Kretsloppsidéer för plast och gummi, hjälper de?

Bildäck och avfallsplast utgör stora delar av industrisamhällets avfall. I många länder läggs skräpet på hög. Ibland eldas resterna upp under kontrollerade former, men det är en liten del av dessa oljebaserade produkter som tas till vara på ett kretsloppsinriktat sätt.

Allt är inte bra
I ett par decennier har fotbollsplaner och även vissa golfbanor försetts med konstgräs, som tillverkas av nermalda gamla bildäck. Läckaget av mikropartiklar från planerna har varit omfattande. En tänkt kretsloppslösning visade sig inte vara hållbar. En del gamla däck blir dämpmaterial vid sprängningsarbeten, men mycket eldas upp. (Se i länk nedan hur Ragnsells tar hand om däck).

Två företag lanserar satsning
Varken att elda upp däcken, som ju bidrar till mer fossil förbränning, eller att breda ut dem på marken så att de läcker ut i vattnet kan anses vara långsiktigt hållbara lösningar på hur däck ska bli kretsloppsprodukter. Nu har två olika företag lanserat andra sätt att ta hand om fossilbaserat avfall.

Greenwash-varning
Båda företagen hävdar att de utvecklat modernare pyrolysprocesser för att ur plastprodukter utvinna användbar råvara för tillverkning. Inget av företagen beskriver i detalj hur man går till väga, kanske av konkurrensskäl. Det som stör på det ena företagets hemsida är att man sätter dit ordet ”BIO” på en bensindunk, som om det fossilbaserade bränslet plötsligt skulle bli en naturlig råvara. Se bild nedan.

Från Ecomations hemsida

100 % tas till vara
Ecomation (Länk till hemsida nedan) i Finland hävdar att man har en nyutvecklad process, som gör det möjligt att ta till vara nästan 100% av råvarorna ur återvinningsprocessen, där däck kan utgöra inputmaterialet. Man gör ett stort nummer av att inte ha någon skorsten i processen, dvs att vara utsläppsfria. Det är svårbedömt om Ecomations lösning är kostnadseffektiv, om den kräver mycket energi eller vilka volymer som är optimala för processen.

Bengtsfors är nog glada
Green Ideas Group AB beskriver sin process som en kemisk och fysisk process, som tar tillvara mellan 60 och 90% av inkommande råvara och gör den till en användbar produktionsråvara. Man har nu planer på att dra igång en fabrik i Bengtsfors i Dalsland. Det är säkert ett välkommet initiativ i en del av Sverige som behöver arbetstillfällen. Om ett par år ska kapaciteten i anläggningen vara 24 ton plast per dag. Det blir ett antal lastbilar till och från fabriken per dag. Intrycket av företagets hemsida blir lite av en besvikelse. Man tycks mest ha en hemsida för att ”man ska ha en”.

Den nya ekonomin måste väga samman samhälls- och företagsnytta
Med jämna mellanrum kommer nyheter om kretsloppslösningar och satsningar, där tidigare problematiskt avfall blir en del av vår grönskimrande framtid. De två exempel jag nämnt idag övertygar inte. Kanske är det för att satsningarna enbart bygger på företagsmässig lönsamhet och inte på lönsamhet på systemnivå, där plasten i havet aldrig syns som en skuld i balansräkningen.

Länktips:

Läs här om hur Ragnsells AB årligen tar hand om 95000 däck, varav cirka 60% eldas upp, 34% blir granulat osv. https://www.ragnsellstyrerecycling.com/article-startpage/dackets-vag-i-atervinningsprocessen/

Läs om finska Ecomation här https://www.ecomation.com/

Läs här om Green Ideas Group AB och deras planer på en fabrik i Bengtsfors som ska utvinna olja ur plast: https://greenideasgroup.com/ny-anlaggning-for-att-utvinna-olja-ur-plast/ Bättre artikel här: https://www.bengtsfors.se/arkiv/nyhetsarkiv-naringsliv/naringslivsnyheter/2021-04-06-norsk-svenskt-bolag-etablerar-anlaggning-for-att-utvinna-olja-ur-plast-i-bengtsfors-kommun.html

Märklig Stern-intervju i Agenda

I söndagens SVT Agenda-intervju med Nicholas Stern fokuserade Anna Hedemo på vad Nicholas Stern anser har gått fortare än vad han trodde 2006, respektive vad som gått långsammare än vad han trodde för 15 år sedan. Som om Sterns gissningsförmåga och träffsäkerhet vore viktigare än sakfrågan som sådan! Som om 420 ppm CO2 är något abstrakt börsrekord.

Något hoppfullt först
Nicholas Stern sa i och för sig en hel del bra saker i intervjun. Han såg ett stort hopp hos unga människor. Hans studenter vill arbeta för ansvarstagande företag och undviker inte enbart att arbeta för tobaksindustrin eller vapenfabrikerna, de vill bidra till något som gör världen bättre. Han betonade också att näringslivet har börjat ställa om. Han nämnde även att finanssektorn stegvis inser att det riskabla är att hålla fast vid de gamla fossilknutna lösningarna. Tekniken att göra skillnad finns, sa Stern, men han är orolig för vad som kommer att göras. Politikens långsamhet oroar honom.

De viktigaste frågorna kom aldrig
Så långt är kanske budskapet bra i Agenda-inslaget. Men Hedemo och redaktionen missar en av de allra viktigaste poängerna med att intervjua Stern. Stern-rapportens centrala budskap år 2006 när den kom var att det blir avsevärt mycket billigare att korrigera för klimatförändringen i ett tidigt skede, dvs omedelbart, än att vänta och ta omställningskostnaderna när effekterna av klimatförändringarna blir avsevärt större. Hedemo missade den uppenbara frågan: ”Hur mycket har världen förlorat på att inte kraftfullt agera i klimatfrågan på 15 år?” Och ”Hur ser prislappen ut idag, 15 år senare?” Dvs hur mycket dyrare har den nödvändiga omställningen blivit på att världens regeringar inte på allvar påbörjat omställningen till en fossilfri ekonomi? Och vem kommer att få betala notan av denna senfärdighet?

Lite lagom både-och för att inte oroa
Det är de frågor Anna Hedemo och Agenda-redaktionen borde ha ställt. Nu blev det ett slags lagom ”både-och”-inslag av intervjun. Tekniken har utvecklats snabbare och politiken agerar långsammare. Så folk behöver inte oroa sig….

Business as usual
Det är som vanligt. Lite plus och lite minus. Och business as usual gäller. Tack och hej. Ingen avslutande analys, ingen summering från någon klimatexpert som kunde sätta in intervjun i ett sammanhang. Ingen fråga heller till Stern vem han tycker ska ta driva utvecklingen av politiker, näringsliv, media eller aktivister? Ligger ansvaret hos Greta-generationen eller var ligger det? Eller vad innebär det att en majoritet av världens befolkning lever i länder inte är demokratier. Gör det att den nödvändiga omställningen försvåras eller underlättas och i så fall för vem?
Heller inga självkritiska frågor om att vi i Sverige och många västländer beter oss resursmässigt som om vi hade tillgång till mer än 3 jordklot och vad det innebär för omställningen.
Det hade ju kunnat oroa publiken.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/15-ar-sedan-hans-klimatrapport-ungdomarna-gor-mig-mest-hoppfull

Exemplet Åland inspirerar

Den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön (IfM) ordnar årligen tjugotalet seminarier, i Corona-tider som webbinarier, om hållbarhetslösningar och goda exempel, som kan vägleda och inspirera. Den 7 april var det dags för Micke Larsson, verksam som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering, att presentera hur Åland arbetar med och för hållbar utveckling. (Länkar se nedan).
Öarna i världen är för övrigt särskilt intressanta, eftersom deras fysiska förutsättningar tydliggör och begränsar vad som kan göras, oavsett om det handlar om resurser, kretslopp, kompetenser eller välstånd. På så sätt blir öarna tacksamma förebilder för andra att studera och ta efter.

30 år med hållbarhet
Hur vi ser till att utvecklingen i samhället blir hållbar har diskuterats på allvar sedan trettio år. På FN-nivå fick Agenda 21 ett genomslag i samband med konferensen i Rio 1992. I september 2015 antog FN Agenda 2030 med ett tydligare fokus på helheten. Många olika tankemodeller och verktyg har lanserats genom åren. I Sverige fick Det Naturliga Steget (DNS) tidigt ett bra genomslag för sitt synsätt som bottnade i naturvetenskap och forskning. Ett antal ”för miljön”-föreningar drogs igång i Sverige med inspiration från Karl Henrik Robèrt och DNS, däribland ingenjörer, artister och läkare. Det verktyg DNS vidareutvecklat kallas idag FSSD, ett ramverk för hållbar utveckling, som ger tydlig vägledning kring vilka gränser som gäller för samhällsutvecklingen. (Länk se nedan).

Start 2014 och utgångspunkt i FSSD
På Åland gäller speciella villkor. Man är en autonom del av Finland med ett eget självstyrande parlament, 16 kommuner, egen flagga och en befolkning på drygt 30000 personer, som till största delen talar svenska. År 2014 påbörjades ett arbete för att säkra en hållbar utveckling på Åland. Man tog avstamp i FSSD och de metoder ramverket erbjuder. Micke Larsson beskrev på webbinariet vad deras process lett fram till. För medlemmar i IfM finns webbinariet inspelat och åtkomligt på hemsidan.
Här vill jag i korthet nämna några av de faktorer och omständigheter som jag fångade upp under webbinariet och som behöver spridas.

Ur Micke Larssons presentation den 7 april 2021

Elva nyckelfaktorer
1. Alla fick vara med. Det var inte en process för ”de redan frälsta” utan alla som ville fick delta. På så sätt skapades en större legitimitet, är min bedömning.
2. Fokus hamnade på sju mycket konkreta och verklighetsnära delfrågor som ålänningarna kunde relatera till, där välmående, växande människor respektive vattenfrågan var särskilt viktiga för många ålänningar.
3. Samtal, dialoger och workshops organiserades på ett sätt så att ålänningarna blev verkligt lyssnade till.
4. Processen blev inledningsvis präglad av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Det var inte makthavarna som formulerade visioner och prioriteringar, det var de boende själva.
5. Resultatet bekräftades i nästa steg av myndigheterna. Detta enkla förfarande legitimerade processen och ledde till ett slags samhällskontrakt, där ålänningarnas vilja bekräftades av makthavarna och inte tvärtom.
6. Delaktighet präglade processen, liksom känslan av att det som kom upp också togs på allvar.
7. Man ansträngde sig att hitta samsyn, vilket nu lett till att 80 procent av befolkningen står bakom det som arbetet ledde fram till.
8. Det fanns hos många en insikt om att förändring är svårt att både initiera och att acceptera. Både det offentliga och näringslivet ogillar förändring.
9. De 20 största företagen på Åland har gått samman och stöttar processen.
10. Micke Larsson beskriver processen som en ”framåtrörelse”, dvs att det finns en allmän uppfattning hos ålänningarna att de är inne i en process som ska leda till ett bättre Åland.
11. Den devis man så småningom enades om blev
”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar.”
Det ligger många timmars arbete bakom denna enkla fras, men den ställer ålänningarna nästan mangrant upp på.

Dags för en handbok 
Min slutsats blir att Micke Larsson borde skriva en ”Handbok för ett hållbart samhälle”, där ovanstående punkter är självklara och viktiga beståndsdelar. Med Ålands sjuåriga försprång har vi andra ett facit att luta oss emot. Det är bara att önska Åland och ålänningarna lycka till. Och att andra är modiga nog att följa Ålands exempel.

Inte bara inte
En liten kommentar behöver också få plats. Verktyg som FSSD beskriver rätt väl vad vi INTE ska göra, hur gränserna ser ut för det vi kan göra. Men ska något utvecklas behöver vi i ännu högre grad arbeta med vad vi verkligen VILL göra för att skapa det goda livet framåt. Det känns som att Micke och hans gäng har kommit en bit på den vägen.

Länktips:
Ingenjörer för Miljön hemsida
Ingenjörer för Miljön Medlemssida medlemssida
Visionen för Åland på https://www.barkraft.ax/
Läs mer om FSSD här

Cirkulär ekonomi: Ny logik och nya jobb

Nu finns ett förslag om att införa pant på elektronikprodukter. (Länk till utredningen längst ner). Tanken kan kännas rimlig. Vi behöver få tillbaka produkter, komponenter och material som kan återanvändas i olika form. Om målet är en helcirkulär ekonomi, där avfall i princip har eliminerats, behöver vi tänka hela vägen.

Ansvarsfrågan först
Viktigast är att vi steg för steg flyttar ansvaret för produkter till tillverkaren. det är tillverkaren som vet vad som ingår i produkten, hur den har tagits fram och vilka delar som har ett fortsatt stort värde. Det är ett generellt feltänk att det är en oinsatt konsument som ska avgöra hur produkten bäst får ett fortsatt liv.

”Spotify för allt” är en bra metafor för det nya
När tillverkaren är ansvarig för de produkter som sätts på marknaden kommer det bli ekonomiskt fördelaktigt att säkra en lång livs livslängd, en utbytbarhet, fjärrstyrd diagnos och statusövervakning. Genom att ta betalt för driftstimmar och eller kalendertid, blir det fördelaktigt för tillverkare att nå nöjda kunder, där det sällan uppstår problem och där kunden känner stor tillit till kvalitet och support baserat på vilket slags avtal som ingåtts.

Vad är värde, och vems värde talar vi om?
Vägen till ett helcirkulärt system går via ett antal dellösningar. Först och främst handlar det som sagt om ägandet, som måste kvarstå hos tillverkaren för att ekonomin ska baseras på nyttjande, funktionalitet och kvalitet snarare än volym och pris. För det andra behöver de cirkulära looparna kring produkter kopplas till en kedja av olika värderingar, där produktens möjliga värde optimalt tas till vara. Innan material blir råvara är det rimligt att komponenter och delprodukter används som reservdelar. Och innan dess är det rimligt att produkten i sin helhet bedöms ur ett ”second-life”-perspektiv. Ett fordonsbatteri kan användas för långtidslagring av el, där prestanda inte är lika viktiga som vid originalanvändandet, för att ta ett exempel.

Vi måste inse vilka luckor som finns i systemet
Detta kan låta logiskt, men strider mot den logik som gällt för företagens beslutsprocesser under den linjära ekonomins tidevarv. Istället för suboptimering enbart utifrån företagsekonomiska hänsyn (= maximal vinst för företaget), måste den cirkulära ekonomin väga samman nyttan för både samhället, framtiden, företaget och den berörda individen. Detta blir svårt, eftersom så mycket i dagens ekonomi är inriktat på maximal företagsnytta.
Diskussionen måste föras på flera plan hur vi ska åstadkomma en ny ekonomisk logik, där resurser ersätter avfallsbegreppet och där kostnader måste fördelas på ett annat sätt än idag, inte minst när det gäller det arbete som idag inte ersätts alls: Att ta hand om, värdera, reparera, iordningställa, fräscha upp och återsälja produkter, inklusive alla de mellansteg och transporter, förvaringsbehov och handhavande som uppstår i denna kedja.

Nya företag, nya jobb, nytt sätt att se på kostnader
Pant kan vara en dellösning för att synliggöra ett restvärde hos en produkt, men det är lite grand som att hävda att en klocka med tim- och minutvisare räcker, när det faktiskt också handlar om att tiden klockan visar ska stämma. Det gäller att tänka hela vägen och inse att det kommer att finnas helt nya jobb och nya verksamheter som fyller luckorna mellan de olika stegen. Och att vi måste börja se på ekonomins intäkts- och kostnadssidor på ett nytt, transparent sätt. Det gamla sätter duger inte.

Länktips: Utredningen om pantsystem på framför allt mobiltelefoner, som enligt utredarens sammanfattning på sidan 283 hänger samman med en mängd svårigheter och först borde stämmas av med EU, läs här:
http://www.sou.gov.se/wp-content/uploads/2021/04/SOU-2021_26_webb_vers3.pdf