En mjuk statskupp?

Det känns tjatigt att behöva återkomma till turbulensen i USA. Men beteendet från trump är logiskt och konsekvent om man ser till helheten. Han har hela tiden ljugit, bluffat och beskyllt media för att komma med falska nyheter. Allt i syfte att så tvivel, för att polarisera samhället och ge spelrum för grupperingar som anser trump bara säger sanningen. ”Stand back and stand by” som han sa vid den första debatten med Biden, som en uppmaning till de militanta på högersidan. Backa och var beredda…

Republikanerna duckar
Majoriteten av republikaner i kongressen, valda av folket, ställer inte upp och försvarar demokratin, utan är antingen tysta eller backar på olika sätt upp trump i hans anspråk på att få sitta kvar som president, trots att han förlorade valet. Mönstret passar in på en ”mjuk” statskupp, ett tillvägagångssätt som professor Edward B Foley från Ohio förutsåg för flera år sedan.

Så här beskrivs den ”mjuka” kuppen
I den här artikeln https://bylinetimes.com/2020/11/11/trumps-coup-was-predicted-four-years-ago-this-is-how-it-might-succeed/ beskrivs de närmare detaljerna i den plan för en ”mjuk” statskupp som inte kräver att enda skott avlossas, utan som bygger på att elektorer kan utses på andra sätt än genom folkets röst. Det hela kommer skärpas till i början av december då valutslaget ska vara fastställt och elektorerna ska avge sina röster.

Lojala personer på nyckelposter
Det bekymrande är att trump nu utser lojala personer på nyckelpositioner i administrationen, så att t.ex. Pentagon inte kan agera på annat sätt än som trump önskar. Om trump väljer att gå hela vägen och utmana demokratin genom sin ”mjuka” statskupp kommer det – oavsett utgång – att skada USA och västvärlden oerhört. Auktoritära ledare som Putin, Erdogan m.fl. kan känna att de sitter säkrare när världens supermakt sällat sig till de nationer, där demokratin underordnas ledarnas agenda.

Jag undrar om Fox News och andra trump-anhängare på nyhetssidan kommer jubla och applådera kuppen om den iscensätts.
Men då är det å andra sidan försent att ångra det totala stödet för USA:s farligaste president någonsin.

Hur det än går – demokratin har skadats allvarligt

Nu ska USA välja president. Jag hoppas naturligtvis att den nuvarande ”presidenten” förlorar och att demokratin återupprättas i världens rikaste land. Klimatfrågan, resursanvändningen och den globala utvecklingen på många plan hänger samman med hur valet går. Det låter hoppfullt att många har förtidsröstat och att intresset tycks högt. Men även om Biden vinner valet har USA en lång väg att gå.

Politiserat domstolsväsende
Att republikanska senatorer och kongressledamöter nästan utan undantag sluter upp bakom trump är mycket oroväckande. Ett exempel är det orättfärdiga manipulerandet av hur ledamöter ska utses till högsta domstolen. Det är ryggradslöst och ohederligt att forcera igenom ett beslut av avgörande betydelse för landet bara dagar före ett allmänt val, särskilt som motsatsen gällde för fyra år sedan – när Obama hade nio månader kvar av sin ämbetstid – och republikanerna då blockerade samma procedur med omvända argument. När domstolsväsendet inte står fritt från politiskt inflytande försvagas samhället. Rättvisan ska stå fri från partipolitiken så långt det bara går.

Klimatfrågan en ”politisk fråga”…
Mycket riktigt, i senatsutfrågningen av den nya ledamoten av högsta domstolen, Amy Coney Barrett, visade hon att vetenskapen för henne är relativ och underställd tyckandet. Trots att det idag finns synnerligen övertygande fakta kring klimatförändringarnas koppling till mänskligt orsakade fossila utsläpp, ville hon inte ta ställning i denna ”politiska fråga”. Om USA:s klimatlagar, gällande eller kommande, granskas av högsta domstolen, kommer den konservativa majoriteten kunna ogiltigförklara flera av de lagar som världen så desperat behöver att de införs. Och ledamöterna i högsta domstolen sitter livslångt på sina mandat.

Ständiga angrepp på de politiska motståndarna
Eller ta detta med en demokratisk guvernör i Michigan, Gretchen Whitmer, som var på vippen att bli kidnappad av en milisgrupp. I sina ständiga utfall mot motståndarna – demokraterna – har trump uppmuntrat ett klimat, där våldet och rätten att ta rättvisan i egna händer har förstärkts. ”Lock them up”, har publiken skanderat, så fort trump talat illa om sina politiska motståndare.

”…great again” gällde bara vita män
”Stand back and stand by”, sa han till de grupper som tydligast och oftast tagit till våld inom extremhögern, dvs ett tydligt budskap om att ”vara beredda”….. ”Presidenten” har på så sätt banat vägen för eskalerande våld och motsättningar i samhället, istället för att – åtminstone taktiskt – visa förståelse för svarta människors upprördhet när poliser kvävde en svart man till döds, George Floyd, och Black Lives Matter-rörelsen tog fart. Svarta amerikaner skulle veta sin plats. ”Great again” skulle återställa maktordningen.

Media och fakta som fiende
Sedan dag ett har trump dessutom uttalat förakt för både vetenskap och media, ständigt upprepat att media ljuger och att de förfalskar alla budskap. Att de är fienden. Följaktligen har situationen för journalister hårdnat, polisen har arresterat journalister och vid massmöten har journalister handgripligen kastats ut. Ett av kanalen CBS mest prestigefyllda intervjuprogram, detta år lett av den mycket erfarna Leslie Stahl, blev för mycket för trump när hon ställde rimliga, konkreta och sakliga frågor. Han valde helt sonika att gå ut ur studion, när han inte gillade frågorna. Att detta bara visade på hans egen svaghet lyckades han inte inse.

Republikanerna har skadat den plattform de behöver
För allt detta duckar republikanerna. De accepterar trumps polarisering, hur han beskriver demokraterna och till och med pressen som fienden. Och de försöker inte ens nyansera trumps alla övertramp. Tvärtom spelar de med och tycks nöjda med sakernas tillstånd. Enhälligt med enstaka undantag sluter de upp bakom trumps agerande och utgör på så sätt den hejaklack som varje mobbare behöver. Pinsamt är ordet. Vem kan i fortsättningen lita på vad en republikansk politiker säger? De har medvetet skadat den plattform av gemensamma spelregler demokratin vilar på.

Misstron får inte bli större än tilltron
Förloraren i detta är inte bara det republikanska partiet utan demokratin som sådan. När det inte finns seriösa alternativa idéer om hur samhället ska organiseras och utvecklas förtvinar debatten och människor tappar tron på den representativa demokratin. Oavsett hur valet i år slutar kommer på så sätt trump för lång tid framåt ha skadat demokratin i USA och västvärlden på ett synnerligen allvarligt sätt. När misstron blir större än tilltron ligger anarkin mycket nära. Brexit, Le Pen och allehanda nationalister kommer att surfa på missnöjesvågen – särskilt om pandemin tvingar fram långvariga och svåra uppoffringar i samhället.

Solidaritet och empati
Sammanhållning, solidaritet, tilltro och samarbete heter medicinen. Att gilla att vi ibland ser olika lösningar på de problem samhället står inför, men att vi inte ger upp tanken på mångfald och idéutbyte. Passivitet och likgiltighet är engagemangets fiende, inte andra människor med engagemang. Rättvisepatos är något positivt, liksom empati. Om vi lär oss något av fyra år med trump i Vita Huset är det vad som står på spel om vi slutar bry oss om varandra.

Ägandet – tre tankespår

Eftersom ägandet intresserar mig har jag just läst Lars Jadelius bok ”Ägandet av himmel, hav, skog och bygd” (Alba.nu förlag). Boken rör sig i gränslandet mellan arkitektur, forskning och politik. Istället för att recensera boken väljer jag här att lyfta fram tre tankespår, som väcktes av läsningen.
Allra först vill jag nämna några av de ordlekar som återfinns i boken och som alltid tilltalar mig. Lars Jadelius nuddar vid sambandet mellan orden egen, egendom och egendomlighet på att tankeväckande sätt. Ett par andra ögonöppnare skymtar förbi i texten, där det exempelvis handlar om öppenhet och offentlighet. Jag får återkomma till dessa begrepp vid tillfälle.

Tankespår ett – om arkitektur
Låt mig börja med arkitekturen. Som icke-arkitekt ser jag stadens äldre och nyare bebyggelse och slås av motsägelsefullheten. Det öppna samhället manifesteras med glaspartier, stora skyltfönster och ljusgenomsläpplighet. Men glaspalatsen är stängda. Bankerna och alla dessa kontor låtsas vara öppna, men är slutna rum. Skyltfönstren har en exponeringsfunktion, men vill inte ha dialog på riktigt. Skyltfönstren ska bara vädja till de shoppingsugna, inte till något annat än ytlig kontakt. Och som vanligt finns det ingen plats för barnen och ungdomarna i stadens moderna, anonyma labyrinter.

Tankespår två – approprieringett ömsesidigt tilltal
Begreppet appropriering är nytt för mig och får ett eget avsnitt i boken. Såvitt jag förstår begreppet är det ett ord som kan fånga vars och ens relation till en plats, till ett hus eller ett rum. Hur vi bekräftar och förstärker tillhörighetskänslan. Utomhus, under en skogspromenad, kan det vara där vi slår oss ner, njuter av omgivningen, fikar, badar, bara trivs…
I andra sammanhang kan det vara att känna sig ”hemma”. Att vi på något subtilt sätt är förbundna till platsen och vår egen närvaro. Eller en längtan tillbaka till en hembygd vi upplevt. Det blir i alla fall min tolkning av begreppet appropriering – ett ord som vuxit fram ur en anglosaxisk forskartradition om jag förstår det hela rätt.
Det har inte med ägande att göra på det traditionella sättet. Snarare tvärtom. Platsen eller rummet äger oss. Platsen talar till oss – tilltalar oss. Människan och det omgivande fysiska rummet bekräftar på så sätt varandra.

Tankespår tre – klimatfrågan och ägande
Det avsnitt i boken som intresserar mig mest på förhand är det som handlar om klimatfrågan och ägandet, som t.ex. detta på sidan 117: ”Klimatkampen kräver att demokratin både återerövras och ytterligare utvecklas i strid med privategendomens övermakt. Klimatkrisen kan komma att hjälpa oss i denna process både genom sin påtaglighet människor kommer att uppleva och att dessa upplevelsers obestridlighet inte undslipper någon, inte ens de superrika.” Och på sid 118: ” Ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande är framkomligt när det gäller såväl statliga som privata företag och stiftelser, kooperativ med mera, som en bred väg såväl ekonomiskt som politiskt.”

Prioritering av det bättre
När boken därifrån går vidare och beskriver rättsliga vägar, att via tribunaler och ekocid-begreppet ställa miljö- och klimatförstörare till svars håller jag inte riktigt med. Istället för formella strukturer tror jag mer på det individuella ansvarstagandet ur ett positivt val. När människor VILL ta ansvar och göra det de kan för att komma till rätta med samhällets avarter sker något konstruktivt som kan bära in i framtiden. Kopplingen till ansvarstagandet ligger i vars och ens prioritering av tid, arbete och välstånd. Vi kan förändra världen för att vi ser möjligheten till något bättre för oss själva, våra barn och andra. Det är genom att identifiera och välja att använda vår tid för en bättre framtid som denna bättre framtid kan formas. Ett klimatneutralt och miljöanpassat liv ska vara och ska uppfattas vara BÄTTRE än det nuvarande.

En annan balans
Förbättringen behöver växa fram i ett annat sammanhang, där vi utvecklat en annan syn på balansen mellan egoism och altruism. Vi mår alla bättre om fler kan leva ett gott liv. En rikedom som baseras på andra människors förluster och uppoffringar och på växande miljömässiga obalanser är inte hållbar. Ägandet och vår uppfattning om ägandet blir centralt i denna utveckling. Det var inte Farbror Joakim, badande i pengar, som alla skulle vilja bli.

Förenkling leder till förnekelse
Klimatkrisens obestridliga påtaglighet som boken nämner kan tyckas rimlig, men vi ser hur fyra år i USA av konstant ifrågasättande av media (”fake news”) har lett till framväxten av konspirationsteorier, alt-right-rörelser och grupperingar som hellre attackerar vetenskapens företrädare än reflekterar över sina egna ståndpunkter. Förenklingen intill total förnekelse tar konkreta uttryck i våldets USA. Erfarna journalister som ställer relevanta frågor hotas till livet ( som Lesley Stahl på CBS 60-Minutes) liksom USA:s ”Tegnell”, Dr Fauci, bara för att han beskriver verkligheten på ett relevant sätt.

Hoten
Bilden av verkligheten har genom IT-utvecklingen blivit viktigare än verkligheten själv. Och på så sätt möjlig att manipulera. Demokratin måste stå upp för mänskliga rättigheter, sanning och bildning. Och vi kommer att behöva nya sätt att förhålla oss till de hot som demokratin utsätts för på olika plan. Från fysiskt våld till desinformationskampanjer, från virusattacker till populister som vill ha vår uppmärksamhet och våra röster.

Nya strukturer
Det kommer att behövas nya system och nya funktioner som kompletterar de befintliga för att förändra maktbalansen i samhället. Varken den hårdföra eller den romantiserade kommunismen klarade av att kombinera ekonomisk, politisk och social rättvisa för formandet av ett mänskligt samhälle. Inte heller den okontrollerade kapitalismen leder oss rätt, den orsakar ekonomiska och sociala spänningar, som – det får man faktiskt erkänna – Donald Trump på ett listigt sätt lyckades exploatera till sin fördel 2016. Genom att formulera sig som ”vanligt folk”, fick han stöd av stora grupper som kände att livet borde kunna bli bättre trots att man levde i världens rikaste land. Att en av världens rikaste, Trump själv, lyckades få med sig folket i en protest mot etablissemanget – och i praktiken sig själv – måste ändå anses vara ett illusionstrick i den högre skolan. Numera tycks dock ”the american dream” ha blivit ”the american nightmare”

Polarisering är negativ och bryter ner tilliten
Suboptimeringen på det politiska fältet illustreras ganska väl av Brexit och Boris Johnsson. ”Bryssel” ska inte bestämma över britterna, hette det. Grumliga och ogenomtänkta argument väckte förväntningar på en återgång till hur det var förr. På samma sätt som högerkrafter försöker polarisera i vårt land och flera andra länder. Det som blir allt mer uppenbart är att dessa polariserande krafter inte klarar att ta ansvar på riktigt. Det gäller Trump och det gäller alla som söker makt baserat på negativism. Att utveckla samhället kräver positiv konstruktivism. Inte ens graffitin lyckas göra sig vacker, trots att det kan finnas konstnärliga ambitioner hos några med sprayburken som verktyg. Misstron ökar i ett polariserat samhälle.

Ägandet måste utvecklas
Ägandet är centralt för hur vi ska forma det hållbara samhället. Konkret handlar det för mig primärt om cirkulär ekonomi.
Vem ska äga den produkt som jag utnyttjar en kort tid?
Vem ska ta ansvar för den?
Vem ska tjäna pengar på att den tas fram, används och återbrukas?
Och hur ska skattesystemet se ut när den linjära momsen spelar ut sin roll?
Vi behöver fortsätta diskussionen om ägandet.



Recept på en nedmonterad demokrati

Mer än 40 procent av de röstberättigade i USA stöder den sittande presidenten och vill att han får fyra år till. Så ser i alla fall opinionsundersökningarna ut. En president som byggt sin position på att polarisera och bygga upp motsättningar för att på så sätt få medhåll och stöd från anhängare. Muren mot Mexiko blev hans symbol för underliggande rastänkande och splittring. Media som folkets fiende och flera olika sätt att underminera tilltron till samhället som återkommande teman. Så undergrävs demokratin.

Åtgärdslista
Receptet för att ersätta demokrati med ett totalitärt system kan se lite olika ut i olika tider, men om avsikten är att åstadkomma detta, framstår USA:s president och hans handlingar som mycket logiska.

  • Säkerställ en aktiv och engagerad supporterskara genom massmöten.
  • Peka ständigt ut ett antal fiender: media, demokrater, utlänningar…
  • Skapa total osäkerhet kring vad som är sant och falskt genom att konsekvent sprida lögner och halvsanningar.
  • Tillsätt domare som kan förväntas stödja den egna linjen.
  • Ifrågasätt forskningen och spela på fördomar och religiositet.
  • Använd masskommunikation aktivt – främst twitter – för att nå ut med ofiltrerade budskap.
  • Le sällan, skratta aldrig, se till att alltid vara aggressiv och tvärsäker.

Inga regler gäller längre
Det skrämmande är att taktiken fungerar. Över 40 procent av amerikanerna vill att han fortsätter som president. Trots corona-situationen och hans uppenbara brister i ledarskap. Trots alla lögner (eller tack vare??). Trots alla brutna löften och överdrifter. Hans parti accepterar honom – troligen för att de saknar alternativ. Systemet är inte byggt för den situation som uppstått. ”Det enda sätt demokraterna kan vinna valet är genom att fuska” sa presidenten för en tid sedan. Och ingen protesterade. Grunden är lagd för en utdragen rättslig process efter valet, där ingen från det republikanska partiet vågar utmana presidentens påstående, som ju i förlängningen innebär att folkets röst inte gäller. Spelreglerna gäller inte längre. Och republikanerna håller tyst. De till och med applåderar det skyndsamma tillsättandet av en domare i högsta domstolen, trots att de för fyra år sedan kraftigt och framgångsrikt motsatte sig Obamas rätt att göra detsamma under ett valår. Hyckleriet når inga gränser. Makten blir viktigare än demokratin.

Orden byter betydelse
Ännu så länge är tonläget i den svenska debatten inte så högt som i USA. Ännu så länge ser vi ingen högljudd demagog i Agenda i SVT. Formatet i den svenska politiska debatten är mindre – det finns inte plats för högljudda bluffmakare. Ännu så länge. Greven och betjänten försökte lite grand i den stilen, med högljudd populism och med intolerans som bärande idé.
Möjligen banade de väg för SD ett decennium senare.
Och nog är det märkligt att dessa partier – Ny Demokrati och Sverigedemokraterna – har just ordet demokrati i sina namn… lite som när totalitära kommuniststater kallar sig DDR – Deutsche Demokratische Republik.

Nyhetsurvalet
I takt med att världen blir allt mer komplex och vi skjuter de svåra frågorna framför oss – klimatfrågan och hoten mot ekosystemen de kanske tydligaste – blir ropen på enkla lösningar allt starkare. Skulden ska läggas på någon. Egoismen brer ut sig och därmed de populistiska, enkla lösningarna. Samtidigt som verklighetsflykten är ökande. Fiktiva och perifera händelser ges stort utrymme. Balansen mellan vad som är centralt och vad som är förströelse suddas ut. Inte minst i nyhetsurvalet. Ständigt detta Dow Jones Index, aldrig halten koldioxid i ppm.

Motkrafter
Trösten ligger i att varje kraft väcker sin motkraft. Och att egoismen knappast kommer att segra. Vi är alla beroende av varandra.

Kärnkraften – ett haveri

Det är över 40 år sedan vi hade en folkomröstning om kärnkraften i Sverige. Landet var delat. Partierna delvis splittrade i frågan. Lite förenklat kan man hävda att teknikentusiaster bland akademiker och näringslivsfolk argumenterade för, medan landsbygdens folk var mer negativa. Centerpartisten Torbjörn Fälldin blev bl.a. statsminister 1976 på sitt starka engagemang och motstånd mot kärnkraften. En spirande miljörörelse protesterade och turades om att övernatta under 20 år (!) i en stuga på Kynnefjäll i Bohuslän. Allt för att förhindra planerna på att förvara kärnavfall i Bohusläns klippor. Sverige var delat i synen på storskalighet och småskalighet som vägen framåt.

Två olyckor och ett passerat slutår
Tre alternativa linjer fanns att välja på, alla med en uttalad ambition att låta kärnkraftsenergin bli en parentes i svensk energiförsörjning. Linje 3 var tydligast och ville avveckla kärnkraften snabbt, medan Linje 1 och Linje 2 formulerade sina svarsalternativ bakom ord som ”förnuft” och ”inte riskera jobben”. Bakom Linje 2 stod folkpartister och socialdemokrater. Den bortre parentesen sattes 30 år in i framtiden. Till år 2010 skulle kärnkraften avvecklas. Ingen av linjerna fick egen majoritet. Hur det gick vet vi. År 2020 är fortfarande några reaktorer i drift. Två stora olyckor har inträffat sedan omröstningen: Tjernobyl 1986 och Fokushima 2011.

Olkiuloto 12 år försenat – vem ska ta förlusterna?
Det finns en rad tekniska – för att inte tala om ekonomiska och moraliska – skäl till att avstå kärnkraft, särskilt nu när sol- och vindkraft snabbt har utvecklats både tekniskt och ekonomiskt. Olyckorna i Ukraina och Japan har lett till strängare säkerhetskrav på nya anläggningar. Den finska anläggningen Olkiuloto skulle stått klar år 2009, men kommer tidigast att tas i drift nästa år efter 12 års fördröjning. I somras handlade problemen om en trasig tryckventil och ett problem med vibrationer i den systemkritiska vattenkylningen. Det vi vet är att all teknik förr eller senare fallerar. Så även dyr atomteknik. De delar som monterades in 2009 börjar nu bli till åren och kanske behöver bytas ut innan verket ens levererat en enda kilowatt! Att de investerande tyska och franska bolagen gör stora förluster står klart.

Östhammar sa ja till att ta ansvar i 100 000 år….
I dagarna sa Östhammars kommun ja till att vara platsen för långtidslagring av uttjänt svenskt kärnkraftsbränsle. Sista ordet är inte sagt i frågan, men så länge långtidslagringen inte är löst är det märkligt för att inte säga oansvarigt att argumentera för att vi i Sverige ska öka andelen kärnkraft i den svenska energimixen. Det gör man gärna på den borgerliga sidan. Det är som om man inget har lärt och inget har förstått. Storskalig energiproduktion förutsätter stora industrikoncerner som ägare, ägare som självklart vill ha återbäring på gjorda investeringar. Vem kommer att generera dessa vinster? Kanske räknar man med att staten – skattebetalarna – ska täcka upp förlusterna. Alternativt marknaden, dvs vi konsumenter. Ägandet är det centrala. Vem äger energiproduktionen och vem ska säkra upp att den fungerar?

Sårbarhet
Av alla argument emot kärnkraften, fossilberoende gruvbrytning och transporter, upparbetning, driftsrisker och slutförvaring m.m. finns ytterligare ett par argument som blir allt tydligare. Kärnkraften bygger på vattenkylning. Det är därför de alltid ligger kustnära. När havstemperaturen stiger måste kärnkraften stängas ner. Så sker redan idag. Det som också tillkommit är tillgången till drönare. Den som vill skada en anläggning eller skapa osäkerhet kring eltillförseln kan med punktinsatser mot transformatorstationer på nyckelpositioner slå ut centrala system. När energiproduktionen är spridd på tusentals solceller och vindkraftverk blir det i praktiken inte lika lätt för illasinnade att sabotera energiförsörjningen. Ur ett säkerhetsperspektiv är därför ett finfördelat energisystem att föredra.

Låsning
I ett nyligen utkommet nummer av liberalernas interna partitidning pryds en helsida av argument för mer kärnkraft. Uppenbarligen tror Sabuni och hennes kollegor att det finns röster att vinna på att titta 40 år tillbaka i tiden. Som om olyckorna och den problemfyllda finska reaktorn inte finns. Som om den franska statens beslut att avsluta miljardsatsningen på nästa generation kärnkraft inte ägt rum. Som om storskalighet, sårbarhetsanalyser och ansvarstagande för 100 000 års lagring av avfall inte spelar någon roll. Som om vanligt folk hellre ger stöd till kärnkraftsindustrin än att de själva tjänar en slant på sin andel av sol- och vindproduktionen. Som om inget kan förändras. Kramandet av gammal, storskalig, överkomplicerad och farlig teknik kommer inte att lösa Sveriges framtida behov av tillförlitlig och grön energi. Och hur tänker sig ett liberalt parti att icke-demokratiska länder i Syd någonsin ska få råd, kunskap och säkerhet att försörja sina länder med denna teknik? Vill vi att jordens alla makthavare håller på med kärnteknik? Hela resonemanget havererar. Särskilt när alternativen är uppenbara.

Och hur ska samhället bli mer inkluderande och demokratiskt om det vilar på teknik som förutsätter övervakning i orwellsk 1984-stil? Allt hänger ihop.

Länktips:
MKG en NGO som arbetat i 15 år för att bevaka kärnavfallsfrågan. http://mkg.se/valkommen-till-mkg

Om Frankrike och stoppad forskning: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

Om Olkiuloto 3: https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021


Därför är USA viktigt

Varför ska vi bry oss om det som händer i USA? Frågan dyker upp och då och då. Många tycker att bevakningen av det som händer ”over there” är alltför omfattande, att vi ändå inte kan rösta där osv. Det kan vara korrekt på ett ytligt plan, men utvecklingen i världen, inklusive EU och Sverige, är väldigt beroende av vad som händer i USA.

Fel väg under 70 år
1900-talet innebar ett skifte. Det brittiska imperiet avvecklades i takt med att kolonierna fick självständighet och nya stater föddes, tyvärr ofta med stridigheter som följd. USA:s dominans på det affärsmässiga planet tog fart efter krigen. En stor och växande befolkning utgjorde en grund för detta, liksom ett antal tekniska framsteg som gav fart åt den ekonomi som vi sett sedan dess.

Det behövs en helt annan ekonomi
För några år sedan såg jag uppgiften att det lever drygt 10 miljoner utblottade och fattiga i USA. Samtidigt finns de exceptionellt rika i samma land. Det är ett land med stora kontraster, motsättningar och konflikter, inte minst nu synliggjorda genom polisvåld och BLM-rörelsens opinionsbildning. Miljömässigt, genom utsläpp och energianvändning t.ex., har USA stor global påverkan. Ska vi klara klimatmålen måste USA kraftigt anstränga sig att minska sina utsläpp. Med det nuvarande politiska – och ekonomiska – styret i USA lär inget hända. Världen fortsätter att gå mot en helt ohållbar utveckling. Om inte ett ”fritt” och demokratiskt land som USA klarar att byta ohållbar teknik mot hållbar – hur ska vi då förvänta oss att konservativa maktutövare i de odemokratiska länderna ska förmås att ändra fundamenten för sin egen maktbas? Oljeländer – inklusive Norge ! – fortsätter att ta fram olja som i högsta grad bidrar till den annalkande krisen. Fracking-tekniken har gett stora lokala miljöskador och gett ett visst andrum åt framför allt amerikanska energibolag. Men vi måste få det stora landet att på allvar adressera miljö- och klimatfrågan. Och då är det viktigt att följa det som händer där borta.

Kolla David Pakman
Den ”president” de har just nu hotar dessutom det demokratiska, öppna samhället med sin aggressiva och splittrande retorik och sina ogenomtänkta beslut. Det behövs ett nytt ledarskap. För att följa och förstå det som händer under valkampanjen i höst har jag hittat en kommentator som jag kan rekommendera. Han talar ovanligt tydlig engelska för att vara amerikan, han analyserar och exemplifierar varje dag med korta filmer, som man lätt hittar via sociala medier och plattformar. Sök på David Pakman. Hans rapportering tycker jag är utmärkt och räcker för att följa den politiska händelseutvecklingen i USA. Politiskt står han själv tydligt för en mer socialt utjämnad politik och en anti-trump-hållning.

”Det enda sättet de kan vinna på är genom fusk”
Om Joe Biden och Kamala Harris vinner i november är det ändå inte säkert att de får tillträda. ”Presidenten” har lagt grunden till ett allmänt misstroende mot systemet, och kommer säkert att hävda att valet var riggat.
Genom att ifrågasätta systemet med poströstning och genom att tillsätta en trumptrogen chef över postverket gör han dessutom allt för att kunna ifrågasätta valets legitimitet och faktiska utfall. ”Det enda sättet de (demokraterna) kan vinna på är genom fusk”, har trump slagit fast.
Så nog är det viktigt att vi stöttar de krafter i USA som vill behålla det öppna samhället och som vill gå ett steg längre och förändra det i en hållbar riktning. Alternativet är förskräckande och skulle uppmuntra motsvarande extrema rörelser i Europa på ett farligt sätt.

Ska känslan vinna över förnuftet?

Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?

”Är filmen sann eller falsk?”

Nyligen lanserade flygbolaget SAS en reklamfilm, som fick mycket uppmärksamhet. SAS valde att koppla resandet och mötet med andra kulturer till det som också format vår svenska och skandinaviska identitet. Med ett antal exempel på hur vi låtit impulser och idéer ta plats i det vi uppfattar som genuint vårt, ville SAS uppenbarligen peka på nyttan för varje kultur att möta andra kulturer. Hur vi alla vinner på möten. (Att syftet kan ha varit att få folk att tänka mindre på klimatfrågan kan ha varit ett motiv). Länk till filmen längst ner i denna fil.

Reaktioner
Det tog inte lång tid för högröstade högerpolitiker, framför allt från SD, att börja tala om ”bojkott av SAS” och liknande. Till exempel Jomshof i SD:s partiledning uttryckte detta. SAS drabbades till och med av ett cyberangrepp så att hemsidan blockerades och SAS såg sig tvungna att ta ner filmen. Efter en tid la SAS ut en kortare version av filmen.

Museet i Norrköping ett annat exempel
Exemplet med SAS-filmen och SD-politikernas avståndstagande kan sägas vara ett exempel i en rad uppmärksammade ställningstaganden från detta parti. Nyligen fördömde t.ex. ledande SD-företrädare i Norrköping en utställning om nazismen på museet i Norrköping. Museet såg sig föranledda att ta bort en del av utställningen (men den återkom igen lite senare).

Synliggör motivet
i båda dessa nämnda fall anser jag att den relevanta frågan till SD-företrädarna borde vara om deras kritik handlar om att det de kritiserar är rätt eller fel. Har SAS rätt i sin beskrivning av hur svensk kultur har vuxit fram ur samspelet med andra kulturer? Eller är det fel? Har museet rätt i sin beskrivning av nazismen eller har de fel? Det är viktigt att denna fråga ställs.

Varken sant eller falskt hjälper populisterna att vinna diskussionen
Om kritiken mot nazism-utställningen baseras på att den av motståndarna anses vara falsk finns det sannolikt gott om belägg för att SD har fel. Om kritiken baseras på att utställningen har rätt i sin beskrivning framstår SD-kritiken som ett försök till att dölja sanningen. Det är därför frågan om sant eller falskt är så viktig. Likadant med SAS-filmen. Förnekar SD sambandet mellan skandinaviska traditioner och utländska influenser har de i sak fel, och om de hävdar motsatsen förminskas deras kritik till ett löjligt försök att dölja det sanna sakförhållandet.

Börja inte tumma på sanningskravet
Det viktiga för utbildning, folkbildning och för det demokratiska samtalet är att kunna skilja på sant och falskt, på rätt och fel. Hur ska kommande generationer se på historien om den snedvrids och blir en tummelplats för opinioner, desinformation och propaganda? Vi måste hålla fast vid betydelsen och innebörden av en sann historieskrivning. Varje avsteg från den linjen riskerar att skapa utrymme för populism och politisk propaganda.

Ställ alltid följdfrågan om rätt eller fel!
Det bästa vore därför om journalister på bred front ständigt följde upp sina intervjuer med ett klarläggande: ”Baseras din kritik på att du anser företeelsen (eller det kritiserade påståendet) vara riktig eller felaktig?” Genom att få populisterna att bekänna färg på det frågan blir det tydligare vari deras kritik består. Ihåligheten i deras argument blir tydlig och samtal kan föras utifrån de sanningskriterier som vägleder vetenskap och forskning.


Länktips: SAS-filmen https://m.youtube.com/watch?v=ShfsBPrNcTI”

En ny sammanhållning behövs

Vad är det som håller ihop samhället? Är det en totalitär kontrollapparat med detaljerad lagstiftning i ryggen, som vi tydligast ser i Iran, Kina och dussintals andra länder? Eller är det de demokratiska ländernas geografi, språk, kultur, historia, verklighetsbild och framtidshopp som utgör den gemensamma kärna människor kan relatera till? Eller är det lokalsamhällets gemenskap, identifikation, lojalitet och familjeband som utgör ryggraden i samhället?

Varför är svaret alltid ”Nej”?
Idag är bilden av vårt samhälle väldigt splittrad. Några hävdar med emfas att katastrofen är över oss, att landet är i kaostillstånd och det skulle bli bättre om vårt land styrdes av ledare som till största delen formulerar kritik och sällan har konstruktiva lösningar att komma med. Som om nej skulle kunna vara svaret på alla frågor.

Hur blev det så här?
De ekonomiska klyftorna växer snabbt i Sverige. Tidningen ETC har i diagramform visat detta på ett tydligt sätt. Vinstutvecklingen från finansiella tjänster är galopperande snabb och bidrar till ett allt mer splittrat land. Det märkliga är att ingen, inte ens de rika, tjänar på denna utveckling. Det tidigare högskattelandet Sverige har blivit ett paradis för personer som i första hand vill berika sig själva och som gärna ser privata lösningar vid sidan av de skattefinansierade, inte minst på sjukvårdens område. Gräddfilen svämmar över.

Nödvändigt med långsiktighet i visionerna
Tänk om det fanns några kloka journalister som för ett ögonblick kunde släppa fokus på dagsaktuella twitter-krumelurer och istället föra ett resonemang med olika partiföreträdare om vilket samhälle vi ska ha. Så att det blev tydligt för var och en hur de långsiktiga visionerna ser ut och hur tilliten till samhällets grundfunktioner ska kunna växa. Hur ska fördelningen av resurser ske rättvist efter behov och skatten betalas efter förmåga? Det pågår en ständig dragkamp mellan att prioritera individens eller samhällets perspektiv. Märkligt nog är ofta de som tydligast ropar på skattelättnader också de som yrkar på störst anslagsökning till försvaret och rättväsendet. Och som gärna ser kraftiga statliga subventioner till storskaliga lösningar i privat regi. Vems intressen de egentligen företräder är minst sagt oklart.

Ansvaret är vars och ens
Inom några decennier lär vi alla få hantera konsekvenserna av att den globala klimatpolitiken inte fungerar. Dels här på hemmaplan med återkommande översvämningar, torka och svårigheter för lantbruket, dels i form av ett akut flyktingmottagande från drabbade länder. Vi behöver fokusera på både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med klimatproblemen och hjälpa andra länder att hitta framkomliga vägar. Det som hänt i Australien borde kunna fungera som en väckarklocka för alla som tror att ”någon annan” ska lösa problemen. Så är det inte. Det är upp till var och en att ta det ansvar man kan.

Om vilsenhet och regelverk

När året och decenniet närmar sig slutet blir det naturligt att ta ett steg tillbaka och fundera över den lite större bilden. Varför ser det ut som det gör? Hur kan vi förstå utvecklingen?

1800-talet
En tanke som slog mig nyligen är att vi i Sverige länge har haft en sortering av folk och folk. Före första världskriget fanns en religiös tillhörighet med sociala koder. Söndagen var vilodag, morgonbönen i skolan en självklarhet och folk gick i kyrkan, bugade för överheten och tilltalade överklassen med deras titlar. Ordningen fanns där, som självklara strukturer.

1900-talet
Så vaknade arbetarna, organiserade sig, valde sina ledare och så småningom blev 1900-talet den pragmatiska socialismens och välståndets århundrade i Sverige. Utedassen byggdes bort, barnbidrag och semesterveckor, egnahemsrörelser och framtidstro präglade flera decennier. Tilliten växlade från gudstro till en tro på en rättvis välfärdsfördelning. Länge fylldes första-maj-tågen med demonstranter som lyssnade till de egna ledarnas tal, där maktens män (det var mest män) på ett märkligt sätt lyckades uppbåda kampanda mot sig själva och sin egen regering. Det fanns uppenbarligen en identifikation, som gjorde att tricket gick hem. Det var ju ”våra” representanter som gjorde vad de kunde för att forma ett rättvist samhälle.

Vad ska vi tro på?
Så småningom internationaliserades handeln och ekonomin blev allt mer digital och fiktiv. Värdepapper och förväntade vinster drog iväg och kvar blev den reala ekonomins arbetare i privat och offentlig regi. Privatiseringar och avregleringar ökade tillväxttakten på nationell nivå, samtidigt som klyftorna i samhället vidgades. Steg för steg blev det svårare för löntagarna att förstå vart samhället var på väg. Om farfar bad en bön och far sjöng Upp till kamp, vad skulle den nya generationen tro på?

Hoten gör sig synliga
Några fick det bra – villa, Volvo och vovve – lite aktier och en god förtjänst här huset såldes. Några kunde resa till New York och konsumera, andra fick nöja sig med en tur till Ullared. Och nu, när köp-och-släng-kulturen har rått ett tag, finns en vilsenhet. Var allt detta materiella helt fel? Är det jag som orsakar klimatförändringen? Kommer till på köpet en massa människor hit och gör anspråk på våra sociala skyddsnät? Hoten blir allt konkretare och människor söker sig till de enkla lösningarna.

Enklare att tycka än att veta?
Den materiella och sekulariserade tillvaro vi vant oss vid i Sverige har lämnat oss ensamma med de existentiella frågorna. Medieutbudet lockar med tidsfördriv och ”gilla”-knappar. Hellre än att lära oss något, fångar vi upp diverse mediala tyckarbubblor som blir små drev mot vem som helst som råkar hamna i onåd. I denna brytningstid försöker några ta ansvar, medan andra vägrar se sin egen roll i helheten. Greta och hennes miljoner följare, som stigit fram som en reaktion på hur de uppfattar att företag och politiker sviker möts nu av en egen motreaktion. Det är ytterst en kamp om vilken sanning som ska gälla.

Demokratins spelregler
Och bland alla dessa delfrågor finns demokratins framtid. Några krafter ser demokratin som ett sätt att ”ta makten”, medan andra ser de egna mandaten som ett förtroende från väljarna att företräda dem. Om 51% alltid ska bestämma över de 49%:en i alla frågor får vi snabbt majoritetens diktatur. Det är det motsägelsefulla i demokratin att den alltid måste hanteras som ett sätt att respektera motståndarsidan. Ungefär som reglerna på en fotbollsplan innebär att båda lagen ställer upp på de gemensamma reglerna. Inget lag ställer upp med 14 spelare och två egna bollar. Demokratins spelregler, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet måste respekteras. Då kan samtal föras på ett konkret sätt. När någon vill vinna matchen genom att tumma på de gemensamma reglerna har de diskvalificerat sig själva.