Kan trump väcka motkrafterna?

Thomas Sterner skriver i sin ledare i ETC Göteborg den 10 januari 2018 om vilken skada trumpadministrationen gör på miljöområdet. (Se länk nederst på denna sida). USA:s motsvarighet till vårt Naturvårdsverk, EPA, har fått en bock till trädgårdsmästare. Med stor effektivitet river EPA:s chef Scott Pruitt nu upp massvis med tidigare beslut. I generella termer handlar det om att EPA ger miljöförstörande verksamheter fritt fram att tjäna pengar utan att behöva bry sig om miljökonsekvenserna.

Snabb förändring i fel riktning
Thomas Sterner räknar upp en förfärande lista av beslut som EPA under Pruitt tagit, vart och ett av dem förödande och sammantaget inte mindre än en katastrof för miljön och för decennier av kamp mot storföretagens cyniska exploatering. Man undrar stilla hur det kan kännas att arbeta på EPA när allt det de anställda arbetat för nu i snabb takt raseras.

Hoppet
Hoppet kan ligga i kostnaderna. Det kommer att kosta USA enorma belopp att hantera effekterna av den politik som förs. Det kommer naturligtvis att ta tid och det kommer inte att bli de miljöförstörande verksamheterna som får betala, men förr eller senare kommer problemen att leda till att någon måste betala. När vattnet inte längre går att dricka för att det är förgiftat kommer drabbade kommuner och allmänhet att stämma de företag som orsakat problemen. Försäkringsbranschen kommer att få stora problem när skadefallen blir så många och så allvarliga att kalkylerna inte längre håller. I ren självbevarelsedrift kommer de att tvingas in i långa processer mot de företag som orsakar problemen. Stämningarna i domstol har redan påbörjats. San Francisco stämmer nu Exxon m.fl. oljebolag för att de medvetet orsakat stora klimatrelaterade extrakostnader som staden tvingas täcka. (Se länk nedan).

Det finns inga återställare
Det sorgliga är att först ska människan förstöra planetens sköra system innan de skyldiga ställs till svars. Och då kan det ju till stor del vara för sent. Det finns inga kända mekanismer som snabbt återställer balansen i klimatet eller snabbt ser till att antalet djur, fiskar, fåglar och insekter återgår till nivåer från 1800-talet. När väl förändringarna skett är de irreversibla.

Täckelset har fallit
På ett sätt är det bra att trump kom till makten. Nu är det tydligare än någonsin att politiken i ”världens största demokrati” inte styrs av folkviljan utan av strateger, som har helt andra mål än att skapa maximal välfärd för flertalet. Om tidigare presidenter hållit skenet uppe och låtit allmänheten tro att deras president arbetade på folkets uppdrag har täckelset nu fallit. Agendan är uppenbar och makten över de politiska vägvalen ligger hos en grupp män som inte ens låtsas att de är demokratins tjänare. Med sin ständiga kamp mot etablerade media undergräver trump dessutom möjligheten till en objektiv verklighetsbeskrivning. Med propaganda, stormöten, twittrande och ifrågasättanden marginaliserar trump de krafter som skulle kunna beskriva verkligheten på ett objektivt sätt och leda till att en bred opinion vill ställa honom till svars.

Pågående förändring
Demokratin i USA håller på att pulvriseras framför våra ögon och på köpet vinner andra icke-demokrater som Putin, Xi och Erdogan ett större inflytande. Särskilt nu när EU ägnar sig åt Brexit och olika nationella politiska frågor. Hoppet ligger i att det alltid finns motkrafter till varje kraft. Den hänsynslöshet som trump visar på flera plan väcker motkrafterna.

Länktips: https://goteborg.etc.se/ledare/detta-har-hant-efter-ett-ar-med-trumps-miljopolitik

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2017/09/san-francisco-stammer-oljejattar-pa-grund-av-klimatkostnader

Faran med trump

Det öppna demokratiska samhället är ingen självklarhet. Ett år efter att trump valdes till president i USA ser vi hur han aktivt och målmedvetet agerar för att underminera de fundament som vi tagit för självklara. Uppbackad av cirka 40 % av befolkningen gör han allt han kan för att fylla ett tomrum som han själv skapar; tomrummet mellan den officiella verklighetsbeskrivningen och den verklighet många upplever. Decennier av ensidigt positiv ekonomisk utveckling för ett fåtal följs av en odefinierad men tydlig känsla av revanschlusta. ”Drain the swamp”, ”build a wall against Mexico and let them pay for it” och liknande har varit effektiva slagord för att fånga sympatier baserade mer på känsla än på förnuft.

Anti-Obama
Bilden av att han vill riva ner allt som Obama stod för har också varit viktig. Obamacare blev en symbol för det som trump ville ta bort. Men även flera av de avtal som Obama lyckades sluta, Paris-avtalet för klimatet, Iran-avtalet för att begränsa kärnvapenhotet osv. Med en aggressiv retorik har han höjt temperaturen flera grader i det internationella umgänget.Genom att skramla med vapenhot framstår han, åtminstone i sina egna ögon, som en stark ledare som sätter USA:s intressen främst. Med sitt agerande skapar han manöverutrymme för militära aktioner.

Krympande tilltro till media
På ett liknande sätt har han sedan dag ett anklagat pressen och media för att stå för osanningar. Fake news har blivit ett begrepp. Genom att underminera trovärdigheten hos de ledande nyhetsförmedlarna skapar han även på detta område utrymme för att själv agera. Syftet tycks vara att stegvis ta kontroll över media, på liknande sätt som skett i andra länder, där starka ledare ser till att kväsa oppositionen och att minska utrymmet för kritik och verklig debatt.

Klimat är inte väder
Det senaste som nu tillkommit är att trump tom förbjuder sina myndigheter att använda vissa begrepp. Och helt i linje med detta har trump bestämt att klimatförändringarna inte utgör ett nationellt säkerhetshot. Han räknar säkert med att kunna skylla alla klimatrelaterade händelser på vädrets nyckfullhet och i slutändan på ”Guds straff” eller något liknande, något som säkert tilltalar många av hans sympatisörer.

Anti-vetenskap och månresor
trump tar också varje chans att tona ner betydelsen av vetenskap och forskning. Hur han får det att gå ihop med ambitionen att återigen sätta en man på månen är obegripligt. Som om en rymdsatsning skulle kunna genomföras utan tusentals välutbildade och vetenskapligt fostrade forskare och tekniker, som var och en och tillsammans skapar förutsättningar för en säker och framgångsrik utforskningsresa till månen.

Vad är det som attraherar?
Även i Sverige finns det en inte obetydlig grupp av trump-sympatisörer, som på fullt allvar tycker att han är en utmärkt president. Troligen för att han står för en egen linje och att han förenklar både problem och lösningar så att han själv kan framstå som den givne ledaren. Steget till ett postdemokratiskt och postliberalt samhälle blir plötsligt kort.

Låt oss aldrig glömma bort värdet av en saklig debatt och en respektfull samtalston.

Mönstret (eller monstret)

Snart har det gått ett år sedan Obama lämnade Vita Huset och världen har verkligen förändrats. Tyvärr inte en riktning som ger oss anledning att tro att de västerländska demokratierna ska visa vägen till en rättvis, hållbar och framtidssäkrad tillvaro. Tyvärr verkar det tvärtom som att världen idag står närmare förödande krig och kriser än på länge.

Ett mönster träder fram
Strategin i Vita Huset tycks handla om att bygga upp motsättningar. En mur mot Mexiko. Ett inreseförbud från ett antal muslimska länder – dock inte alla, märk väl. En spiral av oförskämdheter och hot mot Nordkorea, som dristar sig att utmana USA. Ett tal i FN som i sig innebar ett brott mot FN-stadgarna och nu senast ett ensidigt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Sammantaget bildar aktiviteterna ett mönster. På hemmaplan ska de signalera handlingskraft och stärka sympatierna från de 38% som tycker att presidenten gör ett bra jobb. Internationellt ska åtgärderna markera att det är ”America first” som gäller. Som den stöddigaste grabben på skolgården räknar han med respekt och anpassning från alla andra. Och om någon utmanar honom ska han visa vem som bestämmer….

Att surfa på de självskapade vågorna
Motsättningarna behövs för att skapa ett läge där handlingskraft och (över)reaktioner bli naturliga som svar på omvärldens negativa handlingar. Provokationerna tycks syfta till att skapa utrymme för ”den starka ledaren”. En amerikansk Putin-kopia, som berikar sig på att vara president, som styr över mediarapporteringen (eftersom de hotar rikets säkerhet och ändå bara sprider ”Fake News”…) och som inte drar sig för att angripa andra länder. I förlängningen finns här embryot till ett helt annat styrelseskick i USA, där omständigheterna och utvecklingen i omvärlden tycks legitimera ”den starke ledarens” aktioner för att säkerställa att ”Amerika First” gäller. Kriget mot medierna ingår i strategin, eftersom allt hänger ihop med att det går att skapa tvivel och skapa en tillräcklig osäkerhet i den allmänna opinionen, så att genomsnittsamerikanen ska känna sig säker på att den store ledaren är den person bäst hanterar den situation som uppkommit. Att ledaren själv åstadkommit de konflikter som han sedan använder som anledning att inskränka de självklara fri- och rättigheterna är det bara några få mediabolag som kommer kunna rapportera. Och dessa kan avfärdas som ”Fake News” och fiender till nationen. Slugt och genomtänkt kommer den nuvarande administrationen kunna manövrera i en riktning som demonterar det öppna samhälle vi vant oss vid att USA är.

Brexit, EU och…
Till detta kommer osäkerheten med Storbritanniens fortsatta resa utanför EU-gemenskapen. Med inbyggda konflikthärdar som inte ska underskattas i Nordirland och i relationerna mellan de delar av landet som haft stora fördelar av EU-medlemskap och de delar som uppfattat mer av EU-medlemskapets kostnadssida. Uppe på detta finns den nya politiska kartan i Tyskland, där Angela Merkel har en svagare position än tidigare. I flera av EU-länderna finns dessutom regeringar som tydligtvis stannar kvar i EU av pragmatiska och ekonomiska skäl, men där politiken syftar till att skapa det ”postliberala” samhället. Detta pågår i bl.a. Ungern och Polen, inte helt utan motstånd, men sker genom att lagstiftningen och den politiska makten bl.a. får inflytande över pressen och TV-kanalerna.

Turkiet
Strax utanför EU förändras Turkiet i en riktning som också inger farhågor. När makten ägnar sig åt maktmissbruk och säkrar sin egen funktion genom att förbjuda eller fängsla motståndare har landet lämnat den demokratiska vägen. Den riktning Turkiet slagit in på leder troligen till mer av inre motsättningar, mer av korruption och mindre av öppenhet och mindre av mänskliga rättigheter för minoriteter. Utvecklingen kan på ett sätt sägas illustrera hur svårt det kan vara för makthavare att skilja på vad som är bra för den egna politiska framtiden och vad som är bra för landets bästa. Den som har kontroll över maktinstrumenten lockas naturligtvis att använda dem. Samtidigt finns det ett antal komplicerade frågor som Turkiets regering måste hantera. Flyktingarna från Syrien och den gamla kurdiska frågan  skulle båda behöva hanteras på FN-nivå. (Om FN hade fungerat som det borde).

Hoppfullheten i medvetenheten
Det lilla hoppfulla i allt detta är att tydligheten i allt det negativa som sker kan väcka tydliga motkrafter. När USA ignorerar klimathoten växer beslutsamheten hos andra. När hoten mot vårt öppna samhälle blir uppenbara kliver moderna människor fram och hävdar rätten till ett mänskligt samhälle ur en självklar position. Våra förfäder kämpade inte för rösträtt, demokrati och yttrandefrihet för att vi ska ge upp dessa rättigheter utan vidare.

Vårt behov av kanske

Jag läser en intervju med Alexander Bard i Resumé. Han förutspår en radikal rollförändring i det mediala landskapet baserat på det faktum att alla numera kan kommunicera med alla. Tidigare fanns det flera envägskanaler för information och paketerad information. Tidningar och TV/Radio hade en roll som väldigt få kunde utmana. Att välja ut vad som är väsentligt, att beskriva det och att sätta in det i ett sammanhang, t.o.m. att dra slutsatser av tillgänglig information – allt detta hade media som sin uppgift. Urvalet av och värderingen av nyheter har förflyttats. Vem som helst kan numera skapa och sprida en nyhet. Men den största skillnaden är nog att vi alla är både sändare och mottagare i en helt ny kommunikativ värld.

Demokratin hotas
Jag håller nödvändigtvis inte med Alexander Bard i det han anser, men det finns självklart en hel del att fundera över i ett förändrat medielandskap. Inte minst nu, när föraktet och förnekandet av vetenskap och fakta tagit plats även i det politiska fältet i länder där vi trodde att demokratiska grundpelare som yttrandefrihet, religionsfrihet etc var självklara komponenter i samhället. Ett par av EU-länderna och framför allt USA under trump har  tagit steg i en riktning som innebär ett hot mot demokratin, i synnerhet som nyhetsvärdering och dito förmedling inte längre omgärdas av en långtgående respekt för sanningshalt och vetenskaplighet.

Polarisering
Är det numera så att vi alla måste axla en roll av ”ansvarig utgivare” i takt med att vi delar med oss av nyheter och information på nätet? Vad innebär det i så fall? På vilket sätt kan vi ta ansvar för vår utgivning? Hur ska lagen skrivas, tolkas och uppfattas så att den på ett optimalt sätt speglar behovet av ansvarstagande? Det räcker att vistas ett tag i sociala medier för att se hur språkbruk, invektiv och påhopp ständigt bidrar till ett förenklat och onyanserat debattklimat. Det verkar som om ingen egentligen vill lyssna på andra argument – man vill till varje pris ha rätt. Nyanser och avvikande perspektiv passar inte in. ”Å ena sidan … och å andra sidan…. ” är det sällan man ser. Tvärsäkerhet och kategoriska fördömanden är vanliga. I valet av symboler för kommentarer i t.ex. Facebook finns inte alternativet ”kanske”. Man kan gilla, man kan vara arg, man kan älska etc. Men något kanske finns inte utrymme för. För eller emot. Ja eller nej. Polariseringen sätter sig som en jargong i vårt förenklade, digitaliserade, kommunikativa umgänge.

Utrymme för det möjliga
Det känns som att det är dags att börja skriva vanliga hederliga brev igen. Med en avsändare och en mottagare och ett nedtonat tonläge, där det finns utrymme för fler nyanser och undringar. Inte minst för barnens skull behöver det finnas lite utrymme för fantasi och kanske-känslor, som både kan väcka nyfikenhet och skrämma en aning, men bara lite. När allt är tvärsäkert och antingen-eller-upplagt blir det tråkigt, mekaniskt och förutsägbart. Fram för mer kanske i vardagen.

Kanske dags för kommundialog?

Mellanrum kallas en serie föreläsningar och seminarier på Stadsmuseet i Göteborg. Det lockande är ofta innehållet: samhällsutveckling, aktuell forskning, gärna gränsöverskridande. Ibland är det som inte sägs också viktigt att lägga märke till. Eftersom Mellanrum alltid är kl 17 – 19 finns stora möjligheter för intresserade att komma och lyssna. Den 25 oktober var ett 30-tal personer på plats, när två forskare talade under rubriken ”Medskapande på riktigt – hur då?”.

Två sätt att uttrycka nästan samma sak
Lisa Bomble och Inga-Lisa Adler presenterade sin forskning och sina slutsatser utifrån arkitektens och socionomens perspektiv. Till stor del beskrev de samma fenomen, men använde olika begrepp och infallsvinklar beroende på sina olika yrkesroller. Båda arbetar nu i den kommunala organisationen och får på så sätt konkret tillämpa och vidareutveckla den forskning de bedrivit. Walk the talk. (Den som vill ta del av föreläsningen igen kan anmäla sig till en extrainsatt Mistra Urban Lunchtime i december – se länk nedan.)

Några bra tankar
Det fanns många kloka tankar i det Lisa och Inga-Lisa presenterade (utan powerpoint). Till exempel:
- Tillit håller ihop samhället. Säkerhet, rättvisa och utveckling är tre nyckelbegrepp som sammanfattar medborgarnas förväntan på förutsägbarhet, trygghet, jämlikhet, utbildning, folkhälsa etc.
- Dialog är inte medskapande. Viktigt att lyssna och att synliggöra motiv och erfarenheter samt att kontinuerligt lära av varandra.
- Om medborgare får ta ansvar bygger detta förtroende och utrymme för att vara medskapande (co-designers).
- Liknelsen med två personer som ser på siffran 6 från två håll illustrerar hur den enes 6:a blir den andres lika korrekta 9:a. Dvs vår utgångspunkt har avgörande betydelse.
- Medborgarbudget kan vara en väg att synliggöra prioriteringar hos invånarna.

Fyra saker som inte nämndes
Samtidigt kan jag inte låta bli att sakna en viss problematisering. Samspelet mellan den kommunala organisationen och medborgarna är inte det enda som driver på utvecklingen. Det finns idag starka näringslivsintressen och lobbygrupper som påverkar inte minst byggandet och andra investeringar i våra samhällen. De nämndes inte. På det mer teoretiska planet fördes heller ingen diskussion om svårigheten för en kommun att å ena sidan stå för kontinuitet och förutsägbarhet och samtidigt å andra sidan stå för förändringskraft och förnyelse. Det är svårt att i samma organisation och i samma befattningsbeskrivning på individnivå kombinera uppdraget att förvalta med det att förändra. En tredje aspekt som inte lyftes, kanske av tidsskäl, är hur det politiska ansvarstagandet ser ut om civilsamhället, föreningar eller enskilda ges och tar plats på det allmännas bekostnad. Hur ser ett ansvarstagande ut där ansvarsfördelningen är oklar? Många brukar tala om samverkan som triple helix, ibland utvecklat till quattro eller penta helix, där näringsliv, akademi, myndigheter och civilsamhälle har sina roller. Men en mer rättvisande bild vore att tala om ”multi helix” enligt bilden här intill. Flera delintressenter kan ha olika roller i helheten beroende på specifik relation till det som ska förverkligas.

Ett antal frågor att arbeta med
I mina anteckningar står ett antal frågetecken kvar – några av dem kanske går att göra något konstruktivt med. Hur ser ett nätverkssamhälle ut? Ett samhälle där beslut och genomförande, uppföljning och ansvar hänger ihop mer horisontellt än i det gamla samhället. Hur tar vi till vara engagemanget hos medborgarna på ett klokt sätt? Vad är egentligen engagemang? Är det förmågan att formulera egoistiska perspektiv så att andra håller med eller är engagemang något som utgår från altruism? Varför talar ingen om kommundialog när man säger medborgardialog? Dvs subjekt- och objektsrollerna lever kvar i valet av ord och uttryck. Medborgaren ska tilltalas. Medborgaren är objektet. Istället för att betona samspel och likaställning i ett ömsesidigt förhållande.

Det första
En generellt användbar tanke från föreläsningen är att det första mötet aldrig är det första mötet. Det finns alltid en förhistoria. Det har alltid hänt något före ett möte, som mötet bygger på. Precis som varje ny dag startar ur erfarenheterna från gårdagen och dagarna dessförinnan.

Länktips: Inbjudan https://www.mistraurbanfutures.org/en/event/mellanrum-88-medskapande-pa-riktigt-hur-da

Och nästa tillfälle den 12 december: https://www.mistraurbanfutures.org/sv/event/urban-lunch-time-medskapande-pa-riktigt-hur-da

En annan gräns mot nazisterna?

Den gångna helgen försökte några hundra nazister demonstrera i Göteborg. Dagen för demonstrationen sammanföll med den pågående bokmässan och med firandet av den viktiga judiska högtiden Jom Kippur. Det var naturligtvis ingen tillfällighet att symbolen för det öppna, fria samtalet och just judarnas högtid motiverade nazisterna att demonstrera. Angreppen på demokratin och på de mänskliga rättigheterna är centrala för nazisterna.

Demonstrationen den 30 september
Polisen hanterade demonstrationen på ett professionellt sätt. När nazisterna inte följde polisens uppmaningar tvingades de undan och demonstranterna nådde aldrig fram till sin tillståndsgivna startplats. Motdemonstranterna var fler och även flera av de maskerade anarkisterna motades bort av fredliga motdemonstranter när de maskerade angrep polisen. Samhället och demokratin vann i alla fall denna gång.

Yttrandefrihet och demokrati förutsätter varandra
Göran Rosenberg beskrev demokratins gränser på ett tydligt sätt i en krönika, nämligen att demokrati förutsätter yttrandefrihet och yttrandefrihet förutsätter demokrati. (Se länk nedan). Hans argumentation känns övertygande – det är inte möjligt att tänka sig ett demokratiskt samhälle som åsidosätter yttrandefriheten och vars och ens rätt att formulera sin åsikt. Och omvänt – om de demokratiska rättigheterna åsidosätts kan heller inte yttrandefriheten anses gälla. De utgör på så sätt delmängder av samma fundament för ett öppet och inkluderande samhälle.

Hur ska demokratin försvara sig mot sina fiender?
I debatten före den 30 september diskuterades om demokratin ska inkludera respekten för de personer och de åsikter som i sin tur inte respekterar demokratins spelregler. Får demokratin försvara sig mot de krafter som vill förgöra demokratin?

Oförenliga begrepp
Någon har formulerat saken så här: redan i innebörden av begreppet nazism ingår ett antal ståndpunkter som är oförenliga med ett demokratiskt, respektfullt samhälle. Nazismen bygger på ett rastänkande och på ett uttalat motstånd mot det demokratiska styrelseskicket.  Det går inte att vara nazist och samtidigt stå för en human människosyn. Lika lite som det går att kalla sig ateist och bekänna sig till en religion. Begreppen är oförenliga. Genom att kalla sig nazist har vederbörande på så sätt formulerat en ståndpunkt som kan beskrivas som hets mot folkgrupp.

En annan gränsdragning?
Därmed blir slutsatsen rimligen att det är tillåtet att tillhöra en nazistisk gruppering, men att det blir olagligt att marknadsföra och sprida information om samma företeelse. Föreningsfriheten är därmed fortfarande intakt – man får gå med i vilken förening man vill – men att göra sig till talesperson för eller sprida nazismens budskap blir detsamma som hets mot folkgrupp och därmed olagligt. Folk får ha vilka åsikter de vill, men att sprida nazismens läror skulle med den gränsdragningen bli straffbart, oavsett i vilken form spridandet sker.

Det finns säkert invändningar även mot denna gränsdragning, men diskussionen är viktig.

Länktips: Göran Rosenbergs krönika 1 okt här .

Röstar vi för eller emot?

Det tyska valet är klart och även Tyskland har nu ett nationalistiskt missnöjesparti i sitt parlament, Bundestag, med stöd av ungefär samma andel av väljarkåren som i många andra europeiska länder. När vi summerar den senaste tidens många val kan vi konstatera att nästan alla val har gått i den riktning Putin kan ha önskat sig. Han fick trump i Vita Huset, EU försvagades när först Brexit blev ett faktum och när nu Merkels CDU fick en påtagligt svagare ställning samtidigt som SPD i Tyskland gjorde sitt sämsta val någonsin. Hade LePen vunnit i Frankrike hade Putin vunnit storslam, men som tur var valde fransmännen en annan kandidat. Att Putin gärna ser ett svagare EU är naturligtvis inte förvånande mot bakgrund av det som hänt på Krim och i Ukraina. Med trump i ledningen för USA uppstår också en ny slags osäkerhet om hur NATO ska agera, både internt och i relation till  omvärlden.

Missnöjet
Det många analytiker tycks missa är att väljare inte enbart röstar utifrån positiva preferenser utan även låter sin röst markera motstånd, missnöje och en generell protest mot makten eller samhällsutvecklingen. I Tyskland gjorde man enligt rapporteringen i SVT en undersökning av väljarnas motiv till att välja ett visst parti. 60 % av AFD:s väljare valde det partiet just för att man ville markera missnöje med regeringen, samhällsutvecklingen eller både och. Jag tror detta är en viktig insikt. Missnöjespartierna på högerkanten fångar upp de röster som ogillar viktiga delar av samhällsutvecklingen. Förenklade budskap får fäste om vems fel det är att samhället uppfattas som orättvist. Den ekonomiska utvecklingen och fördelningen av vinsterna uppfattas som orättfärdig och de styrande görs ansvariga för att detta sker.

Det måste svida hos de etablerade partierna
Även valet av Macron i Frankrike kan ses som en slags protest. På mycket kort tid etablerade Macron ett nytt parti och fick genomslag för sina idéer. Inga av de traditionella maktpartierna på höger- och vänstersidan fanns med i den slutliga kampen om presidentposten. Det handlade om LePens nationalism eller Macrons EU-vision. Folk hade uppenbarligen tröttnat på de etablerade partierna och ville se något nytt ta form.

MP:s tillbakagång
Det skulle underlätta förståelsen av opinionsförskjutningarna om opinionsinstituten också kartlade hur väljarna ser på sin röst. Om de upplever att de röstar för en viss politik eller i första hand röstar för att de är emot något annat? Inte minst skulle den analysen kunna förklara MP:s tillbakagång. Den som är emot resursslöseri och kortsiktigheten i dagens ekonomi har under decennier kunnat rösta på MP eftersom partiet har uppfattats som tydligt stå emot den rådande huvudfåran i den ekonomi som tycks leda till klimatkatastrof och till många komplicerade effekter på det biologiska kretsloppet m.m. När MP så tog plats i maktens centrum och tvingades kompromissa med sitt motstånd mot Bromma flygplats, Förbifart Stockholm och så småningom även med en flyktingpolitik som samhället inte mäktade administrera, försvann naturligtvis många av de röster som i MP såg en tydlig motståndskraft.

För eller emot? Medlem eller motlem?
På motsvarande sätt är M:s tillbakagång logisk eftersom M under decennier sågs som den tydligaste motpolen till det fortsatta socialdemokratiska styret. Efter åtta år med Reinfeldt, som bortsett från skattepolitiken valde att positionera sig nära S, är det logiskt om många som valt M ur ett missnöje kände sig vilsna. Samhället förändrades mer på ytan än på djupet under Reinfeldt och det har troligen bidragit till att några M-väljare gått till SD. Om opinionsinstituten tydligare kartlagt ”för- eller motröstandet” hade vi bättre förstått vad som sker. Analytikerna är också väldigt dåliga på att skilja på medlemmarnas engagemang och preferenser relativt väljarnas. Det medlemmarna vill speglar inte självklart vad väljarna ser som viktigt.

Om demokrati och irrationella väljare

Demokrati är en hörnsten för hållbar utveckling. De senaste åren har vi sett hur olika makthavare har agerat för att säkra ett maktinnehav på bekostnad av de fundamentala rättigheterna, som bl.a. handlar om frihet för press, yttrande och möten. För att inte tala om hur ställningen för seriös forskning och vetenskap försvagas i takt med att både sann och vilseledande information likställs och får stor spridning.

Rothstein tar ställning
I veckan kom beskedet att Bo Rothstein, professor från Göteborg med en professur i Oxford, valde att säga upp sig från Oxford eftersom en av finansiärerna bakom universitetet, mångmiljardären Leonard Blavatnik, valt att ge pengar till festligheterna i samband med installationen av president trump i USA. Den antidemokratiska hållning trump ger uttryck för står i direkt motsats till den forskning Rothstein bedriver. Rakryggat och konsekvent slutar han därför i Oxford. Kanske är det fler som behöver göra den typen av ställningstaganden. Varje gång vi köper en produkt eller en tjänst från ett företag som ställer sig bakom antidemokratiska värderingar borde vi alla tänka efter ett varv. Enklast markerar vi genom att vägra att köpa deras produkter.

AKB:s sorti
På hemmaplan svajar det också i demokratins bastioner. Våra folkvalda behöver legitimitet för att fungera i sina roller som företrädare för folket. Anna Kinberg Batra mötte ett så stort motstånd i de egna leden att hon inte såg någon annan utväg än att avgå som partiledare. Hon ärvde ett parti och ett opinionsläge 2014 efter Reinfeldts sorti som säkert inte var lätt att hantera. Framför allt hade Reinfeldt styrt partiet mot mitten i flera frågor, något som naturligtvis kan ha varit svårt för många medlemmar att acceptera, men som fick godkänt så länge det innebar att regeringsmakten kunde övertas respektive behållas 2006 och 2010. När väljarna i allt större utsträckning valde SD väcktes naturligtvis det inre motståndet och ett antal aktiva i M såg en möjlighet att återgå till traditionell politik. Det man missar är troligen att omvärlden har förändrats. Det finns ingen väg tillbaka. Framtiden kännetecknas just av att utgöra det som kommer emot oss, inte det vi lämnat bakom oss.

Ogillandet som grundval
Det man hör väldigt lite om i analyserna kring varför Anna Kinberg Batra fick gå är att väljarna inte bara väljer parti ur ett pro-perspektiv, utan också i viss utsträckning ur ett anti-dito. Dvs valet av parti vart fjärde år baseras hos en del väljare – oklart hur många – på antipatier snarare än preferenser. Man ogillar en viss politik och väljer motsatsen, eller den som tydligast företräder motsatsen till den politik man ogillar.
Här finns troligen förklaringen till en del av MP:s väljartapp. Väljarna som hoppades på något annat än socialdemokratisk politik fick till allra största delen socialdemokratisk politik när MP gick i koalition med S. Kompromissandet i vissa frågor suddar ut profilen. En regering kan inte både vara för och emot i en viss fråga.

Mot
Personligen tror jag att en ganska stor del av SD:s väljare röstar på detta parti för att det är ett tydligt oppositionsparti. Man är emot i många sakfrågor. Mot samhällsutvecklingen. Mot EU. Mot invandringen och mot integrationspolitiken. Mot eliten. Mot vetenskap som främjar mångfald och förståelse för nyanser i samhället. I likhet med trump ser man pressen och media som en motståndare och bygger upp egna informationskanaler på nätet som vinklar fakta på ett sätt som skapar parallella världsbilder.

Irrationella ställningstaganden
I stort sett alla analytiker talar om väljare som rationella individer som väljer partisympati utifrån likartade kriterier. Att väljarna rationellt väljer det parti som bäst motsvarar de egna värderingarna. Det man tycks missa är den mängd väljare som väljer irrationellt, ur ett generellt eller specifikt, kanske känslomässigt förankrat, motstånd mot en eller alla viktiga frågor. För min egen del är jag övertygad om att det är där trump har sina hängivna anhängare – de som ser driftiga invandrare lyckas, medan de själva ser jobb, möjligheter och pengar gå dem förbi. De ser trump som sin förkämpe mot etablissemanget både inom Demokraterna och Republikanerna. Och runt om i världen ser vi liknande företeelser växa fram. Inte lika extremt som i fallet trump, men flirten med gruppegoismen, vi-mot-dem-strömningar, är tydlig i flera länder. Demokratin hotas och därmed en hållbar samhällsutveckling.

Vem kan hålla mot och inte med?

Vi tycks gå mot en polarisering på flera områden med åtföljande konfrontation och konflikter med delvis andra utgångspunkter än förr. Det är som om vi inte är beredda att hantera informationsmängden som vi har tillgång till. Istället för att lära oss mer när vi nu får möjlighet att göra det på ett enkelt sätt, tycks tillgången på information göra att vi skärmar av oss och huvudsakligen söker oss till bekräftande kommunikation och information, ackompanjerad av ett tydligt igenkännande, ett flödigt gillande och en ständig jakt på medhåll.

Vårt behov av vi
Det som kallas ”vi” krymper och avgränsas. De andra blir ointressanta, annorlunda eller oönskade beroende på hur vi definierar oss själva. Det tycks som att våra uråldriga gener bestämt att ”flocken”, det vi definierar som vår egen grupp, till stor del definierar både värderingar och handlingar. Är det inte halsduken på fotbollsmatchen, kulturbaserade klädkoder eller andra fysiska attribut så är det våra val av grupptillhörighet på nätet som både ger oss identitet och sammanhang.

Någon-annan-ismen
Om 60-talets uppvaknande för världens orättvisor ledde till solidaritet med förtryckta folk tycks många idag attraheras av förenklade budskap, där det blir OK att bortse från det egna ansvaret för samhällsutvecklingen. Överkonsumtionen och det relativa ointresset att rätta till uppenbara brister i kretsloppsanpassningen tyder på att många lever i uppfattningen att det är ”någon annans” (oklart vem) ansvar att städa upp och rätta till problemen. ”Elektronikskrotet är någon annans bekymmer. Det viktiga är att jag har den senaste modellen…” eller ”Flygskatten skulle göra det omöjligt att bo i Norrland, därför ska den inte hindra mina weekendresor till New York”.

Vi får vad andra tror att vi vill ha
Kortsiktiga fördelar går hela tiden före de långsiktiga effekterna och ansvarstagandet. Och eftersom alla tänker på ett liknande sätt skenar utvecklingen i fel riktning. Trots att vi vet att artutrotningen pågår för fullt, att fossilbränsleanvändningen snabbt håller på att förändra förutsättningarna för liv, att hetta, översvämningar och jorderosion snart kommer att generera stora folkvandringar låtsas vi att livet är en dokusåpa på TV. Inte förrän det är för sent tycks det som att tillräckligt många kommer att vakna.

Långsiktighet
Det talas om ett tilltagande politikerförakt. Att våra förtroendevalda inte gör sitt jobb. Ett bekymmer är att många politiker fastnat i en slags beroendefälla. Känsligheten för opinionsmätningar är större än känslan för vad man verkligen vill uträtta. Det tycks som att bara sådana kommentarer som kortsiktigt kan optimera allmänhetens gillande räknas. Det är nästan så att man önskar att demokratin kunde justeras och balanseras mot något slags rådgivande kammare eller organ som mer långsiktigt kan vägleda i beslutsdjungeln. Kloka personer som sitter på 10-åriga eller längre mandat och som har fått förtroendet att använda sin klokskap. Går det an? Att önska att vi hade meriterade och gärna opolitiska personer, som kunde hålla emot opinionstrycket och anlägga det långa perspektiven, när dagspolitiken tycks fastna i kortsiktighetens rävsax.

Tänk att få nominera
Det skulle vara intressant att få nominera kandidater till ett beslutande hållbarhets- eller framtidsråd. Några forskare, några enstaka ekonomer, några författare och kulturpersonligheter, kloka män och kvinnor som skulle kunna sätta framtidens behov före dagens. Och gärna internationellt sammansatt så att olika perspektiv vägs samman.

Men så vaknar man upp i verkligheten och inser att det knappast går att genomföra. Dock kvarstår frågan vem som ska hålla emot när alla ägnar sig åt alla hålla med.

 

Ser vi inte samma bild kan vi heller inte enas

Informationen dränker kunskapen. Frågan är om det finns för mycket information, reklam, meddelanden, bilder och snabbt spridda påståenden i vår uppkopplade tillvaro? Risken är att det väsentliga försvinner i bruset av information. Det som borde vara en av världens mest välunderbyggda, vetenskapliga och pålitliga informationskällor – Vita Huset i USA – har förvandlats till sin motsats.

USA
En egocentrisk och instabil president med enorma resurser för kunskapsinhämtande till sitt förfogande väljer att sätta en egen dagordning baserad på ett smalt urval av källor. Det finns ingen logik i detta. Den samlade kunskapen hos världens alla forskare ger oss egentligen goda förutsättningar att hantera de problem som uppstått. Klimatförändringarna pågår för fullt. Även om det finns aktörer som av olika skäl vill blunda för människans ansvar för förändringen är det just nu bråttom att vidta åtgärder både i preventivt syfte och i syfte att mildra effekterna av det förändrade klimatet. I detta läge väljer presidenten i USA att hoppa av det icke bindande Paris-avtalet som en symbolisk gest. ”America first” är hans slogan. Först in i eländet? Först in i återvändsgränden? Först att sabotera generationers ansträngningar i uppbyggandet av ett fritt och någorlunda välmående USA? Först att bana vägen för det demokratiska styrelseskickets svanesång?

GBR och EU
I Storbritannien har Theresa May med nöd och näppe fått fortsatt förtroende att sköta Brexit-förhandlingarna. Britterna har inte gett henne ett stärkt mandat som hon vill ha. Tvärtom. Signalen till Tories är att de måste samarbeta och lyssna till andra röster. EU lär klara detta, men ett större hot är ett flertal länders stegvisa nedmontering av fundament i det västerländska demokratiska samhället. När EU-länder som Polen och Ungern steg för steg begränsar yttrandefriheten, tar kontroll över medierna och minskar utrymmet för olika åsikter hotas den viktiga komponent i samhället som bär upp mycket av demokratin – yttrandefriheten.

Kvantitet och kvalitet
Samtidigt måste vi hitta en ny balans även i Sverige mellan kvalitet och kvantitet. Förr fanns tolkningsföreträdet hos den tredje statsmakten, medierna. Idag är den positionen minst sagt underminerad. Dagstidningarna tappar läsare. Unga människor följer helt andra kanaler för att skaffa sig information. På vilket sätt detta kommer att undergräva demokratin är osäkert, men det kommer åtminstone att förändra det offentliga samtalet. När vi inte längre utgår från samma världsbild blir konflikter oundvikliga. Hur vi ska få olika grupper i samhället att se på världen på ett sätt som gynnar samtalet och förståelsen för olika åsikter återstår att se.

Det blir till att återkomma till den här frågan, tråkigt nog.