Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.

Lärdomar från 1968

1968 var länge ett symboliskt startår för den förändring som drog genom världen. Studenter runt om i världen började ifråga världsordningen, sina utbildningar på universiteten och vilka värderingar som skulle vara vägledande. Inte bara i Paris ockuperade studenter sina egna universitet. Kårhuset i Stockholm blev en plats för studenter att både manifestera och debattera sitt ogillande med hur utbildningen och världen såg ut. En ung utbildningsminister, Olof Palme, mötte där starka ifrågasättanden.

FNL, frisyrer och freden
För oss som gick på gymnasiet 1968 handlade många av diskussionerna på rasterna om politik. Många bar FNL-märken, USA:s politik skulle ifrågasättas, specifikt i Vietnam, och många tog ställning. Jag vill minnas att cirka hälften av mina klasskamrater sympatiserade med FNL, några få tog högljutt ställning för Fria Moderata Studentförbundet, polariseringen och förenklingen i argumentationen var påtaglig. En ungdomsgeneration vaknade, men långt ifrån alla drog slutsatsen att det var kommunismen som var lösningen. Det här var också tiden då protesterna tog andra former. Håret på pojkar skulle täcka öronen och vara så långt i nacken att kragen täcktes. Flickor slutade i princip att använda kjol. Ett ungdomsmode utvecklades. Drogerna blev tillgängliga. Ungdomsrevolten tog sig olika uttryck. Inom FNL-grupperna diskuterades fredsfrågan respektive riktigheten att föra väpnad kamp. (Bilden t.h. föreställer en okänd person)

Pragvåren
1968 var det fortfarande 21 år kvar till att Berlinmuren skulle falla. 1968 krossades hoppet om demokrati i Tjeckoslovakien när Dubcek avsattes, lyckligtvis utan så mycket våld som vid revolten i Ungern 1956. Aningen motsägelsefullt påverkades inte stödet för FNL av Warazawa-paktens våld. Möjligen försköts idoldyrkan i riktning mot Maos Kina, där kommunismen fortfarande kunde beskrivas som utopisk och i framväxande. (Märkligt nog läser jag idag att den som firar Maos 125:e födelsedag idag i Kina blir bestraffad, men det är en annan historia).

Den blå planeten och annat som hände
1968 kunde Apollo 8 sända tillbaka en bild på en jorduppgång, en bild på vår planet tagen från månen. Nu var det inte längre någon tvekan. Vår planet var blå, sedd från universum. I åratal hade man talat om vår gröna planeten – nu var det inget snack längre. Vi bodde på en blå planet. 1968 var också ett framstegens år. Högertrafikomläggningen året innan ledde naturligt nog fram till att i princip alla bussar var nya i kollektivtrafiken. Beatles gjorde succé med ”Back in the USSR”. 1968 gick de Olympiska Spelen i Mexico City. Längdhopparen Bob Beamon hoppade där 8.90 m och slog det dåvarande olympiska rekordet med hela 78 cm! Framtiden var gränslös.

Förändring på flera plan
När vi blickar tillbaka på 1968 med facit i hand kan vi se att mycket av det som kom att dominera debatt och politik under 70-talet grundades i 1968 års förändring. Det som också blir tydligt är hur okomplicerat och förenklat allt var. Ideologier formades och folk tog ställning på ett kategoriskt sätt. Samtidigt började kvinnor/tjejer ta mer plats och ifrågasätta maktordningen. Ett par år efter 1968 avskaffades den orättvisa sambeskattningen i Sverige. Hippiekulturen växte fram och manifesterades 1969 i Woodstockfestivalen. Musiken blev viktig för en hel generation, liksom en mycket friare syn på kärlek och sex. Du-reformen kom i Sverige att krympa klyftorna mellan samhällsklasser. Titlar blev onödiga när Bror Rexed blev du och bror med sina anställda.

SVT Systrar 1968
I dagarna sänder SVT en tredelad serie som kallas Systrar 1968. Ett par tjejer från Stockholm hamnar i Ystad och med igenkännandets leende kan vi som var unga 1968  känna igen tonfallen, ordvalen, prylarna och stämningarna. Det finns opinionsbildare som kallar serien för folkbildning á la ABF och något som SVT inte borde ägna sig åt. Jag tycker tvärtom – det är roligt att känna igen det oskuldsfulla sätt som unga människor 1968 tog sig an frågor de upplevde som orättvisa och fel. Hela serien känns som en blinkning till framtiden – tänk så naiva vi var. Man kan ju knappast hävda att 68-generationen ”vann”. Några löntagarfonder fick vi inte. Kommunismen gick i ide med sin odemokratiska och ogenomförliga idé. Jämlikhetsdebatten pågår fortfarande, och fortfarande är det Horace Engdahl som sitter i Akademin och inte Sara Danius. Fortfarande är det OK att stänga ner en nybildad myndighet för jämställdhet ”eftersom alla jobbar med jämställdhet…” . Och fortfarande ökar den ekonomiska maktkoncentrationen i världen.

Fortfarande
Vi behöver återblickar och minnesbilder för att förstå nutiden och våra utmaningar. När vi ser 68-generationens yrvakna engagemang påminns vi om hur vi alla är beroende av de ramar som sätts av samtiden, av normer och av allt det oskrivna. Fortfarande slänger folk fimpar på gatan. Fortfarande blundar vi för konsumtionssamhällets avigsidor och inbillar oss att evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld. För första gången i mänsklighetens historia riskerar vi att lämna en värld till våra barn, som ger dem sämre förutsättningar än vi fick.

Enkelheten lockar, men är förrädisk
Lärdomen från 1968 och åren därefter är bl.a. att när man befinner sig mitt i ett skeende är det svårt att förstå vart utvecklingen leder eller hur viktiga olika beslut egentligen blir i ett historiskt och längre perspektiv. Det som i dagsläget tycks självklart och väl förankrat blir ganska säkert omvärderat i tidens backspegel. Alla som har kategoriska och förenklade lösningar på svåra frågor bör betänka detta, även om det innebär att det blir svårare att ”nå ut” i debatten och få rubriker i medias kortsiktiga logik. Twitterpresidenter och deras följare må ha genomslag för stunden, men långsiktigt är det viktigt att stå på stabil grund både vetenskapligt och värderingsmässigt. Det har även med trovärdighet att göra.

Julen knyter ihop trådarna

I december får vi alla en anledning att tänka på vårt kulturella arv och hur vi i Sverige har format, utvecklat och samspelat med befintliga traditioner och nya influenser från omvärlden. Nationalisterna retar sig naturligtvis på beskrivningen av det svenska som ett misch-masch av assimilerade traditioner från utlandet. I juletid blir det trots allt ganska tydligt att mycket av det svenska stammar från andra länder – men långt ifrån allt, naturligtvis.

Julklappen och självhushållet
Min morfar berättade att han i sin barndom på 1890-talet var livrädd för julklappen. Han växte upp i Värmland på en herrgård, där familjen bestod av tiotalet barn och det självklart fanns både dräng och piga för det slitsamma vardagsarbetet. Hästen skulle ju ryktas, maten tillagas från grunden och huset hållas varmt med ved. Det som idag har blivit en del av vår omedvetna konsumtion var förr ett slitsamt och tidskrävande arbete. Från kakelugnar till fjärrvärme, från att kärna smör till att i snabbköpet hitta allt färdigförpackat – många av livets självklarheter var förr en del av självhushållningen.

Julbocken
Morfar Christian var som sagt rädd för julklappen när han var barn. Traditionen var ju att den halvt ilskne, motbjudande och farlige julbocken – en getabock i människoskepnad – klappade på porten i julnatten och egentligen signalerade till husfolket att allt var väl i ladugårdar och uthus, men barnen var livrädda för denne figur som de inte riktigt förstod sig på. Far i huset öppnade dörren och på trappan låg en liten gåva, kanske ett slöjdat föremål som barnen kunde glädjas åt, någon gång ett klädesplagg eller en väldoftande fruktkaka.

”Allt är OK”
Julklappen var signalen för att julfriden var bekräftad, att allt var i sin ordning bland djuren i ladugården och att julaftonen kunde firas. Att det fanns en liten gåva utanför porten var egentligen en variant på en ännu äldre tradition, där husfolket satte ut gröt till hustomten, som man visste höll till i närheten och höll sitt vakande öga över människor och djur. Tomtens gärning och bryderier formulerades så småningom av Viktor Rydberg i den klassiska dikten.

Olika influenser smälter ihop
Eftersom jag intresserar mig för ord och deras innebörd passar det kanske bra att nämna att ordet juhla betyder fest eller högtid på finska och att det är ganska sannolikt att vårt ord jul uppstått som en precisering av en viss fest, när vi behövde ett begrepp för firandet av att ljuset snart ska återvända. Jag antar att de kristna influenserna kom in långt senare och att ordet jul redan fanns för det som firas i andra länder som den kristna mässan, Christmas, eller tyskarnas välsignade natt, Weihnachten, då Jesusbarnet föddes. I Frankrike fanns en Pére Noël, en slags motsvarighet till Sankt Nicholaus, som ju under 1900-talet blivit Santa med en stor del av folket i väst. Stegvis och i ganska komplexa flöden flyter tro, tradition och gestaltningar samman. Den grå hustomte som Jenny Nyström gjorde lite gladare med en röd luva smälte så småningom ihop med de andra figurerna och blev den jultomte vi talar om idag.

Bevara genom att fortsätta att utveckla
Politiker och opinionsbildare på högerkanten upprörs när någon dristar sig att till att påpeka hur mycket med det svenska julfirandet kan härledas till influenser från andra länder. Man vill gärna låtsas att det finns något ursvenskt och närmast genetiskt definierbart att ”bevara”. Man vill inte veta av att Lucia är ett italienskt helgon eller påminnas om att den ursvenska traditionen med Kalle Anka klockan tre inte fanns före Walt Disney och Bengt Feldreich när han sjunger om stjärnan i det blå som Benjamin Syrsa. Om det inte var så allvarligt att högerkrafterna på allvar vill politisera kulturlivet utifrån en egen agenda skulle man kunna rycka på axlarna. Men tyvärr är högerns angrepp på kultursektorn en del av det större hot mot demokratin som vi nu upplever och måste motsätta oss. Därför är det så viktigt att vi förstår hur våra kära traditioner har uppstått, hur vi bäst gläds åt dem, utvecklar dem och gör dem till en del av det öppna, tillitsfulla och hemvävda svenska samhället.

Vän, liberal och perfekt

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.

 

Kloka tankar på bokmässan

Bokmässan är inte bara hundratals bokförlag, som visar upp sina böcker och ibland sina författare. Den är inte bara boksignering och kändisvimmel. Den är också de många givande samtalen, presentationerna och intelligenta reflexionerna i och om vår samtid, ofta speglade i en fiktiv eller verklig dåtid. Under rubriken ”Får alla verkligen vara med?” hade Hanaholmens kulturcentrum bjudit in tre personer att mot bakgrund av sina aktuella böcker samtala om hur vi kan förhålla oss till dagens utmaningar.

Lockande
Jag tänkte det kan vara intressant att få den finlandssvenska synen på det som utvecklas i Sverige av protektionism, främlingsfientlighet och tyckarkultur på bekostnad av fakta och vetenskap. De tre kvinnorna på scenen visade sig ha mycket att bidra med och den avsatta tiden för samtalet kändes tyvärr lite för kort. Först skulle ju de aktuella böckerna presenteras, ”Alma en roman” av Merete Mazzarella, samt ”Scandorama” av Hannele Michaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald. (Se längre ner om dessa verk).

Kvinnlig pionjär
Böckerna gav förvisso en bra inramning till det fortsatta samtalet. Alma Söderhjelm, den första kvinnliga professorn i Finland, en pionjär och gränsbrytare, som stred för ett av Tsarryssland oberoende Finland, som sökte dispens för att som kvinna studera vid universitetet, som på flera plan banade väg för den rörelse som senare lyckades ge kvinnor rösträtt och en rimligare ställning i samhället. Det hade varit intressant att få höra mer från Merete Mazzarella om vem hon tror är vår tids Alma Söderhjelm. Vem är det som på motsvarande sätt banar väg för nästa generation av förkämpar för lika människovärde?

Dystopi – vi och dom draget till sin spets
Ännu mer näraliggande vår tids utmaningar är boken Scandorama – som kort beskrivs nedan – där en dystopisk framtid, förstärkt av en grafisk berättarstil, hjälper oss att se vilka faror som hotar. Kanske hur vårt behov av ständig mätning, ständig jämförelse och ständiga gillanden lägger grunden för ett samhälle som sorterar människor i nyttiga och onyttiga.

Kämpar för en humanare asylpolitik
När väl böckerna var presenterade och kort diskuterade blev det tid för författarnas reflexioner kring vår samtid. Det visade sig att Merete Mazzarella nyligen varit aktiv i en brevkampanj till Finlands statsminister med krav på en mänskligare asylpolitik. 750 personer hade skrivit personliga och olika brev till statsministern, som dock inte hade svarat själv på breven utan skickat dem vidare till inrikesministern. Merete Mazzarellas iakttagelse kring detta var att ”så hade nog inte Sveriges statsminister agerat”. Hon anade att det i Finland finns ett aningen mer auktoritärt ledarskap, medan vi i Sverige fortfarande värnar en direktkontakt mellan styrande och styrda. Löfvén hade nog sett till att breven hade blivit besvarade, trodde Merete Mazzarella.

Kulturen har en viktig roll
Hannele Michaela Taivassalo funderade å sin sida över konstens och kulturens roll i det samhälle som nu växer fram. Hon hoppades självklart att Scandorama-dystopin ska fungera tankeväckande och avskräckande, samtidigt som hon, som jag fattade det, uttryckte vikten av att konsten och kulturen agerar spjutspets för hur samhället ska utvecklas. Alla tre på scenen formulerade därefter kloka synpunkter om risken med att passivt förhålla sig till de opinioner som vill värna gränser, stänga våra samhällen och dela in människor i ett inkluderande vi och ett avståndstagande ni.

Kloka tankar från scenen
Utan att kunna återge exakt vem som sa vad – här några viktiga synpunkter: När det talas om att stänga gränserna innebär det också ett sätt för personerna innanför gränsen att slippa se eller beröras av människor utanför. Ett slags avskärmning, där gränsen hjälper till att hålla det oönskade borta. Det vi slipper se finns inte. (Ungefär som ett tiggeriförbud gör att vi slipper se fattigdom och utsatthet). Man talade också om den polarisering i ett vi och ett ni som allt starkare får fäste i debatten. Och hur de som hela tiden gör denna indelning sällan har faktiska lösningar på problemen, utan nöjer sig med att göra denna indelning i innanförskap och utanförskap. Det stora hotet är inte främlingsfientligheten, sades det, utan att alla vi andra nöjer oss med att passivt iaktta och acceptera förändringar av åsikter, beteenden och samhälle. Jag kan bara hålla med.

Hoppas på fortsättning
Just som samtalet började bli intressant var det dags att runda av. Det hade varit intressant med fler jämförelser mellan Sverige och Finland och fler synpunkter just ur en icke-rikssvensk position. Det är ju när vi lyckas objektivisera bilden av oss själva som vi lär oss något. Hoppas att någon organisation fångar upp idén att göra något liknande. Min rekommendation är kanske att välja en aningen tydligare rubrik – det är inte lätt, men är värt en extra ansträngning. Globaliseringens motkrafter som tar sin utgångspunkt i fördomar och förenklade budskap behöver synliggöras samtidigt som globaliseringens negativa konsekvenser också behöver belysas, särskilt när det gäller ekonomisk ojämlikhet och kortsiktighetens konsekvenser för miljö, klimat och välståndsutveckling.

Kort om böckerna – klippt från nätet

” Scandorama är en framtida skandinavisk dystopi. En plats man vill ska vara perfekt, en elitstat inom stängda gränser. Stohome är rent, ljuset klart men på andra sidan viken finns Helsingy City, nedgånget och ruffigt. I spillrorna av staden finns de spillror av mänskligheten som egentligen inte ryms i Scandorama, de missanpassade. Miskatt är en av dem, en Homo Felinus: genkorsning mellan kvinna och katt. Hennes enda chans är att bli ett naket och smutsigt experiment, annars väntar deportering.Hannele Mikaela Taivassalos dystopiska berättelse om antihjältinnan Miskatt och det välskötta men främlingsfientliga Scandorama är en stark kritik mot det rådande samhällsklimatet där de som saknar identitet inte har rätt att finnas till. ”
https://www.adlibris.com/se/bok/scandorama-9789523331051

Merete Mazzarella om Alma Söderhjelm:
” Alma Söderhjelm har fängslat mig i decennier, jag har identifierat mig både med hennes roll som ”tvålänning”, en person som känt sig hemma både i Sverige och Finland – och med hennes ambivalens, inte minst med hennes ambivalens inför det akademiska skrivandet.  Med sin förmåga att iscensätta sig, göra sig själv till ett brand ter hon sig utomordentligt nutida. Jag brukar tänka på hur hon som njöt av att bli fotograferad skulle ha älskat att uppträda i teve. 
Den här boken är en roman, men en roman som flitigt lånar Almas egna ord ur brev och dagböcker och framförallt ur de fem ibland väl mångordiga men alltid vitala memoarböckerna som hon gav ut mellan 1929 och 1938. Jag har också haft utomordentligt stort utbyte av Marja Engmans doktorsavhandling Det främmande ögat. Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten (1996) och av Bo Lönnqvists Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt (2013).”

Alma

Får vi rätt nyheter? Regering eller klimat?

Nyhetsredaktionerna på SVT och TV4, som fortfarande ger stora delar av befolkningen den dagliga uppdateringen av det viktiga som händer i vårt samhälle och vår omvärld, skulle behöva ta sig ur sina yrkesroller då och då. Eller inrätta ett fristående råd av något slag. Bara för att de som journalister reagerar med ryggmärgen och väljer att återge detaljerna i den pågående regeringsbildningen är det inte säkert att det är precis det som tittarna efterfrågar. Mitt intryck är att stora delar av befolkningen är trötta på den intensiva eftervalsbevakningen och uttrycker sig negativt på olika sätt om processen.

Ensidighet i rapporteringen
Statsvetare, journalister och folk som dagligen ägnar sig åt politisk bevakning tycker säkert att processen i dessa dagar är en slags höjdpunkt. Men vanliga väljare? Vad tycker de? Finns det inte annat att rapportera om? TV 4 gör faktiskt ett litet försök att sätta in processen i något slags begripligt sammanhang när man låter Marcus Oscarsson förklara på ett tillgängligt sätt vad det är som sker. De övriga politiska kommentatorerna upprepar på många sätt det folk redan vet och har hört. Väldigt få anstränger sig att begripliggöra varför processen ser ut som den gör och vari skillnaderna i synsätt består.

Varken folk eller rörelse
Frågar man folk på gatan är det långt ifrån alla medborgare som förstår skillnaden mellan regering och riksdag, vem som har ansvar för vad och hur Sverige styrs. Många har en tro att riksdagen ska ”komma överens” så att vi varje dag slipper bli påminda om att de ”inte gör sitt jobb”. Presidentmakten i USA, Frankrike och för den delen även Ryssland är enklare att förstå. Att vårt styrelseskick bygger på de gamla folkrörelsetraditionerna kanske inte är uppenbart för flertalet. Nu när varken folket och rörelserna längre deltar på samma sätt som förr i det lokala utvecklings- och idéarbetet behöver vi en annan förankringsprocess.

Svårt att sålla
Idéer är idag blixtsnabba, ibland försåtligt formulerade och lanserade med baktankar i den snabba internetvärld vi har. Tålmodigt bearbetande av förslag och belysande av för- och nackdelar trängs undan av snabba, ibland ogenomtänkta, ställningstaganden på nätet. Rykten, halvsanningar och lögner tar plats på bekostnad av verklig kunskap och omdömesbildning.

Vad är en nyhet? – Inrätta ett oberoende råd.
SVT och TV4 borde inrätta ett – gärna gemensamt – oberoende råd som regelbundet följer nyhetsvärderingen, ger förslag till redaktionerna på hur nyheter bör paketeras, varieras och vägas mot varandra. Rådet ska naturligtvis vara opolitiskt och kanske vara konsumenternas talespersoner i sammanhanget. ”Får vi det vi önskar?”
Inte minst gäller detta klimatfrågan, som Björn Wiman helt riktigt påpekar i sin DN-artikel. Här kan man tala om fel nyhetsvärdering, bl.a. beroende på medias prioritering av överraskande och konfliktosande svart-vita frågeställningar där ansvarsfrågan är tydlig.

Länktips: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-det-har-handlar-om-varldens-genom-tiderna-storsta-nyhet/

Det är sant att det inte stämmer

– ”Det är sant”, säger Jimmie Åkesson i Skavlan en knapp vecka efter valet när han får frågor om partistrategen Mattias Karlssons appell på Facebook.  Karlsson skrev ett  upprop som bl.a. innehåller raderna ”… våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Mer av konflikt
Det är sant, säger Åkesson. Han vill segra eller dö. Nationen och kulturen är hotad och nu handlar det för SD om att segra eller dö. När det för övriga partier nu handlar om att ta ansvar för Sverige och för att Sverige får en regering som kan styra landet för allas bästa (även framtidens medborgare) väljer Åkessons bunkergäng att elda på för mer av motsättningar, mer av konflikt och mer av strid. Karlssons text är intressant att läsa för att förstå hur SD tänker.

Vad som helst, men inte ansvar
Han börjar med att fastslå att analyser ska göras, SD:s ”strategier och politiska vapen kommer att slipas, förfinas och effektiviseras”. Det finns ingen samarbetsvilja, helt klart. Karlsson är gruppledare för SD i Riksdagen och är i det här läget en nyckelperson för att förhandla fram en regeringslösning, som har förutsättningar att kunna sitta kvar mandatperioden ut. Istället för att signalera någon invit till möjliga samarbetspartner handlar Karlssons budskap om att slipa vapen och att förfina och effektivisera dem. Ett märkligt sätt att söka samarbete, minst sagt.

De utländska fogdarna – vad hette de?
I Karlssons text kommer sedan ett mycket märkligt stycke, där han beskriver hur Sverige varit ockuperat, hur utländska fogdar (!) förtryckt befolkningen och att ”vi stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.” Jaha. Jag som trodde att Sverige haft fred i mer än 200 år och att det är det som är det unika med vårt land. ”Det är sant”, bekräftar Åkesson hos Skavlan, som svar på appellen ”Segra eller dö”. Jag börjar undra om Poltava ligger i Östergötland.

Folkuppror under enväldet?
Karlsson påstår sedan att vi alltid har gjort motstånd, rest oss och segrat mot alla odds. Nja, helt sant är ju inte detta. De folkuppror Karlsson möjligen tänker på hade inget utrymme under enväldestiden på Karl XII:s tid. Och är det Dacke han tänker på så gick det ju sådär för denne folkhjälte. Kanske tänker Karlsson på de gånger vi lyckats vända någon final i hockey-VM till vinst.

Stridsmoral och lockrop ut i sörjan
Kortsiktigt tappar SD i trovärdighet (som de inte bryr sig om i alla fall). Långsiktigt planterar de idén om ett ideologiskt krig som måste föras för att ”rädda vår kultur och nation”. Som dörröppnare för våldsbenägna rörelser agerar man naturligtvis väldigt rationellt. Möjligen handlar hela texten om att behålla kampviljan hos aktivistiska stödtrupperna i de egna leden och längre ut i den bruna sörjan.Och skicka signaler om att kampen ska föras på flera plan.

Konflikterna måste hållas levande
Kostymklädda våldsromantiker som talar om äldreomsorg (som om de brydde sig) och problem så att folk känner igen sig är naturligtvis svårare att avfärda än de som kämpar på gatorna för sin sak. Intressant är att de så sällan talar om lösningar. Det är ständigt problemen och konflikterna som står i fokus. Detaljer svarar Åkesson ofta att han inte vet så mycket om. Men då och då talar de klarspråk om sin verkliga ideologi, om drömmen om ett icke-liberalt samhälle. I längden blir det förstås jobbigt att låtsas stå för något annat än det man verkligen vill. Fake ideologi skaver naturligtvis. Mycket rimligt att det är hos Skavlan fasaden rämnar…

Egna fake news blir bra exempel på bristande tillit
”Det är sant”, sa Åkesson till Skavlan. Det kändes säkert skönt att säga det. Att hela argumentationen bygger på en idé om att Sverige varit ockuperat och att en liten skara patrioter nu ska upprepa historiens bortglömda offervilja får väl räknas till fake-avdelningen. Som de naturligtvis i god trump-anda kommer att hänvisa till. De egenfabricerade förvanskningarna blir så småningom exempel på hur man ”inte kan lita på någon längre…”.

Nog om irrelevanta dumheter. Nu måste vi prata framtid, klimatfrågan och väsentligheter.

 

 

Förhandlla inte bort medmänskligheten

När jag gick i grundskolan hette det fortfarande kristendomsundervisning. Man fick lära sig om den kristna religionen och fanns det någon i klassen som hade en annan tro, fick den personen annan undervisning. Jag minns att vi lärde oss tio Guds bud. Ett av dessa är Du ska älska din nästa såsom dig själv.

Vår tradition
På valnatten gladde sig kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor åt partiets framgång i valet. Hon inledde också med att nämna den judisk-kristna tradition som hon gärna hänsyftar till och som är en historisk och konkret bakgrund för hur vårt samhälle har vuxit fram. Nu är det dags för henne och de övriga partierna i riksdagen att i handling hylla denna judisk-kristna tradition och stå upp för en människosyn som inte gör skillnad på människor.

Vi är 82 procent
Den person som bottnar i en syn på människan och våra mänskliga relationer, där mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati och rättvisa hedras i varje sammanhang kan inte acceptera motsatsen till detta. Knappt 18 procent av svenskarna tycker att mänskliga rättigheter är förhandlingsbara och att det är rätt att dela in människor i ”vi” och ”dom”. Anständigheten kräver att de resterande 82 procenten svenskar, genom våra valda riksdagsombud, tydligt markerar att medmänsklighet och våra demokratiska rättigheter och skyldigheter inte är förhandlingsbara. Att kompromissa om våra grundläggande principer för det som definierar vårt land och vår kultur kan enbart leda till ett antiliberalt och ett på flera plan omänskligt samhälle. 82% av oss vill inte förstöra det fina land våra förfäder kämpat för att bygga upp.

Gör de nya partierna den obegripliga världen mindre hotfull ?

Vad ligger bakom den våg av idéer och organisationer som växer fram i flera länder? Det verkar vara snarlika rörelser, som får allt mer medvind i Europa och där den gemensamma nämnaren tycks vara opposition mot globalisering, mot överstatlighet, mot samarbete och mot allt ”främmande”. Märkligt nog är dessa nationalister – eller vad man nu ska kalla dem – näst intill likgiltiga inför de stora miljö- och klimathot världen står inför. Som om allt som har med global utveckling att göra går att eliminera genom att skärma av sig, skylla på flyktingarna eller genom att bara vara en hederlig gammal egoist.

Hot snarare än möjlighet
Tendenserna har funnits länge och tagit sig lite olika uttryck i Europa. Bakom den forna järnridån har de unga demokratierna svårt att värja sig. Ungern och Polen marscherar i snabb takt i en post-liberal riktning, där mänskliga rättigheter, jämlikhet och ett oberoende rättsväsende steg för steg ersätts av något halvdemokratiskt styrelseskick. (Ungerns Orban på bild här intill). Det handlar inte bara om Ukip och deras ”framgång” med Brexit, eller att högerextrema LePen hade kunnat nå presidentposten i Frankrike, eller att både Italien och Österrike nu styrs av högerpartier som nått sina positioner i demokratiska val. Hotbilder tycks vara ett framgångsrecept snarare än att visa på möjligheter och utveckling.

Vad lockar med att göra skillnad på folk och folk?
Man kan fundera på vad det är som gör att så många, även i Sverige, stödjer partier som vill försvaga EU, som vill göra skillnad på folk och folk ( inte ens samerna ska räknas som svenskar??) och som ständigt problematiserar hellre än kommer med konstruktiva lösningar. Vad är så lockande med denna typ av företrädare? Varför vill så många ledas av människor som så tydligt motsätter sig den samhällsordning vi utvecklat i Europa sedan 1789? Vilken förklaring kan det finnas?

Global utveckling är ogripbar och obegriplig
På ett plan tror jag att det handlar om en slags obegriplighet. Världen har blivit så komplex, så sammanflätad på det ekonomiska området och så obegriplig att det finns en stark längtan efter begriplighet. Människan vill känna tillhörighet och kunna påverka hur livet utvecklas. Idag styrs utvecklingen av ett fåtal globala aktörers beslut. Politiken är fast i det globala ekonomiska system, som ingen tycks rå på. Klyftor mellan människor som kan sko sig på systemet och de som står utanför växer. Den som står utanför känner till slut att ”något måste hända – det kvittar vad”. Och ”ingen lyssnar på mig”.

”Inget alternativ duger”
Både i Sverige och i USA har olika majoriteter styrt. Varken republikaner eller demokrater, varken Alliansen eller den nuvarande regeringen har förändrat förutsättningarna för de som känner sig marginaliserade i samhället. Där finns Trump-väljarna och en grupp SD-väljare. Som sedan 11 september 2001 respektive sedan mer än ett decennium inte sett någon förbättring eller förändring. Och som därför vänder sig till någon annan (Trump – på bild här intill) eller några andra (SD) som tydligt paketerar en upprördhet dessa väljare kan känna igen.

Förnuft och känsla
På ett plan handlar det om en annan balans mellan förnuft och känsla. ”Sjuklövern”, som SD-anhängarna kallar de etablerade partierna, vädjar till största delen till väljarnas förnuftsmässiga ställningstagande: ”med vår politik blir utfallet si eller så”. De nya krafterna i Europa och trump i USA lockar snarare med förvanskade fakta och ser till att få medierna att dansa deras indignationsdans, när de skickligt utnyttjar mediernas behov av skandaler och paketerbara nyheter. De nya partierna och trump spelar på känslorna och får gehör.

De skapar sin egen undergång
De nya partierna demonterar samtidigt medias roll genom att förringa forskning, vetenskap och fakta och genom att kalla dem ”PK-media” och allt möjligt. Allt i syfte att skapa ett utrymme för tvivel mellan fakta och lögn. Halvsanningar blir på så sätt upphöjd till något jämbördigt med sanningar. Medierna vet inte hur de ska hantera denna nya situation, beroende som de är av tittarsiffror, lösnummerförsäljning och klickhistorik. Medierna blir på så sätt en medskapare till sin egen undergång.

Nya former
En lösning kan vara att arbeta mer med crowdfunding, dvs att vi som vill ha så objektiv nyhetsrapportering som möjligt säkerställer att det finns journalistiska resurser för att göra analyser, reportage och publiceringar som kan ske oberoende av annonsintäkter m.m. Public Service borde vara en sådan resurs men public service  ifrågasätts ständigt av de intressen som vill torgföra en annan världsbild, säkerligen ivrigt påhejade och stöttade av främmande makt som ser en chans att destablisera informationsflödet och därmed det demokratiska samtalet. En tydligare koppling mellan allmänheten och Public Service skulle vara bra, kanske genom att öka transparensen och genom att skapa ett tydligare ramverk för Public Service.

Mening och delaktighet
Samhället glider isär, till stor del beroende på den ekonomiska utvecklingen. Vissa blir miljonärer, andra ser på. Orättvisorna och ojämlikheten i samhället är en grund för de problem vi har att hantera. En miljard människor kan unna sig att flyga, sex miljarder tittar på. Hälften av Sveriges pensionärer har gjort en bostadskarriär som gör att de får ett gott liv på gamla dar, den andra hälften tittar på. Trettio miljoner amerikaner är fattiga i trumps USA, dubbelt så många har två jobb för att få ekonomin att gå ihop och har inte råd att bli sjuka. The american dream har blivit en american nightmare på mer än ett plan.
Vi måste hitta andra sätt att utveckla samhället i en hållbar riktning, där människor känner mening och delaktighet.

Vem får kalla sig göteborgare?

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.