Livsstilen – en rättvisefråga

Livsstilsfrågor är ett återkommande perspektiv när det gäller hållbar utveckling. Vad kännetecknar en hållbar livsstil? Vem ska bedöma hållbarhetsnivån? Ska varje inköp, varje resa deklareras mot någon slags mall? Vem ska granska eller ha en åsikt om någons livsstil? Är det alltid fel att flyga till Thailand, till Luleå eller Bryssel?

Litar staten på vårt omdöme?
Livsstilsfrågorna är svårhanterliga, eftersom vi alla har olika förutsättningar, ekonomi, yrken, prioriteringar och värderingar. Livsstilsdiskussionen landar väldigt lätt i pekpinnar, kontroll och ett uppifrån-perspektiv. Du är myndig när du är 18, men Systemet kräver att du är 20 för att få handla. Rökningens skadeverkningar ska du bli uppmärksam på genom tydliga texter på varje cigarettpaket. På vissa områden axlar staten en förmyndarroll. Som om vi inte riktigt förmår ta de beslut som är bra för oss själva. Vi har skolplikt men skulle barnen gå till skolan om den var frivillig?

Vårt ologiska beteende
Vår livsstil i trafiken har sina skavanker. Vi beter oss relativt lydigt. Rött ljus betyder stopp. Men det som tycks svårast att acceptera är hastighetsbegränsningar. Inte ens utanför skolor lyckas alla hålla låg fart.  I det offentliga rummet beter vi oss väldigt irrationellt. Det är OK att kasta skräp på gatan, tycks en del mena. Liksom att sätta upp smutsiga skor på sätet framför eller att låta bli att använda papperskorgar för skräp och askkoppar för fimpar. Det tycks vara OK. På internet släpper ytterligare hämningar. Under förmodad anonymitet blir det plötsligt möjligt att hata, hota och förfölja. Det finns ett samband mellan värderingar och livsstil som det inte går att blunda för.

Svårigheter
Häromdagen var jag på en workshop på Mistra Urban Futures om ”Hållbar Livsstil”. Definitioner, rådighet, dvs vad man kan besluta om, och kommunikation var tre punkter på dagordningen. Det finns ett problem med att definiera vad som är en hållbar livsstil. Eftersom förutsättningarna är olika – boende, arbete och ekonomi t.ex. – blir det komplicerat att sätta upp enhetliga kriterier för vad som är hållbart. Om någon tvingas arbeta på långt pendelavstånd, där det inte finns kollektivtrafik, är det då alltid ohållbart för den personen att pendla med bil? Det är komplicerat att införa normer och regler som griper in i det personliga fältet. Hållbarheten riskerar att upplevas som en begränsning av den personliga friheten.

Kommunerna har bollen
Kommuner har möjlighet att underlätta för nya sätt att samverka. Det nya behöver kunna uppstå. Exempelvis genom att producenter och konsumenter möts för att gemensamt ta ansvar för en butik, en uthyrning, en tjänst eller en produktion. I den cirkulära ekonomin måste det bli enkelt att utveckla nya företag och affärsmodeller. På köpet kan smarta och resursbesparande lösningar se dagens ljus. Inte minst genom att förlänga livslängden på produkter och generera ett ”second life” eller ”third life” för olika produkter.

Livsstilsfrågornas koppling till ekonomisk rättvisa och tillgängligt hållbarhetsutrymme kommer att leda till många svåra avvägningar mellan ”morötter” och ”piskor” för att förändringarna ska uppfattas som rimliga.
Vi får se hur det går.
Hemester istället för semester?

Att vara en liten kommun IRL och i media

- ”Om Sundbybergs befolkningstäthet skulle gälla i Jokkmokk skulle det bo 86 miljoner människor i norrlandskommunen.” SNS ordnade nyligen ett seminarium om småkommunernas situation, där en luttrad kommunpolitiker, Peter Lindroth, från de små kommunerna belyste med citatets sifferlek hur olika villkor kommunerna lever under.

Ingen vill tala om minskningar
Det finns en ovilja hos de flesta kommunledningar att tala om och planera för minskningar. Det är tillväxt och ökning som symboliserar förbättring, men verkligheten kräver egentligen en anpassning av ekonomi och verksamhet till krympande nivåer. Det är psykologiskt antagligen svårt att se en minskning som en framgång. Men på konferensen presenterades just detta – hur en medveten anpassning till ett lägre befolkningstal hade fått den kommunala ekonomin i balans och onödiga kostnader hade man sparat in på.

Gå samman – är det bra?
Sammanslagning av kommuner brukar ju också ses som en lösning på de nedåtgående kurvorna. Genom sammanslagning kan administration och resurser effektiviseras, brukar det heta. Men även här framkom viktiga motargument. De kommuner det handlar om gränsar ofta till geografiskt lika stora enheter, vilket gör avstånden både praktiskt och politiskt/demokratiskt orimligt stora. Sammanslagningen kan på så sätt uppfattas som att ”samhället retirerar” och blir än mer osynligt. Närheten till skolor och annan service blir också ett problem vid sammanslagningar.

Låt olikheterna bli tydliga
Lilla Bjurholm utanför Umeå lyftas fram som ett gott exempel. Med sina dryga 2000 invånare har man ändå en ekonomi i balans och klarar verksamheten utan stora brister. Låt vara att närheten till Umeå hjälper till en del i detta. Kanske är det så att det inte finns en lösning på problemet med minskande befolkningsunderlag, och att flera olika lösningar måste kunna diskuteras. Borde kommunallagen skrivas om så att myndighetsutövning och allt som åläggs kommuner av staten kan få skilja sig åt mer än idag? En storstad, en större ort med 20.000 invånare och de riktigt glest bebodda kommunerna har naturligtvis helt olika behov att uppfylla. Här kan vi säkert lära oss en del av Norge, med sina många småkommuner.

Public Service, inte bra…
När SVT:s Uppdrag Granskning samma vecka för en gångs skull satte sökarljuset på en glesbygdskommun, Grums i Värmland, så gjorde man ett reportage starkt vinklat utifrån några antaganden, som man ville belägga. Det gynnar inte sakfrågan. Snarare förstärker den typen av journalistik de förutfattade meningar som redan finns hos många om hur det ”är” på landet. Det är synd, men det är inte första gången UG överdriver i ett reportage. Det är synd att de känner att de måste göra det för att få genomslag. Att just Public Service-TV gör så, är extra bekymmersamt, med tanke på det uppdrag SVT har.

Hela Sverige Ska Leva och balans
Organisationen Hela Sverige Ska Leva har arbetat i flera år för att stärka lokala initiativ, lokal ekonomi och för att skapa manöverutrymme för eldsjälar och pionjärer. De har med rätta ifrågasatt UG:s reportage. För min del tycker jag att det hade varit en bra balans i Grums-reportaget om UG i samma program hade gjort ett kort inslag om något livskraftigt utvecklingsprojekt i närheten – t.ex. om de härliga eldsjälarna i Ransbysätter i norra Värmland, som har egen el, egen kvarn, eget bageri och en mycket livskraftig lokal utvecklingsgrupp mitt ute i skogen.

Det är kontrasterna som skapar dynamik i berättelsen. Att inte SVT förstått det, är trist.

Länktips till SNS event 13 mars: http://www.sns.se/kalendarium/sammanslagning-eller-samverkan-smakommunernas-framtid
Hela Sverige Ska Leva:  www.helasverige.se
Och debatten mellan Hela Sverige Ska Leva och UG: här .

E-medborgarskap en smart lösning

Vårt lilla grannland Estland, i Sverige tyvärr mest ihågkommet för Estoniakatastrofen för 20 år sedan, ligger i frontlinjen när det gäller digital utveckling. Man erbjuder nu ett e-medborgarskap för € 50,- och hoppas att det ska öppna upp för investerare och entreprenörer som vill etablera sig i det lilla landet, som ju en gång i tiden tillhörde stormakten Sverige.

Tillsätt en arbetsgrupp
Med ett ID-kort och rätt slags säkerhetskoder kan vem som helst skaffa sig ett elektroniskt medborgarskap. Den estniska staten har lagt en hel del resurser på säkerhetsaspekterna. Det vore klokt av de svenska myndigheterna, med någon av dem som initiativtagare, att låta skatteverket, myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och några forskare från ett IT-universitet bilda en tvärvetenskaplig och samhällelig grupp, som får i uppdrag att analysera vad vi i Sverige kan lära av esterna. Samarbete låter klokt, och varför inte på en samnordisk nivå, så att även våra närmaste grannar inkluderas i en bra och transparent framtidslösning.

Risker
Det finns naturligtvis alltid risker med nya system. Människor med oärliga avsikter kan utnyttja system för bedrägerier och för olagligheter. Det kan uppstå en svart marknad kring påhittade identiteter, det kan finnas människosmugglare som utnyttjar luckor i systemet. Invändningarna är många. Men det är lösningarna som lockar och som motiverar en studie.

Många möjligheter
E-kommuner skulle kunna nå flera syften. Det kan på detta sättet bli enkelt att registrera sig som medborgare i en e-kommun. E-kommunen kan vara den virtuella versionen av en fysisk kommun. Den som är född och uppvuxen i Pajala eller Dals Lång-Ed kan vilja hålla kontakt med sin hembygd. I förlängningen kan det t.o.m. bli möjligt att låta några procent av den egna kommunalskatten gå till den e-kommun man valt: semesterkommunen, hembygden eller en favoritplats, som man alltid velat gynna. Det virtuella medlemskapet öppnar plötsligt helt nya möjligheter.

Proaktiva myndigheter
Ett e-medborgarskap skulle dessutom kunna fungera som brobyggare för de människor som bor i vårt land, som väntar på permanent uppehållstillstånd, men som saknar personnummer eller möjlighet att öppna ett bankkonto, teckna hyresavtal etc. Här finns troligen mycket användbara varianter för ett proaktivt och konstruktivt myndighetsutövande.

En konsekvens av de öppna gränserna
Även Estlands idé om att locka utländska investerare ska naturligtvis beaktas. En enkel väg in i det svenska samhället för personer som vill bedriva yrkesmässig verksamhet eller som vill etablera affärskontakter, ska stödjas, inte motarbetas. Nationsgränserna blir allt mer ointressanta när information finns digitalt och mycket är e-handel. Att underlätta kopplingen till det vi kallar IRL bör vara rätt väg att gå.

Hotet
Naturligtvis måste säkerhetssystemen konstrueras så, att illegal verksamhet förhindras. Exakt hur det ska gå till utan att den orwellska framtidsdystopin blir verklighet måste vi i de demokratiska länderna fundera på. Helst innan NSA och de andra av Snowden avslöjade kartläggningsförespråkarna har strypt den livsluft vi kallar mänskliga rättigheter.

Länktips: E-medborgarskap i Estland:
http://www.abc.net.au/7.30/content/2014/s4136006.htm

Besluta inte så mycket!

Det finns en automatisk logik invävd i olika organisationer. Denna logik innebär att ett mandat eller en uppgift som getts till någon individ eller grupp också alltid tas i anspråk. Det klassiska exemplet är besiktningsmannen. Vem anlitar en besiktningsman som inte hittar något fel? Det måste ju vara fel på besiktningsmannen om han rapporterar ett felfritt bygge, en perfekt installation eller en oklanderlig reparation. Därför rapporterar alltid besiktningsmannen något fel.

Lämna ett fel
Byggbranschen brukade förr skoja om att alltid lämna någon liten detalj ofärdig, så att besiktningsmannen fick något att skriva i sitt protokoll. Annars skulle ju besiktningsmannen känna sig oprofessionell och husköparen känna att han betalade för en onödig besiktning. På den nivån kan det ju vara skämtsamt att se automatiken på besiktningen som något alla tjänar på. Men det finns värre exempel.

Det går inte att besluta vissa saker
Det riktigt bekymmersamma med funktioner som per automatik leder till onödiga eller tom negativa händelser är när någon, eller några, får mandat att besluta om saker som inte bör beslutas. Utveckling och kunskap är sådant som inte kan beslutas fram. ”Nu ska det ske en positiv utveckling!” eller ”Nu ska du som går den här utbildningen kunna detsamma som alla andra!”. Det fungerar inte. Utveckling är som växande – organiskt och utifrån egengenererad energi. Att behärska en färdighet, kunna något på rätt nivå kan inte heller beslutas fram. Det handlar om inre processer som kan stödjas.

Dags att besluta
Och nu närmar vi oss det riktigt komplicerade. På en mängd olika nivåer i samhället sitter förtroendevalda och anställda med uppdrag att främja samhällsutvecklingen. Det kan vara politiker som valts att förverkliga politiskt förankrade visioner, det kan vara specialister som är bra på att skapa beslutsunderlag och synliggöra konsekvenser av olika vägval. Bekymret är att automatiken tvingar fram en beslutskultur. ”Eftersom vi fått mandat att ta beslut så är det det vi ska göra: ta beslut”. Och så beslutar man. Det sägs kanske inte i klartext, men det är den mekanismen som träder in.

En konsekvens av mätbarhetsjakten?
Det blir policies, inriktningsdokument, strategier, handlingsplaner och arbetsplaner….. man beslutar om verksamheten i dess olika delar, man tar beslut om målsättningar och indikatorer, vad som ska uppnås och när och med vilka resurser, tider och pengar det ska ske. Man försöker skapa stringens och spårbarhet kring alla beslutsnivåer, rimligt nog. Och bara det är säkerligen en konst. Men frågan är vad som skulle hända om man avstod från beslut i rätt ögonblick? Och inte enbart jagade det mätbara?

Beslut behövs – ibland
Missförstå inte detta – naturligtvis måste beslut fattas på den ansvarsnivå som är korrekt. Det bör finnas tydliga gränslinjer för hur våra skattepengar används, hur beslut fattas, hur uppföljning ska ske, hur resultat ska redovisas och tolkas samt klargöras hur ansvarsfrågan ser ut.

Uppifrån-perspektivet missar lätt kvaliteter och olikheter
Utveckling och samverkan kan inte beslutas fram. De måste ske på aktörernas villkor. Om ett bostadsområde ska bli trivsamt och upplevas som tryggt måste olika åtgärder sättas in, som bygger på de boendes egna upplevelser. Samhället kan inte planeras fram ur ett uppifrån- perspektiv. Eller – rättare – risken är uppenbar att ett uppifrån-perspektiv på staden eller samhället inte räcker för att motsvara allas förväntningar på vad som menas med ett bra samhälle. Det som får folk att stanna till, att dröja kvar, umgås, att trivas på en viss plats är subtila ting, som säkert ofta uppstår ur flera samverkande faktorer som dagsljus, vindläge, sol och skugga, grönytor, sammanhang, skönhet, vatten, inbjudande rum att mötas och vistas i, butiker, lokaler, transportmöjligheter, mötesplatser för olika aktiviteter, lekplatser osv.

Fatta att fatta noll
Jag har en känsla av att vi skulle få en betydligt mer inkluderande samhällsutveckling om beslutsfattare kunde fatta att de bör fatta noll beslut i vissa lägen. Vänta in. Lyssna. Vänta på gräsrötternas process, som formas av en minst sagt heterogen grupp. Inte för att avsäga sig ansvar, utan för att faktiskt ta sitt ansvar för helheten. Genom att vänta in och väga av olika synpunkter på ett klokt sätt blir också den fortsatta processen mer legitim, när budgetar ska manglas och avvägningar ske mot andra intressen.

Förvaltning och förnyelse: Leading by sometimes stepping back
Inga-Britt Ahlenius tal om att vi måste ha en ny kommunallag blir allt mer rimlig som tanke. Men då borde kommunens roll som förvaltare och förnyare preciseras tydligare. Hur ska dessa roller fungera i helheten och sida vid sida? Känslan man får idag är att förvaltandet och kontrollen över skattemiljonerna präglar all verksamhet. Leading by spending less borde ersättas av leading by (sometimes) stepping back.

Länktips:
Ny kommunallag: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2175510-debatt-ny-kommunallag-kravs-

Dags för virtuella kommuner?

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?

Upphandlingsstöd blir en regional fråga

Jag skrev nyligen om bekymret att staten lägger ner Miljöstyrningsrådet. (Länk se nedan). Det är inte mindre av kompetens på upphandlingssidan som behövs – det är mer. Det är genom att ställa rätt krav: tekniska, kommersiella, miljömässiga, helhetsanpassade, LCC-baserade, med hänsyn till CSR-krav osv, som vi får rätt produkter på marknaden och duktiga leverantörer som bygger det samhälle vi vill ha.

En illustration
Detta citat hittade jag i IRETI:s nyhetsbrev nr 42 som jag nyligen tog del av: (Se även länk nedan).
” Upphandlingsunderlag vid Offentlig upphandling
De lagstadgade upphandlingarna (LOU) är ett ständigt återkommande källa till problem. Företagen upplever att framförallt upphandlingsunderlagen många gånger är så dåliga, så omfattande och felprioriterade att man inte ens bryr sig om att försöka lämna in ett anbud.”

Höjd kompetens ger bättre lösningar
IRETI är en organisation som ger stöd och utvecklar exportmarknader för västsvenska företag som har produkter och kunnande kring biobaserade bränslen. Hemmamarknaden är naturligtvis viktig för de flesta av dessa företag. Och om inte den offentliga sektorn förmår formulera rätt upphandlingsunderlag riskerar naturligtvis viktiga kvalitetsaspekter, livscykelperspektiv, prestanda och ”value-for-money”-faktorer att prioriteras ned. Kvalitet brukar ofta kosta något mer, men å andra sidan också ge långsiktiga fördelar.

Mer kompetens
Vi behöver duktiga inköpare och upphandlare, som förstår hur de  ska gå till väga för att använda sin roll på rätt sätt. Både i den privata sektorn och i den offentliga. Det är inte mindre av stöd, utbildning och framgångsmodeller som behövs, det är motsatsen. Just därför är det så förödande att de statliga organ som specialiserat sig på upphandlingsstöd läggs ner.

Svårigheter
En dellösning är naturligtvis att satsa på vidareutbildning på bred front. Samtidigt är det svårt i alla organisationer att få gehör för kostnader som ligger utanför de reglerade och förutbestämda. Det kommer inte att bli lätt att skapa en kontinuitet i en utbildningsverksamhet som ska agera på en konkurrensutsatt marknad. Plötsligt blev uppförsbacken lite brantare.

Regionerna viktigare än vi tror
Det verkar som om det nu blir lokalt och regionalt som vi måste hitta samverkansformer och bygga upp stödfunktioner utifrån de behov som identifieras. Det är regionerna som har ansvaret för att helhetssynen utvecklas och framtidssäkringen av våra företag garanteras. Vi är gynnade i Skåne och i Västra Götaland, som har politiskt styrda regioner, där det finns utrymme för olika initiativ. Resten av Sverige får hoppas på sina respektive kommunalförbund och landsting, att de förmår tackla framtidsfrågorna på ett proaktivt sätt.

Länktips: http://christerowe.se/?p=3016

och http://ireti.se/

Vinsten på det som aldrig hände

I dagens GP redovisas ett projekt i Kungälv, som borde få efterföljare. (Länk se nedan). Toleransprojektet, som initierades 1995 efter att John Hron mördats vid en av kommunens badplatser, har pågått i två decennier och gett tydliga och mätbara resultat. Det riktigt intressanta är att man har lyckats sätta ett belopp på vad samhället tjänat på att saker inte hänt, men som hade hänt om projektet inte arbetat förebyggande så som man gjort. Detta är sensationellt.

Icke-kostnadernas nyckel
I en kommunal driftsbudget syns många av utgifterna som kostnader, inte som investeringar. Att investera i ungdomsgårdar, speciallärare, anti-mobbningsåtgärder, hög lärartäthet syns i budgeten som en kostnad. Det finns i budgetögonblicket inget konto för långsiktiga samhällsvinster. Att en kriminell kan kosta miljontals kronor i skadegörelse, sjukskrivna våldsoffer, bortfall i skatteintäkter, ökade krav på larm och bevakning är känt. Det nya med Toleransprojektet slutsatser är att det öppnar upp för ett resonemang om hur varje investerad krona tjänas in mångdubbelt i kostnader samhället aldrig fick.

22 gånger pengarna
I fallet med Toleransprojektet hävdar rapporten att Kungälv, lågt räknat, tjänat in 22 kronor på varje investerad krona. Det behövs ingen masterexamen från Handels för att förstå att 22 gånger pengarna är en bra utdelning. Hoppet står nu till att forskningen följer upp detta och bekräftar rapportens giltighet och att modeller kan utvecklas för att i andra kommunala budgetar skapa utrymme för liknande investeringar. Utan att ha läst rapporten i sin helhet kan jag ana att en del av vinsten uppstår i en flerårscykel. Detta i sin tur kan tvinga fram flerårsbudgetar, där varje kommunal budget blir mer än en redovisning av det förväntade ettåriga kassaflödet.

Investera i de unga genom skolan
Genom att investera i högre lärartäthet skulle vi få en bättre generell utbildningsnivå och högre anställningsbarhet på de elever som lämnar utbildningssystemet. Vi skulle öka möjligheten för svenska företag och svensk industri att hävda sig internationellt. Vi skulle få en lägre arbetslöshet och framför allt skulle vi få ett mindre utanförskap på individnivå, där unga idag riskerar dras in i allt från passivitet och drogberoende till gängkulturer och kriminalitet.

Samhällsekonomiskt lönsamt
Genom att investera i mjuk infrastruktur, social utveckling och gränsöverskridande projekt skulle vi kunna lägga grunden till ett mer sammanhållet samhälle, där inte bara en majoritet känner sig delaktiga utan alla. Nu finns en utgångspunkt för att utveckla synen på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Vem tar bollen?

Länk till GP-artikel:
https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1522246-arbete-for-okad-tolerans-ar-extremt-lonsamt

S missade det uppenbara

S-kongressen i Göteborg avslutad. Media bevakar varje rörelse. Som vore det en nyskriven pjäs regisserad av någon av tungviktarna inom scenkonsten. Pjäsen måste bli en succé. Debatterna beskrivs som tillrättalagda, kompromisserna har manusförfattarna snickrat ihop i kulisserna. Journalisterna hoppas på någon dramatik, något som gör att de kan begära mycket trycksvärta. Pjäsen fick sitt lyckliga slut. Men vad kom inte fram?
( Brasklapp: Jag har bara tillgång till medias rapportering från kongressen, och jag har inte ens detaljstuderat alla medier. Så med reservation för missade rapportsnuttar, några iakttagelser. *)

Rörelser vid sidan av
När socialdemokratin växte fram som en politisk kraft för cirka 100 år sedan utvecklades samtidigt en flora av sidorörelser. Fackföreningar, bildningsförbund, folkets-hus-rörelsen, kooperativa verksamheter… många av dem finns kvar idag. Men frågan är vilken roll gräsrötterna spelar idag? COOP som ägs av Kooperativ Förbundet, men drivs som en affärskoncern – hur mycket gräsrotsaktivism ryms där?

Energiexemplet
Tydligast blir perspektivskillnaderna i synen på energi. Tunga starka förbund och makthavare ser de stora lösningarna, en fortsatt trygghet i att kunna påverka ägande och politiska styrmedel, kunna planera ingenjörsmässigt samhället ”uppifrån”. Andra ser hoten med de storskaliga lösningarna och ser de demokratiska och säkerhetsmässiga fördelarna i ett mindre sårbart, mer utspritt och, möjligen, kooperativt ägda anläggningar som på lokal nivå tryggar lokal ekonomi, lokalt inflytande och säkrar ett visst oberoende från de stora systemen. Off grid när det krävs.

En stor stark eller det gemensamma
Det starka samhället står mot det folkligt förankrade. Ägandet sker i det ena fallet genom staten (vi alla) eller genom kooperativet (vi som samverkar lokalt). Tydligare kan det inte bli. Socialdemokraterna står på två ben och har länge lutat åt det ena: det starka, det goda, nästan förmyndaraktiga samhället som ger individerna trygghet. Det andra benet finns, men är inte lika synligt: det gemensamägda, det samhälle som bygger på lokal kunskap, engagemang och gemenskap på individnivå. Tillspetsat: Vill man ha passiva eller aktiva medborgare?

Varför inte kooperativ?
För en betraktare från utsidan är det märkligt att (S) inte för länge sedan identifierat vår tids individuella perspektiv och lyft fram den variant av det individuellt byggda, solidariskt formade samhälle som är (S) både historiska bedrift och starkaste argument. Varför bejakar man inte i högre utsträckning det engagemang och den kollektiva nytta som de kooperativt drivna verksamheterna möjliggör?

Maktfråga?
Kan förklaringen ligga i maktstrukturerna? Alltför många makthavare sitter fortfarande på beslutspositioner som man inte vill ge upp. Är det så att man har kämpat länge för att nå en position i sitt parti, kommun eller annat sammanhang och inte vill tappa det inflytandet till förmån för något okontrollerat som har rötterna i civilsamhället?

Privat eller offentlig – man missar det uppenbara
För oberoende av parti talar fler och fler nu om civilsamhällets betydelse. Om vi ska klara åtagandena i samhället längre fram kommer vi att behöva ha komplement till det offentliga och det privata. Varken vinstdrivna privatskolekoncerner eller kommunalannorektiska, budgetslimmade skolor tycks ha rätt form och innehåll för den viktiga uppgiften att ge nästa generation förutsättningar att hitta sitt yrke och att bidra till samhället.Tänk så lätt man hade kunnat trolla sig ur ”vinster-i-välfärden”-fällan genom att lyfta de organisatoriskt fristående, samhällsnyttiga, alternativen!

Social ekonomi
Kopplingen till den sociala ekonomin är näraliggande. Företag som bygger in en samhällsnyttig funktion i sin affärsidé, kanske helt och hållet. Företag som utgår från en palett av förutsättningar och låter olika problem och lösningar samverka så att mer än ett problem löses samtidigt. Företag som ser bortom egenintresset, som tagit intryck av diskussionen kring CSR och Shared Value. Företag som utgår från en annan världsbild.

Kvalitetsfunktion: närheten, delaktigheten
Danska samägda vindkraftsanläggningar, tyska solcellssystem, smarta samordnade nätverk av underleverantörer i olika branscher ( som t.ex. Kaprifolkött)… exemplen är många på organisatoriska lösningar som fyller en kvalitetsfunktion och där framgången hänger samman med att man utgår från de lokala förutsättningarna, de lokala resurserna, kunskaperna och engagemanget. I medias rapportering från S-kongressen hörs väldigt lite om detta. Kanske för att annat informationsbrus är starkare. Kanske finns dessa idéer företrädda i S.

Även C
På den borgerliga sidan gör (C) i princip samma misstag. Tappar bort framgångsexemplen från förr, som i ny tappning skulle kunna kanalisera lokalsamhällets och bygdernas initiativkraft och utvecklingsförmåga. Så det ligger väl i tiden.
Men nog är det märkligt. Man sitter på en lösning man inte vill använda.

*) Och även om debatten i plenisalen eller i korridorerna handlade om kooperativ var det inte det som media lyckades fånga upp – så sett ur allmänhetens perspektiv är bilden sann.

Framtidskommissionen: presskonferens 2.0

Presskonferens. Framtidskommissionen har avslutat sitt arbete. Vår tids utmaningar, generella slutsatser och väsentliga prioriteringar på kort och lång sikt ska presenteras.

Mer samverkan
Statsministern sammanfattar läget. Han betonar samarbete och samverkan. Hur viktigt det är att näringslivet, forskningen, organisationer, civilsamhälle och myndigheter anstränger sig att synkronisera sitt arbete. Hur vi kan samverka först i Norden, senare i EU för att dels skapa en stabilare hemmamarknad, dels för att ta vara på resurser, inte minst mänskliga, på ett bättre sätt. Han ber att få återkomma i slutet av presskonferensen och lämnar över till utbildningsministern.

Demokrati och ödmjukhet
Utbildning är centralt för vår välståndsutveckling, vår konkurrenskraft och för att ta vara på de möjligheter vi har som individer, som företag, kommuner och som nation, säger utbildningsministern. Att vi fortfarande inte lyckas ge alla en grundskolekompetens är ett misslyckande. Han utvecklar tanken att det kanske är som med demokrati: att demokrati inte är något som kan beslutas. Demokrati växer fram som en konsekvens av majoritetens förhållningssätt. Demokrati handlar inte om majoritetens rätt att bestämma utan om majoritetens respekt för minoritetens möjligheter inom ramen för flertalets vilja. Med stor självdistans och ödmjukhet utvecklar utbildningsministern utmaningarna inom utbildningens och folkbildningens område.

Människovärde och ekokommuner
Socialministern får ordet och talar om människovärde, om vårt ansvar gentemot varandra, över nations- och generationsgränser och vårt ansvar gentemot kommande generationer. Hur vi har våra barn och hela planeten till låns. Om hur allt hänger samman. Han lyfter fram några partivänner som enträget drivit hållbarhetsperspektivet i olika sammanhang: Anders Wijkman och Lars Thunberg. Den senare bl.a. som ordförande för Sveriges Ekokommuner, som kan ha en nyckelroll i den operativa omställningen av Sverige till ett mer humant, framtidssäkrat lågenergisamhälle, där husen byggs energisnålt och klimatsmart. Ett samhälle som kännetecknas av sammanhållning och mycket mer av ett företagande där etik och värderingar, den sociala ekonomin och civilsamhället spelar en viktig roll.

Hållbart näringsliv i hela landet
Näringsministern beskriver därefter att det inte är någon tillfällighet att frågor om näringsliv, miljö, landsbygd och IT hänger ihop. För om det är något som framtiden behöver så är det ett hållbart näringsliv, som dels möjliggör en levande landsbygd, distansarbete och en tryggad försörjning, dels integrerar alla hållbarhetens aspekter fullt ut. Staden och landet behöver varandra för att vi ska få ett kretsloppssamhälle. Vi har bara en framtid och den måste bli hållbar, betonar ministern och lämnar tillbaka till statsministern.

En ekonomi som underordnas andra mål
Slutsatsen för min del, avslutar statsministern, är att ingen klarar alla utmaningar på egen hand. Ingen sitter inne med en patentlösning som löser alla problem på en gång. Här krävs mycket av gränsöverskridande kontakter och prestigelöshet, förmodligen ny lagstiftning, kanske helt oprövade metoder för att experimentera med nya utvecklingsformer för verksamheter. Vi har ett  problem med vår återkommande fixering vid tillväxt mätt i BNP, det kan villigt erkännas, säger statsministern. Därför tillsätts nu en expertgrupp som först på svensk nivå, därefter på EU-nivå ska arbeta fram modeller för en hållbar ekonomi som underordnas välfärdsmålen, FN:s millenniemål och som tar sin utgångspunkt i den analys som professor Johan Rockström m.fl. gjort rörande hållbarhetsmålen. Vi återkommer om detta, avslutar statsministern.

Historiskt ögonblick
Det blir tyst i salen. Journalisterna tittar på varandra. Vad var det här? Ett historiskt ögonblick? En regering som tar ansvar, som tar täten i omställningsarbetet? Vilka rubriker beskriver denna presskonferens bäst?

… Tyvärr vaknar jag i samma ögonblick upp till en kall marsmorgon. Drömmens presskonferens ägde inte rum. Ännu.

Länktips: Besviken Pekka Mellergård som ingick i Framtidskommissionen: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/besvikelse-efter-flera-ars-utredande/ .

Inte billigast till varje pris!

Så kom Anders Wijkmans utredning om offentlig upphandling. Utredningen i sin helhet har jag inte haft möjlighet att läsa ännu, men i SvD skriver Anders Wijkman själv om huvuddragen och i GP lyfter man på ledarplats några av slutsatserna. Ur hållbarhetssynpunkt är det viktigt att den offentliga upphandlingen fungerar på bästa sätt. Inte minst för att ta täten i omställningsprocesserna och för att möjliggöra ny teknik.

”Ge oss duktiga beställare!”
För ett par år sedan hörde jag i Almedalen byggföretaget Skanskas VD vädja och säga ungefär: ”Ge oss duktiga beställare! Så levererar vi mer än gärna hus med bästa prestanda. Vi kan leverera klimatsmarta, miljövänliga hus, men det är omöjligt om ingen efterfrågar dem. Vi kan inte ensidigt bygga något annat än vad beställaren begär.” Sedan dess har frågan förföljt mig. Hur ska vi säkerställa att våra investeringar i hus, vägar, städer, järnvägar, infrastruktur etc optimeras ur ett hållbarhetsperspektiv?

Strategisk funktion eller service?
Anders Wijkman pekar på ett par viktiga parametrar som kan ha betydelse. För det första strukturellt, hur näringslivet till skillnad från det offentliga involverar ansvariga för inköp i de ledningsgrupper som hanterar strategiska frågor eftersom man ser dessa kostnader som avgörande för företagens villkor. Och att kommuner och landsting har mycket att lära av den synen. Idag tenderar offentliga inköp bli en servicefunktion istället för en central och avgörande fråga. Man skulle kunna lägga till att ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och politiker också spelar in – med den göteborgska spårvagnsupphandlingen som aktuell illustration.

Utbildning och arbetsmarknad för kompetent personal
För det andra efterlyser Anders Wijkman utbildning på högskolenivå där ekonomi, juridik, teknik, miljö och socialt ansvarstagande finns med i kurserna. Det är säkert viktigt. Och därmed även att kravprofilen på de personer som ska ansvara för upphandling/inköp vässas så att det uppstår en arbetsmarknad för duktiga personer med bred och djup kompetens. Lite grand får man känslan att attityden ”handla upp lite produkter är väl inte så komplicerat – det kan väl vem som helst” råder. Som vanligt, är min gissning, räcker det inte med instrumentella åtgärder – det handlar lika mycket om värderingar och respekt för yrkeskunnande.

Inte billigast till varje pris!
För det tredje tror Wijkman dessutom att en bättre upphandling leder till kostnadsbesparingar i storleksordningen tiotals miljarder kronor per år. Jag tror det vore olyckligt om upphandlingen ännu mer skulle fokusera på ”billiga inköp”. Det viktiga vore i stället att göra rejäla LCC- och systemanalyser och att på allvar väga in störningar på ekosystemet, på klimatet, på energibehov, råvarutillgång, second-hand-marknad och kretsloppssamhälle osv än att till varje pris köpa det i stunden ”billigaste”. Det är prisfokus som bl.a. lett oss fel när det gäller de stora bekymmer vi nu har att hantera i form av spridning av material och ämnen, återigen hotade havsörnar i Östersjön, utfiskning, rovdrift, bärplockarskandaler i Norrland m.m.

Hinder eller möjlighet?
Det ska bli intressant att se vilket avtryck Wijkmans utredning gör framledes. Kommer hans förslag om en höjning av den nedre gränsen för tillämpning av regelverket genomföras? Eller kommer LOU även fortsättningsvis att vara ett hinder för småföretagare som vill kunna leverera till ”sin” kommun? Och kommer det att bli enklare att kräva ekologisk mat till bamba? *)

Att det får bli ett slut på kortsiktiga ”vinster” är i alla fall klart.

*)   = skolbespisningen för er från icke-Göteborg.

Länktips SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/miljarder-att-tjana-pa-battre-upphandlingar_7966030.svd .

Och GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1361807-goda-affarer-at-medborgarna .