisterna att vinna diskussionen
Om kritiken mot nazism-utställningen baseras på att den av motståndarna anses vara falsk finns det sannolikt gott om belägg för att SD har fel. Om kritiken baseras på att utställningen har rätt i sin beskrivning framstår SD-kritiken som ett försök till att dölja sanningen. Det är därför frågan om sant eller falskt är så viktig. Likadant med SAS-filmen. Förnekar SD sambandet mellan skandinaviska traditioner och utländska influenser har de i sak fel, och om de hävdar motsatsen förminskas deras kritik till ett löjligt försök att dölja det sanna sakförhållandet.

Börja inte tumma på sanningskravet
Det viktiga för utbildning, folkbildning och för det demokratiska samtalet är att kunna skilja på sant och falskt, på rätt och fel. Hur ska kommande generationer se på historien om den snedvrids och blir en tummelplats för opinioner, desinformation och propaganda? Vi måste hålla fast vid betydelsen och innebörden av en sann historieskrivning. Varje avsteg från den linjen riskerar att skapa utrymme för populism och politisk propaganda.

Ställ alltid följdfrågan om rätt eller fel!
Det bästa vore därför om journalister på bred front ständigt följde upp sina intervjuer med ett klarläggande: ”Baseras din kritik på att du anser företeelsen (eller det kritiserade påståendet) vara riktig eller felaktig?” Genom att få populisterna att bekänna färg på det frågan blir det tydligare vari deras kritik består. Ihåligheten i deras argument blir tydlig och samtal kan föras utifrån de sanningskriterier som vägleder vetenskap och forskning.


Länktips: SAS-filmen https://m.youtube.com/watch?v=ShfsBPrNcTI”

Tygkassen bättre än sitt rykte!

20000 gånger skulle en tygkasse behöva användas för att motsvara miljöbelastningen från en plastkasse, sas det. När skatten på bärkassar av plast i våra livsmedelsbutiker beslutades dök detta upp som en ”sanning”. Syftet var troligen att visa hur absurd skatten var, att det var fel metod för att minska användningen av plast i samhället.

37,5 eller 20000 – är båda svaren rätt?
Nu har en ung student borrat lite i den danska undersökning, som legat till grund för påståendet om 20000 användningstillfällen. Det visar sig, inte helt oväntat, att samma undersökning hade kunnat ge resultatet 37 gånger. Allt hänger ihop med vilka gränsvärden och parametrar som används.

Allt beror på vad man utgår från och vad man mäter
Lovisa Berglund visar i sin artikel (se här intill) steg för steg hur resultatet från LCA-analysen skulle ha kunnat se ut, om man hade utgått från andra förutsättningar och vägt konsekvenserna av miljöpåverkan på ett annat sätt.


Ur tidningen ETC 4 februari 2020

Rimlighetsanalys?
Det hela visar med önskvärd tydlighet hur reklambranschens hårt vinklade ”sanningar” kommit att bli en del av opinionsbildningen även i politiska sammanhang. Svaret på samma fråga kan bli både 37,5 och 20000, beroende på vem som vill driva vilken opinion. Det sorgliga är att ingen tidigare brytt sig om att ifrågasätta det orimliga i påståendet att en tygkasse måste användas 20000 gånger för att kompensera för en plastkasse.

Plastpåseskatten slår inte hårt mot vissa grupper
Ett annat argument som dykt upp är att skatten på plastkassar särskilt hårt skulle drabba dem med små ekonomiska resurser. Det är ett felaktigt påstående, hävdar jag. Jag har själv genom åren haft perioder med dålig ekonomi och då medvetet avstått från ”onödiga” kostnader, som att slentrianmässigt köpa en plastkasse. Plastkassen är definitivt inget ”måste”. Det går alldeles utmärkt att planera sitt inköp och ta med sig en gammal papperskasse eller bomullskasse. Det gör jag fortfarande.

Kemikaliefrågan och ansvaret

Forskaren Christina Rudén har haft regeringens uppdrag att utreda ”Framtidens kemikaliekontroll”, (SOU 2019:45), en rapport på dryga 250 sidor, som presenterades på Världskulturmuseet den 5 december 2019. Den som följt kemikaliefrågan känner till att REACH-systemet sjösattes för att skapa ordning och kontroll över de kemikalier som används inom EU. Bekymret har bl.a. varit att varje ämne har betraktats var för sig. Det nya med Rudéns förslag är att införa gruppvisa bedömningar av kemikalier. Snarlika molekyler kan ofta antar ha samma egenskaper och kan därför rimligen bedömas som grupp. Kombinationer av kemikalier kan också vara skadliga för människa och miljö även om ämnena var för sig inte tycks innebära någon risk. Med hundratusentals kemikalier i omlopp är frågan angelägen. Vi vet ju inte vad vi utsätter oss själva, våra barn och vår omgivning för.

Ingen kommer undan
Kemikalier finns i vår närhet hela tiden. I luften, i vattnet, i maten och i de produkter och miljöer som vi vistas i. När REACH lanserades arbetade jag på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och vi ordnade en mycket välbesökt seminariedag som handlade om den analys som Margot Wallström låtit göra av sitt eget blod. Många främmande ämnen finns i vårt blod och exakt vad dessa ämnen ställer till med vet vi inte. Att det kan finnas samband mellan minskad fertilitet, ökande allergier och andra sjukdomssymptom är i alla fall inte osannolikt.

11 skarpa förslag
Christina Rudén har i sin utredning landat i en förslagslista med 11 punkter, som delvis kan genomföras på nationell nivå, delvis på EU-nivå.

Viktigast är antagligen just detta att all lagstiftning inkluderar blandningar av kemikalier. (Ovanstående är hämtat från rapporten). Det duger inte att fortsätta att se varje ämne isolerat.

Varför är det OK att skada människor och miljö?
På ett plan kan man hävda att vår samtids användning av kemikalier är ett test på vilket slags samhälle vi vill ha. Ska det vara fortsatt tillåtet att skada ekosystemet bara för att ett visst ämne samtidigt gör en viss nytta? Ska företag få fortsätta att tjäna pengar på nyttan och samtidigt få ignorera nackdelarna med sin produkt? Kan vi långsiktigt ha ett näringsliv som skadar samhället och vår livsmiljö? Måste inte varje ansvarstagande företag inse att exploatering av människor och miljö är oacceptabelt?

Onödiga kostnader om etiska principer fått råda
När jag läser de 11 förslagspunkterna i Christina Rudéns rapport inser jag hur mycket kontroller, byråkrati och skattefinansierade kostnader som skulle kunna sparas bara vi hade ett näringsliv som byggde på etiskt sunda principer. Så länge det är OK att tjäna pengar på andra människors olycka och på att miljön förstörs lär inget hända.

Studentmanifestet ett bra verktyg
Men medvetenheten ökar och när studenter från våra högskolor vägrar arbeta för företag som inte tar ansvar kommer mycket att kunna förändras. Studentmanifestet är ett viktigt verktyg för den transformeringen.

Länktips:
SOU 2019:45
https://www.facebook.com/Studentmanifestet/

Vi får hålla tummarna för IKEA

Johanneberg Science Park ordnar relativt ofta frukostseminarier som är aktuella och intresseväckande. Idag gick jag för att lyssna på IKEA om deras ansträngning att hitta vägar ut ur plastberoendet. IKEA är ett rätt stort företag med 400 miljarder kronor i omsättning i drygt 40 länder. Att fasa ut den fossila plasten ur alla produkter och förpackningar är ingen lätt uppgift. Per Stoltz från IKEA sa bland mycket annat en mycket tänkvärd sak. ”Vi går all-in. Om vi säger att 80% ska vara förnybart till 2030 kommer alla att tänka att just deras del tillhör de 20 procent som inte berörs…” Därför har IKEA valt att säga att sortimentet till år 2030 ska vara helt förnybart eller återvunnet. Klokt tänkt.

Energihushållning ett bra mått
En annan talare på frukosten var Martin Strååt från Novoplast AB, ett företag med en fabrik i Karlskoga, där man mekaniskt återvinner plast som blir granulat. 2000 ton hanteras per år av 9 anställda, men ännu har man inte nått riktigt den volym eller den ekonomi som gör verksamheten lönsam. Det intressanta med Martins presentation var hur han jämförde värden. Om den plast företaget istället hade eldats upp i fjärrvärmeanläggningar hade värdet varit 50 Euro per ton. Nu är värdet 900 Euro per ton. På liknande sätt valde han att undvika att tala CO2 för att hellre tala om hushållning med energi. 95% av den energi som gått åt för att ta fram den plast företaget hanterar återstår efter den mekaniska bearbetningen. Att jämföra med hur förbränning i bästa fall fångar 50% av den energi plasten innehåller. Energihushållning som mått på ekonomi – en intressant och lärorik presentation denna morgon.

Tjänster blir viktiga
Per Stoltz fick frågan hur IKEA ser på sin affärsmodell framgent, hur ska man generera vinst när man säljer samma produkt om och om igen. För IKEA handlar det om realism. Resurserna räcker inte, vi måste alla vara beredda på att använda material på ett klokare, cirkulärt sätt. Och lära oss att ta betalt för tjänster i samarbete och på nya sätt, som utgår ifrån andra värden och värderingar än vi vant oss vid under den industriella revolutionen. När det gäller plasten finns det flera fallgropar, inte minst att hålla isär de plaster som kommer i kontakt med livsmedel från andra plaster och att plast används just där det är meningsfullt.

Per Stoltz hoppas att cirkulär ekonomi adresserar de stora frågor vi har att hantera: resursminskning, klimatfrågan och artutrotningen. Det är bara att hålla med. Och hålla tummarna.