Vad händer 18 september?

Det planeras något i Washington den 18 september. Underrättelseuppgifter tyder på att grupper som ”Proud Boys” och ”Oath Keepers”, som är vältränade, välutrustade fristående milisgrupper på yttersta högerkanten, planerar att genomföra en aktion vid Capitoleum denna dag. (Länk till kommentatorn David Pakman och hans You-Tube- inlägg om detta, se nedan).

Man upprepar 6 januari för att protestera mot 6 januari
Enligt Pakman, som citerar andra källor, tänker sig demonstranterna framför allt ha ett fokus på hur orättvist strängt det rättsliga systemet har bestraffat deltagare den 6 januari i år, då stormningen av Capitoleum ägde rum i syfte att störa den demokratiska processen, då valet av Joe Biden som USA näste president formellt skulle klubbas. Än en gång tänker man sig således samlas vid kongressbyggnaden för att protestera mot att de tidigare protesterna lett till åtal och domar. Uppenbarligen anser sig den militanta högern ha rätt att kritisera rättsstatens försvar av sina demokratiska principer. Antidemokrater behöver inte bry sig om spelreglerna i det demokratiska samhället. De har rätt utifrån helt andra utgångspunkter.

De högerextrema bryr sig inte om demokratin
David Pakman väcker i sin kommentar en intressant och principiell fråga om hur rättsstaten egentligen ska försvara sig mot antidemokrater. Om de styrande och polisen i Washington sätter upp stängsel och konfronterar de militanta grupperna i syfte att säkerställa ordningen och skydda kongressen kommer myndigheterna av demonstranterna att beskyllas för polarisering och övervåld. Om de gör som den 6 januari och inte skyddar de folkvalda är risken stor att en ny stormning äger rum. De högerextrema själva inser naturligtvis inte det absurda i att protesterna mot efterspelet efter den 6 januari följs av ett nytt stormningsförsök. Men i deras värld har demokratin ändå ingen framtid.

18 september kommer att utnyttjas av vissa
Om det blir en ny attack den 18 september lär vi få se den förre presidenten hylla demonstranterna som patrioter och tacka dem för att de försöker rätta till ”stölden” av valet, som han ju envist hävdar ägt rum. Och beroende på hur passiva eller aktiva polis och nationalgarde är, kommer det bli en diskussion om hur lojaliteterna egentligen ser ut. Den 6 januari fanns det ju poliser på plats som hjälpte mobben att storma kongressen, liksom att det fanns politiker på insidan, republikaner, som gärna höll sig vän med den förre presidenten och hans supporters.

Bilden av presidenten är avgörande
Tyvärr har Joe Biden lite av Jimmy Carter över sig. En välvillig demokrat som framstår som en svag president, när Talibanerna tar över Kabul på det sätt som skedde. Jimmy Carter blev inte omvald just för att han uppfattades som svag i relation till Irans nya makthavare. 40 år senare ser vi mönstret upprepas. Allmänheten vill att deras president är stark. Bilden av USA är starkt förknippad med identiteten och väljarna gillar inte någon som framstår som förlorare. Skillnaden nu är att nästa presidentval är om 3 år och det lär hinna hända mycket innan dess.

Krackelerar USA?
USA måste lägga om sin politik om vi ska ha en chans att klara Parisavtalet. Men om Biden inte får med sig folk på sina förslag lär konservativa låt-gå-politiker få medhåll. Oavsett hur mycket av Kaliformien som brinner, av Louisiana som dränks eller av skördarna som torkar bort. När samhället inte längre förmår skydda sina medborgare krackelerar själva idén om ett ”vi” som är meningsfullt. Det blir en överlevnadskamp, där den med pengar och vapen tror sig kunna vinna. Ryssland och Kina behöver inte göra något, de kan lugnt titta på när världens rikaste land imploderar och de påhittade värdena på världens börser störtdyker.

Det behöver inte bli så. Men spänningarna och orättvisorna i världens rikaste land måste hanteras. Innan det är för sent.

Länktips:
David Pakman om 18 september i 6 minuters klipp

Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.

EU, demokrati och utmaningar

EU är en samarbetsorganisation som behöver fungera för att överbrygga motsättningar i ett kulturellt och ekonomiskt splittrat Europa. Nationalister och populister i olika länder gör vad de kan för att sabotera EU-tanken, ofta genom att hävda att ”Bryssel ska inte få bestämma” eller att ”Vi betalar en massa till andra länder utan att få något tillbaka”. Brexit blev ett faktum för att nationalisterna i Storbritannien fick genomslag för de protektionistiska tongångarna. Hur det går i Tyskland och Frankrike kommer att avgöra EU:s framtid. I höst går Tyskland till förbundsdagsval.

CDU överraskade i Sachsen- Anhalt
Delstaten Sachsen-Anhalt, som tidigare var en del av DDR, gick till val i helgen. Det fanns en farhåga att det främlingsfientliga högerpartiet AfD skulle segra, men CDU gick tydligt framåt i valet och delstaten gav därmed stöd åt ett fortsatt kristdemokratiskt styre. AfD tycks få cirka 22 procent av väljarstödet , medan CDU fick 36 procent. Det tycks därmed som att förnuft har gått före protest denna gång. Det är dessutom i år sista året som Angela Merkel är förbundskansler, så oavsett hur det går i höst kommer förbundsrepubliken Tyskland, EU:s största land, att ledas av en ny politiker.

Protest eller skarpt läge?
En detalj i sammanhanget är att opinionsmätningarna tycks ha missbedömt hur väljarna i Sachsen-Anhalt tänkte rösta. CDU:s framgång syntes inte i förväg. Det kan vara en viktig erfarenhet för inte bara tyska val, utan för många länders val. Det är lättare att ange ett parti i en opinionsmätning än när det verkligen gäller. Missnöjet med nuvarande styre får lite större svängrum när ”det inte spelar någon roll”, medan i det skarpt läge tänker väljarna sannolikt lite mer noga vilket parti de vill ska ha makten.

Osäkerheterna med mätningarna behöver belysas
Översatt till svenska förhållanden kan det innebära att det faktiska stödet för regeringen, dvs både S och MP, kan vara större än vad opinionsmätningarna visar. Och omvänt kanske stödet för SD egentligen är mindre än vad mätningarna visar. Och den typen av under- och överrepresentation kan vara svårt för opinionsinstituten att bygga kalkylmodeller för. Möjligen skulle erfarna kommentatorer kunna peka på osäkerheterna lite mer.

Frankrike, Skottland, Katalonien
När det gäller EU är det inte långt till nästa presidentval i Frankrike, ett val som också kommer att spela mycket stor roll för utvecklingen i Europa. Skulle – i värsta fall – LePen lyckas att få mer än 50% av rösterna i presidentvalet finns en stor risk att EU försvagas och splittras. Skulle samtidigt separatisterna i Katalonien i Spanien vädra morgonluft riskerar EU att fragmentiseras. Och det är inte ens säkert att ett eventuellt närmande till EU från Skottland skulle bidra till en positiv sammanhållning. Tvärtom skulle en skotsk medlemsansökan kunna uppmuntra just t.ex. befolkningen i Katalonien att agera för självständighet och EU skulle tvingas ägna mer tid åt inre frågor än åt de stora, gemensamma frågor som måste lösas på EU-nivå.

EU behövs för demokratin
I en komplicerad värld är det dessutom så att ett starkt centraliserat EU skulle kunna uppfattas som negativt av flera medlemsländer. Det folkliga missnöjet med att få mindre insyn och mindre procentuell rösträtt genom att EU tar större plats på nationernas bekostnad ska inte underskattas. Och för att ytterligare komplicera bilden är det kanske just nu nödvändigt att EU får ett tydligare mandat att agera sammanhållet. När enskilda EU-länder sviker de demokratiska idealen måste EU hålla emot. När Ryssland inte tvekar att annektera Krim och ett par regioner i Ukraina behövs ett EU som talar med enad tunga. När inte ens USA har en förutsägbar hållning i internationella frågor – trump visade hur lätt det kan vara att iscensätta en statskupp – behöver EU finnas kvar som en tydlig motkraft till det växande ekonomiska och politiska inflytande som Kina står för. Och Ryssland har en allt annat än demokratisk regim vid makten, något som påverkar alla länder i forna Sovjetunionen, i det tidigare östblocket och i Rysslands närhet.

Hur respektera respektlösheten?
För att hantera klimatkrisen och för att bromsa den farliga utveckling Johan Rockström varnar för (se tidigare blogginlägg) behövs ett EU som inte tvekar, ett EU som tar beslut och som tar ansvar. Tricket är att behålla och utveckla medborgarnas förtroende samtidigt som lagar och regler ändras. Missnöjet och föraktet mot forskning finns överallt. I Sverige lär det vara 6 procent av de vuxna som är klimatförnekare. De misstror sannolikt mycket av den information de får, särskilt från Public Service. Svårigheten med detta är att journalister och makthavare behöver kunna bemöta respektlösheten med respekt, okunskapen med förståelse och inte falla för frestelsen att stämpla alla som ifrågasätter forskningen med nedsättande epitet.

Sanning och lögn, vetenskap och åsikter, är inte jämlikar
Om sanning ställs mot lögn så att lögnen framstår som lika mycket värd som sanningen sviker Public Service sitt uppdrag. Å andra sidan, om klimatförnekare aldrig får komma till tals stämplas ju Public Service lätt som elitens propaganda av den minoritet som inte vill erkänna det forskningen kommit fram till. Exakt hur detta dilemma ska hanteras vet jag inte. Men det blir märkligt om åsikter och vetenskap jämställs. Och samma problem som vi har i Sverige finns naturligtvis i alla EU:s medlemsländer. Med den stora skillnaden att vi har en tradition av folkrörelser, studieförbund och fackföreningar som har bidragit till den kollektiva kunskapsbildningen på gräsrotsnivå.

Civilsamhället måste träda fram och göra mer nytta. Det är inte ytterligare en partiledardebatt i Agenda som skapar mer förståelse för vart världen är på väg. Det är när människor möts i vardagen och får lyssna till varandras ståndpunkter som vi berikar oss och lär av varandra.

Opinionsbildning á la CUF och Fokus

Vilsenheten brer ut sig. Eller om det är den medvetna omedvetenheten. Man vill inte höra, man vill inte se, man vill inte behöva ta ställning. Det är en strutsmentalitet (förlåt, alla strutsar!) som är skadlig för oss alla. Opinionsbildare och personer med stort genomslag ägnar sig åt att förminska de verkliga problemen och åt att totalt bortse från sin egen roll i vart utvecklingen leder oss. Två exempel får illustrera det jag menar. En kort reklamfilm för CUF och en ledare från ETC. I ETC sammanfattas hur olika skribenter ägnar sig åt att försvåra en ansvarstagande klimatpolitik. CUF-filmen är avslöjande i sin egen form. Länkar till båda – se nedan.

Klimatet, var god dröj…
Journalister och opinionsbildare som inte vill inkludera klimathotet i sin världsbild använder sina plattformar till att upprepa argumentationen från SD innan de klev in i Riksdagen. ”Men det får man inte säga i det här landet” känns igen som uttryck. Och motsägs då som nu av att det är precis det de säger som de hävdar att inte får säga. Om och om igen, som om det vore en sanning. För att ge sken av att budskapet är sannare eller viktigare än de budskap som dominerar nyhetsbevakningen. Som om det blir sannare av att det framställs som en motarbetad del av majoritetens konspiration mot en förtryckt minoritet. Trots att det är dimridåer och halvsanningar (i bästa fall) som torgförs, när det inte är rena falsarier.

Den extrema egoismen har fått ett ansikte
När det gäller Centerns ungdomsförbund, CUF, är sammanhanget minst lika märkligt. Alla vet att rökning är skadligt, att miljarder cigarettfimpar i vår närmiljö utgör ett allvarligt miljöproblem, att alkoholen orsakar många tragedier och där Systembolaget spelar en viktig roll i att reglera bruk och missbruk, att kvinnosynen i Paradise Hotel är undermålig (med ett understatement), att narkotikamarknaden är plattformen som den aktuella gängkriminaliteten står på, och att frihet aldrig får innebära någon annans ofrihet. Ändå lanserar sig CUF som det parti som prioriterar rökning – när sjukhusen dignar under pandemins härjningar, det parti som totalt blundar för miljö och klimat när den personliga friheten är så mycket viktigare, det parti som hellre uppmuntrar till bruk av alkohol och narkotika än att säkerställa att skadeverkningarna minimeras. Det finns ett val, hela tiden. CUF har valt den extrema egoismen som sitt kännetecken och ger i praktiken fingret åt ”Greta-folket”, som de säkert bara kan skratta åt.

Drömmen tycks vara att strunta i allt
Tidningarna SvD och Fokus har naturligtvis kalkylerat var de kan få gehör för de åsikter de skapar utrymme för. Samtidigt som de aktivt försvårar för ansvarstagande politiker att göra något åt klimatfrågan. Och CUF-ungdomarna ser sig som talespersoner för en ung, kaxig generation, som vill flytta på Britt-Marie, 45, som de tycker har gynnats av för mycket regler och som bara sitter och fikar på jobbet. Medan det de drömmer om själva tycks vara att sitta och fika, dricka öl, ta en joint och strunta i allt och alla….

Bevare oss…
Det pågår ett folkmord i Tigray, Etiopien, som jag skrivit om tidigare. Och det viktigaste CUF kan torgföra är rätten att få röka, dricka och bete sig oansvarigt i största allmänhet. Bevare oss för den generationen politiker, när de gör anspråk på att få sitta i Riksdagen, påhejade av Hakelius på Fokus och diverse klimatförnekare på Svenska Dagbladet. Att unga Fältbiologer ska söka sig till CUF, när deras natur- och miljöintresse vaknat, är osannolikt. Det gamla gröna-vågen-partiet byter tydligen ut sina sympatisörer och odlar numera andra intressen. Och legitimerar en attityd av att ”bara-jag-får-som-jag-vill-blir allt bra”.

Med den generationen kommande politiker inom Centern kommer det partiet aldrig kunna kalla sig ansvarstagande.


Länktips:
https://www.etc.se/opinion/nu-har-jag-fatt-nog-av-fossila-fossilkramare

https://twitter.com/i/status/1399666809972928523

Media: Dags att fokusera på rättvisa

SVT:s program Agenda känns allt mer förutsägbart. Man tar dit en eller två partiledare och så vrider och vänder man på regeringsfrågan. ”Hur ska ni kunna samarbeta…?” som om det vore den enda förväntan väljarna har på sina politiker: hur ett regeringsalternativ ska se ut. Vi har trots allt ett flerpartisystem, men i Agenda utgår journalisterna ständigt från ett tänkt tvåpartisystem, oftast benämnda höger och vänster. På sikt skadar detta demokratin. Flerpartisystemet förtjänar att respekteras, eftersom det skapar en större förståelse för sambandet och tilliten mellan väljare och våra företrädare. För att mejsla ut skillnader och likheter mellan våra partier skulle Agenda-redaktionen kunna använda andra tydliga frågeställningar.

Orättvisa och rättvisa
Troligen är det inget parti som öppet skulle erkänna att man förordar mer orättvisa i samhället. Snarare är det olika perspektiv på rättvisa som alla partier kan förhålla sig till. ”Är det rättvist att flyktingar kommer hit och får mina skattepengar i bidrag”, kanske någon frågar sig? Eller ”är det rättvist att jag efter 45 år som städare inte kan leva på min pension”, tänker någon annan? ”Är det rättvist att jag som tjänat miljoner på att jobba dag och natt i mitt företag ska betala så mycket skatt”, tänker en tredje? ”Är det rättvist att mina barn får gå i en sämre skola bara för att vi bor i ett problemfyllt bostadsområde”, funderar en fjärde? Osv. Det finns hela tiden upplevda orättvisor att relatera till.

Rättvisa löner hänger ihop med budgetar
Det intressanta vore därför om Agenda-redaktionen kunde ha rättvisa som tema. Vad menar respektive parti med rättvisa? Var går gränsen för de orättvisor man är beredd att acceptera eller inte? Hur vill partierna komma till rätta med de viktigaste orättvisorna? Vad talar för att metoden är effektiv? Hur ser partierna på lönearbetet och rättvisa löner – ska det vara som i Finland att läkare och lärare tjänar ungefär lika mycket? Är det rättvist? Politiker ska inte lägga sig i lönebildningen, heter det, men indirekt styr man resurstilldelning, bemanning och personaltäthet via de budgetar som lokala politiker kontrollerar. Och man kan alltid välja att anställa någon mer meriterad, än en person som saknar adekvat utbildning.

Är ekonomisk orättvisa en plattform för ökad rättvisa?
Hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Om partierna ges utrymme att beskriva det rättvisa samhälle de vill verka för, kan konturerna klarna. Är det rättvist att ta bort hemspråksundervisning för personer som har svenska som andraspråk och därmed göra det svårare för dem att klara skolan och senare att komma in på arbetsmarknaden? För vem i så fall? Är det rättvist att miljardärerna blir fler och fler i Sverige? Gynnar det samhället i stort? (Det var 40 år sedan Reagan och Thatcher hänvisade till det som brukar kallas ”trickle down”, dvs att rika personer genererar välfärd just genom att de är rika…). Det borde ha visat sig nu hur välfärden blev mer jämnt fördelad av att några blev extra förmögna. Det rättvisa med ekonomisk orättvisa borde ju synas nu, tycker man.

Helhetsgrepp, globala resurser, arbetskraft, korruption…
En variant på rättvisa skulle kunna vara att djupdyka i korrupta samhällen. Hur går det till i länder, där korruptionen är utbredd? Vill vi ha det så? Hur utbredd är korruptionen i Sverige och vad vill partierna göra åt det? Eller hur rättvist är det att vi sedan 100 år har exploaterat hälften av alla kända oljetillgångar? Vore det inte rättvist att spara återstoden till kommande generationer? Hur rättvist är det att vi med full fart förändrar ekosystemen i världen, så att livsbetingelserna för kommande generationer rubbas? Hur rättvist är det att vi fortsätter att utnyttja ”billig” arbetskraft från andra länder för att kunna köpa oss produkter som vi låtsas att vi behöver, så att vi kan hålla uppe visionen av en möjlig evig tillväxt?

Kanske juste med öppna frågor, eller med detaljfrågor?
Partierna kan naturligtvis få väldigt öppna frågor. Vilka orättvisor är mest angelägna att komma till rätta med? Hur hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Eller mer konkret: Vad är rättvisa för den som inte, p.g.a. sjukdom eller annat, kan arbeta? Hur ser rättvisan ut för den som flytt hit undan kriget i Syrien eller på Balkan på 90-talet? Hur ser rättvisan ut för den som misshandlas av sin partner? Hur ser rättvisan ut för den som fastnat i drogberoende? Hur ser rättvisan ut för den som mobbas i skolan?

Jag tror att Agenda skulle bli otroligt mycket mer levande och verklighetsnära med helt andra frågeställningar till politikerna. Det måste bli ett slut på drömmen om att få en politiker att avgå i direktsändning. Ett bättre program hjälper tittarna att orientera sig i en allt mer komplex värld. Och hitta ett parti och en politiker som man tycker bäst företräder ens värderingar.


USA behöver fungerande partier

Efterspelet till attacken mot Capitoleum i Washington den 6 januari illustrerar hur skadat det republikanska partiet i USA är. 175 ledamöter av representanthuset röstade nyligen emot förslaget att sätta upp en oberoende kommission. Kommissionen är tänkt att få uppdraget att utreda vad det var som hände den dag mobben stormade Capitoleum i syfte att påverka den formella process, som skulle fastställa valresultatet från presidentvalet i november 2020. 36 republikaner tyckte att det vore en bra idé att reda ut vad son hände, varför polisen och/eller nationalgardet inte var bättre förberedda, varför ingenting hände när stormningen hade påbörjats osv. 175 republikaner vill inte ha någon kommission.

Gömma sig – en reflex?
Demokrati och parlamentarism kräver att medborgare och väljare har alternativ när de ska välja sina företrädare. När nu det republikanska partiets valda representanter i landets högsta politiska instans väljer att inte vilja ha fram sanningen om händelserna den 6 november måste det bero på att de tror att de förlorar på att sanningen kommer fram. På något sätt räknar de med att de själva och/eller partiet drabbas om det visar sig att några republikaner aktivt eller passivt möjliggjorde angreppet eller inte gjorde vad de kunde för att förhindra förloppet. Det de inte tycks inse är att det knappast kommer ställa dem i en bättre dager när utredningen väl är klar. Att gömma sig bakom en gardin är barnets reflex när både föräldern och barnet vet att barnet har varit olydigt. På liknande sätt gömmer sig nu 175 republikaner bakom en låtsad fasad av att de inget gjort och att det som hände förresten bara var några besökande turister som blev lite högljudda…

Försvagning av demokratin
Genom att inte sätta demokratin över sina egna intressen visar de 175 republikerna att de inte har förstått demokratins innersta kärna. De har fått sin politikerroll för att representera sina väljare, inte för att till varje pris klamra sig fast vid en egen maktposition. Genom att nedvärdera demokratin som sådan bidrar de till att försvaga det politiska system, som många västliga demokratier håller för bättre än de semidiktaturer och diktaturer världen är full av. När den största demokratin i världen inte håller måttet skadar det miljoner demokratikämpar i länder som Kina, Burma, Cuba, Zimbabwe, Turkiet, Vitryssland, Ryssland osv. Kaxiga politiker som Putin, Erdogan och Orban får ytterligare argument att ignorera mänskliga rättigheter när de ser hur demokratin inte lever upp till de egna målsättningarna. Västvärldens kritik blir mindre värd när USA inte klarar att leva upp till minimala krav på transparens och rättvisa.

Fred på fel villkor?
Det ligger också i sakens natur att de krafter som fortsatt vill se egoismen och nationalismen som ledstjärnor i umgänget mellan människor och länder också känner ett fortsatt stöd, när expresidenten i USA inte ställs till svars för sina antidemokratiska handlingar. I Sverige nominerades han till Nobels fredspris. För sin insats i det Mellanöstern som nu återigen sett blodiga strider mellan israeler och palestinier. Freden i regionen kan inte bygga på att den ena sidan ensidigt får besluta om villkoren. Det räcker med att påminna om Versaille-fredens förnedrande villkor för Tyskland för att inse vilka konsekvenser orättvisa kan få.

Dags för ett tredje parti till vänster?
För att återkomma till USA, det är faktiskt så att det demokratiska partiet bör anstränga sig att hjälpa rivalerna i det republikanska partiet att hitta en väg framåt. Ett sönderfallande och högernationalistiskt republikanskt parti gynnar inte demokratin. Det väcker bara fel revanschlusta och fel slags kamp. Rasisterna och högermiliserna måste marginaliseras. Kanske dags för AOC att samla minoriteter i ett tredje parti?

Dags att förnya bilden av politiken

Nästa år är det allmänna val igen. Fyra-års-cyklerna går fort. Alldeles för fort. De lösningar vi behöver ha på plats när vi ska vara i balans med hoten från ökande klimatpåverkande utsläpp behöver beställas nu, för att vara idriftsatta och fullt fungerande om 10 till 20 år. Hur fast både politiker och väljare är i gamla schabloner illustreras av ropen på kärnkraft ( mycket farlig, på tok för dyr och globalt helt orättvis) eller indignationen över den pågående ”asyl-flykting-invasionen”, (som lätt skulle kunna avfärdas med några enkla siffror), men som biter sig fast i debatterna för att det passar vissa aktörer. Verklighetsbeskrivningarna sitter fast som urtuggade, gamla sega tuggummin.

Både SVT och TV4 gör fel
Då och då tar jag upp kritik mot media i bloggen och denna gång vill jag peka på två saker som bidrar till att minska förståelsen för vad väljarna har att ta ställning till. Kanske hinner något av detta korrigeras inför valrörelsen, som på sätt och vis redan är igång, eftersom både SVT och TV4 i sina kommenterande inslag ständigt återkommer till regeringsfrågan ”om det var val idag”.

Tre ”borgerliga” regeringskonstellationer
Förr var det enklare. Det fanns en socialdemokratisk regering, som då och då utmanades av de borgerliga partierna. På Fälldins, Ullstens och Fälldin IIs tid låg tyngdpunkten hos de borgerliga hos Centern och Folkpartiet. Gösta Bohman ansågs ”mörkblå” och bjöds inte in av Ullsten när Fälldin avgått på en hedersfråga. (Han ville inte dagtinga med sitt samvete som han sa. Kanske något för dagens högerorienterade partier att fundera på…)
När Carl Bildts parti inte längre var ett ytterkantsparti (och när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister rört om i grytan) blev det rimligt att Bildt tog över några år. Och när Alliansen bildades framstod fyra sampratade partier som en enad opposition mot socialdemokratin.

En ny karta
När moderaterna under Reinfeldt tog en mer mittenposition fanns plötsligt utrymme för ett tydligare konservativt högerparti och kartan ritades om. När varken Persson-regeringarna eller Reinfeldt-dito under ett par decennier enligt vissa väljare hade rätt svar på vissa frågor fanns plötsligt utrymme för en ny opposition.
När röken skingrats efter Januariavtalet 2019 såg M och KD endast en väg till regeringsmakten, och det var via SD. En ny konservativ opposition har på kort tid stegvis tagit form. Gamla löften till Hédi Fried om att aldrig ha med SD att göra slängdes på soptippen och Kristersson talar nu om ”förändrad retorik” och gör vad han kan för att legitimera ett samarbete med SD. Liberalerna har tappat många väljare och tog nyligen ett beslut att söka stöd för en borgerlig majoritet, där man inte uteslöt samtal och överenskommelser med SD. Om det räcker för att klara riksdagsspärren återstår att se. SD å sin sida hävdar att man inte är en del av borgerligheten. Tvärtom ser man sig i opposition till de ”vänsterliberala” partierna som man tidigare benämnde ”7-klövern”, för att betona sin egen särställning.

1. Vi har inget tvåpartisystem
Allt detta ovan som en bakgrund till min första kritikpunkt. Det går inte att beskriva dagens politiska karta i samma ideologiska termer som tidigare. Det är inte ”de borgerliga” som står mot ett ”vänsteralternativ”, hur gärna TV:s kommentatorer än önskar denna förenklade polaritet. Det finns åtta partier i Riksdagen och de står vart och ett för en egen ideologi.
När kommentatorerna på ett par minuter ska förklara hur ett val idag skulle resultera i en viss regering reducerar de valet till en slags ständigt pågående statsministeromröstning. Det är att sabotera tanken om ett demokratiskt flerpartisystem, där olika röster och tyngdpunkter baserat på sakfrågor och ställningstaganden så småningom ger en majoritetskonstellation. Istället vänds hela frågeställningen till att inledas med ”vem ska leda landet” och först därefter kanske någon eller några sakfrågor diskuteras. Medias beskrivning av regeringsfrågan blockerar enligt min mening en nyanserad sakpolitisk debatt, där mångfalden kommer till uttryck. I sin jakt på förenklade polariserade snabbfrågor bidrar på så sätt framför allt TV-media till den nödvändiga sakpolitiska debatt som behövs för att tydligare precisera vilka olika alternativ väljarna har att ta ställning till.

GAL-TAN-skalan måste användas mer, särskilt när evig tillväxt
visat sig vara en återvändsgränd
Att tala om ”borgerligheten” och ”vänstersidan” blir extra fel mot bakgrund av t.ex. just Januariavtalet, som ju blev en stor sakpolitisk framgång för både C och L. Mixen av åtgärder i 73-punktslistan bör ses som en framgång för alla partier som deltog. Även GAL-TAN-skalan behöver användas för att illustrera hur partier och väljare ser på samhällsutvecklingen. Särskilt nu när den traditionella ekonomiska politiken tycks ha kommit till vägs ände med orimliga förmögenhetskoncentrationer. Fler och fler inser hur praktiskt omöjlig en oändlig tillväxt är på en planet med begränsade resurser. Att då hålla fast vid ”socialism” och ”icke-socialism” som två grundläggande och huvudsakliga idéer blir minst sagt förlegat.

2. Missvisande presentation eftersom sympati- och antipatifiltren är starka
Min andra kritikpunkt gäller hur kommentatorerna presenterar vilka sakfrågor väljarna kopplar till vilket parti. ”Vilket parti har bäst politik när det gäller xx?” där xx kan vara migration, sjukvård, skola, miljö, rättsväsende osv. Väljarnas svar ses ofta som en slags opinionsmässig avstämning av sakfrågorna. ”Vem är bäst på vilket område just nu?” Det sättet att presentera opinionen blir väldigt missvisande. Väljarna har klara sympatier och antipatier och är inte objektiva bedömare av sakfrågor. Ett tydligt exempel är att någon av kommentatorerna på SVT och TV4 nyligen förvånat sa att ”M har gått om C när det gäller miljöpolitiken”. Dvs fler väljare uppskattar M:s miljöpolitik än C:s.

Miljöexemplet hos M och C
Självklart blir det så. M har aldrig formulerat en miljöpolitik som utmanar den rådande livsstilen, aldrig förordat skärpningar av miljölagstiftning som skulle kosta företagen pengar eller bensinskattehöjningar eller andra förslag som skulle kunna påskynda omställningen till en fossilfri fordonsflotta. När väljarna uppskattar M:s miljöpolitik är det för att de litar på M:s motstånd mot en verklig miljöpolitik som skulle kunna göra skillnad. Därför blir det direkt missvisande att jämföra partiernas förtroende i olika sakfrågor, eftersom partierna ibland står för diametralt skilda lösningar.

Två andra exempel där lösningarna skiljer sig åt
Om opinionsmätningen gällde abortfrågan skulle säkerligen många KD-väljare stödja sitt parti och tycka att KD har den bästa politiken på området, men det skulle ju inte säga något om de övriga partiernas förtroende på abortområdet, eftersom majoriteten av de övriga partierna står för den linje som har gällt i Sverige under lång tid. Eller alkoholpolitiken. Om man frågar MUF-ungdomar vilket parti som har bäst alkoholpolitik blir svaret troligen att det egna partiet är bäst, eftersom både M och deras ungdomsavdelning hellre avskaffar Systembolagets monopolställning än har den kvar. När lösningarna inom olika sakområden skiljer sig dramatiskt åt, blir denna typ av opinionsmätningar svårtolkade. Och inte blir det bättre när kommentatorerna avstår från att förklara vari stödet för eller motståndet mot olika linjer egentligen består.

Våga utmana publiken!
Ska klimatfrågan någonsin komma upp på daglig eller veckovis rapporteringsnivå måste kommentatorerna börja förklara de komplexa sambanden och problemformuleringarna tydligare och bättre. Vi behöver en ny nivå på journalistiken och att kommentatorer vågar utmana publiken på ett intelligent sätt.

Länktips: Jag skrev nyligen om Stern-intervjun i Agenda här

Liberalerna missade sin unika chans

Tyvärr måste jag återkomma till ett tidigare blogginlägg idag, när Liberalerna valt väg. (Se länk längre ner). I februari sammanfattade jag en kulturpolitisk motion från SD som kan ses som en av flera kravlistor från det partiets sida, om det skulle bli aktuellt med en M-KD-regering som lutar sig mot SD för att få stöd. Motionen kan ses som exempel på vad som väntar om det blir en konservativ regering nästa år. Nu sällar sig L till det konservativa blocket och tycks hoppas på det bästa istället för att utgå från en uppdaterad analys av hur konfliktlinjerna ser ut.

Varför inte stå upp för det demokratiska, öppna, samhället?
Det är verkligen sorgligt att ett liberalt parti ser det som det bästa alternativet att samtala med, göra upp med och förhandla med ett antiliberalt, antidemokratiskt parti för att forma Sveriges framtid. Tänk så enkelt och tydligt det hade varit för väljarna att ta ställning i kommande val om L framställt sig som den tydliga motpolen till populism. Så lätt det hade kunnat vara för akademiker och för väljare som litar på vetenskap hellre än tyckande och rykten, att stå upp för ett tydligt kunskapssamhälle.

Fem – sex år med en lögnare i Vita huset har satt spår
När trollen, trumpisterna och desinformatörer har så stort inflytande på vad folk tycker, tänker och vill blir det extra viktigt att stå upp för en sann världsbild. SD vill inte ha klimatforskning, vill inte godkänna Parisavtalet och strävar rent allmänt efter instabilitet, så att deras enkla lösningar kan få gehör hos folk. När verkligheten kräver exakt det motsatta: smarta och väl underbyggda ställningstaganden, baserade på senast tillgängliga kunskap och på en sansad debatt som ger legitimitet.

Svår valrörelse
Nu kommer L att få en mycket svår uppgift att förklara exakt hur många av dagens institutioner och rättigheter som L är beredda att ge upp för att få igenom något liberalt i en i huvudsak konservativ budget. På SD:s kravlista står säkert dessutom som första punkt: ”inga liberala ministrar i den regering vi släpper fram”. Och vad gör Kristersson då? Naturligt böjer han sig för Åkesson. Nu blir det upp till övriga partier att stå upp för de ideal som vi alla tar för givet och som människor idag förlorar sina liv för, i t.ex. Myanmar, att få kunna leva under.

Civilsamhället, Public Service och SIDA står på spel
Man kan ju börja med 19-punkts-listan som jag summerade i en tidigare bloggpost. Där Public Service, SIDA, Allmänna Arvsfonden (livlinan för civilsamhället) och många andra viktiga institutioner i det öppna demokratiska samhället hotas av antiliberalerna i SD.

Vad tänker man offra?
De nitton punkterna finns summerade
här
Nu får Sabuni förklara vad man tänker ge upp i utbyte mot något annat.

Bidragande till kräftgången tror jag är
En bidragande orsak till Liberalernas kräftgång är att partiet helt har blundat för de problem som uppstått till följd av den ohämmade marknadsliberala ordning som rått under flera decennier: Ett konkret resultat av ekonomins särställning i samhällsutvecklingen syns i de miljardvinster till privata skolkoncerner och välfärdsbolag som förekommer. En ordning som också resulterat i att vi i Sverige gör av med 4 gånger så många resurser som planeten långsiktigt klarar att återskapa. Istället har partiet envist hållit fast vid storskaliga lösningar för energiproduktion, som är både farliga, olönsamma och som inte bidrar till en global välfärdsutjämning. Allt fler ser problemen och då gäller det att kunna ompröva sin politik när tidigare lösningar visade sig ohållbara. Politik i en demokrati handlar om att vara relevant för sina väljare.

Varför sitter 61 ledamöter i Riksdagen?

Bara det som Åkesson själv har sagt kan räknas som SD:s ståndpunkt. Detta är Åkessons besked i diskussionen med Stefan Löfvén. Löfvén beskrev i intervjun i SVT:s program 30 Minuter att SD ser Ungern som ett föredöme, inte minst när det gäller politisk styrning av domstolar och kontrollen över media. Åkesson hävdar att ”det har jag aldrig sagt”. Beskedet är häpnadsväckande. (Länkar se nedan).

Man har länge hyllat Ungern
Åtskilliga gånger har SD-företrädare talat om situationen i Ungern som det eftersträvansvärda. Beskedet från Åkesson innebär att bara det som han själv sagt sagt kan räknas som partiets politik. Alla de övriga 61 riksdagsledamöterna för SD uppbär således lön för något helt annat än att lägga fram och argumentera för sitt partis politik. Kanske sitter de i Riksdagen för att det ger en bra inkomst eller för att det är ett lämpligt sätt att blockera riktigt riksdagsarbete. Hur som helst anser deras partiledare att vad de säger har ingen som helst betydelse när det gäller SD:s ståndpunkter. Bara det som Åkesson sagt räknas.

Varför sitter 61 ledamöter i Riksdagen om det de säger inte spelar roll?
Konsekvensen måste bli att till Riksdagens protokoll varje gång föra att yttranden från talarstolen, ställningstaganden i utskott etc enbart speglar SD-ledamotens egna uppfattning och inte har något med partiet att göra.
Så länge inte ledaren, jag höll på att skriva Ledaren, inte själv yttrat samma sak har en ledamots yttranden inget med partiets politik att göra. Man kan fråga sig varför 61 övriga ledamöter sitter i Riksdagen för SD om det bara är partiledarens yttranden som gäller.

Mörka tider
Detta vet naturligtvis Kristersson och Busch, som ju drömmer om att få bilda en regering som gör sig helt beroende av Åkesson. Alla frågor måste tas upp med honom. Inget förslag går igenom om han inte gett klartecken. Det är så det går till när makten koncentreras och demokratin reduceras till något skenbart. Om Kristersson skulle bli statsminister 2022 kommer han varje gång tvingas att fråga Åkesson om lov innan han lägger ett förslag. M och KD blir en gisslan eftersom en M-KD-regering knappast lär avgå, primärt av prestigeskäl. Det vore ju att ge kritikerna rätt. Hellre går de till Åkesson och ber om hans klartecken för varje nytt förslag som läggs på Riksdagens bord… Steg för steg avvecklas på så sätt det öppna och rättvisa samhälle vi känner och tidigare generationer kämpat för att uppnå. Den utveckling vi sett i Polen och i Ungern avskräcker. Och som krydda på anrättningen trixar Åkesson med att han själv minsann aldrig talat om partiets föredömsländer. Det räcker inte att politiken i dessa länder avskräcker – Åkesson förnekar dessutom det hans parti står för. Så skapas en utbredd misstro och grundläggs en likgiltighet inför sanningen.

Sannerligen mörka tider.

Länkar:
Stefan Löfvéns intervju i SVT https://www.svtplay.se/video/30538590/30-minuter/30-minuter-avsnitt-9
Åkessons påstående att han aldrig sagt att Ungern är förebilden
https://www.expressen.se/nyheter/akessons-nya-kanga–mot-lofven-hittar-pa/
Om att Kent Ekeroth hyllar Ungern från Riksdagens talarstol.
https://www.expressen.se/kultur/ide/varfor-pratar-en-sverigevan-ungerska-i-riksdagen/