Om den dolda agendan och om tusen frukostar

Jag läser i ett nyhetsbrev om debatten i USA som handlar om att trump inte vill tillåta HBTQ-personer att tjänstgöra i de militära styrkorna. ”Av kostnadsskäl”, har han sagt. En av soldaterna med erfarenheter från Irak-kriget har gett sig in i debatten. En kvinna, som förlorade båda benen i en attack mot den helikopter hon styrde. Hon hävdar att det läggs fem gånger så mycket pengar i Pentagons budget på Viagra än det görs på sjukvård för HBTQ-personer.

Den dolda agendan
Argumentationen blir mycket avslöjande. Det är inte alls kostnaderna det handlar om, som trump försöker ge sken av. Det handlar om att särskilja och förtrycka, att exkludera grupper av personer i olika sammanhang. Det handlar om diskriminering och om att – där det går – reducera möjligheterna för grupper som trump och hans anhang inte vill ge rättvisa villkor.

Valfrihet ?
Även i Sverige används enkla ekonomiska argument för att nå andra mål och syften än de man argumenterar för. Mer pengar i plånboken, brukar det heta, som en symbol för valfrihet istället för att låta det allmänna hantera en viss fråga. Det är naturligtvis lockande med mer pengar för privat konsumtion, men ur fördelningsperspektiv slår den typen av politik snett. Den som inte har höga inkomster till att börja med vinner inte på att skatten sänks på samma sätt som för den som är höginkomsttagare. Reagans och Thatchers 80-tal banade vägen för de växande klyftor vi ser idag.

Fler kunder gynnar alla
Även storkapitalister borde se fördelarna med en bättre fördelad ekonomi, där fler har råd att handla. Ett hotellrum, en frukost, en resa… det är många tjänster som mår bra av att kundkretsen är stor och många har råd att köpa dem. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer kan äta tusen frukostar. Osv. Även kapitalisterna borde inse vitsen med att den stora mängden medborgare har goda livsvillkor, bra lön och en god hälsa. Kostnaden för sjukvård, polis och andra samhällsfunktioner minskar ju om antalet personer som kan leva ett gott liv utan droger och utanförskap ökar. Den ekvationen tycks inte ha gått upp för skattesänkarförespråkarna.

Mur och okunskap
Istället för att ta itu med frågorna på ett konstruktivt sätt tar trump och hans bakåtsträvare chansen att bygga en mer symbolisk än verklig mur mot Mexico. Som om det skulle gå att göra hela USA till ett gated community. Primitiva reflexer tycks styra världsutvecklingen. Och kanske allra värst – förnekandet av vetenskap, forskning och sanning som hänger samman med möjligheten att rätt tolka det som sker och att skapa de goda berättelser som bygger gemensamma framtidsbilder och som ger framtidshopp.

Snart blir ingen upprörd längre

Indignationsmedia påverkar den allmänna opinionen. Svarta rubriker, skandaler och konflikter kanske säljer lösnummer eller lockar klick på olika sajter. Frågan är om inte pendeln snart måste svänga och någon eller några aktörer i aktualitetsbranschen inse att det finns ett stort behov av sammanhang, logik, analys och – gärna – folkbildning som motvikt till alla uppblåsta löpsedlar byggda runt de slitna orden CHOCK, AVGÅNG, KRIS eller SKANDAL.

Sensationshöjden blir allt mer otydlig
Har inte jakten på läsare och klick gått så långt nu att referenspunkterna har blivit otydliga? För att något ska sticka ut och vara sensationellt måste ju normalnivån, referenspunkten, vara allmänt bekant. Annars blir det ingen rubrik. Om alla fotgängare går mot röd gubbe blir det knappast en rubrik av att en person, känd eller okänd, fångas på bild, när vederbörande går mot röd gubbe. Kanske om han eller hon cyklar mot rödljus, men även det är nog beroende på vem det är. Om någon offentlig person byggt sin image på att protestera mot allt och alla blir sensationshöjden inte så stor. Däremot om en person som knutit sin framtoning till starka ideal kring etik och moral beter sig som folk gör mest, blir det kanske rubriker. En Alf Svensson som bryter mot trafikregler skulle kanske ge rubriker. Men knappast en Gudrun Schyman. Det är olika måttstockar och olika kontraststyrka.

Smart eller skamligt att undvika skatt?
Intressant blir det när vi tittar på skattemoralen. Indignationsmedia blåser med rätta upp Panama-skandalen. Journalister ställer frågor utanför dörren hos tidigare statssekreterare, som hukar sig inför kamerorna. De allra rikaste undviker skatt genom att använda uppfinningsrika och oärliga sätt att stoppa undan sina rikedomar. Samtidigt lockar framför allt kvällspressen läsare genom att i deklarationstider tipsa om de smartaste avdragstipsen. ”Så slipper du betala skatt”. I ena stunden är det smart och uppmuntras av journalister med näsa för vad som säljer att hitta sätt att slippa betala skatt. I nästa stund är det skamligt och nära ett gatloppslöpande för dem som lyckats undvika att betala skatt. Hur ska redaktionerna ha det? Är det smart att smita undan skatt eller är det skamligt?

Mer folkbildning ger mindre utrymme för fördomar
Det är alltför sällan som media generellt använder tid och utrymme åt att ge bakgrundsfakta och en generell beskrivning av fenomen och hur saker hänger ihop. På ett sätt underminerar man samtidigt sin indignationstaktik. Om referensnivån är diffus blir det svårt att bygga upp någon upprördhet kring olika fenomen. När normen är osynlig blir det anormala ointressant. Mer folkbildning och mer av sammanhang skulle behövas, särskilt nu när både sanningar och lögner får plats sida vid sida i våra sökmotorsvar. Otydligheten bidrar till att förstärka fördomar och ogrundade ”sanningar”, något som kan utnyttjas av de krafter som vill polarisera och förenkla debatten.

 

2 maj – dubbelmoralens dag

Den 2 maj varje år ska deklarationerna vara inne. Skatt betalar vi för att det finns saker som var och en inte kan finansiera på egen hand. Vi behöver gemensamt säkra resurser för välfärden, för infrastruktur och investeringar, för försvar, polis, forskning, utbildning, sjukvård.. allt detta vet vi. Men den 2 maj är också kulmen på en årlig kampanj, där det gäller att ”vara smart”. Den 2 maj borde kallas dubbelmoralens dag.

Rubrikval
Samtidigt som vi inser att skatten behövs för att ge våra barn en bra skola, våra gamla en bra omsorg och världens fattiga ett bidrag från rika Sverige, pågår fram till den 2 maj en medial kapplöpning i att på bästa sätt hjälpa allmänheten att slippa att betala skatt. ”De 10 smartaste avdragen” eller ”Avdrag du inte får missa”. Det hade lika gärna kunnat stå: ”Så här får dina barn en sämre skola” eller ”Se till att bussen går mer sällan” på löpsedlarna. Men det står det inte.

Panama – en kanal för fuskare 
Skatt är tydligen något som någon annan betalar. Konsekvensen av detta blir rimligen att ingen borde betala något alls. Om nu målet är att minska sin skatt till varje pris. De med många nollor i inkomstkolumnen har råd att ta hjälp för sina avdrag. Bankerna ger både råd och hjälper till att flytta pengar till Panama och andra märkliga ställen, där pengar tydligen kan stoppas undan för att skolan ska kunna bli sämre och för att bussen ska kunna gå mer sällan. De ”vanliga” löntagarna kan inte räkna med bankernas hjälp att kalibrera kontot mot en mottagare i Panama. De får nöja sig med kvällspressens tips och råd.

Smart eller kriminellt?
Men nog är det lite märkligt. De kvällstidningar som ena dagen excellerar i tips hur läsarna kan slippa att betala skatt, kan nästa dag indignerat ägna mycket trycksvärta åt precis samma sak, med den skillnaden att det är de rikas skatteplanering som beskrivs. Det som är bra journalistik och resulterar i artiklar med ett högt läsvärde ena dagen vänds 180 grader andra dagen och blir ett exempel på ett skamligt och klandervärt beteende. Hur ska de ha det? Är det smart eller kriminellt att smita från skatten?

Dubbelmoralens dag
Den 2 maj är verkligen dubbelmoralens dag. Å ena sidan tycks vi febrilt leta efter sätt att kringgå systemet. Skulle å andra sidan någon lyckas i stor skala med att minska sin skatt ska drevet gå och vederbörande hängas ut som moraliskt lågtstående.
”Så här gör du för att slippa betala skatt” och ”Så här lyckades NN smita från skatten” blir två rubriker med identiskt motiv men med helt olika etiska referenser.

Det kan inte samtidigt både vara eftersträvansvärt och klandervärt att undvika skatt. Eller som gamle C H Hermansson sa: Någon dj-a ordning får det väl vara…

 

 

Hur blev Gode män onda?

Vi läser i tidningar och förstår från nyhetssändningar att det finns stora problem med systemet med Gode män. Vid en slumpvis genomförd kontroll hittades 26 försvunna miljoner kronor. Troligen rör det som betydligt mer, som gode män har kommit över genom ett bedrägligt beteende. ( Se länktips nedan). Nästan inga oegentligheter har polisanmälts och bedragarna går fria. Systemet verkar inte fungera. Kommunala överförmyndare tycks inte göra sitt jobb. Och i slutändan är det de hjälpbehövande som drabbas. Hur blev de gode männen onda?

Korruption?
Länsstyrelsen som granskat de slumpvisa fallen konstaterar att det föreligger kompetensbrist. De förtroendevalda överförmyndarna tycks inte ha kunskap om vad de ska granska och hur. Men det skulle också kunna förhålla sig på ett annat sätt. Gode män kan förmå överförmyndare att blunda för oegentligheter mot en del av ”bytet”. Det brukar kallas korruption och brukar vi hävda att vi inte har i Sverige. Men dessa energiska journalister som gräver djupt i tusentals Youtube-klipp för att hitta bra citat att fälla ministrar med, skulle ju faktiskt kunna följa upp detta. Hur är det med relationen mellan överförmyndare och gode män? Är de kompisar? Förstår överförmyndaren mycket väl vad som pågår? Är detta en betydligt större skandal än det verkar? Vad säger Bo Rothstein, som forskar i ämnet?

Tilltron naggas ordentligt i kanten
Troligen gör de allra flesta gode män en bra och samhällsnyttig insats. Det är i alla fall vad man önskar. Gode män behövs för att hantera vardagslivet för sjuka, äldre, nyanlända barn, omyndigförklarade osv. Men den bristande kontrollen kan naturligtvis, kopplad till en blygsam ersättning för arbetstiden, göra att enstaka gode män faller för frestelsen att belöna sig själv med lite extra pengar. Kan de superrika flytta sina oskattade förmögenheter till Panama med bankernas goda minne, blir det kanske lockande för den enskilde gode mannen att passa på och sko sig med några tusenlappar. Hela skattesystemet och tilltron till de gemensamma utgifterna och de samhällsnyttiga funktionerna bygger på grundtanken att alla bidrar efter förmåga och erhåller stöd efter behov. Låt oss hoppas att ”Gode män-skandalen” inte ytterligare minskar tilltron till samhällsbygget. I slutändan är det vars och ens etik och moral som blir avgörande.

Detta är text nummer 500
Sedan jag började blogga regelbundet för cirka 4 år sedan har jag nu skrivit 500 bloggposter. En erfarenhet av detta är att övning ger färdighet. Jag har nytta i andra sammanhang av att författa korta och tydliga texter. Och skrivandet tvingar mig att precisera och formulera iakttagelser och synpunkter, som jag själv kan ha nytta av och som i bästa fall kan inspirera andra i arbetet. Nästa mål blir 1000 texter.

Länktips: Inslag i Sveriges Radio: http://t.sr.se/26t8SjN

Skatteväxling och ett nytt ansvarstagande

Ska vi säkerställa fler arbetstillfällen för att få fler personer i arbete måste vi inleda en skatteväxling. Bort med skatten på arbete och ökad skatt på resor, viss konsumtion, på miljöskadlig verksamhet och på verksamhet som inte kvalitetssäkrats ur ett cirkulärt perspektiv. Det är inga nya tankar, men intressant är att personer från olika politiska läger nu tycks se skatteväxling som en framkomlig och bra väg att gå. (Exempelvis Per Schlingmann i årets Almedalen).

Automatiseringen
Vi måste räkna med att arbeta längre när vi lever längre. Samtidigt minskar efterfrågan på arbetskraft i takt med att många yrken automatiseras. Digitaliseringen möjliggör självbetjäning på många fronter. Vi kan beställa, betala, sköta bankärenden, anmäla intresse och ställa frågor över internet. På så sätt finns det idag flera drivkrafter som sammantaget talar för att en skatteväxling behöver inledas. För miljöns, resursernas och för samhällsekonomins skull. Vi kan inte ha en grupp arbetstagare som försörjer de övriga. Därför måste vi få fler i arbete och kostnaden för företag att ha anställda måste därför minskas rejält. Rimligen öppnar en skatteväxling också upp för fler unga att få arbete.

Skapa kortare avstånd mellan arbete och arbete
Kanske är det också så att arbete inte enbart ska utföras åt en arbetsgivare, utan att vi alla skulle vinna på att en del av vår arbetstid används för det gemensamma bästa. Istället för att ta omvägen via skatt, offentlig förvaltning och finansiering till utförande i offentlig regi skulle en del av varje arbetstagares insats kunna användas direkt i för samhället nyttig verksamhet. Tid istället för pengar, typ.

Förenkla ansvarstagandet
Egentligen handlar detta om ansvarstagande. Ska endast kommunens organisation och anställda ansvara för det gemensamma, eller har var och en och varje företag också ett ansvar? Kan vi hitta enkla vägar för var och en att medverka till ett bättre samhälle skapar vi också tydliga samband mellan individ och samhälle. Med dagens ultratillgängliga informationsflöde är det inget problem att lägga ut ”att-göra-listor” som individer och företag kan använda i sin planering och i sin bokföring. Den tid som läggs på att göra samhällsnyttigt arbete skulle slippa beskattning, men skulle enligt denna idé ändå redovisas öppet per uppgift.

Vi måste våga tänka i nya banor för att skapa ett samhälle som känns meningsfullt, som genererar mervärden och som klarar av att både hålla ekonomi och resurser i balans.

Skatter, subventioner och nya beteenden

Under 1900-talet förändrades kvinnors arbete från att ha varit informellt och oavlönat, till att bli formellt och avlönat. Detta – och mycket annat – tog Svante Axelsson, generalsekreterare i Svenska Naturskyddsföreningen, upp i ett debattseminarium på Handelshögskolan i Göteborg den 21 maj. (Länk till inspelning, se nedan). Seminariet arrangerades av Handels Students for Sustainability (HASS) i samarbete med tankesmedjan Global Utmaning.

Subventioner för rätt saker?
Frågan om hur vi ska fördela vår tid mellan avlönat arbete, frivilligt arbete och fritid tycks bli mer och mer relevant. För en del flyter tiden ihop – man är nåbar på mejl och telefon näst intill dygnet runt. För andra är arbetslöshet och passivisering i utanförskap förödande för självbilden och tilliten till den egna förmågan. Svante Axelsson nämnde ROT och RUT som ett exempel på hur statens resurser används på ett suboptimerande sätt. 16 miljarder årligen åtgår för att vi ska få subventioner på reparationer och städning medan investeringar i förnybar energi genom KLIMP-satsningen fick bråkdelen av detta belopp. Är det rimligt?

Nya skatteregler för sociala företag
ROT och RUT-avdragen illustrerar behovet av ett mer nyanserat beskattningssystem. Man skulle t.ex. kunna införa olika beskattningsregler för traditionella företag och sociala företag. Företag som utgår från en eller flera samhällsnyttiga förutsättningar och i sin affärsidé bygger in en samhällsnyttig funktion skulle kunna få betydligt lägre skatt på arbete. Företag som inte har som huvudprincip att gynna sina ägare (som aktiebolag har) utan som strävar efter en ny slags optimering, där den egna verksamheten och samhället tjänar på det som görs, skulle kunna få kvalificera sig för en skatterabatt. Osv.

Grekland – nöden blir uppfinningarnas moder
Situationen i Grekland och några andra länder är bekymmersam. I ett samhälle som tvingas friställa arbetskraft, sänka löner och förändra människors livsvillkor så drastiskt som sker kommer nya företagsformer per automatik att se dagens ljus. Omständigheterna kommer förmodligen tvinga människor in i en socialt förankrad bytesekonomi. Helt nya sätt att ta betalt kommer att se dagens ljus. I detta kaos kan också helt nya företagsformer utvecklas, som inte utgår från vinstmaximering på andras bekostnad utan som utgår från det gemensammas och framtidens bästa.

All-Win, Vägen Ut! m.fl
I Göteborg kan spirande och livskraftiga initiativ utgöra fundament för något liknande. Vi har All-Win som skapat en rörelse kring matsvinnet och behovet av mat för utsatta grupper. Vi har Vägen Ut!-kooperativen som med skicklighet och målmedvetenhet blivit en social koncern som inspirerar andra. Banker som JAK och Ekobanken visar att det går att förhålla sig både etiskt och ekonomiskt till pengar.

GP och Giveboxen
I en GP-krönika den 21 maj tog Gert Gelotte upp initiativet Giveboxen, som går ut på att på ett tydligt och enkelt sätt skapa möjlighet att byta grejer i stället för att öka sopberget. Än så länge har Giveboxen bara ställts upp i Stockholm. Men låt oss hoppas att den kommer till Göteborg och konkret får visa att det går att förändra beteende och hela samhället. Ska hållbarheten kunna nås är det konkreta förändringar i beteende och värderingar som måste till. Kan det vara så att journalisterna på GP faktiskt insett detta?

Länktips: Debattseminarium 21 maj på Handelshögskolan i Göteborg
Varför Tillväxt? Event på Facebook

Offentliga inköp kan stärka konsumenterna

Ett av problemen i Sverige är att vi inte har en rimlig skepsis till det myndigheter påstår. Vår tillit till statens godhet är stor. Skatten ger oss tillgång till gemensamt finansierade nyttigheter. Relativt kronologiskt har detta i stort sett handlat om försvar av rikets gränser, upprätthållande av lag och ordning, utbildning, sjukvård, sociala skyddsnät och infrastruktur i form av kanaler, järnvägar, vägar, elström, VA-system, telefoni, radio, TV, bredband och samhällsservice. Kryddat med lite fördelningspolitik i form av barnbidrag, pensionssystem och statliga stödinsatser. I ett internationellt perspektiv har vi inte så utbredd korruption. Staten är god.

En hög tilltro
Denna godtrogenhet lyfts ofta fram som en tillgång. Den gör att vår benägenhet att betala skatt är hög. Den svarta ekonomin finns, men är inte tillnärmelsevis så stor som i t.ex. Grekland, som ju nu tvingas skära drastiskt i de offentliga utgifterna och kasta landet in i en långvarig återhämtningsprocess. Men tilliten har en baksida. Vi har invaggats i tron att ”någon” – oklart vem – har koll på och följer upp lagar och regler på produktnivå. Vi tror att finns produkten på butikshyllan, så har någon sett till att produkten är OK, inte hälsofarlig, inte miljöfarlig osv. Därför blir förvåningen varje gång så stor när det visar sig att lasagnen innehåller hästkött. Vi vill inte rubbas i vår tro på att det svenska, rejäla systemet inte skulle fungera.

Det är bekvämt att inte vara obekväm
Vår grundinställning är att folk sköter sina uppgifter, att det finns ansvariga i samhället som säkerställer att fel inte begås osv. Möjligen lutar sig denna övertygelse lite bekvämt mot en annan grundinställning att man inte ska ställa till besvär. Man ska vara lagom och ”svensk” och inte ifrågasätta. Tack, tack. Det blir bra så.

Vi äter upp vår häst
Väldigt tydlig blir denna attityds baksida när man diskuterar maten. För att kräva kvalitet, ekologiskt, närodlat eller spårbarhet måste man vara lite osvensk, ställa frågor, kontrollera, bry sig och vara påstridig. Det stämmer inte med vår tilltro till ”systemet” att ifrågasätta produkter. Vi tackar och bockar och äter upp vår häst hellre än att vi frågar varifrån råvarorna kommer, var tillagningen skett och om växthusets tomater odlats med hjälp av fossil energi. Detta är ett bekymmer och kanske en förklaring till att andelen ekologiska livsmedel fortsätter att vara låg i Sverige. Lägre än i Danmark, t.ex.

Ombudsmannasystemet ur ett annat perspektiv?
Kanske är vår attityd så grundmurad att vägen framåt bara kan gå genom ställföreträdande kravställare, ombudsmän, som ombesörjer vårt kravställande. Lösningen kanske blir att kommuner och landsting anställer duktiga inköpare och beställare, som kan vara tydliga i sin kravlista, som kan kräva spårbarhet, kvalitet och stå för en uppföljning på en nivå som vanliga konsumenter inte klarar. Kanske är det just genom att stärka den offentliga upphandlingen som vi hjälper vanliga konsumenter att få tag i produkter som motsvarar de krav de egentligen vill ställa, men av olika skäl aldrig ställer för att inte vara till besvär.

En oväntad konsekvens av att stärka offentlig upphandling?
Möjligen är det genom att stärka de offentliga inköpen som vi i Sverige även stärker konsumenternas möjligheter att efterfråga produkter av hög kvalitet.

Länktips: Se även ”Inte billigast till varje pris!” .

Vi tål inte hur många försämringar som helst

Det finns en överenskommelse i Sverige och i de andra nordiska länderna. En tyst överenskommelse som utgår ifrån att staten i huvudsak gör rätt och skapar ett bra samhälle för medborgarna och att dealen är att vi alla betalar skatt för det som staten, kommunerna och våra myndigheter tillhandahåller: skola, vård, omsorg, sociala skyddsnät, infrastruktur, försvar, säkerhet, brandförsvar, barnbidrag, pensioner, grundtrygghet osv. Vi får se upp så att inte denna överenskommelse spricker.

Förväntningar
Om vi inte har ett polisväsende och ett försvar som kan hantera individuellt uppleva hot eller hot på nationell nivå uppstår en oklarhet: vad är det vi betalar för? Om inte sjukvården klarar att ge gamla och sjuka den vård och omsorg som vi anser rimlig tappar vi tilltron till samhället. Om inte skolan ger varje barn och ungdom en bra start i livet, om inte våra vägar, järnvägar, spårvägar och kollektivtrafik fungerar blir konsekvensen att vi slutar tro på våra demokratiskt valda företrädare. På varje område har vi på senare tid sett problemen växa.

Tvång?
Överenskommelsen tål några svackor och bakslag. Men inte på alla områden och inte samtidigt. Spårvagnseländet och biljettsystemseländet i vårt närområde är två konkreta exempel på misstag som inte borde få förekomma. När det gäller spårvagnarna hävdar de ansvariga politikerna att man inte kunde välja annat än det billigaste alternativet – då, anser man, hade politikerna både dragit på sig formell kritik och opinionens kritik. Man ansåg sig ”tvungna” att handla upp de italienska spårvagnarna.

Spårvagnarna avgörande för Göteborg
Naturligtvis hade man kunnat undvika att köpa de vagnar vi nu kommer att få leva med. Naturligtvis hade det varit möjligt att skriva upphandlingen så, att slitaget på spåren hade varit en viktig parameter, naturligtvis hade man kunnat kräva referenser på system som under 10 år klarat de svåra driftsförhållanden, luftfuktighet, salt osv, som gäller i Göteborg. Naturligtvis hade man kunnat kräva att få följa arbetet i fabriken för att under produktionsfasen säkerställa att rätt antikorrosionsbehandling användes, att rätt hjulaxlar, motortyper osv monterades. Naturligtvis hade man kunnat begära en prototypserie på några få vagnar som skulle gå på försök under värsta tänkbara väderförutsättningar. När vi nu har spårvagnar istället för tunnelbana som det kapacitetsstarkaste kollektivtrafiksystemet så skulle alla aspekter av nyleveransen noga övervägts i förväg. Det fick ju inte gå fel. Hela kollektivtrafiksystemet i Göteborg bygger ju på att vagnarna rullar och fungerar vecka in och vecka ut i 30 år eller mer. Man hade kunnat ta in oberoende experter, man hade kunnat lägga ribban på en säkrare höjd. Det hade sannolikt varit samhällsekonomiskt lönsammare och det hade definitivt stärkt förtroendet för det politiska systemet.

Försämringar
Det komplicerade och för spontanbesökaren närmast obegripliga biljettsystemet för att resa kollektivt är ett annat exempel. I dagens samhälle ska saker och ting fungera. Vi har hela världen i vår mobiltelefon, allt från kompisars adresser, all information om var jag hittar det jag letar efter, kontouppgifter och personliga fakta, nyheter, biljetter etc. Inte nog med att det valda biljettsystemet i grunden inte utgår från resenärens sätt att bete sig – nu har livlinan med sms-biljetter förändrats så att turister och tillfällighetsbesökare får ännu svårare att åka kollektivt. Varje sådant utvecklingssteg som upplevs som en försämring är förödande för tilltron till det gemensamma, det skattefinansierade.

Inrätta remissinstanser
Min slutsats är att ingen ser till helheten. Varje delbeslut kan se klokt ut på papperet. Men ur ett samhällsperspektiv och ur en allmän känsla av att allt blir bättre är det nu på många områden som medborgarna upplever försämringar. Det ska inte behöva vara så. En lösning skulle kunna vara att inrätta både permanenta och tillfälliga remissinstanser, som ur olika perspektiv får ge synpunkter på de större besluten, de som påverkar vardagen för många. Det hade även varit en användbar mekanism inför beslutet om Västsvenska paketet.

Media och egoismen

Svenska dagsmedia är med få undantag fixerade vid ett pågående ”nu”. Helst i realtid, i direktsändning, på webben osv, vill man återge och kommentera det politiska spelet. Drömmen för många journalister tycks vara att få partiledare, ministrar eller andra maktens företrädare att avgå i direktsändning. Långsiktiga trender, värderingsförskjutningar och strategiska frågor tappas bort i jakten på sekundsnabba svar. Ett ständigt fokus på lösnummer och tittarsiffror tycks förleda .

Trängselskatt eller finansiering
I Göteborg införs vid årsskiftet det som kallas trängselskatt, men som egentligen har ett huvudsyfte att medfinansiera Västsvenska Paketet, som innebär miljardinvesteringar i infrastruktur för både väg- och järnvägstrafik.  En viss trafikminskning under rusningstid blir det säkert, men kalkylerna bygger på att biltrafikanterna ska stå för miljardintäkter till de stora ombyggnadsprojekten.Totalt beräknas bilisterna bidra med 14 miljarder på 25 år.

Politik utan ansvar
Nu driver tidningen GT en kampanj för folkomröstning om trängselskatten. Ett aktuellt exempel på hur media helt tappat orienteringen. Det man tycks räkna med är att en folkomröstning skulle innebära ett nej till trängselskatten. Och sedan? Ska de 14 miljarderna därmed betalas på kommunalskatten? Vilka kommuner i så fall? Hur ser agendan ut? GT agerar politiskt utan att behöva ta ansvar för följderna. Ansvarstagande politiker på både borgerlig och rödgrön sida beskylls för att inte lyssna. När de istället bör belönas för att de gör de svåra avvägningar om nutid och framtid som Göteborg behöver.

Som man frågar får man svar
”Vill du betala för att transporterna ska fungera bättre?” ”Tycker du att de som använder vägarna ska stå för merkostnaden?” ”Ska Göteborg, liksom Malmö, säkra tätare spårtrafik till centrum genom att byta säckstationen mot en genomfartsstation?”
Så kunde frågorna ha formulerats. Men istället får GT frågorna att låta ungefär:
”Vill du betala mer för att ta bilen till stan?” eller ”Är det OK att bilisterna ´straffas´ med ytterligare pålagor?” De kunde lika gärna frågat ”Vill du betala mer för att få se på TV?”. Som man frågar får man svar.

Finkalibrerad rättvisa
Det finns en del frågetecken kring hur skatten kan göras mer avvägd. Exempelvis kan en ekonomisk vägning göras mellan stadsdelar, mot bakgrund av hur delad staden är. Det kunde vara dyrare att passera vissa betalstationer och billigare vid andra. Man kan öppna för unika undantag, där betalstationerna uppenbarligen skiljt boende från sina garage. Man kan ta hänsyn till en slags likvärdighetsprincip när det gäller att ta sig från bostad till köpcentrum och till återvinningsstation. Alla nya system kräver en finkalibrerad rättvisefaktor för att vinna legitimitet. Det kan säkert finnas förbättringar att göra när systemet varit i drift ett tag.

Anti-folkbildning
Det som är illavarslande är att media, tredje statsmakten, denna gång i form av GT undergräver tilltron till det politiska systemet och positionerar sig som missnöjesmedia. Istället för att belysa vikten av att Göteborg, liksom Malmö, utvecklar kommunikationsmöjligheterna på ett hållbart sätt, agerar GT som en egen politisk kraft. Istället för att konstruktivt lyfta fram på vilka sätt staden och regionen kan moderniseras på logistikens och transporternas område väljer man att populistiskt fråga den retoriska frågan om läsarna vill betala mer – underförstått för det de redan har. Det är att vilseleda och att blunda för de verkliga behov staden och regionen har. Ytligt betraktat ställer sig GT på den ”lilla människans” sida, mot makten. I själva verket är tidningen mest en spegelbild av den dominerande egoism som präglar vår tid.

Det är hög tid att granska media.