Vi måste förstå dagens konfliktlinjer

Femtio år med fel politik har skapat många av de problem som står för dörren. Den globala orättvisan, klimatförändringarna, hotet mot hela ekosystemet samt sammanhållningen och tilliten i samhället, är sådant som hotas idag. Det är hög tid att rita om kartan.

Bluffen om ”trickle down” som ännu inte uppmärksammats
Ronald Reagan och Margaret Thatcher satte ner foten på 80-talet och lanserade en extrem marknadsliberal syn på samhället. Privatisering var rätt väg och det var bra för alla om stora bolag och deras ägare gjorde stora vinster; de stora ekonomiska överskotten skulle på något mirakulöst sätt ”trickle down”, sippra ner till alla i samhället, så att alla fick en del av välståndsökningen. Sänkta skatter, privatisering och en minimal stat var några ingredienser i deras ideologi. Nyliberaler kallades de som företrädde denna linje. Det gick inget vidare. Gemensamma nyttigheter som järnvägen i Storbritannien kördes i botten. Klyftorna i samhället ökade. De rika blev ännu rikare.

Skattepengar kunde ha gjort nytta, men rinner ut ur samhället
I Sverige har dessa teorier gett oss en uppsjö ”jobbskatteavdrag” under åtta år med Reinfeldt, privatiseringar inom vård, omsorg och skola som dränerar skattesystemet på resurser och för över vinster till privata bolag på ett sätt som skadar tilltron till skattesystemet. Sjukhus läggs ner i Sollefteå medan en vårdkoncern som Humana gör miljardvinster. Pengar som hade kunnat stanna i vården hamnar hos ägarna. Engelska skolan plockar ut stora belopp, pengar som de fått från oss skattebetalare. Systemet inte bara gnisslar, det skriker orättvisa och i Riksdagen vill en majoritet av partierna ha det så här. Timbro-lobbyn är stark.

BNP-utveckling sedan 1970
Sedan 70-talet har den omhuldade marknadsekonomin drivit på en ohejdad överkonsumtion av varor och ett fossilberoende som vi nu ser följderna av. De senaste 50 åren har BNP ökat 3,5 gång i OECD i fasta priser.

BNP-utveckling enl OECD

Världens energianvändning
Energiåtgången för att hålla samhället igång har ökat under samma period och fossilberoendet är kompakt.


(Bild från Wikipedia)

Tillväxt? Verkligen?
Den förda politiken har gett oss dagens ohållbara överkonsumtion av resurser och farligt beroende av fossila energislag. Det är inget politisk rörelse som erkänner sin del i hur det blivit. Den ekonomiska liberalism som dominerat i de utvecklade länderna ifrågasätts inte. Kopplingen mellan upplevt välstånd och hotande kollaps för ekosystem, klimat och resurstillgångar diskuteras inte. Tvärtom talar många politiker om ”tillväxt”, business-as-usual, när pandemin lagt sig. Trots att det är business-as-usual som orsakat de problem vi nu måste hantera för att ha en chans att förhindra kommande ödesdigra, samhällsfarliga katastrofer.

Republikanerna kan bara vinna genom fusk
I dragkampen mellan privat ägande och socialism på den traditionella höger-vänster-skalan har i princip alla förlorat. Socialismen i sin ideologiskt renodlade form klarade inte att forma ett rättvist och öppet samhälle. I den ohämmade marknadens förlovade land, USA, har en majoritet av befolkningen förlorat på den förda politiken. Det har lett till insikten hos det republikanska partiet att de inte kommer kunna vinna demokratiska val på traditionellt sätt. De fåtal rika blir aldrig fler än de fattiga. En person – en röst blir därmed omöjligt för republikanerna. Hundratals lokala lagförslag läggs nu fram för att begränsa rösträtten för minoriteter, och s.k. ”Gerrymandering” pågår för fullt. I kulisserna lurar ett de-facto-maktövertagande av trump eller hans efterföljare. Maktförskjutningen på grund av den förda ekonomiska politiken leder således till att en ekonomisk överklass försöker vidmakthålla ett politiskt övertag inte bara genom att ekonomiskt stödja de kampanjer de gillar. Den ekonomiska utvecklingen påverkar demokratin som sådan, där principen om fria val sätts på undantag. ”Stop the steal” och stormningen av Capitoleum var bara ett i raden på symptom på detta. Nya attacker lär komma.

Hoten idag handlar om ett annat vi och dom
GAL-TAN-skalan har i min analys blivit viktigare än den gamla höger-vänster-skalan. Det är inte socialismen som hotar samhället utan en växande nationalism och fördomsfull populism. Vi ser hur Indien, Brasilien, Turkiet, USA under trump och till viss del Polen och Ungern styrs av ledare som baserar sin position på att exploatera rädslor och fördomar hellre än sammanhållning och solidaritet.

Den nya konfliktlinjen är inte vänster-höger
När nu svenska partier försöker positionera sig inför valet 2022 missar de, enligt mig, att konfliktlinjen inte går mellan 1900-talets socialism och privatkapitalism utan snarare mellan öppenhet och slutenhet, mellan att se möjligheter hellre än hot. När den starka konservativa, närmast egoistiska tidsandan med sina hatdrev, sina påhopp och sin fientlighet blir rumsren förlorar vi viktiga komponenter i det demokratiska samhällsbygget: jämlikhet, rättvisa, respekt för människor med olika läggning och bakgrund osv. När Liberalerna i Sverige hellre väljer att förhandla med antiliberaler än att hålla dem borta från makten har det gått långt. Liberalerna låter på så sätt andra ta striden för det samhälle de varit med om att forma.

Andra får visa vägen
Det positiva med Liberalernas ställningstagande är att andra partier nu desto tydligare kan ta upp striden för det öppna, inkluderande och sammanhållna samhälle som vi alla har mest nytta av. Världen blir inte bättre för att några få miljardärer kan bli orimligt rika. ”Trickle down” fungerar inte och det har utvecklingen visat. Partier som skickligt driver ”bootom-up”-frågor och stärker den lokala tillförsikten och demokratin har nu chansen att visa hur vi tillsammans kan bygga en ny ekonomi som inte kör planeten i diket. Nyliberalerna och de extrema marknadsanhängarna har visat att de varken löser de akuta ekonomiska, miljömässiga eller de sociala problemen i vår tid. Nu får andra visa vägen.

En tänkvärd söndagsintervju med Bo Rothstein

I Söndagsintervjun i P1 den 28 februari fick vi lyssna till ett samtal mellan Martin Wicklin och professor Bo Rothstein, Sveriges kanske mest inflytelserika statsvetare, som snart går i pension. (Länk till programmet se nedan). Rothstein har som vanligt flera kloka tankar att dela med sig av. Vissa saker fastnar i minnet och blir mer minnesvärda än annat. När informationsmängden i samhället är så omfattande, och delar av den t.o.m. är medvetet vilseledande, kan det vara klokt att lyssna till en forskare som hjälper oss att hålla fast vid vissa centrala begrepp, som samhället faktiskt behöver vila på.

Samhällskontraktet får inte gå förlorat
Rothstein nämner t.ex. det outtalade samhällskontraktet som en viktig faktor för tilliten och för relationen mellan styrande och styrda. Vi betalar skatt för att få vissa saker finansierade och en trygghet i våra liv. När detta kontrakt blir otydligt eller upplöses finns en risk att tilliten går förlorad.

Rakryggat och konsekvent
Men det är två andra saker som fastnar mer ordentligt i mitt minne och som jag vill lyfta fram. Det ena är hur konsekvent Bo Rothstein agerade när hans forskning i Oxford visade sig delvis vara knuten till en extern finansiär, som samtidigt gett bidrag till Donald Trump. Sin gärning som forskare och statsvetare kunde Rothstein inte låta villkoras av finansiering från en finansiär som stödjer en auktoritär ledare som trump. När forskningen syftar till att blottlägga systematisk korruption och att rätta till detaljfel i det öppna demokratiska samhället kan inte forskningen på något sätt vara kopplad till motsatsen. Mycket klokt och konsekvent av Rothstein att tacka nej till Oxford på de premisserna. Tänk om fler kunde göra denna koppling mellan värderingar och den egna verksamheten! Så mycket längre vi hade kommit med klimatfrågan om annonser för fossilt baserade produkter inte förekom i våra medier, dvs om klimathotet och miljöbelastningen tillåtits vara avgörande för hur intäkterna genererats. Genom att markera mot hur Oxfords universitet accepterade pengar oavsett sammanhang gav Rothstein ett rakryggat besked, som fler borde ta intryck av.

Var beredd på att plötsligt vara ensam
I de mer personliga delarna av söndagsintervjun kom Rothstein in på ett annat förhållningssätt, som också kan uppmärksammas. Han sa ungefär att ”tänk på att du till slut kan vara helt ensam om en åsikt”. En tanke som han ansträngt sig att vidarebefordra till sina barn och som är viktig att förmedla vidare. I många sociala sammanhang kan det uppstå en situation där det till synes blir frågan om ”alla mot en”. Det måste inte handla om mobbing, det kan vara grupptryck eller annat. Men att mentalt vara förberedd på att det kan uppstå situationer där man är ensam om en ståndpunkt är en bra läxa. För att dels inte falla för frestelsen att vika undan när grupptrycket ökar, men dels också för att vara beredd på att själv plötsligt vara den ende som tycker på ett visst sätt. I de år som formar oss är detta en viktig fråga att minnas, liksom när vi uppfostrar nästa generation. Integritet kan vara ett ord i sammanhanget, eller rakryggat stå för en viss hållning.

Konsekvens: Vi väljer alla vad som är rätt
Rothsteins livsregel får mig att tänka på historien om fjortonårige John Hron, som misshandlades till döds av fyra unga män vid Ingetorpssjön, nära Kode, i augusti 1995. John lyckades först fly och hade kunnat rädda sig själv, men angriparna sa att de skulle ha ihjäl Johns kompis om han inte kom tillbaka. John valde då att återvända och mördades därefter av de fyra nynazisterna.
Detta var när skinheadsen organiserade sig i Vitt Ariskt Motstånd och det var ungefär samtidigt som Jimmie Åkesson gick med i SD. Sedan dess har skinheadsen skaffat kostym, några av dem hamnat i Riksdagen och inte ett SVT Agenda-program sänds utan att relatera till skinheadsens arvtagare, som om den högerextrema världsbilden vore sann.
Vi har alla en möjlighet att stå upp för sanningen. Vi kan vägra acceptera trumpismens falska budskap, vi kan ifrågasätta motiven hos medlöpare och antidemokrater. Var och en väljer.

Länktips: Söndagsintervjun 28 februari https://sverigesradio.se/avsnitt/1679042

Nu måste borgerliga partier berätta vad de tänker offra

De borgerliga partier som vill basera en möjlig borgerlig regering 2022 på stödet från SD fick nyligen en kravlista i nitton punkter att ta ställning till. Josef Fransson (SD) motionerade i Riksdagen om 19 punkter som kan läsas som SD:s krav på att stödja en borgerlig statsminister. Rimligen behöver SD kunna visa upp flera framgångar i förhandlingarna. Så vilka punkter kan de borgerliga politikerna acceptera?

Nitton systemförändrande punkter
Det är inga små saker Fransson inkluderar i sin motion. ( Länk till motionen se nedan).
1. Lägg ner och banta Public Service till en bråkdel av vad det är.
2. Ta bort presstödet.
3. Halvera partistöden.
4. Återinför tjänstemannaansvar och beivra myndighetsaktivism (?)
5. Avskaffa och begränsa genusforskningen.
6. Se till att ovidkommande (!) faktorer som klimat och genus inte inkluderas i forskningsstöd.
7. Straffa universitet som fortsätter med genusforskning.
8. Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten.
9. Lägg ner Brottsförebyggande rådet, BRÅ.
10. Ta bort stöd och uppgifter från civilsamhällsorgan som KRAV och Folkbildningsrådet.
11. Lägg ner Allmänna Arvsfonden (som är en livlina för många små organisationer i civilsamhället, min anm.)
12. Lägg ner SIDA.
13. Dra ner engagemanget i FN och satsa på moraliskt (!) försvarbara samarbeten.
14. Förbjud statligt stöd till ideella organisationer som bedriver propaganda (!)
15. Förbjud myndigheter att upphandla varor och tjänster från sådana organisationer.
16. Förbjud fackliga organisationer att administrera a-kassan.
17. Reglera utnämningsrätten av myndighetschefer.
18. Reglera tillsättning av ambassadörer.
19. Inför en lag om lobbyistregister.

Fyra, kanske fem, punkter kommer SD säkert kräva
Enligt M-ledaren Ulf Kristersson har SD förändrats och mognat i sin politik. Snarare har ”öppna era hjärtan”-budskapet från M svängt 180 grader så att man nu tävlar med SD om att vara skarpast i synen på invandring och flyktingmottagande.
Frågan till Moderaterna, och i lika hög grad till de andra partier som tänker sig förhandla med SD, blir vilka av de 19 punkterna de tänker ge till SD i utbyte mot stöd i regeringsbildningen.
Att tro att SD ska nöja sig med mindre justeringar i budgetposter är naivt. 19-púnkts-listan är början på en omställning av Sverige där civilsamhället, det fria ordet, forskningens inriktning och viktiga demokratiska institutioner ska kontrolleras eller helst försvinna om SD får inflytande.

Vi behöver veta vad högerpartierna tänker offra
Någon av de ”större” punkterna i 19-listan kommer SD säkert att kräva i utbyte mot stöd. Är det partistödet, presstödet eller styrningen av forskningen de borgerliga tänker släppa till SD? Eller ska Public Service offras? KRAV? Allmänna Arvsfonden? SIDA? FN?
Det är bra om de borgerliga partier som siktar på att ”ta makten” som det så ödmjukt brukar heta på högerkanten, i förväg berättar vilka fyra, i värsta fall fem, punkter man tänker offra för att få sitta i Rosenbad. Så att vi vet.

Länkar: motion 2020/21-601

57 – 43 i riksrättsmatchen

57 av senatorerna i USA ville fälla den förre presidenten i riksrättsåtalet. 43 friade. För att han skulle fällts hade det behövts att ytterligare tio republikanska senatorer gått emot partilinjen. Har det någon betydelse? Hur ska utfallet tolkas? Varför ska vi bry oss i Sverige?

”Stoppa stölden” 
Stormningen av kongressen den 6 januari 2021 orkestrerades av trump och han bidrog även till att dra ut på händelserna genom att inte säkerställa att nationalgardet snabbt kom på plats. Tvärtom var hela upplägget ett försök att sätta press på vicepresident Pence och senatorerna att ”stoppa stölden” och ge de ”svaga” senatorerna modet att ifrågasätta valresultatet. Att en sittande president inte accepterar valresultatet och i praktiken inte accepterar demokratins spelregler är anmärkningsvärt.

Flertalet republikaner duckade för den moraliska frågan
Riksrättsåtalet var ingen juridisk process, det var en politisk. De som lade fram ärenden var både ”åklagare” och del av den ”jury” som skulle ta ställning. Grundfrågan var egentligen inte om trump gjort något olagligt i juridisk mening, utan om hans beteende kunde anses vara så klandervärt att han borde tvingas bort från sitt ämbäte. Grundlagsfäderna tänkte sig riksrätten som en säkerhetsventil mellan valen, för att i enstaka fall kunna avsätta en president som på ett tydligt sätt åsidosätter sina skyldigheter som president. Paragrafryttarna inom det republikanska partiet, som minoritetsledaren i senaten McConnell, hänvisade just till detta. Eftersom trump redan hade avgått som president den 20 januari kunde han inte avsättas. McConnell kringgår på så sätt det moraliskt förkastliga i trumps beteende och låter konstitutionens bokstav gå före dess anda.

43 senatorer tyckte att stormningen den 6 januari var OK
I praktiken har 43 republikanska senatorer i varierande grad, med sitt friande, ställt sig bakom trump och anser att hans beteende i synnerhet efter valet i november 2020 och fram till den 6 januari var acceptabelt, eller i alla fall inte klandervärt. Det är enligt 43 senatorer OK för en amerikansk president att skapa en situation, där den lagstiftande församlingen tvingas ta skydd och där utfallet av stormningen med en hårsmån undvek att utvecklas till en total katastrof. 43 senatorer rycker på axlarna åt detta. Trots att de själva fick ta skydd och gömma sig undan mobben som härjade i kongressen under flera timmar.

Politiken under ställd marknadens logik
Slutsatsen blir att 43 av politikerna i senaten totalt har kapitulerat inför en händelseutveckling, som nu riskerar att förstärkas: politik kan utgöras av valfria urval av sanningar och lögner, en högljudd och väl motiverad mobb kan diktera villkoren för demokratin, Ledarskap handlar nu om att lyssna vad ”folk” tycker, inte att själv torgföra en vision om vart landet bör ta vägen. ”Marknaden” i form av högljudda grupper, mer eller mindre beväpnade, mer eller mindre intoleranta, mer eller mindre utan empati, mer eller mindre finansierade av verksamheter som ser politiken som en språngbräda för inflytande, tillåts breda ut sig på bekostnad av en väl genomtänkt och rimlig politisk kraft, som skulle kunna korrigera för de fel som marknaden orsakar. På så sätt visar händelseutvecklingen i USA hur det kan gå när politiken underställs marknadens logik.

Förenklingar och angrepp
Antidemokrater, dvs personer som inte accepterar principen om alla människors lika värde och en person – en röst, vädrar morgonluft. Det går att rubba de demokratiska fundamenten. Med kampanjer och knep, med karismatiska ledare och med enkla slagord som ”fake news” och det är de ”illegala” människornas fel, går det att få igång folkrörelser som snabbt kullkastar spelreglerna för våra demokratier. Egoism och nationalism är smart att spela på, fördomar och förenklingar är enklare att sälja än komplexa avvägningar. ”Nu får man inte ens dammsuga när man vill i det här d-a landet”….

Nu finns en manual för förändring av demokrati till något annat
trump har visat en väg till ett auktoritärt samhälle och hur snabbt demokratin kan sättas på undantag. Hade trump varit skickligare och inte så egofixerad kanske han hade lyckats med sin kupp. Och sista ordet är inte sagt. Nu kommer trump att ta ny sats för att entusiasmera och hålla sina anhängare engagerade. Fler ”rallies” kommer säkert att anordnas och Fox News kommer säkert att ställa sig på trumps sida, när han nu kan framställas ur ett offerperspektiv, som ”lurades” på sin andra presidentperiod. Det vi kan lära av trumps fyra år vid makten är att inte ta demokratin för självklar. Det finns hela tiden krafter som vill styra utvecklingen i en annan riktning och som med trump lärt sig fler sätt att gå till väga. Inte minst de oresonliga angreppen på meningsmotståndare och på media lär fortsätta. Motståndare kommer att ses som fiender, inte som personer som ska respekteras. Samtalet kommer att mer och mer ersättas av oresonliga angrepp. Om vi inte själva väljer att tydligt dra gränsen.

Det går inte att både vara demokrat och antidemokrat
Hur de konservativa i Sverige lyckas få sin egen syn på demokrati att gå ihop med de auktoritära dragen i det SD företräder är besynnerligt. Det går inte att vara både demokratiskt lagd och att samtidigt samarbeta med antidemokrater. Historien visar detta och utvecklingen i USA bekräftar problemet.
trump var nära att lyckas. Och när trumps beteende nu inte ledde till en fällande riksrättsdom är det fritt fram att upprepa beteendet. Republikanerna tycks inte inse inte att de nu gett grönt ljus för nästa angrepp på demokratin. Eller ännu värre: det är det de vill, eftersom de inte vinner val med justa metoder.

Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.

Varning för Fox

Det började direkt för fyra år sedan, i januari 2017, med storleken på folksamlingen när den då nye presidenten svors in. Vita Huset hävdade envist att det var fler åskådare än någonsin som närvarade vid ceremonin. Flygfoton visade motsatsen. Journalisterna krävde svar. De hade fortfarande en förväntan att den nye presidenten skulle börja bete sig ”normalt”. (De visste inte vad som komma skulle). Kommunikations-avdelningen i Vita Huset hade ett principiellt svar på journalisternas frågor, när det var uppenbart att administrationen inte höll sig till sanningen. Talespersonen Kellyanne Conway lanserade det nya begreppet ”alternativa fakta”.

Det finns inga alternativa fakta
Alternativa fakta är en omskrivning för lögn. En spade måste fortfarande få vara en spade. Det gynnar destruktiva krafter när någon glider på sanningen och låtsas som om flera parallella sanningar kan existera beroende på vad någon ”tycker”. Vetenskap kan inte ersättas med fördomar och lösa antaganden. Utvecklingen de senaste åren har visat allvaret i detta. Alla-till-alla-kommunikation minskar utrymmet för vetenskapen.

Det fanns tidiga tecken
Per Grankvist, som länge var ganska ensam att i företagskretsar introducera möjliga vägar till en hållbar utveckling, och som framgångsrikt varit föredragshållare, moderator och skribent formulerade redan för fyra år sedan mycket av det som behövde sägas då och som blivit ännu mer uppenbarat efter den 6 januari 2021. Länk till läsvärd text nederst på sidan.

Vem som säger något, snarare än vad som sägs, blir viktigt
George Monbiot är en annan person som från brittiskt perspektiv ofta bidragit med viktiga synpunkter och hållbarhetslösningar. I ett videoklipp på Facebook utvecklar han tankarna kring hur fakta har ersatts av känslor, vilken roll våra mediala kändisar och media själva har i detta och att vi måste vara vaksamma när det gäller vem som säger vad och vem som får genomslag för vad. Länk till klippet nederst på sidan.

Läsvärt om filterbubblor och hur vår världsbild präglas av algoritmer
I Per Grankvists text finns ett avsnitt som handlar om filterbubblor och om hur vårt informationsflöde styrs av algoritmer och kanske ännu mer så idag. I de flöden vi möter blir allt lika viktigt. Källkritiken får stå tillbaka för känslan av bekräftelse: ”äntligen någon som uttrycker det jag har tänkt…” Det är ingen tillfällighet att konspirationsteorierna frodas i vissa kretsar. Anarki och upplösning av ett civiliserat samhälle ligger inte långt borta.

En organiserad milis agerade tillsammans med känslostyrda konspirationsbejakare
Det tycks som om stormningen av Capitolium den 6 januari framför allt bestod av två kategorier motiverade personer: Hårdföra krigare med utbildning och en skarp agenda samverkade med personer med verklighetsfrämmande och desillusionerad världsbild.

De hade trumps stöd: ”Stand back and stand by” var hans budskap
Den ena kategorin låter teorin om ett nödvändigt krig styra känslorna medan den andra kategorin låter känslan av att ha blivit lurad styra agerandet. De välbeväpnade och förberedda milisgrupperna såg stormningen som en möjlighet att ta makthavare till fånga och i lynchmobbens namn utkräva rättvisa. De hade förberett sig med buntband för tillfångatagande av senatorer och en fullskalig galge för att hänga vicepresident Mike Pence (!).

De kände trumps stöd
Den andra kategorin tycks ha varit människor övertygade om ett antal pågående konspirationer som de på något sätt skulle avslöja eller motverka. Dessa kände att de hade presidentens stöd att stoppa stölden, det påstådda valfusket. Vad trump trodde att stormningen av Capitoleum skulle resultera i är ännu inte klarlagt. Att någon eller några medvetet höll tillbaka Nationalgardet är tydligt. Någon eller några ville att stormningen skulle lyckas.

Det är hela tiden pengar bakom allt
Det går inte att jämföra USA och Europa rakt av. Det finns en kvardröjande sydstatsromantik i det vita USA, där flaggan och symboliska monument fortfarande påminner om tiden då slavägande var naturligt. Hela det politiska etablissemangets beroende av donationer för att kunna bli valda är en annan skillnad. Under ett par månader har trump t.ex. lyckats skrapa ihop ett par hundra miljoner dollar till stöd för sin (troligen skuldsatta) kampanj genom att driva utsiktslösa domstolsmål och därigenom ge sken av att följarnas stöd hjälper honom att skapa rättvisa. Men det finns farliga likheter mellan trumpismens USA och högerkrafterna i Europa.

Checklista för antidemokrater
Den svenska extremhögern lär sig naturligtvis av de metoder trump har visat hur de kan fungera: det envisa ljugandet, de ständiga påhoppen på meningsmotståndare och på minoriteter, attackerna mot oberoende och neutrala media, oviljan att ta ansvar, det ständiga mantrat om ”strid” och ”kamp” för att hålla nättrollen och stödjare fortsatt aktiva, m.m. Men också detta att ”ta makten”, ett begrepp som inte hör hemma i en demokrati. Makten är inget mål i en demokrati, det är ett medel för att förverkliga det man lovat sina väljare att som företrädare för desamma försöka förverkliga.

Värst är Fox News och deras likar
Det värsta är ändå dessa ”låtsasmedia” som bara är spegelpropagandister. De har valt formen av mediabolag med nyhetsankare, opinionsbildare och vederhäftighet som kostym, men deras uppgift är enbart att lyhört återge det som deras följare vill höra och se. Med många klick, följare och stort genomslag blir dessa bolag attraktiva för annonsörer som vill nå en stor publik. Det är pengarna som styr. Allt är bara en kuliss. De låter indignerade, de spelar på känslorna, de talar upprört och gör allt för att hålla sina följare nöjda. De kontrasterar nästan aldrig ett påstående från en intervjuad person med en motfråga. De bara klappar hunden medhårs. För det är så vi passiviseras och låter oss bländas och bedras av skenet.

Länktips Per Grankvist: https://pergrankvist.se/texter/2017/01/25/falska-nyheter-och-alternativa-fakta

Bra inlägg av George Monbiot: https://www.facebook.com/watch/?v=459186695076407

Mer om Fox News och Rupert Murdoch här

Retorik för vår tid?

Språktidningen är ofta en inspirerande läsning. Senaste numret ( nr 1 / 2021) har en intressant artikel om retorik, skriven av docent Lars Melin. Men det jag inte riktigt kan orientera mig i är hur retoriken ska ses som verktyg idag. Hur passar retoriken in i dagens samhällsdebatt med informationsöverflöd, alla-till-alla-kommunikation och det växande motståndet mot vetenskap och beprövad erfarenhet?

Kort om artikeln
Melin redogör på ett tillgängligt sätt för skillnaderna mellan teoretisk och praktisk retorik. Talekonsten var länge avgörande för förmågan att övertyga andra människor om sakernas tillstånd och vad som borde göras. Melin visar också ett exempel på hur för mycket av retoriska knep lätt kan förminska övertygelsekraften i en text. Den som staplar stilistiska upprepningar, allitterationer, kontraster, överdrifter och metaforer på varandra riskerar att förlora i trovärdighet. Tre trender hos praktikerna lyfts fram: reklamen, mätbarheten och tillgängliga, populärvetenskapliga texter. I den sistnämnda genren anser Melin det viktigt att vara försiktig med att underhålla och att undvika att väcka känslor.

Alla-till-alla-kommunikation
Så är det kanske, tänker jag, när skribent och läsare rör sig inom samma begreppsvärld, normer och världsbild. Men idag spelar tyckande och känslor en större roll i opinionsbildningen. Både till form och till innehåll har spelplanen förändrats. Framväxten av Twitter, Facebook och Instagram har totalt revolutionerat vem som är avsändare respektive mottagare. Om massmedia förr handlade om att en avsändare nådde ”massorna” (radio, TV, tidningar …) kan idag alla vara avsändare och nå alla som har intresse av en viss fråga. Det traditionella regelverket kring ”ansvarig utgivare” och all praxis kring hur källor granskas, anges och skyddas har också förlorat i betydelse och relevans.

Vitsen med ironi
Ett tydligt exempel på hur det nya landskapet med sociala medier påverkat debatten är bruket av ironi. Ett ironiskt påstående går idag inte att använda på sociala medier utan att tillfoga ett ”obs ironi”. Och då går hela greppet förlorat. Det är exakt som med en göteborgsvits. Måste den förklaras är ju hela vitsen borta…

Fake media
I USA har under fyra år suttit president som tagit lögnen som verktyg för att påverka opinionen och för att underminera tilltron till traditionella, granskande medier. Dels för att kunna avfärda all kritik som ”fake news”, dels för att det passar en auktoritär ledarstil att medborgarnas tillit till myndigheter och samhällsbärande institutioner minskar. Till sin hjälp har han haft PR-bolag, förklädda i medial kostym som Fox News, som följsamt och okritiskt gett sin publik det de velat ha. Upplägget har gett Fox goda tittarsiffror och klick, något som i sin tur gynnat annonsförsäljning och intäkter till företaget. (Det finns f.ö. en utmärkt dokumentärserie om Rupert Murdoch, ägaren till Fox, på svt play – se länk nedan).

Motsättningarna exploateras
Läsandet minskar. Bildsatta nyheter får stor spridning. Vem som helst med en telefon kan bli ”reporter”. Olika konspirationsteorier frodas. I en tid då världens samlade kunskap är större än någonsin, vetenskapen står inför banbrytande och viktiga genombrott och då vi borde känna någon slags tillförsikt inför de hot som gör sig synliga, växer istället rörelser fram, som ställer känsla mot förnuft, som inte drar sig för att exploatera människors upplevda frustration och rörelser som splittrar snarare än enar människor. Det är inte retoriken som avgör hur en storm på sociala medier gör avtryck i världen. I dagens överflöd av kommunikation vinner den som skriker högst eller som på ett skickligt sätt kopplar ihop missnöje med revanschkänslor, syndabockar och vad ”folk” tycker. Förenklingar vinner över den komplext sammansatta verkligheten. Skickligt introducerades hat och motsättningar med fraser som ”…men det får man inte säga i det här landet”, som för att bryta osynliga tabun och flytta gränsen för det acceptabla.

Vilka retoriska knep kan användas när vår gemensamma världsbild raserat?
Det hade varit intressant med en uppföljande artikel av Lars Melin, där han utgår från dagens plattformar, dagens svårighet för traditionella medier att hävda sig och en värld där sanning och lögn blivit nästintill likställda. Vilka retoriska knep och regler gäller när det är hela det demokratiska samhällsbygget som står på spel? Om orden till slut blir meningslösa för att vi menar olika saker eller vägrar se frågor ur varandras perspektiv spelar det ingen roll hur skickliga retoriker vi är. När löpsedlarna fokuserar på ovidkommande kriser, som säljer klick och lösnummer, och blundar för de verkliga kriserna grumlas vårt kollektiva medvetande och tappar vi orienteringen i tillvaron. Vilken slags retorik fungerar i detta snabbt föränderliga samhälle? Finns det en uppsättning emojis att använda?

Länktips: Språktidningen:
https://spraktidningen.se

SVT Play om Rupert Murdoch:
https://www.svtplay.se/murdoch-den-dolde-makthavaren

Om reservplan – tilltro – nollutsläpp

År 2020 kan strax läggas till handlingarna. Ett omtumlande år, då världen ställdes inför en pandemi av sällan skådat slag. Forskarna hade länge varnat för risken, men när viruset slog till blev det ändå uppenbart hur de flesta länder var oförberedda på virusets framfart och dess inverkan på samhället. Det rimliga är inte att samhället kopierar näringslivets slimmade ”just-in-time”-modell för beredskap och förråd, utan snarare att vi tar höjd för det oväntade. Allt kan inte budgeteras och prognostiseras. En del av samhällets resurser måste finnas tillgängliga för det oplanerade.

Reservplaner för extrema lägen
Framför allt måste det finnas en beslutsmodell för krishantering. Det oväntade och det oplanerade måste kunna hanteras på ett icke-konventionellt sätt. Beslut och ansvarsgränser för beslut behöver tillfälligt kunna tas respektive identifieras på ett mer behovsrelaterat sätt, utan att rättsstatens och demokratins principer åsidosätts. Granskande instanser kan finnas vilande för att aktiveras när exceptionella lägen inträffar. Vi har sett hur svårt de styrande har att hantera ovanliga incidenter: Estoniaförlisningen, tsunamins effekter in Thailand och nu Covid19. Varje gång har våra myndigheter haft svårt att snabbt agera på det oväntade. Det behövs en beredskap på samhällsnivå och på samordningsnivå.

Lögn och sanning har blivit lika mycket värda
Det andra som tyvärr blivit uppenbart under året är hur informationsöverflödet och tillgängligheten till masskommunikation kan användas i destruktiv riktning. Konspirationsteorier, hot och samhällsfarlig verksamhet tar plats samtidigt som vetenskap, forskning, sanningar och avgörande kunskaper om sakförhållanden trängs undan av bagateller, lögner och propaganda – även i de länder där det fira ordet hyllas. Tyckande och känslor ges lika stort utrymme som välunderbyggda påståenden. En president i USA underminerar medvetet tilltron i samhället för att på så sätt slippa att bli granskad och slippa ansvar. I förlängningen finns tanken att skapa sådana motsättningar i samhället att någon ( han själv) måste ingripa med auktoritära metoder för att bringa ordning i samhället och därmed åsidosätta demokratin. Det är så de högerextrema ser sin chans.

Cyberattacker och troll är billigare än vapen
Troligen upphör trumps presidentskap om tre veckor (såvida han inte lyckas få till en sista-minuten-kupp i kongressen). Men skadan är skedd. Miljoner amerikaner litar mer på de lögner de vill höra än på de faktiska sanningar som finns att ta del av. Det fria demokratiska samhället gräver på detta sättet sin egen grav, och auktoritära ledare som Putin, Xi, Erdogan m.fl. kan lugnt sitta still och titta på, när demokratin i USA förgör sig själv. Lite cyberattacker och några troll på nätet är klart billigare än vapenskrammel och krig.

Nollutsläpp är bara en liten dellösning
Den tredje frågan som blivit allt tydligare under 2020 är klimatfrågan. Vi har nu nått 1,2 graders temperaturhöjning i genomsnitt. Det talas om åtgärder, och mål för nollutsläpp. Men ingen nämner att uppvärmningen fortsätter även om vi når nollutsläpp av fossila bränslen. Nollutsläpp innebär bara att tillförseln av ytterligare koldioxid avstannar och att ökningstakten av uppvärmningen bromsar in. Uppvärmningen fortsätter även efter att vi nått nollutsläpp. En liknelse kan illustrera detta: den som ligger i sängen blir varm av sitt täcke och allt varmare av varje täcke som läggs på vederbörande (mer CO2). Men även när sista täcket lagts på fortsätter personen att bli allt varmare under alla lager av täcken. Det enda som löser problemet är att de onödiga täckena avlägsnas. Dvs att vi minskar halten koldioxid i luften.

Vad menas med samhällskontrakt?

Vad menas med samhällskontrakt? Frågan aktualiserades för mig när jag tog del av Entreprenörskapsforums och samarbetsorganet Nystas seminarium den 10 december om civilsamhället. (Länkar se nedan). Samhällskontrakt är ju egentligen inget formellt eller juridiskt bindande avtal mellan parter. Det är snarare en självklar plattform för olika parter, där alla respekterar och upprätthåller varandras roller och initiativ.

Blockering
Så vad menas med ett nytt samhällskontrakt? Och varför behövs det? Vad i det ”gamla” samhällskontraktet har gått förlorat eller blivit otillräckligt? Vilka komponenter är det som saknas i samhällskontraktet för att det ska fungera? Och när är samhällskontraktet färdigt? Mitt intryck blir att begreppet i sig kanske är vällovligt använt, men genom att fokusera på det blir det mer av ett hinder än en lösning. Det är som att insistera på att en fest ska bli rolig: ”Nu ska vi ha riktigt roligt på den här festen….” – lite krampaktigt formulerat eftersom risken finns att festen inte blir så kul. Att i efterhand konstatera att festen blev rolig är något annat än att på förhand frambesvärja trivsel och glädje.

”Nu ska vi ha roligt” blir inte roligt
Halvabstrakta begrepp som samhällskontrakt riskerar att leda oss fel, menar jag. Det är inte genom att på förhand fokusera på inofficiella framgångar som framgången uppnås – det är att konkretisera olika initiativ, som senare i backspegeln kan ses som exempel på hur helheten formades.
Det är inramningen, idéerna och överraskningarna som gör festen rolig, inte att säga att ”nu ska vi ha roligt”, för att dra analogin ett varv till.

Civilsamhället har en viktig roll
Samtidigt – det är lovvärt och bra att civilsamhället mobiliserar. Det behövs och det är hög tid. Vi har länge haft en dominerande bild av en dualitet i Sverige. Antingen ska det offentliga lösa våra samhällsproblem, eller så ska marknaden göra det. Vänster-höger, lite förenklat. Och ingen har pekat på vilken roll civilsamhället har och kan utveckla i detta. Polariseringen i offentliga lösningar eller marknads-dito har blockerat ett nyanserat samtal om hur civilsamhället, medborgarna, föreningslivet etc kan göra nytta.

Multi Helix
I decennier har det från myndighetshåll och från forskare talats om ”triple helix” som en förankrings- och beslutsmodell där det offentliga, näringslivet och forskningen möts och formar processer och beslut. Som om det räcker. Som om resten av samhället inte spelar någon roll. Motbilden brukar jag kalla Multi Helix och illustrera med tolv aktörskategorier enligt bild här intill. För att få grepp om och få förankring av de förändringar som samhället står inför går det inte längre att enbart tänka top-down. Delaktighet och fördelat ansvar är avgörande.

Jag kommer återkomma till den här frågan. Ska vi uppnå hållbar utveckling måste vi involvera samhället i sin helhet och på riktigt.

Länktips:
Stiftelsen Entreprenörskapsforum https://entreprenorskapsforum.se/
Nysta nysta.nu
Seminarium 10 december länk här
Exemplet Leuven http://christerowe.se/2020/11/nr747-cirkulara-leuven-ett-exempel/


En mjuk statskupp?

Det känns tjatigt att behöva återkomma till turbulensen i USA. Men beteendet från trump är logiskt och konsekvent om man ser till helheten. Han har hela tiden ljugit, bluffat och beskyllt media för att komma med falska nyheter. Allt i syfte att så tvivel, för att polarisera samhället och ge spelrum för grupperingar som anser trump bara säger sanningen. ”Stand back and stand by” som han sa vid den första debatten med Biden, som en uppmaning till de militanta på högersidan. Backa och var beredda…

Republikanerna duckar
Majoriteten av republikaner i kongressen, valda av folket, ställer inte upp och försvarar demokratin, utan är antingen tysta eller backar på olika sätt upp trump i hans anspråk på att få sitta kvar som president, trots att han förlorade valet. Mönstret passar in på en ”mjuk” statskupp, ett tillvägagångssätt som professor Edward B Foley från Ohio förutsåg för flera år sedan.

Så här beskrivs den ”mjuka” kuppen
I den här artikeln https://bylinetimes.com/2020/11/11/trumps-coup-was-predicted-four-years-ago-this-is-how-it-might-succeed/ beskrivs de närmare detaljerna i den plan för en ”mjuk” statskupp som inte kräver att enda skott avlossas, utan som bygger på att elektorer kan utses på andra sätt än genom folkets röst. Det hela kommer skärpas till i början av december då valutslaget ska vara fastställt och elektorerna ska avge sina röster.

Lojala personer på nyckelposter
Det bekymrande är att trump nu utser lojala personer på nyckelpositioner i administrationen, så att t.ex. Pentagon inte kan agera på annat sätt än som trump önskar. Om trump väljer att gå hela vägen och utmana demokratin genom sin ”mjuka” statskupp kommer det – oavsett utgång – att skada USA och västvärlden oerhört. Auktoritära ledare som Putin, Erdogan m.fl. kan känna att de sitter säkrare när världens supermakt sällat sig till de nationer, där demokratin underordnas ledarnas agenda.

Jag undrar om Fox News och andra trump-anhängare på nyhetssidan kommer jubla och applådera kuppen om den iscensätts.
Men då är det å andra sidan försent att ångra det totala stödet för USA:s farligaste president någonsin.