Tack Kim och alla andra journalister

Kim Wall var en ung journalist som dog alldeles för tidigt. Några av hennes fotografier och tillhörande texter har blivit en utställning som hade vernissage den 31 oktober på Stadsbiblioteket i Göteborg. Journalistyrket har blivit viktigare och mer utsatt på senare tid. Det känns helt rätt att hedra Kim Walls minne och alla andra journalister som arbetar för att vi andra ska få en så riktig bild av världen som möjligt genom att besöka utställningen och att förmedla några intryck därifrån. Det är det minsta jag kan göra. Nedan fyra bilder från utställningen.

Gränslöshet
Utställningen visar med tydlighet att Kim Wall hade hela världen som sin arbetsplats. Med bilder och beskrivningar från alla världsdelar blir det uppenbart att hon inte kände några gränser för sin upptäckarlusta och sitt intresse för att berätta människors historier.

Hur underbygger vi våra beslut?
För att knyta an till boken ”Alternativa fakta” som jag skrivit om nyligen är det viktigt att det finns yrkesverksamma som ägnar sin tid åt att synliggöra fakta och åt att presentera dem på ett tillgängligt sätt. När vi tar beslut utgår vi från kända faktorer, prioriteringar, ekonomiska parametrar, nyttoaspekter och kända eller bedömda konsekvenser av våra beslut. Vissa beslut blir större och mer avgörande än andra. Besluten hos företag och stater kan få större genomslag än andra beslut. Men vi är alla beroende av att ha en faktagrund för det vi tar beslut om. Hur diktaturer gör för att ta rätt beslut är en gåta, eftersom information, statistik och rapportering ofta följer den officiella bilden av ”sanningen”. Ingen kan eller törs komma med motstridiga uppgifter som ifrågasätter makthavarnas omdöme och planer.

Desinformationen passiviserar
De som i Sverige kämpar för att förminska Public Service, eller som yttersta mål vill avskaffa systemet, gör detta med skenbart marknadsmässiga argument. I själva verket finns det starka krafter som vill politisera nyhetsförmedlingen på ett sätt som delvis redan pågår. Vem som helst kan idag publicera vilken ”nyhet” som helst och få spridning för den. Desinformation och vinklade historier och statistik får stor plats och risken är uppenbar att mixen av falska och sanna nyheter passiviserar allmänheten, som ju inte vet ”vad man ska tro”…

Därför är det så viktigt
I krig är sanningen det första offret och det finns krafter i samhället som gärna upprätthåller en känsla av kamp och motsättning, eftersom det är bränslet och motivet för en del personer att engagera sig i aktuella frågor. Mot bakgrund av denna pågående förskjutning i vad som är rimligt och orimligt att påstå blir journalisternas arbete allt viktigare. Därför kändes det så rätt att ta del av utställningen om Kim Walls reportage, bilder och texter. Gå gärna dit om ni kan.

En viktig bok om alternativa fakta

Akademiledamoten Åsa Wikforss har skrivit en viktig bok, Alternativa fakta, som på ett pedagogiskt och logiskt sätt går igenom vad som menas med kunskap, fakta och hur den svenska skolan sedan 90-talet hamnat i en kunskapssyn, som bidragit till elevernas sjunkande resultat i PISA-undersökningar m.m. Boken kom ut 2017, och har 2019 försetts med ett nytt förord inför utgivningen av pocketupplagan. Jag lyssnade till Åsa Wikforss på Bokmässan och insåg att boken är viktig.

Kunskap och sanning
Åsa Wikforss har skrivit en hyllning till vetenskapen och till det sanna sökandet efter kunskap, som vi både som individer och som samhälle är i stort behov av att kunna relatera till. Med hundratals noter och hänvisningar till forskningsrapporter och källor lyckas Wikforss på ett genomarbetat sätt visa vilka risker som finns om vi inte håller fast vid fakta och vetenskap på ett konsekvent sätt.

Ett antal konkreta råd
Hon betonar den sociala sidan av kunskapsinhämtandet, att vi lär oss av varandra. Boken avslutas också med ett antal förslag på hur vi aktivt kan motverka effekterna av alternativa fakta. Att inte avfärda meningsmotståndare och att ifrågasätta sina egna ståndpunkter sticker ut bland dessa rekommendationer. Att vara varsam med orden och att vara uppmärksam på källor till olika påstående är också något hon betonar. Hon efterlyser också att fler forskare tar plats i debatten.

Reklamen dövar oss
Helt kort och i en mening (sid 160) nämner Wikforss reklamen som en form av propaganda. Jag hade gärna sett en fördjupning av analysen kring reklamens påverkan på hur vi tar till oss information. Min personliga gissning är att överutbudet av reklambudskap under lång tid har bidragit till att vi generellt mer eller mindre blockerar oss själva – vi orkar helt enkelt inte ta in allt som sköljer över oss. Reklamen dövar våra sinnen och gör oss mindre benägna att ta till oss information. Även de politiska partierna paketerar sina budskap på ett reklamliknande sätt, vilket gör att vi värjer oss, i princip instinktivt. Och när tvivel och distansering kring olika budskap börjat sätta sig blir det allt svårare att lita på den information som erbjuds. Vi får också svårare att skilja på fakta och åsikter, när budskapen paketeras på ett sätt som avsiktligt ska väcka våra känslor. Därmed öppnas dörren för förenklingar och populism.

Diffusa konturer
Jag tror därför att reklamen i sin nuvarande form behöver ersättas av påverkansinformation i annan utformning. Om företagen ska få påverka våra beteenden och våra konsumtionsmönster behöver de själva eller med hjälp av regelverk bli tydligare kring vad som är fakta och vad som är åsikt, vad som är känslomässiga argument och vad som är sanning. Reklamen är avancerad påverkan oftast i syfte att stimulera konsumtion. När politiska budskap paketeras på reklamliknande sätt blir det svårt för medborgare att förhålla sig objektivt till de olika påståendena. Känslor och tyckanden blir viktigare än fakta. Gruppintressen ställs lättare mot varandra när argumenten inte handlar om faktiska prioriteringar utan om mer diffusa särintressen. 

Omdömesbildning
Boken tar heller inte upp så mycket av människans omdömesbildning, som i alla fall för mig handlar om ett långsiktigt samspel mellan redan förvärvad kunskap, nya insikter, åsikter, handlingar och återkoppling från våra handlingar. Ett sunt omdöme växer fram ur ett stort antal ställningstaganden och i ett växelspel med andra människor. Bekräftelse är en viktig ingrediens i omdömesbildningen. Bara när andra människor bejakar dina handlingar kan du veta att de i någon utsträckning var rätt. Och mönstret behöver upprepas flera gånger för att kunna utgöra en tydlig del av en personlighet.

Utbildning och läroplanernas svajighet
Wikforss bok kanske trots allt har störst betydelse för lärare och personer verksamma i den svenska skolan. Genom att sätta in frågan om kunskapssyn i relation till de läroplaner som tagits fram de senaste decennierna, och de bakomliggande tankegångarna, klargör Åsa Wikforss hur skolan har hamnat i den situation som dagens pedagoger har att arbeta med. Läroplanerna är ofta tidsspeglar och reaktioner på tidigare upplevda tillkortakommanden. I denna växelverkan blir det naturligt att överkompensera för sådant som uppfattas som fel i tidigare läroplaner. Det blir tydligare, men också svajigare vad som ska gälla. De kompromisser och lagomlösningar som hade varit lämpliga får stå tillbaka för onödigt stora svängningar i prioriteringar och begrepp.

Politik
En viss politisk klåfingrighet har också inneburit att skolan under lång tid tappat fart och därmed också sin attraktivitet för blivande lärare. Kommunernas politiker har delvis använt skolan som budgetregulator och skillnader mellan tillväxtkommuner och avfolkningsbygder har inte gjort saken bättre.

Boken ger oss verktyg
Min slutsats är att Åsa Wikforss bok bör läsas av alla som arbetar med utbildning, folkbildning och kunskapsförmedling. Vi behöver yrkesverksamma som förstår hur fakta och kunskap utgör grunden för lärandet och att alla behöver hjälp att hitta sin väg in i de okända världar vi ständigt transformerar till egen kunskap. Att motverka alternativa fakta, fake news, propaganda och felriktad reklam är idag viktigare än någonsin. Åsa Wikforss bok ger oss verktyg att klara den kunskapsresa vi alla är involverade i.

Hur ska NATO hantera Turkiet?

Turkiets president Erdogan fick klartecken från mannen i Vita Huset att anfalla kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien. Turkiet vill skapa en 30 km bred zon i norra Syrien, dit man tänker sig föra flyktingar som man inte vill ha på turkiskt område. Att insatsen samtidigt handlar om att bekämpa kurderna råder ingen tvekan om. Och som vanligt är det civilbefolkningen som drabbas hårdast. Flyktingströmmarna ökar och människor tvingas överge sina hem, sin försörjning och riskerar allt.

IS-krigare kan bli fria
Syrierna har levt i decennier under Assads diktatur och nu i många år i ett krigsliknande tillstånd, där olika grupper bekämpar varandra. IS-krigarna hamnade till stor del i fängsligt förvar. Just kurderna har vaktat en del av de forna IS-krigarna. När nu Turkiet anfaller kurdiskt område riskerar följden bli att IS kan återuppta strider eller tom att IS kan återuppstå.

Får ett icke-demokratiskt land samarbeta med demokratier?
Det intressanta är att Turkiet sedan 1952 tillhör NATO, precis som 22 EU-länder och ytterligare sex länder utanför EU. NATO formerades som en motvikt till Warszawapakten och det starka militära Sovjet. Av NATOs 29 medlemsländer är det idag Turkiet som sticker ut som det lands som står längst ifrån de demokratiska grundvalar, som i huvudsak förenar övriga NATO-länder. Kan NATO:s generalsekreterare Stoltenberg passivt titta på när Turkiet åsidosätter folkrättsliga principer och angriper kurder i norra Syrien?

 IS-barnen fanns förut också
Kampen mot IS, eller Daeash som de också kallas, pågick i flera år och personer som valt att strida för IS kommer från många länder, inklusive Sverige. Här har regeringen heller inte lyckats lösa det dilemma som uppstår när barn till IS-krigare hamnar i läger. Är det rimligt att skilja dem från sina föräldrar eller är det rimligt att de sitter fast i fångläger för något som deras föräldrar (huvudsakligen fäder) ägnat sig åt? IS-barnen är en svårlöst problematik som blivit synliggjord när IS-krigarna fick ge upp. Men barnen levde ju även utan trygga förhållanden så länge kriget pågick. Skillnaden är att nu har IS inte ett fysiskt kontrollerat område som de styr över.

Ska Turkiet uteslutas ur NATO?
Så hur tänker Stoltenberg? Ska NATO böja sig för Erdogans syn på saken och tillåta att Turkiet driver bort kurderna från det område där de finns i norra Syrien? Eller är det bättre för NATO och för världen att Turkiet inte är med i NATO? Om NATO utesluter Turkiet ur organisationen är det sannolikt att Erdogan hittar en ny allierad i Putin. Vem vinner på det? Är det bättre att de är kvar i NATO? Och för vem? För världsfreden?

Neutralitet eller inte?
Det finns politiska partier i Sverige som anser att vårt land ska gå med i NATO. Bl.a. eftersom vi är helt beroende av utländska stridskrafter för att stå emot vid ett fullskaligt angrepp på Sverige från Ryssland. Men med nuvarande instabila ledning i USA och med det icke-demokratiska Turkiet som härjar lite hur man vill – hur påverkar ett medlemskap Sveriges möjligheter att verka för världsfreden? Finland, Österrike, Irland och Schweiz är inte heller med i NATO. Sveriges röst i världen minskar i betydelse om vi inordnar oss i en försvarspakt. Kanske uppfattar Kreml det även som en provokation och gör att medlemskapet i sig ökar risken för väpnad konfrontation.

Kommer NATO att läggas ner?
Men huvudfrågan för mig är ändå hur NATO och Stoltenberg tänker hantera Turkiet. Ska de få hållas med sitt anfall in på kurdiskt område? Är det viktigare att Turkiet stannar i NATO än att sätta ner foten och förklara för Erdogan att NATO inte accepterar medlemmar som startar krig? I länken nedan återges på NATOS hemsida vad Stoltenberg sagt vid det senaste besöket i Ankara. ”A great land with great responsabillities”, typ. Det måste vara en svår balansgång för Stoltenberg när han inte vet vad mannen i Vita Huset kommer att twittra nästa gång…. Helst vill nog trump lägga ner NATO och göra en ”deal” med sin kompis Putin, där de delar upp sina intressesfärer. Så att han kan använda NATO-miljarderna till att bygga sin mur….

Länktips: https://www.nato.int/cps/en/natohq/news_169576.htm

Hakelius har fel

Nu vet jag varför jag slutade läsa tidningen Fokus i samband med att Johan Hakelius för ett par år sedan blev redaktör för en tidigare intressant tidning. I Expressen-krönikan dagen före EU-valet argumenterar han för synen att vi är förda bakom ljuset när det gäller inflytandet i EU och ser det t.o.m. som en medborgerlig plikt att inte rösta. (Se länk nedan).

Icke-demokraterna klappar händerna
Så kan den tänka och agera som struntar i de gemensamma utmaningar vårt samhälle, egentligen vår civilisation, står inför. Så skulle en icke-demokrat kunna argumentera för att undergräva legitimiteten i det val vi nu genomför. En Putin-agent, en Steve Bannon eller en låt-gå-kapitalist skulle inte kunna formulera det bättre för att försöka skjuta EU-projektet i sank.

Fel nivå
Hakelius reducerar EU-valet till en ren maktfråga. Flest röster bestämmer. Och hade EU-parlamentet haft beskattningsrätt och samma befogenheter som Riksdagen skulle möjligen hans resonemang hålla. Men nu är EU primärt något annat. Och det bortser Hakelius ifrån i sin iver att locka läsare.

Samordning av regelverk
Framför allt behöver vi EU för alla gränsöverskridande frågor. De stora bolagen på den globala marknaden bryr sig inte om nationsgränser. De finns överallt och vill tjäna pengar där det går. För att politiken och gränssättandet för företagens delvis destruktiva framfart ska fungera behöver regelverk kring exempelvis miljöskydd vara enhetliga. Verksamheten flyttar ju bara annars till ett annat land, som satt lägre krav på företagets verksamhet. Genom att sätta upp EU-gemensamma regler för olika branscher blir spelreglerna tydligare och mer rättvisa. Det räcker att nämna EU:s roll för fiskepolitiken för att förstå vikten av samordning. 1900-talet har tyvärr visat att stora delar av näringslivet inte tar ansvar för planeten jorden, därför är tvingande regelverk nödvändiga och ska de få betydelse behöver regelverken vara samkörda, helst globalt, men åtminstone på EU-nivå.

Freden
Vi behöver även EU för det fredsprojekt det ursprungligen också var. Vi kan inte återgå till Hakelius nationalstatskaos, där var och en hävdar sina intressen mot de andra. Då står ett nytt krig snart för dörren. EU ger oss möjlighet att mötas, via våra förtroendevalda, lyssna på argument och finna bra lösningar på gemensamma problem. Dialog och förståelse är 99 gånger av 100 bättre än konfrontation. Och för att föra dialog på en gemensam plattform är proportionerlig representativitet ganska rimligt. Lilla Sverige är inte störst i befolkning räknat. Men har vi bra förslag lyssnar man på oss.

Det är tvärtom
Håller då Hakelius argument i övrigt? Nej är det korta svaret.
Mycket av hans resonemang handlar om ett grundperspektiv:  Vi mot dem. Vi i Sverige har en uppfattning och de andra länderna har en annan uppfattning. Med nödvändighet skulle alltid ”våra” förslag (som om de alltid vore geografiskt enhetliga och inga skillnader plötsligt finns mellan våra partier….) falla eftersom de andra 27 länderna tycker något annat. Så är det naturligtvis inte. Faktum är att det är precis tvärtom. Enstaka svenska parlamentariker har skickligt och energiskt drivit vissa frågor i EU-parlamentet och lyckats få gehör för sin ståndpunkt. Fisket, som jag nämnde förut är ett exempel på hur en kompetent parlamentariker kan göra skillnad. Den senaste mandatperioden har den romska frågan kommit upp på ett nytt sätt när en annan svensk parlamentariker drivit frågan.

I förlängningen korruption….
Det Hakelius konsekvent väljer att bortse ifrån är att demokrati inte innebär ohejdat majoritetsstyre. Skillnaden mellan en icke-demokrati och en demokrati är att den senare oftast anstränger sig att ta hänsyn till minoriteters intressen. Om en majoritet ständigt kör över minoriteten uppstår så småningom ett legitimitetsunderskott. Vi ser hur folkvalda makthavare lätt faller in i den rollen och på så sätt undergräver sin egen position. Mycket ofta är allt kopplat till korruption. Det finns ett antal politiska ledare i världen som säkrar sin position genom att låta ekonomiska intressen gå hand i hand med de politiska ambitionerna. Ett försvagat EU-parlament skulle i det sammanhanget lätt kunna bli måltavla för ännu starkare påtryckningar från lobbyister med resurser att påverka hur lagstiftningen ska se ut. Enligt min mening en mycket farlig väg att gå, där sambandet mellan legitimitet och ansvarsutkrävande görs ännu mer otydlig.

Ett proaktivt EU
Tvärtom mot Hakelius hoppas jag att många väljer att utnyttja sin rösträtt i detta EU-val, så att våra representanter verkligen känner att de arbetar på vårt uppdrag för att bidra till ett samhälle som går i bräschen för de nödvändiga förändringar som måste till. Klimatfrågan måste upp i rangordning, liksom hoten mot vår livsmedelsförsörjning och mot ekosystemen. Samtidigt som alla förändringar bidrar till en tydligare rättvisa mellan stad och land, rik och fattig, ung och äldre, kvinnor och män, osv osv.

Gå och rösta för våra barns framtid!

Länk till Hakelius krönika här

Populismen och riskerna

Snart är det val till EU-parlamentet och det är nu väljarna bestämmer sig, de sista dagarna före valet. Italiens ”Il Capitano”, kaptenen, Salvini försöker samla anhängare och sympatiserande partier i EU till någon slags gemensam plattform. Med vänner som rysslandsflirtande LePen och enmanspartiet Geert Wilders i Nederländerna och med glada tillrop från ungraren Orban hoppas högerpopulister och nationalister kunna bilda en stark grupp i EU. Lite otur hade de att Österrikes vicekansler nu avgått efter att ha avslöjats av en videoinspelning. Där visar han sig vara en illojal falskspelare, som erbjöd statshemligheter i utbyte mot rysk hjälp att vinna valet i Österrike 2017. Dessa partier har det inte lätt när de ska vinna val – de går över alla rimliga moraliska gränser för att nå sina mål.

Vad ville Putilov i Riksdagen?
I Sverige får motsvarande parti aldrig frågor på hur de ser på relationen till Ryssland. Kanske för att ingen journalist lyckades skapa något konkret ur den märkliga historien med ”Egor Putilov”, som var anställd på SD:s kansli till 2016, som jobbade på Samhällsnytt (f.d. Avpixlat) och som nekades pressackreditering till Riksdagen. Putilov hette senare Dahlin och har bytt namn och födelseort som andra byter skjorta. Något märkligt är det med historien. Liksom med den SD-riksdagsman, Pavel Gamov, som 2017 reste till Ryssland och – för att sammanfatta – betedde sig olämpligt.

Populismen, hur den försvarar sig och vart den leder
Salvini är farligare än Berlusconi. Berlusconi var självupptagen, sökte rikedom och evig ungdom. Salvini tycks förstå hur han kan använda trump-taktik för att vinna sympatier t.ex. genom att säga att han är stolt att kalla sig populist. ”Jag är folkets man”, säger han. Genom att tömma orden på sin innebörd blockerar han kritik och meningsfulla samtal. Om det är positivt att vara populist blir kritiska samtal omöjliga att föra. Svart blir vitt och vitt blir svart. Teori: när kaoset blir ohanterligt i efterdyningarna av absurda debatter om ingenting är det tänkt att ”kaptenen” ska ta rodret enligt Putin-modell.

Villospår nummer 2
Här hemma har populisterna fått draghjälp av ”Bensinupproret 2.0”, som vill ha ett bensinpris på 12 kronor för att ha råd att köra bil. Kloka politiker inser att förändringen till ett klimatanpassat samhälle kommer att innebära att allt inte kan fortsätta som förut. I bästa fall förstår de också hur viktigt det är med fungerande alternativ, när vi ska ställa om från fossilberoende till fossiloberoende på alla områden. Svaga politiker surfar på opinionen och stödjer Bensinupproret 2.0 genom att rikta annonser mot den gruppen på Facebook. När nu kärnkraften fungerat som villospår ett tag i EU-debatten (energifrågor beslutas inte av EU) kom Bensinupproret 2.0 som ett välkommet inslag i den offentliga debatten.

”Varför är det bara jag som bryr mig om hur jag har det?”
I Sverige klarar vi som bekant bara en fråga i taget. En vecka före valet handlar diskussionen om hur ”vanligt folk” ska klara vardagens resor med sin bil. Att priset på bensin per körd kilometer är lägre idag än 1980 är det ingen som bryr sig om. Äntligen slapp högerpartierna att höra om Greta Thunberg och hennes kamp för klimatet. Vars och ens rätt att bete sig själviskt och att inte bry sig om miljön och planeten blev i ett slag viktigare än att faktiskt bromsa den utveckling som riskerar att skapa enorma problem på jorden, tycker någon halv miljon medlemmar i Bensinupproret 2.0. Ivrigt påhejade av tre högerpartier.

Alla som struntar i att rösta i EU-valet ger i praktiken sin röst till de som röstar. Mer än var tredje röst som inte avges gynnar på det sättet de partier som står för en samhällsutveckling där egoismen och gruppegoismen sätts före människans och planetens gemensamma framtid.

Lokal utveckling i samverkan

Civilsamhället har en viktig roll när det gäller att ta till vara lokala resurser och att möjliggöra lokal utveckling. Men civilsamhällets organisationer behöver ett sammanhang för att kunna bidra på bästa sätt till en hållbar utveckling.

Lokal utveckling vid sidan av företagens vinstdrivna modell
Det som ofta tappas bort är den insats civilsamhällets aktörer kan göra för att utveckla lokalsamhället. När vi organiserat våra samhällen har vi säkerställt att det finns en lokal myndighet, kommunen, som ansvarar för viktiga basfunktioner för alla som bor i kommunen. Men vi har inte (ännu) hittat formen för hur lokal utveckling ska organiseras. Företag startas och drivs och påverkar naturligtvis utvecklingen, men vissa funktioner och idéer behöver genomföras utan att drivkraften är egen vinst.

Ska byn överleva?
När vi diskuterar hoten idag, handlar de ofta om komplexa frågor som hänger ihop med varandra. En åldrande befolkning, ett krympande skatteunderlag, nedläggning av skolor och servicefunktioner osv. Det uppstår en situation där det mesta tycks förstärka varandras processer. ”Försvinner skolan, dör byn” brukar det heta. Affären eller lanthandeln ses också som en viktig markör för livskraften.

Min egen uppväxt
Jag växte upp på landet. Det gick tre bussar om dagen. (Att få skjuts av föräldrarna var det inte tal om). Det kom bilar till vårt hus och sålde varor. Fiskbilen på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagar, slaktarn´på lördagar och naturligtvis postbilen varje dag, inklusive paket och diverse bankärenden om det skulle behövas…. Detta var på 60-talet. Alla hade inte bil, så distributionen var välkommen, tidssparande och effektiv.

Överproduktion, överkonsumtion och resurshushållning
I takt med att mobiliteten ökade, ”alla” skaffade bil och den storskaliga produktionen, varuhusen och konsumtionen ökade minskade utrymmet för varudistributionen på det tidigare sättet. Nu ville var och en ”storhandla” själv. Inte ens 70-talets oljekris och andra fördyringar bromsade denna utveckling. Nu ser vi baksidan i form av storskaliga materiella flöden som vi har svårt att ta hand om. Partiklar, material och produkter hamnar på fel ställe. Vi skulle behöva en omställning, så att den konsumtionsdrivna ekonomin ersätts av en resurshushållningsekonomi.

Kommunutredningen
Att utveckla samhället på lokal nivå i denna riktning är svårt att driva igenom på sedvanligt lagstiftningsvis. Staten och kommuner kan inte säga åt oss vilka detaljbeslut vi ska ta. För att ställa om och utveckla lokalsamhället i riktning mot en hållbar, cirkulär, ekonomi med större rättvisa måste vi hitta samverkansformer mellan offentlighet, näringsliv och civilsamhälle. Häromdagen var jag på en dragning där ansvarig person för ”kommunutredningen” (som rapporterar till regeringen) berättade vad som är på gång av förslag i denna utredning. Jag hade hoppats på tydliga signaler om samverkan mellan kommuner och civilsamhälle för att tackla flera av de frågor kommunerna inte mäktar med själva.

Inom ramen – inside the box
Tyvärr har utredningen inte fått tydliga direktiv i den riktningen. Det man fokuserar på är att lösa genomförandedelar i nära samverkan kommuner emellan. Det vill säga gemensamma lösningar för sådant som åligger kommuner i form av avfallshantering, upphandling etc. Men fortfarande inom ramen för vad som finns idag – inget nytänkande för att möta alla de utmaningar lokalsamhällena står inför.

Verktyg saknas och planeras inte ens för
Det är lite sorgligt att insikten om de stora hot – torka, bränder, stormar, översvämningar, störande fenomen…. bara för att nämna ett område – inte trängt igenom på förvaltningsnivå i den svenska statsapparaten. Om vi inte rustar oss med rätt verktyg och förbereder för ny samverkan på lokal nivå kommer varken reaktiva eller proaktiva lösningar hinna se dagens ljus innan det är för sent.

Nåväl. Den som vill få del av den skrivelse jag skickade till kommunutredningen kan höra av sig här i kommentarsfältet eller mejla mig. Om fler hör av sig till utredningen, kanske…..

Tilliten slits ner i dagens medielandskap

Jag lyssnar i princip aldrig på podcasts. En skriven text har man alltid chans att läsa en gång till för att inte missa en dimension. I ett ljud- och bildflöde blir det svårare att pausa, backa och kolla igen. Kanske missar jag något väsentligt. Idag gjorde jag ett undantag och lyssnade på ett bildsatt samtal mellan Navid Modiri och Aron Flam. Aron beskriver sig själv som humorist och skribent och vill inte kalla sig journalist – för att han inte är det, som han själv uttryckte det.

Utvikning om roller
Både journalister och författare är skribenter. En journalist förväntas nog vara objektiv och beskriva företeelser och nyheter så neutralt som möjligt. Men i det journalistiska ligger också en värdering av om det är en nyhet eller om det finns någon vinkling med nyhetsvärde, men underordnat. En författare förväntas å andra sidan utgå från den egna bilden av världen i själva gestaltandet och i språket markera ställningstaganden. Kanske också för att skapa igenkänning hos sina läsare. Bloggande och poddande är egentligen bara moderna former av författande, även om några gärna vill sudda ut gränserna mellan genrerna.

Emot Sossarna och emot Public Service
Men åter till Aron Flam. Han definierar sig själv politiskt som ”kulturellt vänster och ekonomiskt höger”, men har framför allt profilerat sig med det tydliga budskapet ”Krossa socialismen” och en allmänt negativ inställning till det socialdemokratiskt formade Sverige, som han vill bekämpa. Public Service i sin nuvarande form är han också kraftigt emot. Idag den 1 maj 2019 tänker han och hans hängivna följare demonstrera vid TV-huset i Stockholm. I sociala medier hyllas han av antidemokrater, som gärna surfar på hans genomslag.

Lagom är inte bra?
Jag lyssnar och försöker förstå. Något slags uppror mot sin far erkänner Aron Flam att han drivits av. Under de cirka 45 minuter jag lyssnar på samtalet kommer miljöfrågorna upp en gång och då med ordet ”miljömuppar”, som relativt tydligt indikerar att han (ännu?) inte insett hur samhället vilar på ett antal fundament som just nu kraftigt hotas av länders, företags och individers historiska hänsynslöshet. Den bild jag får av en framgångsrik ståuppare, komiker och skribent är att han i sin världsbild utgår från sig själv och den medievärld han rör sig i. Han anser att Sverige är fast i kollektivistiska lösningar och det han propagerar för är att bekämpa socialismen. Sverige är lagom, anser han, och kan därför aldrig bli riktigt bra. Lagom som kompromissens optimum bortser han uppenbarligen ifrån.

Solidaritet – finns det kvar som ord?
I samtalet mellan Navid Modiri och Aron Flam dyker inga invändningar upp, inga intressanta följdfrågor. Som när Flam exemplifierar lagom-idén med Stefan Löfvén. Då kunde följdfrågan varit vilken av politikerna idag som inte är typiskt lagom. Men den frågan kom inte. Det kom heller ingen fråga om Flams syn på Olof Palme – som Navid Modiri nämner som en förebild för dennes föräldrar. Inte heller får Flam frågor om begrepp som rättvisa, solidaritet, ödmjukhet eller om den intressanta polariseringen mellan gruppegoism/egoism.

Är tacksamhet fel?
Så varför ägna ett blogginlägg åt en högerinspirerad fritänkare, som bekämpar det ”socialdemokratiska projektet”, public service och den maktfördelning vi har i det här landet? För att han har rätt i sin kritik? Naturligtvis finns det historiska och nuvarande problem med hur vi har organiserat det svenska samhället. Men intrycket blir ändå att Aron Flam missat något när han hånfullt nämner att han ibland får höra att han borde vara tacksam för att han lever i Sverige.

Efter religionen
För hundra år sedan bad de flesta i Sverige till Gud. Jag undrar om inte hånet mot tacksamheten, som Aron Flam ger uttryck för, är ett av flera exempel på vad som hänt i vårt land när religionen släppte sitt grepp om människor (på gott och ont) och vägledande etik och moral istället kom att handla om det egna självförverkligandet. Aftonbönen ersattes av en sista koll på gilla-statusen.

Polarisering
Istället för att i handling vara solidariska med Vietnams folk när USA krigade mot kommunismen och för sina militära industriers vinster, blir vi idag översköljda med spelbolagsreklam som tävlar om att övertyga oss om hur enkelt det är att vinna. Istället för att lyssna på olika synpunkter handlar debatten idag om att så slagkraftigt som möjligt få ”gilla”-markeringar och en Swish-slant på kontot. Istället för åsikt mot åsikt inom givna referensramar ställs nu sanning mot lögn, eftersom det ger bättre rubriker. På köpet slits tilliten ner – vem kan man lita på…?

Vi får se…
Det finns ett antal bloggare, poddare och influencers som syns och hörs. Flera av dem profilerar sig genom att fånga upp den nationalistiska och populistiska våg som sveper över världen. Att jag valde Aron Flam som exempel denna gång var mest en tillfällighet.
I Aron Flams ögon är jag väl en sån där miljömupp som kan avfärdas med en axelryckning. Jag fattar naturligtvis ingenting av det han tycker är viktigt. Nej, jag gör inte det. Tiden får visa vad som bäst gynnar oss alla.

Länktips: (Nej, inte denna gång).

Extremismen är tydligen OK

I takt med att konservativa och nationalistiska idéer började få ett större gehör i opinionen växte nya begrepp fram, som passade vissa debattörer. Åsiktskorridoren var ett sådant begrepp, som var i ropet för några år sedan. Innebörden var att det var smalt och trångt i det offentliga samtalet, att bara vissa åsikter fick ta plats.

”Men det får man ju inte säga i det här landet”
Indignerade och högröstade högerröster kastade fram åsiktskorridoren som om den var ett vetenskapligt faktum. ”Men det får man ju inte säga i det här landet” var en variant på detta. Att det är viktigt att markera mot detta otyg är för att det i förlängningen riskerar att ifrågasätta yttrandefriheten och därmed ett av demokratins viktigaste ben. Och utan en sund demokrati faller förutsättningarna för en hållbar utveckling. Allt hänger ihop.

Tal på konferens ordnad av ”Political network for Values”
Det som aktualiserar ämnet är en händelse som uppmärksammats i delar av pressen, men ännu så länge inte fått någon synlig konsekvens. Toppnamnet inom KD, Lars Adaktusson, som gjorde sig känd som en journalist på SVT under flera år, har talat på en internationell konferens i Bogota, där han medverkat tillsammans med personer med extrema åsikter rörande aborter, HBTQ-frågor m.m. Med sin närvaro stödjer och legitimerar Adaktusson ett nätverk och verksamheter som konsekvent motarbetar mänskliga fri- och rättigheter.

Inte bara middag – här håller han tal dessutom
Det är intressant att jämföra med en annan ledande politiker som visade omdömeslöshet. När Mehmet Kaplan år 2016 satt vid samma middagsbord som personer från högerextrema Grå Vargarna gick drevet omedelbart igång. Kaplan blev snabbt av med sin ministerpost och har i praktiken inte hörts av sedan dess. Adaktusson nöjde sig inte med att äta middag med de högerextrema, han talade på deras konferens. Men ännu tycks frågan inte besvära hans parti. I vissa partier är högerextremismen uppenbarligen rumsren. Den gäller ju ”bara” frågan om kvinnor och andra minoriteter.

Mycket medvetet – inget misstag
Enligt tidningen Expressen 16 april 2019 ifrågasätter Magnus Kolsjö, KD-politiker och tidigare tf ordförande för RFSL, Adaktussons val av forum. Tidningen återger att Kolsjö blivit besviken och upprörd och skrivit på twitter:  ”Jag hade själv aldrig tackat ja till att medverka i ett sådant sammanhang och jag är övertygad om att de flesta kristdemokrater hade resonerat som jag.” Adaktusson själv hävdar att han själv talat om hur kristna förföljs i Mellanöstern. Naturligtvis är Adaktusson medveten om att hans medverkan stärker de krafter som vill begränsa kvinnors och minoriteters rättigheter. På så sätt är hans medverkan inget misstag, utan en del av en strategi, vilket framgår av hans egna förklaringar och det stöd han fått från olika håll.

Taktiserande slår tillbaka
På ett liknande sätt som Reinfeldts taktik att kalla sig det nya arbetarpartiet fångade upp nya röster till M tycks nu KD vilja fånga upp röster från personer som känt sig vilsna mellan främlingsfientliga SD och den liberalt färgade Alliansen. Hur de kristna ska känna igen sig i ett trångsynt KD återstår att se.



Den sista sucken?

Det går inte att undvika att kommentera Brexit. I flera år har britterna försökt hantera det oväntade folkomröstningsresultatet, som innebar att landet ska lämna EU. Brexitförespråkarna tycks framför allt fokusera på en misstro mot byråkratin i EU och delvis mot det politiska systemet som sådant. Det finns säkert britter som inte känner sig sedda och involverade i det samhälle som vuxit fram de senaste decennierna. Men frågan är om nationalisterna kommer att kunna få ett avgörande inflytande på utvecklingen.

Prioritering hos trump
Det fastnade i mitt minne att den förste europeiske politiker trump bjöd in till Vita Huset när han blivit president var Nigel Farage, frontfigur i UKIP, som fångade upp det breda missnöjet mot EU och i högsta grad bidrog till folkomröstningens utfall. Att trump valde att träffa Farage innan han träffade Merkel, May eller någon annan av de europeiska ledarna tyder på att de båda herrarna har något gemensamt, som vi bara kan gissa oss till.

Motsägelse
Steve Bannon, som hade alla möjliga informella och formella funktioner i trumpadministrationen de första åren, har aviserat att han vill stärka de högernationalistiska rörelserna i Europa. Det är illavarslande, naturligtvis, men samtidigt ska hans förmåga inte överskattas. Det som kännetecknar de nationalistiska partierna i Europa är ju just att de är nationalister. Samarbete med andra nationalister kan möjligen etableras på toppnivå mellan olika ledare som ser nyttan med att samordna aktiviteter. Men de stödtrupper och väljare nationalisterna vänder sig till ser ju primärt den egna nationens intressen och särart som det som ska främjas. Det ligger en inbyggd motsägelse i en paneuropeisk nationalism.

Europa är inte USA
Att en amerikan ska förstå att Europa fortfarande är splittrat är kanske inte så självklart. USAs delstater är olika, men man är mycket stolt över sin flagga och sina trupper oavsett var man bor i det stora landet. I Europa ser det mycket annorlunda ut. När jag bodde i dåvarande Västtyskland på 80-talet och rörde mig mellan delstaterna blev det tydligt att identiteten hos tyskarna primärt låg på delstatsnivå. Man var stolt schwabe, man var från Bayern eller Hamburg. Till denna identitet hör dialektala skillnader, religiös tillhörighet (katoliker i söder, protestanter i norr) och mycket annat.

En omöjlighet
Och det är INOM ett land. I Europa finns drygt 30 olika länder, merparten medlemmar i EU, men alla med sitt språk, sin kultur, sina referenser. Att få dessa folk att samarbeta – dessutom ur ett nationalistiskt perspektiv – är rimligen helt dödsdömt. I Storbritannien finns skottar, walesare, folk från Nordirland och engelsmän. Inte ens i det landet lär Bannon och hans strateger lyckas samla en gräsrotsrörelse av nationalister – hur det skulle gå till på Europanivå är ännu svårare att se.

Samordning och effektivitet
Slutsatsen blir att att om demokrater och sansade politiker inte faller för frestelsen att lägga sig på populisternas argumentationsnivå kommer majoriteten av Europas folk att mer och mer vilja samarbeta, eftersom de ser vitsen med samordning. Istället för att varje land lägger resurser på samma sak, kan vi hjälpas åt att skapa många funktioner, vi kan skapa lagar, regler och underlätta livet för en halv miljard människor. Avgörande är naturligtvis att rättsväsendet står fritt från politisk kontroll och att det finns plats för fristående media och en generell respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Här måste EU bli tydligare om vad som gäller.

Den sista sucken
Brexit blir i det långa perspektivet trots allt en parentes, en sista suck från ett gammalt system, som utgick från nationalstatens gränser, härskare, armé och folk. Om vi låter bli att uppröras över detaljrapporteringen i media kring hur klantigt Underhuset i London hanterar situationen kan vi om några år se hur förnuftet segrade och trump, Farage, Bannon och de andra inte längre har något avgörande inflytande på utvecklingen. EU-valet i maj handlar om valet mellan fred eller konflikt i Europa. Rimligen vill de flesta ha en fredlig utveckling, som värnar det öppna, toleranta samhället.

Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.