SD:s matfråga handlar inte om pizzan

Det finns högerradikala partier och politiker som på olika sätt vill påverka och förändra det demokratiska samhället. I USA gjorde trump ett misslyckat försök den 6 januari att blockera den formella processen i Kongressen, då Biden skulle utses till näste president. I kölvattnet på missnöjet med corona-hanteringen, vaccinationsskepsis och diverse konspirationsteorier planerade en grupp högerextrema i tyska Dresden att mörda en ledande politiker. I varje land finns en opinion, som extrempolitiker försöker fånga in och använda som plattform för sina ambitioner. I Sverige är det SD som fångat upp dessa strömningar. Hotet mot demokratin är konkret och riskerar att bromsa eller blockera den omställning, som är helt nödvändig om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna.

Kampen om vad som är rimligt och rätt
Det kan tyckas litet och som en sidoföreteelse, men det är en del av en strategi från SD:s sida, att på olika sätt flytta fram sina positioner på det område som enklast sammanfattas som ”kulturellt”, men som egentligen handlar om konsensus i befolkningen om vad som är rimligt och rätt. Vissa företeelser i samhället bottnar i vår gemensamma erfarenhet av hur det ska vara och vilka begrepp vi har för det. Allemansrätten, att fritt få röra oss i naturen, även om vi inte äger marken, är en sådan gemensam uppfattning. SD försöker på olika sätt utmana våra gemensamma referenser för att på så sätt flytta över diskussionen till att handla om de konflikter de vill bygga sin argumentation på. Delvis har de lyckats. Numera tycks alla (?) vara överens om att Sverige ska ha en restriktiv flyktingpolitik, för att ta ett exempel.

Glöm inte detta….

De vill påminna om skillnaden
Konkret försöker SD hela tiden ta kontroll över olika fenomen, som egentligen inte har med politik att göra. Nyligen motionerade t.ex. SD i Göteborg om att staden endast ska erbjuda ”svensk” mat på skolor och äldreboenden. Det är naturligtvis symbolpolitik. Man vill markera att det är skillnad på ”svensk” och ”icke-svensk” mat. Och därmed påminna folk om att det också är skillnad på att vara ”svensk” och ”icke-svensk”. Det kan tyckas harmlöst och löjligt att de vill kontrollera vilka maträtter som serveras. Men i grunden är det deras metod att påminna om skillnaderna och att det ”svenska” är det som ska gälla.

Ris, pasta eller pizza – eller handlar det om något viktigare?
I sakfrågan, vilken mat som ska serveras i Göteborg, har de naturligtvis mycket svårt att beskriva vad de menar. Är ris, pasta, pizza, taco och clementiner ”osvensk” mat? Måste de äldre nöja sig med rovor och vitkål till sin dagliga fläskkotlett? Vitlök blir naturligtvis en osvensk smak i SD-land, ett glas vin till maten blir otänkbart osv osv. Men det är inte den debatten de vill vinna, det är det långsiktiga och det strategiska i att skilja på vad som är ”rätt” och ”fel”, vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Låt oss inte luras att tro att det är maten det egentligen handlar om. Det är våra värderingar de slåss om. Låt dem inte vinna.


Cirkulär ekonomi: Delegationens konferens 30 nov – med kommentarer

Den 30 november ägde en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi rum. (Se även nedan en länk till tidigare bloggtext om sådant jag spontant saknade under eventet). Delegationen hade samlat ett dussintal expertgrupper från olika branscher och organisationer som alla bidrog till ett fullspäckat innehåll. Delegationen ska rapportera till regeringen den 1 februari 2022 och konferensen var ett led i det arbetet. Här ett försök till urval och sammanfattning av vad som sades, samt inom parentes mina kommentarer. Detta inlägg är längre än normalt för att få plats med det viktigaste av vad som framkom under cirka 5 timmars konferens.

Inledning av Delegationens ordförande
Ordförande Åsa Domeij inledde med en redogörelse för Delegationens uppdrag, som mycket handlar om att ge regeringen underlag för beslut och handlingsplaner, att identifiera hinder och motverkande styrmedel och att underlätta samverkan mellan initiativ på området. Man har själva valt att prioritera fem områden: plast, design, upphandling, bioekonomi och normförändring. Man betonar gärna styrmedel, som staten kan använda för att underlätta framväxten av Cirkulär Ekonomi (CE). (Därmed blir förslagen lätt ett uttryck för ett top-down-perspektiv, menar jag, medan mycket av innovationskraften i CE kommer att spira ur ett entreprenöriellt initiativtagande, ett slags bottom-up. Kanske är Delegationens Kickstart-projekt ett uttryck för att insikten om svårigheten för myndighetssfären att stå för förändring när statens grunduppdrag är en rättvis, trygg förvaltning och allas lika behandling, min anm).

Systemnivån är avgörande
Peter Stigson från RISE inledde. Han representerade systemperspektivet och berörde språkbruk och definitioner av vad som är återvinningsbart som ett bekymmer och resursägandet som en utmaning. (Men han tog inte upp den övergripande definitionsfrågan för CE. Han tog heller inte upp ägandet som sådant, som ju kraftigt förändras i en tjänstefierad ekonomi. Framför allt nämnde han inte hur förskjutningen av ägandet till att kvarstå hos tillverkaren snabbt förändrar hur alla aktörer behöver se på livslängdsfrågor, kvalitetsfrågor och flerårig garanti, liksom hur affärsmodellerna leder till en förändrad likviditet hos företagen och därmed hur bankerna behöver bli bättre på att värdera företagens prognoser och budgetar. Intäkter per månad är kortsiktigt till nackdel för företag som brukar sälja produkter, men ger på sikt stabilare prognoser över intäktsflödena, min anm).

Kommentarer till en bra översiktsbild på systemnivå
På en ppt-bild (se nedan) visade Stigson hur expertgruppen mejslat ut ett antal faktorer, som har betydelse för systemeffekterna av CE, en bild med rubriken Syfte och fokus. Här nämns ett antal viktiga perspektiv, som absolut har med CE att göra på en systemnivå, och som behöver hitta ansvariga och medverkande aktörer både på den operativa, entreprenöriella nivån och på en systemnivå för att inte ramla mellan stolarna. Staten – Delegationen – behöver precisera rollfördelningen kring dessa delar. Transporter, mätning, spårbarhet och kvalitetsfokus hör till de kritiska faktorerna för att CE ska utvecklas optimalt och i rätt tid.

Ur Peter Stigsons presentation

Internationalisering – men ha inte för bråttom!
Raul Carlsson, likaså verksam på RISE, var därnäst att presentera expertgruppen för Internationell harmonisering. En fråga Carlsson ställde var: Vilken information behöver nästa aktör i värdekedjan för att ta rätt beslut om en produkt? Gruppen lyfte också behovet av gemensamma definitioner och begrepp och tog upp behovet av nya avfallsklassningar som ett exempel. Idag är det inte tillåtet att exportera ”avfall” som egentligen är en resurs för någon annan. Behovet av en internationell standardisering av ”cirkulär potential” för ett material nämndes också, liksom behovet av system för spårbarhet och produktpass. Testbäddar var också något som efterlystes, liksom tvärsektoriella kontakter. (En reflexion från min sida är att det kan vara värdefullt att inte landa i standardiseringar för tidigt. Det är många okända parametrar i omställningen till en cirkulär, transparent samverkansekonomi och det finns befintliga aktörer som har ett egenintresse i att behålla marknadsandelar och inte släppa in nya aktörer, medan detta just ur samhällsperspektiv kan vara det optimala. Inte minst för att invänta och se var de nya mervärdena i det cirkulära flödet uppstår och hur och av vem de ska kapitaliseras och beskattas, min anm).

Normskiftesgruppen – kanske leta efter andra drivkrafter?
Lina K Wiles, från Elis Textil Service (f.d. Berendsen) kom därefter och representerade Normskiftesgruppen. Dagens konsumtion är hårt knuten till de varor som erbjuds. Var sker normförskjutningen? Lina K Wiles lanserade tanken att det sker i nätverken och i mellanrummen mellan strukturerna. Nära hälften av samhällets klimatpåverkan uppstår som en konsekvens av materialflödena, visade hon. Och klimatfrågan är starkt kopplad till hur vi kan frikoppla ekonomin från resursanvändningen genom att använda produkter klokare. Hur får vi människor att snabbt ändra sina beteenden och vilka omständigheter präglar genomgripande förändringar på samhällsnivå – detta var två av frågorna grupper arbetar med. ( Mitt inspel till gruppen får bli att en stark drivkraft på individnivå är att det nya både är och uppfattas vara bättre än den tidigare lösningen. När elektroniska betalningar är enkla och säkra behöver vi inte ständigt se till att vi har kontanter tillgängliga. När musiken finns trådlöst via en app blir det inte lika viktigt att äga en ljudanläggning och hundratals CD-skivor, osv. Det är inte troligt att pekpinnar och ”PK-elitens” värderingar slår igenom, snarare är det en utbredd känsla av att livet blivit lite enklare, lite bättre, som kan bli framgångsrik, min anm).

Textilier – och en kommentar om takten på omställningen
Birgitta Losman, hållbarhetsstrateg på Högskolan i Borås, bidrog så med ett intressant exempel ur en fallstudie kring textilindustrins omställning. Ett konkret förslag var att regeringen beslutar om utsortering av textilt avfall eftersom varje svensk slänger över 9 kg textil per år. Ett annat konkret förslag var att införa ett ”ROT”-avdrag för vård av textilier. Hon nämnde även vikten av att ta upp beteendefrågor i grundskolans hem- och konsumentutbildning. ( I så fall behöver detta även komma in på Lärarhögskolorna, skulle jag vilja tillägga. En annan reflexion som detta avsnitt ledde till från min sida är hur vi på samhällsnivå, på politisk nivå, ska välja ut de omställningssteg som blir optimala. Är det många små steg som gäller eller är det smartare att göra lite större, mer drastiska förändringar? Många tycks tro att smärre justeringar av det nuvarande är tillräckligt. Det tror inte jag. Av tidsskäl kommer de drastiska förändringarna allt närmare, i takt med att icke-besluten om klimatet respektive hoten mot ekosystemen fördröjer omställningen, min anm).

Testbäddar, produktpass, spårbarhet
I det panelsamtal som följde kom ett par intressanta tankar fram. Raul Carlsson betonade entreprenörernas roll, hur viktigt det är att engagemanget tar form och hittar nya affärsmodeller. Han lyfte behovet av testbäddar och värdet av att designers vågar lita på kvaliteten hos redan cirkulerade produkter, produktdelar och material. Här kommer ett system med produktpass och en tydlig spårbarhet in. (Men ingen nämner tanken på att helt förbjuda försäljning av vissa produkter som ett sätt att tvinga fram tjänstefiering och längre livslängd på produkterna, samt att tillverkaren tvingas ta fullt ansvar för sin produkt när den tjänat ut, min anm).

Bioekonomi – i skärningspunkten mellan särintresse och allmändito
Anna Wiberg från organisationen Bioinnovation, tog vid och representerade expertgruppen Bioekonomi i detta sammanhang. Hon räknade upp ett antal branscher som direkt och indirekt arbetar med råvaror och förädling av det som det biologiska kretsloppet ger som resurser. Det handlar om trä, livsmedel, papp, textil och mycket annat. Hur vi använder råvaran är centralt, påpekade Wiberg. (Hon kunde också ha nämnt hur värdet av det som produceras ska fördelas mellan aktörerna, min anm.). Ska byggnader kunna demonteras i framtiden behöver vi redan i byggnationen förbereda för detta. Och ska byggnader och lokaler användas mer flexibelt behöver vissa lagar och regler ses över, t.ex. när det gäller dagsljuskrav, nämnde hon. ( Däremot nämnde hon inte den pågående debatten om hur det dominerande skogsbruket i Sverige idag får allt svårare att benämnas hållbart i takt med att monokulturer och de kortsiktiga uttagen ur skogen riskerar att slå ut den biologiska mångfalden, min anm).

Förpackningar – ett tema för sig
I en kortare presentation om förpackningar beskrev Helen Williams, forskare från Karlstad, hur viktigt det är med ett helhetsperspektiv på miljöklassningar av förpackningar och att det finns en risk för att förpackningens betydelse blir felvärderad om innehållet i förpackningen går till spillo för att förpackningen haft fel storlek eller inte varit anpassad för optimal hållbarhet för ett livsmedel etc. Det finns ofta flera perspektiv att väga in när förpackningar ska bedömas.

Vatten och Avlopp – från rening till resurs?
Anders Finnson, från Svenskt Vatten, redovisade expertgruppen för Hållbar och cirkulär VA. VA-branschen hanterar samhällets tillflöde av dricksvatten och frånflöde av avloppsvatten och dagvatten via sina reningsverk. Man vill nu betona sin roll i kretsloppet genom att benämna reningsverken resursverk. Det handlar om hur man utvinner biogas, som efter ytterligare rening utgör en bra resurs för transporter och värmeproduktion. Det handlar om hur man tar till vara spillvärme och låter värmen bli en del av fjärrvärmesystem etc. Det handlar också om hur ett renat avloppsvatten kan komma till ny användning i andra processer, samt om att ta till vara fosfor, kväve och kol (P, N, C) ur slammet. Anders Finnson talade även om att regeringen bör iföra en kvotplikt för återföring av reningsverkens fosfor till jordbruket. ( Fosfor och kväve är efterfrågat av jordbruket och reningsverken har ett kvittblivningsproblem, så här finns naturligtvis starka ekonomiska incitament från båda parter. Detta nämndes inte, och heller inte det stora bekymret att med slammet följer även andra ämnen, tungmetaller, kemikalier och hormonstörande ämnen, som vi definitivt inte vill ha in i livsmedelsproduktionen. Denna problematik togs över huvud taget inte upp, min anm).

Metaller och mineraler behöver cirkuleras
Per Storm från EIT Mineraler redovisade nästa expertgrupp, som arbetar med metall- och mineralflöden. Föga förvånande ville gruppen öka brytningen av efterfrågade metaller och samtidigt öka återvinningen för att säkra tillgången på mineral och metaller. Gruppen är relativt nystartad och var inte klar att komma med tydliga förslag, men en detalj fångade jag upp och det är just att avfallslagstiftningen bromsar möjligheten att exportera skrot, som skulle kunna vara en produktionsresurs någon annanstans. i den efterföljande paneldiskussionen framkom att pandemin skapat en större medvetenhet om samhällets sårbarhet, värdet av inhemsk produktion och att digitaliseringen skapar nya möjligheter.

Designerna kommer att styra hur bra detta går
Thomas Nyström redovisade expertgruppen för designprinciper. Flera talare nämnde under dagen hur viktigt det är att produktdesignen inkluderar ett perspektiv, där de cirkulära principerna finns med. Lång livslängd, demonterbarhet, moduläritet osv nämndes, men även att i ett tidigt skede fånga in hur nya affärsmodeller och systemtänkande kan inkluderas i designen så att produkter och dess användning tillsammans blir optimerade utifrån klimat- och miljöperspektiv. Han nämnde även värdebevarandet som en viktig parameter och att digitaliseringen kan minska behovet av fysiska produkter. Men att ett bekymmer kan finnas när nya mjukvaror inte går att ladda ner till äldre produkter. Med exempel från telecomindustrin pekade Nyström även på hur olika industrin och lagstiftaren ser på rimlig produktlivslängd. Avslutningsvis listade han åtta förslag till Delegationen, som dock ännu inte blivit färdigdiskuterade i gruppen. ( Med ord som värdesystem och affärsekosystem har gruppen närmat sig synen att konkurrensekonomin behöver ersättas med en transparent samarbetsekonomi för att fullt ut ta till vara potentialen i CE. Men riktigt så formulerar man sig inte, ännu, min anm).

Industrin vill vara med, men har man kompetensen?
Mats Lundin, programansvarig vid den nationella samverkansnoden SuPr, som står för Sustainable Production, hållbar produktion, och som representerar ett antal industriföretag, myndigheter och organisationer, kom härnäst. Mats Lundin pekade på det gruppen hade identifierat av viktiga funktioner: att ha produktionsprocesser för cirkulerbara material och komponenter, att enas om standardisering och mätbarhet för att cirkularitet ska bli möjlig, samt en riktad utbildningsinsats för industriverksamma för att bredda och fördjupa förståelsen för de cirkulära processernas betydelse och konsekvenser. Industrin är ovan att tänka cirkulärt, medgav Mats Lundin, men pekade samtidigt på behovet av att definitioner av material måste knytas till LCA:er och ett sätt att synliggöra kvalitetsskillnader mellan jungfruligt och cirkulerat material, liksom att de cirkulära processerna ofrånkomligt innebär mer logistik. Att kompetensen och förståelsen hos stora delar av industrins personal behöver förstärkas och utvecklas nämndes också. ( I ärlighetens namn måste väl ändå nämnas att det är helt andra kvalifikationer hos personalen som i decennier har varit mer efterfrågade än hur man förlänger livslängden på produkter. Det har ju snarare handlat om att internt effektivisera och att massproducera, att jaga ören och sekunder i processerna och att göra produkterna ”tillräckligt” bra så att kunderna inte klagar för mycket. Det är en helt annan kompetens att ha fokus på lång livslängd, energisnålhet i nyttjandefasen, optimering ur modularitetsperspektiv osv. Det kan även vara internt komplicerat att utmana de rådande beslutsstrukturerna och att föreslå andra produktionssätt, som dessutom riskerar att fördyra produktionen kortsiktigt. Det är inte alla företag som har högt i tak och är förändringsbenägna…, min anm).

Upphandlingsgruppen tycks vara redo, men hur snabbt går det?
Karin Peedu från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, var nästa person på listan och hon representerade Upphandlingsgruppen. Efterfrågan via offentlig upphandling har mycket stor betydelse. Det offentliga står för en femtedel av Sveriges BNP. Karin Peedu visade en översiktsbild över 28 mål och strategier som bygger på en modell från Belgien (se bild nedan) och kan vara ett stöd för att inte tappa bort någon aspekt av det som CE kan bidra till. Karin Peedu nämnde också att Upphandlingsmyndigheten, Vinnova och PRV fått ett regeringsuppdrag att bilda en innovationsupphandlingsarena. Vidare nämnde hon projektet RE:Source som en förebild och pekade på bygg- och anläggningsbranschen som en bransch som borde kunna komma igång relativt snabbt. Det finns också hinder kring hur kommuner och regioner har möjlighet att avyttra medicinteknisk utrustning som blivit stående. Avslutningsvis hade hon skarpa förslag till lagtext, som bl.a. innebär att en upphandlande myndighet SKA beakta klimatet vid upphandling, samt att det ska utarbetas riktlinjer för hur dessa krav ska tillämpas. ( Mitt intryck är att upphandlingsansvariga inser och förstår vikten av att upphandlingen sker på rätt sätt, att det kan hjälpa flera branscher att ta fram lösningar som kan ingå i en CE. Karin Peedu nämnde i panelsamtalet mitt favoritexempel Spotify som en tankemodell för hur vi relativt snabbt kan hitta fördelarna med en tjänst istället för produkter. Och det borde vara väldigt intressant för offentliga aktörer att upphandla tjänster istället för produkter, men det finns en inbyggd tröghet i alla organisationer. Frågan är hur det ska gå till att tjänstepersoner i det offentliga ska uppmuntras att göra något annat än de brukar göra? Göteborgs Stad ligger långt framme i arbetet för CE – det kan vara ett tips…, min anm).

Mål och strategier för cirkulär upphandling

Återbruk, delningsekonomi och gränsdragningar
Sebastian Holmström, hållbarhetschef på Inrego var näste talare som representant för Återanvändningsgruppen. Han tryckte på behovet av en klok design, att lång livslängd behöver preciseras, liksom mätbarhet i värde hellre än i ton. Grön skatteväxling och skattelättnader för reparation var annat han nämnde. Sebastian Holmström betonade även att begreppet återbruk i sin tur är en del av cirkulär konsumtion, där han såg delande, uthyrning och reparationstjänster som naturliga delar, liksom värdebevarande arbete. Han såg hinder i mätbarhetsfrågorna, logistik och att det idag är billigare att köpa nytt än att reparera viss produkter. Han efterlyste även användbar statistik från SCB när det gäller CE och återbruk. (I min värld sätter återbruksdelen av konferensen fingret på en öm punkt: avsaknaden av en enhetlig övergripande definition av vad CE ska stå för ur statens perspektiv. Ingår delande-ekonomin eller inte? Är alla reparationstjänster en del av CE? Eller bara vissa? I vilka moment eller skeden ska värdet av en cirkulär tjänst eller produkt synliggöras och beskattas? Och att dessa behov av definitioner och preciseringar behöver fångas upp på överordnad nivå, så att lagstiftningen går i takt med hur samhället – på EU-nivå – ställer om – det är som jag ser det helt avgörande. Återbruk och alla de tjänster som återbruk kan inkludera ska heller inte undantas från momssystemet utan snarare utgöra fundament för en ny cirkulärt anpassad beskattning, eftersom momsen i sin nuvarande form är helt linjär till sin uppbyggnad, min anm).

Hoppfullt om SME-företagens roll
Elin Bergman från Cradlenet var sist ut av talarna. Hennes grupp inkluderade ett 60-tal personer och var därmed den största expertgruppen. Fokus här var små och medelstora företags (SME) roll för framväxten av CE. Gruppens redovisning stack ut, minst sagt. Man vill se ett mål när Sverige ska vara cirkulärt (år 2040). SME:er utgör en överväldigande del av alla företag i Sverige och kommer att vara avgörande för omställningen. Bland förslagen från gruppen fanns utbildningssatsningar, bildande av en nationell samverkans- och kunskapsplattform, ekonomiska incitament för att få fler att välja ”rätt”, införande av ett cirkuläritetsindex, reklamförbud för klimatskadliga produkter, end-of-waste-information på produkter, nya lånesystem och stöd för omställning, utveckling av offentlig upphandling i mer innovativ riktning, komplettera befintliga produktmärkningar med cirkulära kriterier och mätetal och att man vill se en nollvision för avfall.

Slutkommentarer
Förutom mina insprängda kommentarer och det jag i en annan text beskrivit som sådant som saknas vill jag tillfoga följande. Arbetet går framåt, men Sverige och världen skulle vinna på att staten genom sin delegation preciserade rollfördelningen. Vem är det som förväntas göra vad? Innovationer växer bäst underifrån. Omställning av företag sker naturligt internt och i samverkan med företagets värdekedjor. Nedläggning av företag, som inte kan släppa taget om sina linjära processer, måste också kunna diskuteras. Det behövs en offentlig diskussion om hur omställningen påverkar samhället och hur var och en kan bidra till att omställningen blir snabb och framgångsrik. Vi klarade varvsnedläggningen på 70-talet. Nu är det ett annat varv som ska växa, det varv som har med produktcykler att göra och som kommer att spela roll för hur vi synliggör värdet av produkter och tjänster och därmed hur vi i enighet fördelar kostnader, intäkter, skatter, ägande, vinster och jobb. Målbilden behöver bli tydlig och gemensam för en så stor del av befolkningen som möjligt. Som ett av världens rikaste länder måste vi också kunna gå före i omställningen och visa vägen för andra. Vi måste inse att under cirka 100 år har vi betett oss som om planeten vore oändlig. Det är den inte. Vi har de resurser som finns och de processer som solen och biosfären skänker oss. Uppgiften är att forma ett hållbart samhälle inom ramen för vad naturen säger till oss.

Länktips:
http://christerowe.se/2021/12/nr839-cirkular-ekonomi-konferens-som-missade-helheten/

Om klimatmålen och fem scenarier

Konsumtionsmetoden för att bedöma utsläpp av koldioxid innebär att även de utsläpp som äger rum på annan plats i världen räknas in. Är produkterna tillverkade på annan plats räknas de ändå till Sveriges utsläpp om produkten konsumeras här. Även svenska resor ingår. Å andra sidan räknas svensk export bort från de svenska utsläppsnivåerna. Metoden ger en tydligare bild av hur vår livsstil påverkar utsläppsnivåerna. Per person och år orsakar varje svensk i genomsnitt 9 ton CO2-utsläpp. Nu har en forskargrupp under ledning av Jörgen Larsson från Chalmers sammanställt en rapport på 71 sidor, med fem olika scenarier, som är intressant läsning. (Länk till rapporten, se nedan).

Fem scenarier
Man har gått grundligt tillväga och redovisar de fem scenarierna, hur man gått till väga och särskilt noga analyserat persontransporter, byggande och livsmedel. (Vi som varit med ett tag minns Stefan Edmans rapport ”Biffen, bilen, bostaden”, SOU 2005:51 som kom för 16 år sedan ….). De fem scenarierna som redovisas kan kort beskrivas så här:
ett – fortsätt som nu med de beslut som tagits
två – genomför teknikförändringar för att nå målen
tre – lägg till ytterligare insatser med teknik och beteende för att även nå utanför Sveriges gränser med det som görs
fyra – utgå från stora tekniska och beteenderelaterade insatser, bl.a. kring flyg, personbilar, nötkött etc.
fem – bortse från teknikförändringar och satsa på beteenderelaterade insatser.

Det räcker inte med det ena eller det andra
De fem scenarierna svarar därmed i hög grad på frågan om det räcker med teknik av typen att fånga in koldioxid, om det räcker med beteendeförändringar eller om det behövs genomförande av båda delarna. Slutsatsen av min läsning av rapporten blir att det inte räcker med det ena eller det andra, vi måste lyckas med både och, om vi ska ha en rimlig chans att på ett rättvist sätt bidra till att hejda uppvärmningen. Eller som författarna själva skriver på sidan 6:

” En övergripande slutsats är att de sammantagna konsumtionsbaserade utsläppen som kan uppnås genom ett fokus på avancerad teknisk utveckling inte är tillräckliga för att med säkerhet ligga i linje med Parisavtalet. Det gäller även om resten av världen också genomför en klimatomställning. Resultaten visar också att enbart omfattande beteendeförändringar, och ingen avancerad teknik, ligger ännu längre ifrån målen i Parisavtalet. En kombination av både avancerad teknik och vissa beteendeförändringar skulle däremot kunna ge en utveckling som ligger i nivå med de genomsnittliga utsläppen per person som Parisavtalets mål motsvarar år 2050″.

Business as usual, plus lite osthyvel räcker inte
Teknikutveckling, implementering av ny teknik och bred acceptans för ändrade beteenden är vad som krävs. Rapporten har Sveriges parlamentariska miljömålsberedning som mottagare och är antagligen svårsmält läsning för de flesta, som kanske trott att lite osthyvel-åtgärder och kosmetisk förändring av det rådande systemet skulle vara tillräckligt. Det krävs mycket mer. Om Miljömålsberedningen inte gör politik av scenario fyra ovan, som är det scenario som har bäst chans att bli framgångsrikt blir svekdebatten stark. ”Varför gjorde ni inget när ni hade ett tydligt beslutsunderlag?”, kommer det att heta.

Mycket kalkyler och tillhörande grafik
Rapporten har många genomarbetade delar, stapeldiagram och kurvor som ger en samstämmig bild hur de fem scenarierna skulle påverka de svenska CO2-utsläppen. Så här kan det se ut:

Ur Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige av Jörgen Larsson mfl

Svårt att sia om teknikutveckling
När det gäller teknikutvecklingen pekar rapporten på hur svårt det är att förutse hur utvecklingen tar fart. Får vi självkörande bilar? När kommer elflyget? När kan infångning och lagring av CO2 bli standard så att koldioxid kan lagras i berggrunden? En fråga som inte nämns under avsnittet om flyget är hur en förtida avskrivning av värdet på flygplan med konventionell drift ska finansieras. Det finns enligt uppgift från annat håll cirka en miljon flygplan i världen, som delvis är nyanskaffade. De står som en tillgång i bolagens balansräkningar och att plötsligt värdera dem till värde noll skapar problem. Tidsfaktorn för teknikskifte och beteendeförändringar kommer att spela stor roll, är min bedömning. Även finansieringsfrågorna för nya investeringar behöver adresseras på ett genomtänkt sätt, i rätt ordning och på ett transparent sätt.

Bilåkande och några siffror som fastnade i minnet
En annan detalj som fastnade vid genomläsningen var att en delad bil kan beräknas ersätta 6 ägda bilar. Och när vi minskar bilåkandet med 1 procent och alla istället reser kollektivt, ger det en ökning av kollektivresandet med 5 procent, helt enkelt beroende på att det är så många fler bilar på vägarna än bussar. Eller om hälften av alla bilpendlare stannar hemma två dagar i veckan – så som de lärt sig göra under pandemin – ger det en femprocentig minskning av allt bilåkande.

Det finns fortfarande tid att ställa om
Det finns mycket att lära sig av rapporten, men slutintrycket blir ändå att vi måste göra så mycket som möjligt. Vi kan inte tro att det räcker med det ena eller det andra.

Länktips:
Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige – underlag för diskussioner om nya klimatmål
https://research.chalmers.se/publication/526528/file/526528_Fulltext.pdf

Pengarna viktigare än barnen?

Den 10 oktober var det partiledardebatt i SVT. Fyra ämnen skulle debatteras. Jobben, kriminaliteten, klimatet och skolan. Fem av partierna i Riksdagen vill gärna behålla nuvarande system med marknadsdrivna koncernskolor, där vinsten är överordnad elevernas utbildning. Istället för att debattera kärnfrågan om rimligheten i de ekonomiska villkoren valde anhängarna till koncernskolor att prata om en justering av kötiden, så att föräldrar inte ska få ställa sina barn i kö vid födseln, samt ett generellt påstående att vänstersidan i politiken är emot marknadslösningar.

Orättvisan på 80-talet
Från 1989 och framåt var jag aktiv i det opinionsarbete som så småningom gjorde att dåvarande icke-offentliga skolor fick någotsånär rimliga villkor. Det var den alternativa pedagogiken som stod i fokus, som inte med enkelhet kunde integreras i de kommunala skolorna. Pedagogiken och driftsformen hängde ihop. Friståendet blev semantiskt också ett sätt att särskilja skolorna från de rena privatskolorna, som lockade förmögna föräldrar och deras barn, typ Lundsberg och liknande.

Låt någon annan betala och få en del av kostnadsökningen som bidrag
Det som blivit fel i dagens system är att skolpengen per elev räknas ut utifrån vad kommunen betalar per elev. Så när kommunen har en extra kostnad för en elev, exempelvis med en assistent, får den fristående skolan ersättning för en kostnad den inte har. Rättvisan vi kämpade för på 90-talet har blivit en omvänd orättvisa, när cyniska affärsintressen vill tjäna pengar på att äga och driva skolor i egen regi. Skolsektorn dräneras på resurser och alla barn ges inte likvärdiga förutsättningar att växa in i vuxenvärlden. Med koncernskolornas urval av ”billiga” elever, som inte kostar extra skyfflas problemen över på kommunerna, vars kostnader stiger och de högre kostnaderna tillfaller koncernerna i form av skolpeng – utan att koncernerna betalar ett öre. Grönköpings Veckobad hade inte kunnat hitta på ett mer bakvänt ersättningssystem: Låt någon annan betala och tjäna på kostnadsökningen, utan att ha kostnaden ifråga.

Skyldighet
En annan aspekt är kommunens lagstadgade skyldighet att ha beredskap att ta emot alla elever. När John Bauer-gymnasiet gick i konkurs stod plötsligt gymnasieelever utan huvudman. (Länk till det tveksamma John Bauer-upplägget mellan år 2000 och 2013, se nedan). Kommunerna måste ständigt ha en beredskap att erbjuda alla elever undervisning, en skyldighet som de fristående och de koncerndrivna skolorna inte har, och som motiverar en bidragsnivå som skiljer sig åt.

Sveket med ”lätta” betyg
Betygsinflationen är ett annat problem. I skolmarknadens konkurrensmodell ligger ju att det ska vara ”lätt” att få höga betyg. Det är naturligtvis ett svek mot eleverna som går i koncernskolor. De tror att de har bättre kunskaper än de de facto har. Kunskap är livslång (i bästa fall) och inte en tillfällig prestation i en Idol-tävling. Särskilt bekymmersamt blir sveket eftersom det är tidsödande och dyrt att i vuxen ålder ta igen förlorade år.

Pengarna vinner
I debatten i SVT nämnde partierna som är emot koncernskolor att skolsektorn som helhet dräneras av skolpengssystemet så som det ser ut. Men tydligt var också att de fem partier som inte vill ändra reglerna hellre ser företag gå med vinst än ser att alla elever får en rättvis skolgång. Tydligare än så blir det inte. Pengarna vinner. Se till att vara rik och frisk, och att vara född av föräldrar som ger dig rätt start i livet.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/JB_Gymnasiet

Intervju med Staffan Laestadius

Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har skrivit boken ”En strimma av hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället.” Hans bok har fått en hel del uppmärksamhet och han har blivit intervjuad i olika sammanhang. Jag har lyssnat till Ragnhild Larssons intervju med honom från i mars 2021 (länk se nedan) och slås av hur han betonar realism i den ofrånkomliga förändring samhället står inför. Framför allt ser jag realism i hans syn på 7-procents-målet.

Lagom steg
7 procents utsläppsminskning var det ”hack i utsläppskurvan” som Laestadius nämner och som uppstod till följd av Corona-pandemin under 2020. 7 procent är dessutom vad vi måste klara av att minska utsläppen om vi ska ha halverat dem till 2030. Genom att fokusera på steget 7 procent blir utmaningen begriplig, hanterbar och uppnåelig. Varje resa börjar med ett steg. Och om första steget är 7 procent blir det lättare att ta nästa steg. Vi behöver en hanterbarhet, rimlighet och en lagom effektiv skala tycks Laestadius mena. 5 procent räcker inte, hävdar han, då går det för långsamt. Och att diskutera större minskningar riskerar att blockera verkliga åtgärder.

Energislag
Av energislagen håller han dörren på glänt för det kollegorna på KTH forskar kring, den typ av ”småskalig” nukleär energiproduktion som det bedrivs forskning kring och där bränslet skulle kunna utgöras av restprodukter från dagens kärnkraft. I övrigt menar han att vi måste satsa på att skala upp det som gör minst avtryck i form av fossila utsläpp, dvs vind och sol och kanske vågkraft. Men också fortsätta att utveckla tekniken.

Omställning – inte tillväxt
Han sågar också teknikoptimisternas övertro på att nya tekniska lösningar kommer kunna frigöra oss från fossilberoendet och samtidigt ge oss ökad BNP. ”Vi kan inte leva på föreställningen att vi kan ha en tillväxt när det är omställning som behövs”, säger han. ”All teknik är inte bra”.

Potential
Han jämför också Sverige med Tyskland. Vi har bara 1/8-del av den vindkraft tyskarna har på samma yta och menar att vi har en stor potential också om vi inkluderar nya lösningar som att bygga tornen i trä och använda smartare teknik. Vi måste använda det bästa vi har.

Hopp
I den filosofiska delen av samtalet kommer han på ordet hopp, som han ger innebörden av att det är något betydelsefullt, som vi förhåller oss till utan att veta hur det slutar. Motsatsen beskriver han som mållöst, tomt och livlöst. Att hoppet är det sista som överger människan är väl ett gammalt känt talesätt. Men det är klart att likgiltigheten hotar runt hörnet.

Migration
Migrationsfrågan menar Laestadius kommer att bli påtaglig inom 30 år i takt med att bebodda trakter blir obeboeliga pga havsnivåhöjningar, torka och översvämningar. Det blir viktigt även utifrån detta perspektiv att tidigt börja rätta till det som är fel, eftersom allt blir dyrare och svårare ju längre vi väntar, samtidigt som det kommer att beröra allt fler människor. I förbifarten nämner han att romarriket kollapsade under migrationstryck och att det forntida assyriska riket blomstrade i 200 år för att sedan gå under under en 100-årsperiod. Historien kanske upprepar sig.

Industrin är redo, men politikerna tvekar
Rimligen måste vi snabbt förbjuda försäljning av fossildrivna bilar, menar Laestadius, och riktar sig särskilt till SUV-ägare, som han inte förstår hur de kan satsa 400-500.000 kronor på något som kommer att vara förbjudet inom kort. Just i fråga i bilindustrin tycker han också att det är märkligt att industrin inte får bättre gensvar från politiken. Industrin är redo att byta från fossil drift till el, men politikerna agerar inte tillräckligt kraftfullt.

Summa summarum, var det en intressant timme att lyssna till, med många kloka ord. Det Laestadius tycks hoppas på är att hans bok ska ge tillräckligt många och goda argument för en omställning, som blir genomförbar och hanterbar i sina konsekvenser. Det får väl snart vara slut på att se klimatfrågan som en fråga som ska hanteras separat. Utan en planet i balans har vi inte förutsättningar för allt annat vi värdesätter och behöver.

Länktips:
Intervjun börjar efter dryga 3 minuter, spola fram.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgb9gZMFpvE

Tyskland, Sverige och att förvaltning inte räcker

Idag den 26 september går tyskarna till val och väljer vem som de vill ska efterträda Angela Merkel. Och nästa år har vi riksdagsval i Sverige och väljer vem vi vill ska efterträda Stefan Löfvén som statsminister de kommande åren. Demokratin fungerar. Våra företrädare blir bortvalda eller väljer att avgå i förtid för att bereda plats för nästa person. Vanligast är kanske att förlorare avgår som en konsekvens av en valförlust. Men både Merkel och Löfvén valde att avgå när de själva valt tidpunkten.

Varför kunde inte Löfvén sitta kvar som Merkel gjort?
Till skillnad från i Tyskland skiljer vi i Sverige inte på rollen som partiledare och statsministerkandidat. Hade vi haft det tyska systemet hade Löfvén kunnat sitta kvar till valdagen och ändå aviserat sin avgång så att partiet kunde enas om en statsministerkandidat. Varför är det så? Det skapar ju en onödig karusell med regeringsombildning ett år före valet när Löfvén lämnar både partiledarskapet och statsminsterrollen samtidigt.

Kontinuitet och pragmatism
Det finns m¨ånga kommentarer att läsa om Merkel i dessa dagar. Hur hon pragmatiskt hanterat problem i den takt den visat sig nödvändiga att hantera och egentligen varit mer av en förvaltare än en förnyare. Och där finns likheter med hur Löfvén agerat. Där en Olof Palme hade sökt konfrontation för att det gav rörelse åt rörelsen har Löfvén förlitat sig på sitt omdöme och förmåga att förhandla fram rimliga lösningar. Reinfeldt var också mer av samarbetspolitiker än hans företrädare på den borgerliga sidan.

Förvaltning räcker inte
Ur ett hållbarhetsperspektiv räcker det inte att vi företräds av förvaltare. Eftersom det som förvaltas är ohållbart. För varje år som går utan att vi korrigerar för 1900-talets systemfel får vi och kommande generationer att betala dyrt. I form av drastiskt ändrade livsvillkor för allt levande på jorden. Arter utrotas, klimatförändringens effekter skapar oförutsägbarhet och försörjningskriser. Då duger det inte att vänta tills vi passerat en mängd tröskeleffekter. När isen har smält blir det inte möjligt att återskapa den.

Tiden är inte med oss
Så vilka ledare löser uppgiften bäst i Tyskland och i Sverige? Hur kan våra länder gå före och visa en framkomlig, humanistisk och demokratisk väg, när trumpister, populister och nationalister lockar fram det sämsta hos människor? Det behövs en levande diskussion om vad vi egentligen siktar mot. Hur ett rättvist och på alla sätt hållbart samhälle kan växa fram och
hur acceptansen för denna process ska bli allmängiltig. Ju längre vi väntar att på allvar ta itu med de problem vi skapat de senaste hundra åren, desto svårare kommer det att bli att hitta lösningar som accepteras av flertalet.

Mot bättre vetande
Hur svårt det kan vara att få med ”alla” på en lösning visar oss exemplet med vaccinering mot Covid-19. I vissa länder är misstron mot myndigheter så stor att man hellre chansar och avstår vaccinet än tar det. Även i vårt relativt upplysta land finns det en betydande grupp medborgare som misstror vaccinet och avstår vaccinering, trots att det ger dem själva och hela samhället bättre skydd. De tycks ha misstolkat uppmaningen ”Mot bättre vetande!”

Är det bättre att vara omedveten om vad som pågår?
Översatt till andra kriser vi tvingas hantera kommer det innebära att även självklara val att sluta bete sig själv-och samhällsdestruktivt kan bli ifrågasatta. Logiken får stå tillbaka för den upplevda osäkerheten och misstron. Människans förmåga att fritt välja att göra något annat än vad nedärvda naturliga beteenden lärt oss är det som skiljer oss från djuren. Och det verkar som att denna förmåga också blir det som till slut kommer att bli avgörande. Våra medvetna handlingar försätter oss i dilemman vi inte som mänsklighet inte mäktar att hantera. Alternativet hade varit att vi omedvetet gjort samma sak. Då hade vi troligen skyllt våra tillkortakommanden på ”gudarnas straff” eller något liknande. Hoppet ligger i att vi är medvetna om vad vi håller på med.


En farlig väg när sanning och lögn blir lika mycket värda

Det blir allt tydligare att sociala medier bidrar till mer asocial polarisering. På Facebook finns grupper som exempelvis ”Kavla ner” som på fullt allvar tycks hävda att vaccinet mot Covid-19 innehåller okända eller farliga ämnen och att den pågående vaccineringen kan liknas vid ett folkmord. Sanning och lögn lever på så sätt sida vid sida och avståndstagandet tycks för många vara viktigare än förståelsen. Mycket av motståndet verkar bottna i en misstro mot forskning och vetenskap och att det skulle finnas en dold agenda bakom myndigheternas agerande. Hur blev det så här?

Varningssignaler
Fake News blev ett spritt begrepp när den förre amerikanske presidenten kampanjade och valdes att leda landet. ”Media is the enemy”, sa han också. Och lade grunden till den splittring landet upplever nu, där en stor del av republikanska partiets väljare misstror myndigheter, media och vetenskapen. Fram växer diverse konspirationsteorier, fenomen som Q-Anon, med stormningen av Capitoleum i syfte att åsidosätta demokratin som den kanske tydligaste varningssignalen om vart utvecklingen i USA är på väg. Misstron tycks alltmer få fäste även i vårt land.

Vem vinner på mer misstro?
Det mest intressanta är kanske vart denna utveckling leder. Vem tjänar på att den intresserade och sakliga debatten tystnar och viljan att lyssna på varandras ståndpunkter minskar? Vem har intresse av att polarisera och skapa en allmän oro och misstro i landet? Vilka krafter är det som ser en fördel i att sådant tilltar som exempelvis ifrågasättandet av vetenskapen, av medias rapportering och av en gemensam världsbild? Vem strävar efter ett icke-liberalt, slutet samhälle, där strävan efter jämlikhet ersätts av avundsjuka?

Ekonomin sorterar
I takt med att välståndet omfördelas till förmån för de rikaste och i takt med att välfärdsstaten skalas ner tycks människor söka syndabockar och leta efter sätt att bevaka sina intressen. Det är inte alla som själva klarar att förändra sin livssituation. Den nyliberala drömmen om individens förmåga att lyfta sig ur fattigdom gäller inte alla. De som halkar efter griper efter andra halmstrån.

Alla kan tycka något
När välfärdsstatens resurser inte räcker till alla blir det logiskt för vissa grupper att klaga på välfärdsturism och liknande. Det blir kamp om de krympande resurserna. Den kända målningen ”Grindslanten” sammanfattar vad det handlar om. Barnen slåss om de små resurser som står till buds. Och vid sidan av ”slanten”, ekonomin, är det kunskapen och tolkningsföreträdet som hamnar i fokus. ”Min åsikt är lika mycket värd som din kunskap” är en formulering som låter påskina att åsikter kan jämställas oavsett om de är sanna eller falska. I det nya medielandskapet kan alla tycka till. Det blir en slags revansch att jämställa alla synpunkter. Oavsett om de är välunderbyggda eller inte.

Den relativa sanningen
En bidragande faktor har varit 1900-talets fokus på vinklad information. Reklam har den kallats i väst, med sin motsvarighet i totalitära stater i form av propaganda. I decennier har människor matats med påståenden, som haft ekonomiska eller politiska syften att framställa något bättre än det är. I generationer har vi accepterat halvsanningar och lögner och tvingats acceptera att sanningen är relativ. Illusionen om ett bättre liv har dessutom förstärkts av en film- och mediaindustri, som paketerat drömmar och värderingar på ett sätt som tyvärr till slut ofta har landat i människors insikten att ”du duger inte som du är, du behöver konsumera kläder, kosmetika eller kroppsförändringar för att duga…”. Vad detta gör med den sanna bilden av oss själva kan vi bara ana. Är vi bara till hälften sanna?

Marknaden är snart sin egen värsta fiende
När Q-Anon, konspiratörer, anti-vaxxare och andra nu tar plats bereder de väg för de enkla lösningarnas propagandister. De totalitära tankemodellerna tar allt större plats och accepteras av konservativa krafter, som vill bevara de fördelar och rikedomar vissa har lyckats skaffa sig. När sjukvårdsköerna flyttas över till privata aktörer blir det de resursstarka som vinner. När skolorna drivs på marknadens villkor är det inte kunskapen utan vinsten som står i fokus. Förlorarna är de som bäst skulle behöva en bra skola för alla. Det sammanhållna samhället knakar i fogarna.

Balansen har förskjutits
Balansen mellan egoism och solidaritet har förskjutits och detsamma gäller avvägningen mellan utbildning och bildning å ena sidan och okunskap och fördomar å den andra. En bildad och utbildad person lockas knappast av ”Kavla ner”-budskapet. Det borde bli dags för en ”Kavla upp”-grupp, som kavlar upp ärmarna för att kämpa för det goda samhälle som tidigare generationer gjort möjligt. Innan det är för sent.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Grindslanten

Nukleär energiproduktion är inte framtiden

Då och då framträder forskare i media och propagerar för mer nukleär energiproduktion, nu senast KTH-professorn Lina Bertling Tjernberg (se länk till SVT-klipp nedan). Elkraftnät är hennes specialitet. Hur elkraften ska distribueras är naturligtvis en viktig fråga och lika viktig är hur energin ska produceras. Ur sårbarhetsaspekt är det rimligt att bygga ett energisystem med få flaskhalsar och med så mycket produktion och lagring som möjligt på olika platser. Nukleär energiproduktion är komplicerad och har ännu så länge lett till storskaliga lösningar. Vattenkylning är nödvändig och det har lett till tillfälliga driftstopp när kylvattnet (Östersjön) varit för varmt. Temperaturproblemet lär inte minska.

Vem ska betala och vem är köpare?
Det går inte värja sig från tanken att energiforskning är dyr och kommer att behöva finansieras av stora energibolag, något som innebär att utspelet från professorn denna gång mycket väl kan vara motiverad av att säkra forskningsresurser. Det hon säger i intervjun låter bra, detta att vi måste tänka globalt, dvs global marknad. Frågan är bara vilka av jordens 190 länder som kommer att kunna köpa de anläggningar KTH-forskarna tar fram? Den ”Generation IV” hon nämner har entusiasterna talat om i decennier och Frankrike övergett (se nedan). Jordbävningsdrabbade länder går bort – det lärde oss Fukushima. Kopplingen till militär upparbetning av uranet gör att ett antal andra länder går bort. Lagringsproblematiken är fortfarande inte löst.

Vem vill bo granne med detta?
En annan KTH-forskare brukar vilja få gehör för sin ”småskaliga” nuklerära energiproduktion. Varför skulle ”Not-in-my-backyard”-argumentet bli mindre med nuklerär energiproduktion än med vindkraft? Och vem ska betala för den säkerhet som kommer att behöva finnas runt varje installation? Vill vi ha ett potentiellt Tjernobyl inpå knutarna? Vem vill det?

Storskalighet en förutsättning
Det finns som vanligt stora finansiella intressen i storskalig teknik. Ägandet, vinsterna och de potentiella statsstöden lockar naturligtvis. Och lite av alla miljarder kan ju – tycker KTH-forskarna – spilla över på forskningen. Det är svårare att få vindkraftkooperativ eller solcellsägare att finansiera forskning, när varje anläggning ägs och driftas lokalt.

Alla argumenten finns kvar
Gruvbrytningen gör ett stort miljö- och klimatmässigt avtryck och alla de välkända argumenten mot nukleär energiproduktion finns kvar. Mycket riktigt har också länder som Frankrike avbrutit sina forskningsprojekt. (Se mer om detta i länk nedan).

Mobil lagring är intressant
Hela energisystemet måste tänkas om och lagring bli en mer tillgänglig del, något som kommer att kräva en snabb utbyggnad av anslutningspunkter för elfordon. Volkswagens VD säger för övrigt att man siktar på att vara ett energibolag i framtiden, just för att elfordonen blir en viktig och utjämnande faktor i ett modernt elsystem. (Se länk nedan). Och Olkiluoto som försenats 12 år – vem ska betala för den förseningen? (se nedan).

Starkt kapital eller en stark stat
Storskalighet passar in i samhällen dominerade av starka koncerner med stora vinstmarginaler och i totalitära samhällen, där övervakning och säkerhet kan motivera ofrihet på andra områden. Det är där högerpartierna och ytterhögern möts i Sverige: i tron på det starka kapitalet respektive den starka staten. Det är ju rätt typiskt att det är ryska och kinesiska exempel som anhängarna helst lyfter fram, när de ska peka på ”hoppfullheten” i tekniken.

Tänk LED
Alternativet är mer decentraliserat ägande, förnybar energiproduktion och mer fokus på att öka effektiviteten. LED-tekniken innebar 90% besparing på belysningssidan. Mer LED-liknande lösningar är nödvändiga.

Länktips:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimat-2

https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

https://ingenjorerformiljon.se/wp-content/uploads/2021/03/Medlemsinfo-IfM-mars2021.pdf

https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021

EU, demokrati och utmaningar

EU är en samarbetsorganisation som behöver fungera för att överbrygga motsättningar i ett kulturellt och ekonomiskt splittrat Europa. Nationalister och populister i olika länder gör vad de kan för att sabotera EU-tanken, ofta genom att hävda att ”Bryssel ska inte få bestämma” eller att ”Vi betalar en massa till andra länder utan att få något tillbaka”. Brexit blev ett faktum för att nationalisterna i Storbritannien fick genomslag för de protektionistiska tongångarna. Hur det går i Tyskland och Frankrike kommer att avgöra EU:s framtid. I höst går Tyskland till förbundsdagsval.

CDU överraskade i Sachsen- Anhalt
Delstaten Sachsen-Anhalt, som tidigare var en del av DDR, gick till val i helgen. Det fanns en farhåga att det främlingsfientliga högerpartiet AfD skulle segra, men CDU gick tydligt framåt i valet och delstaten gav därmed stöd åt ett fortsatt kristdemokratiskt styre. AfD tycks få cirka 22 procent av väljarstödet , medan CDU fick 36 procent. Det tycks därmed som att förnuft har gått före protest denna gång. Det är dessutom i år sista året som Angela Merkel är förbundskansler, så oavsett hur det går i höst kommer förbundsrepubliken Tyskland, EU:s största land, att ledas av en ny politiker.

Protest eller skarpt läge?
En detalj i sammanhanget är att opinionsmätningarna tycks ha missbedömt hur väljarna i Sachsen-Anhalt tänkte rösta. CDU:s framgång syntes inte i förväg. Det kan vara en viktig erfarenhet för inte bara tyska val, utan för många länders val. Det är lättare att ange ett parti i en opinionsmätning än när det verkligen gäller. Missnöjet med nuvarande styre får lite större svängrum när ”det inte spelar någon roll”, medan i det skarpt läge tänker väljarna sannolikt lite mer noga vilket parti de vill ska ha makten.

Osäkerheterna med mätningarna behöver belysas
Översatt till svenska förhållanden kan det innebära att det faktiska stödet för regeringen, dvs både S och MP, kan vara större än vad opinionsmätningarna visar. Och omvänt kanske stödet för SD egentligen är mindre än vad mätningarna visar. Och den typen av under- och överrepresentation kan vara svårt för opinionsinstituten att bygga kalkylmodeller för. Möjligen skulle erfarna kommentatorer kunna peka på osäkerheterna lite mer.

Frankrike, Skottland, Katalonien
När det gäller EU är det inte långt till nästa presidentval i Frankrike, ett val som också kommer att spela mycket stor roll för utvecklingen i Europa. Skulle – i värsta fall – LePen lyckas att få mer än 50% av rösterna i presidentvalet finns en stor risk att EU försvagas och splittras. Skulle samtidigt separatisterna i Katalonien i Spanien vädra morgonluft riskerar EU att fragmentiseras. Och det är inte ens säkert att ett eventuellt närmande till EU från Skottland skulle bidra till en positiv sammanhållning. Tvärtom skulle en skotsk medlemsansökan kunna uppmuntra just t.ex. befolkningen i Katalonien att agera för självständighet och EU skulle tvingas ägna mer tid åt inre frågor än åt de stora, gemensamma frågor som måste lösas på EU-nivå.

EU behövs för demokratin
I en komplicerad värld är det dessutom så att ett starkt centraliserat EU skulle kunna uppfattas som negativt av flera medlemsländer. Det folkliga missnöjet med att få mindre insyn och mindre procentuell rösträtt genom att EU tar större plats på nationernas bekostnad ska inte underskattas. Och för att ytterligare komplicera bilden är det kanske just nu nödvändigt att EU får ett tydligare mandat att agera sammanhållet. När enskilda EU-länder sviker de demokratiska idealen måste EU hålla emot. När Ryssland inte tvekar att annektera Krim och ett par regioner i Ukraina behövs ett EU som talar med enad tunga. När inte ens USA har en förutsägbar hållning i internationella frågor – trump visade hur lätt det kan vara att iscensätta en statskupp – behöver EU finnas kvar som en tydlig motkraft till det växande ekonomiska och politiska inflytande som Kina står för. Och Ryssland har en allt annat än demokratisk regim vid makten, något som påverkar alla länder i forna Sovjetunionen, i det tidigare östblocket och i Rysslands närhet.

Hur respektera respektlösheten?
För att hantera klimatkrisen och för att bromsa den farliga utveckling Johan Rockström varnar för (se tidigare blogginlägg) behövs ett EU som inte tvekar, ett EU som tar beslut och som tar ansvar. Tricket är att behålla och utveckla medborgarnas förtroende samtidigt som lagar och regler ändras. Missnöjet och föraktet mot forskning finns överallt. I Sverige lär det vara 6 procent av de vuxna som är klimatförnekare. De misstror sannolikt mycket av den information de får, särskilt från Public Service. Svårigheten med detta är att journalister och makthavare behöver kunna bemöta respektlösheten med respekt, okunskapen med förståelse och inte falla för frestelsen att stämpla alla som ifrågasätter forskningen med nedsättande epitet.

Sanning och lögn, vetenskap och åsikter, är inte jämlikar
Om sanning ställs mot lögn så att lögnen framstår som lika mycket värd som sanningen sviker Public Service sitt uppdrag. Å andra sidan, om klimatförnekare aldrig får komma till tals stämplas ju Public Service lätt som elitens propaganda av den minoritet som inte vill erkänna det forskningen kommit fram till. Exakt hur detta dilemma ska hanteras vet jag inte. Men det blir märkligt om åsikter och vetenskap jämställs. Och samma problem som vi har i Sverige finns naturligtvis i alla EU:s medlemsländer. Med den stora skillnaden att vi har en tradition av folkrörelser, studieförbund och fackföreningar som har bidragit till den kollektiva kunskapsbildningen på gräsrotsnivå.

Civilsamhället måste träda fram och göra mer nytta. Det är inte ytterligare en partiledardebatt i Agenda som skapar mer förståelse för vart världen är på väg. Det är när människor möts i vardagen och får lyssna till varandras ståndpunkter som vi berikar oss och lär av varandra.

Cirkulär Ekonomi: Hållbar konsumtion enligt Svensk Handel

Jag följde ett webbinarium den 19 maj, där rubriken var ”Leder pandemin till en mer hållbar konsumtion?”. Mina förväntningar var ganska neutralt ställda och desto roligare att kunna återge flera positiva och intressanta intryck från dagen. Seminariet ägde rum inom ramen för projektet Mistra Sustainable Consumption, och leddes denna gång av Svensk Handel med Maria Sandow som moderator. I korthet handlar mina viktigaste noteringar om att det pågår ett ansvarstagande och en omställning i näringslivet, att den största livsmedelskedjan, ICA, inser vilka större trender och utmaningar som samhället står inför, att klimatfrågan har fått fäste, att de bästa valen måste bli enklare och förvalda i e-handeln och att det nu talas tydligare om last-mile-problematiken, om transparens och om ansvarstagande. Kort sagt: det är mycket som tyder på att detaljhandeln vill hitta sin nya roll, där cirkulär ekonomi och delande dito kommer att vara avgörande inslag.

Lönsamhet och hållbarhet
Allt var förvisso inte klockrent. Det är oklart hur hållbarheten ska relateras till lönsamhetskraven. I Svensk Handels definition av hållbart företagande ses fortfarande hållbarhet som underordnad lönsamhet, men det är naturligtvis ett positionsbyte som det kan ta tid för några företag att inkludera i sin affärsmodell. I övrigt hörde jag faktiskt inte så mycket som inte skulle platsa i en hållbar värld. Så något har hänt. Kunderna, både de offentliga och de privata, börjar i allt större utsträckning förvänta sig ett ansvarstagande näringsliv. Och om det är något detaljhandeln alltid har varit bra på så är det att lyssna av köpsignaler.

Pandemins påverkan på detaljhandeln
Pandemin har inneburit mer e-handel. För livsmedel har andelen fördubblats och för branscherna möbler och inredning, apoteksvaror, byggvaror, hemelektronik samt sport och fritid är ökningarna rejäla. De branscher som haft svårt i pandemin är bl.a. ( och det är inte så oväntat) restauranger, tjänster inom hälsa och skönhet, lokalvård, utlandsresor och kollektivresor. Aningen överraskande anger nära hälften av konsumenterna att de har handlat begagnat via nätet under pandemin. Motivet har varit lägre pris för 42 procent av dessa och miljöaspekter för 36 procent av konsumenterna.

Knäckfråga
En knepig fråga är att 47 procent av e-handelskonsumenterna anger att det är mycket viktigt med fria returer. Här har detaljhandeln en knäckfråga att hantera. Alla inser att retursystemet vid e-handel leder till många fler transporter, framför allt för att återförpacka och göra kläder säljbara. Det var intressant att notera att hållbarhetsansvarig på Svensk Handel, Magnus Nikkarinen, i den avslutande diskussionen betonade hur viktigt det är att minska behovet av returer. Insikten finns således, men kunderna förväntar sig uppenbarligen gratistjänster som gör e-handeln maximalt bekväm. Det ska bli intressant att se hur denna konflikt kommer att tacklas. Jag har i andra bloggtexter lyft möjligheten för försäkringsbranschen att agera ”skyddsnät” åt båda håll, så att både konsument och leverantör vet vad som händer i samband med returer och returrelaterade problem.

Avmystifiera hållbarheten!
En hel del av webbinariet kretsade kring tjänsteutveckling. 4 av 10 företag erbjuder idag reparationstjänster och 3 av 10 konsumenter säger att räknar med att hyra fler produkter i framtiden. Steg för steg sker en utveckling av tjänster som kompletterar eller ersätter den vanliga försäljningen. Henrik Lampa från Dustin redogjorde för sin syn på utvecklingen. Inom kort kommer hans bransch erbjuda ett ”take-back”-system som är tänkt att bli 100-procentigt. Han berättade också att redan före pandemin fanns tydliga signaler om att kunderna förväntar sig klimatneutrala transporter och att kunderna letar rätt på leverantörer som gör det lätt att göra riktiga val. Hans budskap var också att det är dags att avmystifiera hållbarheten. En indirekt känga till miljörörelsen, som ganska ofta argumenterat för hållbarheten utifrån komplicerade livscykelanalyser, specifika detaljkunskaper eller ett slags moraliskt övertag. Det behöver inte vara så komplicerat att göra rätt.

Viktiga iakttagelser från ICA
Anders Axelsson från ICA-handlarna bidrog med ett par väldigt viktiga inspel. Det som gjorde mest intryck på mig var att ICA-handlarna så tydligt ser hur samhället glider isär och polariseras. Inte bara ekonomiskt, sa Anders Axelsson, utan även när det gäller förmåga och kompetens. Han lyfte också det sociala sammanhanget, hur svårt det kan vara att göra val som ingen annan i bekantskapskretsen gör. Det var intressant att få en kort inblick i svårigheten för en ICA-handlare att kommunicera så att alla känner sig välkomna och att sortiment, information och priser känns rätt. De krafter i samhället som gärna delar in befolkningen i ”vi” och ”dem” gör på så sätt omställningen svårare för aktörer som ICA.

Modeindustrin
Anna-Karin Dahlberg från Lindex bidrog också till att webbinariet mest kom att handla om positiva indikatorer. 2025 ska sortimentet bestå av 100 procent hållbara material och 2030 ska man ha halverat sina CO2-utsläpp. Hon nämnde också pop-up-butiker, att man underlättat för klädbyte på jobbet, testat låneupplägg och att man tittar noga på delningsekonomins olika möjligheter. När det gäller returproblematiken kunde hon nämna att returer på barnkläder inte är så omfattande, kanske för att storlekar är lättare att välja för barn. Här kan ju en förbättring komma till stånd även för vuxenkläder om storlekar och beskrivning görs mer individanpassade. (Jag vet att företaget Atacac på Ringön i Göteborg har ett projekt igång, som skulle landa i att det skapas en virtuell dock-kopia av kunden, så att klädprovningen skulle kunna ske on-line. Dags att gräva i det spåret igen…).

Viktigt med forskning
Två forskare medverkade under dagen med viktiga inspel. Annelise De Jong från IVL och Oksana Mont från IIIEE vid Lunds Universitet bidrog med värdefulla insikter och resultat. Det kommer att bli väldigt viktigt för de strategiska besluten på olika nivåer att det finns färsk och relevant forskning att hänvisa till. Annelise De Jong talade bl.a. om COM-B-metoden och hur förmåga, möjlighet och motivation samspelar inför kundens val. Hon redogjorde dessutom för 23 av de hinder som hon har identifierat i detta sammanhang. Oksana Mont redogjorde för den internationella studie av 30 webbplatser hon och kollegorna studerat för att förstå hur delningsekonomin utvecklas. Långsiktigt menade hon att delande av bilar och cyklar blir vanligare än samåkning och att teknikutvecklingen kommer att spela stor roll med exempel som drönare, robotar och förarlösa fordon.

Nu ska vi vara tydliga
Någon sa ”förbjud dåliga produkter”. Det låter som ett enkelt steg. Nästa steg för vissa sällanköpsbranscher kan bli att förbjuda försäljning för att istället bygga affärsmodeller kring nyttjandet och tydliga prognoser. Helhetsintrycket från dagen var hoppfullt. Lyhördheten blir avgörande. Detaljhandeln lyssnar på sina kunder. Så det är upp till oss att vara tydliga!

Länktips, där inspelning från webbinariet kommer att finnas:
www.sustainableconsumption.se