Kloka tankar på bokmässan

Bokmässan är inte bara hundratals bokförlag, som visar upp sina böcker och ibland sina författare. Den är inte bara boksignering och kändisvimmel. Den är också de många givande samtalen, presentationerna och intelligenta reflexionerna i och om vår samtid, ofta speglade i en fiktiv eller verklig dåtid. Under rubriken ”Får alla verkligen vara med?” hade Hanaholmens kulturcentrum bjudit in tre personer att mot bakgrund av sina aktuella böcker samtala om hur vi kan förhålla oss till dagens utmaningar.

Lockande
Jag tänkte det kan vara intressant att få den finlandssvenska synen på det som utvecklas i Sverige av protektionism, främlingsfientlighet och tyckarkultur på bekostnad av fakta och vetenskap. De tre kvinnorna på scenen visade sig ha mycket att bidra med och den avsatta tiden för samtalet kändes tyvärr lite för kort. Först skulle ju de aktuella böckerna presenteras, ”Alma en roman” av Merete Mazzarella, samt ”Scandorama” av Hannele Michaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald. (Se längre ner om dessa verk).

Kvinnlig pionjär
Böckerna gav förvisso en bra inramning till det fortsatta samtalet. Alma Söderhjelm, den första kvinnliga professorn i Finland, en pionjär och gränsbrytare, som stred för ett av Tsarryssland oberoende Finland, som sökte dispens för att som kvinna studera vid universitetet, som på flera plan banade väg för den rörelse som senare lyckades ge kvinnor rösträtt och en rimligare ställning i samhället. Det hade varit intressant att få höra mer från Merete Mazzarella om vem hon tror är vår tids Alma Söderhjelm. Vem är det som på motsvarande sätt banar väg för nästa generation av förkämpar för lika människovärde?

Dystopi – vi och dom draget till sin spets
Ännu mer näraliggande vår tids utmaningar är boken Scandorama – som kort beskrivs nedan – där en dystopisk framtid, förstärkt av en grafisk berättarstil, hjälper oss att se vilka faror som hotar. Kanske hur vårt behov av ständig mätning, ständig jämförelse och ständiga gillanden lägger grunden för ett samhälle som sorterar människor i nyttiga och onyttiga.

Kämpar för en humanare asylpolitik
När väl böckerna var presenterade och kort diskuterade blev det tid för författarnas reflexioner kring vår samtid. Det visade sig att Merete Mazzarella nyligen varit aktiv i en brevkampanj till Finlands statsminister med krav på en mänskligare asylpolitik. 750 personer hade skrivit personliga och olika brev till statsministern, som dock inte hade svarat själv på breven utan skickat dem vidare till inrikesministern. Merete Mazzarellas iakttagelse kring detta var att ”så hade nog inte Sveriges statsminister agerat”. Hon anade att det i Finland finns ett aningen mer auktoritärt ledarskap, medan vi i Sverige fortfarande värnar en direktkontakt mellan styrande och styrda. Löfvén hade nog sett till att breven hade blivit besvarade, trodde Merete Mazzarella.

Kulturen har en viktig roll
Hannele Michaela Taivassalo funderade å sin sida över konstens och kulturens roll i det samhälle som nu växer fram. Hon hoppades självklart att Scandorama-dystopin ska fungera tankeväckande och avskräckande, samtidigt som hon, som jag fattade det, uttryckte vikten av att konsten och kulturen agerar spjutspets för hur samhället ska utvecklas. Alla tre på scenen formulerade därefter kloka synpunkter om risken med att passivt förhålla sig till de opinioner som vill värna gränser, stänga våra samhällen och dela in människor i ett inkluderande vi och ett avståndstagande ni.

Kloka tankar från scenen
Utan att kunna återge exakt vem som sa vad – här några viktiga synpunkter: När det talas om att stänga gränserna innebär det också ett sätt för personerna innanför gränsen att slippa se eller beröras av människor utanför. Ett slags avskärmning, där gränsen hjälper till att hålla det oönskade borta. Det vi slipper se finns inte. (Ungefär som ett tiggeriförbud gör att vi slipper se fattigdom och utsatthet). Man talade också om den polarisering i ett vi och ett ni som allt starkare får fäste i debatten. Och hur de som hela tiden gör denna indelning sällan har faktiska lösningar på problemen, utan nöjer sig med att göra denna indelning i innanförskap och utanförskap. Det stora hotet är inte främlingsfientligheten, sades det, utan att alla vi andra nöjer oss med att passivt iaktta och acceptera förändringar av åsikter, beteenden och samhälle. Jag kan bara hålla med.

Hoppas på fortsättning
Just som samtalet började bli intressant var det dags att runda av. Det hade varit intressant med fler jämförelser mellan Sverige och Finland och fler synpunkter just ur en icke-rikssvensk position. Det är ju när vi lyckas objektivisera bilden av oss själva som vi lär oss något. Hoppas att någon organisation fångar upp idén att göra något liknande. Min rekommendation är kanske att välja en aningen tydligare rubrik – det är inte lätt, men är värt en extra ansträngning. Globaliseringens motkrafter som tar sin utgångspunkt i fördomar och förenklade budskap behöver synliggöras samtidigt som globaliseringens negativa konsekvenser också behöver belysas, särskilt när det gäller ekonomisk ojämlikhet och kortsiktighetens konsekvenser för miljö, klimat och välståndsutveckling.

Kort om böckerna – klippt från nätet

” Scandorama är en framtida skandinavisk dystopi. En plats man vill ska vara perfekt, en elitstat inom stängda gränser. Stohome är rent, ljuset klart men på andra sidan viken finns Helsingy City, nedgånget och ruffigt. I spillrorna av staden finns de spillror av mänskligheten som egentligen inte ryms i Scandorama, de missanpassade. Miskatt är en av dem, en Homo Felinus: genkorsning mellan kvinna och katt. Hennes enda chans är att bli ett naket och smutsigt experiment, annars väntar deportering.Hannele Mikaela Taivassalos dystopiska berättelse om antihjältinnan Miskatt och det välskötta men främlingsfientliga Scandorama är en stark kritik mot det rådande samhällsklimatet där de som saknar identitet inte har rätt att finnas till. ”

https://www.adlibris.com/se/bok/scandorama-9789523331051

Merete Mazzarella om Alma Söderhjelm:
” Alma Söderhjelm har fängslat mig i decennier, jag har identifierat mig både med hennes roll som ”tvålänning”, en person som känt sig hemma både i Sverige och Finland – och med hennes ambivalens, inte minst med hennes ambivalens inför det akademiska skrivandet.  Med sin förmåga att iscensätta sig, göra sig själv till ett brand ter hon sig utomordentligt nutida. Jag brukar tänka på hur hon som njöt av att bli fotograferad skulle ha älskat att uppträda i teve. 
Den här boken är en roman, men en roman som flitigt lånar Almas egna ord ur brev och dagböcker och framförallt ur de fem ibland väl mångordiga men alltid vitala memoarböckerna som hon gav ut mellan 1929 och 1938. Jag har också haft utomordentligt stort utbyte av Marja Engmans doktorsavhandling Det främmande ögat. Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten (1996) och av Bo Lönnqvists Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt (2013).”

https://litteratur.sets.fi/bok/alma/

Får vi rätt nyheter? Regering eller klimat?

Nyhetsredaktionerna på SVT och TV4, som fortfarande ger stora delar av befolkningen den dagliga uppdateringen av det viktiga som händer i vårt samhälle och vår omvärld, skulle behöva ta sig ur sina yrkesroller då och då. Eller inrätta ett fristående råd av något slag. Bara för att de som journalister reagerar med ryggmärgen och väljer att återge detaljerna i den pågående regeringsbildningen är det inte säkert att det är precis det som tittarna efterfrågar. Mitt intryck är att stora delar av befolkningen är trötta på den intensiva eftervalsbevakningen och uttrycker sig negativt på olika sätt om processen.

Ensidighet i rapporteringen
Statsvetare, journalister och folk som dagligen ägnar sig åt politisk bevakning tycker säkert att processen i dessa dagar är en slags höjdpunkt. Men vanliga väljare? Vad tycker de? Finns det inte annat att rapportera om? TV 4 gör faktiskt ett litet försök att sätta in processen i något slags begripligt sammanhang när man låter Marcus Oscarsson förklara på ett tillgängligt sätt vad det är som sker. De övriga politiska kommentatorerna upprepar på många sätt det folk redan vet och har hört. Väldigt få anstränger sig att begripliggöra varför processen ser ut som den gör och vari skillnaderna i synsätt består.

Varken folk eller rörelse
Frågar man folk på gatan är det långt ifrån alla medborgare som förstår skillnaden mellan regering och riksdag, vem som har ansvar för vad och hur Sverige styrs. Många har en tro att riksdagen ska ”komma överens” så att vi varje dag slipper bli påminda om att de ”inte gör sitt jobb”. Presidentmakten i USA, Frankrike och för den delen även Ryssland är enklare att förstå. Att vårt styrelseskick bygger på de gamla folkrörelsetraditionerna kanske inte är uppenbart för flertalet. Nu när varken folket och rörelserna längre deltar på samma sätt som förr i det lokala utvecklings- och idéarbetet behöver vi en annan förankringsprocess.

Svårt att sålla
Idéer är idag blixtsnabba, ibland försåtligt formulerade och lanserade med baktankar i den snabba internetvärld vi har. Tålmodigt bearbetande av förslag och belysande av för- och nackdelar trängs undan av snabba, ibland ogenomtänkta, ställningstaganden på nätet. Rykten, halvsanningar och lögner tar plats på bekostnad av verklig kunskap och omdömesbildning.

Vad är en nyhet? – Inrätta ett oberoende råd.
SVT och TV4 borde inrätta ett – gärna gemensamt – oberoende råd som regelbundet följer nyhetsvärderingen, ger förslag till redaktionerna på hur nyheter bör paketeras, varieras och vägas mot varandra. Rådet ska naturligtvis vara opolitiskt och kanske vara konsumenternas talespersoner i sammanhanget. ”Får vi det vi önskar?”
Inte minst gäller detta klimatfrågan, som Björn Wiman helt riktigt påpekar i sin DN-artikel. Här kan man tala om fel nyhetsvärdering, bl.a. beroende på medias prioritering av överraskande och konfliktosande svart-vita frågeställningar där ansvarsfrågan är tydlig.

Länktips: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-det-har-handlar-om-varldens-genom-tiderna-storsta-nyhet/

Infrastruktur i ett cirkulärt perspektiv

En aning hoppfullt är det trots allt. Detta att olika forskardiscipliner kommer fram till ungefär samma resultat och drar ungefär samma slutsatser om vad vi behöver göra. Häromdagen var det en forskare från Tel Avivs universitet, Moshe Givoni, som redogjorde för sin forskning om planering av infrastruktur. Jag undrar om det är tillfälligheter eller om det är ett begynnande mönster som kan skönjas.

Kort horisont
Med infrastruktur menas i det här sammanhanget de vägar, järnvägar och andra konstruktioner som möjliggör transporter. Om vi förr byggde omsorgsfullt och för att det vi byggde skulle ”stå för evigt” har vi på senare år börjat se investeringarna i vägar, broar och annat som mer kortsiktiga projekt, menar Moshe Givoni. Tidshorisonten är idag 60 år eller mer. Och det enda planeringsavdelningarna klarar av är att planera för att bygga mer infrastruktur. Mot detta synsätt vill Givoni lansera ett dynamiskt och anpassat sätt att planera infrastrukturen.

Förvalta och utveckla
Halveringstid är något vi fångat upp från radioaktiva isotoper och med den liknelsen vill Givoni att vi ska se infrastrukturen. Med mycket mer flexibilitet och med mycket mer av alternativa handlingsplaner. När en konstruktion kommit halvvägs in i sin livscykel vill Givoni att ansvariga funderar över hur det byggda bäst kan anpassas, byggas om, byggas till eller på annat sätt utvecklas för att matcha framtidens behov. Han visar bilder på stadsmotorvägar i Seuol, New York och Vancouver som antingen rivits eller gjorts om till parker eller cykelstråk. Man kan förnya och utveckla det befintliga. Renew.

Re-orden
Redesign-tänket exemplifierar han med en lång bro i Florida som blivit en cykelväg. Han betonar också vikten av att redesign finns med från början, när en konstruktion byggs. (Känns tänket igen??). Repurpose är hans begrepp för att ändra syftet med en konstruktion. Järnvägsbroar har gjorts om för vägtrafik etc. Tempelhof flygplats i Berlin blev en park. Remove, att ta bort, är kanske tydligast när borgmästaren i Seuol tog bort en väg och frilade en mindre flod, som nu är en attraktion i staden.

Cirkulär ekonomi
Alla dessa ord på re- känner vi igen från andra sammanhang, inte minst från cirkulär ekonomi. Givoni betonar att de fyra Re-begrepp han lyft fram måste finnas med från starten, när ett nytt projekt planeras. Jag drar slutsatsen att det är ytterligare ett exempel på hur hela samhället numera vänder sig bort från det linjära tänket och närmar sig ett cirkulärt, där resurser tas till vara på ett genomtänkt sätt.

Tillgänglighet istället för hastighet
Givoni talar också om superstrukturer, dvs att en grundkonstruktion, t.ex. en bro, kan få olika överbyggnader eller ytor för transporter. Han kommer också in på det linjära tänkets felaktiga fokus på flöde. Flöde är inte tillgänglighet. Vi måste planera för mobilitet och inte för transportvolym. När vi ökar kapaciteten genom ökade hastigheter minskar vi tillgängligheten. Transporter är mer än att flytta människor och produkter från A till B. Att bygga över motorvägar löser inte grundproblemet. Vi behöver istället ha ett tydligare fokus på hur restiden kan användas, menar Givoni.

Kvantitet kontra kvalitet
Planera för fortsättningen, för en flexibel och långsiktig användning, planera för nya beslut och för rivning, är Givonis budskap. Infrastrukturen ska klara att både vara hållbar och flexibel och vi bör ha ett fokus på att sänka hastigheten. Jag skulle vilja komplettera med att hans forskning visar på ett annat förhållningssätt mellan kvantitet och kvalitet, där vi inte optimerar utifrån enhet per tidsenhet utan ser till systemens attraktivitet och stödjande kvaliteter för allt annat livet ska handla om. Och tanken på halveringstid är enkel att ta till sig. Halvvägs ska ett nytt beslut tas. Hade vi gjort det i Sverige när våra järnvägar hade använts halva sin planerade tid skulle vi inte ha de problem vi har idag med eftersatt underhåll och en högljudd debatt om tekniska lösningar som kanske inte möter upp behoven optimalt.

Fem fel en moderator måste undvika

Häromdagen lyssnade jag till en paneldebatt om klimatfrågan. Fem personer från näringsliv, forskning och politik bidrog med kloka tankar och perspektiv från sina respektive roller och funktioner. Vi var kanske ett 50-tal personer som tyckte att frågan kunde vara värd en timme i ett sommarvarmt Göteborg. Det bestående intrycket blev emellertid något helt annat än jag trodde när jag gick dit.

Generellt perspektiv – inte något personangrepp
För att inte landa i en missriktad kritik av en enskild arrangör eller en enskild person undviker jag att precisera vilka dessa var. Det kunde lika gärna vara jag själv som råkat göra fel. Min poäng är av mer generell natur, slutsatser som tydliggjordes tack vare de uppenbara fel som begicks vid just denna sammankomst.

((Bilden har inte med det aktuella exemplet att göra)

Viktiga funktioner hos en moderator
Den som tar på sig moderatorrollen måste förstå vad moderatorn fyller för funktioner och inse sin roll i helheten. Moderatorn ska enligt min mening fokusera på följande uppgifter:

  1. Initialt hjälpa publiken att förstå vilka personer som deltar i paneldiskussionen,  genom att presentera dem och varför deras medverkan är viktig för helheten, samt kring vilka frågeställningar diskussionen ska röra sig. Enkelt uttryckt handlar det om att måla upp den scenbild som gäller för det ”skådespel” som ska äga rum. Det handlar om att stegra publikens förväntningar på lite olika sätt och att sätta in eventet i ett större perspektiv. Det är viktigt att publiken får en tydlig bild av vilka perspektiv som sammankomsten är tänkt att ge utrymme för.
  2. Vara bra påläst och ha kännedom om sammanhanget som diskussionen förs i. Det underlättar om moderatorn har god kännedom om de lokala frågorna, lokal historik etc. I det konkreta fallet handlade det om satsningen på LNG från fossil naturgas samt om den i Göteborg kända företeelsen ”Landshövdingehus”, som paneldeltagarna i princip beskrev en ny version av men som moderatorn i det aktuella fallet helt missade att sammanfatta just på det sättet. Kopplingen till det lokalt kända är viktig för minnet och för förståelsen.
  3. Fungera som en länk mellan publik och panel, egentligen vara en ställföreträdande frågeställare för publiken. Publiken är ointresserad av moderatorns egna funderingar i sakfrågorna – det är paneldeltagarnas inspel, påståenden och polemik som ska stå i centrum – inte vad moderatorn tycker och tänker. Detta är centralt för en väl fungerande moderator. Det enda undantaget kan vara någon minuts avslutande sammanfattning, där moderatorn kan ta sig friheten att gå utanför ramarna och på ett personligt sätt sammanfatta vad alla just upplevt. Under själva debatten ska moderatorn vara helt fokuserad på att skapa en tydlig kommunikation från panelen till åhörarna. Åhörarna ska känna att de har en ställföreträdare i moderatorn.
  4. Fungera som en motor för evenemanget och driva frågorna framåt i syfte att fånga och behålla publiken intresse för det som sägs och för att hjälpa publiken att hänga med. Det är inte moderatorns uppgift att uttrycka personliga åsikter kring huruvida en fråga är möjlig att lösa – det centrala för moderatorn är att säkra förståelse av det som sägs från panelen och att det finns en logik i hur diskussionen förs framåt i konstruktiv anda. I det aktuella fallet valde moderatorn att ge stort utrymme åt sin personliga åsikt om klimatfrågans lösning ska ses ur ett optimistiskt eller ett pessimistiskt perspektiv. Moderatorns funktionen som pådrivande motor är central.
  5. Inse att det är totalt underordnat vad moderatorn har för åsikt – det intressanta för arrangören, för paneldeltagarna och för publiken är att totalintrycket av eventet är positivt. Det är inte moderatorns roll att säkerställa något annat än att alla dessa tre kategorier – och framför allt åhörarna – går därifrån med en känsla av att det var värt tiden/kostnaden (och mer därtill) att delta i eventet. Alla ska känna att de går därifrån med något som man inte hade kunskap om före eventet alternativt känner sig stärkt i efter eventet.

Fler punkter…
På samtliga dessa punkter brast det i det aktuella fallet. Det är sällan som det blir så tydligt för oss åhörare vad det är som skapar en bra paneldebatt och vilka kriterier som finns på en god moderator. Till ovanstående lista kan läggas förmågan att fånga frågor som dyker upp, förmågan att improvisera utifrån en genomtänkt plan och förmågan att då och då sammanfatta komplicerade resonemang med lite enklare ord, så att alla känner att de hänger med. Alla har inte samma förförståelse som moderatorn själv. (Just denna sista punkt kan egentligen sättas upp som en punkt 6 i listan ovan, där bristerna var tydliga).

Vem är jag att…
Med allt detta sagt vill jag återigen betona att jag själv troligen heller inte löst uppgiften perfekt. Vi har alla våra tillkortakommanden. Men för att lära av våra misstag behöver vi identifiera, analysera, värdera och ärligt kommunicera dem. Hur ska vi annars bli bättre?

(Uppdaterad 28 maj)

 

Informationen kväver demokratin

Orosmolnen syns allt tydligare vid horisonten. Samtidigt som den totala kunskapsmängden i världen aldrig har varit större tycks denna kunskap inte kunna göra nytta för mänskligheten. Förståelsen för hur världen ser ut och förändras minskar i takt med en ökad tillgång till information, hur paradoxalt det än kan te sig. Parallella historier och ”sanningar” lever sida vid sida. Utvecklingen kan beskrivas på ett antal sätt beroende på utgångspunkt och vilka perspektiv som gäller. Det är som om sanningen blivit en del av reklambranschens sätt att ensidigt lyfta fram vissa egenskaper hos en produkt. Istället för tydliga gemensamma problemformuleringar har vi fått en mängd divergerande och fragmenterade faktoider.

Gammelmedias dubbla problem
Vi drunknar i information. Tillgången till information har aldrig varit större än nu. På samma sätt som detta är till stor hjälp i många situationer innebär mängden information att de aktörer som har som affärsidé eller uppgift att tillhandahålla information tvingas konkurrera om kundernas/nyttjarnas uppmärksamhet på en annan nivå än tidigare. Traditionella medier har dels ett betydligt större underlag av potentiella nyheter att arbeta med, dels en växande konkurrens från olika plattformar på internet med allt från alternativmedia, bloggar och youtube-klipp till trendande inlägg på sociala medier som Facebook och Twitter. Vad är egentligen värt att återge och sammanfatta, och hur ?

Svårare att skaffa sig kunskap
Inte nog med att informationsmängden riskerar att vulgarisera tonläget i rapporteringen, den stora mängden tillgänglig information är dessutom delvis osann, hårt vinklad eller kontroversiell. När konsumenter och medborgare förr fick hjälp av media att orientera sig i världsutvecklingen har det idag blivit tydligt mycket svårare att skaffa sig en tydlig bild av vad som händer, vem som påstår vad och med vilka motiv. Den tidigare processen som började med information och som fortsatte via förklarande sammanhang till att stegvis landa som individens egna kunskap har försvårats på ett avgörande sätt. Även den tekniska utvecklingen bidrar till osäkerhet. De högteknologiska lösningarna i allt från matlagning i micro till röststyrd GPS-navigering minimerar dessutom utrymmet för traditionell kunskap. Det går knappt att byta glödlampa längre utan att vara expert. Kunskapsbildningen sker således inte längre som vi tidigare vant oss vid. Osäkerheten i all motsägelsefull information bromsar oss alla i vår kunskapsutveckling. Motsägelsefulla påståenden leder till passivitet. ”Vem ska man lita på?”….

Osäkerheten ger populisterna manöverutrymme
Passiviseringen i sin tur gynnar de krafter i samhället som driver radikala linjer och som hävdar enkla lösningar på komplexa frågor. Om medborgarna själva är osäkra känns det tryggt att luta sig mot någon som lanserar radikala, enkla grepp för att hantera de frågor samhället står inför. Generaliseringar, överdrifter, osanningar och påhopp på meningsmotståndare är tydliga kännetecken på det som sprids av vissa politiska krafter. Inte bara i vårt land utan i allra högsta grad i många andra länder. Vilsenheten utnyttjas av de krafter som vill passa på att få genomslag för populistiska, nationalistiska och liknande idéer.

Inte diktaturer, men heller inte demokratier
I de länder där populismen och/eller nationalismen kommit till makten ser vi hur demokratin pressas tillbaka. Politisk kontroll över domstolar, över media och oliktänkande är numera fullt möjlig i några länder, t.o.m. inom EU. Det postliberala samhället växer fram, där demokratin villkoras av andra principer än de grundläggande rättigheterna med yttrandefrihet, likhet inför lagen osv. Länderna liknar kanske inte diktaturerna på 1900-talet, men de monterar steg för steg ner de viktiga demokratiska principer och fundament, som säkerställer människors rätt att leva i frihet.

Inse faran
Det går en röd tråd från informationsexplosionen på internet, inklusive alla olika plattformar via ett faktoidbaserat, passiviserande samhälle till hotet mot de demokratier som bygger på klassiska rättigheter för människan. De krafter som vill utveckla det postliberala eller postdemokratiska samhället bygger sin framgång på förenklade budskap, på polarisering och på exkludering. ”Är du inte med oss är du emot oss”. Det är hög tid att demokrater i alla länder inser faran och utvecklar nya former för samverkan som gynnar en mänsklig och respektfull samhällsutveckling. Vägen framåt väljer vi själva.

 

Rädda världen – gäller det om eller för?

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens

Fortfarande inget helhetsperspektiv ?

Det var ett bra tag sedan jag skrev här om nanotekniken. Nanotekniken fascinerar eftersom den öppnar upp helt nya sätt att lösa olika problem. Mest känt är kanske det arbete som Chalmers har huvudansvar för och som handlar om grafen, ett kolmaterial som i praktiken är tvådimensionellt och som kan användas för att kombinera egenskaper på ett nytt sätt. Det är både starkt och elektriskt ledande på ett unikt sätt. Jag har tidigare skrivit om både nanoteknik och grafen (Se  länk nedan). Anledningen att jag tar upp temat igen är att jag nyligen lyssnade på ett inslag från Sveriges Radios vetenskapsredaktion, där man under rubriken ”Himmel eller helvete” vill belysa nanoteknikens möjliga för- och nackdelar på ett tillgängligt sätt. (Länk till 10 minuters inslag nedan). En nanometer är en miljondels millimeter.

Säkerhetsforskningen är steget efter
Jag brukar med stort intresse ta del av Björn Fagerbergs kloka analyser av nanotekniken. Björn är bl.a. aktiv i Läkare för Miljön och beskriver sin syn på frågan så här:
”Inom medicinen finns revolutionerande möjligheter att utveckla paradigmskiftande produkter inom diagnostik och behandling. Men precis samma egenskaper hos nanomaterial som gör dem så unika i teknikutvecklingen gör dem också potentiellt mycket skadliga för människokroppen och miljön. Nanomaterial kan i många fall tränga rakt igenom kroppens naturliga barriärer in i celler och nå arvsmassan. Samtidigt som allt fler nanoprodukter kommer ut på marknaden saknas basala kunskaper om exponering av natur och människa liksom toxicitet beroende på extrema svårigheter med klassifikation, standardiserade mätmetoder, faktiska mätningar och sist men inte minst en reglering. I vanlig ordning springer tekniken före säkerhetsforskningen.”

Två sidor
Som så ofta är för- och nackdelar med denna nya teknik inte helt enkel att väga samman. Nanotekniken öppnar upp för innovativa sätt att förse traditionella material med nya smarta egenskaper. Samtidigt är nanopartiklar så små att de med lätthet tränger in genom huden eller ackumuleras på ställen vi inte vill ha dem. Men det är som Björn säger – på samma sätt som de kan göra nytta kan de också göra skada. Programmet i SR tar upp detta på ett någorlunda begripligt sätt. Mina invändningar handlar om två saker, som redaktionen missar.

Ekosystemen
Den ena invändningen handlar om det ensidiga hälsoperspektivet. När det handlar om risker är det i huvudsak risker för människan som diskuteras. Inte för ekosystemet i stort. De djur, plankton eller fiskar som kommer i kontakt med av människan skapade nanopartiklar har troligen ingen genetiskt förmedlad försvarsmekanism som skyddar mot intrånget. Arvsmassan riskerar att påverkas. Vad detta betyder för ekosystemen behöver klarläggas. Enligt projektet Ren Kust hamnar årligen 7000 ton nanopartiklar i haven. (Räkna gärna på hur många atomer det blir…).

Återproduktion
Den andra invändningen handlar om bristen på cirkulärt tänkande. När nanopartiklar och lösningar med nanostora beläggningar diskuteras är det hela tiden i linjära processer de beskrivs. Tillverkning av produkter med nya egenskaper. Ingenting nämns om hur nanoskikten ska återföras till återproduktion, hur de ska ”källsorteras” och föras tillbaka till industrin. Hur fångar man överhuvudtaget in en nanostor partikel när definitionen av den är att den är osynlig?

Lagstiftning
Det är kanske orättvist att förvänta sig att Sveriges Radio på 10 minuter ska kunna berätta allt om ett nytt teknikområde. Men man borde kunna förvänta sig att någon räknar upp de olösta delområden, som måste hanteras innan nanopartikelförsedda produkter svämmar över oss. Om ingen berättar om de olösta frågorna – hur ska då kraven på skarp lagstiftning som skyddar framtiden komma upp på agendan? Nanotekniken är lovande, men riskerna måste beforskas och minimeras och allt göras för att förhindra kommande katastrofer som enbart beror på att vi ”inte tänkte på det”….

 

Länktips: ”Himmel eller helvete” från Sveriges Radio Vetenskapsradion
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1026541?programid=5163

Chalmers frågor och svar om grafen
https://www.chalmers.se/sv/nyheter/Documents/QA_GRAPHENE_sve.pdf

Swednanotech.com samlar nätverken runt nanotekniken här

Ett av mina tidigare inlägg om nanotekniken: http://christerowe.se/2014/08/nr348-nano-teknik-ett-av-de-osynliga-hoten/

Demokrati, medier och ekonomisk transparens

Hur hänger det ihop, det som händer just nu? Vad är orsak och vad är verkan? De möjligheter som öppnar sig när alla kan kommunicera med varandra på sociala medier innebär naturligtvis mycket positivt. Fenomen som #metoo hade inte kunnat få samma genomslag för 12-15 år sedan som det fick nu. Samtidigt har tekniken öppnat upp för storskalig manipulation från olika håll. Påhittade nyheter får snabbt spridning och låtsaskonton påverkar opinionen. Trollfabriker och ”alternativmedier” får genomslag för skarpt vinklad åsiktsspridning, ofta skenbart formulerade som nyheter. I ett års tid har presidenten i Vita Huset gjort vad han kan för att underminera traditionella mediers trovärdighet, troligen för att så småningom kunna avfärda samma mediers avslöjanden kring honom själv som irrelevanta eller rena falsarier, fejk.

Hur sprids vilka nyheter och av vem?
Det har blivit svårare att navigera i informationsflödet när källkritik och faktakoll hela tiden måste adderas vid varje ställningstagande. Det går snart inte att ta ställning till något utan att dubbelkolla och dubbelkolla igen. Vem säger detta? Varför? På vilka grunder? Osv. Det finns en risk att kvaliteten på informationen urholkas när kvantiteten ökar. Gamla nyheter vevas om igen. En gammal bild klipps in till en ny text. Ett brinnande bilvrak i USA får illustrera problemen i Göteborgs förorter. En bildmässigt bra ökenbild får illustrera en nyhet från Syrien osv osv. Gränserna för vad som är rimligt töjs hela tiden. Nyanserna försvinner när det handlar om att få genomslag för en nyhet, en kommentar, en åsikt eller ett opinionspåverkande inspel. När alla kan nå alla blir också rollfördelningen oklar. Vad innebär det att vara journalist? Vem sprider nyheter? Vem avgör vad som är en nyhet? Hur kontroversiell måste en nyhet vara för att ta plats?

I sorlet
Samtalsklimatet påverkas av tonläget. När alla höjer rösten för att höras blir det som i en stor restauranglokal eller bar – det uppstår ett kraftigt bakgrundsljud som alla försöker överrösta för att åtminstone de allra närmaste ska höra vad som sägs. Sorlet tvingar fram den höga ljudvolymen. Nyansering, pausering och lite mer okonventionella uttryck försvinner. Det som hörs är de skarpa, korta orden som kärnfullt uttrycker vad en tycker. Där är vi idag. Det offentliga samtalet påminner om sorlet i en restaurang strax efter midnatt. Det sägs mycket, men på ett onyanserat, enahanda och förenklat sätt.

Orättvisor och vinst på boendet
Kopplat till detta samtalsklimat finns känslan av att det händer mycket som går många förbi. Den som hade turen eller skickligheten att köpa en fastighet i rätt fas kan utan att anstränga sig plocka ut en ”vinst” ur sitt fastighetsägande som endast är kopplat till omständigheter bortom vars och ens individuella kontroll. Naturligtvis kan detta uppfattas som orättvist. Rätt bostadsort, rätt boende och rätt tidsparametrar gör mer ekonomisk nytta för den enskilde än vilka arbetade timmar som helst. Den som hamnat i en hyresrätt har ingen ekonomisk vinning från sitt boende. Villaboende och ägare till en bostadsrätt har ofta en större chans att plocka ut en ”vinst”.

Populismen slår rot
Den ekonomiska orättvisan finns med som en komponent i det växande missnöjet i många länder, där ”eliten”, ”politiker” och ”de som bestämmer” utgör diffusa måltavlor. Trump kallade dem träsket i Washington, som han lovade att torrlägga, ett retoriskt grepp för att få folkets stöd. Den som känner sig stå utanför samhället, utan inflytande och utan framtid vänder sig naturligtvis mot det samhälle som växer fram och mot samhällets verkliga och symboliska företrädare. Marginaliserade medborgare som samhället svikit utgör en tacksam målgrupp för populister i olika länder. Enkla budskap lockar. ”Det kan ju i alla fall inte bli sämre”.

Globalt
På global nivå finns nya styrkeförhållanden mellan stater. Ryssland och Kina rustar upp. USA vänder sig inåt och kräver av sina NATO-allierade att de bidrar med mer pengar. Erdogans Turkiet ser möjligheter att ta större plats både inrikes och utrikes i den nya världsordning som växer fram. EU är försvagat av Brexit och av flera länders interna problem att bilda regering. Och över alltihop hänger stora globala hot som ingen riktigt vill ta på allvar. Klimatfrågan kom ett litet steg framåt i Paris 2015, men avtal är en sak – sen ska det göras också. Klimatklockan tickar.

En liten dellösning – transparens i företagandet
Det är en komplicerad situation i världen och min slutsats blir att vi måste utveckla demokratibegreppet och innehållet i demokratin. Bland annat genom att företag självmant eller via lagstiftning blir mer transparenta. Det ska inte vara möjligt att tjäna pengar på att förstöra för andra, för arbetare, för framtiden. Varje företag måste medverka till att bygga upp resurser för framtiden. Bygga kunnande, bygga samverkan och förståelse. Det är ett område vi behöver arbeta med för att forma en långsiktigt fungerande demokrati.

Låt ingen spärra vägen!

Läser i tidningen om klimatförnekare som samlas i Mölndal för att utbyta åsikter och ståndpunkter om ”ickefrågan” mänsklig klimatpåverkan. Om referatet av mötet stämmer finns det flera olika förnekelseperspektiv samtidigt hos dessa företrädesvis manliga klimatförnekare. (13 av 16 talare var män i pensionsåldern). Någon hävdade att klimatförändringen är bra. Någon annan att det vi upplever nu är inom den naturliga variationen. En tredje åsikt som framfördes är att IPCC har fel och att forskarna inte vet vad de talar om – att haven har oändliga möjligheter att ta upp koldioxid och att vi inte behöver oroa oss. Så inte ens klimatförnekarna är överens om vad de egentligen ser som ett ickeproblem.

Forskning pågår
Den forskare som studerat klimatförnekarna intervjuas också i tidningen. Påfallande ofta handlar det om personer som av olika skäl inte vill eller kan byta ståndpunkt. Man har kanske arbetat hela sitt liv för att främja en teknik, som nu visar sig bidra till ett skenande negativt globalt scenario. Då blir det svårt eller omöjligt för vederbörande att ompröva sin livsgärning och kanske den forskning man byggt sin karriär på.

Perspektiv
Det finns också politiska krafter som utnyttjar klimatförnekandet som en pusselbit för att förstärka misstron mot main stream media, makteliten eller vad man nu anser sig vara emot. Märkligt blir också att läsa om den talare på konferensen som tar sina egna lokala studier till utgångspunkt för att försvara sin ståndpunkt. Som om mikroklimatet runt ett hus skulle ha någon som helst betydelse för bedömningen av de globala skeendena. Som om landsänkningen i Skanör/Falsterbo skulle tas som anledning till att hävda att hela jorden håller på att sjunka ner i havet, eller landhöjningen vid Höga Kusten för det omvända…

Vi måste korrigera det felaktiga
Naturligtvis ska det finnas kritik. Naturligtvis måste all forskning ifrågasättas – det är ju ett grundelementen i all forskning, att det finns opponenter som genom ifrågasättande av metoder och resultat tvingar forskaren att tydligt visa sin tes och underbygga sina påståenden. Men när forskarsamhället efter decennier av forskning enats om att klimatförändringarna hänger samman med människans beteende kan man inte vifta bort det som irrelevanta fakta. Även om det tar emot måste vi erkänna att mycket av det som växte fram på 1900-talet och som fortfarande bedrivs skadar mer än det bygger upp. Ansvaret för detta kan diskuteras och kommer troligen att bli svårt att utkräva. Men ska vi ge våra barn och barnbarn en chans att rätta till vår generations stora misstag behöver vi korrigera det vi kan av beteende, lagstiftning, teknik och resursanvändning. På alla plan.

Kapstaden en varning
Alternativet – att chansa och hoppas att allt ”ordnar sig” – är knappast en rimlig väg. Mycket eftersom vi inom en nära framtid lär passera tröskelvärden och processer som blir omöjliga att reversera pga självförstärkande processer. Häromdagen skrev jag här om den torka som drabbat Kapstaden. Där har vädervariationerna närmat sig klimatvariationer, så att man kan tala om ett samband mellan väder och klimat. Naturlig variation? Kanske. Hur som helst lär vi få se mer av detta. Landområden som blir obeboeliga pga förändringar i nederbörd, tillgång till vatten, möjlighet till odling och till mänskligt liv. Kapstaden ger oss en tydlig varningssignal om vad som är på gång. Vi kan låtsas som att det inte spelar någon roll. Vi kan fortsätta att bete oss som vi gjort de senaste decennierna, men för varje dag som går utan att vi förändrar vårt kollektiva beteende gör vi det svårare för människan och för livet på jorden att fortsätta pågå som det gjort i miljoner år.

Vi får inte låta skygglappar och förnekare spärra vägen till en hållbar framtid.

Länktips: ETC Göteborg – se sid 12 -14 https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2018/02/etcgoteborg180223nr215.pdf?utm_campaign=cmp_807820&utm_medium=email&utm_source=getanewsletter

Föraktet för det sunda förnuftet

Motståndskraft, resiliens, har sedan flera år varit ett aktuellt begrepp när det gäller miljö och hållbar utveckling. Diskussionen har gällt hur vi skapar resilienta och uthålliga system, som kan fungera långsiktigt i relation till överuttaget av resurser, energianvändning, näringsämnen, vatten osv. Planetens gränser överskrids kraftigt när det gäller artutrotning, ekosystem, klimatutsläpp osv. Varje dag förvärras situationen, trots varningar från forskare och många engagerade föreningar och individer. Det som nu kommer allt närmare är inte bara den ekologiska kollapsen utan också samhällets. Hur ska vi hantera detta?

Monbiot varnar för att varningssystemen plockas bort
Jag läser i ETC Göteborg en artikel skriven av George Monbiot, som varnar för att framför allt våra västerländska samhällen lever farligt eftersom vi monterar ner varningssystemen. Han tänker naturligtvis primärt på USA och trumps utnämningspolitik och hur miljömyndigheten fått mycket svårare att utföra sina uppgifter, samtidigt som olika bromsande system som Obama införde tagits bort. Miljöaspekter och långsiktig hänsyn får återigen stå tillbaka för kortsiktiga vinster.

Cameron och Reinfeldt
Monbiot nämner också hur David Cameron i Storbritannien lade ner två organ, som hade till uppgift att bistå regeringen med goda råd på viktiga områden. Både The Royal Commission on Environmental Pollution och the Sustainable Development Commission lades ner. Kloka forskares analys av vad som händer med på miljö- och hållbarhetsområdet blev plötsligt inte längre intressanta. På liknande sätt blundade Fredrik Reinfeldt för de slutsatser hans Framtidskommission kom fram med. (Länk se nedan). Ointresset för framtidsfrågornas sprängkraft och möjligheter kan utläsas i rapportens tillbakahållna stil, inte minst när det gäller avsnittet (på sidan 106 ff) om den hållbara utvecklingens möjligheter. Det talas där om vikten av samverkan och det svenska samhällets goda förutsättningar att möta de nutida och framtida utmaningarna… Men inget om hur detta ska ske. Något större avtryck i historien gjorde inte Framtidskommissionen.

Vem minns klimatrådet?
Ännu förre minns väl att Reinfeldt inrättade ett vetenskapligt råd för klimatfrågor och bad mycket kunniga forskare och ledare från samhället att ingå. Detta var i december 2006, strax efter att den första Reinfeldt-regeringen tillträtt. Det är elva år sedan och tiden känns mest förlorad…. I alla fall fångades ingenting upp på ett plan som fick medialt eller politiskt genomslag. Att låtsas ta tag i klimatfrågorna är nästan värre än att förneka problematiken. Förnekare kan i alla fall bemötas med sakargument, medan ”låtsas”-politiken passiviserar åt alla håll. Det är svårt att polemisera mot någon som säger sig göra något i sinom tid. Förhalningstaktiken och spelet för gallerierna är på så sätt sämre än konfrontation.

Föraktet
Motsättningen mellan de kortsiktiga effekterna och de långsiktiga fördelarna av beslut är väldigt tydliga när det gäller klimatfrågan. I det mediala bruset skapas upprördhet över några tior i flygskatt, samtidigt som vårt långsiktiga mål måste vara att göra det olönsamt att flyga med fossilt bränsle. Populister från olika partier försöker vinna poäng på föraktfulla utspel om att det gäller att flyga mer för att bidra till en omställning till renare flygningar. Som om mer gift i maten skulle ge oss friskare jordar. Föraktet för folks omdöme och sunda förnuft kan inte illustreras bättre än så.

Länk till Framtidskommissionens rapport från mars 2013: här .

Artikeln av George Monbiot på sidan 18 i ETC Göteborg: här .

Referat från 2013 av Framtidskommissionens presskonferens version 2.0  här .