Nu har trettio år gått….

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/

Innovation innebär något nytt

Innovation är helt nödvändigt. För om allt redan finns kommer ingen förändring till stånd. Och behovet av förändring är uppenbar. Förändring uppstår inte av sig självt, vilket innebär att vi behöver innovationer och nya lösningar för att skapa det framtida samhället. Var ska innovationerna uppstå?

Industrin börjar förstå
Verkstadsindustrin är mitt uppe i en gigantisk omställning. Inte bara att våra fordon ska byta från fossila bränslen till el eller att cirkulär ekonomi nu tar form inom många områden. Ett av de mer intressanta exemplen är att IKEA har bestämt sig för att bli cirkulära till år 2030. Dvs alla produkter på något sätt ska bygga på retur av material eller produkter som redan varit i omlopp. En lovande och imponerande ambition som delvis testas på olika delmarknader.

Hur snabbt ställer vi om?
Frågan är ju hur andra branscher ska agera för att bli cirkulära och långsiktigt hållbara. Hur ser innovationerna ut inom eventbranschen? Kan skämt från scen återanvändas? Kan samma upplägg användas gång på gång i en bransch som delvis bygger på att överraska och fånga uppmärksamhet? Hur innovationer uppstår blir naturligtvis olika från bransch till bransch. Appar, virtuella hjälpmedel och digitalisering bidrar naturligtvis till innovationerna. Swish och Mobilt Bank-ID har förenklat betalningarna på ett sätt vi inte kunde föreställa oss för 15 år sedan. På liknande sätt kommer vi säkert att hitta nya sätt att uppleva och interagera i olika sammanhang. Det sägs att innovationstakten generellt är en större förändring per år (typ Swish). Bekymret är att det är för långsamt om vi ska hinna ställa om till ett energisnålt och fossilfritt samhälle innan det är för sent.

Inte konkurrens – utan samverkan
En innovation som det talas för lite om är hur konkurrensutsättning ska gå till. Idag skickar myndigheter ut förfrågan om anbud och alla som svarar förväntas konkurrera med pris och/eller kvalitet så att det offentliga kan välja det ”bästa” alternativet. Och det tillvägagångssättet kan kanske vara rimligt för en del uppgifter. Ska en gata skottas fri från snö kan det kanske bara göras på ett sätt. Men det intressanta uppstår att det offentliga nu börjar handla upp tjänster i syfte att förändra samhället. Man vill få hjälp att utveckla och skärpa kompetenser i olika segment, antingen för sig själva eller för en viss målgrupp av företag. Det som då tappas bort i de sedvanliga förfrågningarna är att innovationshöjden kanske inte ligger på samma nivå som vid snöskottning av en gata. Det är kanske förmågan att samverka och att utveckla nya relationer som är det väsentliga. Som man frågar får man svar och frågar man inte efter rätt kompetens blir svaret inte det önskade.

Tillväxtverket har en förfrågan ute
Tillväxtverket har för tillfället en förfrågan ute som just har denna motsägelsefullhet inbyggd. Det som skulle vara mest värdefullt för att kunna hjälpa målgruppen SME-företag frågar man inte efter. Den som vill läsa mer kan söka på Tillväxtverkets Dnr Ä 2019-1093 som har deadline 4 november 2019 och som handlar om företagscoachning cirkulär ekonomi.

Var är förnuftet?

Amazonas brinner. Sibirien brinner. På Antarktis rapporteras tillfälligt en temperaturhöjning på lokalt så mycket som 60 grader. Visst är det bara enstaka händelser och inget som bevisar något. Men om vi ska vänta på att bevisen ska vara 100%-iga för att jordens klimat är under snabb förändring beroende på mänsklig påverkan kommer det att vara för sent att förhindra det som just bevisats.

Vi är en del av systemet
Klimatfrågan är verkligen en ödesfråga, eftersom den utmanar vår självbild. Vi har länge trott oss stå vid sidan av eller över naturens krafter, men tvingas nu steg för steg inordna oss i en världsordning, där vi inte längre kan se oss som herrar över naturen. Vi är en del av jordens ekosystem och vi gör just nu vårt värsta för att skada detta på flera sätt. Klimatfrågan är kanske tydligast, men spridandet av mikroplaster, kemiska substanser och onaturliga ämnen förgiftar långsamt vår jord, vår egen föda och därmed oss själva.

Ointresset
Ibland blir det lite märkligt att ta del av nyhetsrapporteringen. Amazonas brinner och vi diskuterar om tiggare ska få tigga. Eller om ett populärt fotbollslag ska vinna nästa match. Bläddrar man i en papperstidning kan det vara sida upp och sida ner med referat och analyser av hur det går för olika lag (mest fotboll) och i bästa fall en liten notis om 2019 års 72000 bränder i Amazonas. Just nu pågår 2500 bränder. Vill vi inte veta vad som händer? Är det för långt bort? Är det ointressant? Berör det oss inte att 20% av jordens skog, vår lunga, är under attack? Är det verkligen viktigare att en känd fotbollstränare ska sluta?

Det är folkets vilja
Ibland är det svårt att bibehålla optimismen om vår framtid. När en president tror att allt är till salu, inklusive Grönland, och en annan tror att svedjebruk i gigantisk skala är det rätta för Sydamerika. Båda dessutom valda i demokratiska val. Det är våra medmänniskors önskningar och förväntningar de konkretiserar, i de berörda länderna. Kan inte förnuftet segra snart? Helst igår.

Rökförbudet missade en viktig del

Rökförbudet på uteserveringar har nu trätt i kraft. Motivet var att ingen ska behöva utsättas för cigarettrök mot sin vilja. Lagstiftarna såg framför sig busshållplatser, uterestauranger och entréer till köpcentra som typiska platser där det nya rökförbudet skulle kunna göra skillnad. Den kritik som har förekommit har handlat om otydlighet i gränsdragningen. Hur nära en ingång är det OK att stå och röka? Vem har ansvaret för att rökaren slutar röka om vederbörande står för nära?

Stor risk att nedskräpningen ökar
Ansvariga för busshållplatser har tolkat lagen som att de därmed behöver ta bort askkopparna kring hållplatserna. Man undrar hur de ansvariga för kollektivtrafiken tänker? Ska den som helt lagligt går till en busshållplats med en tänd cigarett därmed inte kunna fimpa på ett rimligt sätt?

En miljard fímpar
Lagstiftaren borde vänt på hela frågeställningen. Inte för att rökning är bra. Men för att se till helheten. Fimparna är ett gigantiskt miljöproblem. Fåglar och smådjur utgår ifrån att de är ätbara, de föder upp sina ungar på fimpar från marken. Svenskarna slänger 1 miljard, tusen miljoner, fimpar på fel ställe varje år. Och de innehåller inte tobak som bryts ner. Fimparna innehåller partiklar som är direkt och indirekt skadliga för miljön.

Vänd på perspektivet – hur hjälper vi rökaren att göra rätt?
Det logiska hade varit att lagstiftaren vänt på frågan och funderat ett par varv hur man vill att rökaren ska bete sig. I alla fall ansträngt sig att samtidigt lösa både ett hälsoproblem och ett miljöproblem. Nu bygger hela rökförbudet på en tanke – att minska exponeringen för rök relativt den icke-rökande delen av befolkningen, barn t.ex. Det är rimligt. Men det är faktiskt orimligt att inte ta hand om rökningens allvarliga miljömässiga konsekvenser i samma process, så att vi fått en lagstiftning som fångar och begripliggör mer av rökningens negativa effekter.

Enkel lösning
Den åtgärd som snabbast skulle kunna komma till rätta med spridningen av fimpar på gator och torg, i vattnet och i skog och mark, vore att varje rökare åläggs att visa hur han eller hon tar hand om sina fimpar i samband med köpet av cigaretter. Den som inte kan visa upp en fimpdosa (exempelvis en tom snusdosa eller motsvarande) skulle då åläggas att köpa en sådan dosa. Det måste vara lätt att göra rätt. Att fimpa i en dosa som sedan töms i soporna av rökaren själv är rimligt enkelt och skulle snabbt kunna reducera mängden fimpar på gatorna.

Vattentäta skott?
Men nu hanteras ju hälsofrågor och miljöfrågor av olika departement och det är tydligen alltför avancerat att tänka sig att departementen gemensamt försöker lösa flera problem, samtidigt som man gör det pedagogiskt begripligt och enkelt att förändra beteendet hos en stor grupp rökare.

Det är synd att man missar chansen att rätta till flera problem på en gång.


Silverjoner igen

Nanotekniken rymmer både möjligheter och hot. Det är ett tema jag då och då återkommit till i denna blogg. En nyligen publicerad rapport slår fast att silverjoner i sportkläder har försvunnit efter 10 tvättar, men inte försvunnit ur kretsloppet. Tvärtom – de gör stor skada när de hamnar i våra vattendrag. Det som i butiken kan framstå som ett säljargument, att sportkläderna innehåller antibakteriella silverjoner, blir således ett problem i nästa fas. Detta varnade Naturskyddsföreningen för redan för 10 år sedan.

Hur länge ska vi hålla på?
Hur länge ska det vara tillåtet att göra fel? På en nivå är detta mänsklighetens ödesfråga. Hur länge ska vi få hålla på att förstöra det ekosystem vi är beroende av? Är vi som mänsklighet oförmögna att begränsa oss själva?

Frihandelns baksida
Frihandelsförespråkarna måste faktiskt bestämma sig nu om frihandelns fördelar väger upp nackdelarna. Det fungerar inte enligt frihandelns grundläggande idéer att ett enskilt land begränsar varors fria rörlighet. Men hur gör vi när de produkter som säljs skadar människor och vår egen livsmiljö? Ska vi ducka för problemen och tillåta skadliga produkter eller ska vi ta strid för en renare miljö, fri från ämnen som skadar kretsloppet? Hur ser vägen ut för ett snabbt återtåg från de destruktiva delarna av frihandeln? Eftersom det krävs samsyn och gemensam lagstiftning tar det alldeles för lång tid från det att ett ämne identifierats som skadligt till att det är förbjudet i alla länder som ingår i ett handelsutbyte.

Nödstopp
Vi behöver ett ”Nödstopps-system” som gör det möjligt att snabbt begränsa distributionen av skadliga produkter. Inget företags eller lands ekonomi är viktigare än skyddet av vårt ekosystem, som alla levande varelser är beroende av, inklusive människan. Sunt förnuft kan det också kallas när vi förhindrar osunt självskadebeteende.

Länktips: https://swenanosafe.se/silverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt/?q=%2Fsilverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt%2F&allow-cookie=1

Länktips https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/antibakteriella-klader-skadar-miljon

Populismen och riskerna

Snart är det val till EU-parlamentet och det är nu väljarna bestämmer sig, de sista dagarna före valet. Italiens ”Il Capitano”, kaptenen, Salvini försöker samla anhängare och sympatiserande partier i EU till någon slags gemensam plattform. Med vänner som rysslandsflirtande LePen och enmanspartiet Geert Wilders i Nederländerna och med glada tillrop från ungraren Orban hoppas högerpopulister och nationalister kunna bilda en stark grupp i EU. Lite otur hade de att Österrikes vicekansler nu avgått efter att ha avslöjats av en videoinspelning. Där visar han sig vara en illojal falskspelare, som erbjöd statshemligheter i utbyte mot rysk hjälp att vinna valet i Österrike 2017. Dessa partier har det inte lätt när de ska vinna val – de går över alla rimliga moraliska gränser för att nå sina mål.

Vad ville Putilov i Riksdagen?
I Sverige får motsvarande parti aldrig frågor på hur de ser på relationen till Ryssland. Kanske för att ingen journalist lyckades skapa något konkret ur den märkliga historien med ”Egor Putilov”, som var anställd på SD:s kansli till 2016, som jobbade på Samhällsnytt (f.d. Avpixlat) och som nekades pressackreditering till Riksdagen. Putilov hette senare Dahlin och har bytt namn och födelseort som andra byter skjorta. Något märkligt är det med historien. Liksom med den SD-riksdagsman, Pavel Gamov, som 2017 reste till Ryssland och – för att sammanfatta – betedde sig olämpligt.

Populismen, hur den försvarar sig och vart den leder
Salvini är farligare än Berlusconi. Berlusconi var självupptagen, sökte rikedom och evig ungdom. Salvini tycks förstå hur han kan använda trump-taktik för att vinna sympatier t.ex. genom att säga att han är stolt att kalla sig populist. ”Jag är folkets man”, säger han. Genom att tömma orden på sin innebörd blockerar han kritik och meningsfulla samtal. Om det är positivt att vara populist blir kritiska samtal omöjliga att föra. Svart blir vitt och vitt blir svart. Teori: när kaoset blir ohanterligt i efterdyningarna av absurda debatter om ingenting är det tänkt att ”kaptenen” ska ta rodret enligt Putin-modell.

Villospår nummer 2
Här hemma har populisterna fått draghjälp av ”Bensinupproret 2.0”, som vill ha ett bensinpris på 12 kronor för att ha råd att köra bil. Kloka politiker inser att förändringen till ett klimatanpassat samhälle kommer att innebära att allt inte kan fortsätta som förut. I bästa fall förstår de också hur viktigt det är med fungerande alternativ, när vi ska ställa om från fossilberoende till fossiloberoende på alla områden. Svaga politiker surfar på opinionen och stödjer Bensinupproret 2.0 genom att rikta annonser mot den gruppen på Facebook. När nu kärnkraften fungerat som villospår ett tag i EU-debatten (energifrågor beslutas inte av EU) kom Bensinupproret 2.0 som ett välkommet inslag i den offentliga debatten.

”Varför är det bara jag som bryr mig om hur jag har det?”
I Sverige klarar vi som bekant bara en fråga i taget. En vecka före valet handlar diskussionen om hur ”vanligt folk” ska klara vardagens resor med sin bil. Att priset på bensin per körd kilometer är lägre idag än 1980 är det ingen som bryr sig om. Äntligen slapp högerpartierna att höra om Greta Thunberg och hennes kamp för klimatet. Vars och ens rätt att bete sig själviskt och att inte bry sig om miljön och planeten blev i ett slag viktigare än att faktiskt bromsa den utveckling som riskerar att skapa enorma problem på jorden, tycker någon halv miljon medlemmar i Bensinupproret 2.0. Ivrigt påhejade av tre högerpartier.

Alla som struntar i att rösta i EU-valet ger i praktiken sin röst till de som röstar. Mer än var tredje röst som inte avges gynnar på det sättet de partier som står för en samhällsutveckling där egoismen och gruppegoismen sätts före människans och planetens gemensamma framtid.

Värdet av världen

Forskare som fångat in och analyserat plast i havet har nu beräknat hur mycket plast som kan finnas i våra hav. De har kommit fram till att det kan röra sig om 26 gånger mer plast än vad som syns på ytan. Rapporten borde få många att känna sig mycket oroade. I stor skala tvingar vi havslevande varelser att äta plast och förgiftar vi havsbotten. Ändå stannar denna rapport som en liten TT-notis i marginalen på sidan 25 i dagens GP:

Två tankar dyker upp.
1. Hur ska vi vända utvecklingen och stoppa tillflödet av plast till havet?
2. Hur får vi media att vilja prioritera nyheter på ett annat sätt?
Fler borde engagera sig i de skador vi åsamkar naturen och vår egna livsmiljö. Det är inte långt borta att vår egna försörjning drabbas. Vi är mycket beroende av naturens gratistjänster, inte minst att maskarna skapar mull och att insekterna pollinerar. Och varför är hoten mot vårt ekosystem så ointressanta för media? Är det för att det inte finns någon individuellt ansvarig att ställa till svars?

Det handlar om två värden. Värdet av världen och hur vi värdesätter information och nyheter. Om det inte kommer upp i ”flödet” – är det då värdelöst? Vem säger det? Algoritmerna?

Tilliten slits ner i dagens medielandskap

Jag lyssnar i princip aldrig på podcasts. En skriven text har man alltid chans att läsa en gång till för att inte missa en dimension. I ett ljud- och bildflöde blir det svårare att pausa, backa och kolla igen. Kanske missar jag något väsentligt. Idag gjorde jag ett undantag och lyssnade på ett bildsatt samtal mellan Navid Modiri och Aron Flam. Aron beskriver sig själv som humorist och skribent och vill inte kalla sig journalist – för att han inte är det, som han själv uttryckte det.

Utvikning om roller
Både journalister och författare är skribenter. En journalist förväntas nog vara objektiv och beskriva företeelser och nyheter så neutralt som möjligt. Men i det journalistiska ligger också en värdering av om det är en nyhet eller om det finns någon vinkling med nyhetsvärde, men underordnat. En författare förväntas å andra sidan utgå från den egna bilden av världen i själva gestaltandet och i språket markera ställningstaganden. Kanske också för att skapa igenkänning hos sina läsare. Bloggande och poddande är egentligen bara moderna former av författande, även om några gärna vill sudda ut gränserna mellan genrerna.

Emot Sossarna och emot Public Service
Men åter till Aron Flam. Han definierar sig själv politiskt som ”kulturellt vänster och ekonomiskt höger”, men har framför allt profilerat sig med det tydliga budskapet ”Krossa socialismen” och en allmänt negativ inställning till det socialdemokratiskt formade Sverige, som han vill bekämpa. Public Service i sin nuvarande form är han också kraftigt emot. Idag den 1 maj 2019 tänker han och hans hängivna följare demonstrera vid TV-huset i Stockholm. I sociala medier hyllas han av antidemokrater, som gärna surfar på hans genomslag.

Lagom är inte bra?
Jag lyssnar och försöker förstå. Något slags uppror mot sin far erkänner Aron Flam att han drivits av. Under de cirka 45 minuter jag lyssnar på samtalet kommer miljöfrågorna upp en gång och då med ordet ”miljömuppar”, som relativt tydligt indikerar att han (ännu?) inte insett hur samhället vilar på ett antal fundament som just nu kraftigt hotas av länders, företags och individers historiska hänsynslöshet. Den bild jag får av en framgångsrik ståuppare, komiker och skribent är att han i sin världsbild utgår från sig själv och den medievärld han rör sig i. Han anser att Sverige är fast i kollektivistiska lösningar och det han propagerar för är att bekämpa socialismen. Sverige är lagom, anser han, och kan därför aldrig bli riktigt bra. Lagom som kompromissens optimum bortser han uppenbarligen ifrån.

Solidaritet – finns det kvar som ord?
I samtalet mellan Navid Modiri och Aron Flam dyker inga invändningar upp, inga intressanta följdfrågor. Som när Flam exemplifierar lagom-idén med Stefan Löfvén. Då kunde följdfrågan varit vilken av politikerna idag som inte är typiskt lagom. Men den frågan kom inte. Det kom heller ingen fråga om Flams syn på Olof Palme – som Navid Modiri nämner som en förebild för dennes föräldrar. Inte heller får Flam frågor om begrepp som rättvisa, solidaritet, ödmjukhet eller om den intressanta polariseringen mellan gruppegoism/egoism.

Är tacksamhet fel?
Så varför ägna ett blogginlägg åt en högerinspirerad fritänkare, som bekämpar det ”socialdemokratiska projektet”, public service och den maktfördelning vi har i det här landet? För att han har rätt i sin kritik? Naturligtvis finns det historiska och nuvarande problem med hur vi har organiserat det svenska samhället. Men intrycket blir ändå att Aron Flam missat något när han hånfullt nämner att han ibland får höra att han borde vara tacksam för att han lever i Sverige.

Efter religionen
För hundra år sedan bad de flesta i Sverige till Gud. Jag undrar om inte hånet mot tacksamheten, som Aron Flam ger uttryck för, är ett av flera exempel på vad som hänt i vårt land när religionen släppte sitt grepp om människor (på gott och ont) och vägledande etik och moral istället kom att handla om det egna självförverkligandet. Aftonbönen ersattes av en sista koll på gilla-statusen.

Polarisering
Istället för att i handling vara solidariska med Vietnams folk när USA krigade mot kommunismen och för sina militära industriers vinster, blir vi idag översköljda med spelbolagsreklam som tävlar om att övertyga oss om hur enkelt det är att vinna. Istället för att lyssna på olika synpunkter handlar debatten idag om att så slagkraftigt som möjligt få ”gilla”-markeringar och en Swish-slant på kontot. Istället för åsikt mot åsikt inom givna referensramar ställs nu sanning mot lögn, eftersom det ger bättre rubriker. På köpet slits tilliten ner – vem kan man lita på…?

Vi får se…
Det finns ett antal bloggare, poddare och influencers som syns och hörs. Flera av dem profilerar sig genom att fånga upp den nationalistiska och populistiska våg som sveper över världen. Att jag valde Aron Flam som exempel denna gång var mest en tillfällighet.
I Aron Flams ögon är jag väl en sån där miljömupp som kan avfärdas med en axelryckning. Jag fattar naturligtvis ingenting av det han tycker är viktigt. Nej, jag gör inte det. Tiden får visa vad som bäst gynnar oss alla.

Länktips: (Nej, inte denna gång).

Tänk att det kan vara gött att förneka vetenskap och sunt förnuft

Lena Ferm, moderat göteborgspolitiker, andre vice ordförande i partiets kretsstyrelse och ersättare i utbildningsnämnden är i blåsväder. Bland alla märkligheter hon twittrat finns följande: ”Jag är ”klimatförnekare”. Nu är det sagt. Känns gött… ” (källa: se nederst på sidan). Hon har även twittrat: ”De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit..”

Vem ska vara ledsen?
I ett SMS till tidningen GT skriver Lena Ferm:
”Den bild som målas upp i media just nu gör mig ledsen. Uppenbarligen har jag både likat och delat saker utan att ha läst och tittat ordentligt. Jag är en vanlig fritidspolitiker, en vanlig människa, jag har gjort fel och ångrar det. Jag är varken nazist eller rasist. De människor som träffat mig vet det”.
Ändå vill hon ha förtroende att hantera utbildningsfrågor i Göteborg. Man undrar lite stillsamt hur det ser ut med förtroendet för henne hos Göteborgs alla lärare och skolor, som arbetar med att lära alla barn att läsa och skriva när den politiker som ska vara med och besluta om skolornas resurser, personalpolitik och framtid ger upp på ”de flesta invandrare”… eller vilken syn hon har på forskning och högre utbildning.

51449 röster
Om nu forskarsamhället till överväldigande majoritet, både nationellt och internationellt har slagit fast att klimathotet är reellt och synnerligen allvarligt – att då känna att det är ”gött” att förneka vetenskapen… Det har hon ju inte skrivit utan att ha läst och tittat ordentligt. Hon är ledsen över den bild som målas upp… de som borde vara ledsna är de 51449 göteborgare som la sin röst på M i kommunalvalet 2018. Har partiet verkligen ingen lämpligare andre vice ordförande eller lämpligare utbildningspolitiker bland medlemmarna? Trumpismen brer ut sig, föraktet för kunskap, de förenklade budskapen, populismen som handlar om att ställa grupp mot grupp och inte att göra kloka avvägningar mellan olika intressen, utan snarare att gynna en grupp på en annan grupps bekostnad.

Själva gudarna
Hur ska denna anti-trend bemötas? Hur kan vi vända denna massiva våg av faktaförnekelse och känsla av att det är ”gött” att strunta i vad vetenskapen säger? Ibland resignerar jag och instämmer med Friedrich von Schillers klassiska ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves….” (som f.ö. Isaac Asimov gjorde känt för en ny målgrupp med sin sf-roman ”Själva gudarna”).

Rim och reson
Ibland försöker jag se framkomliga vägar, där rim och reson faktiskt kan spela roll och där logik och ansvarstagande går hand i hand. Några av de 51449 röstande i 2018 års val borde fundera på vem de anser bäst förvaltar samhällets utveckling och väljarnas mandat och ansvarstagande.

Länktips:

https://www.expressen.se/gt/uppgifter-moderata-politikern-uppmanas-lamna-efter-twitterinlaggen/

En ödmjuk kunskapssyn, tack

Beprövad och etablerad vetenskap är viktigt att kunna luta sig mot i de flesta fall. Den systematik och den kritiska granskning som alltid medföljer ett vetenskapligt förhållningssätt är avgörande för att forskningen ska stå på stabil grund och utgöra utgångspunkt för förslag, beslut och investeringar. Det låter bra, så långt. Men det räcker inte.

Alternativ utanför ramen
Ibland finns det avvikelser, som inte ryms inom den definition forskningen satt upp. Även om läkekonsten har kommit väldigt långt idag och det finns botemedel och effektiva bromsmediciner för tidigare dödliga virussjukdomar finns det fortfarande tillstånd och sjukdomar som den gängse läkekonsten inte klarar att hantera. I de fall där den gängse läkekonsten går bet är det intressant med alternativmedicinens lösningar. Akupunktur för smärtlindring är ett sådant exempel. Med sin bakgrund i urgammal kinesisk läkekonst är akupunkturen fortfarande ett alternativ ”utanför” den gängse mainstream-fåran.

Placebo fungerar, eller?
Det är hoppfullt på något sätt, detta att det finns fenomen som fortfarande gäckar forskningen och som inte är kartlagda fullt ut. Det ger oss alla en förhoppning om att det finns mer att utforska. Eller ta detta med placeboeffekten. Humbug skulle den strikt bokstavstroende läkaren hävda, eller manipulation. Att placeboeffekten inte har med läkekonst att göra utan mer handlar om självsuggession och människans förmåga att inbilla sig saker. Ändå fungerar det. Folk blir friska, till och med när de får veta att den medicin de tar är placebo, dvs ur gängse vetenskapligt perspektiv helt overksam medicin.

Självläkningen
Ett bekymmer, tycker jag, är att den gängse läkekonsten så ensidigt fokuserar på symptombehandling istället för att se till hela människans situation och hur olika tillstånd, sjukdomar och värden samverkar. Att kroppen har en självläkande kapacitet vet vi, alla vi som kämpat igenom olika migränanfall utan att medicinera. Inte bara skrubbsår läker, utan mycket mer lyckas kroppen ofta själv balansera och läka. Ett suveränt system vi har detta, som fungerar 24/7 utan att vi behöver medvetandegöra processerna. ”Nu ska du smälta maten, nu ska du ta ett andetag, nu ska du rena vätskorna….” är ingenting vi behöver tala om för våra organ. De bara fungerar – i normaltillståndet.

Vidar Rehab läggs ner
I Sverige har det sedan år 1985 funnits en institution i Järna, som utgått ifrån människan i sin helhet och som i sina behandlingar på olika sätt försökt stärka självläkningsprocesserna, även med konstnärliga inslag. Vidarkliniken, senare Vidar Rehab, har arbetat mycket framgångsrikt för att hjälpa patienter tillbaka till ett friskt liv. Många gånger när den gängse läkekonsten kommit till vägs ände har man i Järna kunnat erbjuda ett alternativ, som i många fall hjälpt patienterna att må bättre och även bli friska. Fibromyalgi, olika cancerformer och svårare kroniska invärtes sjukdomar är sådant man har behandlat. Nu har politikerna i Stockholms Läns Landsting beslutat att inte förlänga avtalet med Vidar Rehab och verksamheten läggs ner.

”Ogrundade idéer”
I en debattartikel i Dagens medicin 2017 förklarar en ledande liberal politiker sitt ställningstagande: ”.. (vi måste) orka stå emot ogrundade idéer om alternativ­medicin. Patienterna ska kunna lita på vårdens kvalitet och att de behandlingsmetoder som vården använder vilar på vetenskaplig grund. ”
(Hela debattartikeln – se länk nedan). Dvs det är enbart den gängse läkekonsten som får definiera kvalitet. Alternativa behandlingar ses som ogrundade. Att hundratals patienter lovordar behandlingen viftas bort med svepande formuleringar om ”vinstintressen” och ”kvacksalveri”, trots att verksamheten sedan starten drivits utan vinstintresse och trots väldokumenterade patientfall.

Den enda vägen – fundamentalismens vagga
Det hela påminner om den blinda tron på den enda ekonomiska vägen med en evigt ökad tillväxt, evigt ökande lån och skuldsättningar, en evig konsumtions- och BNP-ökning. Som om det inte längre finns alternativa svar på de stora frågorna. Som om vi aldrig skulle kunna flytta kunskapshorisonten och göra nya upptäckter. Här dominerar istället en tydlig övertro på den egna ståndpunkten, som hamnar snubblande nära kravet på en ideologisk renlärighet. Det är som man hellre stänger dörren för utveckling än vågar låta det dominerande synsättet utmanas av andra och se värdet med genomarbetade hållbara alternativ. I de flesta andra sammanhang är mångfald något positivt, men uppenbarligen inte inom sjukvården.

Ödmjuk kunskapssyn
Den lärdom jag menar vi kan dra av ovanstående är att främja en kunskapssyn som betonar ödmjukhet inför att vi långt ifrån vet allt om tillvaron och att vi gör klokt i att inte låsa oss i ensidiga tolkningar av hur världen ser ut. Elva procent av människorna är vänsterhänta, kanske en naturens egen fingervisning om att det kan vara smart att att inte ensidigt hävda en enda framkomlig väg på de problem vi ställs inför.

Misteln tillskrivs särskilda egenskaper inom naturmedicinen.

Länktips: Debattartikel i Dagens Medicin

https://vidarrehab.se/