Rökförbudet missade en viktig del

Rökförbudet på uteserveringar har nu trätt i kraft. Motivet var att ingen ska behöva utsättas för cigarettrök mot sin vilja. Lagstiftarna såg framför sig busshållplatser, uterestauranger och entréer till köpcentra som typiska platser där det nya rökförbudet skulle kunna göra skillnad. Den kritik som har förekommit har handlat om otydlighet i gränsdragningen. Hur nära en ingång är det OK att stå och röka? Vem har ansvaret för att rökaren slutar röka om vederbörande står för nära?

Stor risk att nedskräpningen ökar
Ansvariga för busshållplatser har tolkat lagen som att de därmed behöver ta bort askkopparna kring hållplatserna. Man undrar hur de ansvariga för kollektivtrafiken tänker? Ska den som helt lagligt går till en busshållplats med en tänd cigarett därmed inte kunna fimpa på ett rimligt sätt?

En miljard fímpar
Lagstiftaren borde vänt på hela frågeställningen. Inte för att rökning är bra. Men för att se till helheten. Fimparna är ett gigantiskt miljöproblem. Fåglar och smådjur utgår ifrån att de är ätbara, de föder upp sina ungar på fimpar från marken. Svenskarna slänger 1 miljard, tusen miljoner, fimpar på fel ställe varje år. Och de innehåller inte tobak som bryts ner. Fimparna innehåller partiklar som är direkt och indirekt skadliga för miljön.

Vänd på perspektivet – hur hjälper vi rökaren att göra rätt?
Det logiska hade varit att lagstiftaren vänt på frågan och funderat ett par varv hur man vill att rökaren ska bete sig. I alla fall ansträngt sig att samtidigt lösa både ett hälsoproblem och ett miljöproblem. Nu bygger hela rökförbudet på en tanke – att minska exponeringen för rök relativt den icke-rökande delen av befolkningen, barn t.ex. Det är rimligt. Men det är faktiskt orimligt att inte ta hand om rökningens allvarliga miljömässiga konsekvenser i samma process, så att vi fått en lagstiftning som fångar och begripliggör mer av rökningens negativa effekter.

Enkel lösning
Den åtgärd som snabbast skulle kunna komma till rätta med spridningen av fimpar på gator och torg, i vattnet och i skog och mark, vore att varje rökare åläggs att visa hur han eller hon tar hand om sina fimpar i samband med köpet av cigaretter. Den som inte kan visa upp en fimpdosa (exempelvis en tom snusdosa eller motsvarande) skulle då åläggas att köpa en sådan dosa. Det måste vara lätt att göra rätt. Att fimpa i en dosa som sedan töms i soporna av rökaren själv är rimligt enkelt och skulle snabbt kunna reducera mängden fimpar på gatorna.

Vattentäta skott?
Men nu hanteras ju hälsofrågor och miljöfrågor av olika departement och det är tydligen alltför avancerat att tänka sig att departementen gemensamt försöker lösa flera problem, samtidigt som man gör det pedagogiskt begripligt och enkelt att förändra beteendet hos en stor grupp rökare.

Det är synd att man missar chansen att rätta till flera problem på en gång.


Silverjoner igen

Nanotekniken rymmer både möjligheter och hot. Det är ett tema jag då och då återkommit till i denna blogg. En nyligen publicerad rapport slår fast att silverjoner i sportkläder har försvunnit efter 10 tvättar, men inte försvunnit ur kretsloppet. Tvärtom – de gör stor skada när de hamnar i våra vattendrag. Det som i butiken kan framstå som ett säljargument, att sportkläderna innehåller antibakteriella silverjoner, blir således ett problem i nästa fas. Detta varnade Naturskyddsföreningen för redan för 10 år sedan.

Hur länge ska vi hålla på?
Hur länge ska det vara tillåtet att göra fel? På en nivå är detta mänsklighetens ödesfråga. Hur länge ska vi få hålla på att förstöra det ekosystem vi är beroende av? Är vi som mänsklighet oförmögna att begränsa oss själva?

Frihandelns baksida
Frihandelsförespråkarna måste faktiskt bestämma sig nu om frihandelns fördelar väger upp nackdelarna. Det fungerar inte enligt frihandelns grundläggande idéer att ett enskilt land begränsar varors fria rörlighet. Men hur gör vi när de produkter som säljs skadar människor och vår egen livsmiljö? Ska vi ducka för problemen och tillåta skadliga produkter eller ska vi ta strid för en renare miljö, fri från ämnen som skadar kretsloppet? Hur ser vägen ut för ett snabbt återtåg från de destruktiva delarna av frihandeln? Eftersom det krävs samsyn och gemensam lagstiftning tar det alldeles för lång tid från det att ett ämne identifierats som skadligt till att det är förbjudet i alla länder som ingår i ett handelsutbyte.

Nödstopp
Vi behöver ett ”Nödstopps-system” som gör det möjligt att snabbt begränsa distributionen av skadliga produkter. Inget företags eller lands ekonomi är viktigare än skyddet av vårt ekosystem, som alla levande varelser är beroende av, inklusive människan. Sunt förnuft kan det också kallas när vi förhindrar osunt självskadebeteende.

Länktips: https://swenanosafe.se/silverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt/?q=%2Fsilverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt%2F&allow-cookie=1

Länktips https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/antibakteriella-klader-skadar-miljon

Populismen och riskerna

Snart är det val till EU-parlamentet och det är nu väljarna bestämmer sig, de sista dagarna före valet. Italiens ”Il Capitano”, kaptenen, Salvini försöker samla anhängare och sympatiserande partier i EU till någon slags gemensam plattform. Med vänner som rysslandsflirtande LePen och enmanspartiet Geert Wilders i Nederländerna och med glada tillrop från ungraren Orban hoppas högerpopulister och nationalister kunna bilda en stark grupp i EU. Lite otur hade de att Österrikes vicekansler nu avgått efter att ha avslöjats av en videoinspelning. Där visar han sig vara en illojal falskspelare, som erbjöd statshemligheter i utbyte mot rysk hjälp att vinna valet i Österrike 2017. Dessa partier har det inte lätt när de ska vinna val – de går över alla rimliga moraliska gränser för att nå sina mål.

Vad ville Putilov i Riksdagen?
I Sverige får motsvarande parti aldrig frågor på hur de ser på relationen till Ryssland. Kanske för att ingen journalist lyckades skapa något konkret ur den märkliga historien med ”Egor Putilov”, som var anställd på SD:s kansli till 2016, som jobbade på Samhällsnytt (f.d. Avpixlat) och som nekades pressackreditering till Riksdagen. Putilov hette senare Dahlin och har bytt namn och födelseort som andra byter skjorta. Något märkligt är det med historien. Liksom med den SD-riksdagsman, Pavel Gamov, som 2017 reste till Ryssland och – för att sammanfatta – betedde sig olämpligt.

Populismen, hur den försvarar sig och vart den leder
Salvini är farligare än Berlusconi. Berlusconi var självupptagen, sökte rikedom och evig ungdom. Salvini tycks förstå hur han kan använda trump-taktik för att vinna sympatier t.ex. genom att säga att han är stolt att kalla sig populist. ”Jag är folkets man”, säger han. Genom att tömma orden på sin innebörd blockerar han kritik och meningsfulla samtal. Om det är positivt att vara populist blir kritiska samtal omöjliga att föra. Svart blir vitt och vitt blir svart. Teori: när kaoset blir ohanterligt i efterdyningarna av absurda debatter om ingenting är det tänkt att ”kaptenen” ska ta rodret enligt Putin-modell.

Villospår nummer 2
Här hemma har populisterna fått draghjälp av ”Bensinupproret 2.0”, som vill ha ett bensinpris på 12 kronor för att ha råd att köra bil. Kloka politiker inser att förändringen till ett klimatanpassat samhälle kommer att innebära att allt inte kan fortsätta som förut. I bästa fall förstår de också hur viktigt det är med fungerande alternativ, när vi ska ställa om från fossilberoende till fossiloberoende på alla områden. Svaga politiker surfar på opinionen och stödjer Bensinupproret 2.0 genom att rikta annonser mot den gruppen på Facebook. När nu kärnkraften fungerat som villospår ett tag i EU-debatten (energifrågor beslutas inte av EU) kom Bensinupproret 2.0 som ett välkommet inslag i den offentliga debatten.

”Varför är det bara jag som bryr mig om hur jag har det?”
I Sverige klarar vi som bekant bara en fråga i taget. En vecka före valet handlar diskussionen om hur ”vanligt folk” ska klara vardagens resor med sin bil. Att priset på bensin per körd kilometer är lägre idag än 1980 är det ingen som bryr sig om. Äntligen slapp högerpartierna att höra om Greta Thunberg och hennes kamp för klimatet. Vars och ens rätt att bete sig själviskt och att inte bry sig om miljön och planeten blev i ett slag viktigare än att faktiskt bromsa den utveckling som riskerar att skapa enorma problem på jorden, tycker någon halv miljon medlemmar i Bensinupproret 2.0. Ivrigt påhejade av tre högerpartier.

Alla som struntar i att rösta i EU-valet ger i praktiken sin röst till de som röstar. Mer än var tredje röst som inte avges gynnar på det sättet de partier som står för en samhällsutveckling där egoismen och gruppegoismen sätts före människans och planetens gemensamma framtid.

Värdet av världen

Forskare som fångat in och analyserat plast i havet har nu beräknat hur mycket plast som kan finnas i våra hav. De har kommit fram till att det kan röra sig om 26 gånger mer plast än vad som syns på ytan. Rapporten borde få många att känna sig mycket oroade. I stor skala tvingar vi havslevande varelser att äta plast och förgiftar vi havsbotten. Ändå stannar denna rapport som en liten TT-notis i marginalen på sidan 25 i dagens GP:

Två tankar dyker upp.
1. Hur ska vi vända utvecklingen och stoppa tillflödet av plast till havet?
2. Hur får vi media att vilja prioritera nyheter på ett annat sätt?
Fler borde engagera sig i de skador vi åsamkar naturen och vår egna livsmiljö. Det är inte långt borta att vår egna försörjning drabbas. Vi är mycket beroende av naturens gratistjänster, inte minst att maskarna skapar mull och att insekterna pollinerar. Och varför är hoten mot vårt ekosystem så ointressanta för media? Är det för att det inte finns någon individuellt ansvarig att ställa till svars?

Det handlar om två värden. Värdet av världen och hur vi värdesätter information och nyheter. Om det inte kommer upp i ”flödet” – är det då värdelöst? Vem säger det? Algoritmerna?

Tilliten slits ner i dagens medielandskap

Jag lyssnar i princip aldrig på podcasts. En skriven text har man alltid chans att läsa en gång till för att inte missa en dimension. I ett ljud- och bildflöde blir det svårare att pausa, backa och kolla igen. Kanske missar jag något väsentligt. Idag gjorde jag ett undantag och lyssnade på ett bildsatt samtal mellan Navid Modiri och Aron Flam. Aron beskriver sig själv som humorist och skribent och vill inte kalla sig journalist – för att han inte är det, som han själv uttryckte det.

Utvikning om roller
Både journalister och författare är skribenter. En journalist förväntas nog vara objektiv och beskriva företeelser och nyheter så neutralt som möjligt. Men i det journalistiska ligger också en värdering av om det är en nyhet eller om det finns någon vinkling med nyhetsvärde, men underordnat. En författare förväntas å andra sidan utgå från den egna bilden av världen i själva gestaltandet och i språket markera ställningstaganden. Kanske också för att skapa igenkänning hos sina läsare. Bloggande och poddande är egentligen bara moderna former av författande, även om några gärna vill sudda ut gränserna mellan genrerna.

Emot Sossarna och emot Public Service
Men åter till Aron Flam. Han definierar sig själv politiskt som ”kulturellt vänster och ekonomiskt höger”, men har framför allt profilerat sig med det tydliga budskapet ”Krossa socialismen” och en allmänt negativ inställning till det socialdemokratiskt formade Sverige, som han vill bekämpa. Public Service i sin nuvarande form är han också kraftigt emot. Idag den 1 maj 2019 tänker han och hans hängivna följare demonstrera vid TV-huset i Stockholm. I sociala medier hyllas han av antidemokrater, som gärna surfar på hans genomslag.

Lagom är inte bra?
Jag lyssnar och försöker förstå. Något slags uppror mot sin far erkänner Aron Flam att han drivits av. Under de cirka 45 minuter jag lyssnar på samtalet kommer miljöfrågorna upp en gång och då med ordet ”miljömuppar”, som relativt tydligt indikerar att han (ännu?) inte insett hur samhället vilar på ett antal fundament som just nu kraftigt hotas av länders, företags och individers historiska hänsynslöshet. Den bild jag får av en framgångsrik ståuppare, komiker och skribent är att han i sin världsbild utgår från sig själv och den medievärld han rör sig i. Han anser att Sverige är fast i kollektivistiska lösningar och det han propagerar för är att bekämpa socialismen. Sverige är lagom, anser han, och kan därför aldrig bli riktigt bra. Lagom som kompromissens optimum bortser han uppenbarligen ifrån.

Solidaritet – finns det kvar som ord?
I samtalet mellan Navid Modiri och Aron Flam dyker inga invändningar upp, inga intressanta följdfrågor. Som när Flam exemplifierar lagom-idén med Stefan Löfvén. Då kunde följdfrågan varit vilken av politikerna idag som inte är typiskt lagom. Men den frågan kom inte. Det kom heller ingen fråga om Flams syn på Olof Palme – som Navid Modiri nämner som en förebild för dennes föräldrar. Inte heller får Flam frågor om begrepp som rättvisa, solidaritet, ödmjukhet eller om den intressanta polariseringen mellan gruppegoism/egoism.

Är tacksamhet fel?
Så varför ägna ett blogginlägg åt en högerinspirerad fritänkare, som bekämpar det ”socialdemokratiska projektet”, public service och den maktfördelning vi har i det här landet? För att han har rätt i sin kritik? Naturligtvis finns det historiska och nuvarande problem med hur vi har organiserat det svenska samhället. Men intrycket blir ändå att Aron Flam missat något när han hånfullt nämner att han ibland får höra att han borde vara tacksam för att han lever i Sverige.

Efter religionen
För hundra år sedan bad de flesta i Sverige till Gud. Jag undrar om inte hånet mot tacksamheten, som Aron Flam ger uttryck för, är ett av flera exempel på vad som hänt i vårt land när religionen släppte sitt grepp om människor (på gott och ont) och vägledande etik och moral istället kom att handla om det egna självförverkligandet. Aftonbönen ersattes av en sista koll på gilla-statusen.

Polarisering
Istället för att i handling vara solidariska med Vietnams folk när USA krigade mot kommunismen och för sina militära industriers vinster, blir vi idag översköljda med spelbolagsreklam som tävlar om att övertyga oss om hur enkelt det är att vinna. Istället för att lyssna på olika synpunkter handlar debatten idag om att så slagkraftigt som möjligt få ”gilla”-markeringar och en Swish-slant på kontot. Istället för åsikt mot åsikt inom givna referensramar ställs nu sanning mot lögn, eftersom det ger bättre rubriker. På köpet slits tilliten ner – vem kan man lita på…?

Vi får se…
Det finns ett antal bloggare, poddare och influencers som syns och hörs. Flera av dem profilerar sig genom att fånga upp den nationalistiska och populistiska våg som sveper över världen. Att jag valde Aron Flam som exempel denna gång var mest en tillfällighet.
I Aron Flams ögon är jag väl en sån där miljömupp som kan avfärdas med en axelryckning. Jag fattar naturligtvis ingenting av det han tycker är viktigt. Nej, jag gör inte det. Tiden får visa vad som bäst gynnar oss alla.

Länktips: (Nej, inte denna gång).

Tänk att det kan vara gött att förneka vetenskap och sunt förnuft

Lena Ferm, moderat göteborgspolitiker, andre vice ordförande i partiets kretsstyrelse och ersättare i utbildningsnämnden är i blåsväder. Bland alla märkligheter hon twittrat finns följande: ”Jag är ”klimatförnekare”. Nu är det sagt. Känns gött… ” (källa: se nederst på sidan). Hon har även twittrat: ”De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit..”

Vem ska vara ledsen?
I ett SMS till tidningen GT skriver Lena Ferm:
”Den bild som målas upp i media just nu gör mig ledsen. Uppenbarligen har jag både likat och delat saker utan att ha läst och tittat ordentligt. Jag är en vanlig fritidspolitiker, en vanlig människa, jag har gjort fel och ångrar det. Jag är varken nazist eller rasist. De människor som träffat mig vet det”.
Ändå vill hon ha förtroende att hantera utbildningsfrågor i Göteborg. Man undrar lite stillsamt hur det ser ut med förtroendet för henne hos Göteborgs alla lärare och skolor, som arbetar med att lära alla barn att läsa och skriva när den politiker som ska vara med och besluta om skolornas resurser, personalpolitik och framtid ger upp på ”de flesta invandrare”… eller vilken syn hon har på forskning och högre utbildning.

51449 röster
Om nu forskarsamhället till överväldigande majoritet, både nationellt och internationellt har slagit fast att klimathotet är reellt och synnerligen allvarligt – att då känna att det är ”gött” att förneka vetenskapen… Det har hon ju inte skrivit utan att ha läst och tittat ordentligt. Hon är ledsen över den bild som målas upp… de som borde vara ledsna är de 51449 göteborgare som la sin röst på M i kommunalvalet 2018. Har partiet verkligen ingen lämpligare andre vice ordförande eller lämpligare utbildningspolitiker bland medlemmarna? Trumpismen brer ut sig, föraktet för kunskap, de förenklade budskapen, populismen som handlar om att ställa grupp mot grupp och inte att göra kloka avvägningar mellan olika intressen, utan snarare att gynna en grupp på en annan grupps bekostnad.

Själva gudarna
Hur ska denna anti-trend bemötas? Hur kan vi vända denna massiva våg av faktaförnekelse och känsla av att det är ”gött” att strunta i vad vetenskapen säger? Ibland resignerar jag och instämmer med Friedrich von Schillers klassiska ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves….” (som f.ö. Isaac Asimov gjorde känt för en ny målgrupp med sin sf-roman ”Själva gudarna”).

Rim och reson
Ibland försöker jag se framkomliga vägar, där rim och reson faktiskt kan spela roll och där logik och ansvarstagande går hand i hand. Några av de 51449 röstande i 2018 års val borde fundera på vem de anser bäst förvaltar samhällets utveckling och väljarnas mandat och ansvarstagande.

Länktips:

https://www.expressen.se/gt/uppgifter-moderata-politikern-uppmanas-lamna-efter-twitterinlaggen/

En ödmjuk kunskapssyn, tack

Beprövad och etablerad vetenskap är viktigt att kunna luta sig mot i de flesta fall. Den systematik och den kritiska granskning som alltid medföljer ett vetenskapligt förhållningssätt är avgörande för att forskningen ska stå på stabil grund och utgöra utgångspunkt för förslag, beslut och investeringar. Det låter bra, så långt. Men det räcker inte.

Alternativ utanför ramen
Ibland finns det avvikelser, som inte ryms inom den definition forskningen satt upp. Även om läkekonsten har kommit väldigt långt idag och det finns botemedel och effektiva bromsmediciner för tidigare dödliga virussjukdomar finns det fortfarande tillstånd och sjukdomar som den gängse läkekonsten inte klarar att hantera. I de fall där den gängse läkekonsten går bet är det intressant med alternativmedicinens lösningar. Akupunktur för smärtlindring är ett sådant exempel. Med sin bakgrund i urgammal kinesisk läkekonst är akupunkturen fortfarande ett alternativ ”utanför” den gängse mainstream-fåran.

Placebo fungerar, eller?
Det är hoppfullt på något sätt, detta att det finns fenomen som fortfarande gäckar forskningen och som inte är kartlagda fullt ut. Det ger oss alla en förhoppning om att det finns mer att utforska. Eller ta detta med placeboeffekten. Humbug skulle den strikt bokstavstroende läkaren hävda, eller manipulation. Att placeboeffekten inte har med läkekonst att göra utan mer handlar om självsuggession och människans förmåga att inbilla sig saker. Ändå fungerar det. Folk blir friska, till och med när de får veta att den medicin de tar är placebo, dvs ur gängse vetenskapligt perspektiv helt overksam medicin.

Självläkningen
Ett bekymmer, tycker jag, är att den gängse läkekonsten så ensidigt fokuserar på symptombehandling istället för att se till hela människans situation och hur olika tillstånd, sjukdomar och värden samverkar. Att kroppen har en självläkande kapacitet vet vi, alla vi som kämpat igenom olika migränanfall utan att medicinera. Inte bara skrubbsår läker, utan mycket mer lyckas kroppen ofta själv balansera och läka. Ett suveränt system vi har detta, som fungerar 24/7 utan att vi behöver medvetandegöra processerna. ”Nu ska du smälta maten, nu ska du ta ett andetag, nu ska du rena vätskorna….” är ingenting vi behöver tala om för våra organ. De bara fungerar – i normaltillståndet.

Vidar Rehab läggs ner
I Sverige har det sedan år 1985 funnits en institution i Järna, som utgått ifrån människan i sin helhet och som i sina behandlingar på olika sätt försökt stärka självläkningsprocesserna, även med konstnärliga inslag. Vidarkliniken, senare Vidar Rehab, har arbetat mycket framgångsrikt för att hjälpa patienter tillbaka till ett friskt liv. Många gånger när den gängse läkekonsten kommit till vägs ände har man i Järna kunnat erbjuda ett alternativ, som i många fall hjälpt patienterna att må bättre och även bli friska. Fibromyalgi, olika cancerformer och svårare kroniska invärtes sjukdomar är sådant man har behandlat. Nu har politikerna i Stockholms Läns Landsting beslutat att inte förlänga avtalet med Vidar Rehab och verksamheten läggs ner.

”Ogrundade idéer”
I en debattartikel i Dagens medicin 2017 förklarar en ledande liberal politiker sitt ställningstagande: ”.. (vi måste) orka stå emot ogrundade idéer om alternativ­medicin. Patienterna ska kunna lita på vårdens kvalitet och att de behandlingsmetoder som vården använder vilar på vetenskaplig grund. ”
(Hela debattartikeln – se länk nedan). Dvs det är enbart den gängse läkekonsten som får definiera kvalitet. Alternativa behandlingar ses som ogrundade. Att hundratals patienter lovordar behandlingen viftas bort med svepande formuleringar om ”vinstintressen” och ”kvacksalveri”, trots att verksamheten sedan starten drivits utan vinstintresse och trots väldokumenterade patientfall.

Den enda vägen – fundamentalismens vagga
Det hela påminner om den blinda tron på den enda ekonomiska vägen med en evigt ökad tillväxt, evigt ökande lån och skuldsättningar, en evig konsumtions- och BNP-ökning. Som om det inte längre finns alternativa svar på de stora frågorna. Som om vi aldrig skulle kunna flytta kunskapshorisonten och göra nya upptäckter. Här dominerar istället en tydlig övertro på den egna ståndpunkten, som hamnar snubblande nära kravet på en ideologisk renlärighet. Det är som man hellre stänger dörren för utveckling än vågar låta det dominerande synsättet utmanas av andra och se värdet med genomarbetade hållbara alternativ. I de flesta andra sammanhang är mångfald något positivt, men uppenbarligen inte inom sjukvården.

Ödmjuk kunskapssyn
Den lärdom jag menar vi kan dra av ovanstående är att främja en kunskapssyn som betonar ödmjukhet inför att vi långt ifrån vet allt om tillvaron och att vi gör klokt i att inte låsa oss i ensidiga tolkningar av hur världen ser ut. Elva procent av människorna är vänsterhänta, kanske en naturens egen fingervisning om att det kan vara smart att att inte ensidigt hävda en enda framkomlig väg på de problem vi ställs inför.

Misteln tillskrivs särskilda egenskaper inom naturmedicinen.

Länktips: Debattartikel i Dagens Medicin

https://vidarrehab.se/



Det börjar bli dags för vätgas

Under några år under 00-talet hade jag förmånen att få följa framväxten av vätgas som energibärare genom ett styrelseengagemang i Vätgas Sverige. På den tiden var det få som tog vätgasen på allvar, fokus låg istället på att få fram eldrivna fordon med laddningsbara batterier. Då och då läser jag nyheter om vätgasbranschen och idag var en sådan dag.

Några bra förslag
Det är alltid roligt att få ta del av genomtänkta förslag. Projektet Blue Move har tagit fram en checklista i 10 punkter, som på ett tydligt sätt visar hur elfordon med vätgas som energibärare kan spela en större roll i omställningen till en fossilfri fordonsflotta. I korthet går några av deras viktigare punkter ut på att
a – Börja med kluster för att senare knyta ihop dem i korridorer
b – Tänk regional nytta och taxi snarare än korta avstånd och privat ägande
c – Etablera där elnätet är svagt eller olönsamt att bygga ut
d – Tänk Gotland och byggarbetsplatser istället för korta resor i staden
e – Se vätgaslagring som export av överskottsel från sol och vind

Se möjligheterna
De prioriteringar och förslag som Blue Move kommer med känns mycket rimliga. Vätgas kräver infrastruktur och någon måste stå för dessa investeringar. Lönsamheten blir på så sätt viktig att hålla ett öga på och då blir det viktigt att ha flera fordon som regelbundet tankar vätgas på samma ställe. Räckvidden och glesbygdslösningar i områden utan järnväg torde vara viktiga argument för vätgasförsedda fordon. Det befintliga järnvägsnätet kommer att suga många miljarder i upprustning. Ny järnväg kommer troligen bara i fråga mellan storstäderna. Att skapa förutsättningar för gods- och persontransporter i andra delar av landet kan på så sätt vara viktigt med hjälp av vätgasdrivna fordon, gärna i kombinationssystem, där fordonen både tar gods och människor.

Satsa på Oslo <> Göteborg
En annan intressant möjlighet är att knyta ihop Oslo och Göteborg med en ny slags fordon, detta eftersom det lär dröja innan vi ser en ny järnväg som kan ersätta den otidsenliga enkelspåriga Dalslandsbanan över gränsen. Särskilt som Oslo har börjat bygga ut vätgasinfrastrukturen och erfarenheter finns i Mariestad från samma sak. Satsar vi i denna riktning kan många fler öka bekvämt och snabbt mellan Oslo och Göteborg och få något på plats inom 10 år, som blir en pusselbit i det fossilfria transportsystemet.

Länktips om Blue Move: här

I väntan på modiga politiker

En effekt av den linjära ekonomin är att den som producerar något, med få undantag, inte behöver ta ansvar för produkten, när den inte längre fungerar. Allra tydligast illustreras detta feltänk av plasten i vår miljö. Plasten flyter omkring i våra världshav, den vägrar försvinna och den påminner oss ständigt om våra felaktiga system.

Plast tar alltmer plats
Den 13 januari sände SVT ett Dokumentär Utifrån, (länk se nedan) som handlade om plasten i vår miljö. Om hur produktionen av plast sedan år 2002 utgör hälften av all producerad plast, dvs att produktionstakten ökar snabbt. Engångsflaskor konkurrerar ut pantsystemet. Livsmedelssektorn inkluderar plast i all större utsträckning, när det gäller förpackningar. Plast används för att reducera vikten hos fordon och för att isolera hus. Vardagsprodukter som skor kan göras i plast osv osv.

Det mesta återvinns inte
Enligt programmet är det 12 procent av plasten i världen som kommer i retur i någon form, några procent förbränns, men nära 4 av 5 produkter hamnar i vår miljö. Bevisen är nu påtagliga. Stora sjok av flytande plast bildar öar i de stora haven. Mellan 95 och 98 procent av stormfåglarna som lever vid Atlanten har plast i sina krävor. Valar dör när deras matsmältningssystem proppas igen av plast. Fiskar och fåglar snärjs av plastbitar, spökgarn osv. Vi har sett bilderna. Djuren, fiskarna och fåglarna kan inte skilja på naturliga och konstgjorda material. Evolutionen har inte gett dem kunskap om att det som flyter skulle vara farligt.

Fel väg
Och detta är den synliga delen. Mikroplaster och plast i nanostorlek förekommer nu i plankton och hela näringskedjan påverkas. Förutom att plastdelarna kan vara giftiga blir de till dödsfällor när de främmande ämnena inte bryts ner och heller inte ger näring åt vattenlevande organismer, djur, fiskar och fåglar. Plasten hamnar helt fel och saboterar ekosystemen. Det säger sig självt att så här kan vi inte fortsätta.

Vi flyttar bara problemet för att slippa se det
SVT-programmet visade också hur de fattiga länderna drabbas dubbelt. Inte bara att avsaknaden av återvinningssystem fyller vattendragen med sopor, i de länder där man ser en inkomst av att ta hand om den rika världens avfall blir plastbergen en del av vardagen, där giftiga ångor och exponering av materialets alla negativa aspekter blir uppenbar. Andra människor lider för att vi i den rika delen av världen vill kunna leva obekymrat och bekvämt.
På så sätt påminner frågan om tiggeriförbudet. Vi vill slippa påminnas om vårt ansvar.

Samhällsnyttan och miljönyttan måste bli viktigare
Industrin är inte organiserad för samhällsnytta. Aktiebolagslagen säger uttryckligen att uppgiften är att generera ekonomisk vinst till ägarna. Det bolag som i valet mellan att gynna sina ägare eller att skydda miljön väljer det senare gör därmed fel. Det måste vara en principiellt tankefel bakom detta. Samhällsskadlig verksamhet borde inte få vara tillåten. Ett enkelt sätt att få industrin att ta ansvar är därmed rimligen att ändra aktiebolagslagen.

Den destruktiva logiken att ingen kan gå före
Omedelbart hörs indignerade rop om att ”då förlorar vi konkurrenskraft” och ”Sverige kan inte ensamt ändra på detta” osv. Vi har hört det förr. Eftersom ”alla” beter fel ska inte något svenskt företag bete sig rätt, eftersom det blir till nackdel för de svenska företagen. Ansvarstagande belönas inte av aktiemarknaden.

Gensvar för åtgärder
Eftersom det är lagar som kringgärdar företagens verksamhet är det lagstiftning som måste till. Det är politiker som stiftar lagar. I bästa fall är politikerna valda i demokratiska processer. Och i bästa fall finns ett gensvar i opinionen för drastiska åtgärder, så att politiker ser möjligheten att driva en restriktiv politik. Utan gensvar i den allmänna opinionen är det svårt för politiker att agera, eftersom de – i all fall i demokratiska länder – sätter sina platser på spel vid varje val. Det är svårt att vinna val på impopulära åtgärder.

Förändring inom systemet
För att underlätta en lagstiftning som tvingar företagen att ta ansvar för sin produktion av miljöskadliga material och produkter är det en framkomlig väg att vi som konsumenter ändrar vårt beteende. Vägra plastpåsar i matbutiken. Ifrågasätt onödiga plastförpackningar. Sluta konsumera plastsugrör, vägra plastmuggar för kaffet, bojkotta företag som beter sig omoraliskt. Gör medvetna val. När opinionen är tillräckligt tydlig och stark blir det ett konkurrensmedel för företag att bete sig rätt. VD:ar kan därmed rättfärdiga en omläggning av policies inför sina styrelser eftersom de ”annars förlorar marknadsandelar”. Så även inom rådande system kan vi förändra systemet. Vi måste inte vänta på modiga politiker.

Länktips:
SVT-programmet: https://kunskapskanalen.se/program/20074/dokument-utifran-plast-overallt-2

Om 3D-printning: http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

Något om konstgräsfrågan m m: http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Sårbarhet och behovet av planering

Året började med en storm, Alfrida, som gjorde många hushåll strömlösa i Sverige. Vårt beroende av elförsörjning, telekommunikationer och framkomliga vägar blev åter igen tydliggjort. Samhället är mycket sårbart när vi gjort oss beroende av fungerande teknik. Vi är mycket beroende av ett telekommunikationssystem som fungerar även i alla lägen och vi har inte någon backup-funktion på husnivå för elförsörjning. Konsekvensen blir avstängd kyl och frys, icke-fungerande VA-system och inte minst obefintlig uppvärmning. Även om direktverkande el inte är så vanligt längre, behövs el för att hålla igång de flesta system. Undantaget är vedspisar och pelletskaminer.

Bioenergins position
Jag påminns om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Pelletsföreningen. Bengt-Erik Löfgren har i decennier arbetat för bioenergins position i vårt energisystem och brukar skriva om hur självklart det egentligen vore att vi såg till att bioenergin får spela en större roll i energimixen. Aningen självkritiskt skriver Bengt-Erik om hur besviken han blev när en energirådgivare i TV inte ens nämner bioenergin när reportern frågar om vilka alternativ konsumenten har.

Verkligheten
Attityden till vedspisar och pelletskaminer hänger antagligen ihop med hur vi nuförtiden generellt värderar vår egen tid. Att välja ett system som kräver påfyllning känns obekvämt. Den fördummande två-hål-i-väggen-filosofin och känslan av att allting fungerar ”av sig självt” blockerar säkert tanken på att bli beroende av ett uppvärmningssystem som kräver passning och tillförsel av brännbart material. Det moderna samhället ska ju bara fungera, vi är ju alla gäster i en verklighet som har allt mindre med verkligheten att göra. Helst ska vi ägna all vaken tid åt en virtuell värld, flytta våra virtuella pengar, underhållas av påhittade figurer eller spela bort våra tillgångar på on-line-casinon.

Småskalighet och säkerhet
De återkommande stormarna, översvämningarna, skreden, torrperioderna och onormala väderfenomen vi snart uppfattar som normala borde få oss att reflektera över vår utsatthet. Lokal energiproduktion, som inte är beroende av storskaliga och distribuerade, sårbara flöden borde bli förstahandsvalet för boende utanför storstäderna. Allra helst dessutom ägda och förvaltade av de brukare som har nytta av systemen. På villa- eller husnivå borde vi uppmuntra reservsystem, som en kamin eller en vedspis, och lokal elproduktion i form av solceller på södervända tak och kanske även solfångare för varmvatten. Det borde inte få säljas en träningscykel utan en inbyggd generator och ett batteritillbehör.

Storstaden
I storstaden måste vi tänka mer på säkerheten. Även om det inträffar sällan, behöver vi gardera oss för strömbortfall. Ytterdörrar som även kan öppnas utan el är ett exempel. Garageportar med nödlägesöppning och säkerställd strömförsörjning till telesystemet för att nå ut med information borde vara standard. Vissa tankställen behöver ha reservkraft för drivmedelspumpar. Butiker som säljer livsmedel behöver få ingå i ett system av samhällsskydd, där samhället ställer generatorer till förfogande för att hålla igång vissa kylanläggningar, dörröppnare och kanske kassaapparater.

Pengar eller kanske ett förberett tillgodohavande-system
Om uppkoppling mot kreditkortens databaser inte fungerar behöver vi ha ett reservsystem. Traditionellt har vi använt pengar, sedlar och mynt, och i takt med att färre och färre använder kontanter har också sårbarheten ökat på det området. I ett strömlöst läge borde vi ha ett fungerande system med lokala krediter, baserat på ID-kort och bostadsadress, så att basala inköp kan göras på kredit utan att bankerna är inkopplade. Precis som med bensintankning behöver vi ha ett tillgodohavande-system som regleras när strömmen kommer tillbaka. Ett medlemskap vore en väg att testa. Exakt hur det ska utformas får väl en statlig utredning titta på, men grunden torde vara lokal förankring och lokal tillit – man vet vem som är skyldig vad.

Planera för det extrema
Bekymret är om vi inte förbereder samhället på extrema störningar. Risken är stor att människor efter några dagars strömlöshet, i desperation, tar till vilka medel som helst för att komma över mat och andra förnödenheter. Vi är dåligt rustade för en sådan utmaning.