Lyssnade till Leyla Acaroglu – ett tag

Med ganska stor förväntan slår jag mig ner på Världskulturmuséets stora inomhustrappa för att se och höra Leyla Acaroglu (uttalas inte som det stavas). Leyla utsågs förra året av FN-organet UNEP  till ”Champion of the Earth” och ska enligt förhandsinformationen tala om systemtänkande för förändring i cirkulär riktning. ”Övergången till cirkulär ekonomi kräver nya tankar där system … måste stå i fokus”, heter det också. Intressant, tänker jag, och tar plats.

Disruptive design
Leyla Acaroglu är född i Australien och bor numera på en gård i Portugal och ibland i New York, får vi höra. Hon talar en tydlig men snabb engelska, något som hon ber om ursäkt för i början. Flera av hennes budskap sjunker in. Förändring är det som pågår hela tiden. Ändå är förändring svårt. Ingen dag är den andra lik. Samtidigt är verklig förändring svår att ta till sig och att bejaka. Hon talar om ”disruptive design” som något av ett kännetecken för det hon vill lansera och få gehör för på olika sätt. På svenska kanske disrupt skulle översättas bäst med upplösa eller söndra – någon exakt översättning hittar jag inte just nu. Det hon tycks vilja komma åt är att vi måste se bortom de strukturer vi har idag och se systemen på nya sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Bara för att vi som människor valt att organisera samhället på ett visst sätt är det inga naturlagar som bestämmer detta.

Barriär
Redan efter en kvart av föredraget känner jag en stigande irritation. Leylas sätt att överdrivet snabbt förklara det hon vill ha sagt stör eftersom det minskar publikens möjlighet att både lyssna, förstå och inse vad hon säger, än mindre reflektera över om vi håller med eller inte. Formen blir viktigare än innehållet. Tanken är väl att vi ska imponeras av hennes entusiasm och påtagliga engagemang i frågorna och ryckas med i en närmast religiös hänförelse över så mycket klokskap på kort tid. För mig leder hennes framträdande till motsatsen. Ju mer av denna överspeedade presentation jag tar del av, desto mer känner jag olust, trots att innehållet intresserar mig. Att bryta våra konventioner och att se på världen med nya ögon är en viktig del av den förnyelse vi står inför. Men Leylas kombination av sälj-pitch och väckelsemöte blir för mig en barriär snarare än en väg till ny kunskap.

Synd
Jag väljer att gå efter tre kvart, när Leyla försöker få publiken att göra egna kopplingar mellan problem och lösningar på ett innovativt sätt. Jag gillar innehållet, men störs av formen. På vägen hem funderar jag på varför och inser att alltför mycket fokus fick läggas på att hänga med i det hon sa och att jag därmed fick för lite tid att begrunda och förhålla mig till alla hennes påståenden. Kvantiteten tog över kvaliteten. Trots att jag egentligen håller med om mycket av det hon sa kände jag en olust inför sättet det förmedlades på. Jag vill få möjlighet och tid att koppla in hennes tankespår i de redan befintliga kunskaper och minnen jag har. Den forcerade framställningen blockerar den processen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den reaktionen.

Yta och innehåll
På ett generellt plan är avvägningen mellan yta och innehåll alltid intressant. I nyhetsflödet är det de lockande rubrikerna och spetsiga formuleringarna som får oss att klicka oss vidare. Paketeringen styr våra val. Gammelmedia håller fortfarande till viss del fast vid en förvald meny av nyheter, men inleder ju numera oftast med ett antal korta rubriker: ” I kvällens Rapport …” för att hålla intresserade kvar vid sändningen.

Självmål
Det paradoxala blir med Leyla Acaroglus presentation att just det som hon vill att vi ifrågasätter – traditionell paketering och någon annans förvalda systemvy – samtidigt blir hennes eget självmål. Eftersom hon väljer en så styrd presentationsform, där vi som publik reduceras till icke-reflekterande receptorer, blir hennes framställning ett exempel på det som hon säger sig vilja motverka. Det är synd. För bakom fasaden av många ord och ett synligt engagemang finns ett antal kloka budskap, som nu inte riktigt landade.

Den som vill fånga upp hennes idéer kan kolla https://www.leylaacaroglu.com/

Circle Island – resan har bara börjat

Som många vet har jag ägnat mycket tid åt Ringön det senaste året. Ringön är en intressant stadsdel mitt i Göteborg, direkt vid älven, där det finns flera hundra små och medelstora företag. De allra flesta har färre än 10 anställda. Påtagligt många företag arbetar med något som har med byggande, hantverk, återvinning, reparationer och liknande att göra. Att ta hand om bilar och båtar är vanligt på Ringön. På ett sätt är Ringön Göteborgs gemensamma och nära verkstad för diverse praktiska behov. Och har potential att utvecklas mycket mer om initiativen får ta plats ur ett genuint underifrånperspektiv, där idéer och behov blir vägledande.

Circle Island
Sedan i våras har jag fått möjlighet att arbeta med projektet Circle Island (länk se nedan) som utgår från just Ringön som plats, några av företagen och deras nätverk och gemensamma fokus på återbruk. Kittet i företagskonstellationen utgörs av den gemensamma värdegrunden. Man bryr sig om både människor och miljö. Avvägningen mellan ekonomi, ekologi och sociala faktorer ligger mycket nära en hållbar balanspunkt. På så sätt utgör de ansvariga företagen i Circle Island spjutspetsen i det hållbara företagandet. Som skulle kunna sammanfattas i förverkligandet av en social cirkulär ekonomi.

Relationer
Det är ofta svårt att hitta denna typ av företag, eftersom det är sällan man som kund eller utomstående lär känna verksamheter från insidan. Circle Island innebär att vi testar en modell för att snabbare och effektivare hjälpa långtidsarbetslösa till jobb. Och den faktor som hela tiden återkommer när vi rör oss bland företagen, bland projektdeltagare och andra är att företagen bygger både inre och yttre relationer. Här är det inte frågan om påklistrade beteenden och inlärda attityder, utan här finns en verklig omsorg om människor som av olika skäl inte hittat sin plats i tillvaron. Och det känner kunderna av. Värdet ligger i det genuina och i att egenintresset står tillbaka för andra lika viktiga intressen.

Det nya näringslivet
Modellen vi testar i Circle Island handlar formellt om att Tillväxtverket vill att vi utvecklar och testar en metod för att hjälpa människor till arbete eftersom det är samhällsekonomiskt både lönsamt och önskvärt. Men det stannar inte där. Circle Island kommer att kunna visa på framkomliga vägar till andra förhållningssätt när det gäller arbetsmarknad, företagande, entreprenörskap, utbildning och samarbete. Det finns något större att upptäcka runt hörnet. Det är det som hela tiden håller mig och andra intresserade av vad Circle Island kan leda till. Resan har bara börjat.

Länktips www.circleisland.se
Projektägare för Circle Island: www.firsttoknow.se
Förstudien 2017 finansierad av VGR: www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi
Ett BRG-finansierat projekt för främjande av kulturella och kreativa näringar: www.saltet.org

Hänsynslöshet handlar om både miljö och medmänniskor

Det finns ett samband mellan jämlikhet och miljöhänsyn hävdas det i en ny rapport som Göteborgs Universitet har bidragit till att ta fram. (Se länk nedan). 5000 personer från 25 länder har fått ge sin syn på hur mycket eller hur lite vi bör sträva efter jämlikhet i samhället. Personerna  fick också svara på frågor om sin syn på klimatfrågan och i vilken grad de var villiga att skriva på namninsamlingar, köpa miljövänliga produkter eller ge pengar till en miljöorganisation.

Lars-Olof Johansson, docent och medförfattare till rapporten summerar slutsatserna så här: ”De som tycker att vissa grupper bör dominera över andra tenderar också att tycka att människan bör dominera över naturen.”

Hänsynslöshet finns på flera plan
Jämlikhet och miljöhänsyn hänger således ihop. Ju mindre vi bryr oss om varandra, desto mindre bryr vi oss också om vår miljöpåverkan. Hänsyn till medmänniskor och natur tycks hänga ihop. Och omvänt. Rapporten synliggör ett samband mellan ojämlikhet och klimatskepticism. Det kan räcka att tänka på skillnaden mellan trump och Merkel för att förstå hur attityder till kvinnor, medmänniskor, klimat och miljö kan hänga samman. Tyskland har påbörjat utfasningen av kärnkraft, medan USA nu återigen tillåter brytning och transport via pipelines av fossila bränslen även genom områden som tidigare ansågs skyddsvärda. På hemmaplan kan det räcka att fundera på hur jämlikhetsarbetet tar sig uttryck hos SD och hur det korrelerar med synen på klimathotet.

Länktips: Länk till nyhet om rapporten

Om den dolda agendan och om tusen frukostar

Jag läser i ett nyhetsbrev om debatten i USA som handlar om att trump inte vill tillåta HBTQ-personer att tjänstgöra i de militära styrkorna. ”Av kostnadsskäl”, har han sagt. En av soldaterna med erfarenheter från Irak-kriget har gett sig in i debatten. En kvinna, som förlorade båda benen i en attack mot den helikopter hon styrde. Hon hävdar att det läggs fem gånger så mycket pengar i Pentagons budget på Viagra än det görs på sjukvård för HBTQ-personer.

Den dolda agendan
Argumentationen blir mycket avslöjande. Det är inte alls kostnaderna det handlar om, som trump försöker ge sken av. Det handlar om att särskilja och förtrycka, att exkludera grupper av personer i olika sammanhang. Det handlar om diskriminering och om att – där det går – reducera möjligheterna för grupper som trump och hans anhang inte vill ge rättvisa villkor.

Valfrihet ?
Även i Sverige används enkla ekonomiska argument för att nå andra mål och syften än de man argumenterar för. Mer pengar i plånboken, brukar det heta, som en symbol för valfrihet istället för att låta det allmänna hantera en viss fråga. Det är naturligtvis lockande med mer pengar för privat konsumtion, men ur fördelningsperspektiv slår den typen av politik snett. Den som inte har höga inkomster till att börja med vinner inte på att skatten sänks på samma sätt som för den som är höginkomsttagare. Reagans och Thatchers 80-tal banade vägen för de växande klyftor vi ser idag.

Fler kunder gynnar alla
Även storkapitalister borde se fördelarna med en bättre fördelad ekonomi, där fler har råd att handla. Ett hotellrum, en frukost, en resa… det är många tjänster som mår bra av att kundkretsen är stor och många har råd att köpa dem. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer kan äta tusen frukostar. Osv. Även kapitalisterna borde inse vitsen med att den stora mängden medborgare har goda livsvillkor, bra lön och en god hälsa. Kostnaden för sjukvård, polis och andra samhällsfunktioner minskar ju om antalet personer som kan leva ett gott liv utan droger och utanförskap ökar. Den ekvationen tycks inte ha gått upp för skattesänkarförespråkarna.

Mur och okunskap
Istället för att ta itu med frågorna på ett konstruktivt sätt tar trump och hans bakåtsträvare chansen att bygga en mer symbolisk än verklig mur mot Mexico. Som om det skulle gå att göra hela USA till ett gated community. Primitiva reflexer tycks styra världsutvecklingen. Och kanske allra värst – förnekandet av vetenskap, forskning och sanning som hänger samman med möjligheten att rätt tolka det som sker och att skapa de goda berättelser som bygger gemensamma framtidsbilder och som ger framtidshopp.

Antarktis, Almedalen och idealen

Islossning. I många nyhetssammanhang har ordet använts för att beskriva något positivt. Fastkörda förhandlingar har plötsligt vänts i något som inblandade och berörda har förhoppningar kring. När något fastlåst äntligen börjar röra på sig. Rörelse istället för stillastående. Töväder och bättre relationer. Islossning brukar  som liknelse beskrivas som något vi kan ha goda förhoppningar kring. Våren i antågande.

Nästa och nästnästa och….
Nu läser vi om ett gigantiskt isberg som lossnat från Antarktis, stort som två Gotland och som i sin tur kan bana väg för ännu större ismassor som kan komma i rörelse. Isen på Antarktis skulle höja havsnivån med flera meter om den helt och hållet smälte. Steg för steg får vi varningssignaler om onormalt väder, översvämningar, stormar och jordskred. Var för sig är händelserna inget bevis för pågående klimatförändring, men sammantaget framträder ett mönster som borde få även de mest skeptiska att bli oroliga. Om vi fortsätter att förändra klimatet med vår fossilförbränning och om vi fortsätter att förbruka jordens resurser som om vi hade fyra jordklot kommer livet att förändras radikalt för nästa och nästnästa generation och alla generationer därefter.

Varför talar man inte klimat på Almedalen?
Jag hann inte till Almedalen i år, men det var ingen av partiledarna som ägnade klimatet stort utrymme. Istället presenterades ståndpunkter och förslag om andra saker på ett sätt som kunde tänkas locka presumtiva väljare. Istället för att beskriva akuta och komplexa problem som t.ex. klimatet och ta tillfället i akt att visa på framkomliga vägar för dessa svårlösta problem nöjer sig partiledarna med att tala om sådant som väljarna kan tänkas uppskatta. En jämförelse: Det brinner och diskussionen handlar om försäljningen av tändstickor. Våra ledare väljer att blunda för hoten och väljer istället att tala om bagateller. Det tycks som om partipolitiken abdikerat och numera helt ägnar sig åt att relatera sina utspel till det svårfångade begreppet opinionen. Opinionsmarknaden har tagit över idealen.

Något stämmer inte
Till och med i sociala medier är det dolda krafter som styr. Jag vill inte översköljas av reklam och förslag som något gigantiskt analysprogram räknat ut att jag borde vara intresserad av. Jag vill ha en egen idé om vart jag själv och världen ska ta vägen. Och det hade varit bra om den kommunicerande delen av verkligheten matchade dessa idéer. Ju fler som känner att bilden av världen inte längre stämmer idag eller för framtiden, desto större är risken att vi alla lockas in i demagogers förenklingar eller drömfabrikernas illusioner.

 

 

Norsk optimism istället för svensk gnällighet

År 2020 blir det förbjudet att använda fossileldade oljepannor i Norge. För fem år sedan hade man 80 000 oljepannor i drift, läser jag i Pelletsförbundets nyhetsbrev. Och inom två år ska oljelandet Norge ha fasat ut alla dessa pannor. Exemplet visar att det går att styra i rätt riktning även om starka intressen vill något annat.

För naturligtvis skulle den oljebolagen kunna använda sin hemmamarknad så som de flesta branscher använder sin hemmamarknad – som en stabil komponent i de prognoser man arbetar mot. Export och affärer på en global marknad är alltid vanskligare. Det finns så många tänkbara scenarier och möjliga händelser som förändrar villkoren.

I våras var jag i Baerum utanför Olso på en konferens, dit man bjudit in Norges kommunikationsminister Ketil Solvik-Olsen för att inledningstala om de mobiltitetssatsningar Baerum står inför. Det var överraskande att lyssna till kommunikationsministern, som representerar Fremskridtspartiet. Hans budskap hade i Sverige utan vidare kunnat förmedlas av Centern eller Miljöpartiet. Min minnesbild är att han signalerade proaktivitet och omställning till hållbara transporter, inte minst i stadsmiljö.

20 procent av den norska nybilsmarkanden är elbilar. Är man snäll kan man räkna den svenska andelen som 2 procent. Oljelandet Norge väljer inte fossilbilar i lika stor utsträckning som det ”medvetna” Sverige. Nog är det lite märkligt.

Ibland får man känslan att vi i Sverige är så fixerade vid oss själva och tron att vi vet allt bäst, gör allt bäst och inte behöver ta intryck från andra länder. Och att svårigheterna för kommunerna att upprätthålla samhällsservicen på olika områden blockerar ett sunt förhållningssätt till förändringar. Nej-sägarna och längta-tillbaka-hur-det-var-förr-folket har något slags företräde i debatten. Vi skulle behöva en dos norsk förändringsbenägenhet och optimism.

 

Delning börjar kanske med trygghet?

Delningsekonomin är på frammarsch. Delandet och tillgången till en produkt eller funktion är viktigare än att faktiskt äga den. Det finns flera fördelar med detta. Ett antal produkter används väldigt sällan och det blir på så sätt resurssnålt och ekonomiskt fördelaktigt att färre produkter används oftare. Delning är det enklaste formatet i en vildväxt flora av metoder för det som också brukar räknas in i en cirkulär ekonomi, där vi minskar flödena som genererar avfall. Att dela en produkt med andra är inget nytt. Det har människor gjort i alla tider.

Inspiration
Om man vill komma igång med något initiativ för att dela en befintlig produkt meden  andra kan man börja med att kika på den här sidan: http://greenhackgbg.se/tips/?mid=4338&shareid=undefined där det finns en del tips och ett av tipsen handlar om att sätta upp små klistermärken som visar vad man vill dela med sig av.

Reservprylen – backup:en
Frågan är om inte en typisk ingång till delningsekonomin är att säkerställa en backup-lösning. Man har en ”viktig” produkt hemma, kanske en fjärrkontroll till en apparat, eller en batteriladdare till en dator eller en ofta använd hushållsapparat. För att vara säker på att alltid kunna ladda sin dator, fjärrstyra TV:n om barnen gömt fjärrkontrollen eller om man varje dag vill producera färskpressad juice kan man förvissa sig om att det finns en likadan produkt att låna i närheten. En backup, en reservpryl, som man kan få tillgång till på några få minuter om det kniper.

Beteendet måste vara naturligt
Det kan vara ett sätt att skapa mervärden kring delningsekonomin utan att egentligen behöva ta ställning till överkonsumtionen eller det ekologiska fotavtrycket. När vi väl vant oss vid att låna saker av grannen eller någon vi känner, blir det naturligt att även låna sällanprodukter som en borrmaskin eller något specialverktyg. När väl beteendemönstret börjar sätta sig, blir det fullständigt naturligt att göra gemensamma sällaninköp. En gästsäng, en släpkärra till cykeln osv. Det måste kännas enkelt och naturligt.

Det tror jag är en framkomlig väg.
Börja med mervärden och trygghetskänslan, fortsätt sedan med sällanprodukterna.

Det icke-liberala samhället växer fram

Det gnager hela tiden, detta att demokratin steg för steg eroderas av den offentliga debattens lögner, halvsanningar och blandning av åsikter, fakta och kategoriska påståenden om både sak och person. Kanske är det för att så många fler kan delta i offentligheten. Det som borde vara en tillgång för demokratin – att många åsikter tar plats – tycks innebära det motsatta. När alla ska göra sig hörda drunknar den sansade debatten i överdrifter och i ett respektlöst tilltal. Utvecklingen är på sikt mycket allvarlig eftersom vars och ens omdömesbildning påverkas. Till slut blir det omöjligt att föra rimliga samtal om verkligheten, när vi inte längre kan enas om vad som är relevant, vad som är sant och vad som är möjligt att åstadkomma.

Förenkling och mätbarhet.
Det har alltid funnits extrema åsikter. Människor har sökt sig till förenklade svar på komplexa sammanhang. De senaste decenniernas offentliga samtal har utvecklats till att handla om hur frågor uppfattas, inte hur de faktiskt är. Politiker ses som artister som ska få våra röster i någon melodifestivalliknande tävling. Komplexiteten i många av de avgörande frågorna förtigs. Svaren förväntas handla om ”vinnare och förlorare” eller kortsiktiga perspektiv. Det mediala spelet har övertagit tolkningsföreträdet. ”Fel låt vann” handlar i politikfåran om vem som har störst opinionsstöd. Mätbarhetssträvan leder till att det politiska innehållet om vilket samhälle vi vill ha hamnar i bakgrunden medan popularitetssiffror lyfts fram. Viktiga vägval för framtiden avgörs av framtoningen i media, inte av kloka, förankrade och genomarbetade förslag. Triumfen för trump illustrerar en del av detta. Hans förenklade budskap om att låta Mexiko betala för muren och att spärra in Hillary Clinton gick hem. Buller som ersättning för musik för att likna det vid något. Falskspelet – i flera betydelser – som taktik.

Förakt
Tonläget är högt. Det räcker att vistas på nätet ett tag, så blir det tydligt hur ord och tillmälen används på ett sätt som uppmuntrar till konfrontation och till icke-acceptans av oliktänkande. Minoriteter får det allt svårare i detta klimat. Det räcker att vara en ung, tydlig och modig tjej för att tvingas utstå diverse påhopp. Det icke-liberala samhället tar plats. På fullt allvar hoppas några av de högljudda att Putin kommer hit till Sverige och ”ordnar saker och ting ett tag”. Det är samma personer som håller på Le Pen, som jublar åt utvecklingen i Erdogans Turkiet och i Orbans Ungern. Ett förnekande av vetenskapen och ett avståndstagande från oberoende media som klumpas ihop i ett föraktfullt avståndstagande. Som om klimatfrågan skulle vara en konspiration påhittad av urinvånarna och renarna runt norra ishavet, eller som om flyktingar som flyr från kriget själva är orsaken till det krig de flyr ifrån. Världen är upp-och-ner.

Besinning, tack. Innan det är för sent.

 

Borde vi kopiera naturens backup-idé ?

Naturen har ett intressant sätt att hantera avvikelser. Istället för att alla varelser är identiska finns det ett mönster i evolutionen som visar att det finns utrymme för avvikelser. Kanske ska vi organisera de mänskliga verksamheterna på liknande sätt? Det kan i alla fall vara värt att överväga.

Vänsterhänta
Vissa människor utvecklar en naturlig vänsterhänthet. Inte för att de med sin egen vilja valt att vara vänsterhänta, utan för att de anser att de utför olika rörelser och arbeten bättre med sin vänstra än sin högra hand. För hundra år sedan skulle vänsterhänthet ”botas”. Man tvingade barnen i skolan att skriva med höger hand, att snickra och att sy med sin högra hand. Det finns åtskilliga historier om påtvingad dubbelhänthet. För när barnen blivit vuxna kunde de ju själva välja att arbeta med valfri hand. Då valde de ofta den ”naturliga”, den vänstra. Ungefär elva procent av befolkningen är naturligt vänsterhänta. Påfallande ofta är dessa personer något mer skickliga än genomsnittet när det gäller det de utför. Oavsett om det handlar om hantverk, musik, idrott eller något annat.

Könsidentitet och preferenser
Människor föds och utvecklas i olika riktning när det gäller sin könsidentitet och sina sexuella preferenser. HBTQ-rörelsen och samhällets ökande ansvarstagande för dessa grupper är välkända. Ännu på 70-talet betraktades homosexualitet som en sjukdom, och var t.o.m. olaglig fram till 1933. Det intressanta är avvikelsen. Att vi alla inte är helt lika ens på detta för individen och samhället tämligen avgörande planet. Evolutionen garderar sig på något sätt för en minoritetens revansch.

Elva procent kooperativ?
Tänk om majoritetsekonomin och majoriteten företag borde kopiera naturens logik – tänk om det är så att det i varje företag och i samhället borde inkluderas elva procent avvikande? När bilindustrin nu med full fart satsar på batteritekniken kanske elva procent av forskning och utveckling borde läggas på vätgas och bränsleceller? Helt enkelt för att vi inte kan vara helt säkra på att majoritetsvalet långsiktigt blir det rätta. Kanske borde minst elva procent av alla företag drivas på ett annat sätt än som aktiebolag? Som kooperativ eller andelsägda verksamheter?

Tänk om det är naturens egen back-up-idé vi borde kopiera när vi satsar på framtidens samhällsbygge?

Jag hoppas att jag har fel

Vi behöver ifrågasättande politiker. Politiker som inte ger sig, som sitter inne med olika slags referenserfarenheter och är kunniga på olika områden. Vi behöver politiker som vet hur en slipsten ska dras. Som har varit med förr och som vet vilka fallgropar det kan finnas. Den offentligt finansierade verksamheten står för en stor del av samhällsekonomin och sysselsätter i många kommuner i särklass flest personer. Det är omfattande – ansvaret för verksamheternas innehåll, för personalfrågor, för kännedom om relevant lagstiftning och ansvaret för att rätt målgrupper (t.ex. äldre och barn) får rätt service. Det är helt nödvändigt att vi har kunniga, pålästa och kritiskt tänkande politiker som sitter i de styrelser som ska hantera våra gemensamma resurser.

Jag läser i dagens GP om turerna kring Naturhistoriska museet, om hur miljonrullningen tycks ha gått till. Kanske är en del överdrifter, kanske finns det förklaringar. Men det är inte rimligt att budgeterade två miljoner blir nio utan att resultatet ens blir användbart. Hade det funnits en eller två kloka personer i styrelsen för Naturhistoriska museet hade museichefen åtminstone halvårsvis fått redogöra för tidsplan, kostnader, måluppfyllelse och avvikelser. Nu rann miljonerna iväg. Och någonstans i vårt gemensamt finansierade system försvann en möjlighet att använda pengarna på ett klokare sätt.

Om vi hade haft politiker med ett tydligare uppdrag att ifrågasätta och att vara uppdragsgivare åt de operativa delarna av det offentliga hade mycket sett annorlunda ut. Nu tycks det knappast vara en merit i de lokalpolitiska sammanhangen att vara en person som ifrågasätter rapporter och underlag. Utan att i detalj vet hur urvalet till olika förtroendeposter går till tycks det mig som om valet till olika uppdrag snarare går till en person som lojalt ställer upp på partilinjen än någon som står för en egen ståndpunkt. Personer tycks bli valbara om de primärt är lojala mot den grupp som valt honom eller henne. Det finns en risk att nämnder och styrelser på så sätt befolkas med en viss kategori ”lagompersoner” som inte tar strid, och som framför allt inte framstår som svåra att ha att göra med.

Det är en farlig väg om vi enbart utser nämndemän och styrelseledamöter utifrån något slags lojalitetsindex. Vi behöver dynamiken och ifrågasättandet för att kvalitet och ansvarsfrågor ska hanteras på rätt sätt.

Jag har inget konkret fall att hänvisa till, ingen insyn i någon process. Jag bara anar att vårt hyllade demokratiska system håller på att kväva sig självt i en anpassningens lojalitetsfålla, där det blir kontraproduktivt på individnivå att hävda en avvikande åsikt. Jag hoppas att jag har fel.